Atari förknippas oftast med spelkonsoler och hemdatorer, men under 1980-talet försökte företaget också ta sig in på marknaden för IBM-PC-kompatibla datorer. Ett av de tidigaste försöken var Atari PC1, en kompakt och relativt billig XT-dator som presenterades 1987. Med snabbare processor än original-PC:n, inbyggd grafik och ett grafiskt användargränssnitt ville Atari erbjuda ett prisvärt alternativ för både hem och kontor.
Atari PC1 – Ataris försök att ta sig in i IBM-PC-världen
När Atari nämns tänker många på spelkonsoler som Atari 2600 eller hemdatorer som Atari ST. Mindre känt är att företaget under 1980-talet också försökte etablera sig på marknaden för IBM-PC-kompatibla datorer. Ett av de mest intressanta försöken var Atari PC1, som presenterades på Consumer Electronics Show i januari 1987.
Datorn lanserades först under namnet “Atari PC”, men fick senare beteckningen PC1 när fler modeller introducerades. Med ett pris på 699 dollar riktade den sig till nybörjare och budgetmedvetna användare.
En budget-PC med oväntade egenskaper
Tekniskt sett byggde Atari PC1 på samma arkitektur som många XT-datorer från mitten av 1980-talet. Den använde en Intel 8088-2-processor på 8 MHz, vilket var betydligt snabbare än den ursprungliga IBM PC:n som körde på 4,77 MHz.
Systemet levererades med:
512 KB RAM (uppgraderbart till 640 KB)
inbyggd EGA-grafik
5,25-tums diskettstation (360 KB)
MS-DOS 3.21 och GW-BASIC
Digital Research GEM Desktop med programmen GEM Write och GEM Paint
En särskild detalj var att datorn hade 256 KB separat videominne. Det innebar att hela systemets RAM kunde användas av program – något som inte alltid var självklart på den tiden.
Flera grafiklägen i ett enda system
En ovanlig egenskap för en lågpris-PC 1987 var dess flexibla grafik. Tack vare specialdesignade kretsar kunde Atari PC hantera flera standarder:
EGA
CGA
Hercules
monokrom grafik
Detta gjorde datorn kompatibel med ett brett urval av program utan att användaren behövde installera extra expansionskort.
En design med rötter i Atari ST-världen
Atari PC1 hade också en ganska unik konstruktion. Istället för ett traditionellt PC-chassi använde Atari samma slimmade kapsling som hårddisken Atari Megafile 44.
Det gjorde datorn kompakt och billig att tillverka, men hade också en nackdel: det fanns väldigt lite utrymme för expansionskort.
Till skillnad från många andra XT-system gick det alltså inte att enkelt installera nya ISA-kort. I praktiken var de viktigaste uppgraderingarna:
RAM upp till 640 KB
en Intel 8087-matteprocessor
För avancerade användare var detta ganska begränsande.
Med mus – redan från början
En annan detalj som Atari gärna lyfte fram var att datorn levererades med mus och inbyggd musport. Vid mitten av 1980-talet var detta fortfarande relativt ovanligt i PC-världen.
Tillsammans med GEM Desktop, ett grafiskt användargränssnitt utvecklat av Digital Research, kunde Atari PC erbjuda en mer grafisk arbetsmiljö än ren DOS.
Ett försök att utmana IBM-klonerna
I marknadsföringen framhöll Atari flera fördelar:
lägre pris än många PC-kloner
snabbare processor (8 MHz)
växlingsbar CPU-hastighet för äldre program
flera grafikstandarder utan extra kort
dedikerat videominne
medföljande mus
support från ett etablerat datormärke
Allt detta gjorde Atari PC1 till ett attraktivt instegssystem för småföretag, skolor och hemanvändare.
Kort liv – men historiskt intressant
Trots en lovande start blev Atari aldrig någon stor aktör på PC-marknaden. Senare samma år lanserades Atari PC2, följt av PC3 och PC4, men konkurrensen från etablerade PC-tillverkare var hård.
Idag är Atari PC1 mest en fotnot i datorhistorien, men också ett fascinerande exempel på hur ett företag som främst var känt för spel försökte hitta en plats i den snabbt växande PC-industrin.
Urval innehålle ifrån youtube om Atari PC1
Teknisk fakta: Atari PC1
Modell
Atari PC1
Lansering
1987
Processor
Intel 8088-2, 8 MHz
Minne
512 KB RAM, uppgraderbart till 640 KB
Grafik
Inbyggd EGA-grafik (NSI Logic EVC315-S)
Grafiklägen
EGA, CGA, Hercules och monokromt läge
Videominne
256 KB dedikerat grafikminne
Lagring
5,25-tums 360 KB diskettstation, stöd för extern 20 MB hårddisk
IBM PCjr lanserades 1984 med ambitionen att föra den framgångsrika PC-plattformen från kontoret in i hemmets vardagsrum. Med färgglad grafik, bättre ljud och stöd för spel hoppades IBM locka en ny generation användare. Men trots enorma förväntningar och massiv uppmärksamhet blev datorn i stället ett av de mest omtalade misslyckandena i datorhistorien.
När IBM lanserade PCjr våren 1984 var förväntningarna enorma. Företaget hade redan förändrat kontorsvärlden med IBM PC, och nu ville man göra samma sak hemma i familjernas vardagsrum. PCjr skulle bli en billigare, vänligare och mer underhållningsinriktad version av IBM PC – en hemdator med färgglad grafik, bättre ljud och möjlighet att köra en stor del av den växande PC-världen.
Men satsningen slutade i ett av datorhistoriens mest omtalade misslyckanden.
En hemdator från världens största datornamn
I början av 1980-talet var hemdatormarknaden glödhet. Commodore 64, Apple II och Ataris datorer lockade både familjer, skolor och hobbyanvändare. Samtidigt hade IBM fått ett mycket starkt rykte genom IBM PC, som snabbt blivit en självklar referens i kontorsmiljöer.
Det verkade därför logiskt att IBM också skulle vilja ta plats i hemmet. Resultatet blev IBM PCjr, uttalat “PC junior”. Tanken var att erbjuda något som låg nära IBM PC, men i ett billigare och mer lättillgängligt paket. Den skulle passa både spel, utbildning och enklare produktivt arbete.
På pappret fanns mycket som såg lovande ut. Datorn använde samma Intel 8088-processor som IBM PC, körde PC DOS och hade stöd för bättre färggrafik och mer avancerat ljud än den vanliga PC:n. Den hade dessutom uttag för styrspakar, stöd för programkassetter i ROM-format och ett trådlöst tangentbord med infraröd överföring – något som lät väldigt futuristiskt 1984.
En maskin mellan två världar
Det stora problemet var att PCjr aldrig riktigt hittade sin identitet.
Som hemdator var den för dyr. Konsumenter kunde köpa populära alternativ som Commodore 64 för betydligt mindre pengar. Som arbetsdator var den samtidigt för begränsad. Många trodde att PCjr skulle vara nästan helt identisk med IBM PC, men i praktiken var kompatibiliteten bara delvis god. Det betydde att viktiga program inte alltid fungerade som användarna hoppats.
Just detta blev avgörande. IBM hade redan gjort PC-kompatibilitet till ett slags kvalitetsstämpel. Därför kom många kunder till butikerna i tron att PCjr var en enklare IBM PC för hemmet. När de upptäckte att den inte utan vidare kunde köra all PC-mjukvara, försvann en stor del av lockelsen.
Det var med andra ord varken en självklar hemdator eller en självklar kontorsmaskin. Den hamnade mitt emellan – och det är ofta en farlig position för en ny produkt.
Tekniken var faktiskt intressant
Det ironiska är att PCjr inte alls var en ointressant dator. Tvärtom hade den flera tekniska egenskaper som var moderna och spännande för sin tid.
Grafiken var en tydlig förbättring jämfört med den vanliga IBM PC:ns CGA-standard. PCjr kunde visa fler färger i flera lägen, vilket gjorde den bättre lämpad för spel och pedagogiska program. För spelutvecklare såg det först mycket lovande ut, och flera trodde att PCjr kunde bli en stark spelplattform.
Ljudet var också bättre än hos standard-PC:n. Med sitt ljudchip kunde den skapa flera samtidiga toner och brus, vilket gav betydligt rikare ljud än den enkla pipande PC-högtalaren. För den som ville använda datorn till spel eller interaktiva program var detta ett verkligt lyft.
Dessutom hade datorn stöd för ROM-kassetter. I stället för att alltid starta från diskett kunde användaren sätta in en kassett med program som startade direkt. Det påminde mer om spelkonsoler och andra hemdatorer än om en traditionell kontors-PC.
Den ökända tangentbordsfrågan
Det som kanske blivit mest känt i efterhand är PCjr:s ursprungliga tangentbord.
IBM valde först ett litet trådlöst tangentbord med så kallade chiclet-tangenter, alltså små, platta tangenter med mellanrum emellan. Tanken var sannolikt att det skulle ge ett modernt och kompakt intryck. I verkligheten upplevde många att tangentbordet var uselt att skriva på.
För en dator som ändå skulle locka människor att använda ordbehandling och annan textbaserad mjukvara blev det ett stort problem. Kritiken blev hård, och IBM tvingades senare ta fram ett nytt tangentbord med mer traditionell utformning. Det hjälpte något, men skadan var redan gjord. Tangentbordet blev en symbol för att IBM inte riktigt förstått hur kunderna faktiskt ville använda maskinen.
Begränsad utbyggnad bromsade datorn
PCjr hade också en ovanlig expansionslösning. I stället för vanliga interna expansionskort använde den så kallade “sidecars” – moduler som fästes på sidan av datorn. Idén var smart på sitt sätt, men i praktiken blev lösningen klumpig och mindre flexibel än vad avancerade användare önskade.
Minnesmängden var dessutom ett bekymmer. Grundmodellen hade bara 64 kilobyte RAM, vilket snabbt visade sig vara för lite. Även när minnet byggdes ut låg datorn ofta efter de behov som affärsprogram och mer avancerad mjukvara ställde.
Det ledde till en märklig situation: datorn marknadsfördes som en del av PC-familjen, men klarade inte alltid av samma arbetsuppgifter som kunderna kopplade ihop med IBM PC-namnet.
Förväntningarna var nästan omöjliga att leva upp till
Få datorlanseringar har omgivits av så mycket rykten som PCjr. Innan maskinen ens presenterades talades det i pressen om projektet “Peanut”, en hemdator från IBM som skulle kosta relativt lite och förändra marknaden. Förväntningarna skruvades upp till extrema nivåer långt innan kunderna faktiskt kunde köpa den.
När datorn väl lanserades i november 1983 blev den därför bedömd inte bara som en ny produkt, utan som ett löfte om en ny era. Många analytiker trodde att den skulle dominera hemmen på samma sätt som IBM PC börjat dominera företag.
Men när verkliga kunder såg den i butik blev reaktionen svalare. Priset uppfattades som högt, tangentbordet fick kritik, och de tekniska kompromisserna blev tydliga. För en produkt som byggts upp av enorma förväntningar blev det extra farligt. Ju högre förväntningarna är, desto hårdare känns besvikelsen.
IBM försökte rädda projektet
IBM gav inte upp direkt. Företaget sänkte priserna, ökade reklamen kraftigt och bytte ut tangentbordet. Man försökte också betona att PCjr kunde köra många populära PC-program och erbjöd fler möjligheter till minnesutbyggnad.
Under en period steg försäljningen igen. I slutet av 1984 såg det nästan ut som om IBM faktiskt kunde vända utvecklingen. Men förbättringen höll inte i sig. När kampanjerna och rabatterna tappade kraft började problemen åter synas tydligt. Försäljningen föll igen, och lagren växte.
I mars 1985 drog IBM till slut ur kontakten och stoppade PCjr.
Tandy tog idén – och lyckades bättre
Det kanske mest fascinerande eftermälet är att grundidén bakom PCjr inte alls var hopplös. Kort efteråt kom Tandy 1000, en dator som inspirerades starkt av PCjr:s styrkor men undvek flera av dess misstag.
Tandy-maskinen erbjöd liknande grafik och ljud men bättre kompatibilitet, bättre tangentbord och mer praktisk användning. Den blev betydligt mer framgångsrik. På så sätt visade marknaden att IBM inte hade haft helt fel om behovet – bara fel genomförande.
Det är därför PCjr är så intressant i efterhand. Den misslyckades inte för att visionen var dum, utan för att balansen mellan pris, kompatibilitet och användbarhet blev fel.
Varför PCjr blev en klassisk flopp
Det finns flera skäl till att IBM PCjr gått till historien som ett misslyckande:
Den var för dyr för att vara en självklar hemdator.
Den var inte tillräckligt kompatibel för att vara en fullgod IBM PC i miniformat.
Den hade ett kritiserat tangentbord som skadade ryktet tidigt.
Den var svår att bygga ut på ett smidigt sätt.
Den saknade en tydlig målgrupp.
Allt detta gjorde att kunderna hade svårt att förstå varför de egentligen skulle välja just den.
Ett viktigt misslyckande i datorhistorien
Trots att PCjr blev kortlivad är den långt ifrån oviktig. Tvärtom säger den mycket om 1980-talets datorvärld. Den visar hur snabbt marknaden förändrades, hur avgörande kompatibilitet blev och hur svårt det var även för världens mäktigaste datorföretag att förstå hemmabrukarnas behov.
Den visar också att teknisk innovation inte räcker om helheten inte fungerar. Bättre ljud och grafik hjälpte inte när priset var fel, tangentbordet irriterade användarna och kompatibiliteten inte motsvarade förväntningarna.
IBM återvände senare till hemmamarknaden med andra modeller, men PCjr förblev ett varnande exempel. Den är i dag ihågkommen både som en märklig parentes och som en dator före sin tid på vissa områden.
Just därför fortsätter den att fascinera. IBM PCjr var inte bara en flopp – den var ett tidigt försök att förena kontors-PC och hemdator i en och samma maskin. Den försökte bli framtiden, men kom ut på marknaden i en form som nästan ingen riktigt ville ha.
Youtube innehåll om IBM PC jr
Faktaruta: IBM PCjr
Lansering: 1984
Tillverkare: IBM
Typ: Hemdator
Processor: Intel 8088 (4,77 MHz)
Minne: 64 KB RAM (bas)
Operativsystem: PC DOS 2.10
Lagring: 5,25-tums diskett, ROM-kassetter
Grafik: upp till 320×200 i 16 färger
Ljud: Texas Instruments SN76489 + PC-högtalare
Utgick: 1985
Annons
Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
Digital Fixare
Amstrad CPC 464 var en hemdator som lanserades 1984 av det brittiska företaget Amstrad. Den blev snabbt populär i Europa tack vare sin låga kostnad och sin allt-i-ett-design där dator, tangentbord och kassettbandspelare var integrerade i samma enhet. Systemet levererades dessutom med en egen bildskärm, vilket gjorde installationen enkel och minskade behovet av extra utrustning. Med över två miljoner sålda exemplar blev CPC 464 en av de mest framgångsrika europeiska hemdatorerna under 1980-talet.
När hemdatorrevolutionen tog fart i början av 1980-talet började datorer långsamt flytta in i vanliga hem. En av de maskiner som bidrog till denna utveckling var Amstrad CPC 464, som lanserades 1984. Med sitt relativt låga pris, enkla installation och allt-i-ett-design blev den snabbt en av de mest spridda hemdatorerna i Europa.
En ny aktör på datormarknaden
Företaget Amstrad hade tidigare främst gjort sig känt för billiga stereoanläggningar och annan hemelektronik. I början av 1980-talet började dock företagets försäljning att plana ut, och grundaren Alan Sugar insåg att företaget behövde hitta en ny produktkategori.
Arbetet med en hemdator startade 1983 under ledning av ingenjören Ivor Spital. Målet var att skapa en dator som var billig nog att kunna köpas spontant och samtidigt enkel nog för nybörjare att installera och använda. Resultatet blev CPC 464, där namnet stod för Colour Personal Computer.
En dator med egen bildskärm
En viktig idé bakom konstruktionen var att datorn inte skulle behöva kopplas till familjens TV. På den tiden använde många hemdatorer TV-apparaten som skärm, vilket ofta skapade konflikter i hemmet.
Amstrad löste detta genom att sälja datorn tillsammans med en egen monitor. Kunden kunde välja mellan en grön monokrom skärm eller en färgskärm. Bildskärmen innehöll dessutom datorns strömförsörjning, vilket gjorde installationen mycket enkel och minskade antalet kablar.
Allt i ett enda paket
CPC 464 levererades som ett komplett system där flera funktioner redan var integrerade i datorn. Tangentbordet var inbyggt i själva datorn, och dessutom fanns en kassettbandspelare för att lagra och läsa program.
Datorn hade även joystickport för spel och en inbyggd högtalare. Kombinationen av dator, lagringsenhet och tangentbord i samma enhet gjorde systemet enkelt att använda för personer som saknade tidigare erfarenhet av datorer.
Tekniska specifikationer
CPC 464 byggde på en Zilog Z80-processor som arbetade med en klockfrekvens på 4 MHz. Datorn hade 64 kilobyte arbetsminne, vilket var en vanlig standard för mer avancerade hemdatorer under mitten av 1980-talet.
Grafiken styrdes av en Motorola 6845 tillsammans med en specialutvecklad styrkrets. Systemet hade tre grafiklägen:
Mode 0 – 160 × 200 pixlar med 16 färger Mode 1 – 320 × 200 pixlar med 4 färger Mode 2 – 640 × 200 pixlar med 2 färger
Färgerna valdes ur en palett på 27 möjliga färger.
Ljudet genererades av ljudkretsen AY-3-8912, som kunde producera tre samtidiga ljudkanaler över åtta oktaver. Ljudet spelades upp via en inbyggd högtalare och i senare versioner fanns även ett uttag för hörlurar eller externa högtalare.
Kodnamnet Arnold
Under utvecklingen gick projektet under kodnamnet Arnold. Namnet lever kvar i dag inom retrodatorkretsar och förekommer bland annat i emulatorer och teknisk dokumentation kring CPC-systemet.
En storsäljare i Europa
Trots att hemdatorboomen redan hade nått sin topp när CPC 464 lanserades blev datorn en stor framgång. Kombinationen av lågt pris, komplett paket och enkel installation gjorde den mycket populär, särskilt i Storbritannien, Frankrike och Spanien.
Totalt såldes mer än två miljoner exemplar av modellen.
Spel och programmering
Precis som många andra hemdatorer från 1980-talet användes CPC 464 både för spel och programmering. När datorn startades möttes användaren direkt av programmeringsspråket BASIC, vilket gjorde det möjligt att skriva egna program utan extra mjukvara.
Plattformen fick också ett stort bibliotek av spel, däribland äventyrsspelet The Guild of Thieves som ofta nämns som en av de mest kända titlarna till systemet.
Ett viktigt kapitel i hemdatorhistorien
CPC 464 blev startpunkten för Amstrads CPC-serie och följdes senare av modeller som CPC 664 och CPC 6128. Datorn bidrog till att göra persondatorer mer tillgängliga för vanliga hushåll och blev en viktig del av Europas hemdatorhistoria.
Än i dag betraktas den som en klassisk 1980-talsdator och är populär bland retroentusiaster och samlare.
Osborne 1 var en av de första kommersiellt framgångsrika portabla datorerna och lanserades 1981 av Osborne Computer Corporation. Trots sin vikt på över 11 kilo kunde datorn transporteras som en portfölj och var avsedd för användare som behövde arbeta med dator utanför kontoret. Maskinen drevs av operativsystemet CP/M och levererades med ett ovanligt stort paket av programvara, vilket bidrog starkt till dess popularitet. Osborne 1 blev snabbt en symbol för den tidiga eran av bärbara datorer och markerade ett viktigt steg i utvecklingen mot dagens laptops.
När persondatorer började bli vanliga i slutet av 1970-talet var de nästan alltid stationära maskiner som stod fast på ett skrivbord. Men 1981 kom en dator som förändrade synen på hur en dator kunde användas: Osborne 1. Den räknas som den första kommersiellt framgångsrika portabla datorn, även om den vägde mer än många symaskiner.
En dator man kunde bära med sig
Osborne 1 lanserades den 3 april 1981 av Osborne Computer Corporation, grundat av teknikförfattaren Adam Osborne. Datorn marknadsfördes som en maskin man kunde ta med sig i arbete, på resa eller till möten.
Den var långt ifrån vad vi idag skulle kalla en laptop.
Vikt: cirka 11 kg (24,5 pund)
Skärm: 5 tum monokrom CRT
Processor: Zilog Z80, 4 MHz
Minne: 64 kB RAM
Lagring: två 5,25-tums diskettenheter
Operativsystem: CP/M 2.2
Maskinen hade inget batteri. Den måste anslutas till vägguttaget, men kunde bäras som en portfölj eftersom tangentbordet fungerade som lock.
Reklamen hävdade att den var den enda datorn som fick plats under ett flygplanssäte.
Programvaran var nästan mer värd än datorn
En avgörande orsak till Osborne 1:s framgång var inte själva hårdvaran utan programvarupaketet som följde med.
När datorn kostade 1795 dollar ingick program till ett värde på ungefär 1500 dollar, bland annat WordStar, SuperCalc samt CBASIC och MBASIC. Senare kunde även dBASE II följa med.
Det gjorde att många köpare upplevde att de fick en stor del av värdet i mjukvaran, och att hårdvaran nästan blev “på köpet”.
En liten skärm – men ändå användbar
Den mest kritiserade detaljen var skärmen. Den var bara 5 tum och visade 52 tecken per rad, vilket var snålt även med dåtidens mått.
Ändå tyckte många att den fungerade bättre än väntat. Texten var skarp och datorn passade för ordbehandling och programmering. Journalister började också använda Osborne 1 för att skriva och skicka material direkt från fältet, ofta via modem.
Konkurrenterna dyker upp
Osborne 1 blev snabbt populär och sålde 11 000 exemplar under de första åtta månaderna. Som mest nådde försäljningen 10 000 datorer per månad.
Men konkurrensen kom snabbt. En av de starkaste rivalerna blev Kaypro II, som hade större 9-tums skärm, 80 tecken per rad och disketter med högre lagringskapacitet.
Samtidigt skiftade marknaden när IBM PC lanserades 1981 och kompatibla datorer började dominera. CP/M-världen fick det svårare att hävda sig.
Den berömda “Osborne-effekten”
Osborne Computer Corporation råkade ut för ett fenomen som senare fick namnet Osborne-effekten.
Företaget annonserade en förbättrad efterföljare, Osborne Executive, innan den var redo att levereras. Många kunder valde då att vänta, vilket fick försäljningen av Osborne 1 att falla.
Företaget hade svårt att hantera tappet och gick i konkurs 1983.
Idag används termen fortfarande för att beskriva risken med att presentera nästa generation för tidigt och därmed bromsa försäljningen av den produkt som faktiskt finns att köpa.
En tung men banbrytande dator
Osborne 1 kan kännas primitiv idag, men den visade att datorer kunde flytta ut från skrivbordet och följa med användaren. Den var en “släpbar” dator snarare än en laptop, men idén om portabilitet blev ett viktigt steg på vägen mot senare bärbara datorer.
Den lämnade också efter sig en affärsmässig läxa som teknikbranschen fortfarande pratar om: tajmning kan vara lika avgörande som teknik.
Youtube innehåll om Osborne 1
Annons
Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
Digital Fixare
Datorerna har lämnat hobbyrummet och flyttat in i varuhusen – men är de redo för vardagsrummet? Bakom reklamen om ”fackkunskap” döljer sig osäker personal, krångligt språk och priser som avskräcker vanliga familjer. Ändå finns en enkel väg in i hemmen: ordbehandling. En skrivmaskin som minns kan bli datorns genombrott.
Det krävs ingen större skarpsinnighet för att se vart utvecklingen inom mikrodatorförsäljningen är på väg. Företag som en gång startade med att sälja hemdatorer till entusiaster har i dag blivit ”seriösa” aktörer och riktar sig i första hand till mindre företag, föreningar och organisationer. Samtidigt har försäljningen av hemdatorer till allmänheten i allt högre grad flyttats till varuhusliknande försäljningsställen.
NK och PUB/Domus har nyligen gått ut med stora helsidesannonser i massmedia där de stoltserar med att ha blivit fackhandel – med välutbildad personal som kan hemdatorer. Vi bestämde oss för att testa hur det egentligen står till med denna fackkunskap.
Resultatet var, av naturliga skäl, ofta nedslående. Man blir knappast expert efter en tvåveckors specialkurs. Personalen har dessutom till viss del tagits på sängen av det enorma latenta intresse som finns, inte minst bland ungdomar. Det dräller av unga killar som med beslutsam entusiasm trycker på knappar, ställer frågor och diskuterar. När vi frågar en av varuhusens ”experter” om ordbehandlingsfunktionerna i de nyaste hemdatorerna blir han märkbart nervös, pratar runt ämnet en stund – och erkänner till slut att han inte vet vad ordbehandling är.
Man kan naturligtvis ironisera över detta, men på sätt och vis har han rätt. Varför ska han behöva lära sig en helfnoskig, svengelsk nomenklatur när det mesta faktiskt kan sägas på svenska? Skrivmaskin med textminne borde duga gott.
Språket – datorns största hinder
Hittills har mikrodatorer i huvudsak sålts till specialintresserade människor som ofta sätter en ära i att behärska termer som interface, floppy disk och allt däromkring. Men ska man på allvar nå ut till den breda allmänheten krävs betydligt större språklig disciplin. Folk måste förstå vad man talar om.
Det fungerar utmärkt att kalla interface för teckentolk och floppy disk för skivminne. Ändå verkar detta vara svårt att acceptera i branschen.
Vad många datasäljare dessutom missar är att en stor del av den allmänhet man vill nå faktiskt har en fientlig grundinställning till datorer. Många människor är, av olika skäl, helt enkelt rädda för dem. Det är lätt att glömma bort alla dem som var tekniskt ointresserade eller urusla i matematik i den gamla skolklassen. De som redan arbetar i databranschen tillhör nästan alltid den andra gruppen – men framtidens kunder gör det inte.
Ordbehandling – den psykologiska nyckeln
Det är här ordbehandlingen kommer in som en avgörande psykologisk faktor. Även den totalt datorokunnige är som regel bekant med en vanlig skrivmaskin. Den upplevs som mer mänsklig än en dator, även om datafolket envist kallar den ordbehandlare.
Språket är för de flesta ett naturligare uttrycksmedel än matematiken, och till och med ordblinda människor har någon gång skrivit maskin. Faktum är att ordblindhet i viss mån kan lindras genom maskinskrivning – felen syns tydligare i en prydlig utskrift.
Ordbehandling borde därför vara en av de viktigaste vägarna för att få in datorn i hemmen. (Förutsatt att hemdatorn inte stör radio- och TV-mottagning och är godkänd av Televerket.)
Ändå är det förvånande hur lite som hittills gjorts för att stärka ordbehandlingsfunktionen i hemdatorer. Visst är spel roliga, och visst kan det vara praktiskt att föra bok över familjens ekonomi, men de flesta hushåll klarar detta ändå. Däremot vill många ha en skrivmaskin som minns vad den gör – och kan ta fram det igen. Som anteckningarna från kursen man gick förra året.
Priset – den avgörande frågan
En avgörande faktor är naturligtvis priset. Vad som är billigt för ett företag är ofta för dyrt för en familj. Var gränsen går är svårt att säga, men sannolikt någonstans i nivå med en bättre stereoanläggning eller videoutrustning – mellan fem- och tiotusen kronor.
I praktiken har man hittills tvingats betala omkring 20 000 kronor för en fungerande ordbehandlingslösning. Antingen genom en hemdator med separat skrivare eller genom avancerade elektroniska skrivmaskiner med bildskärm och minne – som också landar strax under samma nivå.
Ett konkret exempel är Atari 800. Basenheten kostar cirka 6 750 kronor, minnesenheten runt 6 500 kronor och teckentolken ytterligare 2 400 kronor. Lägg till skrivare och programvara, så är man snabbt över 20 000 kronor – och då har man ändå räknat snålt.
Detta är helt enkelt för mycket pengar för de flesta.
Ett hopp för vanliga människor?
Här finns dock ett visst hopp. Det purfärska Sinclair ZX Spectrum ser ut att kunna erbjuda ordbehandling till ett pris under 10 000 kronor. Med ett pris på omkring 3 400 kronor för 48K-versionen, och en rimlig skrivare, hamnar totalpriset inom räckhåll för vanliga hushåll – förutsatt att man använder befintlig TV.
Tangentbordet lämnar visserligen en del övrigt att önska, men här finns en tydlig lärdom för tillverkarna: vill man nå Svensson måste tangentbordet kännas som en skrivmaskin. Ingen vill trassla in fingrarna på minimala plastknappar.
Framtiden är portabel
Skrivmaskinstillverkarna har å sin sida närmat sig datorn från motsatt håll – med mer elektronik, bildskärmar och minne. Resultatet är imponerande men dyrt. Undantaget är enklare modeller som Brother EP-20, som visar att det går att tänka mindre och billigare.
Frågan är därför inte om vi kommer att få se en portabel ordbehandlare med flerradersdisplay och minne för flera A4-sidor – utan när. Med den utvecklingstakt vi ser i dag skulle det inte förvåna om en sådan maskin, till ett pris runt 5 000 kronor, finns på marknaden redan inom ett år.
När det händer kan datorn på allvar bli en naturlig del av hemmet. Inte som en skrämmande teknisk apparat – utan som det den egentligen är: en skrivmaskin som minns.
Texten är en omformulerade artikel i ifrån MH 1-83. Innehållet ovan skall alltså se ifrån ett 80 tals perpektiv.
Annons
Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
Digital Fixare
I en tid då de flesta persondatorer fortfarande var enkla, enkelanvändarsystem tog Sage II ett kliv mot framtiden. Med en kraftfull 68000-processor, stöd för flera samtidiga användare och ett avancerat Pascal-baserat operativsystem visade Sage II redan 1982 hur små datorer kunde fungera som riktiga arbetsstationer snarare än leksaker.
Sage II – en bortglömd arbetsstation från 1980-talets början
Sage II var en avancerad dator baserad på Motorola 68000-processorn, utvecklad av Sage Computer Technology och lanserad 1982. Den riktade sig inte till hemmamarknaden utan till utbildning, forskning och tekniskt arbete, och hade funktioner som normalt återfanns i betydligt större och dyrare minidatorer.
Till skillnad från många samtida system var Sage II byggd för fleranvändardrift redan från början. Flera användare kunde arbeta samtidigt via seriella terminaler, ibland till och med med olika operativsystem parallellt.
Hårdvara och konstruktion
Sage II använde en Motorola 68000-krets klockad till 8 MHz och var utrustad med 512 kB DRAM, vilket var mycket generöst för tiden. Datorn saknade inbyggd skärm och tangentbord och användes istället tillsammans med externa seriella textterminaler.
Maskinen levererades med en eller två 5,25-tums diskettenheter och saknade intern hårddisk, något som istället introducerades i den senare Sage IV-modellen. Anslutningsmöjligheterna var omfattande och inkluderade seriella portar för terminal och modem, parallellport för skrivare samt IEEE-488 (GPIB), vilket gjorde datorn attraktiv i laboratorie- och industrimiljöer.
Det fanns två huvudsakliga versioner av Sage II. Den tidiga modellen använde fullhöga diskettenheter och hade ett något högre chassi, medan senare exemplar använde halvhöga enheter och därmed en lägre låda. Dessa varianter kan även särskiljas visuellt genom märkningen på frontpanelen.
UCSD p-System – Pascal som operativsystem
Det primära operativsystemet på Sage II var UCSD p-System, närmare bestämt en fleranvändarvariant av p-System IV. Systemet var skrivet i Pascal och byggde på en virtuell maskin där program kompilerades till ett mellanformat kallat p-code.
P-code kördes inte direkt på processorn utan tolkades av ett program skrivet i maskinkod. Detta innebar en prestandaförlust jämfört med native-kod, men gav i gengäld mycket hög portabilitet. Samma p-code-program kunde köras på vitt skilda hårdvaruplattformar utan omkompilering.
I p-System IV kunde varje användarprogram ha upp till 64 kB kod och 64 kB data. På Sage II användes därför endast en del av det installerade minnet av själva operativsystemet, medan resterande RAM ofta nyttjades som RAM-disk.
Fler operativsystem på samma maskin
Utöver UCSD p-System kunde Sage II köra flera andra operativsystem. Ett av de mest kända var CP/M-68K, men även Unix-liknande system som Idris förekom. Maskinens arkitektur gjorde det möjligt att köra flera operativsystem samtidigt, där olika användare var inloggade på olika seriella portar.
Bland tillgängliga miljöer och språk fanns bland annat Modula-2, FORTRAN 77, BASIC, APL, Lisp och Forth. Detta gjorde Sage II till en mycket flexibel plattform för sin tid, särskilt inom akademiska och tekniska sammanhang.
Maskinens inre
Invändigt bestod Sage II av ett enda stort kretskort som innehöll all systemlogik. Konstruktionen använde uteslutande standardkomponenter, utan specialbyggda kretsar eller programmerbara logikkretsar. Detta gjorde maskinen relativt lätt att dokumentera, reparera och förstå ur ett ingenjörsperspektiv.
Diskettkontrollern var av samma typ som användes i IBM PC, och flera NEC-kretsar hanterade seriell kommunikation, timers och avbrott. Systembussen var exponerad via interna kontakter, vilket möjliggjorde framtida expansion.
Sage IV och Stride-eran
År 1983 lanserades Sage IV, som byggde vidare på samma CPU-kort som Sage II men kompletterades med ett extra kort för mer minne, fler seriella portar och stöd för hårddisk. Senare ombildades företaget till Stride Computer, som introducerade modeller som Stride 440 med snabbare processor och betydligt större minnesmängder.
Vid denna tid hade många användare övergett p-System till förmån för Unix eller CP/M-68K, eftersom begränsningarna i p-code-arkitekturen blev mer märkbara på kraftfullare hårdvara.
En bortglömd men betydelsefull dator
När Sage II introducerades kostade den omkring 3 600 amerikanska dollar, vilket motsvarar en mycket hög investering i dagens penningvärde. Trots sina tekniska fördelar fick den aldrig något större kommersiellt genomslag, men den har i efterhand fått ett gott rykte bland datorhistoriker och entusiaster.
Sage II visar tydligt att idéer som fleranvändardrift, portabel mjukvara och hårdvaruoberoende program redan var väl utvecklade i början av 1980-talet. Den är ett tydligt exempel på hur datorhistorien rymmer många tekniskt imponerande system som hamnade i skuggan av mer kommersiellt framgångsrika plattformar.
Innehåll på youtube om Sage II
Sage II – bakgrund och tekniska data
Sage II var en avancerad fleranvändardator som lanserades 1982 av Sage Computer Technology i Reno,
Nevada. Den var avsedd för utbildning, forskning och tekniskt arbete och placerade sig mellan
persondatorer och betydligt dyrare minidatorer. Systemet användes via seriella textterminaler och
saknade inbyggd grafik.
Datorn levererades främst med UCSD p-System, ett Pascal-baserat operativsystem byggt kring en virtuell
maskin. Konstruktionen var ovanligt flexibel för sin tid och gjorde det möjligt att köra flera
operativsystem och användare parallellt.
I början av 1980-talet, när persondatorn fortfarande sökte sin identitet, skapade Hewlett-Packard en maskin som var mer vetenskapligt instrument än hemelektronik. Series 80-datorerna, med HP-85 i spetsen, kombinerade skärm, lagring, skrivare och avancerad matematik i ett enda robust skrivbordschassi – byggda för ingenjörer, laboratorier och tekniker som krävde precision, tillförlitlighet och omedelbar nytta snarare än spel och färgglad grafik.
År 1980 befann sig datorvärlden i ett skede av snabb förändring. Hemdatorer började leta sig in i vardagsrum, medan ingenjörer och forskare fortfarande arbetade med dyra minidatorer, stordatorterminaler och avancerade programmerbara kalkylatorer. Det var i detta mellanrum som Hewlett-Packard presenterade sin Series 80 – små vetenskapliga skrivbordsdatorer byggda för arbete snarare än lek.
Den mest kända modellen var HP-85, en maskin som redan från start kändes färdig, genomtänkt och professionell. Den riktade sig till tekniker, laboratorier och industrimiljöer där tillförlitlighet och matematiskt djup var viktigare än färgglad grafik eller spel.
En dator som startade i BASIC
HP-85 var ingen byggsats och ingen dator som krävde kringutrustning för att bli användbar. Skärm, tangentbord, lagring och skrivare satt redan på plats i samma chassi. När man slog på strömmen möttes man direkt av ett BASIC-prompt. Ingen diskett behövde laddas, inget operativsystem startas i bakgrunden. Datorn var redo att arbeta på några sekunder.
Detta sätt att tänka hade Hewlett-Packard med sig från sina tidigare programmerbara kalkylatorer och tekniska desktopsystem. Datorn sågs som ett instrument, ungefär som ett oscilloskop eller en räknare, snarare än som ett hobbyprojekt.
Prestanda bortom klockfrekvensen
Processorn i Series 80 kördes med en klockfrekvens på endast 625 kHz, vilket även på den tiden kunde låta blygsamt. Ändå upplevdes maskinerna som snabba och responsiva. Förklaringen låg i den täta integrationen mellan hårdvara och mjukvara. BASIC-tolken låg i ROM och var skriven specifikt för den interna arkitekturen.
Tal hanterades som flyttal med tolv siffrors precision och mycket stora exponentintervall. Trigonometriska funktioner, logaritmer och avancerad matematik fanns inbyggda från början. Med tilläggs-ROM kunde man dessutom arbeta med matriser, lösa linjära ekvationssystem och utföra beräkningar som annars krävde betydligt större system.
Grafik, band och utskrifter
Den inbyggda bildskärmen var liten men högupplöst för sin tid. Den kunde visa både text och grafik, vilket gjorde det möjligt att rita diagram, kurvor och enkla visualiseringar av mätdata. Den termiska skrivaren var kanske ännu mer imponerande. Den kunde skriva ut exakt det som visades på skärmen, inklusive grafik, något som var mycket användbart i laboratorier och vid dokumentation.
Lagring skedde via små magnetband av typen DC-100. De var långsamma jämfört med diskettstationer, men robusta och tillräckliga för program, mätserier och beräkningsresultat. För många användare var tillförlitlighet viktigare än snabb åtkomst.
Utbyggnad enligt ingenjörskonst
På baksidan av datorn fanns expansionsplatser där man kunde sätta in minnesmoduler, extra ROM eller gränssnitt. Stöd fanns för bland annat GPIB, RS-232 och parallella I/O-lösningar. Allt var noggrant dokumenterat och strikt kontrollerat. Till skillnad från många andra datorplattformar var Series 80 ingen öppen experimentmiljö, utan ett professionellt system där varje del var testad för sitt ändamål.
En hel familj av maskiner
Efter HP-85 följde flera varianter. HP-83 var en billigare modell utan skrivare och bandstation. HP-86 och HP-87 erbjöd större skärmar, mer minne och stöd för externa diskettenheter. För industriellt bruk fanns även rackmonterade versioner utan skärm och tangentbord.
Till de större modellerna kunde man dessutom installera ett instickskort med Z80-processor och köra CP/M. Därmed gick det att använda en del av den programvara som växte fram kring den tidiga mikrodatorstandarden.
Varför blev den inte standard
Trots sin tekniska nivå blev Series 80 aldrig någon dominerande plattform. Marknaden rörde sig snabbt mot billigare persondatorer baserade på öppna arkitekturer och standardiserade komponenter. När IBM PC lanserades och kloner började spridas tog utvecklingen en annan riktning.
Hewlett-Packards datorer var dyrare och mer specialiserade. De var byggda för dem som behövde exakta beräkningar och stabil drift, inte för massmarknaden.
Ett arv av precision
I dag väcker Hewlett-Packard Series 80 stark nostalgi. Många maskiner fungerar fortfarande, och entusiaster har bevarat både hårdvara och mjukvara. Emulatorer gör det möjligt att köra programmen på moderna datorer, och dokumentation finns arkiverad på nätet.
Series 80 representerar en tid då datorer byggdes som verktyg, inte som konsumtionsprodukter. De var skapade för att lösa problem, mäta världen och hjälpa människor att förstå komplexa system. På ett skrivbord kunde man ha ett helt laboratorium, redo att starta med ett tryck på strömknappen.
Capricorn
Capricorn-processorn utmärks ytterligare av sin ovanliga register- och instruktionstäthet, vilket gav ett mycket högt informationsinnehåll per maskincykel. Den mikroprogrammerade styrningen gjorde det möjligt att utföra komplexa operationer, såsom flyttalsaddition, normalisering och avrundning, helt inom registerfilen utan mellanliggande minnesåtkomst. I praktiken kunde en enda instruktion operera på upp till åtta byte långa datavärden, vilket var särskilt effektivt för flyttalsmantissor och BCD-representationer. Detta reducerade både kodstorlek och exekveringstid i numeriskt intensiva program, särskilt i BASIC-tolkens inre loopar.
Den interna registerfilen var fysiskt organiserad för att möjliggöra parallella läs- och skrivoperationer, med upp till åtta samtidiga registerläsningar i den övre registerhalvan. Detta var ovanligt för en 8-bitars CPU vid tiden och möjliggjorde bredare mikroinstruktioner med intern datapath som i praktiken översteg processorordlängden. Den fyrfasiga klockningen användes inte bara för tidsstyrning utan även för att sekventiellt aktivera interna bussar och shifters, vilket minimerade behovet av extra logik och bidrog till den relativt låga effektförbrukningen på cirka 330 mW.
Capricorn saknade både cacheminne och instruktionpipeline i modern mening, men kompenserade detta genom deterministisk exekvering och extremt låg instruktionsoverkostnad. Detta gjorde processorn väl lämpad för realtidsnära uppgifter såsom instrumentstyrning, datainsamling och interaktiv grafik. I HP Series 80-systemen kompletterades CPU:n av specialiserade stödkretsar för DRAM-refresh, CRT-timing och tangentbordsskanning, vilka avlastade huvudprocessorn och gav ett för sin tid ovanligt balanserat system. Tillsammans bildade dessa komponenter en tätt integrerad arkitektur där Capricorn fungerade som en numeriskt orienterad beräkningsmotor snarare än en generell mikrodator-CPU.
Ordlista
ALU
Arithmetic Logic Unit. Den del av processorn som utför aritmetiska beräkningar och logiska operationer.
BCD
Binary-Coded Decimal. Varje decimal siffra representeras separat i binär form; används ofta för att minska avrundningsproblem.
BASIC
Beginner’s All-purpose Symbolic Instruction Code. Högnivåspråk som i HP Series 80 låg i ROM och var tätt integrerat med hårdvaran.
CPU
Central Processing Unit. Datorns huvudprocessor som exekverar instruktioner och styr systemets funktioner.
CRT
Cathode Ray Tube. Bildskärmsteknik baserad på elektronkanoner, vanlig i datorer och instrument under 1970–80-talet.
DRAM
Dynamic Random-Access Memory. Arbetsminne som kräver periodisk uppfräschning (refresh) av innehållet.
Instruktionpipeline
Arkitektur där flera instruktioner behandlas parallellt i olika steg. Capricorn saknar pipeline i modern mening.
Klockfas (fyrfasig klockning)
Fyra icke-överlappande klocksignaler används för att styra interna operationer sekventiellt inom processorn.
Maskincykel
Grundläggande tidsenhet för exekvering av en instruktion i en CPU, ofta bestående av flera klockfaser.
NMOS
N-type Metal-Oxide-Semiconductor. Halvledarteknik vanlig i tidiga mikroprocessorer, ofta med högre effektförbrukning än senare CMOS.
Registerfil
Uppsättning snabba interna register som lagrar data och mellanresultat under exekvering.
ROM
Read-Only Memory. Icke-flyktigt minne med fast programmerad kod, t.ex. firmware och BASIC-tolk.
Shifter
Hårdvaruenhet som utför bitförskjutningar, användbar vid multiplikation/division och normalisering av flyttal.
Tolk (interpreter)
Program som läser och exekverar kod direkt, till skillnad från kompilerad kod. BASIC körs typiskt via en tolk.
Minnesåtkomst
När data läses från eller skrivs till RAM eller annan extern lagring; normalt långsammare än registeroperationer.
Innehåll på youtube om HP serier 80
Faktaruta: Hewlett-Packard Series 80
Lansering: 1980 (första modellen: HP-85)
Målgrupp: ingenjörer, laboratorier, styr- och reglerteknik
Formfaktor: skrivbordsdator med integrerad skärm; vissa modeller även rackmonterade
I början av 1980-talet drömde elektronikindustrin om datorer som kunde tas med överallt. Texas Instruments Compact Computer 40 var ett djärvt försök att förverkliga den visionen – en extremt strömsnål och portabel dator som låg tekniskt före sin tid, men som ändå misslyckades med att hitta rätt plats på marknaden.
När framtiden fick plats i jackfickan – Texas Instruments Compact Computer 40
I början av 1980-talet befann sig datorvärlden i en intensiv experimentfas. Persondatorer flyttade in i vardagsrummen, men drömmen om den verkligt bärbara datorn levde fortfarande mest på ritbord och i marknadsföring. Texas Instruments, redan världsberömt för sina miniräknare och halvledare, ville ta täten även här. Resultatet blev Compact Computer 40 – en maskin som i teorin låg före sin tid, men i praktiken hamnade snett i datorhistorien.
Compact Computer 40, ofta kallad CC-40, presenterades 1983 och var tänkt som en portabel dator för studenter, ingenjörer och yrkesverksamma. Till formen liknade den mer en avancerad miniräknare än en traditionell dator. Den hade ett inbyggt tangentbord, en ensradig LCD-skärm och en vikt på runt 600 gram. Det mest slående var dock batteritiden: upp till 200 timmar på fyra AA-batterier. Vid en tid då många hemdatorer knappt kunde flyttas utan att stängas av var detta något helt nytt.
Under huven satt en 8-bitarsprocessor ur TI:s egen TMS70-familj, klockad till 2,5 MHz. Minnet var mycket begränsat även med dåtidens mått mätt – endast 6 kilobyte RAM i grundutförande – men kompletterades av ett relativt stort ROM-minne med ett inbyggt BASIC-språk. Precis som på många hemdatorer från epoken var användaren tänkt att själv skriva sina program direkt på maskinen. Någon inbyggd lagring för filer fanns dock inte, vilket snart skulle visa sig vara ett allvarligt problem.
Texas Instruments hade nämligen planerat ett helt ekosystem kring CC-40. Via det så kallade Hexbus-gränssnittet skulle datorn kunna anslutas till skrivare, modem och externa lagringsenheter. Särskilt viktig var den så kallade Wafertape – ett digitalt bandminne baserat på Exatrons “Stringy Floppy”. På pappret skulle detta ge CC-40 möjlighet till verklig filhantering. I verkligheten fungerade lösningen dåligt och nådde aldrig marknaden. Utan extern lagring reducerades CC-40 till en avancerad, men isolerad, BASIC-maskin.
Mottagandet speglade denna motsägelse. Vissa recensenter såg CC-40 som ett imponerande tekniskt experiment, särskilt för undervisning och matematiska beräkningar. Andra, inte minst tidskriften BYTE, var betydligt mer kritiska. Avsaknaden av klocka, filsystem, programbibliotek och användbart tangentbord gjorde att maskinen jämfördes mer med en vetenskaplig miniräknare än med en riktig dator. Samtidigt sålde Texas Instruments under samma period betydligt kraftfullare hemdatorer för lägre pris, vilket ytterligare urholkade CC-40:s position.
Ändå är det just detta som gör Compact Computer 40 intressant i dag. Den visar tydligt hur oklart begreppet ”bärbar dator” fortfarande var i början av 1980-talet. CC-40 var inte en laptop i modern mening, men heller inte bara en miniräknare. Den låg någonstans mitt emellan – ett steg på vägen mot dagens ultraportabla datorer, surfplattor och handhållna enheter.
Texas Instruments planerade uppföljare med bättre skärm, mer minne och lagring, bland annat CC-40 Plus och den ännu mer ambitiösa CC-70. När företaget abrupt lämnade hemdatormarknaden 1983 lades dessa projekt ner. Arvet levde dock vidare i senare produkter som TI-74, där delar av tekniken återanvändes.
I backspegeln framstår Compact Computer 40 som ett tydligt exempel på hur teknisk innovation inte alltid räcker. Den var energieffektiv, portabel och ingenjörsmässigt elegant – men saknade det som användarna till slut krävde: praktisk användbarhet. Just därför har CC-40 fått en självklar plats i datorhistorien, som symbol för både visionen och fallgroparna i jakten på den bärbara datorn.
Om Compact Computer 40 på youtube
Texas Instruments Compact Computer 40 (CC-40)
Typ: Notebook-stor portabel dator / avancerad programmerbar kalkylator
Tillverkare: Texas Instruments
Lanseringsår: 1983
Processor: TMS70C20, 8-bit, 2,5 MHz
RAM: 6 KB (expanderbart upp till 18 KB)
ROM: cirka 34 KB (BASIC och system)
Skärm: 1×31 tecken LCD-display
Strömförsörjning: 4× AA-batterier eller nätadapter
I början av 1980-talet exploderade marknaden för persondatorer, och även svenska Ericsson ville vara med i racet. Resultatet blev Ericsson step/one – företagets första egenutvecklade PC. Det var ett tekniskt ambitiöst projekt, men bristande kompatibilitet med IBM-PC gjorde att satsningen snabbt misslyckades. Trots det fiaskot blev step/one en viktig lärdom som banade väg för Ericssons senare och betydligt mer framgångsrika PC-modeller.
Ericssons första PC – ett djärvt steg som snubblade
När persondatorn slog igenom i början av 1980-talet förändrades teknikvärlden i grunden. IBM PC, lanserad 1981, blev snabbt en informell standard och skapade en helt ny marknad som växte explosionsartat. I denna nya verklighet ville även svenska Ericsson vara med. Företaget, världskänt för telekom och industrielektronik, bestämde sig för att utveckla en egen persondator: Ericsson step/one.
Att ge sig in på PC-marknaden var ett logiskt men riskfyllt beslut. Standarden var ung, konkurrensen hårdnade snabbt och kompatibilitet visade sig snart vara helt avgörande.
Step/one – ett försök att göra PC på Ericssons sätt
Ericsson step/one presenterades 1983 som företagets första PC och sades vara kompatibel med IBM PC. Under ytan var den dock ett mer egenutvecklat system än en riktig PC-klon. Datorn körde en specialanpassad version av MS-DOS 1.25, vilket redan då var ett tidigt tecken på problem. Många befintliga DOS-program fungerade nämligen inte utan modifieringar, något som snabbt blev en stor nackdel i en marknad där mjukvaruutbudet var minst lika viktigt som hårdvaran.
Själva datorn tillverkades av Panasonic i Japan, medan det yttre formspråket anpassades till Ericssons industriella designideal. Resultatet var ett lågt, avskalat chassi i den karakteristiska ljusbruna Ericsson-färgen. Några interna diskenheter fick dock inte plats. I stället användes en extern lösning.
Extern diskettstation och udda begränsningar
Lagringen sköttes via den separata diskettstationen FDU 4731, utrustad med två 5¼-tums flexskiveenheter på 720 kB. Diskettenheten kunde placeras bredvid eller ovanpå datorn, men konstruktionen var så känslig att bruksanvisningen uttryckligen varnade för att ställa den till vänster om datorn – något som kunde orsaka läsfel. Den rekommenderade placeringen var till höger, vilket säger en hel del om systemets begränsningar.
Även bildskärmslösningen varierade. Ursprungligen levererades step/one med en Ericsson-märkt monitor, men av praktiska skäl ersattes den ibland av skärmar från andra tillverkare, såsom Philips.
Ett kommersiellt misslyckande
Trots intern stolthet och höga ambitioner blev Ericsson step/one ett kommersiellt fiasko. Den bristande kompatibiliteten med IBM-PC, tillsammans med ett snabbt växande mjukvaruekosystem som i praktiken krävde full standardföljsamhet, gjorde att få kunder valde Ericssons alternativ.
I stället erbjöds anställda på Ericsson möjlighet att köpa datorn till kraftigt reducerat pris och använda den som hemdator. På så sätt fick step/one ett andra liv, om än långt från den framgång företaget hade hoppats på.
Lärdomar som ledde till Ericsson PC
Misslyckandet var dock inte slutet på Ericssons PC-ambitioner. Tvärtom blev step/one en dyrköpt läxa. Företaget insåg snabbt att framtiden låg i full kompatibilitet, inte i egna tolkningar av PC-konceptet.
Redan året därpå, 1984, lanserades Ericsson PC, denna gång en renodlad och välbyggd PC-klon som följde IBM-standarden betydligt striktare. Den modellen fick ett helt annat mottagande och markerade Ericssons verkliga inträde på PC-marknaden.
Ett intressant sidospår i svensk datorhistoria
I dag ses Ericsson step/one som ett teknikhistoriskt sidospår – ett exempel på hur även stora och erfarna industriföretag kunde snubbla under datorrevolutionens tidiga år. Samtidigt gör just detta modellen fascinerande. Den representerar en tid då standarder ännu inte var självklara och då varje tillverkare försökte sätta sin egen prägel på framtidens dator.
Step/one blev aldrig någon succé, men den blev ett viktigt steg i Ericssons lärande – och ett intressant kapitel i svensk datorhistoria.
Om Ericsson Step / one på youtube
Ericsson step/one – tekniska fakta
Lanseringsår: 1983
Tillverkare: Panasonic (Japan), med svensk industridesign från Ericsson
Marknad: Tidig företags-PC och hemdator för Ericsson-anställda
Operativsystem: Specialversion av MS-DOS 1.25 (anpassad för step/one)
PC-kompatibilitet: Begränsad IBM PC-kompatibilitet – många DOS-program krävde anpassning
Chassi: Lågt desktopchassi utan interna diskenheter
Diskenhet: Extern FDU 4731 med två 5,25-tums flexskiveenheter om 720 KB vardera
Placering av diskenhet: Enligt manualen skulle den stå på höger sida om datorn för att undvika läsfel
Skärm: Separat bildskärm (Ericsson-original, ofta utbytt mot Philips på begagnatmarknaden)
Design: Ljusbrun Ericsson-färg, stark betoning på ”ergonomi” i marknadsföringen
Typiska användningsområden: Textbehandling, enklare kontorsprogram och intern företagsanvändning
Efterföljare: Ericsson PC (1984), en fullt ut IBM-PC-klon som ersatte step/one
Annons
Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
Digital Fixare
