Etikett: CC-40

I början av 1980-talet drömde elektronikindustrin om datorer som kunde tas med överallt. Texas Instruments Compact Computer 40 var ett djärvt försök att förverkliga den visionen – en extremt strömsnål och portabel dator som låg tekniskt före sin tid, men som ändå misslyckades med att hitta rätt plats på marknaden.

När framtiden fick plats i jackfickan – Texas Instruments Compact Computer 40

I början av 1980-talet befann sig datorvärlden i en intensiv experimentfas. Persondatorer flyttade in i vardagsrummen, men drömmen om den verkligt bärbara datorn levde fortfarande mest på ritbord och i marknadsföring. Texas Instruments, redan världsberömt för sina miniräknare och halvledare, ville ta täten även här. Resultatet blev Compact Computer 40 – en maskin som i teorin låg före sin tid, men i praktiken hamnade snett i datorhistorien.

Compact Computer 40, ofta kallad CC-40, presenterades 1983 och var tänkt som en portabel dator för studenter, ingenjörer och yrkesverksamma. Till formen liknade den mer en avancerad miniräknare än en traditionell dator. Den hade ett inbyggt tangentbord, en ensradig LCD-skärm och en vikt på runt 600 gram. Det mest slående var dock batteritiden: upp till 200 timmar på fyra AA-batterier. Vid en tid då många hemdatorer knappt kunde flyttas utan att stängas av var detta något helt nytt.

Under huven satt en 8-bitarsprocessor ur TI:s egen TMS70-familj, klockad till 2,5 MHz. Minnet var mycket begränsat även med dåtidens mått mätt – endast 6 kilobyte RAM i grundutförande – men kompletterades av ett relativt stort ROM-minne med ett inbyggt BASIC-språk. Precis som på många hemdatorer från epoken var användaren tänkt att själv skriva sina program direkt på maskinen. Någon inbyggd lagring för filer fanns dock inte, vilket snart skulle visa sig vara ett allvarligt problem.

Texas Instruments hade nämligen planerat ett helt ekosystem kring CC-40. Via det så kallade Hexbus-gränssnittet skulle datorn kunna anslutas till skrivare, modem och externa lagringsenheter. Särskilt viktig var den så kallade Wafertape – ett digitalt bandminne baserat på Exatrons “Stringy Floppy”. På pappret skulle detta ge CC-40 möjlighet till verklig filhantering. I verkligheten fungerade lösningen dåligt och nådde aldrig marknaden. Utan extern lagring reducerades CC-40 till en avancerad, men isolerad, BASIC-maskin.

Mottagandet speglade denna motsägelse. Vissa recensenter såg CC-40 som ett imponerande tekniskt experiment, särskilt för undervisning och matematiska beräkningar. Andra, inte minst tidskriften BYTE, var betydligt mer kritiska. Avsaknaden av klocka, filsystem, programbibliotek och användbart tangentbord gjorde att maskinen jämfördes mer med en vetenskaplig miniräknare än med en riktig dator. Samtidigt sålde Texas Instruments under samma period betydligt kraftfullare hemdatorer för lägre pris, vilket ytterligare urholkade CC-40:s position.

Ändå är det just detta som gör Compact Computer 40 intressant i dag. Den visar tydligt hur oklart begreppet ”bärbar dator” fortfarande var i början av 1980-talet. CC-40 var inte en laptop i modern mening, men heller inte bara en miniräknare. Den låg någonstans mitt emellan – ett steg på vägen mot dagens ultraportabla datorer, surfplattor och handhållna enheter.

Texas Instruments planerade uppföljare med bättre skärm, mer minne och lagring, bland annat CC-40 Plus och den ännu mer ambitiösa CC-70. När företaget abrupt lämnade hemdator­marknaden 1983 lades dessa projekt ner. Arvet levde dock vidare i senare produkter som TI-74, där delar av tekniken återanvändes.

I backspegeln framstår Compact Computer 40 som ett tydligt exempel på hur teknisk innovation inte alltid räcker. Den var energieffektiv, portabel och ingenjörsmässigt elegant – men saknade det som användarna till slut krävde: praktisk användbarhet. Just därför har CC-40 fått en självklar plats i datorhistorien, som symbol för både visionen och fallgroparna i jakten på den bärbara datorn.

Om Compact Computer 40 på youtube