Etikett: öppen källkod

  • Jolla smartphone J1

    En smartphone utan hemknapp, byggd på Linux och styrd nästan helt med svep – Jolla-telefonen från 2013 var en udda fågel i en värld som dominerades av Android och iPhone. Den blev ingen storsäljare, men satte fingret på en viktig fråga: hur mycket kontroll ska användaren egentligen ha över sin mobil – och måste alla telefoner följa samma mall?

    När svep tog över: berättelsen om Jolla-telefonen

    I slutet av 2013 lanserades en smartphone som gick tvärt emot nästan alla rådande trender. Den hade ingen hemknapp, inget klassiskt menysystem och byggde inte på Android eller iOS. I stället satsade den på Linux, gester och öppenhet. Telefonen hette Jolla – ofta kallad Jolla 1 eller J1 – och blev snabbt ett kultobjekt bland teknikentusiaster.

    Ett arv från Nokias experimentella år

    Bakom Jolla stod ett team av tidigare Nokia-ingenjörer som arbetat med operativsystemet MeeGo. När Nokia lade ner MeeGo-projektet och satsade på Windows Phone tog dessa utvecklare med sig idéerna vidare. Resultatet blev Jolla-telefonen, som på många sätt kan ses som den andliga arvtagaren till Nokia N9.

    Precis som N9 saknade Jolla-telefonen en traditionell hemknapp. I stället styrdes hela användarupplevelsen med svep från skärmens kanter – något som vid lanseringen uppfattades som radikalt, men som senare blivit standard i branschen.

    Sailfish OS – ett Linux-system i fickan

    Telefonen körde Sailfish OS, ett Linux-baserat operativsystem utvecklat av Jolla själva. Systemet var byggt kring multitasking och gester. Appar kunde minimeras, stängas och växlas mellan utan att lämna hemskärmen, och menyer i appar drogs fram med så kallade ”pulley menus”.

    Sailfish OS riktade sig inte i första hand till massmarknaden, utan till användare som uppskattade kontroll, öppenhet och ett annorlunda gränssnitt.

    Android-appar utan Android

    En av de största utmaningarna för alternativa mobilplattformar är apputbudet. För att lösa detta använde Jolla en teknik kallad Alien Dalvik, som gjorde det möjligt att köra Android-appar direkt i Sailfish OS. Appar kunde installeras via tredjepartsbutiker och fungerade ofta förvånansvärt bra, trots att Android inte var installerat som operativsystem.

    Detta gav Jolla-telefonen en praktisk fördel jämfört med många andra Linux-mobiler, även om kompatibiliteten aldrig var perfekt.

    Genomtänkt men återhållsam hårdvara

    Jolla-telefonen var ingen prestandamonster, men erbjöd välbalanserad hårdvara för sin tid. Den hade en 4,5-tums IPS-skärm i qHD-upplösning, en Snapdragon 400-processor, 1 GB RAM och 16 GB intern lagring. Batteriet var utbytbart, och det fanns stöd för microSD-kort – två funktioner som redan då började försvinna från många flaggskepp.

    En särskild detalj var det utbytbara bakstycket, kallat ”The Other Half”. Förutom att ändra färg kunde baksidan även påverka mjukvarans beteende, till exempel genom teman eller funktioner kopplade till skalet.

    Lång livslängd i en snabbbransch

    Trots begränsad kommersiell framgång fick Jolla-telefonen ovanligt lång mjukvarusupport. Sailfish OS uppdaterades för enheten i omkring sju år, med den sista kompatibla versionen släppt 2020. Det är betydligt längre än vad många betydligt mer populära Android-modeller fick.

    Efter att officiellt stöd upphörde har telefonen fortsatt leva vidare i entusiastkretsar, där alternativa Linux-distributioner testats – även om samtal och mobildata då ofta saknas.

    Varför Jolla-telefonen fortfarande är relevant

    Jolla-telefonen förändrade aldrig smartphonemarknaden, men den visade att det fanns ett alternativ. Den bevisade att en modern mobil kunde byggas på Linux, styras nästan helt med gester och ändå fungera i vardagen.

    I efterhand framstår Jolla J1 som ett teknikhistoriskt experiment – ett exempel på hur innovation ibland sker i utkanten av marknaden, långt från de största tillverkarna. Den blev kanske inte framtiden, men den visade att framtiden kunde se annorlunda ut.

    Youtube innehåll om Jolla Phone J1

    Tekniska fakta – Jolla Phone (J1)

    Lansering 2013 (släppt 27 november 2013)
    Operativsystem Sailfish OS (officiellt stöd upphörde; sista kompatibla version 3.4.0)
    Skärm 4,5" IPS, qHD 960 × 540
    Processor Qualcomm Snapdragon 400, 1,4 GHz dubbelkärnig
    RAM 1 GB
    Lagring 16 GB + microSD (officiellt upp till 32 GB)
    Kamera (bak) 8 MP, autofokus, LED-blixt
    Kamera (fram) 2 MP
    Batteri 2100 mAh, utbytbart
    Trådlöst Wi-Fi (802.11n), Bluetooth, GPS/A-GPS, GLONASS, NFC
    Nät GSM / 3G / 4G LTE
    Mått 131 × 68 × 9,9 mm
    Vikt 141 g

    Notis: Jolla J1 ska inte blandas ihop med den nya “Jolla Phone” som annonserades 2025.

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Nokia N800 – surfplattan före surfplattorna

    Nokia N800 Internet Tablet, lanserad 2007, var en handhållen Linux-baserad dator med fokus på internet långt innan begreppet surfplatta blivit allmänt känt. Med pekskärm, trådlös uppkoppling och ett öppet operativsystem pekade den ut riktningen för hur mobila datorer och plattor senare skulle utvecklas, men nådde aldrig någon bred kommersiell framgång.

    Nokia N800 – surfplattan före surfplattorna

    År 2007, flera år innan iPad och Androidplattor blev vardag, lanserade Nokia en ovanlig produkt: Nokia N800 Internet Tablet. Det var varken en mobiltelefon eller en bärbar dator, utan något mitt emellan – en liten, handhållen dator byggd nästan uteslutande för internet.

    I efterhand framstår N800 som ett tekniskt experiment som låg långt före sin tid.

    En dator för internet, inte för samtal

    Till skillnad från Nokias mobiltelefoner saknade N800 SIM-kort och mobilnät. I stället anslöt den till internet via Wi-Fi eller genom att dela uppkoppling med en mobiltelefon via Bluetooth. Tanken var att användaren skulle surfa, läsa e-post, chatta och konsumera media – ungefär det som i dag är självklart på en surfplatta.

    Detta var ett djärvt grepp i en tid då de flesta fortfarande använde knapptelefoner och datorer var något man satt vid ett skrivbord för att använda.

    Linux i fickformat

    En av N800:s mest unika egenskaper var operativsystemet Maemo, ett Linuxbaserat system som byggde på Debian. Det gav en frihet som var ovanlig i konsumentelektronik. Användaren kunde installera program från både officiella källor och community-projekt, och mer avancerade användare hade tillgång till terminal och systemverktyg.

    Gränssnittet bestod av en anpassningsbar hemvy med små informationsrutor, genvägar och widgets – ett koncept som påminner starkt om dagens mobila startskärmar.

    Imponerande teknik för sin tid

    Hårdvaran var förvånansvärt kraftfull för 2007. Skärmen hade en upplösning på 800×480 pixlar, vilket var ovanligt högt i en handhållen enhet vid den tiden. Processorn kunde köras i 400 MHz med senare programvara, och två SD-kortplatser gav gott om lagringsutrymme.

    N800 hade även inbyggd mikrofon, stereohögtalare, FM-radio och en liten utfällbar webbkamera som gjorde videosamtal möjliga – långt innan videosamtal blev vardag.

    Funktioner som pekade mot framtiden

    Med rätt programvara kunde N800:

    • surfa på webben med en modern webbläsare
    • spela musik och video
    • köra Skype-samtal
    • visa Flash-baserat webbinnehåll som YouTube
    • fungera som internetradio och RSS-läsare

    Mycket av detta blev senare standard i smartphones och surfplattor, men var då något helt nytt i ett handhållet format.

    Varför blev den ingen succé?

    Trots sina innovationer nådde N800 aldrig den breda publiken. Den var relativt dyr, krävde tekniskt intresse och saknade egen mobiluppkoppling. Samma år förändrades dessutom marknaden drastiskt när pekskärmsmobiler med fokus på enkelhet började ta över.

    Ett kultförklarat stycke teknikhistoria

    I dag betraktas Nokia N800 som ett kultobjekt bland Linuxentusiaster och teknikintresserade. Den representerar en alternativ väg i mobilhistorien – en där öppen källkod, användarfrihet och internet stod i centrum redan från början.

    Nokia N800 blev ingen massprodukt, men den visade tydligt hur framtidens mobila datorer skulle komma att se ut.

    Nokia N800 på youtube

    Fakta: Nokia N800
    Tillverkare
    Nokia
    Lansering
    Januari 2007 (CES)
    Typ
    Internetplatta / internetappliance
    Operativsystem
    Maemo / Internet Tablet OS 2007–2008
    Processor
    TI OMAP 2420 (330–400 MHz)
    Minne
    128 MB RAM, 256 MB flash
    Skärm
    4,1" 800×480 (ca 225 ppi), resistiv pekskärm
    Anslutningar
    Wi-Fi (802.11 b/g), Bluetooth 2.0, USB 2.0 (OTG)
    Lagring
    2× SD-kortplatser (SDHC-stöd)
    Kamera
    VGA-webbkamera (uppfällbar/roterbar)
    Ljud
    Stereo, mikrofon, FM-radio, 3,5 mm headset
    Efterträdare
    Nokia N810

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Agenda VR3 – När Linux fick plats i fickan

    I dag tar vi Linux i fickformat för givet – i telefoner, routrar och uppkopplade prylar av alla slag. Men redan år 2001 fanns en liten, svartvit handdator som visade att ett fullvärdigt Linuxsystem kunde rymmas i handflatan. Agenda VR3 blev aldrig någon storsäljare, men den skrev in sig i datorhistorien som den första kommersiella ”rena” Linux-PDA:n och en tidig förebådare till dagens öppna mobila plattformar.

    En tidig pionjär inom öppna mobila datorer

    I början av 2000‑talet såg världen av handhållna datorer helt annorlunda ut än i dag. Smartphones existerade ännu inte i modern mening, och marknaden dominerades av så kallade PDA:er (Personal Digital Assistants) från tillverkare som Palm och Microsoft. I detta landskap dök Agenda VR3 upp – en liten, anspråkslös apparat som skulle visa sig bli något av en milstolpe för entusiaster av fri och öppen programvara.

    Agenda VR3, lanserad 2001, brukar beskrivas som den första kommersiellt tillgängliga ”rena Linux‑PDA:n”. Det innebar att den inte körde ett specialanpassat eller dolt system, utan ett fullvärdigt Linux – samma grundläggande operativsystem som användes på servrar och persondatorer världen över.

    Varför var Agenda VR3 speciell?

    Vid den här tiden var de flesta handdatorer låsta plattformar. Användaren var hänvisad till tillverkarens appar och utvecklingsverktyg, och möjligheterna att experimentera var begränsade. Agenda VR3 gick i motsatt riktning. Här möttes användaren av:

    • Linuxkärnan som grundsystem
    • Ett klassiskt Unix‑skal (Bash)
    • En riktig terminal
    • Ett grafiskt skrivbord byggt med öppna bibliotek

    För Linux‑användare och utvecklare var detta något helt nytt: en dator som bokstavligen fick plats i fickan, men som fungerade enligt samma principer som större Unix‑system.

    En titt på hårdvaran

    Med dagens mått mätt var Agenda VR3 mycket enkel. Den hade en monokrom pekskärm med upplösningen 160 × 240 pixlar, en MIPS‑processor på 66 MHz, 8 MB arbetsminne och 16 MB flashminne. Strömmen kom från två vanliga AAA‑batterier.

    Trots sina begränsningar erbjöd den funktioner som då var imponerande i en så liten enhet: infraröd kommunikation, seriell port, notifieringsljud och dockningsstation för synkronisering med dator. Allt var utformat för låg strömförbrukning och maximal flexibilitet.

    Programvara och användning

    Agenda VR3 levererades med Linux 2.4 och ett grafiskt system baserat på X11. Användargränssnittet byggde på FLTK, ett lättviktigt grafikbibliotek som lämpade sig väl för hårdvara med begränsade resurser.

    För vanliga användare fanns kalender, adressbok, att‑göra‑listor, e‑post och anteckningar. För mer tekniskt lagda användare öppnade sig betydligt fler möjligheter: det gick att logga in via Telnet eller FTP, köra egna program, och till och med visa grafiska program över nätverk med X‑protokollet.

    Dessutom följde flera spel med – allt från kortspel till enkla varianter av klassiker som Space Invaders och Tetris.

    Ett levande community

    En avgörande faktor för Agenda VR3 var dess användarcommunity. Hundratals tredjepartsprogram skapades av entusiaster runt om i världen och samlades i det så kallade Agenda Software Repository. Här fanns allt från små verktyg till spel och experimentella applikationer.

    Flera av utvecklarna bakom dessa program fortsatte senare att arbeta med andra Linux‑baserade handdatorer, till exempel Sharp Zaurus. På så sätt fungerade Agenda VR3 som en plantskola för idéer och tekniker som senare skulle spridas vidare.

    Kommersiell motgång – teknisk framgång

    Trots sin tekniska originalitet blev Agenda VR3 ingen kommersiell succé. Företaget bakom produkten fick ekonomiska problem, priset sänktes kraftigt och verksamheten lades så småningom ned. En kompatibel version levde dock vidare under annat namn via ett kanadensiskt företag.

    Men även om produkten försvann från butikshyllorna levde idéerna vidare. Agenda VR3 visade att Linux kunde fungera i mycket små och strömsnåla system – en tanke som i dag är självklar inom allt från mobiltelefoner till routrar och IoT‑enheter.

    Lite före sin tid – från VR3 till Android

    Sett med dagens ögon är det svårt att inte dra paralleller mellan Agenda VR3 och moderna mobila plattformar, i synnerhet Android. Även Android bygger på Linuxkärnan och kombinerar ett öppet operativsystem med ett ekosystem av tredjepartsappar. Skillnaden är naturligtvis tid, prestanda och användarvänlighet – men grundidén är förvånansvärt lik. Agenda VR3 visade redan i början av 2000‑talet att Linux kunde fungera i en batteridriven, handhållen enhet med pekskärm och nätverksfunktioner. På så sätt var VR3 ett tidigt experiment som förebådade den utveckling som, nästan ett decennium senare, skulle slå igenom på bred front med Android‑telefonerna.

    Ett stycke datorhistoria

    I dag framstår Agenda VR3 som en teknikhistorisk kuriositet: långsam, svartvit och extremt begränsad jämfört med moderna smarta enheter. Samtidigt var den före sin tid. Den förebådade en framtid där öppna operativsystem, appar från oberoende utvecklare och full nätverksanslutning skulle bli norm även i fickformat.

    Agenda VR3 blev aldrig en massprodukt – men den visade vägen.

    Innehåll på youtube om Agenda VR3

    Faktaruta: Agenda VR3

    • Typ: PDA (handdator) med ”ren” Linux som standard
    • Lansering: Maj 2001
    • Tillverkare: Agenda Computing, Inc. (Irvine, Kalifornien, USA)
    • Skärm: Monokrom pekskärm, 160 × 240 pixlar, bakgrundsbelyst
    • Processor: 66 MHz MIPS
    • Minne: 8 MB RAM
    • Lagring: 16 MB inbyggt flashminne
    • Anslutningar: IrDA och RS-232 (via kabel eller dockningsstation)
    • Ström: 2 × AAA-batterier
    • Programvara (urval): Linux-kärna 2.4.0, XFree86, rxvt, Bash, GUI baserat på FLTK
    • Kuriosa: Kan ses som ett tidigt förstadium till idén bakom senare Linux-baserade mobila plattformar (t.ex. Android)

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Emacs – textredigeraren som blev ett helt universum

    Emacs är en av datorvärldens mest långlivade och mytomspunna textredigerare. Född på 1970-talet i akademiska datorsalar har den vuxit från ett tekniskt hjälpmedel till ett helt ekosystem för skrivande, programmering och informationshantering. För vissa är Emacs bara ett verktyg – för andra är det en livslång arbetsmiljö, formad efter användarens egna idéer och behov.

    Om du någon gång har hört uttrycket att vissa textredigerare känns som “ett helt operativsystem”, så är chansen stor att det handlade om Emacs. Emacs är inte bara ett program för att skriva och redigera text – det är en hel familj av redigerare som förenas av en idé: att användaren ska kunna bygga om verktyget efter sin egen hjärna.

    Det kan låta överdrivet, men Emacs har i årtionden lockat programmerare, forskare, skribenter och teknikentusiaster just för att det inte nöjer sig med att vara “lagom”. Emacs vill vara formbart.

    Från 1970-talets terminaler till dagens datorer

    Emacs föddes i mitten av 1970-talet i en miljö som i efterhand nästan blivit mytisk: MIT AI Lab. Där arbetade man på stordatorer (som PDP-10) och använde en äldre textredigerare som hette TECO. TECO var inte som moderna redigerare där du bara skriver och ser texten direkt. I stället växlade man mellan olika lägen: ett för att skriva text och ett för att ge kommandon.

    Det var i denna värld som David A. Moon och Guy L. Steele Jr. 1976 skapade de första Emacs-varianterna – som en samling makron för TECO. Namnet EMACS kom från “Editor MACros” (eller “Editing MACroS”, beroende på vilken källa man följer). Idén var enkel men kraftfull: om du ändå sitter och hackar ihop makron hela tiden, varför inte göra en redigerare där det är normalt att bygga ut den?

    “Det extensibla” som blev identiteten

    Det som skiljer Emacs från många andra redigerare är att den inte bara låter dig ställa in färger och genvägar. Den låter dig lägga till helt nya funktioner som om de alltid hade funnits där.

    Därför brukar Emacs beskrivas som extensibel, anpassningsbar, självdokumenterande och en redigerare där ändringar syns direkt på skärmen när de görs.

    Lisp: hjärnan i Emacs

    Emacs är starkt kopplad till Lisp. I moderna Emacs-implementationer finns en Lisp-dialekt (i GNU Emacs heter den Emacs Lisp) som gör att användaren kan definiera nya kommandon, ändra befintliga och bygga små “appar” i redigeraren.

    Poängen är att Emacs inte bara har plugins som ett extra lager. Många av dess funktioner är skrivna i Lisp, vilket gör att gränsen mellan redigerare och programmeringsmiljö suddas ut.

    Kommandon, makron och muskelminne

    Emacs har tusentals kommandon, och användare kan dessutom spela in sina egna arbetsflöden som tangentbordsmakron: du gör något en gång, spelar in, och låter Emacs upprepa det.

    Det finns också ett särskilt sätt att “prata” om tangenttryckningar, där Ctrl och Meta (ofta Alt) skrivs som korta prefix. Det är därför Emacs-kulturen ibland låter som magiska formler.

    Fönster är inte fönster

    En klassisk Emacs-detalj är att den använder ord på ett annorlunda sätt än moderna gränssnitt. Det som många program kallar fönster kan Emacs kalla frames, och det som många kallar paneler/splitar kan Emacs kalla windows.

    Det är en rest av historien, men också ett tecken på hur Emacs alltid byggts på sina egna begrepp.

    Emacs som livsmiljö

    Många använder Emacs till långt mer än kod: filhantering, fjärrredigering över SSH, e-post, anteckningar och planering, Git, RSS – och även spel som Tetris.

    Det finns ett gammalt skämt: Emacs är ett bra operativsystem, men det saknar en bra textredigerare. Skämtet är orättvist, men fångar känslan av att Emacs kan bli en hel arbetsmiljö.

    Editor wars och “Kyrkan Emacs”

    Emacs är, tillsammans med vi, en av de två stora symbolerna i de klassiska “editor wars”. Konflikten är mest på skoj, men den har blivit en del av datorkulturen.

    Richard Stallman har också drivit med detta genom “Church of Emacs”, en parodireligion där man skojar om vi som “editorn av odjuret”. Mest humor – men också ett exempel på hur Emacs är mer än bara teknik.

    Varför lever Emacs fortfarande?

    Emacs är gammalt, men inte föråldrat. Det lever vidare eftersom grundidén fortfarande är modern: verktyget ska kunna växa med användaren.

    När många program idag är strömlinjeformade och stängda, är Emacs motsatsen: ett verktyg som säger “du bestämmer hur jag ska fungera”.

    Emacs är inte bara en textredigerare. Det är en redigerare som låter dig bygga din egen redigerare.

    Emacs sida på wiki.linux.se

    https://wiki.linux.se/index.php/Emacs

    Faktaruta: Emacs
    Typ
    Familj av textredigerare (med fokus på extensibilitet)
    Ursprung
    MIT AI Lab, mitten av 1970-talet
    Första Emacs
    TECO-makron (1976), av David A. Moon och Guy L. Steele Jr.
    Kändaste variant
    GNU Emacs
    Styrka
    Extensibel och anpassningsbar med Emacs Lisp
    Typiska användningsområden
    Programmering, textredigering, anteckningar (Org-mode), Git (Magit), fjärrredigering (TRAMP)
    Kuriosa
    Känd från “editor wars” (Emacs vs vi) och “Church of Emacs” som parodisk kulturreferens

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare