Sedan arkadlanseringen den 7 juli 1985 har Ghosts ’n Goblins (japanska: Makaimura, ”Demonvärldsbyn”) blivit ett av Capcoms mest igenkända actionvarumärken – älskat och fruktat för sin kompromisslösa svårighetsgrad. Serien följer riddaren Arthur i en kamp mot odöda och demoner för att rädda prinsessan Prin-Prin från demonhärskaren Astaroth, och har under decennierna vandrat från arkadhallar till hemdatorer, konsoler och mobiler, med spin-off-serier som Gargoyle’s Quest och Maximo. Den ikoniska detaljen att Arthur tappar sin rustning vid en enda träff – och fortsätter i bara kalsonger – har blivit en symbol för seriens brutala ”en chans till”-känsla och dess plats i spelhistorien.
Ghosts ’n Goblins – när arkadhjältar fick lida för konstens skull
När Ghosts ’n Goblins dök upp i japanska spelhallar den 7 juli 1985 var det på ytan ett klassiskt 80-talsspel: en rustningsklädd riddare, en kidnappad prinsessa och en demonkung som väntade längst bort i ett slott av dödskallar. Men under den där enkla premissen låg något som skulle bli seriens verkliga signum – en kompromisslös syn på utmaning. Serien (känd i Japan som Makaimura, “Demonby”), utvecklad och ägd av Capcom, blev snabbt ökänd för att kräva nästan övermänsklig precision av spelaren. Samtidigt byggde den en märkligt hållbar charm: ett mörkt sagolandskap där skräck, humor och action samsas i samma bildruta.
Ett spel om att överleva – inte att vinna snabbt
I centrum står riddaren Arthur, som i spel efter spel rider (och springer) in i demonernas värld för att rädda prinsessan Prin-Prin från demonhärskaren Astaroth. Spelidén är brutal men genial: Arthur är stark – så länge han har sin rustning. En träff och rustningen försvinner, och hjälten står plötsligt kvar i sina kalsonger. Det är både ett skämt och en pedagogik: spelet visar, bokstavligen, hur sårbar du blivit. En träff till – och du är borta.
Det är just den här “en miss – stora konsekvenser”-designen som gav serien rykte. Banor är ofta fyllda av fiender som tycks spawnas för att störa din rytm, projektiler som tvingar dig att hoppa i exakt rätt ögonblick, och plattformar som gör att du måste planera varje steg. Ghosts ’n Goblins är i praktiken ett spel om kontroll under stress: du lär dig inte bara banorna – du lär dig hur spelet försöker lura dig.
Två varv till sanningen
En annan idé som cementerade myten var att flera spel i huvudserien kräver att du klarar spelet mer än en gång för att nå “riktiga” slutet. När du väl besegrat slutbossen kan spelet säga: “Grattis – nu börjar det på riktigt”, och kasta dig tillbaka till början på en högre svårighetsgrad. Det är ett designval som både provocerar och fascinerar. I en tid när arkadspel levde på att spelaren stoppade i fler mynt fungerade det dessutom som ett elegant sätt att förlänga speltiden utan att behöva göra spelet längre.
Från arkadhall till konsoler – och vidare
Serien växte snabbt till en hel familj av titlar. Uppföljaren Ghouls ’n Ghosts (1988) fortsatte i samma anda och slipade på tempo och presentation. Super Ghouls ’n Ghosts (1991) tog klivet till SNES-eran och blev ett av de mest omtalade exemplen på “vackert men skoningslöst” 16-bitsspel.
Samtidigt spred sig universumet via spinoffer. I Gargoyle’s Quest-spelen får man följa demonen Firebrand (Red Arremer) i ett upplägg som blandar action och äventyr med rollspelsinslag. Med Maximo-spelen på PlayStation 2 flyttade Capcom dessutom seriens känsla till 3D och hack-and-slash-inspirerad plattformsaction – en sorts “Ghosts ’n Goblins i modernare kostym”, men med samma idé om att straff och belöning ska kännas i kroppen.
Den senaste stora huvudtiteln, Ghosts ’n Goblins Resurrection (2021), visar varför konceptet fortfarande fungerar. I stället för att göra serien “snällare” lutar den in i arvet: det ska vara svårt, men rättvist på sitt egenartade sätt – och framför allt ska du känna att du blir bättre. Inte genom att grinda siffror, utan genom att läsa spelet, bemästra hoppens fysik och förstå fiendernas timing.
Varför blev det här en klassiker?
Det är lätt att avfärda serien som ren masochism, men Ghosts ’n Goblins har alltid haft en särskild balans. Den gotiska estetiken är mörk, men spelet blinkar ofta åt spelaren – som när Arthur springer runt i underkläder, eller när fienderna känns som tecknade monster från en skräckkomedi. Musiken och miljöerna bygger en tydlig identitet: kyrkogårdar, ruiner, dimma, demoner – en hel skräckromantik destillerad till spelbanor.
Och kanske är det just därför serien överlevt: den ger inte bara en utmaning, utan en berättelse i spelmekanik. Arthur är hjälten som alltid blir nedslagen, avklädd och utskrattad – men som ändå reser sig och fortsätter. Det är en saga om envishet. En saga där framgång inte känns som tur, utan som förtjänst.