Etikett: Windows

  • OS/2 – operativsystemet som var “framtiden” (och ändå förlorade)

    OS/2 var operativsystemet som skulle ersätta DOS och bli den nya standarden för persondatorer. Det utvecklades av IBM och Microsoft tillsammans, var tekniskt avancerat och erbjöd funktioner som stabil multitasking och ett modernt filsystem långt före sin tid. Ändå förlorade det kampen mot Windows. Historien om OS/2 är berättelsen om hur ett tekniskt starkt system kan falla på strategi, marknadsföring och affärsbeslut – och samtidigt leva vidare i det tysta långt efter att massmarknaden gått vidare.

    OS/2 – operativsystemet som var “framtiden” (och ändå förlorade)

    När nyheten om att det klassiska Hobbes-arkivet för OS/2 inte längre är vad det en gång var dök upp i flödena kändes det som ett perfekt tillfälle att prata om OS/2 igen. För OS/2 är ett av de där systemen som nästan ingen “vanlig” hemmaköpare minns att de köpt – och ändå har det en märkligt stor skugga i datorhistorien. Det var operativsystemet som på fullt allvar marknadsfördes som “a better DOS than DOS and a better Windows than Windows” och som på många tekniska punkter faktiskt kunde försvara det. Ändå blev det utkonkurrerat av nästan allt. OS/2 föll inte främst på tekniken. Det föll på ledning, strategi och marknadsföring – ofta på ett nästan tragikomiskt sätt.

    Varför OS/2 ens fanns

    I mitten av 1980-talet var PC-marknaden på väg att spränga sina egna ramar. DOS var enkelt och utbrett, men hade uppenbara begränsningar: svag minneshantering, dålig multitasking och en känsla av att “ett program kan ta ner hela maskinen”. IBM, som dominerade företagsvärlden, ville ha en robust ersättare som kunde bära PC:n in i nästa epok. Samtidigt ville Microsoft uppåt i näringskedjan – från att leverera språk och operativsystemsbitar till att bli själva navet i PC-ekosystemet. Resultatet blev att IBM och Microsoft 1985 skrev ett avtal om gemensam utveckling av ett nytt operativsystem, snart döpt till OS/2. Namnet signalerade “andra generationens PC” och knöts till IBMs PS/2-linje.

    IBM skapar PC:n – och råkar skapa klonkriget

    IBM insåg sent 70-tal att persondatorer var framtiden men att deras traditionella arbetssätt var för långsamt. Lösningen blev en snabbspårsatsning: IBM PC byggdes med standardkomponenter, bland annat CPU från Intel och grafikdelar från externa leverantörer. Operativsystemet kom från Microsoft och blev PC DOS/MS-DOS. Det enda riktigt IBM-ägda i paketet var BIOS. När andra företag skapade egna BIOS via clean-room-metoder kunde de bygga IBM-kompatibla kloner. Plötsligt var IBM ett PC-företag – men inte längre det PC-företaget. För varje klondator som såldes tjänade IBM ingenting.

    Clone wars: PS/2, MCA och drömmen om att ta tillbaka kontrollen

    IBM svarade med en plan i två delar. För det första: hårdvara. Man introducerade den proprietära MCA-bussen i PS/2-serien och hoppades att andra skulle licensiera tekniken. För det andra: mjukvara. IBM ville ha ett operativsystem man själv kontrollerade och kunde licensiera, istället för att vara beroende av Microsofts DOS. OS/2 skulle bli denna nya standard.

    Den tidiga visionen: stabilitet och skydd

    OS/2 byggdes som ett skyddat-läge-operativsystem för 80286. Tanken var att program skulle isoleras från varandra och inte kunna krascha hela systemet lika lätt som i DOS. OS/2 1.0 kom 1987 och var textbaserat men strukturerat som ett “riktigt” operativsystem. 1988 kom OS/2 1.1 med Presentation Manager, ett grafiskt gränssnitt som påminde om samtida Windows-versioner.

    HPFS: filsystemet som kändes som framtiden

    1989 introducerades HPFS i OS/2 1.2. Det gav bättre prestanda, mindre fragmentering, längre filnamn och rikare metadata jämfört med FAT. För många var HPFS ett tydligt tecken på att OS/2 byggdes med en mer seriös framtid i åtanke.

    Splittringen: när Windows började vinna

    Runt 1990 sprack samarbetet mellan IBM och Microsoft. Windows 3.0 blev en kommersiell framgång och Microsoft behövde inte längre IBM på samma sätt. Det fanns kulturkrockar, men den viktigaste orsaken var affärslogik: Microsoft ville satsa fullt ut på Windows. IBM stod kvar med OS/2 och fick fortsätta utvecklingen på egen hand.

    OS/2 2.0: när IBM släppte lös det “riktiga” OS/2

    1992 kom OS/2 2.0 med 32-bitarsarkitektur och Workplace Shell, ett objektorienterat skrivbord där filer, mappar och program hanterades som objekt. Det var en djärv och tekniskt imponerande design.

    “Bättre DOS än DOS” – och “bättre Windows än Windows”

    Med 386:ans virtualisering kunde OS/2 köra flera DOS-sessioner isolerat och även Windows 3.x-program genom Win-OS/2. IBM marknadsförde det som en bättre version av både DOS och Windows. Tekniskt fanns det substans, men marknadsföringen innebar också att OS/2 definierades i relation till Windows istället för som ett självständigt alternativ.

    Den dubbla fällan: pris, bundling och bristen på “killer apps”

    Windows och DOS följde ofta med nya datorer. OS/2 krävde aktiv installation och kostade mer. För att vinna hade OS/2 behövt unika program som drog användare, men IBM lyckades aldrig bygga ett lika starkt applikationsekosystem.

    Warp-eran: topp i teknik, kaos i marknadsföring

    1994 kom OS/2 Warp 3. Prestandan förbättrades, hårdvarustödet breddades och nätverksfunktioner integrerades bättre. Under en period kändes OS/2 som en seriös utmanare. Men marknadsföringen var ofta förvirrande eller ineffektiv, och IBM missade flera chanser att kapitalisera på intresset.

    Windows 95 tar scenen

    1995 lanserades Windows 95 och blev en kulturell och kommersiell succé. OS/2 hamnade i skuggan. 1996 kom Warp 4 med Java och taligenkänning, men marknaden hade redan valt sin vinnare.

    Var OS/2 faktiskt levde vidare

    Trots förlusten på konsumentmarknaden levde OS/2 kvar i banker, bankomater, biljettmaskiner och industriella system. Stabilitet och lång livslängd gjorde det attraktivt i miljöer där man inte ville byta plattform i onödan.

    Varför OS/2 var bra på riktigt

    OS/2 hade en robust processmodell, bättre minnesisolering än Windows 3.x och kraftfull automation genom REXX. Det var tekniskt genomtänkt och ofta stabilare än sina konkurrenter.

    Slutet – och efterlivet

    IBM avslutade officiell support 2006. Men OS/2 levde vidare genom eComStation och senare ArcaOS, som fortfarande utvecklas. Plattformen är liten men aktiv.

    OS/2:s riktiga arv

    OS/2 visar att teknisk kvalitet inte alltid avgör marknadens vinnare. Distribution, ekosystem och affärsstrategi väger tungt. OS/2 vann aldrig massmarknaden, men det lämnade efter sig idéer och tekniska lösningar som fortsatte påverka hur operativsystem byggs. Det är därför OS/2 fortfarande diskuteras – inte som en kuriositet, utan som ett seriöst kapitel i datorhistorien.

    OS/2 – fakta i korthet

    • Typ: Proprietärt operativsystem för PC
    • Utvecklare: IBM (tillsammans med Microsoft i version 1.0–1.3)
    • Första version: 1987
    • Större milstolpar: Presentation Manager (1.1), HPFS (1.2), 32-bit & Workplace Shell (2.0), Warp-era (3–4)
    • Känd slogan: “A better DOS than DOS and a better Windows than Windows”
    • Styrkor: Stabilitet, skyddad minnesmodell, kraftfull DOS/Windows-kompatibilitet, automation via REXX
    • Varför det föll: Svag marknadsföring, otydlig positionering, för litet applikationsekosystem, Windows dominans
    • IBM-support: Upphörde 31 december 2006
    • Efterföljare/fortsättning: eComStation (2001–2011), ArcaOS (från 2017)

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Emacs – textredigeraren som blev ett helt universum

    Emacs är en av datorvärldens mest långlivade och mytomspunna textredigerare. Född på 1970-talet i akademiska datorsalar har den vuxit från ett tekniskt hjälpmedel till ett helt ekosystem för skrivande, programmering och informationshantering. För vissa är Emacs bara ett verktyg – för andra är det en livslång arbetsmiljö, formad efter användarens egna idéer och behov.

    Om du någon gång har hört uttrycket att vissa textredigerare känns som “ett helt operativsystem”, så är chansen stor att det handlade om Emacs. Emacs är inte bara ett program för att skriva och redigera text – det är en hel familj av redigerare som förenas av en idé: att användaren ska kunna bygga om verktyget efter sin egen hjärna.

    Det kan låta överdrivet, men Emacs har i årtionden lockat programmerare, forskare, skribenter och teknikentusiaster just för att det inte nöjer sig med att vara “lagom”. Emacs vill vara formbart.

    Från 1970-talets terminaler till dagens datorer

    Emacs föddes i mitten av 1970-talet i en miljö som i efterhand nästan blivit mytisk: MIT AI Lab. Där arbetade man på stordatorer (som PDP-10) och använde en äldre textredigerare som hette TECO. TECO var inte som moderna redigerare där du bara skriver och ser texten direkt. I stället växlade man mellan olika lägen: ett för att skriva text och ett för att ge kommandon.

    Det var i denna värld som David A. Moon och Guy L. Steele Jr. 1976 skapade de första Emacs-varianterna – som en samling makron för TECO. Namnet EMACS kom från “Editor MACros” (eller “Editing MACroS”, beroende på vilken källa man följer). Idén var enkel men kraftfull: om du ändå sitter och hackar ihop makron hela tiden, varför inte göra en redigerare där det är normalt att bygga ut den?

    “Det extensibla” som blev identiteten

    Det som skiljer Emacs från många andra redigerare är att den inte bara låter dig ställa in färger och genvägar. Den låter dig lägga till helt nya funktioner som om de alltid hade funnits där.

    Därför brukar Emacs beskrivas som extensibel, anpassningsbar, självdokumenterande och en redigerare där ändringar syns direkt på skärmen när de görs.

    Lisp: hjärnan i Emacs

    Emacs är starkt kopplad till Lisp. I moderna Emacs-implementationer finns en Lisp-dialekt (i GNU Emacs heter den Emacs Lisp) som gör att användaren kan definiera nya kommandon, ändra befintliga och bygga små “appar” i redigeraren.

    Poängen är att Emacs inte bara har plugins som ett extra lager. Många av dess funktioner är skrivna i Lisp, vilket gör att gränsen mellan redigerare och programmeringsmiljö suddas ut.

    Kommandon, makron och muskelminne

    Emacs har tusentals kommandon, och användare kan dessutom spela in sina egna arbetsflöden som tangentbordsmakron: du gör något en gång, spelar in, och låter Emacs upprepa det.

    Det finns också ett särskilt sätt att “prata” om tangenttryckningar, där Ctrl och Meta (ofta Alt) skrivs som korta prefix. Det är därför Emacs-kulturen ibland låter som magiska formler.

    Fönster är inte fönster

    En klassisk Emacs-detalj är att den använder ord på ett annorlunda sätt än moderna gränssnitt. Det som många program kallar fönster kan Emacs kalla frames, och det som många kallar paneler/splitar kan Emacs kalla windows.

    Det är en rest av historien, men också ett tecken på hur Emacs alltid byggts på sina egna begrepp.

    Emacs som livsmiljö

    Många använder Emacs till långt mer än kod: filhantering, fjärrredigering över SSH, e-post, anteckningar och planering, Git, RSS – och även spel som Tetris.

    Det finns ett gammalt skämt: Emacs är ett bra operativsystem, men det saknar en bra textredigerare. Skämtet är orättvist, men fångar känslan av att Emacs kan bli en hel arbetsmiljö.

    Editor wars och “Kyrkan Emacs”

    Emacs är, tillsammans med vi, en av de två stora symbolerna i de klassiska “editor wars”. Konflikten är mest på skoj, men den har blivit en del av datorkulturen.

    Richard Stallman har också drivit med detta genom “Church of Emacs”, en parodireligion där man skojar om vi som “editorn av odjuret”. Mest humor – men också ett exempel på hur Emacs är mer än bara teknik.

    Varför lever Emacs fortfarande?

    Emacs är gammalt, men inte föråldrat. Det lever vidare eftersom grundidén fortfarande är modern: verktyget ska kunna växa med användaren.

    När många program idag är strömlinjeformade och stängda, är Emacs motsatsen: ett verktyg som säger “du bestämmer hur jag ska fungera”.

    Emacs är inte bara en textredigerare. Det är en redigerare som låter dig bygga din egen redigerare.

    Emacs sida på wiki.linux.se

    https://wiki.linux.se/index.php/Emacs

    Faktaruta: Emacs
    Typ
    Familj av textredigerare (med fokus på extensibilitet)
    Ursprung
    MIT AI Lab, mitten av 1970-talet
    Första Emacs
    TECO-makron (1976), av David A. Moon och Guy L. Steele Jr.
    Kändaste variant
    GNU Emacs
    Styrka
    Extensibel och anpassningsbar med Emacs Lisp
    Typiska användningsområden
    Programmering, textredigering, anteckningar (Org-mode), Git (Magit), fjärrredigering (TRAMP)
    Kuriosa
    Känd från “editor wars” (Emacs vs vi) och “Church of Emacs” som parodisk kulturreferens

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare