Etikett: 1990-tal

  • Amiga 600 – den lilla Amigan som väckte stora känslor

    Amiga 600 lanserades våren 1992 som Commodores försök att ge Amiga-serien nytt liv – i ett mindre, modernare och mer “1990-talsanpassat” format. Med PCMCIA-plats och möjlighet till intern hårddisk såg den ut som ett steg framåt, men samtidigt väckte den kritik för att vara dyrare än sin föregångare och för att skala bort sådant många Amiga-ägare älskade. Resultatet blev en liten dator med ett ovanligt stort rykte: omstridd vid födseln, men senare en kultfavorit bland retroentusiaster.

    När Commodore International lanserade Amiga 600 i mars 1992 var ambitionen att förnya Amiga-sortimentet i väntan på nästa generations maskiner. Resultatet blev en kompakt och tekniskt intressant dator som samtidigt skapade ovanligt starka reaktioner – både positiva och negativa.

    En kompakt hemdator för en ny tid

    Amiga 600 var i grunden en vidareutveckling av Amiga 500 Plus, men i ett betydligt mindre chassi. Den saknade numeriskt tangentbord och var bara något större än ett vanligt PC-tangentbord. Med sin låga vikt uppfattades den som portabel, även om den externa strömförsörjningen gjorde den mindre smidig i praktiken.

    Maskinen riktade sig tydligt mot budget- och hemmamarknaden. Commodore såg den som ett sätt att ersätta Amiga 500-serien och samtidigt hålla intresset uppe tills den mer avancerade Amiga 1200 med 32-bitars arkitektur kunde lanseras.

    Teknik: bekant men uppdaterad

    Processorn var fortfarande den klassiska Motorola 68000, klockad runt 7 MHz. Redan vid lanseringen ansågs detta av många vara föråldrat, men den välkända arkitekturen gav god kompatibilitet och stabilitet. Amiga 600 blev den sista Amigan som använde Enhanced Chip Set (ECS), vilket möjliggjorde upp till 4096 färger i HAM-läge och bibehöll Amigans starka grafikprofil.

    Ljudsystemet var oförändrat jämfört med tidigare modeller, med fyra 8-bitars DMA-kanaler som gav den karaktäristiska Amiga-klangen som gjorde maskinen populär för spel, demo­scenen och musikproduktion.

    Nya anslutningar och expansioner

    Det mest uppmärksammade tillskottet var PCMCIA Type II-platsen, ovanlig i en hemdator vid denna tid. Den gjorde det möjligt att ansluta nätverkskort, minneskort och andra tillbehör hämtade från laptopvärlden. Dessutom introducerades ett internt ATA-gränssnitt för 2,5-tums hårddiskar, vilket gav upphov till modellen A600HD.

    Samtidigt försvann den traditionella expansionsporten som funnits på Amiga 500, något som kritiserades kraftigt av användare som var vana vid enkla interna uppgraderingar.

    Operativsystem och kompatibilitet

    Amiga 600 levererades med AmigaOS 2.05, som erbjöd ett modernare och mer grafiskt konsekvent gränssnitt än tidigare versioner. Nackdelen var att många äldre spel och program, skrivna för Kickstart 1.3, inte fungerade korrekt.

    För att lösa detta användes program som Relokick, som laddade äldre Kickstart-versioner i RAM. Lösningen fungerade oftast, men krävde extra minne och var inte helt problemfri.

    Mottagande och kritik

    Samtida recensioner var splittrade. Vissa tidningar såg Amiga 600 som en smart kompromiss mellan spelmaskin och hemdator, medan andra menade att den var dyrare än Amiga 500 trots färre expansionsmöjligheter. Avsaknaden av numeriskt tangentbord och den fastlödda processorn nämndes ofta som tydliga nackdelar.

    Även internt hos Commodore var kritiken hård. Flera ingenjörer ansåg att modellen saknade tydlig riktning, och den fick öknamnet ”Amiga Junior”. Trots detta blev den en kommersiell framgång i vissa länder, särskilt i Tyskland där omkring 193 000 exemplar såldes.

    Ett nytt liv i efterhand

    I dag har Amiga 600 fått ett starkt efterliv bland entusiaster. Moderna uppgraderingar med FPGA-baserade acceleratorer, CompactFlash-lagring och HDMI-utgångar har gjort den till en populär plattform för retrospel och hobbyprojekt. Möjligheten att köra senare versioner av AmigaOS har ytterligare stärkt dess ställning.

    Sammanfattning

    Amiga 600 var aldrig tänkt att vara en revolution, men den blev ändå en symbol för Commodores svåra balansgång under tidigt 1990-tal. Som historiskt objekt visar den både styrkan i Amiga-plattformen och de strategiska problem som till slut bidrog till företagets fall. För många är den i dag inte ett misslyckande, utan en charmig och tekniskt intressant parentes i hemdatorteknikens historia.

    Film på youtube om Amiga 600

    Amiga 600 – fakta
    Tillverkare Commodore
    Lanserad Mars 1992
    Utgången 1993
    CPU Motorola 68000 @ 7,09 MHz (PAL) / 7,16 MHz (NTSC)
    Minne (standard) 1 MB Chip RAM
    Minne (max) Vanligt: upp till ca 6 MB med trapdoor + PCMCIA (större med inofficiella expansioner)
    Chipset ECS (Enhanced Chip Set)
    Operativsystem AmigaOS 2.05 (kan uppgraderas med ROM-byte)
    Lagring 3,5" DD-diskett (880 KB); A600HD: intern 2,5" ATA-hårddisk (20/40 MB)
    Expansion PCMCIA Type II, intern 44-pin ATA, trapdoor/RAM-expansion (RTC på vissa)
    Anslutningar 2× DE9 (joystick/mus), seriell, parallell, extern diskettport, RGB, kompositvideo, stereo-RCA, RF, ström
    Mått (B×D×H) 350 × 240 × 75 mm
    Tangentbord 78 tangenter (utan numeriskt tangentbord)
  • Amstrad NC100 – enkel teknik i en brytningstid

    I början av 1990-talet kämpade den brittiska datortillverkaren Amstrad för sin överlevnad. PC-marknaden hade blivit brutal, marginalerna krympte och teknikutvecklingen gick snabbare än företaget mäktade med. Svaret blev en serie små, portabla datorer som medvetet gick mot strömmen. NC100 var ingen kraftfull nymodighet, men ett försök att återvinna användarnas förtroende genom enkelhet, tillgänglighet och fokus på praktisk nytta.

    I början av 1990-talet befann sig den brittiska datortillverkaren Amstrad i ett tydligt vägskäl. Företaget, som under 1980-talet hade gjort sig känt för billiga och lättillgängliga hemdatorer och PC-maskiner, tappade snabbt mark. En serie problem med opålitliga hårddiskar från Seagate skadade förtroendet, samtidigt som större tillverkare pressade priserna i ett intensivt priskrig. År 1992 var Amstrad inte längre den självklara utmanaren på PC-marknaden.

    Företagets grundare, Alan Sugar, satsade då på en ny idé: små, portabla datorer som inte försökte konkurrera med kontors-PC:n, utan istället erbjuda något enklare och mer fokuserat.

    NC-serien – medvetet omodern

    Resultatet blev NC100, NC150 och NC200. Tekniskt sett var de redan vid lanseringen konservativa. Samtliga byggde på den åttabitarsprocessor som många trodde var på väg bort, Z80 från Zilog. Men valet var inte nostalgiskt utan praktiskt: låg strömförbrukning, stabil drift och välkänd arkitektur gjorde det möjligt att skapa billiga och pålitliga maskiner.

    Ett ovanligt drag var att datorerna levererades med BBC BASIC som standard. Det innebar att användaren inte bara konsumerade färdiga program, utan även kunde skriva egna. I en tid när datorer i allt högre grad blev slutna system var detta ett tydligt arv från hemdatorernas mer experimentella era.

    NC100 – text före allt annat

    NC100 var den enklaste modellen och också den mest särpräglade. Den kostade 199 pund och hade ungefär samma storlek som ett A4-ark. Tangentbordet var fullstort, men skärmen var smal och placerad längs ovankanten. Den visade 80 tecken i åtta rader och var tydligt anpassad för textarbete snarare än grafik.

    Maskinen var utrustad med både RS-232-serieport och Centronics-parallellport, vilket gjorde det möjligt att ansluta skrivare, modem och annan kringutrustning. Standardminnet låg på 64 kilobyte, men kunde byggas ut till 1 megabyte via ett instickskort, vilket var relativt generöst för en bärbar dator i denna klass.

    Fem minuter till användning

    Amstrads marknadsföring betonade enkelheten. Företaget lovade att användaren skulle kunna komma igång på fem minuter, annars väntade pengarna tillbaka. För att uppfylla detta hade NC100 fyra färgkodade funktionsknappar som gav direkt åtkomst till inbyggda program som ordbehandlare, kalkylator, kalender och adressbok.

    I praktiken fungerade NC100 mer som en avancerad elektronisk skrivbok än som en traditionell dator. Den startade snabbt, drog lite ström och var fokuserad på vardagliga uppgifter som skrivande och organisering.

    Ett lågmält arv

    Ett exemplar från 1992, med modellbeteckningen NC100 och serienummer 23107711 A2UK-N, levererat med originalfodral och nätadapter, är i dag ett tydligt tidsdokument. NC100 var ingen teknisk revolution och den räddade inte Amstrads långsiktiga affärer, men den pekade fram mot ett annat sätt att tänka kring datorer.

    I efterhand kan NC100 ses som en tidig föregångare till senare minimalistiska och portabla skrivmaskinsliknande datorer. Den påminde om att användbarhet, snabb tillgång och fokus ibland kan vara viktigare än prestanda och specifikationer.

    Innehåll på youtube om Amstrand NC serien

    Faktaruta: Amstrad NC100 (1992)

    • Produkt: Amstrad NC100 (notebook/”notepad computer”)
    • Lanseringspris: £199
    • Processor: Zilog Z80 (8-bit)
    • Skärm: 80 kolumner × 8 rader (”letterbox”-format)
    • Tangentbord: Fullstort
    • Portar: RS-232 (seriell) och Centronics (parallell)
    • Minne: 64 kB inbyggt, utbyggbart till 1 MB med minneskort
    • Inbyggda program: ordbehandlare, kalkylator, kalender/diary, adressbok
    • Programmering: BBC BASIC inbyggt
    • Exemplar (1992): modell NC100, serienummer 23107711 A2UK-N
    • Tillbehör: mjukt fodral och nätadapter
  • HP 9000 – arbetsstationerna som byggde Unix-eran

    HP 9000 var under flera decennier en självklar arbetskamrat i datarum, laboratorier och teknikföretag världen över. När persondatorer fortfarande kämpade med begränsat minne och instabil programvara levererade Hewlett-Packard kraftfulla Unix-maskiner som kunde arbeta dygnet runt utan avbrott. Serien blev känd för sin tillförlitlighet, sin tekniska elegans och sin roll bakom kulisserna i forskning, industri och samhällskritiska system. För många ingenjörer och systemadministratörer var HP 9000 inte bara en dator – den var ryggraden i hela verksamheten.

    HP 9000 var en långlivad serie arbetsstationer och servrar från Hewlett-Packard, skapad för professionella användare som behövde stabilitet, fleranvändarstöd och hög prestanda långt innan vanliga PC-datorer klarade liknande uppgifter. Serien introducerades 1984 och levde i olika former fram till 2000-talet, med både skrivbordsarbetsstationer och mycket stora serversystem.

    Unix som hemmamark

    Det som gjorde HP 9000 speciell var kopplingen till HP-UX, HP:s egen Unix-variant. För företag och universitet blev detta en trygg plattform för allt från utveckling och forskning till affärskritiska databaser. I praktiken innebar det fleranvändardrift, nätverk och fjärrinloggning som standard samt system som kunde rulla mycket länge utan omstarter.

    Från Motorola till PA-RISC och vidare

    HP 9000 speglar hur datorarkitekturer förändrades över tid. De tidiga modellerna byggde på Motorola 68000-familjen, samma processorlinje som fanns i flera klassiska hemdatorer, men här i en betydligt mer professionell och utbyggbar miljö. Senare gick HP över till sina egna RISC-processorer i form av PA-RISC, som blev seriens ryggrad under många år. På 2000-talet tillkom även system baserade på Itanium-arkitekturen innan HP successivt fasade ut hela produktlinjen.

    Arbetsstationerna – ingenjörens skrivbordsmaskin

    HP 9000-arbetsstationer stod ofta på skrivbord i CAD-miljöer, laboratorier och på universitet. De användes för tung kompilering, simuleringar, tekniska beräkningar och grafik. Grafiska Unix-miljöer som VUE och senare CDE gjorde det möjligt att arbeta visuellt samtidigt som man hade full kraft i terminalen, en kombination som var mycket uppskattad i professionella sammanhang.

    Servrarna – byggda för att aldrig stanna

    På serversidan sträckte sig HP 9000 från relativt små maskiner till enorma system med många processorer, stora mängder minne och avancerad I/O. De användes ofta för databaser, telekomplattformar, myndighetssystem och stora affärssystem. I dessa miljöer var hög prestanda viktigt, men tillförlitlighet och lång drifttid var ännu viktigare.

    Mer än bara HP-UX

    Även om HP-UX var standard kunde många HP 9000-modeller köra andra operativsystem. Olika Unix-varianter, BSD-system och i vissa fall Linux-portar förekom, vilket gjorde plattformen intressant även för forskning och experimentella projekt.

    Slutet på en epok

    HP 9000-servrarna fasades ut först, medan arbetsstationerna levde vidare några år längre. När serien slutligen försvann markerade det också ett större skifte i branschen: de klassiska Unix-arbetsstationerna ersattes i stor utsträckning av Linux på x86-hårdvara.

    Varför HP 9000 fortfarande spelar roll

    HP 9000 var mer än bara en produktserie. Den var en central del av infrastrukturen bakom modern IT inom industri, forskning och stora organisationer. Serien visar hur en datorfamilj kunde leva i flera decennier genom tekniska generationsskiften och ändå behålla sin kärnidé: en stabil Unix-plattform för seriöst arbete.

    Iinnehåll ifrån youbue om HP 9000

    HP 9000 – faktaruta
    Tillverkare
    Hewlett-Packard (HP)
    Typ
    Professionella arbetsstationer och servrar
    Introducerad
    1984
    Operativsystem
    Främst HP-UX (Unix)
    Processorer
    Motorola 68000, HP FOCUS, PA-RISC, Itanium, Xeon (xw-serien)
    Namn & modeller
    Serie-/klassnamn som Series 200/300/400/500/600/700/800 samt B-, C-, J-klass m.fl.
    Användning
    CAD, forskning, tekniska beräkningar, utveckling, databaser och affärskritiska serversystem
    Efterträdare
    Integrity (servrar), HP Z (arbetsstationer)
    Kort sagt: en av de mest betydelsefulla Unix-plattformarna i proffsvärlden under 1980–2000-talet.
  • Sharp Font Writer FW-560 – när ordbehandling var en egen dator

    Sharp Font Writer FW-560 är ett exempel på en tid då ordbehandling var en egen teknikgren, skild från den allmänna persondatorn. Med avancerad typografi, inbyggd skrivare och stöd för både text och kalkylblad visar maskinen hur specialiserade datorer under 1990-talet kunde erbjuda hög funktionalitet, stabilitet och professionellt resultat i ett enda system.

    I mitten av 1990-talet, innan bärbara datorer blev vardagsföremål och långt innan molntjänster och pekskärmar, fanns en särskild kategori maskiner som fyllde ett mycket tydligt behov: fristående ordbehandlare. Ett av de mest avancerade exemplen var Sharp Font Writer FW-560, lanserad omkring 1995.

    FW-560 var varken en vanlig skrivmaskin eller en fullständig PC, utan något mitt emellan. Den var konstruerad för ett enda syfte: att producera text och dokument med hög kvalitet, snabbt och tillförlitligt.

    En specialiserad dator i ordets rätta bemärkelse

    Sharp FW-560 hade ett internt minne på 30 kilobyte, vilket kan låta obetydligt i dag, men var fullt tillräckligt för dess uppgift. Maskinen kompletterades med en 3,5-tums diskettstation som stödde både 720 kB och 1,44 MB MS-DOS-kompatibla disketter. Dokument kunde därmed sparas, arkiveras och flyttas mellan system, något som då var en avgörande funktion i kontorsmiljöer.

    Trots sin begränsade hårdvara erbjöd FW-560 funktioner som annars förknippades med betydligt kraftfullare datorer.

    WYSIWYG – vad du såg var vad du fick

    En av FW-560:s största styrkor var dess högupplösta LCD-skärm på 480×64 bildpunkter. Skärmen kunde justeras för bättre läsbarhet och visade dokumenten i WYSIWYG-läge (What You See Is What You Get). Det innebar att textens layout på skärmen i stort sett motsvarade det färdiga utskriftsresultatet, något som fortfarande inte var självklart vid den här tiden.

    Typografi som konkurrensmedel

    Sharp lade stor vikt vid presentation och typografi. FW-560 innehöll fem inbyggda typsnitt: Courier, Dutch, Swiss, Script och Futura. Användaren kunde välja mellan tjugo storlekar, från 8 till 48 punkter, inklusive kondenserade varianter. Därtill fanns flera textstilar, skuggmönster och understrykningstyper samt ett omfattande teckenset med över 700 tecken och symboler.

    Detta gjorde maskinen särskilt lämpad för brev, rapporter och presentationsdokument där utseendet var viktigt.

    Tyst, snabb och professionell utskrift

    Den inbyggda skrivaren klarade upp till 70 tecken per sekund i normalläge och 40 tecken per sekund i finläge. Den stödde papper med en bredd på upp till 11,7 tum och arbetade betydligt tystare än äldre skrivmaskiner, vilket gjorde den väl lämpad för kontorsmiljöer.

    Mer än bara ordbehandling

    Trots sitt fokus på text var FW-560 förvånansvärt mångsidig. Den hade inbyggd stavningskontroll med en ordlista på cirka 80 000 ord och en kraftfull tesaurus. Den kunde konvertera WordPerfect-filer, vilket förenklade samarbete med PC-användare.

    Maskinen innehöll även ett kalkylblad med kompatibilitet mot Lotus 1-2-3, inklusive autosumma, ett tjugotal funktioner och sortering. Därutöver fanns en adressbok med 32 fält samt stöd för etikettutskrift.

    Ett tidsdokument från den digitala övergångsperioden

    Sharp Font Writer FW-560 representerar en tid då datoriseringen ännu inte var helt standardiserad. Specialiserade maskiner kunde vara snabbare, stabilare och enklare att använda än tidens persondatorer. För många användare var en dedikerad ordbehandlare ett tryggare och mer effektivt alternativ än en PC med operativsystem, drivrutiner och risk för systemkrascher.

    Att detta exemplar är i utmärkt skick och komplett med originalförpackning, dokumentation, originalfaktura och prislista från oktober 1995 gör det till ett ovanligt välbevarat teknikföremål. Donationen från David Robertson ger dessutom en personlig historisk dimension.

    Från vardagsverktyg till kulturarv

    I dag är Sharp FW-560 inte längre ett arbetsredskap, utan ett teknikhistoriskt föremål. Den påminner oss om hur snabbt den digitala utvecklingen har gått och om en tid då ordbehandling var en egen disciplin, med maskiner byggda för ett enda ändamål men utförda med imponerande ingenjörskonst.

    Video på youtube om FW-560

    Teknisk faktaruta: Sharp Font Writer FW-560

    • Typ: Personlig ordbehandlare / “word processor” med kalkylblad
    • Tillverkare: Sharp
    • År: 1995
    • Internminne: 30 KB
    • Lagring: 3,5" diskettstation (MS-DOS-kompatibel), 720 KB och 1,44 MB format
    • Skärm: LCD, 480×64 punkter, justerbar, WYSIWYG-visning
    • Typsnitt: 5 inbyggda (Courier, Dutch, Swiss, Script, Futura)
    • Teckenstorlekar: 20 val (ca 8–48 punkt, inkl. kondenserat)
    • Tecken/symboler: 512 tecken + 216 symboler
    • Utskrift: 70 cps (Normal), 40 cps (Fine), pappersbredd upp till 11,7"
    • Ordbehandling: Stavningskontroll (80 000 ord) + tesaurus, klipp/klistra, sök/ersätt, ramar
    • Filkompatibilitet: WordPerfect-konvertering
    • Kalkylblad: Lotus 1-2-3-konvertering, autosumma, 27 funktioner, sortering
    • Övrigt: Adressbok/databas (32 fält), etikettutskrift