Etikett: 80 kolumner

  • CBM 8032 – när “mikrodatorn” blev ett arbetsverktyg på riktigt

    CBM 8032 kom 1980 och visar tydligt när hemdatorn började bli ett seriöst arbetsverktyg. Med 80-kolumnsskärm, BASIC 4.0 och gott om expansionsmöjligheter var den byggd för text, tabeller och kontorsnytta snarare än spel – men samtidigt skapade den nya kompatibilitetsproblem för program skrivna för äldre 40-kolumnsmodeller.

    I början av 1980-talet hände något som i efterhand ser självklart ut, men som då var rätt omvälvande: datorn började lämna hobbyrummet och flytta in i klassrum och småföretag. Datorer hade funnits länge, men nu började de bli personliga på riktigt – tillräckligt billiga, tillräckligt små och tillräckligt användbara för att kunna stå på ett skrivbord och göra nytta varje dag.

    En av de maskiner som tydligast markerar den här övergången är Commodore CBM 8032 (släppt 1980). Den kan se lite märklig ut med dagens ögon: en tung “allt-i-ett”-låda med inbyggd skärm, ett robust tangentbord och en design som mer skriker kontor än spel. Men det är just poängen. 8032 var byggd för att vara ett seriöst arbetsredskap – och den visar väldigt tydligt hur snabbt datorvärlden mognade runt 1980.

    80 kolumner: ett osynligt men avgörande steg

    I datorhistorien är vissa framsteg lätta att förstå: färggrafik, ljud, hårddiskar. Andra är mer osynliga men minst lika viktiga. CBM 8032:s 80-kolumnsskärm är ett sådant exempel.

    Före 80 kolumner var många hemdatorer låsta till 40 tecken per rad. Det räckte för spel och enkla program, men i “riktig” text – rapporter, fakturor, listor – blir 40 kolumner snabbt trångt. 80 kolumner gav en mer papper-lik layout: fler ord per rad, färre radbrytningar, och framför allt ett tydligare arbetsflöde för ordbehandling och kalkyl.

    Det här är en av anledningarna till att 8032 kändes som en dator för verksamheter snarare än för vardagsrummet.

    Nästan grafiklöst – men ändå visuellt smart

    CBM 8032 brukar beskrivas som “utan grafik”. Det stämmer i modern mening: ingen bitmap-grafik i stil med Commodore 64. Men den hade något annat: PETSCII, en teckenuppsättning med rutor, linjer, pilar och symboler. Med PETSCII kunde man bygga menyer, tabeller och “gränssnitt” med rena texttecken.

    Det låter primitivt, men det är lätt att underskatta hur effektivt det var. I en tid då processorkraft och minne var dyrt gav PETSCII ett sätt att skapa strukturerade skärmbilder och användarvänliga program utan tung grafik.

    32 KB RAM: litet idag, stort då

    Standardmodellen hade 32 KB RAM. För att sätta det i perspektiv: en enda högupplöst bild från en modern mobilkamera är ofta flera miljoner bytes – långt mer än hela datorns arbetsminne.

    Ändå räckte 32 KB långt om man programmerade smart. Språket i ROM var Commodore BASIC 4.0, och hela datorn byggde på 6502-processorn runt 1 MHz. Det viktiga var inte rå kraft – utan att hårdvaran var förutsägbar, dokumenterad och stabil.

    Och här kommer en intressant detalj: Commodore erbjöd minnesexpansion som kunde ta maskinen upp till 96 KB. Att ens prata om 96 KB i en 8-bitarsmaskin visar hur man pressade arkitekturen till gränsen, just för att möta behovet från mer krävande affärsprogram.

    Kompatibilitetsproblemet: när “bättre” inte alltid är lättare

    När 8032 kom med 80 kolumner uppstod ett klassiskt teknikproblem som känns igen än idag: kompatibilitet.

    Massor av program och spel var skrivna för 40-kolumnsdatorer och förväntade sig en viss skärmlayout. När samma program kördes på en 80-kolumnsmaskin blev resultatet fel: text hamnade snett, skärmen användes “på fel sätt”, och i vissa fall kraschar program som direkt “petar” i skärmminnet.

    Lösningen blev emulering och anpassning – till exempel program som kunde få 80-kolumnsmaskinen att bete sig mer som en 40-kolumnare genom att ändra hur bildskärmen ritades upp. Det är en tidig försmak av samma idé som senare dyker upp överallt: kompatibilitetslägen, emulatorer och “legacy support”.

    Lagring och portar: mer kontor än spel

    CBM 8032 var byggd för att prata med kringutrustning. Den hade portar för bland annat IEEE-488, en standard som ofta dök upp i instrument och proffsutrustning. Den kunde använda bandstation (datasette), 5,25-tumsdisketter, 8-tumsdisketter och till och med hårddisklösningar (för den som hade budget).

    Det är lätt att glömma hur fysiskt datoranvändning var då: kablar, diskettstationer som lät, mekanik som behövde rengöras, och media som kunde åldras. Samtidigt var detta en del av charmen – och en del av hantverket. Att “ha en dator” betydde ofta att man också kunde lite elektronik och felsökning.

    Varför CBM 8032 fortfarande fascinerar

    Det finns datorer som blir historiskt viktiga för att de var populära. Och så finns datorer som blir viktiga för att de representerar ett skifte. CBM 8032 hör till den senare kategorin.

    Den står mitt i övergången från hobby till arbete, från lekfull hemdator till text, tabeller och produktivitet, från enkel skärm till mer professionell presentation, och från “kör program” till “bygg ett system med kringutrustning”.

    Dessutom är 8032 ett exempel på något som präglar teknik även idag: när man försöker göra en plattform mer kraftfull så skapar man också nya kompatibilitetsproblem och nya vanor. Framsteg är sällan gratis – men de formar framtiden.

    Innehåll på youtube om CBM 8032

    Faktaruta: Commodore CBM 8032

    • Modell: CBM 8032
    • Typ: Persondator
    • Tillverkare: Commodore
    • Lanserad: 1980
    • Utgången: 1982
    • CPU: MOS 6502 (~1 MHz)
    • RAM: 32 KB (utbyggbar till 96 KB)
    • ROM: 20 KB
    • Textläge: 80 × 25 (PETSCII)
    • Upplösning: 640 × 200
    • Grafik: Ingen bitmap-grafik (teckengrafik via PETSCII)
    • Färg: Monokrom
    • Ljud: Piezo-summer (ca 3 oktaver) + “bell”
    • I/O: Parallellport, 2× datasette, IEEE-488, expansionsplats, 2× ROM-socklar
    • Operativsystem/miljö: Commodore BASIC 4.0
    • Extern lagring: Band (datasette), 5,25″ diskett, 8″ diskett, hårddisk (via tillbehör)
  • Commodore 128 – den mest ambitiösa åttabitarsdatorn

    Commodore 128 lanserades 1985 som en ovanligt djärv uppföljare till den enormt populära Commodore 64. I stället för att bara vara snabbare och bättre försökte den vara flera datorer på en gång: nästan helt C64-kompatibel, utrustad med 80-kolumners skärmläge för seriöst arbete och dessutom försedd med en extra processor för att kunna köra CP/M. Resultatet blev en tekniskt imponerande hybrid som pressade åttabitarsplattformen till gränsen – och som än i dag fascinerar retroentusiaster.

    När Commodore 128 presenterades i januari 1985 var det tydligt att företaget försökte göra något mer än att bara ersätta den enormt framgångsrika Commodore 64. C128 var tänkt att bli både ett steg framåt och ett tryggt steg bakåt – en dator som kombinerade framtidsambitioner med full bakåtkompatibilitet.

    Resultatet blev en av de tekniskt mest avancerade åttabitarsdatorerna som någonsin nådde konsumentmarknaden.

    Tre datorer i en

    Commodore 128 marknadsfördes ofta som ”tre datorer i en”, och det var ingen överdrift. Maskinen kunde köras i tre helt olika lägen:

    • C128-läge, med förbättrad BASIC, mer minne och både 40- och 80-kolumners text
    • C64-läge, som i praktiken gav nästan full kompatibilitet med den äldre Commodore 64
    • CP/M-läge, tack vare en inbyggd Z80-processor, vilket öppnade dörren till affärs- och produktivitetsprogram från minidatorvärlden

    Att en hemdator kunde växla mellan två processorer – MOS 8502 och Zilog Z80 – var extremt ovanligt. Det gjorde C128 till en teknisk hybrid som saknade egentliga motsvarigheter bland konkurrenterna.

    Mer minne, bättre tangentbord

    En av de tydligaste förbättringarna jämfört med C64 var minnet. Standardutförandet hade 128 kilobyte RAM, vilket var dubbelt så mycket som föregångaren. Genom smart minneshantering kunde betydligt mer av detta användas direkt i BASIC, vilket gjorde större och mer komplexa program möjliga.

    Tangentbordet var också tydligt riktat mot mer seriös användning. Här fanns numeriskt tangentbord, fler funktionsknappar och dedikerade tangenter för Esc, Tab och Help – funktioner som länge hade efterfrågats av användare som skrev mycket kod eller arbetade med text.

    80 kolumner – äntligen

    En annan viktig nyhet var stödet för 80 kolumner, något som länge setts som ett krav för affärs- och utbildningsprogram. Med hjälp av ett separat videokretskort kunde C128 visa text i 80 kolumner med färg, samtidigt som den gamla 40-kolumnersgrafiken från C64 fanns kvar.

    I praktiken kunde två skärmar användas samtidigt: en för grafik och en för text. För programmerare var detta en kraftfull kombination, långt före sin tid i hemdatorvärlden.

    BASIC 7.0 – kraftfullt men långsamt

    Commodore BASIC 7.0 var betydligt mer avancerat än BASIC 2.0 i C64. Det innehöll inbyggda kommandon för grafik, ljud, diskhantering och strukturerad programmering. Många moment som tidigare krävde krångliga PEEK- och POKE-kommandon kunde nu göras direkt i språket.

    Nackdelen var att BASIC 7.0 var stort och därför långsamt – åtminstone i 1 MHz-läge. För att få acceptabel prestanda krävdes ofta att datorn kördes i 2 MHz, vilket i sin tur bara fungerade fullt ut i 80-kolumnsläget.

    För avancerad för sitt eget bästa

    Trots sin tekniska briljans blev Commodore 128 aldrig någon riktig storsäljare i nivå med C64. Många användare fortsatte helt enkelt att köra sina gamla C64-program, utan att dra nytta av de nya funktionerna. Samtidigt lockades affärsanvändare i allt högre grad av billiga IBM PC-kompatibla datorer.

    C128 hamnade därmed i ett slags mellanläge: för avancerad för spelmarknaden, men inte tillräckligt standardiserad för företagsvärlden.

    Ett ingenjörsdrivet mästerverk

    I efterhand har Commodore 128 fått ett gott rykte bland entusiaster och programmerare. Den ses ofta som ett ingenjörsdrivet projekt snarare än ett marknadsdrivet – en dator där tekniska möjligheter prioriterades framför enkelhet och tydlig målgrupp.

    Den blev också den sista åttabitarsdatorn som Commodore lanserade innan fokus helt flyttades till Amiga-plattformen.

    Arvet efter Commodore 128

    Commodore 128 representerar kulmen på åttabitars-eran. Den visar hur långt tekniken kunde pressas inom ramarna för en arkitektur som redan då började bli föråldrad. I stället för att förenkla valde Commodore att lägga till, kombinera och expandera.

    Resultatet blev en dator som kanske inte vann marknaden – men som än i dag väcker respekt för sin tekniska djärvhet och sin ovanliga mångsidighet.

    Youtube innnehåller om C128

    Faktaruta: Commodore 128 (C128)

    Typ: Hemdator (8-bit)

    Tillverkare: Commodore Business Machines (CBM)

    Lansering: 1985

    Avslutad produktion: 1989

    Sålda enheter: cirka 2,5 miljoner

    CPU: MOS 8502 (1–2 MHz) + Zilog Z80 (4 MHz, för CP/M)

    RAM: 128 KB (standard), utbyggbart via REU

    Grafik: VIC-IIe (40 kolumner) + VDC 8563/8568 (80 kolumner)

    Ljud: SID 6581/8580 (3 röster)

    Operativmiljöer: BASIC 7.0, C64-läge, CP/M 3.0 (via Z80)

    Kännetecken: Nästan full C64-kompatibilitet, 80-kolumnsläge, numeriskt tangentbord

    Föregångare: Commodore 64