Etikett: apple ii

  • Bell & Howell – den svarta Apple II-datorn som byggdes för klassrummet

    I slutet av 1970-talet började persondatorn flytta ut från hobbyrummen och in i skolorna. Bell & Howells svarta version av Apple II Plus visar hur en vanlig hemdator anpassades till en miljö där den skulle tåla både nyfikna elever och en hel samling tillbehör.

    Vid första anblicken ser Bell & Howell-datorn ut som en ovanligt mörk och stram konkurrent till Apple II. Den välbekanta beige plasten är borta. Tangentbordet, datorlådan och diskettstationen är i stället svarta, och på ovansidan sitter både Bell & Howells och Apples namn.

    Men under skalet gömmer sig ingen ny datorkonstruktion. Det är i grunden en Apple II Plus – en av de maskiner som gjorde persondatorn till ett praktiskt verktyg för programmering, utbildning, spel och enklare kontorsarbete. Bell & Howells bidrag var framför allt att anpassa datorn för skolans vardag.

    Två företag med olika vägar in i klassrummet

    Apple var i slutet av 1970-talet fortfarande ett ungt datorföretag. Bell & Howell hade däremot en lång historia inom kameror, filmprojektorer och annan audiovisuell utrustning. Företaget hade redan kontakter med skolor och andra utbildningsinstitutioner, där projektorer, bandspelare och filmutrustning länge varit självklara hjälpmedel.

    Samarbetet var därför logiskt. Apple hade en flexibel persondator, medan Bell & Howell hade erfarenhet av utbildningsmarknaden och den tekniska utrustning som användes där. Resultatet blev en särskild skolmodell som huvudsakligen såldes till utbildningsinstitutioner, inte genom vanliga datorbutiker.

    Den svarta färgen gjorde datorn lätt att känna igen, men förändringen var mer än kosmetisk. I ett klassrum ställs andra krav än i ett hem. Många personer ska använda samma maskin, sladdar och tillbehör måste vara lätta att hantera och elektroniken behöver skyddas mot alltför nyfikna fingrar.

    En Apple II Plus under den svarta färgen

    Inuti datorn satt samma typ av moderkort, nätaggregat och tangentbordselektronik som i en vanlig Apple II Plus. Hjärtat var en MOS Technology 6502, en åttabitars mikroprocessor som arbetade med en klockfrekvens på omkring 1 megahertz.

    En megahertz betyder ungefär en miljon klockcykler per sekund. Det låter nästan orimligt långsamt jämfört med dagens processorer, vars hastigheter mäts i miljarder cykler per sekund. Jämförelsen är inte helt rättvis, eftersom processorarkitekturer fungerar på olika sätt, men den visar hur sparsamt de tidiga persondatorerna behövde utnyttja sina resurser.

    Grundmodellen kunde levereras med 16 kilobyte arbetsminne och byggas ut till 48 kilobyte. Det är mindre minne än vad som krävs för att lagra ett enda litet modernt fotografi. Ändå räckte det till programmeringsspråk, undervisningsprogram, spel och ordbehandling.

    Apple II-familjens stora styrka var de åtta interna expansionsplatserna. Med instickskort kunde datorn få diskettstyrenhet, skrivare, seriella anslutningar och andra funktioner. Det gjorde maskinen ovanligt anpassningsbar och bidrog till dess långa livslängd.

    Bild i färg – på 48 kilobyte

    I grafikläge kunde datorn visa upp till 280 × 192 bildpunkter. Textläget rymde 40 tecken på varje rad och 24 rader på skärmen. Färggrafiken var begränsad och kunde uppvisa färgfenomen som berodde på hur videosignalen byggdes upp, men den var ändå en viktig fördel när många konkurrerande datorer främst arbetade med text eller enklare grafik.

    Den begränsade hårdvaran tvingade programmerarna att vara uppfinningsrika. Varje byte räknades. Bilder, programkod och ljud fick samsas i ett minne som i dag framstår som närmast mikroskopiskt. Just därför är många program till Apple II fortfarande intressanta ur datavetenskaplig synvinkel: de visar hur mycket som går att åstadkomma när resurserna är små men förståelsen för maskinen är stor.

    ”Ryggsäcken” som gjorde datorn skolvänlig

    Vissa Bell & Howell-maskiner utrustades med en stor modul på baksidan. Bland samlare brukar den beskrivas som en ”ryggsäck”. Den gav inte datorn någon snabbare processor eller mer minne, men den gjorde hela systemet enklare att använda tillsammans med klassrummets övriga utrustning.

    Modulen samlade anslutningar för ljud, video och kassettband. Den hade också en enkel ljudmixer, där datorns ljud kunde blandas med två andra ljudkällor. Ljudet kunde skickas till högtalare eller hörlurar. Videosignalen kunde ledas vidare till två bildskärmar samtidigt, vilket exempelvis gjorde det möjligt för läraren att visa samma bild på flera enheter.

    På modulens andra sida fanns tre nätuttag med en separat strömbrytare. Där kunde skärmen, en projektor eller annan utrustning anslutas. I praktiken fungerade modulen alltså delvis som en inbyggd och säkrad grendosa. Handtag och möjlighet att linda upp strömkabeln gjorde dessutom datorn lättare att flytta mellan klassrum.

    Det här kan verka som små detaljer, men de berättar något viktigt om teknikens spridning. En dator blir inte automatiskt användbar bara för att dess processor är tillräckligt snabb. Kontakter, kablar, strömförsörjning och fysisk utformning kan vara minst lika avgörande – särskilt när tekniken ska användas av många människor i en gemensam miljö.

    En skruv som även var en strömbrytare

    En vanlig Apple II kunde öppnas genom att locket lyftes av. Det var praktiskt för entusiaster som ofta installerade expansionskort, men mindre lämpligt i ett klassrum. Bell & Howell-modellen fick därför en skruv som höll locket på plats och samtidigt fungerade tillsammans med en elektrisk säkerhetsspärr.

    Om skruven lossades bröts strömmen. Användaren kunde alltså inte lika enkelt köra datorn med locket öppet och komma åt elektroniken medan den var spänningssatt. Konstruktionen gjorde systemet säkrare och hjälpte det att uppfylla de krav som ställdes på utrustning avsedd för skolor.

    Även anslutningen för spelkontroller förbättrades. På den vanliga Apple II satt kontakten inne i datorn, vilket innebar att locket behövde öppnas. Bell & Howell-versionen fick en kraftigare yttre anslutning. Den var mindre känslig för upprepade inkopplingar och mer praktisk när flera elever skulle använda samma maskin.

    Kassettband, disketter och Apple DOS

    Program kunde sparas på vanliga ljudkassetter, en billig men långsam och ibland opålitlig metod. Betydligt smidigare var Apples externa Disk II-station, som använde 5,25-tumsdisketter med en kapacitet på omkring 143 kilobyte per sida. Bell & Howell erbjöd även diskettstationen i svart, även om tekniken i stort sett var densamma som i Apples beige modell.

    Med diskettstationen användes vanligtvis Apple DOS. Att starta ett program innebar ofta att man satte i en diskett, startade datorn och väntade medan operativsystem och program lästes in. Någon hårddisk var inte en självklar del av en persondator i denna prisklass.

    Trots begränsningarna var steget från kassettband till diskett betydande. Det gick snabbare att ladda program, och en lärare kunde bygga upp en samling undervisningsdisketter för olika ämnen. Datorn blev därmed inte bara ett objekt att lära sig programmera på, utan också en plattform för färdiga läromedel.

    När persondatorn blev ett pedagogiskt verktyg

    Bell & Howell-datorn är intressant eftersom den fångar ett övergångsskede. Datorer var inte längre enbart stora maskiner i företagens datahallar, men de hade ännu inte blivit vardagsföremål i varje hem. Skolan blev en av de platser där många barn för första gången mötte en dator på nära håll.

    Maskinen visar också att datorhistoria handlar om mer än processorhastighet och minneskapacitet. För att ny teknik ska få genomslag måste den passa in i människors miljö. Bell & Howell tog en befintlig dator och ändrade de delar som betydde mest i ett klassrum: säkerheten, anslutningarna, strömförsörjningen och möjligheten att flytta utrustningen.

    Under det svarta skalet var det fortfarande en Apple II Plus. Men den stora bakre modulen, säkerhetsspärren och de tåligare anslutningarna gjorde den till något mer än en vanlig dator i en ny färg. Den blev ett tidigt exempel på hur konsumentteknik kunde byggas om för utbildning – och på hur persondatorn började hitta sin plats i samhället.

    Youtube innehåll om Bell & Howell Apple II+

    Bell & Howell Apple II Plus
    Introducerad 1979
    Tillverkare Apple Computer och Bell & Howell
    Processor MOS Technology 6502, cirka 1 MHz
    Arbetsminne 16 KB, utbyggbart till 48 KB
    Textläge 40 × 24 tecken
    Grafik Upp till 280 × 192 bildpunkter
    Färger Upp till sex färger i högupplöst grafik
    Lagring Kassettband eller extern Disk II-station, cirka 143 KB
    Operativsystem Apple DOS
    Expansionsplatser Åtta interna kortplatser
    Särskilda funktioner Säkerhetsspärr för locket, ljudmixer, extra eluttag, samlade ljud- och videoanslutningar samt yttre kontakt för spelkontroller.
    Användningsområde Främst skolor och andra utbildningsinstitutioner

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Apple IIc – Apples lilla dator med stora ambitioner

    Apple IIc markerade ett viktigt steg i datorernas utveckling under 1980-talet. Med sitt kompakta format och sin användarvänliga design försökte Apple göra persondatorn mer tillgänglig för en bredare publik. Trots att den byggde vidare på äldre teknik blev den ett tydligt exempel på hur datorer började gå från avancerade hobbyprojekt till färdiga konsumentprodukter.

    När Apple lanserade Apple IIc den 24 april 1984 var det en viktig signal till marknaden. Företaget ville visa att Apple II-serien fortfarande hade en framtid, trots att Macintosh just hade gjort entré. Apple IIc blev därför ett sätt att förena det gamla och det nya: en dator som byggde vidare på Apple II-familjens styrkor men i ett modernare och mer kompakt format.

    Apple IIc var i grunden nära besläktad med Apple IIe, men den skilde sig tydligt i sitt yttre och i sin användaridé. Där tidigare Apple II-modeller ofta sågs som maskiner för entusiaster, skolor och tekniskt intresserade användare, försökte Apple IIc vara mer lättillgänglig. Den skulle vara enklare att använda, enklare att flytta och mindre beroende av att ägaren själv byggde ut eller ändrade hårdvaran.

    En kompakt dator för hem och kontor

    Bokstaven ”c” i namnet stod för compact. Det var ingen slump. Apple IIc var konstruerad för att samla så mycket som möjligt i ett enda hölje. Tangentbordet var inbyggt, diskettstationen satt på sidan och flera funktioner som tidigare kunde kräva expansionskort fanns nu redan på moderkortet.

    Resultatet blev en dator som såg betydligt mer sammanhållen ut än sina föregångare. Den tog mindre plats på skrivbordet och var lättare att bära med sig mellan olika miljöer. Apple beskrev den som portabel, men med dagens mått var den inte bärbar i egentlig mening. Den saknade både batteri och inbyggd skärm. Man kunde alltså flytta den ganska enkelt, men man behövde fortfarande eluttag och extern bildskärm för att använda den.

    Ändå var detta ett viktigt steg. Under det tidiga 1980-talet började datortillverkare förstå att många användare inte ville ha öppna och tekniskt komplicerade system. De ville ha en dator som gick att ställa fram, koppla in och börja använda. Apple IIc var ett tydligt uttryck för den utvecklingen.

    Tekniken bakom Apple IIc

    Invändigt byggde Apple IIc på mycket av samma grund som Apple IIe. Den använde processorn 65C02, en vidareutveckling av den klassiska 6502-familjen. Klockfrekvensen låg på drygt 1 MHz, vilket var normalt för många hemdatorer under denna period.

    Maskinen hade 128 kilobyte RAM som standard, vilket var gott om minne för många vanliga program under mitten av 1980-talet. Den kunde användas för ordbehandling, programmering, utbildningsprogram, spel och enklare affärsprogram. Den hade också stöd för både 40- och 80-kolumners textläge samt flera grafiklägen som gjorde den användbar för både text och bild.

    Den inbyggda 5,25-tums diskettstationen gjorde Apple IIc till den första Apple II-modellen där diskettläsaren fanns integrerad i själva datorn. Det gav en mer enhetlig konstruktion och gjorde maskinen smidigare att hantera än tidigare system där diskettstationen stod som en separat enhet bredvid datorn.

    Enklare att använda men svårare att bygga ut

    En av Apple IIc:s mest intressanta egenskaper var att flera funktioner som tidigare låg på expansionskort nu var inbyggda från början. Det gällde bland annat stöd för seriell kommunikation, mus, diskettstyrning och 80-kolumners textvisning.

    Det här gjorde datorn mer lättanvänd. Många användare behövde aldrig öppna maskinen eller fundera över vilka kort som satt i vilka platser. Men förenklingen hade ett pris. Apple IIc var betydligt mindre flexibel än tidigare Apple II-datorer. Den saknade de vanliga expansionsplatserna som gjort Apple II-serien populär bland användare som ville anpassa sin dator efter egna behov.

    För nybörjaren var detta ofta en fördel. För avancerade användare kunde det däremot upplevas som en begränsning. Den som ville experimentera med extra hårdvara eller specialkort fick svårare att göra det med Apple IIc än med exempelvis Apple IIe.

    En del av Apples designspråk

    Apple IIc var också viktig ur designsynpunkt. Den var en tidig representant för det formspråk som senare blev starkt förknippat med Apple under flera år. Den rena formen, de ljusa färgerna och det mer genomarbetade industriella utseendet gjorde att datorn såg modern ut i jämförelse med många samtida konkurrenter.

    Formgivningen signalerade att datorn inte längre bara var ett tekniskt verktyg. Den var också en konsumentprodukt som skulle passa in i hemmet och på kontoret. Det är lätt att se Apple IIc som ett steg mot den typ av produktdesign som senare blev central för Apple.

    Apple IIc i konkurrensen

    När Apple IIc kom ut befann sig persondatormarknaden i snabb förändring. IBM hade etablerat sig starkt med PC-familjen, och andra tillverkare försökte hitta egna vägar till hem- och utbildningsmarknaden. Apple ville både bevara Apple II-seriens starka ställning och samtidigt hantera övergången till Macintosh-eran.

    Apple IIc placerade sig mitt emellan dessa världar. Den var inte lika ny och grafiskt banbrytande som Macintosh, men den hade fördelen av att vara kompatibel med ett stort bibliotek av befintliga Apple II-program. För användare som redan investerat i Apple II-världen var detta mycket viktigt.

    Samtidigt konkurrerade den inte bara med andra märken, utan även med Apples egna produkter. Apple IIe förblev populär eftersom den var mer utbyggbar, och Macintosh lockade användare som ville ha ett nytt grafiskt gränssnitt. Apple IIc blev därför något av en mellanmodell: attraktiv, smart utformad och tekniskt kompetent, men placerad i ett svårt marknadsläge.

    Mottagande och betydelse

    Förväntningarna på Apple IIc var höga. Apple hoppades att modellen skulle bli en stor försäljningsframgång, men utfallet blev mer blandat än företaget tänkt sig. Datorn uppskattades för sitt kompakta format, sin genomtänkta konstruktion och sitt moderna utseende, men den begränsade utbyggbarheten och vissa kompatibilitetsproblem gjorde att den inte fullt ut levde upp till de mest optimistiska förhoppningarna.

    Trots detta har Apple IIc fått en särskild plats i datorhistorien. Den visar en viktig övergång i synen på persondatorn. Tidigare hade många datorer varit öppna system där användaren förväntades förstå och ibland själv bygga ut hårdvaran. Apple IIc pekade istället mot framtiden: mer integrerade, mer användarvänliga och mer designmedvetna datorer.

    I efterhand kan man se Apple IIc som en länk mellan två epoker. Den tillhör fortfarande den klassiska hemdatorvärlden, men den bär också tydliga spår av den framtid där datorn blir en färdig, sluten och lättanvänd produkt.

    Sammanfattning

    Apple IIc var inte den mest kraftfulla datorn i sin tid, och inte heller den mest flexibel. Men den var en viktig dator därför att den visade hur persondatorn höll på att förändras. Apple försökte göra tekniken mindre skrämmande och mer tillgänglig för vanliga användare.

    Det är just därför Apple IIc fortfarande är intressant. Den berättar inte bara om en enskild modell i Apple II-serien, utan om en större förändring i datorernas historia. Från öppna hobbyprojekt till färdiga konsumentprodukter. Från teknik för entusiaster till verktyg för en bredare publik.

    Youtube innehåll om Apple IIc

    Först lite reklam

    Teknisk faktaruta: Apple IIc

    Lansering 24 april 1984
    Tillverkare Apple Computer, Inc.
    Processor 65C02, 1,023 MHz
    Minne 128 KB RAM
    Lagring Inbyggd 5,25-tums diskettstation, 140 KB
    Grafik Upp till 560 × 192 pixlar
    Textläge 40 och 80 kolumner
    Ljud Inbyggd högtalare
    Anslutningar Serieportar, joystick/mus-port, video ut, extern diskettport
    Vikt Cirka 3,4 kg
    Efterföljare Apple IIc Plus

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Apple IIGS – Apple II som fick färg, ljud och en andra ungdom

    När Apple lanserade IIGS 1986 var det mer än en uppdatering – det var ett försök att ge den klassiska Apple II en ny framtid. Med 16-bitars teknik, färggrafik i upp till 4 096 nyanser och ett ljudsystem inspirerat av professionella syntar, blev Apple IIGS en ovanlig hybrid mellan gammal hemdator och modern multimediaplattform. Datorn behöll kompatibiliteten med tidigare Apple II-program, samtidigt som den introducerade musstyrt gränssnitt och grafik i klass med samtidens Amiga och Atari ST. IIGS blev aldrig den kommersiella succé Apple hoppats på – men den lever kvar som en av de mest fascinerande och tekniskt avancerade modellerna i Apple II-serien.


    Apple IIGS – Apple II som fick färg, ljud och en andra ungdom

    Apple IIGS lanserades 1986 som den sista och mest avancerade modellen i Apple II-familjen. På ytan såg den ut som en ”vanlig” Apple II, men under skalet dolde sig 16-bitars teknik, färggrafik i upp till 4 096 färger och ett ljudchip som påminde mer om en synt än en skoldator. Resultatet blev en märklig och fascinerande hybrid – halvt klassisk Apple II, halvt lillebror till Macintosh.

    Bakgrund – när Apple II mötte 80-talets krav

    I slutet av 1970-talet och början av 80-talet var Apple II en ikon i skolor, hobbyrum och småföretag. Men världen gick vidare: Amiga och Atari ST erbjöd färggrafik, mus och avancerat ljud; Macintosh satsade på grafiskt gränssnitt och ”desktop publishing”.

    Apple stod inför ett problem: hundratusentals användare och skolor hade investerat tungt i Apple II-program – men hårdvaran började kännas uråldrig. Apple IIGS var Apples försök att både bevara det gamla och kliva in i framtiden. Bokstäverna ”GS” stod för ”Graphics and Sound” – en tydlig markering om vad som var nytt.

    Hårdvara – 16-bitars hjärna i en Apple II-kropp

    Till skillnad från tidigare Apple II-modeller använde IIGS en 16-bitars WDC 65C816-processor på 2,8 MHz. Den kunde fortfarande köra 8-bitars Apple II-kod, men kunde också adressera mycket mer minne än föregångarna.

    Grundkonfigurationen låg på 256 KB eller 512 KB RAM, senare 1 MB, men datorn kunde byggas ut till hela 8 MB – en ansenlig mängd för en 8/16-bitars maskin från 1986.

    Samtidigt behöll IIGS en viktig del av sitt arv: sju Apple II-kompatibla expansionsplatser. Gamla kort för seriella portar, nätverk, hårddiskar eller speciallösningar kunde ofta följa med in i den nya världen, vilket gjorde uppgraderingen attraktiv för skolor och företag.

    Grafik – från blockig text till 4 096 färger

    Grafiken var ett enormt steg upp jämfört med de tidigare Apple II-datorerna. IIGS hade två ”super high resolution”-lägen:

    • 320×200 pixlar med upp till 16 färger per rad
    • 640×200 pixlar med upp till 4 färger per rad

    Färgerna valdes ur en palett på 4 096 möjliga nyanser. Genom att byta palett för varje horisontell linje kunde man i teorin visa upp till 3 200 färger samtidigt på skärmen. För en Apple II-användare som var van vid grov blockgrafik och färgblödningar via kompositvideo var det här rena science fiction.

    Det gjorde att IIGS grafiskt kunde närma sig Amiga och Atari ST – även om den inte riktigt nådde upp till deras renodlade grafikprestanda.

    Ljud – en synt gömd i en skoldator

    Där IIGS verkligen glänste var ljudet. Apple valde att bygga in ett Ensoniq ES5503-chip, samma typ av wavetable-syntteknik som användes i professionella synthesizers från samma tillverkare.

    Chipet hade 32 oscillatorer, som oftast användes som 15 ”röster” plus en extra kanal för timing. Det innebar flerkanaligt, samplingsbaserat ljud – långt bortom enkla pip och fyrkanter som var standard på de flesta hemdatorer.

    För musikprogram, spel och demoscenen var IIGS en dröm: egna instrument, ackord, trummor och effekter gick att spela upp direkt från datorn, utan extra ljudkort.

    Grafiskt gränssnitt – Apple II får en desktop

    Till skillnad från de klassiska Apple II-modellerna levererades IIGS med ett grafiskt gränssnitt, fönster, ikoner och mus – tydligt inspirerat av Macintosh.

    De tidiga systemen byggde på ProDOS 16, men utvecklades senare till GS/OS, ett mer modernt 16-bitars operativsystem med filhanterare (Finder), skrivbordsmetafor och stöd för disketter, hårddiskar och nätverk.

    Det innebar att en IIGS-användare kunde:

    • öppna filer genom att dubbelklicka
    • dra och släppa ikoner
    • använda menyer och dialogrutor

    För många skolor blev det ett sätt att försiktigt introducera ”Mac-liknande” arbete utan att helt överge Apple II-plattformen.

    Bakåtkompatibilitet – två datorer i en

    En av IIGS viktigaste egenskaper var kompatibiliteten. Apple hävdade att datorn var runt 95 % kompatibel med befintlig Apple II-programvara.

    I praktiken innebar det att:

    • äldre program för Apple II, II+, IIe och IIc ofta fungerade direkt
    • Applesoft BASIC fanns kvar i ROM
    • man kunde starta i ”8-bitarsläge” och jobba precis som på en klassisk Apple II

    För skolor som byggt hela datorundervisningen på Apple II innebar det att befintliga program, övningar och läromedel kunde leva vidare, samtidigt som man successivt kunde ta in moderna, grafiska IIGS-program.

    Varför blev den aldrig en jättesuccé?

    Trots att Apple IIGS tekniskt sett var en kraftfull maskin landade den i ett knepigt mellanläge.

    Å ena sidan var den dyrare än enklare Apple IIe-lösningar, å andra sidan konkurrerade den prismässigt med Macintosh, Amiga och Atari ST – datorer som marknadsfördes mer aggressivt mot framtidens grafik och multimedia.

    Flera problem bidrog:

    • Apple prioriterade Macintosh i marknadsföring och utveckling
    • IIGS-specifika program kom långsamt; många titlar var bara upphottade Apple II-versioner med färg och musstöd
    • processorn låstes till 2,8 MHz, trots att snabbare varianter fanns – vilket gjorde att datorn upplevdes som slö jämfört med 68000-baserade konkurrenter

    Resultatet blev att IIGS främst rotade sig i skolor, entusiasthushåll och bland utvecklare som redan älskade Apple II.

    Eftermäle – en favorit bland entusiaster

    Produktionen av Apple IIGS upphörde 1992, men datorn har fått ett långt liv i retro-världen. För många representerar den ”den ultimat uppgraderade Apple II”:

    • den kör klassiska spel och program
    • den har färggrafik och förstklassigt ljud
    • den erbjuder ett grafiskt gränssnitt, nätverksboot och hårddiskstöd

    Dessutom bär den på ett symboliskt arv. IIGS var första Apple-datorn med den platinafärg som kom att dominera Apples design under många år, och den introducerade Apple Desktop Bus – ADB – gränssnittet som blev standard för tangentbord och möss på Macintosh.

    I dag ses Apple IIGS som ett fascinerande sidospår i Apples historia: en kraftfull, kreativ maskin som försökte förena två världar – den gamla hemdatoreran och den grafiska, musstyrda framtiden. För många nördar är den fortfarande ”drömdatorn” de hade velat ha i sitt barnrum i slutet av 80-talet.

    Apple IIGS – Teknisk fakta

    Lanseringsår: 1986 (15 september)
    Typ: 16-bit persondator, femte generationen i Apple II-familjen
    Processor: WDC 65C816 @ 2,8 MHz (16-bit, 24-bit adressering)
    Operativsystem: ProDOS 16, GS/OS, GNO/ME (Unix-liknande multitasking)
    Standardminne: 256 KB / 512 KB / 1 MB RAM (beroende på modellår)
    Maximalt RAM: upp till 8 MB via minnesexpansionskort
    ROM: 128–256 KB (olika ROM-versioner: 00, 01, 3)

    Grafiklägen (emulerade Apple II-lägen):
    – Text: 40/80 kolumner, 24 rader
    – Low-res: 40×48 (16 färger)
    – Hi-res: 280×192 (6 färger)
    – Double low-res: 80×48 (16 färger)
    – Double hi-res: 560×192 (upp till 16 färger)

    Grafiklägen (native “Super Hi-Res”):
    – 320×200, upp till 16 färger per rad (från 4096-färgspalett)
    – 320×200, upp till 256–3200 färger totalt med palett per scanline
    – 640×200, upp till 4 rena färger per rad (64–800 färger med palett/dithering)
    – Fill-läge för snabb areafyllning i 320×200

    Ljud:
    – Ensoniq ES5503 DOC wavetable-synt
    – 8-bitars samplad ljuddata
    – 32 oscillatorer (typiskt 15 röster + 1 tidsbas)
    – 64 KB dedikerat ljud-RAM
    – Mono-ut via 3,5 mm-jack (stereo via tilläggskort)

    Lagring och media:
    – Stöd för 5,25" och 3,5" diskettstationer (via IWM-floppykontroller)
    – Kan använda externa SCSI/IDE-hårddiskar via expansionskort
    – Nätverksboot via AppleTalk/LocalTalk (AppleShare)

    Expansion:
    – 7 st Apple II-kompatibla expansionsplatser (50-pins-buskort)
    – 1 st IIGS minnesexpansionsplats (upp till 8 MB)

    Portar:
    – Kompositvideo (RCA, NTSC)
    – Analog RGB (DB-15)
    – Joystickport (DE-9)
    – Två seriella portar (mini-DIN 8, skrivare/modem/LocalTalk)
    – Floppykontakt (D-19)
    – Apple Desktop Bus (ADB, mini-DIN 4) för tangentbord och mus
    – 3,5 mm ljudutgång (mono)

    Övrigt:
    – Inbyggd realtidsklocka (RTC) med batteribackup
    – Första Apple-datorn med ADB och färg-GUI som standard
    – Bakåtkompatibel med majoriteten av Apple II-, II+-, IIe- och IIc-program
    – Designad enligt Apples “Snow White”-formspråk (platinum-färg)

    Video på youtube om Apple IIGS

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare