Den såg ut som en kraftig skrivmaskin och såldes som en programmerbar terminal. Men inuti Datapoint 2200 fanns en idé som kom att leva vidare i Intel 8008, Zilog Z80 och den x86-arkitektur som fortfarande driver miljontals datorer. Historien visar hur en till synes misslyckad beställning kan förändra en hel bransch.
I början av 1970-talet var en dator oftast något stort, dyrt och avlägset. Själva beräkningarna utfördes i en central stordator, medan användaren satt vid en terminal som fungerade som ett elektroniskt fönster mot maskinen.
Datapoint 2200 passade först in i den världen. Den presenterades 1970 av det amerikanska företaget Computer Terminal Corporation, CTC, och beskrevs som en programmerbar terminal. Men den hade ett ovanligt drag: den kunde själv lagra och köra program. Under det skrivmaskinsliknande skalet dolde sig därför något som låg förvånansvärt nära en komplett skrivbordsdator.
Det mest betydelsefulla var dock inte hur maskinen såg ut. Det var hur dess processor var tänkt att fungera.
En elektronisk ersättare för hålkort
CTC hade grundats 1968 av Phil Ray och Gus Roche. Företagets första framgång blev Datapoint 3300, en bildskärmsterminal som ersatte bullriga mekaniska teleprintrar. Med Datapoint 2200 ville bolaget ta nästa steg och skapa en modern ersättare för IBM:s hålkortsstans 029.
Det förklarar den märkligt breda bildskärmen. Den visade 80 tecken på var och en av sina 12 textrader – samma antal tecken som fick plats på ett vanligt IBM-hålkort. Även formatet var avsiktligt välbekant. Maskinen påminde om en IBM Selectric-skrivmaskin, en apparat som redan fanns på många kontor.
Datapoint 2200 vägde omkring 25 kilo och hade ett riktigt tangentbord, en liten grön bildskärm och två inbyggda kassettbandenheter. Varje kassett kunde lagra ungefär 130 kilobyte. Det låter närmast obetydligt i dag, men räckte till både program och affärsdata när ett vanligt dokument bestod av ren text.
Den första modellen hade normalt 2 kilobyte arbetsminne och kunde byggas ut till 8 kilobyte. En senare version klarade upp till 16 kilobyte. Priset låg på flera tusen dollar; en version med 8 kilobyte listades för 7 800 dollar 1972. Det var alltså inte en hemdator för vanliga konsumenter, utan ett dyrt arbetsredskap för företag.
Terminalen som visade sig vara en dator
Till skillnad från många andra terminaler var Datapoint 2200 inte låst till ett enda stordatorsystem. Den kunde läsa in olika terminalprogram från kassettband och på så sätt efterlikna flera typer av terminaler.
Samma flexibilitet innebar att maskinen också kunde utföra självständigt arbete. En säljare på CTC insåg att Datapoint 2200 kunde lösa livsmedelsföretaget Pillsburys behov av en liten dator ute i verksamheten. Därmed blev det tydligt att apparaten inte bara behövde vara ett tillbehör till en större dator – den kunde vara datorn.
Det gör Datapoint 2200 svår att placera i en enkel kategori. Den marknadsfördes som terminal, var för dyr för att vara en persondator i modern mening och saknade en mikroprocessor. Samtidigt var den programmerbar, stod på ett skrivbord och kunde användas fristående. Därför beskrivs den ibland som en av persondatorns viktigaste föregångare.
En processor stor som ett kretskort
I dag förknippar vi processorn med ett enda litet kiselchip. När Datapoint 2200 konstruerades fanns ännu ingen färdig enchipsprocessor som kunde göra jobbet. Maskinens processor byggdes därför av omkring hundra enklare TTL-kretsar fördelade över stora kretskort.
CTC:s tekniske chef Victor Poor och ingenjören Harry Pyle hade tagit fram den grundläggande instruktionsuppsättningen – alltså det språk av enkla kommandon som processorn skulle förstå. Företaget bad både det unga minnesföretaget Intel och halvledarjätten Texas Instruments att pressa ihop konstruktionen till ett enda chip.
Texas Instruments tog fram kretsen TMX-1795 och Intel arbetade på en konstruktion som först kallades 1201. Arbetet drog emellertid ut på tiden, och kretsarna blev inte tillräckligt snabba eller praktiska för CTC:s behov. Datapoint 2200 började därför tillverkas med sin processor uppbyggd av TTL-kretsar, precis som prototypen.
Det kunde ha blivit slutet på historien. I stället behöll Intel sin konstruktion, förbättrade den och lanserade den 1972 som Intel 8008.
Släktskapet med dagens x86-datorer
Intel 8008 blev kommersiellt betydelsefull och följdes av bland annat Intel 8080. Instruktionsspråket utvecklades vidare, och en annan gren ledde genom Zilog Z80 till många av 1970- och 1980-talens populära hemdatorer. Hos Intel fortsatte utvecklingen mot 16-bitarsprocessorerna 8086 och 8088.
När IBM valde Intel 8088 till sin första PC 1981 fick processorfamiljen ett enormt genomslag. De moderna x86-processorer som används i många stationära datorer, bärbara datorer och servrar har förändrats nästan ofattbart mycket sedan dess. Ändå finns ett historiskt släktskap tillbaka till de instruktioner som CTC:s ingenjörer utformade för Datapoint 2200.
Det betyder inte att en modern processor är en uppförstorad Datapoint-krets. Dagens chip har miljarder transistorer, flera processorkärnor, avancerad parallellism och enorma cacheminnen. Arvet ligger i stället i de grundläggande regler som senare konstruktioner byggde vidare på.
Ett arv gömt i byteordningen
Ett särskilt tekniskt arv är det som kallas little-endian. När ett tal kräver flera byte måste datorn bestämma i vilken ordning dessa ska lagras i minnet. I little-endian-format läggs den minst betydelsefulla delen på den lägsta minnesadressen.
Ordningen kan jämföras med att skriva ental före tiotal och hundratal. För en människa känns det bakvänt, men för Datapoint 2200 var det praktiskt. Den första versionen arbetade seriellt, bit för bit, och behövde börja med den lägsta delen av talet för att kunna hantera minnessiffror vid addition.
Intel 8008 och dess efterföljare behöll ordningen. Därför använder dagens x86-datorer fortfarande little-endian.
Det är ett tydligt exempel på hur ett beslut som fattades för att lösa ett konkret problem i en tidig maskin kan leva kvar mer än ett halvt sekel senare.
Minnet som snurrade runt
Datapoint 2200 visar också hur annorlunda tidiga datorminnen kunde fungera. I den första versionen lagrades informationen i skiftregister där bitarna cirkulerade runt i en slinga. För att läsa rätt uppgift kunde processorn behöva vänta tills den passerade igen – ungefär som att stå vid ett bagageband och invänta rätt väska.
En minnesoperation kunde därför ta omkring 520 mikrosekunder. Det är bara drygt en halv millisekund, men för en processor är det mycket lång tid. I den andra versionen ersattes lösningen med parallellt RAM. Motsvarande operation kunde då klaras på cirka 4,8 mikrosekunder, mer än hundra gånger snabbare.
Skillnaden visar en princip som fortfarande gäller: en processor är bara så användbar som dess förmåga att snabbt få tillgång till data.
Från ensam skrivbordsdator till nätverk
Datapoint 2200 blev inte den hålkortsstansare som CTC först hade tänkt sig, men som liten kontorsdator fick den ett eget liv. Omkring 2 500 exemplar hade sålts vid mitten av 1973.
Samma år lanserades Datashare, som gjorde det möjligt för upp till åtta användare att dela på en Datapoint-dators resurser via var sin terminal.
Företaget bytte namn till Datapoint, och flera av ingenjörerna gick vidare till andra betydelsefulla projekt. Ett av dem var ARCNET, som introducerades 1977 och blev ett av de första kommersiellt spridda lokala nätverken.
På så sätt pekade Datapoint inte bara mot persondatorn utan också mot nätverksanslutna arbetsplatser, där flera användare och maskiner delar information – en självklarhet i dag men en radikal idé på 1970-talet.
Den bortglömda länken i datorhistorien
Datapoint 2200 blev aldrig en folklig ikon som Apple II, ZX81, Commodore 64 eller IBM PC. Den lanserades innan begreppet persondator hade fått sin moderna betydelse och hamnade mellan två epoker: stordatorernas terminalvärld och mikroprocessorns kommande revolution.
Just därför är den så intressant. Maskinen visar att tekniska genombrott sällan uppstår i ett enda ögonblick. De växer fram genom beställningar som blir försenade, produkter som får oväntade användningsområden och konstruktionsval som råkar bli kvar.
Datapoint 2200:s viktigaste arv är inte kassettbanden, den gröna skärmen eller de stora kretskorten. Det är de osynliga idéerna – instruktionsspråket, byteordningen och tanken på en programmerbar dator på skrivbordet.
Spår av dem finns fortfarande kvar varje gång en modern x86-dator startar.