Data General/One lanserades 1984 och var en av de första bärbara datorerna som kombinerade batteridrift, IBM PC-kompatibilitet och en fullstor bildskärm. Den blev aldrig någon större försäljningsframgång, men dess konstruktion kom att påverka hur bärbara datorer utformas än i dag.
När Data General presenterade Data General/One, ofta kallad DG-1, i september 1984 var begreppet ”bärbar dator” fortfarande ganska generöst. Många så kallade portabla datorer vägde över tio kilo, saknade batteri och liknade mest resväskor med inbyggd bildskärm.
DG-1 var annorlunda. Den vägde omkring fyra kilo, kunde drivas med batteri och hade ett lock som fälldes upp på ungefär samma sätt som på dagens bärbara datorer. Under locket fanns en fullstor skärm och ett riktigt tangentbord.
Det låter självklart i dag, men 1984 var konstruktionen något nytt.
En riktig IBM PC i knät
En av datorns viktigaste egenskaper var kompatibiliteten med IBM PC. Många tidigare små och batteridrivna datorer använde egna operativsystem och specialanpassade program. Data General/One körde däremot MS-DOS och var konstruerad för att kunna använda program som skrivits för IBM PC.
Datorn hade en CMOS-version av Intel 8086 som arbetade med 4 MHz. CMOS-tekniken bidrog till lägre strömförbrukning, vilket var avgörande för en batteridriven dator.
Grundmodellen hade 128 kilobyte arbetsminne, men kunde byggas ut till 512 kilobyte. Det kan jämföras med moderna datorer som har flera miljarder gånger större lagrings- och minneskapacitet.
För lagring fanns två inbyggda 3,5-tums diskettenheter. Någon hårddisk ingick inte. Operativsystem, program och användarens dokument fick därför lagras på disketter.
En ovanligt avancerad skärm
Skärmen var en av DG-1:s mest uppmärksammade delar. Den kunde visa 80 tecken på 25 rader, vilket motsvarade textläget på en vanlig IBM PC. Den hade även stöd för CGA-grafik med upplösningen 640 × 200 bildpunkter.
Det gjorde det möjligt att köra betydligt mer avancerade program än på många andra små datorer från samma tid.
Som jämförelse hade Radio Shacks populära TRS-80 Model 100 från 1983 en skärm som endast kunde visa 40 tecken på åtta rader. Den var lätt och batteridriven, men saknade både diskettenhet och ett fullständigt operativsystem av samma typ som MS-DOS.
IBM:s egen Portable PC erbjöd prestanda som liknade en stationär dator, men den var stor, tung och saknade batteridrift. Den var transportabel, men knappast en dator som någon bekvämt kunde använda i knät.
Data General/One placerade sig någonstans mellan dessa maskiner. Den försökte erbjuda en stationär PC:s funktioner i ett format som faktiskt gick att bära med sig.
Framtidens form – med gårdagens begränsningar
Till det yttre påminde DG-1 förvånansvärt mycket om senare bärbara datorer. Den hade en skärm som fungerade som lock, ett tangentbord i datorns nederdel och all elektronik samlad i ett relativt platt hölje.
Denna konstruktion brukar kallas ett musselskal, eller clamshell. Principen används fortfarande av nästan alla traditionella bärbara datorer.
Men även om formen pekade mot framtiden var tekniken inte riktigt mogen.
LCD-skärmen hade mycket dålig kontrast och en snäv betraktningsvinkel. Användaren behövde sitta i rätt position och ha lämplig belysning för att kunna läsa texten. Skärmen kunde ibland reflektera omgivningen tydligare än den visade datorns innehåll.
Det var ett allvarligt problem för en dator som var tänkt att användas på resande fot och i många olika miljöer.
Disketterna blev ett oväntat hinder
De inbyggda 3,5-tums diskettenheterna såg moderna ut, men blev samtidigt en nackdel. Under mitten av 1980-talet levererades nästan all PC-programvara på större 5,25-tums disketter.
Det var inte alltid möjligt att bara kopiera programmen till en mindre diskett. Många kommersiella program använde kopieringsskydd som gjorde överföringen svår eller omöjlig.
Den som köpte en DG-1 kunde därför behöva skaffa en extern 5,25-tums diskettenhet. Tillsammans med extra arbetsminne gjorde detta en redan dyr dator ännu dyrare.
Grundpriset var 2 895 dollar, vilket var en betydande summa 1984. Data General försökte dessutom ge datorn en exklusiv framtoning. Tillbehören omfattade bland annat en väska formgiven av den franske modeskaparen Pierre Cardin.
Inte helt kompatibel trots allt
IBM PC-kompatibiliteten var en av datorns främsta försäljningspunkter, men den var inte fullständig.
DG-1 kunde exempelvis inte använda vanliga expansionskort avsedda för IBM PC och PC/XT. Datorns seriella portar använde dessutom en annan typ av styrkrets än den som satt i IBM PC.
Program som kommunicerade direkt med IBM-datorns vanliga 8250-krets fungerade därför inte alltid. Programmen behövde använda långsammare BIOS-funktioner eller skrivas om särskilt för DG-1.
En del av bildminnet togs också från datorns vanliga arbetsminne. Om datorn hade 256 kilobyte installerat kunde det därför återstå omkring 204 kilobyte för MS-DOS och användarens program.
En dator för företag och stordatorer
Data General/One hade en inbyggd terminalemulator. Den kunde därmed användas som terminal mot större minidatorer och stordatorer.
Detta var viktigt i en tid då många företag fortfarande lagrade sina centrala uppgifter i stora datorsystem. En anställd kunde ta med sig DG-1, ansluta den till företagets system och arbeta ungefär som från en vanlig kontorsterminal.
Datorn fick också viss framgång genom ett avtal med industriföretaget Allen-Bradley. Där såldes den under namnet T-45 och användes som programmeringsterminal för industriell utrustning. Den versionen fanns på marknaden mellan 1987 och 1991 och såldes i flera tusen exemplar.
Förbättrad skärm kostade batteriet
Data General lanserade senare en version med elektroluminiscent skärm. Den gav en betydligt tydligare bild än den ursprungliga LCD-skärmen.
Förbättringen hade dock ett högt pris. Den nya skärmen drog så mycket ström att batteridriften togs bort. Därmed försvann en av datorns viktigaste egenskaper: möjligheten att användas som en verkligt bärbar dator.
Dessutom kunde den lysande skärmen vara svår att läsa i starkt solljus.
Ett kommersiellt misslyckande med stort inflytande
Data General/One blev aldrig någon storsäljare. Den var dyr, skärmen var svårläst och programutbudet begränsades av valet av diskettformat. Den ofullständiga IBM-kompatibiliteten skapade ytterligare problem.
Trots detta var DG-1 en viktig dator.
Den visade att en batteridriven, PC-kompatibel dator kunde byggas i ett format som liknade dagens laptop. Kombinationen av uppfällbar skärm, inbyggt tangentbord, batteridrift och möjlighet att köra vanliga PC-program blev senare standard i hela branschen.
Data General/One var alltså inte datorn som erövrade marknaden. Den var datorn som visade konkurrenterna hur framtiden skulle se ut.