Etikett: datornostalgi

  • Bell & Howell – den svarta Apple II-datorn som byggdes för klassrummet

    I slutet av 1970-talet började persondatorn flytta ut från hobbyrummen och in i skolorna. Bell & Howells svarta version av Apple II Plus visar hur en vanlig hemdator anpassades till en miljö där den skulle tåla både nyfikna elever och en hel samling tillbehör.

    Vid första anblicken ser Bell & Howell-datorn ut som en ovanligt mörk och stram konkurrent till Apple II. Den välbekanta beige plasten är borta. Tangentbordet, datorlådan och diskettstationen är i stället svarta, och på ovansidan sitter både Bell & Howells och Apples namn.

    Men under skalet gömmer sig ingen ny datorkonstruktion. Det är i grunden en Apple II Plus – en av de maskiner som gjorde persondatorn till ett praktiskt verktyg för programmering, utbildning, spel och enklare kontorsarbete. Bell & Howells bidrag var framför allt att anpassa datorn för skolans vardag.

    Två företag med olika vägar in i klassrummet

    Apple var i slutet av 1970-talet fortfarande ett ungt datorföretag. Bell & Howell hade däremot en lång historia inom kameror, filmprojektorer och annan audiovisuell utrustning. Företaget hade redan kontakter med skolor och andra utbildningsinstitutioner, där projektorer, bandspelare och filmutrustning länge varit självklara hjälpmedel.

    Samarbetet var därför logiskt. Apple hade en flexibel persondator, medan Bell & Howell hade erfarenhet av utbildningsmarknaden och den tekniska utrustning som användes där. Resultatet blev en särskild skolmodell som huvudsakligen såldes till utbildningsinstitutioner, inte genom vanliga datorbutiker.

    Den svarta färgen gjorde datorn lätt att känna igen, men förändringen var mer än kosmetisk. I ett klassrum ställs andra krav än i ett hem. Många personer ska använda samma maskin, sladdar och tillbehör måste vara lätta att hantera och elektroniken behöver skyddas mot alltför nyfikna fingrar.

    En Apple II Plus under den svarta färgen

    Inuti datorn satt samma typ av moderkort, nätaggregat och tangentbordselektronik som i en vanlig Apple II Plus. Hjärtat var en MOS Technology 6502, en åttabitars mikroprocessor som arbetade med en klockfrekvens på omkring 1 megahertz.

    En megahertz betyder ungefär en miljon klockcykler per sekund. Det låter nästan orimligt långsamt jämfört med dagens processorer, vars hastigheter mäts i miljarder cykler per sekund. Jämförelsen är inte helt rättvis, eftersom processorarkitekturer fungerar på olika sätt, men den visar hur sparsamt de tidiga persondatorerna behövde utnyttja sina resurser.

    Grundmodellen kunde levereras med 16 kilobyte arbetsminne och byggas ut till 48 kilobyte. Det är mindre minne än vad som krävs för att lagra ett enda litet modernt fotografi. Ändå räckte det till programmeringsspråk, undervisningsprogram, spel och ordbehandling.

    Apple II-familjens stora styrka var de åtta interna expansionsplatserna. Med instickskort kunde datorn få diskettstyrenhet, skrivare, seriella anslutningar och andra funktioner. Det gjorde maskinen ovanligt anpassningsbar och bidrog till dess långa livslängd.

    Bild i färg – på 48 kilobyte

    I grafikläge kunde datorn visa upp till 280 × 192 bildpunkter. Textläget rymde 40 tecken på varje rad och 24 rader på skärmen. Färggrafiken var begränsad och kunde uppvisa färgfenomen som berodde på hur videosignalen byggdes upp, men den var ändå en viktig fördel när många konkurrerande datorer främst arbetade med text eller enklare grafik.

    Den begränsade hårdvaran tvingade programmerarna att vara uppfinningsrika. Varje byte räknades. Bilder, programkod och ljud fick samsas i ett minne som i dag framstår som närmast mikroskopiskt. Just därför är många program till Apple II fortfarande intressanta ur datavetenskaplig synvinkel: de visar hur mycket som går att åstadkomma när resurserna är små men förståelsen för maskinen är stor.

    ”Ryggsäcken” som gjorde datorn skolvänlig

    Vissa Bell & Howell-maskiner utrustades med en stor modul på baksidan. Bland samlare brukar den beskrivas som en ”ryggsäck”. Den gav inte datorn någon snabbare processor eller mer minne, men den gjorde hela systemet enklare att använda tillsammans med klassrummets övriga utrustning.

    Modulen samlade anslutningar för ljud, video och kassettband. Den hade också en enkel ljudmixer, där datorns ljud kunde blandas med två andra ljudkällor. Ljudet kunde skickas till högtalare eller hörlurar. Videosignalen kunde ledas vidare till två bildskärmar samtidigt, vilket exempelvis gjorde det möjligt för läraren att visa samma bild på flera enheter.

    På modulens andra sida fanns tre nätuttag med en separat strömbrytare. Där kunde skärmen, en projektor eller annan utrustning anslutas. I praktiken fungerade modulen alltså delvis som en inbyggd och säkrad grendosa. Handtag och möjlighet att linda upp strömkabeln gjorde dessutom datorn lättare att flytta mellan klassrum.

    Det här kan verka som små detaljer, men de berättar något viktigt om teknikens spridning. En dator blir inte automatiskt användbar bara för att dess processor är tillräckligt snabb. Kontakter, kablar, strömförsörjning och fysisk utformning kan vara minst lika avgörande – särskilt när tekniken ska användas av många människor i en gemensam miljö.

    En skruv som även var en strömbrytare

    En vanlig Apple II kunde öppnas genom att locket lyftes av. Det var praktiskt för entusiaster som ofta installerade expansionskort, men mindre lämpligt i ett klassrum. Bell & Howell-modellen fick därför en skruv som höll locket på plats och samtidigt fungerade tillsammans med en elektrisk säkerhetsspärr.

    Om skruven lossades bröts strömmen. Användaren kunde alltså inte lika enkelt köra datorn med locket öppet och komma åt elektroniken medan den var spänningssatt. Konstruktionen gjorde systemet säkrare och hjälpte det att uppfylla de krav som ställdes på utrustning avsedd för skolor.

    Även anslutningen för spelkontroller förbättrades. På den vanliga Apple II satt kontakten inne i datorn, vilket innebar att locket behövde öppnas. Bell & Howell-versionen fick en kraftigare yttre anslutning. Den var mindre känslig för upprepade inkopplingar och mer praktisk när flera elever skulle använda samma maskin.

    Kassettband, disketter och Apple DOS

    Program kunde sparas på vanliga ljudkassetter, en billig men långsam och ibland opålitlig metod. Betydligt smidigare var Apples externa Disk II-station, som använde 5,25-tumsdisketter med en kapacitet på omkring 143 kilobyte per sida. Bell & Howell erbjöd även diskettstationen i svart, även om tekniken i stort sett var densamma som i Apples beige modell.

    Med diskettstationen användes vanligtvis Apple DOS. Att starta ett program innebar ofta att man satte i en diskett, startade datorn och väntade medan operativsystem och program lästes in. Någon hårddisk var inte en självklar del av en persondator i denna prisklass.

    Trots begränsningarna var steget från kassettband till diskett betydande. Det gick snabbare att ladda program, och en lärare kunde bygga upp en samling undervisningsdisketter för olika ämnen. Datorn blev därmed inte bara ett objekt att lära sig programmera på, utan också en plattform för färdiga läromedel.

    När persondatorn blev ett pedagogiskt verktyg

    Bell & Howell-datorn är intressant eftersom den fångar ett övergångsskede. Datorer var inte längre enbart stora maskiner i företagens datahallar, men de hade ännu inte blivit vardagsföremål i varje hem. Skolan blev en av de platser där många barn för första gången mötte en dator på nära håll.

    Maskinen visar också att datorhistoria handlar om mer än processorhastighet och minneskapacitet. För att ny teknik ska få genomslag måste den passa in i människors miljö. Bell & Howell tog en befintlig dator och ändrade de delar som betydde mest i ett klassrum: säkerheten, anslutningarna, strömförsörjningen och möjligheten att flytta utrustningen.

    Under det svarta skalet var det fortfarande en Apple II Plus. Men den stora bakre modulen, säkerhetsspärren och de tåligare anslutningarna gjorde den till något mer än en vanlig dator i en ny färg. Den blev ett tidigt exempel på hur konsumentteknik kunde byggas om för utbildning – och på hur persondatorn började hitta sin plats i samhället.

    Youtube innehåll om Bell & Howell Apple II+

    Bell & Howell Apple II Plus
    Introducerad 1979
    Tillverkare Apple Computer och Bell & Howell
    Processor MOS Technology 6502, cirka 1 MHz
    Arbetsminne 16 KB, utbyggbart till 48 KB
    Textläge 40 × 24 tecken
    Grafik Upp till 280 × 192 bildpunkter
    Färger Upp till sex färger i högupplöst grafik
    Lagring Kassettband eller extern Disk II-station, cirka 143 KB
    Operativsystem Apple DOS
    Expansionsplatser Åtta interna kortplatser
    Särskilda funktioner Säkerhetsspärr för locket, ljudmixer, extra eluttag, samlade ljud- och videoanslutningar samt yttre kontakt för spelkontroller.
    Användningsområde Främst skolor och andra utbildningsinstitutioner

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • VTech Laser 200/210 – 99-dollarsdatorn som blev en hel datorfamilj

    VTech Laser 200 och Laser 210 var billiga 8-bitarsdatorer från början av 1980-talet, byggda för nybörjare och första mötet med programmering. Trots enkla specifikationer spreds de över stora delar av världen under en mängd olika namn och blev i vissa länder, särskilt Australien, en viktig inkörsport till hemdatorer, spel och BASIC-programmering. Deras historia visar hur lågpristeknik, lokala marknader och entusiastkulturer tillsammans kunde forma datorrevolutionens tidiga år.

    År 1983 var hemdatorn fortfarande något magiskt: en låda som kunde förvandla en TV till ett fönster mot spel, programmering och en ny sorts vardagsteknik. Mitt i den tidens myller av ZX81:or, VIC-20, Spectrum och udda lågprismaskiner dök en liten utmanare upp som i efterhand blivit mer intressant än sitt prislappslöfte: VTech Laser 200 och Laser 210.

    De var enkla 8-bitars hemdatorer, byggda för nybörjare – men de råkade också bli ett slags teknikhistoriskt “frö”, som via ommärkningar, lokala varianter och entusiastkulturer spreds över halva världen. I Australien blev de till och med en folklig inkörsport till programmering.

    En hemdator i budgetklassen – men med “riktig” datorpersonlighet

    Laser 200/210 (och deras nära syskon som ofta heter VZ200) byggde på en Z80-kompatibel processor, körde BASIC i ROM och sparade program på kassettband – allt enligt den tidens recept. Men de hade också en egen karaktär.

    Tangentbordet var litet (45 tangenter) och mer “gummigt” än skrivmaskinsskönt, vilket var typiskt för billigare modeller. Grafiken kom från en Motorola 6847-videokrets, släkt med den som satt i TRS-80 Color Computer. Upplösning och färger var begränsade, men tillräckliga för spel och enkla grafikexperiment. Minnet var ofta det som avgjorde hur maskinen uppfattades: vissa marknader fick 4 kB, andra 6–8 kB, och expansioner kunde ta den upp till runt två dussin kilobyte. Det låter löjligt idag, men då var det skillnaden mellan “kan skriva ett litet spel” och “kan skriva något som känns som ett projekt”.

    Laser-datorerna beskrevs ibland som “en färg-ZX81” i samma nybörjarfack, men med en annan stil: mer TRS-80-känsla i BASIC och arkitektur, och en tydlig ambition att vara en första dator snarare än en spelmaskin med tangentbord.

    Den globala maskinen som bytte namn överallt

    En av de mest fascinerande sakerna med Laser 200/210 är hur de nästan blir olika datorer beroende på vilket land man tittar på. Hårdvaran var i grunden densamma, men logotyperna och distributionshistorierna skiftade.

    I Australien och Nya Zeeland såldes den som Dick Smith VZ200 och blev väldigt populär. I Finland och Sverige dök den upp som Salora Fellow, i en något annorlunda kostym och ofta med mer begränsat minne. I Storbritannien fanns den en tid som Texet TX8000, men det blev aldrig någon långvarig succé. I Nordamerika förekom VZ200/Laser 200-varianter i olika kanaler, och det fanns även en mer direktförsäljningsinriktad variant: Smart-Alec Jr. I Ungern/Italien/Österrike nämns Seltron 200, en udda variant med annorlunda moderkortslayout och ganska begränsad spridning.

    Det här är en viktig påminnelse om hur 80-talets datorvärld ofta fungerade: samma maskin kunde “återfödas” som ett lokalt varumärke, med lokala tillbehör, lokala annonser och ett helt eget rykte.

    Australien: när en lågprisdator blev en programmeringsskola

    Om Laser 200-familjen har ett hjärta på världskartan så är det Australien. Där såldes VZ200 genom elektronik-kedjan Dick Smith, och blev en utbredd nybörjardator: en maskin man köpte för att lära sig.

    Det gav en intressant effekt. I stället för att främst vara importspel och internationella hits växte en lokal mjukvarukultur fram. Kassettband med spel, utbildningsprogram och verktyg såldes i butik, och användargrupper bildades med tidningar, tips och hårdvaruhack.

    När människor pratar nostalgiskt om “min första dator” handlar det ofta om den där känslan av att datorn är ett lärarrum: man skriver in listningar, testar, får fel, lär sig, och plötsligt kan man göra något själv. För många i Australien var VZ200/VZ300 precis den upplevelsen.

    Tekniken bakom: enkel, smart – och ibland listig

    Laser/VZ-maskinerna har ofta beskrivits som TRS-80-inspirerade. Det märks på delar av BASIC och hur systemet känns. Samtidigt finns det en historiskt pikant detalj: vissa BASIC-kommandon var “gömda” eller delvis avstängda och kunde aktiveras igen av entusiaster.

    Det är ett tidstypiskt fenomen. Tillverkare försökte ofta navigera licenser, kompatibilitet och marknadspositionering. Resultatet blev att användarcommunityn fick något att upptäcka, och upptäckarlusten var en stor del av 80-talets datorliv. Datorn var inte bara en produkt, den var en plattform att plocka isär mentalt.

    Laser 310/VZ300: den vuxnare uppföljaren som levde länge

    När Laser 200/210 började kännas trångbodda kom uppföljaren: Laser 310 (i Australien/NZ: Dick Smith VZ300). Den viktigaste skillnaden var nästan psykologisk.

    Det kom ett fullstort tangentbord med “riktiga” tangenter i stället för mjuka. Maskinen fick mer minne och en mer polerad känsla. Samtidigt fanns kompatibilitet bakåt så att användare kunde ta med sig erfarenhet och tillbehör.

    Här blir tidslinjen extra intressant: medan många hemdatorsystem dog ganska snabbt levde VZ300-varianten kvar i försäljning i flera år och dök upp i annonser långt in på senare delen av 80-talet i vissa marknader. Det visar att “billig och tillräcklig” ibland slår “bäst på pappret”.

    Ett efterliv i entusiastvärlden: SD-kort, FPGA och emulering

    En dator med begränsningar får ofta ett särskilt efterliv. Den blir en lekplats för den som gillar att tänja på gränser.

    För Laser/VZ-familjen märks det på emulatorer på nästan alla plattformar, från MAME till webbläsare. Det finns även FPGA-varianter som återskapar hårdvaran i logik, och projekt som ger moderna lagringsmöjligheter som SD-kort och extra bankat minne. På så vis kan man behålla originalkänslan men slippa bandspelaren.

    Det fina här är inte bara att man kan “köra gamla spel”. Det är att man kan förstå en datorgeneration genom att faktiskt använda den: känna varför 2 kB video-RAM spelar roll, varför BASIC designades som det gjorde, och hur mycket kreativitet som föds ur begränsningar.

    Varför den här lilla datorn är värd att minnas

    VTech Laser 200/210 var inte den snabbaste, snyggaste eller mest kraftfulla hemdatorn. Men den är ett bra exempel på tre saker som ofta glöms bort när man bara listar specifikationer.

    Distribution formar historien: samma maskin kan vara ett fotnotssystem i ett land och en folkrörelse i ett annat. Begränsningar skapar kultur: låg minnesmängd och enkel grafik tvingade fram uppfinningsrikedom och gemenskap. Och datorer är också social teknik: användargrupper, butikskassetter, lokala utvecklare och hobbyprojekt blev minst lika viktiga som kretsarna.

    Nästa gång någon säger “det där var bara en billig 80-talsdator”, kan man svara: ja – och just därför blev den viktig.

    Om VTech Laser 200 / Lase 210 på youtube

    Faktaruta: VTech Laser 200 / Laser 210
    Typ
    8-bitars hemdator
    Lansering
    1983
    Processor
    Zilog Z80A, ca 3,58 MHz
    RAM
    Varierade (ofta 4–8 kB, expanderbart)
    ROM
    16 kB
    Grafik
    Motorola 6847 (text och enkel grafik)
    Lagring
    Kassettband, diskdrive (tillbehör)
    Kända namn
    Dick Smith VZ200, Salora Fellow, Texet TX8000, m.fl.
    Efterföljare
    Laser 310 (Dick Smith VZ300)
    .

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare