Etikett: demoscen

  • AmigaOS – operativsystemet som var före sin tid och ändå lever

    AmigaOS har ett rykte som ett av de mest effektiva och “lättviktiga” operativsystemen från hemdatorernas guldålder: det kunde köras från en enda diskett, erbjöd äkta preemptiv multitasking och var byggt i tydliga, modulära byggklossar. När Commodore gick i konkurs 1994 tog själva hårdvaruepoken slut, men inte idéerna. I decennierna efteråt har entusiaster och företag försökt ge AmigaOS ett längre liv genom uppdaterade klassiska versioner, PowerPC-varianter, nyimplementeringar för PC och till och med lösningar som i praktiken förvandlar en vanlig dator till en “superturbad Amiga” med AmigaOS-känsla.

    Varför AmigaOS blev så respekterat

    För många såldes Amigan av spelen, och det är svårt att argumentera emot att spelbiblioteket var en enorm dragkraft under maskinens tid på marknaden. Men vid sidan av grafik och ljud var det operativsystemet som gav Amigan en särskild aura. AmigaOS var litet, snabbt och gjort för att göra flera saker samtidigt utan att kännas trögt. Preemptiv multitasking gjorde att systemet kunde byta mellan uppgifter på ett kontrollerat sätt, snarare än att programmen “snällt turades om” som i enklare multitasking-modeller. Modulariteten var också central: istället för ett monolitiskt block var systemet uppdelat i komponenter och bibliotek som kunde bytas, patchas och byggas ut.

    Efter 1994: många försök att förlänga livet

    När Commodore försvann fortsatte AmigaOS att leva i flera riktningar. På PowerPC-sidan kom MorphOS, som ofta beskrivs som en moderniserad Amiga-lik upplevelse som kan köra mycket klassisk programvara men med mer moderna bekvämligheter som webbläsare och e-postklienter på snabbare hårdvara. Samtidigt fortsatte AmigaOS 4.x som ett försök att flytta AmigaOS till kraftigare system, men då ofta via specialiserade och dyra datorplattformar. För den som ville åt AmigaOS-idén på mer “vanliga” maskiner fanns AROS, ett långvarigt försök att återskapa AmigaOS API och beteende via en clean-room-implementation för standard-PC. Och för de som fortfarande älskar originalhårdvaran har det också kommit nya versioner och uppdateringar av den klassiska linjen som kan köras på äldre Commodore-maskiner.
    Parallellt har FPGA-lösningar och allt kraftfullare emulering på moderna datorer gjort att Amiga-miljön går att återskapa på många sätt, även om det ofta blir en balans mellan autenticitet, kompatibilitet och bekvämlighet.

    Processorbytet som aldrig blev “en rak motorväg”

    Redan när Commodore gick omkull var 68k-familjen på väg att kännas ålderstigen jämfört med vad som var på gång i branschen. Det fanns tankar om att lämna 68k och gå mot andra arkitekturer, och i samma tidsperiod såg många PowerPC som en logisk efterföljare (Apple tog den vägen). Samtidigt blev det tydligt under tidigt 2000-tal att “billig och stark” hårdvara i praktiken betydde x86-PC. Många Amiga-användare hade länge haft en skeptisk hållning till PC som plattform och tyckte att AmigaOS stod för en elegantare och effektivare idé än Windows- och DOS-världen, men marknadens riktning blev svår att ignorera.

    Amithlon: idén som gjorde en PC till en snabb Amiga

    Ur den verkligheten föddes Amithlon, ett projekt som i praktiken försökte lösa Amiga-framtiden genom att använda PC-hårdvarans styrka. Grundtanken var enkel: istället för att bara emulera Amiga i ett vanligt operativsystem skulle man använda en liten, anpassad Linux-kärna som startade direkt in i AmigaOS 3.9. Med just-in-time-teknik kunde 68k-kod köras snabbt och upplevelsen blev mer “transparent” än klassisk emulering, eftersom systemet tog över datorn och kunde prata med PC-hårdvara som nätverk, USB och optiska enheter. En extra krydda var att lösningen kunde köra x86-kod sida vid sida med 68k-kod under AmigaOS-kontroll, vilket i teorin öppnade för hybrider och snabbare övergång.
    Begränsningen var samtidigt en stor: Amithlon emulerade inte Amigans klassiska specialchipset fullt ut. Det betyder att spel och demos som “bankar på hårdvaran” ofta inte fungerar som de ska, medan produktivitetsprogram och “OS-vänlig” mjukvara klarar sig betydligt bättre. Det var i första hand en lösning för den som ville ha en snabb arbets-Amiga snarare än en perfekt spelmaskin.

    AmigaOS XL, juridik och den tragiska bromsen

    Amithlon paketerades kommersiellt tillsammans med en variant som ofta kopplas till AmigaOS XL runt 2001, men kort efter lansering började licens- och varumärkesbråk kasta skuggor över projektet. I klassisk Amiga-anda hamnade tekniken i kläm mellan avtal, rättigheter och konflikter, och huvudutvecklingen tappade fart. Resultatet blev att idén aldrig fick chansen att mogna till den naturliga “Amiga på standard-PC”-väg som många drömde om.
    Det är därför Amithlon ofta beskrivs som en alternativhistorisk vändpunkt: en lösning som kunde ha gjort AmigaOS tillgängligt på billig, snabb hårdvara och kanske skapat ett större användarunderlag för ny mjukvara. Samtidigt är det inte säkert att det hade ändrat hela marknaden; historien är full av tekniskt briljanta system som ändå inte fick fäste. Men som koncept är det svårt att inte fascineras av hur nära man var en “Amiga-känsla” på PC som inte bara kändes som emulering.

    Vad detta säger om AmigaOS arv

    AmigaOS lever vidare delvis för att det representerar en tydlig designfilosofi: snabb respons, liten overhead och smart modularitet. Spinoffs som MorphOS och AROS visar att idén fortfarande kan omtolkas, och uppdateringar av klassiska versioner visar hur stark nostalgins och hantverkets kraft är i retrovärlden. Amithlon påminner samtidigt om att teknisk elegans inte alltid räcker; ekosystem, licenser och timing kan avgöra lika mycket som kod.
    Vill du att jag gör en kort version som passar som första stycke i en MediaWiki-artikel, eller vill du behålla den populärvetenskapliga tonen men göra texten mer “encyklopedisk” i språket?

    Teknisk fakta

    Namn AmigaOS
    Typ Operativsystem för Amiga / AmigaOne
    Första release 1985
    Senaste version AmigaOS 4.1 Final Edition Update 3
    Kärna Exec (preemptiv multitasking)
    Grafiskt gränssnitt Workbench (Intuition)
    Plattformar M68K (1.0–3.9, 3.1.4–3.2) / PowerPC (4.0–4.1)
    Programmeringsspråk Assembler, BCPL, C
    Licens Proprietär
    Kända varianter MorphOS (PPC), AROS (PC/öppen källkod), Amithlon (PC + 68k/JIT)
    Webbplats amigaos.net

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Amiga 600 – den lilla Amigan som väckte stora känslor

    Amiga 600 lanserades våren 1992 som Commodores försök att ge Amiga-serien nytt liv – i ett mindre, modernare och mer “1990-talsanpassat” format. Med PCMCIA-plats och möjlighet till intern hårddisk såg den ut som ett steg framåt, men samtidigt väckte den kritik för att vara dyrare än sin föregångare och för att skala bort sådant många Amiga-ägare älskade. Resultatet blev en liten dator med ett ovanligt stort rykte: omstridd vid födseln, men senare en kultfavorit bland retroentusiaster.

    När Commodore International lanserade Amiga 600 i mars 1992 var ambitionen att förnya Amiga-sortimentet i väntan på nästa generations maskiner. Resultatet blev en kompakt och tekniskt intressant dator som samtidigt skapade ovanligt starka reaktioner – både positiva och negativa.

    En kompakt hemdator för en ny tid

    Amiga 600 var i grunden en vidareutveckling av Amiga 500 Plus, men i ett betydligt mindre chassi. Den saknade numeriskt tangentbord och var bara något större än ett vanligt PC-tangentbord. Med sin låga vikt uppfattades den som portabel, även om den externa strömförsörjningen gjorde den mindre smidig i praktiken.

    Maskinen riktade sig tydligt mot budget- och hemmamarknaden. Commodore såg den som ett sätt att ersätta Amiga 500-serien och samtidigt hålla intresset uppe tills den mer avancerade Amiga 1200 med 32-bitars arkitektur kunde lanseras.

    Teknik: bekant men uppdaterad

    Processorn var fortfarande den klassiska Motorola 68000, klockad runt 7 MHz. Redan vid lanseringen ansågs detta av många vara föråldrat, men den välkända arkitekturen gav god kompatibilitet och stabilitet. Amiga 600 blev den sista Amigan som använde Enhanced Chip Set (ECS), vilket möjliggjorde upp till 4096 färger i HAM-läge och bibehöll Amigans starka grafikprofil.

    Ljudsystemet var oförändrat jämfört med tidigare modeller, med fyra 8-bitars DMA-kanaler som gav den karaktäristiska Amiga-klangen som gjorde maskinen populär för spel, demo­scenen och musikproduktion.

    Nya anslutningar och expansioner

    Det mest uppmärksammade tillskottet var PCMCIA Type II-platsen, ovanlig i en hemdator vid denna tid. Den gjorde det möjligt att ansluta nätverkskort, minneskort och andra tillbehör hämtade från laptopvärlden. Dessutom introducerades ett internt ATA-gränssnitt för 2,5-tums hårddiskar, vilket gav upphov till modellen A600HD.

    Samtidigt försvann den traditionella expansionsporten som funnits på Amiga 500, något som kritiserades kraftigt av användare som var vana vid enkla interna uppgraderingar.

    Operativsystem och kompatibilitet

    Amiga 600 levererades med AmigaOS 2.05, som erbjöd ett modernare och mer grafiskt konsekvent gränssnitt än tidigare versioner. Nackdelen var att många äldre spel och program, skrivna för Kickstart 1.3, inte fungerade korrekt.

    För att lösa detta användes program som Relokick, som laddade äldre Kickstart-versioner i RAM. Lösningen fungerade oftast, men krävde extra minne och var inte helt problemfri.

    Mottagande och kritik

    Samtida recensioner var splittrade. Vissa tidningar såg Amiga 600 som en smart kompromiss mellan spelmaskin och hemdator, medan andra menade att den var dyrare än Amiga 500 trots färre expansionsmöjligheter. Avsaknaden av numeriskt tangentbord och den fastlödda processorn nämndes ofta som tydliga nackdelar.

    Även internt hos Commodore var kritiken hård. Flera ingenjörer ansåg att modellen saknade tydlig riktning, och den fick öknamnet ”Amiga Junior”. Trots detta blev den en kommersiell framgång i vissa länder, särskilt i Tyskland där omkring 193 000 exemplar såldes.

    Ett nytt liv i efterhand

    I dag har Amiga 600 fått ett starkt efterliv bland entusiaster. Moderna uppgraderingar med FPGA-baserade acceleratorer, CompactFlash-lagring och HDMI-utgångar har gjort den till en populär plattform för retrospel och hobbyprojekt. Möjligheten att köra senare versioner av AmigaOS har ytterligare stärkt dess ställning.

    Sammanfattning

    Amiga 600 var aldrig tänkt att vara en revolution, men den blev ändå en symbol för Commodores svåra balansgång under tidigt 1990-tal. Som historiskt objekt visar den både styrkan i Amiga-plattformen och de strategiska problem som till slut bidrog till företagets fall. För många är den i dag inte ett misslyckande, utan en charmig och tekniskt intressant parentes i hemdatorteknikens historia.

    Film på youtube om Amiga 600

    Amiga 600 – fakta
    Tillverkare Commodore
    Lanserad Mars 1992
    Utgången 1993
    CPU Motorola 68000 @ 7,09 MHz (PAL) / 7,16 MHz (NTSC)
    Minne (standard) 1 MB Chip RAM
    Minne (max) Vanligt: upp till ca 6 MB med trapdoor + PCMCIA (större med inofficiella expansioner)
    Chipset ECS (Enhanced Chip Set)
    Operativsystem AmigaOS 2.05 (kan uppgraderas med ROM-byte)
    Lagring 3,5" DD-diskett (880 KB); A600HD: intern 2,5" ATA-hårddisk (20/40 MB)
    Expansion PCMCIA Type II, intern 44-pin ATA, trapdoor/RAM-expansion (RTC på vissa)
    Anslutningar 2× DE9 (joystick/mus), seriell, parallell, extern diskettport, RGB, kompositvideo, stereo-RCA, RF, ström
    Mått (B×D×H) 350 × 240 × 75 mm
    Tangentbord 78 tangenter (utan numeriskt tangentbord)

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • SAM Coupé – den sista stora 8-bitarsdrömmen

    I slutet av 1980-talet trodde många att 8-bitars datorer sjöng på sista versen. IBM-kompatibla PC, Amiga och Atari ST tog över skrivborden. Ändå dök det upp en märklig, kilformad maskin från Swansea i Wales – SAM Coupé – som försökte ge de gamla 8-bitarna en sista chans. Det blev mer kult än kommersiell succé, men historien är desto mer intressant.

    Från Spectrum-uppgradering till egen dator

    SAM Coupé lanserades i december 1989 av Miles Gordon Technology (MGT). Tanken var ganska enkel: alla som hade vuxit upp med ZX Spectrum skulle nu kunna ta steget vidare till en modernare men ändå bekant dator. SAM skulle både kunna köra mycket Spectrum-program och samtidigt erbjuda bättre grafik, mer minne och betydligt bättre ljud.

    Namnet är typiskt brittiskt lekfullt. SAM sägs stå för “Some Amazing Micro”, medan ”Coupé” anspelar både på en glassdessert och på att datorn från sidan ser ut som en sportig fastback-bil – fötterna blir som små hjul.

    Problemet var bara timingen. När SAM Coupé kom ut hade 16-bitarsmaskiner som Amiga och Atari ST redan etablerat sig, och PC-världen växte snabbt. Att lansera en avancerad 8-bitarsmaskin 1989 var modigt – eller dumdristigt – beroende på hur man ser det.

    Hårdvaran – kraftfull 8-bitare

    Under huven sitter en Zilog Z80B-processor på 6 MHz, en snabbare variant av samma CPU som i Spectrum. Basmodellen hade 256 KB RAM, uppgraderingsbar internt till 512 KB och via expansionsport upp till 4,5 MB – mycket för en 8-bitare.

    Några nyckelpunkter:

    • CPU: Z80B @ 6 MHz
    • RAM: 256–512 KB (max ca 4,5 MB)
    • Lagring: kassettport som Spectrum, men även plats för upp till två 3,5″ diskettstationer i chassit
    • Anslutningar: SCART (med RGB), Euroconnector (expansion), joystickport, musport, MIDI in/ut, ljud in/ut, port för ljuspenna/ljuspistol

    För att hålla nere komponentantalet använde MGT ett specialdesignat ASIC-chip (VGT-200) som skötte grafik, minnesbankning och en del I/O – ungefär samma roll som ULA-kretsen i ZX Spectrum, men betydligt mer avancerat.

    Grafik – Spectrum-rötter med rejäl uppgradering

    En av SAM Coupés stora poänger var grafiken. Den är byggd för 50 Hz PAL-världen och ger ett i praktiken progressivt 312-linjers bildläge, anpassat för dåtidens CRT-TV.

    Den hade fyra huvudlägen:

    • Mode 1: 256×192, 1 bit per pixel, färgattribut per 8×8 block (Spectrum-kompatibelt)
    • Mode 2: 256×192, 1 bpp, men linjärt minne (lättare att programmera)
    • Mode 3: 512×192, 2 bpp (4 färger)
    • Mode 4: 256×192, 4 bpp (16 färger)

    Till detta kom en hårdvarupalett med 128 möjliga färger, uppbyggd av tre 2-bitars färgkanaler (R, G, B) plus en extra ”half-bright”-bit som lyfter intensiteten ett halvt steg. För tiden var det här riktigt flexibelt, och i händerna på duktiga demoprogrammerare gick det att få ut imponerande bilder och effekter.

    Nackdelen: grafik och CPU delar internminnet. När bildskärmen ritas måste processorn ”vänta” på ASIC:en – så kallad minneskontention. I högupplösta lägen (Mode 3/4) äter skärmen 24 KB och det blir fyra gånger så mycket data att flytta jämfört med Spectrum. Resultatet: SAM är i praktiken inte så mycket snabbare än en Spectrum, trots högre klockfrekvens.

    Ljud – sex kanaler och tracker-potential

    Ljudet var ett rejält lyft jämfört med Spectrum-ens lilla enbits-”beeper”.

    SAM Coupé har:

    • Philips SAA1099-krets med
      • 6 kanaler
      • stereo
      • 8 oktaver
      • stöd för brus och amplitudkontroll
    • Inbyggd ”beeper” för Spectrum-kompatibla ljud

    Med smart programmering kunde SAM spela upp modulliknande musik (tracker-stil) i flera kanaler med sample-liknande ljud, om än på låg bitdjup. Demoscenen utnyttjade det här rejält – det låter mer som en enkel Amiga än som en ”vanlig” 8-bitare.

    SAM BASIC och CP/M – mer än spel

    I ROM fanns 32 KB med uppstarts­kod och SAM BASIC, en mycket kraftfull BASIC-dialekt skriven av Andrew Wright, samma person som låg bakom Beta BASIC till Spectrum. Språket hade:

    • Inbyggda kommandon för sprites och vektorgrafik (linjer, cirklar m.m.)
    • Möjlighet att skala och förskjuta koordinatsystemet
    • Finesser för att ”spela upp” grafiksekvenser snabbare genom att lagra dem

    Diskoperativsystemet laddades däremot från disk (SAMDOS, senare MasterDOS). Med extra programvara kunde SAM även köra CP/M 2.2, vilket öppnade för klassiska kontors- och utvecklingsprogram – åtminstone i teorin. I praktiken konkurrerade PC och 16-bitarsmaskiner här, så CP/M på SAM blev mer nördgrej än massmarknad.

    Disketter, MIDI och en ovanligt rik expansionsmiljö

    SAM Coupé var designad som en liten ”allt-i-ett-station”:

    • Plats för två 3,5″ diskettenheter inne i chassit
    • MIDI in/ut – ovanligt på en hem­dator och lockande för musikintresserade
    • Möjlighet att nätverka upp till 16 SAM-maskiner via MIDI-portarna
    • Euroconnector-expansion där man kunde hänga på upp till 4 enheter via en ”SAMBUS”

    På pappret lät det som en dröm för hobbyister: en billig maskin med seriös anslutningsbarhet. Men marknaden var redan på väg åt annat håll – mot PC och mer etablerade plattformar.

    ZX Spectrum-kompatibilitet – lockbete och begränsning

    Ett av SAM Coupés viktigaste försäljningsargument var kompatibiliteten med ZX Spectrum 48K. Genom att emulera minneslayout och hastighet i ett särskilt läge kunde den köra många gamla Spectrum-spel och program.

    Det fanns två vägar:

    • SAMs egen Spectrum-emulator med ”skelett-ROM”
    • Att faktiskt läsa in en riktig Spectrum-ROM (dumpar från en fysisk maskin)

    Men kompatibiliteten var inte perfekt. Hastigheten stämde aldrig exakt, och många kassettladdare med kopieringsskydd fungerade inte. MGT tog därför fram en speciallösning, Messenger, där en riktig Spectrum kopplades till SAM. SAM kunde då ”sno” hela minnesinnehållet från Spectrum och spara det till disk – som en hårdvaru-snapshot.

    128K-Spectrum-läget var ännu knepigare, eftersom minneskartläggningen och ljudkretsarna skilde sig mer. Vissa titlar patchades eller porterades, men det blev aldrig en helt sömlös upplevelse.

    Varför misslyckades SAM Coupé kommersiellt?

    Tekniskt var SAM Coupé en imponerande maskin – särskilt med 8-bitarsmått mätt. Ändå såldes bara runt 12 000 exemplar, och företaget gick i konkurs redan 1990. Flera faktorer spelade in:

    • Fel tidpunkt: 1989 ville de flesta som tog steget uppåt ha Amiga, Atari ST eller PC – inte ännu en 8-bitare.
    • Brist på kommersiell mjukvara: Utan starkt stöd från spel- och programvarube­sutvecklare är det svårt att bygga en marknad.
    • Ekonomiska problem: MGT hamnade snabbt i ekonomiskt trångmål, och efterträdande bolag kunde inte riktigt vända skutan.
    • Konstig position: För kraftfull och dyr som ”bara en Spectrum-uppgradering”, men för svag för att konkurrera med 16-bitarsmaskiner.

    Resultatet blev att SAM Coupé hamnade i en smal nisch: älskad av entusiaster, ignorerad av massmarknaden.

    Kultstatus och entusiastscen

    Trots sitt korta kommersiella liv dog SAM Coupé aldrig riktigt. Nördintresset levde vidare:

    • En aktiv entusiastscen med egna tidskrifter, hårdvaru­expansioner och spel
    • Nya operativsystem och disk-DOS:ar, som MasterDOS och CP/M-lösningar
    • Moderna projekt: emulatorer, FPGA-portar (t.ex. MiSTer) och ny hårdvara som SD-kort-interface

    Precis som ZX Spectrum har SAM fått ett andra liv som retro-plattform, där begränsningarna snarare ses som en kreativ utmaning.

    En fotnot – men en fascinerande sådan

    SAM Coupé ändrade aldrig historien på samma sätt som Spectrum, C64 eller Amiga. Men den är en perfekt symbol för övergångsperioden runt 1990: en sista, ambitiös 8-bitarsmaskin som försöker pressa ut det sista ur en åldrande arkitektur, samtidigt som världen redan har gått vidare.

    För den som gillar datorhistoria är SAM Coupé därför inte bara en udda parantes – utan en liten, kilformad tidsmaskin tillbaka till ett ögonblick när ”nästa dator” fortfarande kunde betyda något helt annat än en PC.

    Video på youtube om SAM Coupé

    Teknisk fakta – SAM Coupé

    • Lanseringsår: 1989
    • Tillverkare: Miles Gordon Technology (MGT), Swansea, Storbritannien
    • Processor: Zilog Z80B @ 6 MHz
    • RAM (standard): 256 KB
    • RAM (internt max): 512 KB
    • RAM (totalt max med expansion): ca 4,5 MB
    • Grafiklägen:
      • Mode 1: 256×192, 1 bpp, färgattribut (Spectrum-kompatibelt)
      • Mode 2: 256×192, 1 bpp, linjärt minne
      • Mode 3: 512×192, 2 bpp (4 färger)
      • Mode 4: 256×192, 4 bpp (16 färger)
    • Färgpalett: 128 färger (RGB med ”half-bright”-bit)
    • Ljud: Philips SAA1099, 6 kanaler, stereo + 1-bit ”beeper”
    • Lagring: Kassettanslutning & 3,5" diskett (upp till två enheter)
    • Operativsystem: SAM BASIC i ROM, SAMDOS/MasterDOS på disk, CP/M 2.2 via Pro-DOS
    • Anslutningar: SCART (RGB & komposit), 64-pin Euroconnector, joystickport, musport, MIDI in/ut, kassett I/O, stereo ljud ut/ljuspenna, ström/RF
    • ZX Spectrum-kompatibilitet: 48K-emulering (delvis kompatibel), stöd för många Spectrum-spel
    • Sålda enheter (uppskattning): ca 12 000

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare