Etikett: fantasyspel

När hemdatorspelen tog klivet från pixlig underhållning till visuell konst stod Barbarian (1987) i främsta ledet. Med Roger Deans ikoniska fantasyomslag, tekniskt imponerande grafik och en ovanlig styrmodell blev spelet från Psygnosis ett tydligt exempel på hur 1980-talets plattformsspel kunde vara lika mycket stämning och estetik som ren spelmekanik.

När det brittiska spelbolaget Psygnosis släppte Barbarian år 1987 var det tydligt att ambitionen var högre än genomsnittet för tidens plattformsspel. Spelet, som först utvecklades för Amiga och Atari ST, utmärkte sig genom sin starka visuella stil, sitt ovanliga styrsystem och sin mörkt fantasyladdade atmosfär. Senare portades det till en rad andra plattformar, däribland Commodore 64, MS-DOS, MSX, Amstrad CPC och ZX Spectrum.

Omslaget – och mycket av spelets estetiska identitet – pryddes av konst signerad den legendariske fantasykonstnären Roger Dean, känd för sina drömlika landskap och organiska former. Bilden, som föreställer en del av hans verk Red Dragon, satte tonen redan innan spelaren ens startade spelet.

En barbarisk familjekonflikt

I Barbarian axlar spelaren rollen som Hegor, en muskulös barbar som ger sig ned i underjordiska grottor och fängelsehålor för att konfrontera sin bror Necron – en ondskefull trollkarl som fördjupat sig i mörk magi. Resan är fylld av fällor, fiender och plattformshoppande, och målet är enkelt men brutalt: besegra Necron och återställa balansen.

Hegor är beväpnad med svärd, sköld och pilbåge, och spelet kombinerar närstrid med mer taktiska moment. Löpning och hoppande är centrala inslag, vilket placerar Barbarian tydligt i plattformsgenren.

Ett ovanligt styrsystem

En av spelets mest särpräglade egenskaper var dess kontrollsystem. Eftersom många hemdatorer på 1980-talet bara hade joysticks med en enda knapp, löste utvecklarna detta genom ett menybaserat system. När spelaren tryckte på knappen visades en rad handlingar längst ned på skärmen. Med joysticken kunde man bläddra mellan alternativen och sedan välja önskad handling med ännu ett knapptryck.

Detta var innovativt men också omdiskuterat – vissa spelare uppskattade flexibiliteten, medan andra upplevde det som långsamt i intensiva strider.

Teknik och presentation

Psygnosis lade stor vikt vid presentationen. Spelet inleds med en animerad sekvens där Hegor hugger av en kedja med sitt svärd – en scen som på Amiga och Atari ST förstärks av ett högt, digitaliserat ljudeffektspår. Målet var tydligt: att efterlikna omslagets konstnärliga stil även i själva spelet.

Resultatet blev stora, färgstarka sprites och rikliga ljudeffekter. Till och med IBM PC-versionen, som annars var tekniskt begränsad, använde sig av digitaliserat tal och ljudeffekter via PC-högtalaren – något som var ovanligt för tiden.

Mottagande och eftermäle

Vid lanseringen fick Barbarian ett blandat men övervägande positivt mottagande. Kritiker imponerades av grafiken och ljudet. I den amerikanska tidskriften STart kallades presentationen för “den mest imponerande som setts i ett ST-spel”. Samtidigt framfördes kritik mot spelets höga svårighetsgrad och avsaknaden av möjlighet att spara, vilket tvingade spelaren att börja om efter många – ibland oundvikliga – dödsfall.

I Dragon Magazine tilldelades spelet 4 av 5 stjärnor, medan Amstrad Action gav det 81 %, med omdömet att det var underhållande men saknade långsiktig variation.

Ett arv i fantasyns tecken

Trots sina brister blev Barbarian tillräckligt framgångsrikt för att få en uppföljare, Barbarian II, som släpptes 1991. I dag betraktas originalspelet som ett tydligt exempel på Psygnosis tidiga stil: tekniskt djärv, visuellt slående och med en konstnärlig ambition som gick bortom det vanliga för sin tid.

Barbarian är därmed inte bara ett spel om svärd och magi – utan också ett tidsdokument från en period då hemdatorspelen tog sina första steg mot att bli en konstform i egen rätt.