Etikett: hårdvara

  • HP EliteBook 8460p – när företagsdatorn var byggd som ett verktyg

    HP EliteBook 8460p är en påminnelse om en tid då företagsdatorer byggdes som robusta arbetsverktyg snarare än tunna designobjekt. Med matt skärm, mängder av portar, bra tangentbord och inbyggt mobilt bredband var den gjord för långa arbetsdagar, resor och praktiskt kontorsarbete. I dag känns den både gammaldags och charmigt funktionell – men också som ett intressant exempel på hur mycket användbarhet som ibland försvunnit i jakten på tunnare datorer.

    Det finns datorer som försöker vara tunna, lätta och trendiga. Sedan finns det datorer som HP EliteBook 8460p – en maskin som snarare känns som ett robust arbetsredskap än som en accessoar. Den är inte byggd för att imponera med minimalism, utan för att klara en hel arbetsdag, många anslutningar och ett liv på resande fot.

    HP EliteBook 8460p hör till en tid då företagsdatorer fortfarande fick vara tjocka, fullmatade med portar och konstruerade för praktisk användning. Den ser kanske lite gammaldags ut i dag, med sin kantiga form, sina svarta tangenter och sitt silverfärgade chassi. Men just det är också en del av charmen. Det här är en dator från en period då funktion ofta gick före form.

    En dator byggd för arbete

    EliteBook-serien var HP:s mer påkostade företagsserie. Det märks på 8460p. Datorn är inte extremt tung, men den är rejäl. Den har en tydlig känsla av att vara byggd för kontor, resor, möten och långa arbetsdagar snarare än för soffan eller cafébordet.

    En av de stora styrkorna är mängden anslutningar. Här finns USB 3.0, USB 2.0, eSATA, DVD-brännare, ExpressCard-plats, FireWire, SD-kortläsare, DisplayPort, VGA, hörlurs- och mikrofonuttag, gigabitnätverk och till och med ett gammalt 56K-modem. I dag låter det nästan absurt mycket, men för en företagsanvändare var det här mycket värdefullt.

    Man kunde koppla in projektorer, externa skärmar, nätverkskablar, äldre kringutrustning och specialkort utan att behöva en hög med adaptrar. Det säger mycket om vilken typ av dator detta var: en maskin som skulle fungera i många olika miljöer.

    Skärm för långa arbetsdagar

    Skärmen är 14 tum stor. Vissa modeller hade upplösningen 1366 × 768, medan mer påkostade versioner kunde ha 1600 × 900 pixlar. Den högre upplösningen gjorde stor skillnad för produktivitet. Mer text, fler kalkylbladsceller och större arbetsyta fick plats på skärmen.

    Skärmen var matt, vilket var vanligt på företagsdatorer. Den blanka konsumentskärmen såg kanske mer färgstark ut i butiken, men en matt skärm var ofta bättre vid verkligt arbete. Den gav mindre reflexer och kunde vara behagligare för ögonen under längre pass.

    Ljusstyrkan och färgerna beskrevs som ganska dämpade, men det var inte nödvändigtvis en nackdel. För kontorsarbete, programmering, skrivande och administration kan en lugnare skärmbild vara mer bekväm än en skärm som försöker imponera med överdriven kontrast och färgmättnad.

    Tangentbord, styrpinne och pekplatta

    Som många företagsdatorer från sin tid hade HP EliteBook 8460p både pekplatta och styrpinne. Styrpinnen, placerad mitt i tangentbordet, var populär bland många vana användare eftersom man kunde flytta muspekaren utan att lyfta händerna från tangenterna.

    Datorn hade också separata musknappar både ovanför och under pekplattan. Det kan kännas ovanligt i dag, men för den som skrev mycket och arbetade snabbt var detta praktiskt. EliteBook 8460p var inte tänkt som en leksak, utan som ett effektivt arbetsverktyg.

    Det fanns även en liten lampa vid webbkameran som kunde fällas ut för att lysa upp tangentbordet. Idén var god, men i praktiken var ljuset svagt. En riktig bakgrundsbelyst tangentbordslösning hade varit bättre.

    Prestanda som fortfarande säger något

    HP EliteBook 8460p kunde utrustas med olika processorer. En vanlig modell hade Intel Core i5-2520M på 2,5 GHz, 8 GB DDR3-minne och en 320 GB hårddisk. Mer kraftfulla versioner kunde ha Core i7-processor, SSD och separat AMD-grafik.

    För sin tid var detta en stark arbetsdator. Med SSD blev systemet märkbart snabbt, särskilt vid start, programöppning och vanligt kontorsarbete. En testad variant med Core i7 och Intel SSD fick höga poäng i PCMark05, vilket visade att datorn var väl lämpad som arbetsstation.

    Grafiken var däremot inte huvudnumret. Med Intel HD Graphics 3000, eller i vissa modeller AMD Radeon HD 6470M, klarade datorn enklare grafikarbete och äldre spel, men den var inte byggd som en speldator. Det här var först och främst en maskin för arbete.

    Mobil uppkoppling före dagens hotspot-vana

    En intressant detalj är det inbyggda 3G-modemet i vissa modeller. Med HP:s hs2340-modul kunde datorn koppla upp sig mot mobilnät direkt, utan USB-modem eller telefonens internetdelning.

    I dag är det vanligt att använda mobiltelefonen som hotspot, men när EliteBook 8460p var aktuell var inbyggt mobilt bredband en stor fördel för resande användare. För konsulter, tekniker och affärsresenärer kunde det betyda att man kunde arbeta från tåget, hotellrummet eller kundens lokaler utan att vara beroende av osäkra Wi-Fi-nät.

    Stöd för flera frekvensband gjorde dessutom att datorn kunde användas med olika operatörer. Det gav frihet och minskade risken att bli låst till en enda leverantör.

    Batteritid och kompromisser

    Batteritiden var inte extrem. I ett hårt test med maximal ljusstyrka, hög volym och videouppspelning klarade datorn omkring två och en halv timme. Det var inte imponerande jämfört med moderna ultrabooks, men ganska väntat för en kraftfull företagsdator med optisk enhet, många portar och relativt strömhungrig hårdvara.

    Det här visar också skillnaden mellan dåtidens och dagens bärbara datorer. EliteBook 8460p prioriterade anslutningar, servicebarhet och robust konstruktion. Moderna datorer prioriterar ofta tunn design, lång batteritid och låg vikt, men på bekostnad av portar och uppgraderingsmöjligheter.

    En dator som åldrats på ett intressant sätt

    I dag är HP EliteBook 8460p naturligtvis inte en modern dator. Processorn tillhör Intels andra Core-generation, grafiken är enkel och Windows 7 hör hemma i historieböckerna. Men datorn är ändå intressant, särskilt för den som gillar återbruk.

    Med mer minne, SSD och ett lätt Linux-system kan en sådan maskin fortfarande fungera för enklare uppgifter. Den kan användas för webbsurf, textredigering, terminalarbete, äldre program, enklare kontorsarbete eller som experimentdator. Den robusta konstruktionen och det stora antalet portar gör den dessutom användbar i sammanhang där nyare, tunnare datorer kan kännas begränsade.

    Slutsats

    HP EliteBook 8460p är en tydlig representant för en äldre typ av bärbar dator: tjockare, kantigare och mindre elegant, men också mer praktisk, mer anslutningsvänlig och ofta mer servicebar än många moderna modeller.

    Den är ett exempel på en tid då företagsdatorer byggdes som verktyg. Den hade matt skärm, bra tangentbord, många portar, optisk enhet, nätverksuttag, modem, mobilbredband och möjlighet till kraftfull hårdvara för sin tid.

    I dag känns den kanske aningen anakronistisk. Men just därför är den också intressant. HP EliteBook 8460p påminner oss om att en bra dator inte alltid behöver vara tunnast, blankast eller mest futuristisk. Ibland räcker det långt att den är robust, praktisk och byggd för att få jobbet gjort. Maskinen är inkomptibel med WIndows 11.

    Innehåll på youtube om Hp EliteBook 8460p

    Faktaruta: HP EliteBook 8460p

    Typ: Företagsdator / bärbar arbetsdator

    Lanseringsperiod: Början av 2010-talet

    Skärm: 14 tum, ofta matt panel. Vanliga upplösningar var 1366 × 768 eller 1600 × 900 pixlar.

    Processor: Intel Core i5 eller Core i7 från andra generationens Intel Core-serie.

    Minne: DDR3-minne, ofta 4–8 GB beroende på modell och konfiguration.

    Lagring: Ursprungligen ofta mekanisk hårddisk, men datorn blir betydligt snabbare med SSD.

    Grafik: Intel HD Graphics 3000 eller, i vissa modeller, separat AMD Radeon-grafik.

    Anslutningar: USB 3.0, USB 2.0, eSATA, FireWire, ExpressCard, SD-kortläsare, DisplayPort, VGA, gigabitnätverk, ljuduttag och i vissa modeller modem.

    Särskilda egenskaper: Robust chassi, matt skärm, bra tangentbord, styrpinne, optisk enhet och många portar.

    Passar i dag för: Linux, enklare kontorsarbete, terminalarbete, äldre program, återbruk och experiment.

    Styrka: Byggd som ett praktiskt arbetsverktyg med många anslutningar och god servicebarhet.

    Svaghet: Tjockare, äldre hårdvara och betydligt kortare batteritid än moderna ultrabooks.

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • När RISC skulle ta över datorvärlden

    På 1980-talet rasade ett tekniskt kapplöpning i datorvärlden. Nya RISC-processorer lovade högre hastighet, enklare konstruktion och bättre framtidsmöjligheter än de etablerade CISC-processorerna bakom PC-revolutionen. Företag som Sun, IBM, HP, DEC och MIPS satsade stort på att forma nästa generations datorer – men till slut blev det inte bara den snabbaste tekniken som avgjorde striden, utan också programvara, kompatibilitet och marknadskraft.

    Under 1980-talet pågick ett av datorhistoriens mest intressanta teknikskiften. I ena ringhörnan stod de etablerade processorerna, framför allt Intels x86-familj, som redan drev den snabbt växande PC-marknaden. I den andra ringhörnan fanns en ny idé: RISC – processorer byggda på färre, enklare och snabbare instruktioner.

    Det här blev början på det som ibland kallas RISC-krigen. Men i praktiken handlade det mindre om ett krig och mer om ett kapplopp: kunde de nya, renodlade RISC-processorerna bli så mycket snabbare att kunderna var beredda att lämna den stora programvaruvärlden kring PC och x86?

    Idén bakom RISC

    RISC står för Reduced Instruction Set Computer. Grundtanken var enkel: i stället för att bygga processorer med många komplicerade instruktioner skulle man använda färre och enklare instruktioner som kunde köras mycket snabbt.

    Det var en reaktion mot äldre CISC-processorer, som exempelvis Motorolas 68000-serie och Intels x86. CISC stod för Complex Instruction Set Computer och byggde på tanken att processorn själv skulle kunna utföra mer avancerade instruktioner direkt i hårdvaran.

    RISC-förespråkarna menade att det var bättre att låta programvaran och kompilatorn göra mer av jobbet, medan processorn hölls enkel, snabb och effektiv. När halvledartekniken utvecklades och fler transistorer fick plats på samma chip blev det möjligt att bygga helt nya arkitekturer från grunden.

    HP, IBM och den första vågen

    Hewlett-Packard var tidigt ute. Företaget började utveckla sin nya processorarkitektur i början av 1980-talet. Resultatet blev High-Precision Architecture, senare mer känt som PA-RISC. HP såg inte bara detta som ännu en processor, utan som ett tillfälle att tänka om hela datorarkitekturen från grunden.

    IBM ville också vara med. Företaget tog fram IBM RT PC, en dator som kombinerade UNIX med en RISC-processor. Men projektet blev försenat, och när maskinen kom 1986 var den varken billigare eller snabbare än konkurrenterna. Den blev ingen större framgång, även om tekniken levde vidare i IBM:s UNIX-system AIX.

    Arbetsstationernas guldålder

    För att förstå RISC måste man förstå arbetsstationerna. Det här var inte vanliga hemdatorer eller kontors-PC. Arbetsstationer användes på universitet, forskningslabb, ingenjörsfirmor och inom tekniska branscher.

    De körde ofta UNIX, hade kraftfull grafik och kostade enorma summor. Priser på 100 000 till 250 000 dollar förekom. De användes till sådant som beräkningar, visualiseringar, teknisk design och avancerad grafik.

    Det var här RISC slog igenom först. Den som kunde leverera mer beräkningskraft per krona hade en chans att vinna stora kunder.

    Sun och SPARC

    Ett av de viktigaste företagen i utvecklingen var Sun Microsystems. Sun hade redan blivit känt för sina UNIX-arbetsstationer. Deras första maskiner använde Motorolas 68000-processor, men företagets tekniska ledning började tvivla på att CISC-processorer skulle kunna utvecklas snabbt nog.

    I stället tog Sun fram en egen RISC-arkitektur: SPARC. Namnet stod först för Sun’s Processor Architecture for RISC Computers, men ändrades senare till Scalable Processor Architecture.

    När Sun presenterade sina Sun-4-arbetsstationer med SPARC 1987 blev det tydligt att RISC inte längre bara var en akademisk idé. Sun hävdade att den nya maskinen var 2,5 gånger snabbare än föregångaren och kunde nå 10 miljoner instruktioner per sekund, alltså 10 MIPS.

    Det var imponerande, särskilt eftersom priset var långt lägre än för många äldre minidatorer. RISC började framstå som framtiden.

    Öppenhet – men på 1980-talets villkor

    Sun försökte också göra SPARC till en slags öppen standard. Andra företag kunde licensiera tekniken och bygga egna SPARC-processorer. Det var samma strategi som Sun tidigare hade använt med nätverksfilsystemet NFS, som blev mycket spritt.

    Företag som AT&T, Fujitsu, Cypress Semiconductor och LSI Logic anslöt sig. Men alla var inte bekväma med att licensiera teknik från Sun, som samtidigt var en aggressiv konkurrent. Därför växte flera alternativa RISC-läger fram.

    MIPS blir en stjärna

    Ett av de viktigaste alternativen var MIPS. Företaget MIPS Computer släppte sin första processor, R2000, 1986. Men det var efterföljaren R3000, lanserad 1988, som verkligen gjorde avtryck.

    R3000 kunde enligt MIPS nå omkring 20 MIPS med endast 115 000 transistorer. Som jämförelse låg Intel 386 långt efter i rå instruktionshastighet och behövde fler transistorer. Det gjorde MIPS attraktivt för arbetsstationer och tekniska system.

    Flera stora företag licensierade eller använde MIPS-tekniken, bland annat NEC, Sony och Siemens. Digital Equipment Corporation, DEC, valde också MIPS till sina nya UNIX-arbetsstationer.

    DEC och drömmen om en Sun-dödare

    DEC var en gång en av datorvärldens verkliga jättar, känd för sina PDP- och VAX-datorer. Men i slutet av 1980-talet började företagets traditionella minidatorer tappa mark. Arbetsstationer från Sun och andra aktörer tog över allt mer av marknaden.

    DEC behövde svara snabbt. Efter att ha testat MIPS-system lyckades ett team porta företagets UNIX-variant Ultrix på bara några veckor. Det visade att DEC inte behövde lägga flera år på att ta fram en helt egen lösning.

    Resultatet blev DECStation 3100, som internt kallades en ”Sun-Killer”. Maskinen blev tekniskt imponerande, men den stora utmaningen var programvaran. Utan ett starkt ekosystem av applikationer räckte inte snabb hårdvara hela vägen.

    IBM kommer tillbaka med RS/6000

    IBM:s första försök med RT PC hade misslyckats, men företaget gav inte upp. År 1990 lanserade IBM RISC System/6000, eller RS/6000.

    Den byggde på en ny och kraftfull idé: superskalär exekvering.

    En vanlig processor kan liknas vid ett löpande band där instruktioner behandlas steg för steg. Med pipelining kan flera instruktioner vara på olika steg samtidigt. Superskalär teknik går längre: processorn kan starta och köra flera instruktioner parallellt inom samma kärna.

    Man kan jämföra det med ett kafé. Om det bara finns en kaffemaskin måste varje beställning göras i tur och ordning. Men med flera maskiner, flera stationer och en skicklig barista kan flera drycker tillagas samtidigt. På samma sätt kan en superskalär processor skicka olika instruktioner till olika beräkningsenheter samtidigt.

    RS/6000 blev ett starkt tekniskt svar från IBM. Plötsligt skrattade ingen längre åt IBM:s RISC-satsning.

    DEC Alpha – superchippet som kom för sent

    DEC insåg till slut att VAX-arkitekturen inte hade framtiden för sig. Företaget började därför utveckla en helt ny processor: Alpha.

    Alpha presenterades 1992 och var en av de första riktigt uppmärksammade 64-bitarsarkitekturerna på marknaden. Den kördes i mycket hög klockfrekvens för sin tid och utlovade enorm prestanda.

    Men tekniken kom samtidigt som DEC hade stora ekonomiska problem. Företaget förlorade pengar, minidatormarknaden krympte och ledningen var pressad. Alpha var tekniskt imponerande, men den kunde inte ensam rädda DEC.

    Intel väljer en annan väg

    Samtidigt stod Intel inför ett strategiskt dilemma. RISC-processorerna blev allt snabbare, särskilt i arbetsstationer. Skulle Intel överge x86 och bygga något helt nytt?

    Svaret blev nej.

    Intel hade något som RISC-tillverkarna saknade: ett enormt programvaruekosystem. MS-DOS, Windows och mängder av applikationer var byggda för x86. Bakåtkompatibilitet var en enorm fördel.

    När Intel lanserade Pentium 1993 var den fortfarande en x86-processor, men den hade börjat låna idéer från RISC-världen. Pentium använde superskalär teknik för att kunna utföra mer än en instruktion åt gången.

    Med Pentium Pro 1995 gick Intel ännu längre. Processorn översatte komplexa x86-instruktioner till enklare interna mikroinstruktioner, så kallade micro-ops. På insidan började x86 alltså allt mer likna RISC, samtidigt som den fortfarande kunde köra gamla program.

    Det blev Intels stora kompromiss: behåll kompatibiliteten, men gör insidan modernare.

    När RISC förlorade sin enkelhet

    En av de ironiska vändningarna i historien är att RISC med tiden blev mer komplicerat. För att fortsätta öka prestandan började även RISC-processorer använda superskalär teknik, avancerad styrlogik och mer komplex instruktionshantering.

    Därmed försvann en del av den ursprungliga enkelheten. Om både RISC och CISC ändå blev komplicerade på insidan, började kunderna fråga sig något annat: vilken plattform har bäst programvara?

    Där hade x86 ett enormt övertag.

    Vinnaren blev inte den renaste tekniken

    I efterhand kan RISC-krigen ses som en kamp mellan teknisk elegans och ekosystem. RISC var ofta snabbare, renare och mer imponerande på pappret. Men x86 hade kompatibiliteten, PC-marknaden och pengarna.

    Intel behövde inte alltid vara snabbast. De behövde bara vara tillräckligt snabba för att kunderna inte skulle överge x86.

    Med Moores lag i ryggen, där antalet transistorer ökade kraftigt över tid, kunde Intel gradvis minska nackdelarna med bakåtkompatibilitet. Det som tidigare kostade mycket i transistorer blev med tiden en mindre del av hela processorn.

    Arvet efter RISC-krigen

    Många av 1980- och 1990-talens stora RISC-arkitekturer försvann eller hamnade i nischer. MIPS levde vidare i inbyggda system och spelkonsoler. PA-RISC och Alpha försvann så småningom från den breda marknaden. SPARC överlevde länge i servrar och arbetsstationer, men tappade också mark.

    IBM:s POWER-arkitektur däremot levde vidare och användes bland annat i superdatorer. Den låg också till grund för PowerPC, som utvecklades i samarbetet mellan Apple, IBM och Motorola.

    Och RISC-idén dog aldrig. Den återkom med enorm kraft i en annan värld: mobiltelefoner och strömsnåla enheter. Där blev ARM den stora vinnaren.

    Slutsats

    RISC-krigen visar att den bästa tekniken inte alltid vinner på egen hand. Prestanda är viktigt, men programvara, kompatibilitet, pris, marknad och timing kan vara ännu viktigare.

    RISC-processorerna förändrade datorvärlden genom att visa hur mycket snabbare och effektivare processorer kunde bli. Men Intel och x86 överlevde genom att anpassa sig. De tog till sig RISC-liknande idéer på insidan, utan att överge den gamla programvaruvärlden på utsidan.

    Det blev inte en enkel seger för CISC eller RISC. I stället smälte idéerna samman. Dagens processorer är ofta hybrider: de kan visa upp en gammal, kompatibel fasad mot programmen, men arbetar internt med moderna tekniker som en gång förknippades med RISC-revolutionen.

    Faktaruta: Skillnaden mellan RISC och CISC

    RISC och CISC är två olika filosofier för hur en processors instruktionsuppsättning är uppbyggd. Instruktionsuppsättningen är det ”språk” som processorn förstår direkt.

    Vad är CISC?

    CISC står för Complex Instruction Set Computer, alltså dator med komplex instruktionsuppsättning. Idén är att processorn ska kunna utföra ganska avancerade instruktioner direkt i hårdvaran. En enda instruktion kan till exempel göra flera moment som annars hade krävt flera enklare instruktioner.

    CISC blev vanligt under en tid då minne var dyrt och program gärna skulle ta så liten plats som möjligt. Genom att ha kraftfulla instruktioner kunde programmen ibland bli kortare. Klassiska exempel på CISC-arkitekturer är x86, som används i många PC-datorer.

    Vad är RISC?

    RISC står för Reduced Instruction Set Computer, alltså dator med reducerad instruktionsuppsättning. Här är tanken att processorn ska ha färre och enklare instruktioner, som ofta kan utföras mycket snabbt. I stället för en komplicerad instruktion används flera enkla instruktioner.

    RISC-idén växte fram när man såg att många komplicerade processorinstruktioner sällan användes av program. Genom att förenkla processorn kunde man ofta få högre prestanda, lägre energiförbrukning och enklare konstruktion. Exempel på RISC-arkitekturer är ARM, MIPS, PowerPC och RISC-V.

    Förenklad jämförelse

    Egenskap CISC RISC
    Instruktioner Många och ofta komplexa Färre och enklare
    Utförande En instruktion kan göra mycket Flera enkla instruktioner gör jobbet
    Historisk fördel Kompakta program när minne var dyrt Snabbare och enklare processordesign
    Exempel x86 ARM, MIPS, PowerPC, RISC-V

    Hur ser det ut i dag?

    Skillnaden mellan RISC och CISC är inte längre lika skarp som förr. Moderna x86-processorer kan internt bryta ned komplexa CISC-instruktioner till mindre, enklare mikroinstruktioner. Samtidigt har moderna RISC-processorer fått fler funktioner och mer avancerade instruktioner.

    En enkel tumregel är ändå att CISC historiskt satsade på kraftfulla instruktioner, medan RISC satsade på enkla instruktioner som kan köras snabbt och effektivt.

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare