IBM RT PC var IBMs första försök att etablera sig på marknaden för RISC-baserade arbetsstationer under 1980-talet. Trots att systemet introducerade avancerad teknik och lade grunden för framtida utveckling inom processorarkitektur och Unix-system, blev det ingen kommersiell framgång. Däremot kom erfarenheterna från RT PC att spela en avgörande roll i utvecklingen av senare och mer framgångsrika system från IBM.
När IBM lanserade IBM RT PC år 1986 var det ett djärvt steg in i framtiden. Det var företagets första kommersiella dator byggd på den då nya principen RISC (Reduced Instruction Set Computer) – en arkitektur som senare skulle dominera allt från servrar till mobiltelefoner.
Men trots sin tekniska ambition blev RT PC aldrig någon större succé. Istället blev den en viktig lärdom på vägen mot IBMs senare framgångar.
Vad var speciellt med RT PC?
Till skillnad från tidigare IBM-datorer byggde RT PC på en ny typ av processor kallad ROMP (Research OPD Micro Processor). Den här tekniken hade sitt ursprung i ett forskningsprojekt där IBM experimenterade med enklare och snabbare instruktioner i processorer.
Grundidén bakom RISC var att använda färre och enklare instruktioner, vilket gjorde att processorn kunde arbeta snabbare och mer effektivt. Detta synsätt har senare blivit standard i många moderna processorer.
En arbetsstation före sin tid
RT PC var inte en vanlig hemdator utan en arbetsstation riktad till ingenjörer, forskare och universitet. Den användes ofta inom områden som CAD och teknisk utveckling.
Datorn kunde köra flera olika operativsystem, bland annat AIX (IBMs egen Unix-variant), det BSD-baserade Academic Operating System (AOS) och affärssystemet Pick.
En ovanlig egenskap var att RT PC använde en mikrokärna (microkernel). Det gjorde det möjligt att köra flera operativsystem samtidigt och växla mellan dem – något som var mycket avancerat för sin tid.
Varför misslyckades den?
Trots sina tekniska innovationer hade RT PC flera problem.
För det första var prestandan relativt låg jämfört med konkurrenterna, och i vissa fall låg den upp till ett och ett halvt år efter i utveckling.
För det andra var priset högt. Ett komplett system kunde kosta runt 40 000 dollar, vilket gjorde den svår att sälja.
Dessutom fanns det begränsat med programvara, och många utvecklare var tveksamma till att satsa på IBMs Unix-variant AIX.
Internt inom IBM bidrog också organisationen till problemen. Datorn behandlades till en början som en vanlig PC, vilket ledde till felaktig marknadsföring och svagt säljstöd.
Trots allt – inte helt bortglömd
RT PC hittade ändå vissa användningsområden. Den användes inom CAD-system, i affärssystem för butiker (särskilt med Pick OS), och som gränssnitt mot större IBM-system.
Den spelade också en roll i utvecklingen av internet. RT PC användes i NSFNET, ett tidigt nätverk som blev en föregångare till dagens internet, där flera maskiner kopplades ihop som routrar.
Arvet efter RT PC
Även om RT PC inte blev en kommersiell framgång, hade den stor betydelse för framtiden.
Den visade att RISC var en lovande teknik och lade grunden för senare IBM-system. Erfarenheterna från RT PC ledde direkt till utvecklingen av RS/6000, som blev betydligt mer framgångsrik.
RT PC är därför ett tydligt exempel på hur en produkt kan misslyckas kommersiellt men ändå spela en viktig roll i teknikhistorien.
Youtube innehåll för IBM RT PC
Teknisk fakta: IBM RT PC
Lanseringsår: 1986
Typ: Arbetsstation
Processor: IBM ROMP
Arkitektur: RISC
Minne: 1 MB RAM, utbyggbart till 16 MB
Lagring: Hårddisk på 40 eller 70 MB, senare upp till 300 MB
Operativsystem: AIX, Academic Operating System (AOS), Pick
Nätverk: Token Ring eller Ethernet
Grafik: Skärmupplösning upp till 1024 × 768
Efterföljare: IBM RS/6000
Annons
Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
Digital Fixare
IBM PCjr lanserades 1984 med ambitionen att föra den framgångsrika PC-plattformen från kontoret in i hemmets vardagsrum. Med färgglad grafik, bättre ljud och stöd för spel hoppades IBM locka en ny generation användare. Men trots enorma förväntningar och massiv uppmärksamhet blev datorn i stället ett av de mest omtalade misslyckandena i datorhistorien.
När IBM lanserade PCjr våren 1984 var förväntningarna enorma. Företaget hade redan förändrat kontorsvärlden med IBM PC, och nu ville man göra samma sak hemma i familjernas vardagsrum. PCjr skulle bli en billigare, vänligare och mer underhållningsinriktad version av IBM PC – en hemdator med färgglad grafik, bättre ljud och möjlighet att köra en stor del av den växande PC-världen.
Men satsningen slutade i ett av datorhistoriens mest omtalade misslyckanden.
En hemdator från världens största datornamn
I början av 1980-talet var hemdatormarknaden glödhet. Commodore 64, Apple II och Ataris datorer lockade både familjer, skolor och hobbyanvändare. Samtidigt hade IBM fått ett mycket starkt rykte genom IBM PC, som snabbt blivit en självklar referens i kontorsmiljöer.
Det verkade därför logiskt att IBM också skulle vilja ta plats i hemmet. Resultatet blev IBM PCjr, uttalat “PC junior”. Tanken var att erbjuda något som låg nära IBM PC, men i ett billigare och mer lättillgängligt paket. Den skulle passa både spel, utbildning och enklare produktivt arbete.
På pappret fanns mycket som såg lovande ut. Datorn använde samma Intel 8088-processor som IBM PC, körde PC DOS och hade stöd för bättre färggrafik och mer avancerat ljud än den vanliga PC:n. Den hade dessutom uttag för styrspakar, stöd för programkassetter i ROM-format och ett trådlöst tangentbord med infraröd överföring – något som lät väldigt futuristiskt 1984.
En maskin mellan två världar
Det stora problemet var att PCjr aldrig riktigt hittade sin identitet.
Som hemdator var den för dyr. Konsumenter kunde köpa populära alternativ som Commodore 64 för betydligt mindre pengar. Som arbetsdator var den samtidigt för begränsad. Många trodde att PCjr skulle vara nästan helt identisk med IBM PC, men i praktiken var kompatibiliteten bara delvis god. Det betydde att viktiga program inte alltid fungerade som användarna hoppats.
Just detta blev avgörande. IBM hade redan gjort PC-kompatibilitet till ett slags kvalitetsstämpel. Därför kom många kunder till butikerna i tron att PCjr var en enklare IBM PC för hemmet. När de upptäckte att den inte utan vidare kunde köra all PC-mjukvara, försvann en stor del av lockelsen.
Det var med andra ord varken en självklar hemdator eller en självklar kontorsmaskin. Den hamnade mitt emellan – och det är ofta en farlig position för en ny produkt.
Tekniken var faktiskt intressant
Det ironiska är att PCjr inte alls var en ointressant dator. Tvärtom hade den flera tekniska egenskaper som var moderna och spännande för sin tid.
Grafiken var en tydlig förbättring jämfört med den vanliga IBM PC:ns CGA-standard. PCjr kunde visa fler färger i flera lägen, vilket gjorde den bättre lämpad för spel och pedagogiska program. För spelutvecklare såg det först mycket lovande ut, och flera trodde att PCjr kunde bli en stark spelplattform.
Ljudet var också bättre än hos standard-PC:n. Med sitt ljudchip kunde den skapa flera samtidiga toner och brus, vilket gav betydligt rikare ljud än den enkla pipande PC-högtalaren. För den som ville använda datorn till spel eller interaktiva program var detta ett verkligt lyft.
Dessutom hade datorn stöd för ROM-kassetter. I stället för att alltid starta från diskett kunde användaren sätta in en kassett med program som startade direkt. Det påminde mer om spelkonsoler och andra hemdatorer än om en traditionell kontors-PC.
Den ökända tangentbordsfrågan
Det som kanske blivit mest känt i efterhand är PCjr:s ursprungliga tangentbord.
IBM valde först ett litet trådlöst tangentbord med så kallade chiclet-tangenter, alltså små, platta tangenter med mellanrum emellan. Tanken var sannolikt att det skulle ge ett modernt och kompakt intryck. I verkligheten upplevde många att tangentbordet var uselt att skriva på.
För en dator som ändå skulle locka människor att använda ordbehandling och annan textbaserad mjukvara blev det ett stort problem. Kritiken blev hård, och IBM tvingades senare ta fram ett nytt tangentbord med mer traditionell utformning. Det hjälpte något, men skadan var redan gjord. Tangentbordet blev en symbol för att IBM inte riktigt förstått hur kunderna faktiskt ville använda maskinen.
Begränsad utbyggnad bromsade datorn
PCjr hade också en ovanlig expansionslösning. I stället för vanliga interna expansionskort använde den så kallade “sidecars” – moduler som fästes på sidan av datorn. Idén var smart på sitt sätt, men i praktiken blev lösningen klumpig och mindre flexibel än vad avancerade användare önskade.
Minnesmängden var dessutom ett bekymmer. Grundmodellen hade bara 64 kilobyte RAM, vilket snabbt visade sig vara för lite. Även när minnet byggdes ut låg datorn ofta efter de behov som affärsprogram och mer avancerad mjukvara ställde.
Det ledde till en märklig situation: datorn marknadsfördes som en del av PC-familjen, men klarade inte alltid av samma arbetsuppgifter som kunderna kopplade ihop med IBM PC-namnet.
Förväntningarna var nästan omöjliga att leva upp till
Få datorlanseringar har omgivits av så mycket rykten som PCjr. Innan maskinen ens presenterades talades det i pressen om projektet “Peanut”, en hemdator från IBM som skulle kosta relativt lite och förändra marknaden. Förväntningarna skruvades upp till extrema nivåer långt innan kunderna faktiskt kunde köpa den.
När datorn väl lanserades i november 1983 blev den därför bedömd inte bara som en ny produkt, utan som ett löfte om en ny era. Många analytiker trodde att den skulle dominera hemmen på samma sätt som IBM PC börjat dominera företag.
Men när verkliga kunder såg den i butik blev reaktionen svalare. Priset uppfattades som högt, tangentbordet fick kritik, och de tekniska kompromisserna blev tydliga. För en produkt som byggts upp av enorma förväntningar blev det extra farligt. Ju högre förväntningarna är, desto hårdare känns besvikelsen.
IBM försökte rädda projektet
IBM gav inte upp direkt. Företaget sänkte priserna, ökade reklamen kraftigt och bytte ut tangentbordet. Man försökte också betona att PCjr kunde köra många populära PC-program och erbjöd fler möjligheter till minnesutbyggnad.
Under en period steg försäljningen igen. I slutet av 1984 såg det nästan ut som om IBM faktiskt kunde vända utvecklingen. Men förbättringen höll inte i sig. När kampanjerna och rabatterna tappade kraft började problemen åter synas tydligt. Försäljningen föll igen, och lagren växte.
I mars 1985 drog IBM till slut ur kontakten och stoppade PCjr.
Tandy tog idén – och lyckades bättre
Det kanske mest fascinerande eftermälet är att grundidén bakom PCjr inte alls var hopplös. Kort efteråt kom Tandy 1000, en dator som inspirerades starkt av PCjr:s styrkor men undvek flera av dess misstag.
Tandy-maskinen erbjöd liknande grafik och ljud men bättre kompatibilitet, bättre tangentbord och mer praktisk användning. Den blev betydligt mer framgångsrik. På så sätt visade marknaden att IBM inte hade haft helt fel om behovet – bara fel genomförande.
Det är därför PCjr är så intressant i efterhand. Den misslyckades inte för att visionen var dum, utan för att balansen mellan pris, kompatibilitet och användbarhet blev fel.
Varför PCjr blev en klassisk flopp
Det finns flera skäl till att IBM PCjr gått till historien som ett misslyckande:
Den var för dyr för att vara en självklar hemdator.
Den var inte tillräckligt kompatibel för att vara en fullgod IBM PC i miniformat.
Den hade ett kritiserat tangentbord som skadade ryktet tidigt.
Den var svår att bygga ut på ett smidigt sätt.
Den saknade en tydlig målgrupp.
Allt detta gjorde att kunderna hade svårt att förstå varför de egentligen skulle välja just den.
Ett viktigt misslyckande i datorhistorien
Trots att PCjr blev kortlivad är den långt ifrån oviktig. Tvärtom säger den mycket om 1980-talets datorvärld. Den visar hur snabbt marknaden förändrades, hur avgörande kompatibilitet blev och hur svårt det var även för världens mäktigaste datorföretag att förstå hemmabrukarnas behov.
Den visar också att teknisk innovation inte räcker om helheten inte fungerar. Bättre ljud och grafik hjälpte inte när priset var fel, tangentbordet irriterade användarna och kompatibiliteten inte motsvarade förväntningarna.
IBM återvände senare till hemmamarknaden med andra modeller, men PCjr förblev ett varnande exempel. Den är i dag ihågkommen både som en märklig parentes och som en dator före sin tid på vissa områden.
Just därför fortsätter den att fascinera. IBM PCjr var inte bara en flopp – den var ett tidigt försök att förena kontors-PC och hemdator i en och samma maskin. Den försökte bli framtiden, men kom ut på marknaden i en form som nästan ingen riktigt ville ha.
Youtube innehåll om IBM PC jr
Faktaruta: IBM PCjr
Lansering: 1984
Tillverkare: IBM
Typ: Hemdator
Processor: Intel 8088 (4,77 MHz)
Minne: 64 KB RAM (bas)
Operativsystem: PC DOS 2.10
Lagring: 5,25-tums diskett, ROM-kassetter
Grafik: upp till 320×200 i 16 färger
Ljud: Texas Instruments SN76489 + PC-högtalare
Utgick: 1985
Annons
Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
Digital Fixare
OS/2 var operativsystemet som skulle ersätta DOS och bli den nya standarden för persondatorer. Det utvecklades av IBM och Microsoft tillsammans, var tekniskt avancerat och erbjöd funktioner som stabil multitasking och ett modernt filsystem långt före sin tid. Ändå förlorade det kampen mot Windows. Historien om OS/2 är berättelsen om hur ett tekniskt starkt system kan falla på strategi, marknadsföring och affärsbeslut – och samtidigt leva vidare i det tysta långt efter att massmarknaden gått vidare.
OS/2 – operativsystemet som var “framtiden” (och ändå förlorade)
När nyheten om att det klassiska Hobbes-arkivet för OS/2 inte längre är vad det en gång var dök upp i flödena kändes det som ett perfekt tillfälle att prata om OS/2 igen. För OS/2 är ett av de där systemen som nästan ingen “vanlig” hemmaköpare minns att de köpt – och ändå har det en märkligt stor skugga i datorhistorien. Det var operativsystemet som på fullt allvar marknadsfördes som “a better DOS than DOS and a better Windows than Windows” och som på många tekniska punkter faktiskt kunde försvara det. Ändå blev det utkonkurrerat av nästan allt. OS/2 föll inte främst på tekniken. Det föll på ledning, strategi och marknadsföring – ofta på ett nästan tragikomiskt sätt.
Varför OS/2 ens fanns
I mitten av 1980-talet var PC-marknaden på väg att spränga sina egna ramar. DOS var enkelt och utbrett, men hade uppenbara begränsningar: svag minneshantering, dålig multitasking och en känsla av att “ett program kan ta ner hela maskinen”. IBM, som dominerade företagsvärlden, ville ha en robust ersättare som kunde bära PC:n in i nästa epok. Samtidigt ville Microsoft uppåt i näringskedjan – från att leverera språk och operativsystemsbitar till att bli själva navet i PC-ekosystemet. Resultatet blev att IBM och Microsoft 1985 skrev ett avtal om gemensam utveckling av ett nytt operativsystem, snart döpt till OS/2. Namnet signalerade “andra generationens PC” och knöts till IBMs PS/2-linje.
IBM skapar PC:n – och råkar skapa klonkriget
IBM insåg sent 70-tal att persondatorer var framtiden men att deras traditionella arbetssätt var för långsamt. Lösningen blev en snabbspårsatsning: IBM PC byggdes med standardkomponenter, bland annat CPU från Intel och grafikdelar från externa leverantörer. Operativsystemet kom från Microsoft och blev PC DOS/MS-DOS. Det enda riktigt IBM-ägda i paketet var BIOS. När andra företag skapade egna BIOS via clean-room-metoder kunde de bygga IBM-kompatibla kloner. Plötsligt var IBM ett PC-företag – men inte längre det PC-företaget. För varje klondator som såldes tjänade IBM ingenting.
Clone wars: PS/2, MCA och drömmen om att ta tillbaka kontrollen
IBM svarade med en plan i två delar. För det första: hårdvara. Man introducerade den proprietära MCA-bussen i PS/2-serien och hoppades att andra skulle licensiera tekniken. För det andra: mjukvara. IBM ville ha ett operativsystem man själv kontrollerade och kunde licensiera, istället för att vara beroende av Microsofts DOS. OS/2 skulle bli denna nya standard.
Den tidiga visionen: stabilitet och skydd
OS/2 byggdes som ett skyddat-läge-operativsystem för 80286. Tanken var att program skulle isoleras från varandra och inte kunna krascha hela systemet lika lätt som i DOS. OS/2 1.0 kom 1987 och var textbaserat men strukturerat som ett “riktigt” operativsystem. 1988 kom OS/2 1.1 med Presentation Manager, ett grafiskt gränssnitt som påminde om samtida Windows-versioner.
HPFS: filsystemet som kändes som framtiden
1989 introducerades HPFS i OS/2 1.2. Det gav bättre prestanda, mindre fragmentering, längre filnamn och rikare metadata jämfört med FAT. För många var HPFS ett tydligt tecken på att OS/2 byggdes med en mer seriös framtid i åtanke.
Splittringen: när Windows började vinna
Runt 1990 sprack samarbetet mellan IBM och Microsoft. Windows 3.0 blev en kommersiell framgång och Microsoft behövde inte längre IBM på samma sätt. Det fanns kulturkrockar, men den viktigaste orsaken var affärslogik: Microsoft ville satsa fullt ut på Windows. IBM stod kvar med OS/2 och fick fortsätta utvecklingen på egen hand.
OS/2 2.0: när IBM släppte lös det “riktiga” OS/2
1992 kom OS/2 2.0 med 32-bitarsarkitektur och Workplace Shell, ett objektorienterat skrivbord där filer, mappar och program hanterades som objekt. Det var en djärv och tekniskt imponerande design.
“Bättre DOS än DOS” – och “bättre Windows än Windows”
Med 386:ans virtualisering kunde OS/2 köra flera DOS-sessioner isolerat och även Windows 3.x-program genom Win-OS/2. IBM marknadsförde det som en bättre version av både DOS och Windows. Tekniskt fanns det substans, men marknadsföringen innebar också att OS/2 definierades i relation till Windows istället för som ett självständigt alternativ.
Den dubbla fällan: pris, bundling och bristen på “killer apps”
Windows och DOS följde ofta med nya datorer. OS/2 krävde aktiv installation och kostade mer. För att vinna hade OS/2 behövt unika program som drog användare, men IBM lyckades aldrig bygga ett lika starkt applikationsekosystem.
Warp-eran: topp i teknik, kaos i marknadsföring
1994 kom OS/2 Warp 3. Prestandan förbättrades, hårdvarustödet breddades och nätverksfunktioner integrerades bättre. Under en period kändes OS/2 som en seriös utmanare. Men marknadsföringen var ofta förvirrande eller ineffektiv, och IBM missade flera chanser att kapitalisera på intresset.
Windows 95 tar scenen
1995 lanserades Windows 95 och blev en kulturell och kommersiell succé. OS/2 hamnade i skuggan. 1996 kom Warp 4 med Java och taligenkänning, men marknaden hade redan valt sin vinnare.
Var OS/2 faktiskt levde vidare
Trots förlusten på konsumentmarknaden levde OS/2 kvar i banker, bankomater, biljettmaskiner och industriella system. Stabilitet och lång livslängd gjorde det attraktivt i miljöer där man inte ville byta plattform i onödan.
Varför OS/2 var bra på riktigt
OS/2 hade en robust processmodell, bättre minnesisolering än Windows 3.x och kraftfull automation genom REXX. Det var tekniskt genomtänkt och ofta stabilare än sina konkurrenter.
Slutet – och efterlivet
IBM avslutade officiell support 2006. Men OS/2 levde vidare genom eComStation och senare ArcaOS, som fortfarande utvecklas. Plattformen är liten men aktiv.
OS/2:s riktiga arv
OS/2 visar att teknisk kvalitet inte alltid avgör marknadens vinnare. Distribution, ekosystem och affärsstrategi väger tungt. OS/2 vann aldrig massmarknaden, men det lämnade efter sig idéer och tekniska lösningar som fortsatte påverka hur operativsystem byggs. Det är därför OS/2 fortfarande diskuteras – inte som en kuriositet, utan som ett seriöst kapitel i datorhistorien.
OS/2 – fakta i korthet
Typ: Proprietärt operativsystem för PC
Utvecklare: IBM (tillsammans med Microsoft i version 1.0–1.3)
Från en blinkande kommandoprompt på en diskettbaserad IBM PC till grunden för hela Windows-eran – MS-DOS blev operativsystemet som definierade 1980-talets datorrevolution. Med rötter i 86-DOS och inspiration från CP/M skapade Microsoft en plattform som snabbt spreds till över 70 tillverkare och gjorde den IBM-kompatibla PC:n till global standard. Trots sin tekniska enkelhet kom MS-DOS att forma både mjukvarumarknaden och den moderna persondatorns historia.
När IBM lanserade sin första persondator 1981 förändrades datorvärlden i grunden. Bakom den nya maskinen låg ett textbaserat operativsystem som snart skulle bli synonymt med hela PC-eran: MS-DOS. Med sin enkla kommandoprompt och sina strikta regler – som 8.3-filnamn – blev det fundamentet för miljontals datorer och lade grunden för Microsofts globala dominans.
MS-DOS, en förkortning av MicroSoft Disk Operating System, utvecklades för x86-baserade persondatorer och släpptes den 12 augusti 1981. IBM licensierade systemet under namnet PC DOS 1.0 för sin IBM Personal Computer 5150, medan Microsoft sålde det till andra tillverkare som MS-DOS. De två versionerna utvecklades parallellt under tolv år innan de gradvis skildes åt 1993.
Ursprunget går tillbaka till 86-DOS, utvecklat av Tim Paterson på Seattle Computer Products. Systemet var inspirerat av CP/M från Digital Research men anpassat för Intel 8086-processorn och utrustat med filsystemet FAT12. Microsoft köpte rättigheterna 1981 för 25 000 dollar och anpassade systemet för IBM:s nya dator. Den modulära designen gjorde det möjligt för olika tillverkare att skriva egna hårdvarunära drivrutiner medan kärnan förblev gemensam – en avgörande faktor för spridningen.
Den första versionen, DOS 1.0, var tekniskt enkel. Den kunde läsa och skriva 160 KB disketter, köra program i .COM- och .EXE-format och hantera batchfiler. Alla filer låg i rotkatalogen; det fanns inga katalogträd, inga hårddiskar och ingen omdirigering. Kommandotolken COMMAND.COM innehöll endast ett fåtal interna kommandon. Ändå räckte detta. Kombinationen av IBM:s hårdvara och Microsofts licensmodell skapade en plattform som andra företag kunde kopiera. Inom ett år hade Microsoft licensierat MS-DOS till över 70 företag.
Version 1.1, som kom 1982, stödde dubbelsidiga disketter på 320 KB och markerade början på bred OEM-licensiering. Under 1980-talet växte systemet snabbt. Version 2.0 (1983) introducerade katalogträd, hårddiskstöd, omdirigering och en mer Unix-liknande filhantering. Version 3.x gav stöd för större diskar, nätverk och nya diskettformat. Version 4.x introducerade stöd för större partitioner och ett grafiskt DOS Shell, men led av buggar. Version 5.0 (1991) blev en stabil milstolpe med förbättrad minneshantering och en fullskärmseditor. Den sista fristående versionen, 6.22 från 1994, inkluderade diskkomprimering och avancerade systemverktyg.
Samtidigt uppstod konkurrens. Digital Research lanserade DR-DOS som ett kompatibelt alternativ. IBM och Microsoft samarbetade kring OS/2, tänkt som efterträdare. Men när Windows 3.0 slog igenom 1990 började tyngdpunkten förskjutas. MS-DOS blev basen under grafiska Windows-versioner. Windows 95, 98 och Me använde DOS för uppstart och bakåtkompatibilitet, men användarna arbetade i ett grafiskt gränssnitt.
Tekniskt var MS-DOS en monolitisk kärna, huvudsakligen skriven i x86-assembler. Tidiga versioner omfattade bara några tusen rader kod. Systemet var enanvändarbaserat och saknade multitasking, något som Microsoft istället erbjöd genom sitt Unix-baserade Xenix. Under 1990-talet blev DOS alltmer en underliggande komponent. Windows NT-linjen, som inte byggde på DOS, tog gradvis över, och 64-bitarsversioner av Windows avskaffade till slut all inbyggd DOS-emulering.
Supporten för klassiska versioner upphörde 2001, och 2006 avslutades stödet för de sista DOS-baserade Windows-versionerna. Trots detta lever arvet kvar. 2014 och senare år publicerade Microsoft källkoden till tidiga versioner som 1.25, 2.0 och 4.00 under MIT-licens för utbildningsändamål, vilket gav nya generationer möjlighet att studera hur ett historiskt operativsystem var uppbyggt.
MS-DOS var aldrig det mest avancerade systemet tekniskt sett. Det saknade fleranvändarstöd, skyddat minne och multitasking. Men det hade rätt kombination av enkelhet, kommersiell strategi och timing. Genom att bli standard på IBM-kompatibla datorer skapade det den plattform som Windows senare kunde ta över.
Från en blinkande A-prompt på en 16 KB-maskin till grunden för en global mjukvaruindustri – MS-DOS var motorn bakom PC-revolutionen och en av de viktigaste byggstenarna i den moderna datorhistorien.
Teknikfakta: MS-DOS och DOS 1.0–1.1
Namn
MS-DOS (MicroSoft Disk Operating System), IBM PC DOS
Lansering
1981 (PC DOS 1.0 samtidigt med IBM PC)
Ursprung
Bygger på 86-DOS (Tim Paterson), inspirerat av CP/M
I mitten av 1960-talet började datorer för första gången svara direkt på vad människor skrev. Det skedde inte på skärmar, utan på papper – med ljudet av en elektrisk skrivmaskin i bakgrunden. IBM 2741 var en av de viktigaste länkarna mellan människa och stordator och gjorde interaktiv datoranvändning möjlig långt innan bildskärmsterminaler blev vardag.
IBM 2741 – skrivmaskinen som lärde datorer att prata med människor När vi i dag tänker på datorer ser vi framför oss skärmar, tangentbord och tysta tangenttryckningar. Men i mitten av 1960-talet lät datorer mer som kontor: de knackade, slamrade och skrev bokstäver direkt på papper. En av de mest inflytelserika maskinerna från denna tid var IBM 2741, en skrivande datorterminal som kom att spela en viktig roll i övergången från batchkörning till interaktiv datoranvändning.
Ett stort steg bort från teletype-eran IBM 2741 introducerades 1965 och var i grunden en kraftigt modifierad IBM Selectric-skrivmaskin, försedd med elektronik som gjorde att den kunde kopplas direkt till en dator. Jämfört med dåtidens teletype-maskiner var den ett tekniksprång: cirka 50 % högre utskriftshastighet, betydligt tystare drift, bokstavskvalitet snarare än ”telegramstil”, både versaler och gemener samt utbytbara typhjul som gav olika typsnitt och symboluppsättningar. Plötsligt kunde användare skriva kommandon och få svar direkt – allt på papper.
Datorn flyttar ut från maskinrummet IBM 2741 användes främst tillsammans med IBM System/360, men förekom även med andra IBM-system och ibland med icke-IBM-miljöer där man behövde snabb och snygg utskrift. Till skillnad från stora konsolskrivare som stod i datorhallar var 2741 byggd för fjärranvändning. Den kunde placeras i ett kontor eller klassrum och kopplas upp via telefonlinje, vilket gjorde att fler kunde arbeta interaktivt utan att befinna sig nära själva stordatorn.
Mekanik möter digital logik Tekniskt var IBM 2741 en hybrid. Den kombinerade Selectric-mekanik – där ett roterande typhjul slår fram rätt tecken – med IBM:s SLT-elektronik och ett seriellt gränssnitt av RS-232-typ. Terminalen arbetade kring 14 tecken per sekund och använde ett serieformat med startbit, sex databitar, udda paritet och 1,5 stoppbitar. En detalj som skiljde den från senare ASCII-terminaler var att den mest signifikanta databiten skickades först.
Skiftlägen och teckenuppsättningar Som hos dåtidens kontors-Selectrics fanns omkring 88 tryckbara tecken plus mellanslag och vissa styrkoder. Det räckte inte för att få in hela EBCDIC eller ASCII inklusive gemener, så terminalen använde skifttecken för att växla läge och därmed nå fler symboler än vad sex databitar kan beskriva direkt. Nackdelen var att utskriftshastigheten i praktiken kunde sjunka, eftersom extra skifttecken behövde skickas för att få fram rätt tecken på papper.
Två varianter – olika kodning, olika beteende IBM 2741 fanns i två huvudvarianter: en med ”correspondence coding” och en med PTT/BCD eller PTT/EBCD. Skillnaden låg bland annat i hur tecken var placerade på typhjulet och vilka tilt-/rotationskoder som behövdes för att slå fram ett visst tecken. En ”correspondence”-maskin kunde använda standard-typhjul från kontors-Selectrics, medan PTT-varianter krävde specialelement och hade mindre urval av typsnitt. Elementen gick att byta fysiskt – men resultatet blev ”gibberish” om kodningen inte matchade. Detta påverkade även mjukvaran, eftersom värddatorn behövde kunna avgöra vilken typ av terminal som var ansluten.
En terminal som gjorde APL möjligt i praktiken IBM 2741 blev starkt förknippad med programmeringsspråket APL. APL var fyllt av specialsymboler och krävde därför en särskild tangentbords- och typhjulslösning. IBM implementerade APL som ett timesharing-system på System/360 under namnet APL\360, och i den miljön var IBM 2741 (eller IBM 1050 med APL-element) i praktiken en nyckelkomponent. Många av symbolerna skapades genom skiftade nedslag och övertryck (overstrike), och alfabetet var begränsat men kompletterades av den stora mängden APL-tecken.
En oväntad roll i ALGOL 68-historien Även ALGOL 68, ett språk definierat med många specialtecken, drog indirekt nytta av att APL-typhjulet fanns. Flera av de symboler som behövdes för standarddokumentet fanns redan på APL-elementet, vilket gjorde att det kunde användas för att producera delar av språkspecifikationen – trots att APL och ALGOL inte är nära släkt.
Enkel linjeprotokoll – och en tidig “break”-funktion Kommunikationen var enkel och symmetrisk. Meddelanden började med ”circle D” och slutade med ”circle C”, och man antog ett bestämt skiftläge vid start. När den andra änden sände var tangentbordet låst. Men operatören kunde avbryta med ATTN-tangenten, som skickade en lång ”spacing condition” (en paus i signaleringen) som tolkades som ett inramningsfel – ungefär som en break-signal på senare ASCII-terminaler. Om systemet respekterade avbrottet stoppade det sändningen och markerade slutet på meddelandet, varefter användaren fick kontroll igen.
Besläktade maskiner och kloner IBM 2740 var en närbesläktad modell som saknade avbrottsfunktionen och uppringt stöd, men som kunde fungera i punkt-till-punkt-, multipunkt- eller broadcastläge. Den kunde också utrustas med buffer för bättre utnyttjande av snabbare linjer. IBM sålde dessutom Selectric-mekaniken till andra tillverkare, vilket ledde till billigare ”2741-kloner” och integration i andra system – bland annat i vissa brittiska datorlösningar från 1960- och 70-talen.
Nedgången: daisy wheel, ASCII och videoterminaler Från mitten av 1970-talet började IBM 2741 ersättas av terminaler med daisy wheel-mekanismer, som kunde ge likvärdig utskriftskvalitet men med högre hastighet (omkring 30 tecken per sekund), bättre driftsäkerhet och lägre kostnad. De kunde också hantera hela ASCII:s tryckbara tecken, och hade utbytbara hjul även för specialuppsättningar (inklusive APL). När pappersutskrifter inte längre var ett krav tog videobaserade terminaler över. IBM 3767, med punktmatrisskrivare i upp till 80–120 tecken per sekund, var ytterligare ett alternativ.
Ett mekaniskt minne av den interaktiva revolutionen IBM 2741 visar tydligt hur övergången till interaktiv datoranvändning såg ut i praktiken: en robust skrivmaskin som blev en kommunikationsenhet, där människor kunde arbeta i dialog med en stordator. Den var långsam med dagens mått, men den gav något som var revolutionerande då – en känsla av direktkontakt med datorn, bokstav för bokstav, rad för rad, på papper.
Film på youtube som visar hur IBM Golf boll teknik fungerar.
Fakta: IBM 2741
Typ: Utskrivande datorterminal (hardcopy) baserad på IBM Selectric-mekaniken
Introducerad: 1965
Användning: Främst som fjärrterminal till IBM System/360, men förekom även med andra system
Utskrift: Bokstavskvalitet med utbytbara typhjul/”typeballs” (olika typsnitt och teckenuppsättningar)
Hastighet: cirka 14,1 tecken/sekund
Dataformat: seriell överföring med 6 databitar, udda paritet och 1,5 stoppbitar (ej ASCII-baserad)
Varianter: ”correspondence coding” samt PTT/BCD eller PTT/EBCD (påverkar både typhjul och kodning)
Känd för: Stark koppling till APL (APL-typhjul och tangentbordslayout med många specialsymboler)
Avbrott: ATTN-funktion som kunde avbryta sändning (break-liknande signal)
Ersattes av: senare ASCII-terminaler och daisy wheel-skrivare under 1970-talet
Annons
Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
Digital Fixare
IBM 5100 Portable Computer lanserades 1975 och blev en milstolpe inom datorhistorien. Trots sin vikt på 25 kilo räknades den som portabel och imponerade med att kombinera skärm, tangentbord, lagring och avancerad beräkningskapacitet i ett enda kompakt system. Med stöd för både APL och BASIC och teknik hämtad från stordatorvärlden blev IBM 5100 ett pionjärsystem som förebådade den personliga datorns genombrott – flera år innan PC-eran tog fart.
När IBM lanserade IBM 5100 Portable Computer den 10 september 1975 skrev man datateknikhistoria. Den vägde visserligen över 25 kilo och krävde eluttag – men ansågs ändå portabel. Med inbyggd skärm, tangentbord, databandstation och upp till 64 KB RAM blev den en av de första kompletta datorerna som fick plats på ett skrivbord (eller i en mycket stark persons bagage).
IBM 5100 var ett direkt resultat av forskningsprototypen SCAMP (Special Computer APL Machine Portable) från 1973, som kallats världens första persondator. Den kunde köra programmeringsspråket APL, vilket tidigare krävde stordatorer. IBM löste detta genom att låta den lilla maskinen emulera stordatorns funktioner via mikroprogrammering – flera år innan PC-eran började.
Den blev ingen massprodukt på grund av sitt höga pris (mellan 8 975 och 19 975 USD, motsvarande upp till ca 117 000 USD idag), men användes inom forskning, teknik och ekonomi. Idag är 5100 ett ikoniskt samlarobjekt och förekommer i popkultur – bland annat i John Titor-historien och anime-serien Steins;Gate, där den under namnet IBN 5100 beskrivs som nyckeln till att bryta tidens barriärer.
Fördelar med IBM 5100 (1975)
Första portabla datorn med CRT-skärm, tangentbord och lagring.
Kunde köra både APL och BASIC – ovanligt kraftfullt för tiden.
Mikroprogrammerad emulering av större datorer.
Avancerad teknik i kompakt format – före sin tid.
Nackdelar
Mycket dyr.
Tung och inte batteridriven.
Svår för vanliga användare, särskilt APL-versionerna.
Bandstationerna var långsamma och känsliga.
IBM 5100 och framtiden
Tekniken som utvecklades för IBM 5100 ledde vidare till datorrevolutionen på 80-talet. Även om modellen inte blev en kommersiell succé pekade den ut riktningen mot dagens bärbara datorer. Flera teknikhistoriker ser den som den första riktiga PC:n, långt före IBM 5150 (PC:n från 1981).
Det är fascinerande att en maskin från mitten av 70-talet kunde inspirera såväl teknikutveckling som science fiction – och fortsätter fascinera människor ett halvt sekel senare
Teknisk fakta: IBM 5100 Portable Computer
Lanseringsår
1975 (10 september)
Typ
”Portabel” persondator (allt-i-ett)
Processor
IBM PALM (16-bitars mikroprocessor, mikrokodad emulator för System/370 och System/3)
Minne (RAM)
16, 32, 48 eller 64 KB
ROM / ROS
Flera hundra KB med systemprogram, APL/BASIC-tolkar
Lagring
Inbyggd QIC-bandstation (DC300-kassetter, ca 204 KB per kassett).
Extern extra bandstation IBM 5106 som tillval.
Skärm
Inbyggd 5" monokrom CRT, 16 rader × 64 tecken
I/O & anslutningar
Tangentbord integrerat i chassit
BNC-kontakt för extern monitor
IBM 5100 Communications Adapter (2741-emulering) som tillval
Valbar seriell I/O-adapter (RS-liknande port)
Programspråk
APL, BASIC eller båda (valbar med strömbrytare på fronten)
Vikt
≈ 25 kg (ca 55 lb)
Pris vid lansering
Ca 8 975–19 975 USD (beroende på konfiguration)
Video på youtube om IBM 5100
Annons
Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
Digital Fixare
