Etikett: IBM Selectric

  • IBM 2741 – skrivmaskinen som lärde datorer att prata med människor

    I mitten av 1960-talet började datorer för första gången svara direkt på vad människor skrev. Det skedde inte på skärmar, utan på papper – med ljudet av en elektrisk skrivmaskin i bakgrunden. IBM 2741 var en av de viktigaste länkarna mellan människa och stordator och gjorde interaktiv datoranvändning möjlig långt innan bildskärmsterminaler blev vardag.

    IBM 2741 – skrivmaskinen som lärde datorer att prata med människor
    När vi i dag tänker på datorer ser vi framför oss skärmar, tangentbord och tysta tangenttryckningar. Men i mitten av 1960-talet lät datorer mer som kontor: de knackade, slamrade och skrev bokstäver direkt på papper. En av de mest inflytelserika maskinerna från denna tid var IBM 2741, en skrivande datorterminal som kom att spela en viktig roll i övergången från batchkörning till interaktiv datoranvändning.

    Ett stort steg bort från teletype-eran
    IBM 2741 introducerades 1965 och var i grunden en kraftigt modifierad IBM Selectric-skrivmaskin, försedd med elektronik som gjorde att den kunde kopplas direkt till en dator. Jämfört med dåtidens teletype-maskiner var den ett tekniksprång: cirka 50 % högre utskriftshastighet, betydligt tystare drift, bokstavskvalitet snarare än ”telegramstil”, både versaler och gemener samt utbytbara typhjul som gav olika typsnitt och symboluppsättningar. Plötsligt kunde användare skriva kommandon och få svar direkt – allt på papper.

    Datorn flyttar ut från maskinrummet
    IBM 2741 användes främst tillsammans med IBM System/360, men förekom även med andra IBM-system och ibland med icke-IBM-miljöer där man behövde snabb och snygg utskrift. Till skillnad från stora konsolskrivare som stod i datorhallar var 2741 byggd för fjärranvändning. Den kunde placeras i ett kontor eller klassrum och kopplas upp via telefonlinje, vilket gjorde att fler kunde arbeta interaktivt utan att befinna sig nära själva stordatorn.

    Mekanik möter digital logik
    Tekniskt var IBM 2741 en hybrid. Den kombinerade Selectric-mekanik – där ett roterande typhjul slår fram rätt tecken – med IBM:s SLT-elektronik och ett seriellt gränssnitt av RS-232-typ. Terminalen arbetade kring 14 tecken per sekund och använde ett serieformat med startbit, sex databitar, udda paritet och 1,5 stoppbitar. En detalj som skiljde den från senare ASCII-terminaler var att den mest signifikanta databiten skickades först.

    Skiftlägen och teckenuppsättningar
    Som hos dåtidens kontors-Selectrics fanns omkring 88 tryckbara tecken plus mellanslag och vissa styrkoder. Det räckte inte för att få in hela EBCDIC eller ASCII inklusive gemener, så terminalen använde skifttecken för att växla läge och därmed nå fler symboler än vad sex databitar kan beskriva direkt. Nackdelen var att utskriftshastigheten i praktiken kunde sjunka, eftersom extra skifttecken behövde skickas för att få fram rätt tecken på papper.

    Två varianter – olika kodning, olika beteende
    IBM 2741 fanns i två huvudvarianter: en med ”correspondence coding” och en med PTT/BCD eller PTT/EBCD. Skillnaden låg bland annat i hur tecken var placerade på typhjulet och vilka tilt-/rotationskoder som behövdes för att slå fram ett visst tecken. En ”correspondence”-maskin kunde använda standard-typhjul från kontors-Selectrics, medan PTT-varianter krävde specialelement och hade mindre urval av typsnitt. Elementen gick att byta fysiskt – men resultatet blev ”gibberish” om kodningen inte matchade. Detta påverkade även mjukvaran, eftersom värddatorn behövde kunna avgöra vilken typ av terminal som var ansluten.

    En terminal som gjorde APL möjligt i praktiken
    IBM 2741 blev starkt förknippad med programmeringsspråket APL. APL var fyllt av specialsymboler och krävde därför en särskild tangentbords- och typhjulslösning. IBM implementerade APL som ett timesharing-system på System/360 under namnet APL\360, och i den miljön var IBM 2741 (eller IBM 1050 med APL-element) i praktiken en nyckelkomponent. Många av symbolerna skapades genom skiftade nedslag och övertryck (overstrike), och alfabetet var begränsat men kompletterades av den stora mängden APL-tecken.

    En oväntad roll i ALGOL 68-historien
    Även ALGOL 68, ett språk definierat med många specialtecken, drog indirekt nytta av att APL-typhjulet fanns. Flera av de symboler som behövdes för standarddokumentet fanns redan på APL-elementet, vilket gjorde att det kunde användas för att producera delar av språkspecifikationen – trots att APL och ALGOL inte är nära släkt.

    Enkel linjeprotokoll – och en tidig “break”-funktion
    Kommunikationen var enkel och symmetrisk. Meddelanden började med ”circle D” och slutade med ”circle C”, och man antog ett bestämt skiftläge vid start. När den andra änden sände var tangentbordet låst. Men operatören kunde avbryta med ATTN-tangenten, som skickade en lång ”spacing condition” (en paus i signaleringen) som tolkades som ett inramningsfel – ungefär som en break-signal på senare ASCII-terminaler. Om systemet respekterade avbrottet stoppade det sändningen och markerade slutet på meddelandet, varefter användaren fick kontroll igen.

    Besläktade maskiner och kloner
    IBM 2740 var en närbesläktad modell som saknade avbrottsfunktionen och uppringt stöd, men som kunde fungera i punkt-till-punkt-, multipunkt- eller broadcastläge. Den kunde också utrustas med buffer för bättre utnyttjande av snabbare linjer. IBM sålde dessutom Selectric-mekaniken till andra tillverkare, vilket ledde till billigare ”2741-kloner” och integration i andra system – bland annat i vissa brittiska datorlösningar från 1960- och 70-talen.

    Nedgången: daisy wheel, ASCII och videoterminaler
    Från mitten av 1970-talet började IBM 2741 ersättas av terminaler med daisy wheel-mekanismer, som kunde ge likvärdig utskriftskvalitet men med högre hastighet (omkring 30 tecken per sekund), bättre driftsäkerhet och lägre kostnad. De kunde också hantera hela ASCII:s tryckbara tecken, och hade utbytbara hjul även för specialuppsättningar (inklusive APL). När pappersutskrifter inte längre var ett krav tog videobaserade terminaler över. IBM 3767, med punktmatrisskrivare i upp till 80–120 tecken per sekund, var ytterligare ett alternativ.

    Ett mekaniskt minne av den interaktiva revolutionen
    IBM 2741 visar tydligt hur övergången till interaktiv datoranvändning såg ut i praktiken: en robust skrivmaskin som blev en kommunikationsenhet, där människor kunde arbeta i dialog med en stordator. Den var långsam med dagens mått, men den gav något som var revolutionerande då – en känsla av direktkontakt med datorn, bokstav för bokstav, rad för rad, på papper.

    Film på youtube som visar hur IBM Golf boll teknik fungerar.

    Fakta: IBM 2741
    • Typ: Utskrivande datorterminal (hardcopy) baserad på IBM Selectric-mekaniken
    • Introducerad: 1965
    • Användning: Främst som fjärrterminal till IBM System/360, men förekom även med andra system
    • Utskrift: Bokstavskvalitet med utbytbara typhjul/”typeballs” (olika typsnitt och teckenuppsättningar)
    • Hastighet: cirka 14,1 tecken/sekund
    • Dataformat: seriell överföring med 6 databitar, udda paritet och 1,5 stoppbitar (ej ASCII-baserad)
    • Varianter: ”correspondence coding” samt PTT/BCD eller PTT/EBCD (påverkar både typhjul och kodning)
    • Känd för: Stark koppling till APL (APL-typhjul och tangentbordslayout med många specialsymboler)
    • Avbrott: ATTN-funktion som kunde avbryta sändning (break-liknande signal)
    • Ersattes av: senare ASCII-terminaler och daisy wheel-skrivare under 1970-talet

  • IBM Selectric – skrivmaskinen som kodade bokstäver i mekanisk binärlogik

    IBM Selectric var mer än en skrivmaskin – den var ett tekniskt språng som förändrade hur människor skrev, arbetade och tänkte kring text. När den lanserades i början av 1960-talet ersatte den årtionden av traditionell mekanik med en djärv idé: en enda roterande skrivkula som valde tecken genom mekanisk logik. Resultatet blev snabbare skrivning, jämnare typbild och möjligheten att byta typsnitt med ett handgrepp. I gränslandet mellan finmekanik och datortänkande blev Selectric en symbol för sin tid och ett tydligt steg mot den moderna ordbehandlingen.

    När IBM lanserade Selectric den 31 juli 1961 presenterade företaget inte bara en ny skrivmaskin, utan ett helt nytt sätt att tänka kring skrivande. Den klassiska konstruktionen med individuella typarmar som slog mot pappret ersattes av ett enda utbytbart skrivhuvud i form av en liten plastkula med metallbeläggning. Denna kula, ofta kallad “typeball” eller i folkmun “golfbollen”, kunde både rotera och vinklas för att välja rätt tecken innan den slog mot färgbandet och pappret.

    Resultatet blev en jämnare och mer pålitlig utskrift än vad tidigare skrivmaskiner kunde erbjuda. Samtidigt försvann ett av de vanligaste problemen med mekaniska skrivmaskiner: fastnande typarmar. Selectric upplevdes därför som snabbare, tystare och mer modern än sina föregångare.

    När vagnen försvann och pappret tog över rörelsen

    En annan stor förändring var att Selectric gjorde sig av med den traditionella rörliga vagnen. I äldre skrivmaskiner flyttades hela vagnen steg för steg i sidled när man skrev, något som krävde kraft och gav maskinen en ryckig rörelse. I Selectric var det i stället skrivhuvudet och färgbandet som rörde sig horisontellt, medan pappret matades vertikalt av valsen.

    Denna lösning gjorde maskinen stabilare och mer kompakt. För användaren gav det en tydlig känsla av tekniskt framsteg och bidrog till att Selectric snabbt fick rykte om sig att vara framtidens skrivmaskin.

    En dator av stål, fjädrar och länkar

    Det mest fascinerande med Selectric dolde sig under skalet. Varje tangenttryckning aktiverade en metallstång med en unik kombination av små utskott. Dessa fungerade som en mekanisk binärkod som angav hur mycket skrivkulan skulle rotera och vinklas.

    Två mekaniska system, så kallade whiffletree-länkage, fungerade som digital-till-analog-omvandlare. De summerade de mekaniska ”bitarna” och omvandlade dem till exakta rörelser. På så sätt utförde Selectric i praktiken beräkningar helt mekaniskt. Maskinen tog emot information, bearbetade den och producerade ett resultat – allt utan elektronik.

    Stroke Storage – när maskinen hjälpte människan

    IBM var medvetet om att människor inte alltid trycker tangenter exakt i takt. Därför utrustades Selectric med en funktion som kallades Stroke Storage. En mekanism med små stålkulor såg till att tangenttryckningarna sorterades och utfördes i rätt ordning, även om två tangenter råkade tryckas nästan samtidigt.

    Detta gjorde maskinen förvånansvärt förlåtande och bidrog till att många upplevde den som snabbare än den egentligen var. För kontorsarbete med högt tempo var detta en avgörande fördel.

    Modellerna och steget mot självkorrigering

    Den ursprungliga modellen, som senare kom att kallas Selectric I, förblev oförändrad i nästan tio år. År 1971 introducerades Selectric II, som bland annat kunde utrustas med Dual Pitch. Det gjorde det möjligt att växla mellan 10 och 12 tecken per tum på samma maskin.

    År 1973 lanserades Correcting Selectric II, som hade inbyggd korrigering. Med hjälp av korrigeringsband och tejp kunde fel rättas direkt på pappret utan täckvätska eller suddgummi. Processen var fortfarande manuell, men betydligt snabbare och renare än tidigare metoder.

    Selectric III kom 1980 och använde en ny standard med 96 tecken per skrivkula. Denna var inte kompatibel med äldre modeller. IBM ersatte senare Selectric-serien med Wheelwriter, och i början av 1990-talet avyttrades skrivmaskinsverksamheten till Lexmark.

    Band, förbrukning och textsäkerhet

    Selectric var nära knuten till olika typer av färgband. Tygband kunde återanvändas, medan kolfimsband gav skarpare text men också innebar att det ibland gick att läsa vad som skrivits direkt från bandet i efterhand. Detta blev en säkerhetsfråga i vissa miljöer.

    Med de korrigerande modellerna infördes bandkassetter som gjorde bandbyte enklare och möjliggjorde flera bandtyper i samma maskin. Tech-3-bandet kombinerade hög kvalitet med bättre sekretess, eftersom flera överlappande avtryck gjorde bandet svårare att tolka.

    Selectric som ordbehandlare

    IBM använde även Selectric-mekaniken i maskiner med lagring. MT/ST använde magnetband och MC/ST använde magnetkort. Dessa maskiner kunde spela in, redigera och spela upp text och räknas som tidiga former av ordbehandling långt innan persondatorn blev vanlig på kontor.

    Mer avancerade varianter, som Selectric Composer, användes för fototypsättning och kunde producera proportionellt spärrad och justerad text av mycket hög kvalitet. De användes ofta av små förlag och organisationer som ville komma nära professionell sättning utan stora tryckmaskiner.

    Skrivmaskin som dataterminal

    Selectric användes även som grund för datorterminaler och skrivare, bland annat IBM 2741. Dessa var inte vanliga skrivmaskiner med en kabel, utan krävde omfattande modifieringar med solenoider, sensorer och styrlogik.

    Maskinen använde egna teckenkoder baserade på skrivkulans rörelser, vilket gjorde kommunikationen med datorer tekniskt krävande. Trots detta blev Selectric-baserade skrivare populära tack vare sin höga utskriftskvalitet och tillförlitlighet.

    Avlyssning och underrättelsehistoria

    Under kalla kriget upptäcktes fall där Selectric-skrivmaskiner hade byggts om till avancerade avlyssningsapparater. Genom att mäta rörelser i den interna mekaniken kunde angripare rekonstruera vad som skrevs, utan att röra pappret.

    Händelserna visade att även helt mekaniska informationssystem kunde bli mål för sofistikerad spionteknik.

    En teknisk ikon

    IBM Selectric blev en symbol för kontorsarbete under efterkrigstiden. Den användes av författare, journalister och forskare, förekom flitigt i film och TV och har i dag ikonstatus. Den karakteristiska skrivkulan lever vidare som ett minne av en tid då mekanisk ingenjörskonst nådde sin absoluta topp, precis innan elektroniken tog över.

    Film på youtube som visa förklara tekniken bakom Seletric tekniken

    Faktaruta: IBM Selectric
    Typ
    Elektrisk skrivmaskin
    Tillverkare
    IBM (International Business Machines)
    Introducerad
    31 juli 1961
    Kännetecken
    Utbytbart skrivhuvud (“typeball”/”golfboll”) som roterar och vinklas för att välja tecken.
    Teknisk idé
    Mekanisk binärkodning i tangentmekaniken som omvandlas till rörelser via whiffletree-länkage (mekaniska ”D/A-omvandlare”).
    Modeller
    Selectric I (1961), Selectric II (1971), Correcting Selectric II (1973), Selectric III (1980).
    Arv
    Påverkade både kontorsteknik och tidig ordbehandling; Selectric-mekanik användes även i dataterminaler som IBM 2741.
    Efterföljare
    IBM Wheelwriter (1984)
    Tips: Klistra in som “Anpassad HTML” i WordPress. Anpassa gärna maxbredden eller ta bort den för fullbredd noteditor.