Etikett: intel 8088

  • När Zilog nästan tog över framtiden – historien om Z8000

    Zilog Z8000 var en av 1970-talets mest lovande 16-bitarsprocessorer och hade tekniska kvaliteter som kunde ha gjort den till en vinnare i den tidiga persondatoreran. Ändå blev den omsprungen av Intels 8086 och Motorolas 68000. Historien om Z8000 visar hur tajming, ekosystem, marknadsföring och strategiska beslut ibland betyder mer än själva tekniken.

    I slutet av 1970-talet stod datorvärlden inför ett stort teknikskifte. De första 8-bitars hemdatorerna hade slagit igenom, men kraven växte snabbt. Mer minne, snabbare program och mer avancerade operativsystem krävde något kraftfullare. Nästa stora strid skulle handla om 16-bitarsprocessorer – och vinnaren kunde mycket väl bli det företag som skulle dominera persondatorernas framtid.

    Många trodde att Zilog låg bäst till. Företaget hade redan gjort succé med Z80, en processor som satt i allt från CP/M-maskiner till Sinclair ZX Spectrum och Tandy TRS-80. Bakom Zilog fanns dessutom Federico Faggin, mannen som varit med och skapat Intels 4004 och 8080. Med stöd från oljejätten Exxon hade Zilog både teknisk kompetens och kapital.

    Ändå blev företagets 16-bitarsprocessor Z8000 aldrig den stora vinnaren. Trots att den på flera sätt var mer elegant och mer avancerad än Intels 8086 förlorade den kampen om marknaden. Det är en historia om teknik, tajming, marknadsföring och om hur den bästa konstruktionen inte alltid vinner.

    Från Z80 till Z8000

    Zilog grundades 1975 av Federico Faggin och Ralph Ungermann efter att Faggin lämnat Intel. Företagets första stora produkt, Z80, blev en av 1970- och 1980-talens viktigaste mikroprocessorer. Den var kompatibel med Intels 8080, men förbättrad på flera punkter. Den krävde enklare strömförsörjning, hade fler instruktioner och blev snabbt populär bland datortillverkare.

    Men Faggin såg tidigt att 8-bitarsgenerationen inte skulle räcka för alltid. Datorprogram blev större, operativsystemen mer avancerade och minnesbehoven ökade. Zilog behövde därför en ny processor för 16-bitarsåldern.

    Till projektet rekryterades Bernard Peuto från Amdahl, ett företag som arbetade med IBM-kompatibla stordatorer. Peuto fick uppgiften att ta fram en ny arkitektur från grunden. Resultatet blev Zilog Z8000.

    En avancerad processor för sin tid

    Z8000 var på många sätt imponerande. Den hade sexton 16-bitars register, och dessa kunde kombineras till större 32- och 64-bitars register. Det gav programmeraren betydligt större flexibilitet än hos Intels 8086, som hade färre och mer specialiserade register.

    Processorn fanns i två huvudvarianter. Z8002 var den billigare modellen i 40-pinnars kapsel och kunde adressera 64 kilobyte minne. Z8001 var den kraftfullare modellen med 48 pinnar och kunde adressera upp till 8 megabyte genom segmenterad adressering.

    För 1979 var detta mycket. En vanlig IBM PC några år senare hade en 8088-processor och var på många sätt enklare. Z8000 hade dessutom ett intressant tekniskt drag: den använde inte mikrokod. I stället var instruktionerna hårdkodade direkt i processorns logik.

    Det gjorde konstruktionen svårare att bygga, men gav en kompakt krets med bara omkring 17 500 transistorer. Som jämförelse hade Intels 8086 betydligt fler transistorer. På papperet kunde Zilog alltså erbjuda en kraftfull processor med elegant konstruktion och relativt låg komplexitet.

    Problemet med segmenterat minne

    Men en av Z8000:s stora tekniska lösningar blev också ett problem. För att hålla nere antalet pinnar och kostnaden valde Zilog segmenterad minneshantering. Minnesadresser bestod av en segmentdel och en offsetdel. Det gjorde det möjligt att nå större minnesmängder utan att varje instruktion behövde bära runt på långa adresser.

    I teorin var det smart. I praktiken skapade det komplikationer.

    Program som behövde arbeta med stora sammanhängande minnesytor fick det svårare. För enklare system och portning av äldre 8-bitarsprogram fungerade det bra, men för framtidens grafiska datorer var det mindre attraktivt. När datorer som Apple Lisa och Macintosh senare behövde stora, sammanhängande minnesområden passade Motorola 68000 bättre.

    Z8001 behövde dessutom en separat minneshanteringskrets, Z8010, för att fullt ut utnyttja den mer avancerade minnesmodellen. Den kretsen blev försenad. Därmed kunde Intel erbjuda en mer komplett lösning tidigare, även om 8086 i flera avseenden var en enklare processor.

    Intel hann före

    Intel lanserade 8086 i juni 1978. Det var ett hårt slag för Zilog. Z8000 fanns som fungerande kiselskiva först i början av 1979, alltså flera månader efter Intel.

    8086 var inte lika elegant som Z8000. Den såg mer ut som en vidareutveckling av Intels äldre 8-bitarsarkitektur än som en helt ny design. Men Intel hade andra styrkor. Företaget kunde tillverka i stor skala, hade ett växande ekosystem av kringkretsar och kunde sälja en hel plattform snarare än bara en processor.

    Detta blev avgörande. Intel förstod att kunderna inte bara köpte en CPU. De köpte utvecklingsverktyg, stödchips, dokumentation, leveranssäkerhet och en väg framåt.

    Operation Crush

    När Motorola presenterade 68000 i september 1979 blev konkurrensen ännu hårdare. 68000 hade en mer framtidsinriktad arkitektur, 32-bitarsliknande instruktionsuppsättning och ett platt adressrum på upp till 16 megabyte. Den slapp mycket av det krångel som segmenterat minne förde med sig.

    Intel svarade med en massiv marknadsföringskampanj: Operation Crush. Målet var att vinna så många konstruktionsbeslut som möjligt hos företag som skulle bygga nya datorer och styrsystem. Intel marknadsförde inte 8086 som den tekniskt bästa processorn, utan som det säkraste systemvalet.

    Det fungerade. Intel fick tusentals designvinster.

    Sedan kom det avgörande slaget: IBM valde Intel 8088 till IBM PC. 8088 var i grunden en variant av 8086 med 8-bitars databuss, vilket gjorde den billigare att bygga system kring. När IBM PC blev en standard och klonerna började spridas var Intels väg till dominans utstakad.

    Trump Card – Z8000 i en PC

    Z8000 försvann dock inte helt. Ett av de mer fascinerande exemplen var Trump Card, en Z8000-baserad koprocessorkort för IBM PC, presenterat av Steve Ciarcia i Byte Magazine 1984.

    Kortet innehöll en Z8001-processor och 512 kilobyte RAM. För en PC-användare 1984 var det imponerande. En vanlig IBM PC med 8088 var betydligt långsammare, och Trump Card kunde ge tillgång till en mer kraftfull 16-bitarsmiljö.

    Ciarcia publicerade scheman, och den som byggde kortet kunde få mjukvaran. Senare kommersialiserades produkten, men i dag verkar programvaran vara svår att hitta. Det gör Trump Card till ett slags retrodatormysterium: hårdvaran finns, dokumentationen finns delvis, men den viktiga mjukvaran saknas.

    Det säger också något om en svunnen tid. På 1980-talet kunde avancerad datorhårdvara publiceras i tidskrifter, komplett med scheman, och byggas av skickliga entusiaster. I dag får man ofta en länk, en snabbstartsmanual och kanske en klisterlapp.

    Var användes Z8000?

    Trots att Z8000 aldrig blev en massmarknadssuccé användes den i flera system. Zilogs egna System 8000 använde processorn och körde Unix-liknande system. Olivetti använde Z8000 i bland annat M20. Onyx Systems byggde Unix-datorer med Z8000, och processorn dök även upp i vissa industriella, grafiska och militära sammanhang.

    Den användes också i arkadspel. Namcos Pole Position använde Z8002-processorer, vilket visar att kretsen hade verklig prestanda där den passade in.

    Men som allmän datorplattform hamnade Z8000 mellan två starkare alternativ. Intel vann den breda PC-marknaden. Motorola 68000 vann mycket av den tekniskt mer avancerade arbetsstations- och grafiksidan.

    Varför förlorade Z8000?

    Z8000 förlorade inte för att den var dålig. Tvärtom var den tekniskt intressant och på flera sätt kraftfull. Men den kom fel i tiden och hamnade fel i marknaden.

    Den var mer avancerad än 8086, men Intel hann före och erbjöd ett bättre ekosystem. Den var inte lika framtidsvänlig som Motorola 68000, som hade ett renare minnessystem och bättre passade grafiska datorer. Z8000 blev därmed varken det billigaste, enklaste eller mest kraftfulla valet.

    Zilogs ägarskap spelade också roll. Exxon ville bli en stor aktör inom informationsteknik och kunde uppfattas som en möjlig konkurrent till IBM. Federico Faggin har senare menat att detta kan ha påverkat IBM:s vilja att välja Zilog framför Intel.

    Men även utan IBM-beslutet hade Z8000 haft en svår väg. Förseningar, segmenterat minne, den sena minneshanteringskretsen och Intels aggressiva marknadsföring gjorde att slaget i praktiken redan var förlorat.

    Den bästa tekniken vinner inte alltid

    Historien om Zilog Z8000 är en påminnelse om att teknikmarknaden inte bara handlar om teknisk kvalitet. En processor kan vara elegant, snabb och genomtänkt – men ändå förlora om den kommer för sent, saknar ekosystem eller inte passar marknadens behov.

    Intel 8086 var inte nödvändigtvis den vackraste arkitekturen. Men den blev grunden för x86-familjen, som fortfarande präglar datorvärlden. Motorola 68000 blev älskad i maskiner som Amiga, Atari ST, Macintosh och många arbetsstationer. Z8000 blev däremot en historisk parentes.

    Men det är en fascinerande parentes. Den visar en tid då mikroprocessorvärlden fortfarande var öppen, då flera arkitekturer tävlade om framtiden och då det ännu inte var självklart att Intel skulle dominera persondatorerna.

    Z8000 var processorn som nästan kunde ha blivit något mycket större. I stället blev den ett exempel på hur nära teknikhistorien ibland är att ta en annan väg.

    Youtube innehålle om Z8000

    Faktaruta: Zilog Z8000

    Zilog Z8000 var en 16-bitars mikroprocessor som introducerades 1979. Den var tänkt att bli Zilogs stora steg från den framgångsrika 8-bitarsprocessorn Z80 till den nya generationen av kraftfullare datorer.

    Tillverkare Zilog
    Introducerad 1979
    Arkitektur 16-bitars CISC
    Register 16 stycken 16-bitars register, kombinerbara till 32- och 64-bitars register
    Huvudvarianter Z8001 och Z8002
    Z8001 Segmenterad version i 48-pinnars kapsel, kunde adressera upp till 8 MB minne
    Z8002 Icke-segmenterad version i 40-pinnars kapsel, kunde adressera 64 KB minne
    Transistorer Cirka 17 500
    Mikrokod Nej, instruktionerna var hårdkodade i logiken
    Kända användningar Zilog System 8000, Olivetti M20, Onyx Unix-system och arkadspelet Pole Position
    Historisk betydelse En tekniskt elegant 16-bitarsprocessor som förlorade mot Intel 8086/8088 och Motorola 68000 på grund av tajming, ekosystem och marknadsstöd

    Trots att Z8000 aldrig blev en massmarknadssuccé visar den hur öppen mikroprocessorstriden fortfarande var kring 1979. Innan IBM PC och x86-klonerna satte riktningen var det långt ifrån självklart vilken processorarkitektur som skulle dominera framtidens persondatorer.

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Zenith Z-100 – datorn som försökte slå IBM

    Zenith Z-100 var en av de mest ambitiösa persondatorerna i början av 1980-talet – en tekniskt avancerad maskin som försökte förena dåtidens två datorvärldar i ett och samma system. Med dubbla processorer, ovanligt kraftfull grafik och hög utbyggbarhet utmanade den den framväxande IBM-standarden, men föll till slut på en avgörande punkt: bristande kompatibilitet.

    I början av 1980-talet stod persondatorn inför sitt stora genombrott. IBM hade precis lanserat sin PC och satte snabbt standarden för hur en dator skulle fungera. Men alla tillverkare följde inte samma väg. Zenith Z-100 är ett tydligt exempel på en alternativ idé om hur framtidens dator skulle se ut.

    En dator mellan två generationer

    Zenith Z-100 lanserades 1982 av Zenith Data Systems och byggde vidare på Heathkit H100. Till skillnad från många andra datorer vid tiden var den inte bara en enkel utveckling av tidigare modeller – den var ett försök att kombinera två tekniska världar.

    Det mest ovanliga var att den hade två processorer:

    • Intel 8085 för äldre program (CP/M)
    • Intel 8088 för nyare program (DOS)

    Detta gjorde att Z-100 kunde köra både äldre 8-bitarsprogram och nyare 16-bitarsprogram. Tanken var att användaren skulle få det bästa av två världar, utan att behöva välja.

    Arbetsstation snarare än hemmadator

    Z-100 var inte designad som en enkel hemmadator, utan mer som en arbetsstation. Den fanns i två varianter:

    • Z-110 med separat bildskärm
    • Z-120 med inbyggd skärm

    Tangentbordet var inbyggt i chassit och inspirerat av skrivmaskinen IBM Selectric, vilket gav en mycket bra skrivkänsla. Detta var något som många recensenter lyfte fram som en av datorns starkaste sidor.

    Grafik som låg före sin tid

    En av Z-100:s största styrkor var grafiken. Med en upplösning på 640×225 och stöd för flera färger (eller gråskalor) var den mer avancerad än många samtida system.

    Vid samma tid hade IBM:s standarder tydliga begränsningar:

    • CGA hade lägre färg- och upplösningskapacitet
    • MDA kunde bara visa text
    • Hercules gav hög upplösning men saknade färg

    Z-100 kunde alltså erbjuda en mer flexibel och kraftfull grafisk miljö. Detta gjorde att tidiga versioner av AutoCAD släpptes för systemet.

    Nästan kompatibel med IBM PC

    Z-100 använde en egen variant av MS-DOS, kallad Z-DOS. Den kunde köra vissa DOS-program, men var inte helt kompatibel med IBM PC.

    Problemet låg i detaljer som:

    Många kommersiella program, särskilt sådana som utnyttjade IBM-specifika funktioner, fungerade därför inte. Detta blev ett avgörande hinder.

    En flexibel och utbyggbar maskin

    Z-100 var tekniskt avancerad och kunde byggas ut på flera sätt:

    • Upp till 768 KB RAM
    • Expansionskort via S-100-bussen
    • Möjlighet att installera matematisk koprocessor (Intel 8087)
    • Stöd för hårddiskar och externa enheter

    Den var särskilt attraktiv för tekniskt intresserade användare och organisationer som behövde anpassningsbara system.

    Användning i utbildning och militär

    Z-100 användes i praktiken av både utbildningsinstitutioner och myndigheter. Ett känt exempel är Clarkson College, där studenter fick datorn som en del av sin utbildning.

    Även amerikanska flygvapnet använde Z-120-modellen som arbetsdator, vilket visar att systemet ansågs tillräckligt robust för professionellt bruk.

    Varför den inte slog igenom

    Trots sina tekniska fördelar lyckades Z-100 aldrig konkurrera fullt ut med IBM PC.

    Den viktigaste orsaken var mjukvaran. Utvecklare fokuserade på IBM:s plattform, och användare följde efter. Eftersom Z-100 inte var helt kompatibel blev den ett mindre attraktivt val, trots bättre grafik och flexibilitet.

    Ett alternativt spår i datorhistorien

    Zenith Z-100 är ett exempel på hur datorutvecklingen kunde ha sett annorlunda ut. Den kombinerade innovation med bakåtkompatibilitet och erbjöd funktioner som låg före sin tid.

    Samtidigt visar den hur avgörande standardisering är. Det räcker inte att vara tekniskt bättre – man måste också passa in i det ekosystem som användare och utvecklare väljer.

    Youtube innehåll om Zenith Z-100

    Fakta: Zenith Z-100

    Tillverkare: Zenith Data Systems

    Lanseringsår: 1982

    Modell: ZW 111-30

    Typ: Persondator

    Processorer: Intel 8085 och Intel 8088

    Operativsystem: CP/M, CP/M-86 och Z-DOS

    RAM: 128 KB som standard, utbyggbart

    Lagring: Två 5,25-tums diskettenheter

    Grafik: 640 × 225 pixlar

    Särdrag: Avancerad grafik och dubbel processorlösning

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • IBM PCjr – datorn som skulle ta IBM in i vardagsrummet

    IBM PCjr lanserades 1984 med ambitionen att föra den framgångsrika PC-plattformen från kontoret in i hemmets vardagsrum. Med färgglad grafik, bättre ljud och stöd för spel hoppades IBM locka en ny generation användare. Men trots enorma förväntningar och massiv uppmärksamhet blev datorn i stället ett av de mest omtalade misslyckandena i datorhistorien.

    När IBM lanserade PCjr våren 1984 var förväntningarna enorma. Företaget hade redan förändrat kontorsvärlden med IBM PC, och nu ville man göra samma sak hemma i familjernas vardagsrum. PCjr skulle bli en billigare, vänligare och mer underhållningsinriktad version av IBM PC – en hemdator med färgglad grafik, bättre ljud och möjlighet att köra en stor del av den växande PC-världen.

    Men satsningen slutade i ett av datorhistoriens mest omtalade misslyckanden.

    En hemdator från världens största datornamn

    I början av 1980-talet var hemdatormarknaden glödhet. Commodore 64, Apple II och Ataris datorer lockade både familjer, skolor och hobbyanvändare. Samtidigt hade IBM fått ett mycket starkt rykte genom IBM PC, som snabbt blivit en självklar referens i kontorsmiljöer.

    Det verkade därför logiskt att IBM också skulle vilja ta plats i hemmet. Resultatet blev IBM PCjr, uttalat “PC junior”. Tanken var att erbjuda något som låg nära IBM PC, men i ett billigare och mer lättillgängligt paket. Den skulle passa både spel, utbildning och enklare produktivt arbete.

    På pappret fanns mycket som såg lovande ut. Datorn använde samma Intel 8088-processor som IBM PC, körde PC DOS och hade stöd för bättre färggrafik och mer avancerat ljud än den vanliga PC:n. Den hade dessutom uttag för styrspakar, stöd för programkassetter i ROM-format och ett trådlöst tangentbord med infraröd överföring – något som lät väldigt futuristiskt 1984.

    En maskin mellan två världar

    Det stora problemet var att PCjr aldrig riktigt hittade sin identitet.

    Som hemdator var den för dyr. Konsumenter kunde köpa populära alternativ som Commodore 64 för betydligt mindre pengar. Som arbetsdator var den samtidigt för begränsad. Många trodde att PCjr skulle vara nästan helt identisk med IBM PC, men i praktiken var kompatibiliteten bara delvis god. Det betydde att viktiga program inte alltid fungerade som användarna hoppats.

    Just detta blev avgörande. IBM hade redan gjort PC-kompatibilitet till ett slags kvalitetsstämpel. Därför kom många kunder till butikerna i tron att PCjr var en enklare IBM PC för hemmet. När de upptäckte att den inte utan vidare kunde köra all PC-mjukvara, försvann en stor del av lockelsen.

    Det var med andra ord varken en självklar hemdator eller en självklar kontorsmaskin. Den hamnade mitt emellan – och det är ofta en farlig position för en ny produkt.

    Tekniken var faktiskt intressant

    Det ironiska är att PCjr inte alls var en ointressant dator. Tvärtom hade den flera tekniska egenskaper som var moderna och spännande för sin tid.

    Grafiken var en tydlig förbättring jämfört med den vanliga IBM PC:ns CGA-standard. PCjr kunde visa fler färger i flera lägen, vilket gjorde den bättre lämpad för spel och pedagogiska program. För spelutvecklare såg det först mycket lovande ut, och flera trodde att PCjr kunde bli en stark spelplattform.

    Ljudet var också bättre än hos standard-PC:n. Med sitt ljudchip kunde den skapa flera samtidiga toner och brus, vilket gav betydligt rikare ljud än den enkla pipande PC-högtalaren. För den som ville använda datorn till spel eller interaktiva program var detta ett verkligt lyft.

    Dessutom hade datorn stöd för ROM-kassetter. I stället för att alltid starta från diskett kunde användaren sätta in en kassett med program som startade direkt. Det påminde mer om spelkonsoler och andra hemdatorer än om en traditionell kontors-PC.

    Den ökända tangentbordsfrågan

    Det som kanske blivit mest känt i efterhand är PCjr:s ursprungliga tangentbord.

    IBM valde först ett litet trådlöst tangentbord med så kallade chiclet-tangenter, alltså små, platta tangenter med mellanrum emellan. Tanken var sannolikt att det skulle ge ett modernt och kompakt intryck. I verkligheten upplevde många att tangentbordet var uselt att skriva på.

    För en dator som ändå skulle locka människor att använda ordbehandling och annan textbaserad mjukvara blev det ett stort problem. Kritiken blev hård, och IBM tvingades senare ta fram ett nytt tangentbord med mer traditionell utformning. Det hjälpte något, men skadan var redan gjord. Tangentbordet blev en symbol för att IBM inte riktigt förstått hur kunderna faktiskt ville använda maskinen.

    Begränsad utbyggnad bromsade datorn

    PCjr hade också en ovanlig expansionslösning. I stället för vanliga interna expansionskort använde den så kallade “sidecars” – moduler som fästes på sidan av datorn. Idén var smart på sitt sätt, men i praktiken blev lösningen klumpig och mindre flexibel än vad avancerade användare önskade.

    Minnesmängden var dessutom ett bekymmer. Grundmodellen hade bara 64 kilobyte RAM, vilket snabbt visade sig vara för lite. Även när minnet byggdes ut låg datorn ofta efter de behov som affärsprogram och mer avancerad mjukvara ställde.

    Det ledde till en märklig situation: datorn marknadsfördes som en del av PC-familjen, men klarade inte alltid av samma arbetsuppgifter som kunderna kopplade ihop med IBM PC-namnet.

    Förväntningarna var nästan omöjliga att leva upp till

    Få datorlanseringar har omgivits av så mycket rykten som PCjr. Innan maskinen ens presenterades talades det i pressen om projektet “Peanut”, en hemdator från IBM som skulle kosta relativt lite och förändra marknaden. Förväntningarna skruvades upp till extrema nivåer långt innan kunderna faktiskt kunde köpa den.

    När datorn väl lanserades i november 1983 blev den därför bedömd inte bara som en ny produkt, utan som ett löfte om en ny era. Många analytiker trodde att den skulle dominera hemmen på samma sätt som IBM PC börjat dominera företag.

    Men när verkliga kunder såg den i butik blev reaktionen svalare. Priset uppfattades som högt, tangentbordet fick kritik, och de tekniska kompromisserna blev tydliga. För en produkt som byggts upp av enorma förväntningar blev det extra farligt. Ju högre förväntningarna är, desto hårdare känns besvikelsen.

    IBM försökte rädda projektet

    IBM gav inte upp direkt. Företaget sänkte priserna, ökade reklamen kraftigt och bytte ut tangentbordet. Man försökte också betona att PCjr kunde köra många populära PC-program och erbjöd fler möjligheter till minnesutbyggnad.

    Under en period steg försäljningen igen. I slutet av 1984 såg det nästan ut som om IBM faktiskt kunde vända utvecklingen. Men förbättringen höll inte i sig. När kampanjerna och rabatterna tappade kraft började problemen åter synas tydligt. Försäljningen föll igen, och lagren växte.

    I mars 1985 drog IBM till slut ur kontakten och stoppade PCjr.

    Tandy tog idén – och lyckades bättre

    Det kanske mest fascinerande eftermälet är att grundidén bakom PCjr inte alls var hopplös. Kort efteråt kom Tandy 1000, en dator som inspirerades starkt av PCjr:s styrkor men undvek flera av dess misstag.

    Tandy-maskinen erbjöd liknande grafik och ljud men bättre kompatibilitet, bättre tangentbord och mer praktisk användning. Den blev betydligt mer framgångsrik. På så sätt visade marknaden att IBM inte hade haft helt fel om behovet – bara fel genomförande.

    Det är därför PCjr är så intressant i efterhand. Den misslyckades inte för att visionen var dum, utan för att balansen mellan pris, kompatibilitet och användbarhet blev fel.

    Varför PCjr blev en klassisk flopp

    Det finns flera skäl till att IBM PCjr gått till historien som ett misslyckande:

    Den var för dyr för att vara en självklar hemdator.

    Den var inte tillräckligt kompatibel för att vara en fullgod IBM PC i miniformat.

    Den hade ett kritiserat tangentbord som skadade ryktet tidigt.

    Den var svår att bygga ut på ett smidigt sätt.

    Den saknade en tydlig målgrupp.

    Allt detta gjorde att kunderna hade svårt att förstå varför de egentligen skulle välja just den.

    Ett viktigt misslyckande i datorhistorien

    Trots att PCjr blev kortlivad är den långt ifrån oviktig. Tvärtom säger den mycket om 1980-talets datorvärld. Den visar hur snabbt marknaden förändrades, hur avgörande kompatibilitet blev och hur svårt det var även för världens mäktigaste datorföretag att förstå hemmabrukarnas behov.

    Den visar också att teknisk innovation inte räcker om helheten inte fungerar. Bättre ljud och grafik hjälpte inte när priset var fel, tangentbordet irriterade användarna och kompatibiliteten inte motsvarade förväntningarna.

    IBM återvände senare till hemmamarknaden med andra modeller, men PCjr förblev ett varnande exempel. Den är i dag ihågkommen både som en märklig parentes och som en dator före sin tid på vissa områden.

    Just därför fortsätter den att fascinera. IBM PCjr var inte bara en flopp – den var ett tidigt försök att förena kontors-PC och hemdator i en och samma maskin. Den försökte bli framtiden, men kom ut på marknaden i en form som nästan ingen riktigt ville ha.

    Youtube innehåll om IBM PC jr

    Faktaruta: IBM PCjr

    Lansering: 1984

    Tillverkare: IBM

    Typ: Hemdator

    Processor: Intel 8088 (4,77 MHz)

    Minne: 64 KB RAM (bas)

    Operativsystem: PC DOS 2.10

    Lagring: 5,25-tums diskett, ROM-kassetter

    Grafik: upp till 320×200 i 16 färger

    Ljud: Texas Instruments SN76489 + PC-högtalare

    Utgick: 1985

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Sharp PC-5000 – en tidig vision av den bärbara datorn

    Sharp PC-5000 var en av de allra första datorerna som på allvar försökte förena personlig datorkraft med verklig bärbarhet. När den lanserades 1983 visade den att en PC-kompatibel dator kunde vikas ihop, drivas utan ständig tillgång till kringutrustning och användas utanför skrivbordsmiljön. Trots sin höga vikt och tekniska begränsningar blev den ett tidigt steg mot den moderna laptopen och ett tydligt exempel på 1980-talets snabba tekniska utveckling.

    När vi i dag använder tunna laptops som väger runt ett kilo är det lätt att glömma hur revolutionerande idén om en bärbar dator en gång var. I början av 1980-talet bestod de flesta så kallat portabla datorer av tunga lådor som mer lämpade sig för att flyttas mellan rum än att bäras med sig. Mot denna bakgrund framstår Sharp PC-5000 som ett ovanligt framsynt steg mot den moderna laptopen.

    Sharp PC-5000 presenterades i november 1983 av Sharp Corporation och hör till de allra tidigaste datorerna som på allvar kan kallas laptops. Den använde en vikbar clamshell-design där skärmen fälls ner över tangentbordet, samma grundform som fortfarande dominerar dagens bärbara datorer.

    Teknik i miniatyr för sin tid

    Under skalet var Sharp PC-5000 till stora delar kompatibel med IBM PC-standarden. Den använde en Intel 8088-processor på 4,77 MHz, exakt samma klockfrekvens som original-PC:n från IBM. Operativsystemet var MS-DOS 2.0, lagrat i ROM, vilket innebar att datorn kunde startas direkt utan diskett.

    Ett tekniskt särdrag var användningen av bubble memory, en ovanlig minnesteknik som behöll information även utan ström. Grundkonfigurationen innehöll 128 kilobyte minne, men detta kunde byggas ut med instickskassetter. Samma kassettplatser kunde även ta emot program i ROM-form, till exempel ett utökat BASIC-språk och kontorsprogram för ordbehandling och kommunikation.

    Skärm, skrivare och lagring

    Datorn var utrustad med en LCD-skärm på 640×80 pixlar, vilket motsvarade 80 tecken i bredd och åtta rader text. Sett med dagens mått var detta mycket begränsat, men för programmering, textarbete och terminalanvändning var det fullt tillräckligt vid tiden.

    En ovanlig och karakteristisk detalj var den inbyggda termiska skrivaren. Den gjorde det möjligt att skriva ut text direkt från datorn, ungefär som ett kvitto. Skrivaren kunde också köpas som tillbehör och monteras på datorn, vilket bidrog till att PC-5000 påminde mer om en avancerad skrivmaskin än om senare tiders laptops.

    För masslagring användes en extern dubbel 5,25-tums diskettenhet. Detta gjorde systemet mindre smidigt att bära runt, men gav samtidigt betydligt bättre lagringsmöjligheter än många andra tidiga bärbara datorer.

    Portabilitet på 1980-talets villkor

    Sharp PC-5000 vägde omkring fem kilogram. Det låter tungt i dag, men var ändå betydligt mer hanterbart än samtida transportabla datorer som Compaq Portable och Osborne 1, vilka ofta krävde både bärhandtag och god ryggstyrka.

    Den kunde användas på resande fot, även om ”portabel” snarare betydde att den gick att ta med mellan kontor och möten än att arbeta med i knät på ett café.

    Mottagande och betydelse

    Sharp PC-5000 fick ett positivt mottagande i datortidningar under 1980-talets första hälft. Den utsågs till en av de bästa persondatorerna 1983 av den australiska tidskriften Your Computer och prisades året därpå av Creative Computing som bästa notebook-dator i sin prisklass. Kritiken handlade främst om begränsad tillgång i butik och osäkert tredjepartsstöd.

    År 1985 ersattes modellen av den mer fullt IBM-kompatibla Sharp PC-7000, men PC-5000 hade redan visat vägen.

    Ett viktigt steg i datorhistorien

    Sharp PC-5000 blev ingen storsäljare, men dess betydelse ligger inte i försäljningssiffror. Den visade att en bärbar, PC-kompatibel dator med vikbar design, LCD-skärm och standardprogramvara faktiskt var möjlig. Många av de idéer som i dag känns självklara fanns redan här, om än i en tung och tekniskt begränsad form.

    I efterhand framstår Sharp PC-5000 som ett tydligt exempel på hur snabbt datorutvecklingen tog fart under 1980-talet och som en viktig milstolpe på vägen mot den moderna laptopen.

    Innehåll på youtube om Sharp PC 5000

    Och så blir det reklam

    Reklamtexten för Sharp PC-5000 spelade skickligt på tidens skepsis mot bärbara datorer. Rösten ställer upp invändningar som många användare kände igen: en portabel dator kan väl inte ha skrivare, inte 128 kilobyte minne, inte klara ordbehandling, kommunikation och kalkylprogram som en stationär IBM-PC. Men budskapet vänder snabbt på resonemanget. Jo, den kan allt detta – tack vare bland annat bubble memory och utbyggbart minne – och dessutom något som skrivbordsdatorn inte klarar: den är inte fastkedjad vid skrivbordet. Sharp PC-5000 framställs som en prisvärd, kraftfull och verkligt portabel dator för arbete på språng, ett tydligt uttryck för Sharps ambition att göra datorkraft rörlig och tillgänglig.
    Sharp PC-5000 – faktaruta
    Typ
    Tidigt laptop-/portabelt PC-system
    Lanserad
    11 november 1983
    Processor
    Intel 8088, 4,77 MHz
    Operativsystem
    MS-DOS 2.0 (i ROM)
    Minne
    128 kB (bubble memory), utbyggbart via kassetter
    Skärm
    LCD 640×80 px (80 tecken × 8 rader)
    Lagring
    Extern dubbel 5,25" diskettenhet
    Särskilt
    Inbyggd termisk skrivare (kunde även köpas separat)
    Vikt
    ca 5 kg
    Efterföljare
    Sharp PC-7000 (sent 1985)

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • IBM PC 5150 – datorn som gjorde “PC” till ett vardagsord

    När IBM lanserade PC 5150 år 1981 förändrades persondatorvärlden i grunden. Det som började som ett försök att snabbt ta sig in på en växande marknad kom att bli den tekniska standard som nästan alla moderna datorer bygger på. Trots att IBM PC inte var den mest avancerade eller färgstarka datorn som fanns vid tiden, var den extremt väl genomtänkt – modulär, lätt att bygga ut och baserad på öppna komponenter. Det gjorde att den inte bara blev en succé, utan även en mall som klontillverkare kopierade och utvecklade vidare. IBM PC 5150 banade väg för den PC-era som än idag präglar hur vi använder datorer.

    När IBM lanserade sin första persondator i augusti 1981 var det få som anade att den skulle definiera en helt ny standard. IBM Personal Computer, modell 5150, blev inte bara ännu en dator – den blev mallen som nästan alla framtida PC-datorer skulle följa. Mycket av det vi idag tar för givet i en “vanlig PC” går att spåra direkt tillbaka till den här maskinen.

    Bakgrunden – när jätten IBM kliver ner på skrivbordet

    Före 1980-talet var IBM framför allt ett namn för stora, dyra företagsdatorer och stordatörer. Samtidigt började små, billiga hemdatorer från till exempel Apple, Commodore och Tandy ta fart och säljas i hundratusental. De kostade bara några hundra dollar, och plötsligt stod IBM där och såg hur konkurrenterna tog plats på skrivborden – även hos deras egna kunder.

    Internt på IBM växte insikten: om de inte snabbt tog fram en billig, liten dator riskerade de att missa en hel marknad. Lösningen blev ett litet, nästan “startup-liknande” projekt i Boca Raton, Florida – med ovanligt fria tyglar för att vara IBM. Man fick tillåtelse att:

    • använda standardkomponenter från andra tillverkare
    • köpa in operativsystem utifrån
    • sälja via återförsäljare som ComputerLand och Sears

    För IBM var det här ett rejält avsteg från hur man brukade göra. Och just den ovanligt öppna strategin är en stor del av förklaringen till varför IBM PC fick så enorm betydelse.

    Öppen arkitektur – PC:n som alla fick bygga vidare på

    En av de mest avgörande designprinciperna var “öppen arkitektur”. I praktiken innebar det:

    • standardprocessor: Intel 8088 på 4,77 MHz
    • standardminnen: vanliga DRAM-kretsar
    • öppet dokumenterad systembuss (det som senare kallas ISA)
    • noggrant publicerade tekniska manualer

    IBM behöll BIOS-firmwaren som sin egen, men resten dokumenterades i detalj. Tanken var att:

    • externa företag skulle kunna bygga expansionskort (grafik, serieport, nätverk osv.)
    • programutvecklare enkelt skulle kunna skriva mjukvara

    Det här gav en enorm effekt: redan inom något år fanns det mängder av program, grafikkort, minneskort, kommunikationskort och mycket annat – långt mer än IBM ens själva sålde.

    Hårdvaran – enkel, robust och byggd för att kunna växa

    Sett med dagens ögon är IBM PC 5150 extremt modest, men 1981 var den både seriös och imponerande.

    Processor och minne

    • CPU: Intel 8088, en 16-bitars arkitektur internt med 8-bitars databuss
    • Klockfrekvens: 4,77 MHz (framräknad från TV-frekvensen 14,31818 MHz delat med 3)
    • RAM:
      • tidiga modeller: 16 KB lött på moderkortet, expanderbart till 64 KB
      • senare moderkort: upp till 256 KB på moderkortet
      • total praktisk gräns: 640 KB konventionellt minne (resten av adressrymden upptogs av ROM och hårdvara)

    Dessutom fanns en tom sockel för en matematikkop­rocessor (Intel 8087), för snabbare flyttalsberäkningar – viktigt för tekniska och vetenskapliga program.

    Grafik och skärm

    Här gjorde IBM något ovanligt för tiden: man sålde inte en “inbyggd” videolösning, utan val mellan två olika grafikkort:

    • MDA (Monochrome Display Adapter)
      • skarp monokrom text
      • perfekt för kontor, terminalarbete, programmering
      • kunde inte visa grafik
    • CGA (Color Graphics Adapter)
      • färggrafik, text + grafiklägen
      • signal i TV-hastighet (NTSC), så man kunde koppla den till en vanlig TV eller en färgmonitor
      • enklare spelgrafik och diagram

    Det här gjorde att PC:n både kunde vara en seriös kontorsdator med superskarp text – och en enklare spel- eller hem-dator med färggrafik, beroende på hur man utrustade den.

    Lagring – från kassettband till disketter (och så småningom hårddisk)

    Grundidén var att man skulle kunna köra den riktigt billigt:

    • kassettport: möjlighet att använda bandspelare för lagring, styrd via BASIC i ROM
    • diskettenheter (5,25 tum):
      • först 160 KB per sida, sedan 320/360 KB per disk
      • en eller två inbyggda enheter i fronten

    I praktiken köpte nästan alla diskett, och kassettstödet dog snabbt ut. Hårddisk fanns inte som standard på den första PC:n, men kom senare genom:

    • IBM PC XT – efterföljare med inbyggd hårddisk
    • IBM 5161 Expansion Unit – extra låda med fler kortplatser och hårddisk

    Tangentbordet – den oväntade stjärnan

    Tangentbordet var en av de stora “selling points”:

    • rejäl, mekanisk konstruktion (Model F)
    • distinkta, taktila tangenter
    • layout med full uppsättning funktions- och navigeringstangenter

    Många recensenter ansåg att det var det bästa tangentbordet som fanns på en mikro­ dator vid den tiden. I en värld av gummimembran och “chiclet”-tangenter stack det verkligen ut.

    Program och operativsystem – när DOS tog över världen

    IBM planerade från början att stödja flera operativsystem:

    • CP/M-86 (arvtagare till det enormt populära CP/M)
    • UCSD p-System (Pascal-orienterad miljö)
    • PC DOS (IBM:s variant av MS-DOS)

    I praktiken blev PC DOS (och därmed MS-DOS) snabbt den dominerande plattformen:

    • CP/M-86 kom sent och var dyrt
    • p-System blev en nischlösning
    • DOS följde med IBM:s egna lösningar och fick snabbt enormt programstöd

    Dessutom fanns:

    • BASIC i ROM – så att datorn alltid kunde starta upp i ett programmerbart läge utan diskett
    • växande programbibliotek: kalkylark, ordbehandlare, databaser, spel, terminalprogram

    Redan efter ett år fanns det hundratals program och systemet hade blivit utvecklarnas favoritplattform.

    Genombrottet – från “IBMs lilla dator” till industristandard

    IBM trodde initialt att de skulle sälja runt 220 000 datorer på tre år. I verkligheten exploderade efterfrågan:

    • leveranser upp mot 40 000 PC per månad
    • många kunder betalade i förskott utan att veta när datorn skulle levereras
    • stora företag började standardisera på IBM PC
    • i mitten av 1980-talet stod IBM för en enorm del av PC-marknaden

    Marknadsföringen hjälpte också. IBM använde en Chaplin-liknande figur i reklamfilmerna – “den lille luffaren” – för att framställa datorn som vänlig, mänsklig och lättillgänglig även för icke-experter.

    Klonsprängningen – när andra började bygga “PC”

    Eftersom IBM använde standardkomponenter och publicerade detaljerad dokumentation dröjde det inte länge innan andra företag började bygga datorer som:

    • körde samma program
    • använde samma expansionskort
    • fungerade på samma sätt – men var billigare eller snabbare

    Det enda verkliga hindret var BIOS, som var upphovsrättsskyddat. Men genom så kallad “clean room”-reverse engineering lyckades företag som Compaq, Phoenix, American Megatrends och andra ta fram fullt kompatibla BIOS-varianter utan att kopiera IBM:s kod.

    Resultatet blev:

    • en våg av IBM PC-kompatibla datorer – “PC-kloner”
    • hård konkurrens på pris och prestanda
    • att “IBM PC-kompatibel” blev en branschstandard

    Till slut blev själva IBM mindre viktigt än standarden man skapat. IBM sålde så småningom hela sin PC-verksamhet till Lenovo, men PC-arkitekturen lever vidare.

    Arvet – IBM PC som osynlig mall

    Det mesta vi idag förknippar med en “vanlig PC” har rötter i IBM 5150:

    • x86-arkitekturen (som i princip lever kvar än idag)
    • idéen om öppna expansionskort och dokumenterade gränssnitt
    • DOS/BIOS-modellen som grund för hur datorn startar
    • PC-tangentbordets layout och känsla

    Även om originalmaskinen sedan länge är museiföremål, ekar dess designval fortfarande i moderna stationära datorer, servrar – och till och med i äldre Intel-baserade Macar. IBM PC 5150 var aldrig den mest färgglada eller lekfulla hemdatorn, men den blev den mest inflytelserika. Det var datorn som gjorde att “PC” blev synonymt med “persondator” – och satte formen för en hel era av datorteknik.

    Teknisk faktaruta – IBM PC (Model 5150)

    TillverkareIBM
    ModellIBM Personal Computer (5150)
    Lansering12 augusti 1981
    TypStationär persondator
    CPUIntel 8088 @ 4,77 MHz
    RAM (grund)16 KB eller 64 KB
    RAM (max)640 KB (med expansionskort)
    ROMBIOS + IBM BASIC
    OperativsystemIBM PC DOS 1.0, CP/M-86, UCSD p-System
    Lagring1–2 st 5,25″ floppy (160/320 KB), kassettport på tidiga modeller
    GrafikMDA (mono), CGA (färg)
    BildskärmIBM 5151 (mono), 5153 (färg), TV via kompositvideo
    Ljud1-kanalig PC-högtalare
    InmatningIBM Model F tangentbord (83 tangenter)
    Expansion5 st ISA-platser (8-bit)
    AnslutningarSeriell port, parallellport, kassettport (tidiga modeller)
    Ström120/240 V AC
    Dimensionerca 51 × 42 × 14 cm
    Viktca 11–14 kg
    Lanseringsprisfrån 1 565 USD (1981)
    Tillverkning1981–1987
    EfterträdareIBM PC XT (1983)

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare