SWTPC 6800 var en av de tidigaste mikrodatorerna som tog steget från laboratorier och företag till teknikintresserade privatpersoner. När den lanserades 1975 erbjöd den något ovanligt för sin tid: möjligheten att själv bygga, förstå och programmera en dator baserad på mikroprocessor. Med sitt enkla men öppna upplägg blev SWTPC 6800 en inkörsport till datorvärlden för en hel generation entusiaster och lade grunden för den framväxande persondatorrevolutionen.
År 1975, när datorer fortfarande betraktades som något för universitet och storföretag, lanserade Southwest Technical Products Corporation en ovanlig produkt: SWTPC 6800 Computer System. Det var en tidig mikrodator byggd kring mikroprocessorn Motorola 6800 och riktade sig inte till konsumenter – utan till entusiaster, experimenterare och blivande programmerare.
Till skillnad från färdiga terminaler eller minidatorer var SWTPC 6800 en byggsats. Användaren monterade själv datorn och lärde sig därmed hur den fungerade på riktigt, från strömförsörjning till databuss.
En dator man förstod, inte bara använde
SWTPC 6800 saknade inbyggd skärm och tangentbord. I stället kopplades den till en extern ASCII-terminal, ofta baserad på en TV. Det kunde verka primitivt, men gav stor flexibilitet.
En avgörande fördel var att datorn innehöll ett litet övervakningsprogram, MIKBUG, lagrat i ROM. När strömmen slogs på kunde användaren omedelbart mata in programkod eller data, utan extra laddningsutrustning. Detta gjorde SWTPC 6800 ovanligt lättanvänd för sin tid.
Begränsningar som skapade kreativitet
Standardminnet var endast 4 kilobyte RAM. Ändå räckte det för att skriva egna program, testa maskinkod och köra enkla operativsystem. Begränsningarna tvingade användarna att tänka effektivt och förstå varje instruktion.
För många var SWTPC 6800 den första dator där man verkligen lärde sig hur program samverkar med hårdvara.
SS-50 – grunden för ett ekosystem
SWTPC 6800 introducerade SS-50-bussen, ett expansionssystem som gjorde det möjligt att bygga ut datorn med fler minneskort, I/O-kort och senare även nya processorer. SS-50 blev vida spridd och användes av andra tillverkare och klonbyggen.
Detta gjorde SWTPC 6800 till mer än en enskild produkt – den blev en modulär plattform.
Vidareutveckling och uppgraderingar
Southwest Technical Products följde senare upp med modeller baserade på Motorola 6809. Äldre SWTPC 6800-system kunde i många fall uppgraderas, vilket var ovanligt under en tid då datorer snabbt blev föråldrade.
Varför SWTPC 6800 fortfarande är viktig
SWTPC 6800 var långsam, saknade grafik och krävde teknisk kunskap. Men den gav användaren något mycket värdefullt: insikt. Den visade att datorer inte var mystiska lådor, utan system man kunde förstå, bygga och förändra.
I efterhand ses SWTPC 6800 som en viktig föregångare till dagens maker-, hacker- och open-hardware-kultur – en dator som inte var till för alla, men som betydde allt för dem som ville lära sig.
HP 9800-serien lanserades i början av 1970-talet som ”programmerbara räknare”, men var i praktiken några av världens första skrivbordsdatorer. Med inbyggt programspråk, grafik och interaktiv användning lade de grunden för persondatorn – flera år innan begreppet ens blivit allmänt känt.
I början av 1970-talet var datorer stora, dyra och oftast placerade i särskilda datorrum. De krävde utbildad personal, bokningssystem och omfattande infrastruktur. Mot denna bakgrund lanserade Hewlett-Packard något som kom att förändra synen på vad en dator kunde vara: HP 9800-serien.
Maskinerna kallades officiellt programmerbara räknare, men i praktiken var de fullskaliga datorer avsedda att stå direkt på skrivbordet. Flera år innan persondatorn slog igenom hade HP redan gjort datorn personlig, åtminstone för ingenjörer, forskare och lärare.
En dator som låtsades vara en räknare
Den första modellen, HP 9810A från 1971, ersatte företagets tidigare HP 9100. Det verkliga genombrottet kom dock 1972 med HP 9830A. Den var utrustad med ett komplett BASIC-språk lagrat i ROM, alfanumeriskt tangentbord, möjlighet till extern lagring och stöd för grafik, matriser och avancerad matematik.
Att Hewlett-Packard fortsatte kalla maskinen för räknare var ingen slump. På många företag var det betydligt enklare att få inköp godkänt av en ”calculator” än av en ”computer”. Marknadsföringen var därmed lika strategisk som teknisk.
Gemensam hårdvaruplattform
De tre första modellerna i serien, HP 9810, 9820 och 9830, byggde alla på samma grundläggande hårdvaruarkitektur. Trots att de introducerades bara tre till fyra år efter HP 9100 upplevs deras elektronik som betydligt modernare. Här tog HP ett tydligt steg bort från specialbyggda räknarkretsar och närmade sig en generell datorarkitektur.
Processor
HP 9800-serien använde en 16-bitars processor med en klockfrekvens på cirka 8 MHz. Processorn var mikroprogrammerad och kunde utföra 75 olika instruktioner. Mikroprogrammet lagrades i bipolär ROM och bestod av 256 ord om 28 bitar, fördelade över sju integrerade kretsar. Instruktionsuppsättningen var tydligt inspirerad av HP 2100-seriens minidatorer.
Processorn hade fyra huvudregister: A, B, E och P. P-registret fungerade som programräknare. A- och B-registren var ackumulatorer, där A kunde användas för både binära och decimala operationer medan B endast stödde binära. E-registret var ett fyrabitars tillägg som användes vid skiftning av BCD-data. Därutöver fanns ett femte register, Q, som först innehöll aktuell instruktion och därefter användes som arbetsregister.
ROM, firmware och utbyggnad
Utöver mikroprogram-ROM användes n-kanals MOS-ROM för att lagra kalkylatorns firmware. När projektet inleddes var kretskortsburen ROM, som i HP 9100, fortfarande billigare än integrerade kretsar. HP valde ändå att satsa på MOS-teknik, ett beslut som visade sig vara framtidssäkert.
ROM-kretsarna var på 4 kilobit och utvecklades internt av HP eftersom kommersiella komponenter inte uppfyllde kraven. De var organiserade som 512 ord om 8 bitar. Minnesarkitekturen gjorde det möjligt att installera utbyggnadsblock med specialfunktioner. På HP 9810 användes dessa bland annat för tangentfunktioner och periferistyrning. På HP 9820 gav varje block funktioner till grupper om tio tangenter. HP 9830 kunde använda upp till åtta block, men tack vare QWERTY-tangentbordet tillförde blocken i stället nya språkkommandon.
RAM och minnesteknik
Arbetsminnet bestod av Intel 1103, ett dynamiskt PMOS-RAM på 1 kilobit per krets. Systemet innehöll särskild hårdvara som uppdaterade minnet minst varannan millisekund. Denna typ av RAM fanns inte tillgänglig när HP 9100 konstruerades och markerar ett tydligt tekniksprång mellan generationerna.
Före sin tid
HP 9800-serien introducerade funktioner som i dag upplevs som självklara men som då var banbrytande. Maskinerna startade direkt i ett interaktivt läge där användaren kunde skriva uttryck, köra program och redigera kod utan inloggning eller väntetid.
Markörstyrd textredigering, funktionsknappar med utbytbara etiketter och inbyggda grafikkommandon gjorde systemen ovanligt användarvänliga. Att rita diagram och matematiska funktioner krävde inga externa program eller stordatorer, allt fanns i maskinen.
Kontaktlöst tangentbord
Tangentborden var kontaktlösa och byggde på en transformatorprincip. Under varje tangent fanns en tryckt spole på kretskortet och i tangenten satt en metallskiva. När tangenten trycktes ned förändrades transformatorns egenskaper, vilket detekterades av en komparator. Avsaknaden av mekaniska kontakter gav mycket hög driftsäkerhet och lång livslängd.
Konstruktion och kylning
HP 9800-serien byggdes i kraftiga plåtkapslingar avsedda för professionellt bruk. Konstruktionen var lättare än HP 9100 men fortfarande robust. Den tätare komponentpackningen och den högre arbetshastigheten ökade värmeutvecklingen, vilket gjorde att en fläkt infördes som standard.
Alla kretskort, inklusive nätaggregatet, anslöts via kantkontakter. För att minska risken för monteringsfel var kortutdragarna färgkodade och matchade motsvarande färg på kortplatserna, ett tidigt exempel på servicevänlig industridesign.
Användes där det verkligen gällde
HP 9800-datorerna användes i praktiska och ofta kritiska sammanhang. Inom flyg- och rymdindustrin användes de för tekniska beräkningar och simuleringar. Skolor och universitet tog dem i bruk i undervisning. Den amerikanska kustbevakningen använde dem för navigations- och kommunikationssystem.
Deras kombination av portabilitet, robusthet och självständighet gjorde dem särskilt lämpade för miljöer där tillgång till stordatorer eller tillförlitliga kommunikationslinjer saknades.
Programmering med BASIC och HPL
De flesta modeller i serien programmerades i BASIC, ett språk anpassat för ingenjörers behov och tätt integrerat med maskinvaran. För vissa modeller erbjöds även HPL, High-Performance Language, ett registerbaserat språk optimerat för numeriska beräkningar.
Grafikkommandona som följde med plotterutbyggnaderna kom senare att ligga till grund för ett gemensamt grafiksystem som återanvändes i flera andra HP-datorer och intelligenta terminaler.
Bron till persondatorn
HP 9800-serien utgjorde en viktig länk mellan minidatorernas värld och den framväxande persondatorn. Erfarenheterna från serien ledde vidare till HP Series 80 och senare till UNIX-baserade arbetsstationer i HP 9000-familjen.
Under en kort period konkurrerade systemen med andra skrivbordsdatorer som IBM 5100, Tektronix 4051 och Wang 2200, innan marknaden slutligen togs över av persondatorer som Apple II och IBM PC.
Ett bortglömt pionjärarbete
I dag är HP 9800-serien relativt okänd utanför museer och samlarkretsar. Ändå lade den grunden för mycket av det som senare blev självklart: interaktiv programmering, grafik på skrivbordet och datorer som kunde användas direkt av ingenjörer, lärare och studenter.
HP 9800 var inte bara en räknare som blev en dator. Den var en dator innan världen riktigt hade lärt sig att tänka i de banorna.
Atari TT030 var Ataris mest ambitiösa datorprojekt och ett tydligt försök att ta steget från hemmadatorer till professionella arbetsstationer. Med 32-bitars arkitektur, kraftfull Motorola-processor och siktet inställt på Unix-världen representerade TT både kulmen på Atari ST-eran och en framtid som aldrig riktigt hann ikapp sin tid.
År 1990 stod datorvärlden mitt i ett teknikskifte. Persondatorer började närma sig arbetsstationernas prestanda, Unix började lämna universitetsmiljöerna och Motorola 68000-familjen betraktades fortfarande som ett seriöst alternativ till Intels processorer. Det var i detta sammanhang som Atari TT030, oftast kallad Atari TT, lanserades – Ataris kanske mest ambitiösa datorprojekt någonsin.
TT var inte avsedd som en vidareutveckling av Atari ST för hemmabruk. Den var från grunden tänkt som en professionell maskin, riktad mot utvecklare, tekniker och avancerade användare. Namnet TT stod för Thirty-Two/Thirty-Two och syftade på en fullt 32-bitars arkitektur, något som tydligt markerade ett brott med tidigare ST-modeller.
Ett tekniskt kraftpaket i grå plast
Kärnan i Atari TT var Motorola 68030 klockad till 32 MHz, kompletterad av flyttalsprocessorn Motorola 68882. För sin tid var detta mycket hög prestanda, särskilt i Unix-sammanhang.
För att bibehålla kompatibilitet med äldre ST-kretsar kördes systembussen i 16 MHz medan processorn arbetade i 32 MHz. Detta innebar att Atari använde en teknik som senare blev vanlig i PC-världen, där processorn körs i högre hastighet än resten av systemet.
Minnesarkitekturen var ovanligt flexibel. Datorn använde både traditionellt ST-RAM för bakåtkompatibilitet och separat TT-RAM för högpresterande applikationer. Med expansionskort kunde TT utrustas med upp till 256 MB RAM, en närmast ofattbar mängd minne vid början av 1990-talet.
Grafiken hanterades av den egenutvecklade TT Shifter, som stödde både klassiska ST-upplösningar och nya VGA-lägen. Mest imponerande var det monokroma högupplösta läget 1280×960, särskilt avsett för professionellt arbete som programmering, CAD och desktop publishing.
Före sin tid – men för sent ute
Ataris ursprungliga vision var att TT skulle bli en fullvärdig Unix-arbetsstation. Maskinen var avsedd att köra Unix System V, i form av Ataris egen variant Atari System V (ASV), komplett med Motif-baserat grafiskt gränssnitt.
Problemet var att Unix-porten dröjde. Under nästan två år levererades TT främst med TOS 3.x, ett snabbt men enkeltrådat operativsystem utan preemptiv multitasking. För en dator som marknadsfördes som arbetsstation skapade detta en tydlig diskrepans mellan hårdvara och mjukvara.
När ASV slutligen blev färdigt 1992 hade marknaden förändrats. Arbetsstationer från Sun och SGI dominerade, samtidigt som PC-världen snabbt tog igen prestandaförsprånget. Priset på cirka 2995 dollar gjorde dessutom TT till en svår investering för den etablerade Atari-publiken.
En teknisk uppvisning utan motstycke i Atari-världen
Trots sin begränsade kommersiella framgång var Atari TT tekniskt imponerande. Den erbjöd äkta SCSI-stöd, intern VME-buss för expansion, flera seriella portar, nätverksmöjligheter, VGA-utgång samt klassiska Atari-funktioner som MIDI-portar och cartridge-plats.
Samtidigt saknades den välkända BLiTTER-kretsen från tidigare ST-modeller. Atari bedömde att den befintliga 8 MHz-varianten skulle bli en flaskhals och valde att inte utveckla en ny 32 MHz-version, vilket var ett kostnadsbeslut som fick konsekvenser för vissa grafiska operationer.
Ett nytt liv efter Ataris sorti
När Atari Corporation lämnade datorbranschen 1993 avslutades produktionen av TT, liksom hela ST-familjen. Det kunde ha varit slutet, men i stället fick datorn ett oväntat efterliv.
Tack vare öppna hårdvaruspecifikationer blev Atari TT en av de första icke-Intel-plattformarna som fick Linux porterat till sig. Kort därefter följde NetBSD, vilket gjorde TT till en populär maskin bland Unix-entusiaster och retrohackare.
I efterhand framstår Atari TT som en tydlig brygga mellan epoker: mellan hemmadator och arbetsstation, mellan proprietära system och öppen källkod, mellan 1980-talets idéer och 1990-talets krav.
Ett nostalgiskt bokslut
Atari TT030 blev aldrig den framgång Atari hade hoppats på. Den var för dyr, för avancerad och lanserades för sent. Samtidigt var den tekniskt djärv och visionär på ett sätt som få andra Atari-datorer varit.
I dag betraktas TT som en kultmaskin – ett bevis på att Atari en gång vågade sikta mot toppen av datorvärlden. En grå, kantig arbetsstation fylld av framtidstankar, och ett stycke datorhistoria som fortfarande fascinerar.
Innehålle på youtube om Atari TT030
Atari TT030 – fakta
Lansering
1990 (US: 1991)
Tillverkare
Atari Corporation
Typ
Persondator / arbetsstationsinriktad
Processor
Motorola 68030, 32 MHz (systembuss 16 MHz)
FPU
Motorola 68882, 32 MHz
Operativsystem
Atari TOS 3.x, Atari System V (ASV), MiNT, MagiC, NetBSD (senare även Linux-port)
Minne
2–16 MB (vanliga konfigurationer); TT-RAM kunde byggas ut betydligt med expansionslösningar
Lagring
3,5" diskett: 720 KB (tidiga) eller 1,44 MB (senare) + ofta intern hårddisk (t.ex. 40–50 MB)
Grafik / lägen
TT Shifter, bl.a. 320×200, 640×480 samt mono 1280×960 (TT high)
Amiga 600 lanserades våren 1992 som Commodores försök att ge Amiga-serien nytt liv – i ett mindre, modernare och mer “1990-talsanpassat” format. Med PCMCIA-plats och möjlighet till intern hårddisk såg den ut som ett steg framåt, men samtidigt väckte den kritik för att vara dyrare än sin föregångare och för att skala bort sådant många Amiga-ägare älskade. Resultatet blev en liten dator med ett ovanligt stort rykte: omstridd vid födseln, men senare en kultfavorit bland retroentusiaster.
När Commodore International lanserade Amiga 600 i mars 1992 var ambitionen att förnya Amiga-sortimentet i väntan på nästa generations maskiner. Resultatet blev en kompakt och tekniskt intressant dator som samtidigt skapade ovanligt starka reaktioner – både positiva och negativa.
En kompakt hemdator för en ny tid
Amiga 600 var i grunden en vidareutveckling av Amiga 500 Plus, men i ett betydligt mindre chassi. Den saknade numeriskt tangentbord och var bara något större än ett vanligt PC-tangentbord. Med sin låga vikt uppfattades den som portabel, även om den externa strömförsörjningen gjorde den mindre smidig i praktiken.
Maskinen riktade sig tydligt mot budget- och hemmamarknaden. Commodore såg den som ett sätt att ersätta Amiga 500-serien och samtidigt hålla intresset uppe tills den mer avancerade Amiga 1200 med 32-bitars arkitektur kunde lanseras.
Teknik: bekant men uppdaterad
Processorn var fortfarande den klassiska Motorola 68000, klockad runt 7 MHz. Redan vid lanseringen ansågs detta av många vara föråldrat, men den välkända arkitekturen gav god kompatibilitet och stabilitet. Amiga 600 blev den sista Amigan som använde Enhanced Chip Set (ECS), vilket möjliggjorde upp till 4096 färger i HAM-läge och bibehöll Amigans starka grafikprofil.
Ljudsystemet var oförändrat jämfört med tidigare modeller, med fyra 8-bitars DMA-kanaler som gav den karaktäristiska Amiga-klangen som gjorde maskinen populär för spel, demoscenen och musikproduktion.
Nya anslutningar och expansioner
Det mest uppmärksammade tillskottet var PCMCIA Type II-platsen, ovanlig i en hemdator vid denna tid. Den gjorde det möjligt att ansluta nätverkskort, minneskort och andra tillbehör hämtade från laptopvärlden. Dessutom introducerades ett internt ATA-gränssnitt för 2,5-tums hårddiskar, vilket gav upphov till modellen A600HD.
Samtidigt försvann den traditionella expansionsporten som funnits på Amiga 500, något som kritiserades kraftigt av användare som var vana vid enkla interna uppgraderingar.
Operativsystem och kompatibilitet
Amiga 600 levererades med AmigaOS 2.05, som erbjöd ett modernare och mer grafiskt konsekvent gränssnitt än tidigare versioner. Nackdelen var att många äldre spel och program, skrivna för Kickstart 1.3, inte fungerade korrekt.
För att lösa detta användes program som Relokick, som laddade äldre Kickstart-versioner i RAM. Lösningen fungerade oftast, men krävde extra minne och var inte helt problemfri.
Mottagande och kritik
Samtida recensioner var splittrade. Vissa tidningar såg Amiga 600 som en smart kompromiss mellan spelmaskin och hemdator, medan andra menade att den var dyrare än Amiga 500 trots färre expansionsmöjligheter. Avsaknaden av numeriskt tangentbord och den fastlödda processorn nämndes ofta som tydliga nackdelar.
Även internt hos Commodore var kritiken hård. Flera ingenjörer ansåg att modellen saknade tydlig riktning, och den fick öknamnet ”Amiga Junior”. Trots detta blev den en kommersiell framgång i vissa länder, särskilt i Tyskland där omkring 193 000 exemplar såldes.
Ett nytt liv i efterhand
I dag har Amiga 600 fått ett starkt efterliv bland entusiaster. Moderna uppgraderingar med FPGA-baserade acceleratorer, CompactFlash-lagring och HDMI-utgångar har gjort den till en populär plattform för retrospel och hobbyprojekt. Möjligheten att köra senare versioner av AmigaOS har ytterligare stärkt dess ställning.
Sammanfattning
Amiga 600 var aldrig tänkt att vara en revolution, men den blev ändå en symbol för Commodores svåra balansgång under tidigt 1990-tal. Som historiskt objekt visar den både styrkan i Amiga-plattformen och de strategiska problem som till slut bidrog till företagets fall. För många är den i dag inte ett misslyckande, utan en charmig och tekniskt intressant parentes i hemdatorteknikens historia.
Film på youtube om Amiga 600
Amiga 600 – fakta
Tillverkare
Commodore
Lanserad
Mars 1992
Utgången
1993
CPU
Motorola 68000 @ 7,09 MHz (PAL) / 7,16 MHz (NTSC)
Minne (standard)
1 MB Chip RAM
Minne (max)
Vanligt: upp till ca 6 MB med trapdoor + PCMCIA (större med inofficiella expansioner)
