Datorerna har lämnat hobbyrummet och flyttat in i varuhusen – men är de redo för vardagsrummet? Bakom reklamen om ”fackkunskap” döljer sig osäker personal, krångligt språk och priser som avskräcker vanliga familjer. Ändå finns en enkel väg in i hemmen: ordbehandling. En skrivmaskin som minns kan bli datorns genombrott.

Det krävs ingen större skarpsinnighet för att se vart utvecklingen inom mikrodatorförsäljningen är på väg. Företag som en gång startade med att sälja hemdatorer till entusiaster har i dag blivit ”seriösa” aktörer och riktar sig i första hand till mindre företag, föreningar och organisationer. Samtidigt har försäljningen av hemdatorer till allmänheten i allt högre grad flyttats till varuhusliknande försäljningsställen.

NK och PUB/Domus har nyligen gått ut med stora helsidesannonser i massmedia där de stoltserar med att ha blivit fackhandel – med välutbildad personal som kan hemdatorer. Vi bestämde oss för att testa hur det egentligen står till med denna fackkunskap.

Resultatet var, av naturliga skäl, ofta nedslående. Man blir knappast expert efter en tvåveckors specialkurs. Personalen har dessutom till viss del tagits på sängen av det enorma latenta intresse som finns, inte minst bland ungdomar. Det dräller av unga killar som med beslutsam entusiasm trycker på knappar, ställer frågor och diskuterar. När vi frågar en av varuhusens ”experter” om ordbehandlingsfunktionerna i de nyaste hemdatorerna blir han märkbart nervös, pratar runt ämnet en stund – och erkänner till slut att han inte vet vad ordbehandling är.

Man kan naturligtvis ironisera över detta, men på sätt och vis har han rätt. Varför ska han behöva lära sig en helfnoskig, svengelsk nomenklatur när det mesta faktiskt kan sägas på svenska?
Skrivmaskin med textminne borde duga gott.

Språket – datorns största hinder

Hittills har mikrodatorer i huvudsak sålts till specialintresserade människor som ofta sätter en ära i att behärska termer som interface, floppy disk och allt däromkring. Men ska man på allvar nå ut till den breda allmänheten krävs betydligt större språklig disciplin. Folk måste förstå vad man talar om.

Det fungerar utmärkt att kalla interface för teckentolk och floppy disk för skivminne. Ändå verkar detta vara svårt att acceptera i branschen.

Vad många datasäljare dessutom missar är att en stor del av den allmänhet man vill nå faktiskt har en fientlig grundinställning till datorer. Många människor är, av olika skäl, helt enkelt rädda för dem. Det är lätt att glömma bort alla dem som var tekniskt ointresserade eller urusla i matematik i den gamla skolklassen. De som redan arbetar i databranschen tillhör nästan alltid den andra gruppen – men framtidens kunder gör det inte.

Ordbehandling – den psykologiska nyckeln

Det är här ordbehandlingen kommer in som en avgörande psykologisk faktor. Även den totalt datorokunnige är som regel bekant med en vanlig skrivmaskin. Den upplevs som mer mänsklig än en dator, även om datafolket envist kallar den ordbehandlare.

Språket är för de flesta ett naturligare uttrycksmedel än matematiken, och till och med ordblinda människor har någon gång skrivit maskin. Faktum är att ordblindhet i viss mån kan lindras genom maskinskrivning – felen syns tydligare i en prydlig utskrift.

Ordbehandling borde därför vara en av de viktigaste vägarna för att få in datorn i hemmen. (Förutsatt att hemdatorn inte stör radio- och TV-mottagning och är godkänd av Televerket.)

Ändå är det förvånande hur lite som hittills gjorts för att stärka ordbehandlingsfunktionen i hemdatorer. Visst är spel roliga, och visst kan det vara praktiskt att föra bok över familjens ekonomi, men de flesta hushåll klarar detta ändå. Däremot vill många ha en skrivmaskin som minns vad den gör – och kan ta fram det igen. Som anteckningarna från kursen man gick förra året.

Priset – den avgörande frågan

En avgörande faktor är naturligtvis priset. Vad som är billigt för ett företag är ofta för dyrt för en familj. Var gränsen går är svårt att säga, men sannolikt någonstans i nivå med en bättre stereoanläggning eller videoutrustning – mellan fem- och tiotusen kronor.

I praktiken har man hittills tvingats betala omkring 20 000 kronor för en fungerande ordbehandlingslösning. Antingen genom en hemdator med separat skrivare eller genom avancerade elektroniska skrivmaskiner med bildskärm och minne – som också landar strax under samma nivå.

Ett konkret exempel är Atari 800. Basenheten kostar cirka 6 750 kronor, minnesenheten runt 6 500 kronor och teckentolken ytterligare 2 400 kronor. Lägg till skrivare och programvara, så är man snabbt över 20 000 kronor – och då har man ändå räknat snålt.

Detta är helt enkelt för mycket pengar för de flesta.

Ett hopp för vanliga människor?

Här finns dock ett visst hopp. Det purfärska Sinclair ZX Spectrum ser ut att kunna erbjuda ordbehandling till ett pris under 10 000 kronor. Med ett pris på omkring 3 400 kronor för 48K-versionen, och en rimlig skrivare, hamnar totalpriset inom räckhåll för vanliga hushåll – förutsatt att man använder befintlig TV.

Tangentbordet lämnar visserligen en del övrigt att önska, men här finns en tydlig lärdom för tillverkarna: vill man nå Svensson måste tangentbordet kännas som en skrivmaskin. Ingen vill trassla in fingrarna på minimala plastknappar.

Framtiden är portabel

Skrivmaskinstillverkarna har å sin sida närmat sig datorn från motsatt håll – med mer elektronik, bildskärmar och minne. Resultatet är imponerande men dyrt. Undantaget är enklare modeller som Brother EP-20, som visar att det går att tänka mindre och billigare.

Frågan är därför inte om vi kommer att få se en portabel ordbehandlare med flerradersdisplay och minne för flera A4-sidor – utan när. Med den utvecklingstakt vi ser i dag skulle det inte förvåna om en sådan maskin, till ett pris runt 5 000 kronor, finns på marknaden redan inom ett år.

När det händer kan datorn på allvar bli en naturlig del av hemmet. Inte som en skrämmande teknisk apparat – utan som det den egentligen är: en skrivmaskin som minns.

Texten är en omformulerade artikel i ifrån MH 1-83. Innehållet ovan skall alltså se ifrån ett 80 tals perpektiv.