SWTPC 6800 var en av de tidigaste mikrodatorerna som tog steget från laboratorier och företag till teknikintresserade privatpersoner. När den lanserades 1975 erbjöd den något ovanligt för sin tid: möjligheten att själv bygga, förstå och programmera en dator baserad på mikroprocessor. Med sitt enkla men öppna upplägg blev SWTPC 6800 en inkörsport till datorvärlden för en hel generation entusiaster och lade grunden för den framväxande persondatorrevolutionen.
År 1975, när datorer fortfarande betraktades som något för universitet och storföretag, lanserade Southwest Technical Products Corporation en ovanlig produkt: SWTPC 6800 Computer System. Det var en tidig mikrodator byggd kring mikroprocessorn Motorola 6800 och riktade sig inte till konsumenter – utan till entusiaster, experimenterare och blivande programmerare.
Till skillnad från färdiga terminaler eller minidatorer var SWTPC 6800 en byggsats. Användaren monterade själv datorn och lärde sig därmed hur den fungerade på riktigt, från strömförsörjning till databuss.
En dator man förstod, inte bara använde
SWTPC 6800 saknade inbyggd skärm och tangentbord. I stället kopplades den till en extern ASCII-terminal, ofta baserad på en TV. Det kunde verka primitivt, men gav stor flexibilitet.
En avgörande fördel var att datorn innehöll ett litet övervakningsprogram, MIKBUG, lagrat i ROM. När strömmen slogs på kunde användaren omedelbart mata in programkod eller data, utan extra laddningsutrustning. Detta gjorde SWTPC 6800 ovanligt lättanvänd för sin tid.
Begränsningar som skapade kreativitet
Standardminnet var endast 4 kilobyte RAM. Ändå räckte det för att skriva egna program, testa maskinkod och köra enkla operativsystem. Begränsningarna tvingade användarna att tänka effektivt och förstå varje instruktion.
För många var SWTPC 6800 den första dator där man verkligen lärde sig hur program samverkar med hårdvara.
SS-50 – grunden för ett ekosystem
SWTPC 6800 introducerade SS-50-bussen, ett expansionssystem som gjorde det möjligt att bygga ut datorn med fler minneskort, I/O-kort och senare även nya processorer. SS-50 blev vida spridd och användes av andra tillverkare och klonbyggen.
Detta gjorde SWTPC 6800 till mer än en enskild produkt – den blev en modulär plattform.
Vidareutveckling och uppgraderingar
Southwest Technical Products följde senare upp med modeller baserade på Motorola 6809. Äldre SWTPC 6800-system kunde i många fall uppgraderas, vilket var ovanligt under en tid då datorer snabbt blev föråldrade.
Varför SWTPC 6800 fortfarande är viktig
SWTPC 6800 var långsam, saknade grafik och krävde teknisk kunskap. Men den gav användaren något mycket värdefullt: insikt. Den visade att datorer inte var mystiska lådor, utan system man kunde förstå, bygga och förändra.
I efterhand ses SWTPC 6800 som en viktig föregångare till dagens maker-, hacker- och open-hardware-kultur – en dator som inte var till för alla, men som betydde allt för dem som ville lära sig.
När Altair 8800 presenterades 1974 såg den vid första anblick ut som en anonym metallåda med lysdioder och strömbrytare – men den skulle snart förändra datorhistorien i grunden. Som byggsats för hobbyister blev den den första kommersiellt framgångsrika persondatorn och lade grunden för hela pc-revolutionen. Med sin modulära design, baserad på Intel 8080-processorn, inspirerade den kloner, tredjepartstillverkare, användargrupper och till och med skapade Microsofts allra första produkt. Vad som började som ett räddningsprojekt för ett kämpande elektronikföretag kom att bli symbolen för idén att en dator kunde byggas – och ägas – av vem som helst.
När Altair 8800 dök upp i december 1974 såg den mest ut som en anonym blå låda med strömbrytare och blinkande lampor. Ändå brukar just denna maskin kallas den första framgångsrika persondatorn – gnistan som tände hela pc-revolutionen.
Altair var en byggsats för elektronikintresserade, baserad på den då nya mikroprocessorn Intel 8080. Den såldes via postorder, saknade både skärm, tangentbord och lagring, och programmerades från början med små spakar på fronten. Men den visade något helt avgörande: att en dator inte längre behövde fylla ett rum eller kosta som ett hus. Den kunde stå på skrivbordet hemma hos en hobbyist.
Från modellraketer till mikrodator
Företaget bakom Altair hette MITS – Micro Instrumentation and Telemetry Systems och låg i Albuquerque, New Mexico. Grundaren Ed Roberts var elektronikingenjör och började inte alls med datorer, utan med kit för modellraketer tillsammans med Forrest Mims och några andra.
Sedan gav de sig på något som låg helt rätt i tiden: elektroniska miniräknare. I början av 1970-talet var det fortfarande häftigt att ha en elektronisk räknare – och dyrt. MITS sålde byggsatser där man själv lödde ihop kalkylatorn hemma, och det gick ganska bra. Men när Texas Instruments började sälja färdiga, massproducerade räknare till mycket lägre pris, kollapsade marknaden. MITS hamnade i rejäl skuld, och Roberts behövde en ny idé – snabbt.
Den idén blev en billig mikrodator för hobbyister.
Idén: en dator som kit
1974 släpptes mikroprocessorn Intel 8080. Jämfört med tidigare 4- och 8-bitars chips var den betydligt mer kompetent – tillräckligt kraftfull för att bygga en ”riktig” dator runt. Problemet: den var dyr i små volymer. Intel tog 360 dollar styck i singelpris.
Ed Roberts var van vid att köpa kalkylatorkretsar i större mängder och lyckades förhandla ned priset rejält, till omkring 75 dollar styck. Plötsligt var det ekonomiskt möjligt att bygga en hobbydator med samma processor som professionella utvecklingssystem – men för en bråkdel av priset.
Planen var enkel men djärv:
bygga en komplett dator som byggsats
sälja den via en stor hobbytidning
prissätta den så att elektronikintresserade faktiskt kunde köpa den
Omslaget som förändrade allt
Nyckeln hette Popular Electronics, den stora tidskriften för elektronikbyggare i USA. Redaktionen letade efter en spektakulär datorartikel till januarinumret 1975, och tekniske redaktören Les Solomon visste att MITS jobbade på något.
MITS tog fram en prototyp av datorn, skickade den med fraktbolag – som strejkade. Prototypen försvann på vägen. Lyckligtvis hade tidningen redan foton och beskrivning, så artikeln skrevs ändå. Datorn fick namnet Altair 8800.
Namnet har två ofta citerade förklaringar:
Antingen syftade redaktionen på stjärnan Altair – ”ett stjärnevent behöver ett stjärnnamn”.
Eller så kom det från Solomons dotter, som enligt anekdoten föreslog Altair eftersom det var dit rymdskeppet Enterprise var på väg i ett Star Trek-avsnitt.
När januarinumret av Popular Electronics (formellt daterat januari 1975, men på kiosker redan 19 december 1974) nådde läsarna, var Altair-kitet officiellt ”ute” – även om MITS inte riktigt var redo för stormen som följde.
Beställningsstorm och kaos i Albuquerque
MITS hade hoppats sälja ett par hundra datorer. Banken fick höra en optimistisk siffra runt 800. Men när läsarna, varav många redan kunde programmera BASIC eller FORTRAN från universitet och jobb, såg en ”minidator” för under 500 dollar, exploderade intresset.
Resultatet:
telefonerna gick varma konstant
hundratals, snart tusentals beställningar ramlade in
leveranstiderna sköt i höjden – från planerade 60 dagar till flera månaders väntan
MITS fick expandera snabbt, både personal och lokaler
Trots startproblem ska MITS ha levererat omkring 2 500 Altair 8800 redan i maj 1975, och över 5 000 exemplar senare samma år – oerhört mycket för en renodlad byggsats för hobbyister.
Hur såg Altair 8800 ut – och hur användes den?
Altair 8800 var inte en dator som man slog på och började skriva på. Grundversionen var väldigt minimal:
CPU: Intel 8080 @ 2 MHz
Minnet: ofta bara 1 KB RAM i standardkonfiguration (uppgraderbart via extra kort)
Ingen skärm, inget tangentbord, ingen diskettstation från början
Frontpanel: ett stort batteri med strömbrytare och röda lysdioder
Internt byggde den på ett bakplan – en enkel buss där flera instickskort kunde monteras. Roberts använde billiga 100-poliga kantkontakter, vilket gav upphov till det som snart kallades Altair-bussen, senare standardiserad som S-100-bussen.
Programmera med strömbrytare
Att programmera en ”naken” Altair är ungefär så långt från dagens utvecklingsmiljöer man kan komma. För att lägga in ett program:
Välj ett minnesadress med adressbrytarna
Ställ utdata-brytarna till rätt byte (t.ex. en 8080-instruktion)
Tryck på ”DEPOSIT” för att skriva in bytet i minnet
Stega till nästa adress
Upprepa, byte för byte
Sedan kunde du starta programmet och titta på lysdioderna för att se hur det ”gick”. För praktisk användning behövdes snabbt:
seriella gränssnittskort (RS-232)
terminal eller teletype (som Teletype Model 33)
fler minneskort
senare också kassett- och diskettkort
Det var just att Altair 8800 var modulär och byggbar som gjorde den så intressant: den var inte en sluten låda, utan ett system man kunde växa in i.
S-100 – första stora mikrodatorbussen
Bakplanet i Altair, som från början mest var en praktisk konstruktion, blev snart en standard i sig. Bussen exponerade i princip alla signaler från 8080-processorn ut på kontakten: data, adresser, kontrollsignaler och strömförsörjning.
Andra företag såg möjligheten:
De utvecklade egna minneskort, serieportar, skärmkort, lagringskontrollers som passade direkt i Altair.
Företag som Processor Technology och IMSAI byggde både kort och fulla datorer som var ”Altair-kompatibla”.
Den mest kända klonen, IMSAI 8080, förbättrade flera av MITS praktiska brister (större nätdel, bättre frontpanel, större backplane).
Till slut standardiserades formatet som IEEE-696, men namnet S-100 levde kvar som ett slags synonym för tidiga hobbydatorer med instickskort.
Altair BASIC och Microsofts födelse
En av de mest kända följderna av Altair-projektet är att det gav upphov till Microsoft.
Två unga programmerare i Boston-området, Bill Gates och Paul Allen, såg Altair-artikeln i Popular Electronics. De insåg direkt att om hobbyister skulle göra något vettigt med datorn, behövdes ett programmeringsspråk – helst BASIC, som många redan kände från universitetsdatorer.
De skrev ett brev till MITS där de erbjöd en BASIC-tolk för 8080. Smådetalj: vid den tidpunkten hade de inte skrivit en enda rad kod.
På ett stordatorsystem (DEC PDP-10) byggde de:
en simulator för Intel 8080
en BASIC-tolk som körde mot simulatorn
När koden verkade stabil, flög Paul Allen till Albuquerque med programmet på pappersremsa. På plats laddades det in i en riktig Altair. Kommandot:
PRINT 2+2
gav svaret 4, och snart kunde de köra ett litet spel (Lunar Lander). Altair BASIC var fött, och därmed också företaget Micro-Soft (så stavades det först).
Altair BASIC såldes som extra tillbehör och krävde:
seriellt gränssnitt
minst 4K eller 8K RAM
Men det gjorde Altair 8800 mycket mer användbar – nu kunde hobbyister skriva spel, verktyg, små databaser och experiment på ett språk de kände igen.
Konkurrenter, tillverkare och ekosystem
Altair 8800 blev inte ensam särskilt länge, men just det var en del av framgången. Maskinen skapade ett ekosystem:
Tredjepartskort: minne, video, disketter, I/O från oberoende tillverkare
Kloner: t.ex. IMSAI 8080, som mekaniskt och elektriskt var Altair-kompatibel
Användargrupper: t.ex. Altair Users Group och klubbar som Homebrew Computer Club, där entusiaster delade program och hårdvaruhack
1977 köptes MITS av Pertec Computer Corporation, som fortsatte sälja Altair-system under eget varumärke en kortare tid. Men vid det laget hade flera andra datorer dykt upp, och scenen började förflytta sig mot mer integrerade, användarvänliga maskiner som Apple II, PET och TRS-80.
Varför just Altair 8800 blev ”först” i historieböckerna
Det fanns datorer före Altair som använde mikroprocessorer. Vissa såldes kommersiellt, andra som byggsatser. Men Altair 8800 har fått en särskild plats av flera skäl:
Timing: Den kom precis när mikroprocessorn blivit tillräckligt stark – och intresset hos hobbyister, studenter och ingenjörer var stort.
Pris och tillgänglighet: En dator för under 500 dollar, beställningsbar via en hobbytidning, var något helt nytt.
Expanderbarhet: S-100-bussen gjorde den till en plattform snarare än en ”låst” produkt.
Synlighet: Framsidan på Popular Electronics gav enormt genomslag.
Följdeffekter: Altair var startskottet för:
S-100-bussens dominans i tidiga mikrodatorsystem
Microsofts allra första produkt (Altair BASIC)
en våg av kloner, tillbehör och hobbygrupper
idén om datorn som något personligt snarare än stordatormakt i maskinrum
Historikern Paul Ceruzzi har jämfört Altair-annonsen med IBM System/360 tio år tidigare: ett ögonblick som flyttar hela branschen in i en ny epok.
Från blinkande panel till vardags-pc
Med dagens ögon ser Altair 8800 ut som något från en annan planet: inget ljud, ingen grafik, bara en frontpanel som närmast liknar en kontrollpanel i ett kärnkraftverk.
Men i mitten av 1970-talet var detta friheten att experimentera:
bygga sin egen dator
utöka den med instickskort
skriva sitt eget språk eller spel
dela kretslösningar i klubbar och tidningar
Altair 8800 blev inte den pc vi senare hade på kontoret eller i klassrummet – men utan Altair hade den utvecklingen sannolikt sett helt annorlunda ut. Den var den första dator som på allvar lät vanliga entusiaster säga:
”Det här är min dator.”
Och det är därför den blå lådan med sina blinkande lysdioder fortfarande dyker upp i datorhistorien, museer och dokumentärer: som startpunkten för den moderna persondatoreran.
Filmer om Altair 8800 på youtube.
Faktaruta: MITS Altair 8800
Typ: Tidig mikrodator / persondator (byggsats) Lanseringsår: December 1974 (på omslaget av Popular Electronics januari 1975) Tillverkare: MITS (Micro Instrumentation and Telemetry Systems), Albuquerque, New Mexico Processor: Intel 8080, 8-bit Klockfrekvens: 2 MHz Busssystem: Altair-bussen, senare standardiserad som S-100-bussen (IEEE-696) Minne (grundutförande): 1 KB RAM (expanderbart med minneskort) Pris vid lansering: Kit: 439 USD, färdigmonterad: 621 USD In/utdata: Frampanel med strömbrytare och lysdioder; seriella kort för terminal/teletype som tillval Lagring: Kassett- och papperstejpsgränssnitt via expansionskort Operativsystem / mjukvara: Altair BASIC (Microsofts första produkt), senare olika enkel-OS och utvecklingsmiljöer Sålda enheter: Cirka 25 000 exemplar Historisk betydelse: Ses ofta som den första kommersiellt framgångsrika persondatorn och startskottet för mikrodatorrevolutionen på 1970-talet.
Casio PB-100F lanserades under det tidiga 1980-talet som en programmerbar fickdator för studenter, ingenjörer och hobbyister. Den var en vidareutveckling av PB-100, men med fler funktioner och större minne. PB-100F kombinerade BASIC-programmering, LCD-skärm och utbyggbar lagring i ett kompakt format som gjorde den till ett kraftfullt verktyg i fickstorlek – långt innan dagens smartphones och bärbara datorer tog över rollen som digital assistent.
Specifikationer
Lansering: 1983 Status: Utgången Tillverkare: Casio Computer Co., Ltd. Mått: 165 x 72 x 14 mm Vikt: 170 g (inkl. batterier) Display: 12-siffrig alfanumerisk LCD, 24 tecken per rad Processor: Hitachi HD61913 Klockfrekvens: ca 0.6 MHz RAM-minne: 1.5 KB (utbyggbart till 8 KB) ROM-minne: 8 KB (innehåller BASIC-tolk och systemprogram) Programmering: BASIC (Casio BASIC) Strömförsörjning: 2 × CR2032-litiumbatterier Anslutningar: 11-polig kontakt för FA-3 Interface Cradle, bandspelare och skrivare (FP-10/FP-100) Utbyggnad: Kassettgränssnitt för lagring av program och data Inmatning: QWERTY-tangentbord Utmatning: LCD-display, extern skrivare
Design och hårdvara
PB-100F hade en stilren, silvergrå design med ett fullständigt QWERTY-tangentbord – något som gjorde den både praktisk och professionell. LCD-skärmen kunde visa upp till 24 tecken i en rad, vilket underlättade vid programmering och datainmatning. Den robusta plastkonstruktionen och den låga vikten gjorde den till en idealisk följeslagare för tekniker och studenter i fält.
Programvara och funktioner
Casio PB-100F körde ett BASIC-tolkat system, vilket gjorde den programmerbar för matematiska beräkningar, tabeller, lagringsrutiner och till och med enklare spel. Programmen kunde sparas via bandgränssnittet till kassettbandspelare – en vanlig lösning före minneskortens era.
Den hade inbyggda funktioner för aritmetiska operationer, logiska jämförelser, villkorliga hopp, stränghantering och loopar. Kombinationen av programmerbarhet och bärbarhet gjorde PB-100F till ett viktigt verktyg i undervisning och tekniska tillämpningar under 1980-talet.
Tillbehör och expansion
PB-100F kunde anslutas till Casio FA-3 Interface Cradle, som gjorde det möjligt att koppla datorn till skrivare (FP-10/FP-100) och kassettbandspelare. Dessutom fanns expansionsmoduler som utökade minnet upp till 8 KB, vilket var betydande för tiden.
Processorn – Hitachi HD61917
Hjärtat i Casio PB-100F var Hitachi HD61917, en avancerad 4-bitars CMOS-mikrokontroller utvecklad specifikt för bärbara och batteridrivna datorer under början av 1980-talet. Den utgjorde den logiska vidareutvecklingen av HD61913, som användes i den tidigare modellen PB-100, men erbjöd högre effektivitet, förbättrad intern arkitektur och utökat stöd för extern kringutrustning.
Tekniska egenskaper
Arkitektur: 4-bitars ALU
Klockfrekvens: cirka 0,6 MHz
Adressrymd: upp till 64 KB via bankväxling
Instruktionsuppsättning: optimerad för BASIC-tolkning, flyttalsberäkningar och strängoperationer
Tillverkningsteknik: CMOS (låg strömförbrukning, lång batteritid)
Strömförbrukning: extremt låg – optimerad för drift på små litiumbatterier
Till skillnad från många samtida mikrokontrollers var HD61917 i praktiken ett tidigt exempel på en system-on-chip (SoC)-design. Den innehöll inte bara processorn utan även de viktigaste kringkretsarna, vilket gjorde det möjligt för Casio att skapa en komplett mikrodator i ett enda integrerat paket.
I PB-100F användes HD61917 till att köra Casio BASIC, hantera tangentbordet, LCD-displayen och styra externa enheter via FA-3 Interface Cradle. Processorn var optimerad för att tolka BASIC-instruktioner snabbt och effektivt, vilket gav användaren en upplevelse av en ”riktig dator” trots de begränsade hårdvaruresurserna.
Tack vare HD61917:s låga effektförbrukning kunde PB-100F drivas i månader på två små litiumbatterier – en imponerande bedrift för sin tid och en av anledningarna till att modellen fortfarande ses som ett ingenjörsmässigt mästerverk inom tidig mikrodatorhistoria.
Slutsats
Casio PB-100F representerar en tid då personlig datorkraft fortfarande fick plats i fickan – bokstavligen. Den erbjöd både kraftfull programmerbarhet och enkel användning, vilket gjorde den till ett favoritverktyg bland teknikintresserade och utbildningsinstitutioner. Idag är PB-100F en uppskattad samlarpryl och ett historiskt bevis på Casios roll som pionjär inom bärbar datorutveckling.
