MC88100 var Motorolas första RISC-mikroprocessor och lanserades 1988 som ett försök att ta steget in i nästa generation av högpresterande datorarkitekturer. Med en ren instruktionsuppsättning, många register och avancerad pipelining representerade den ett tydligt brott mot företagets tidigare CISC-baserade 68000-familj. Trots tekniska fördelar fick MC88100 begränsad kommersiell framgång, men den kom att få betydelse som ett tidigt exempel på idéer som senare blev standard i moderna processorer.
I slutet av 1980-talet befann sig datorindustrin i ett teknikskifte. Traditionella CISC-processorer, med allt mer komplexa instruktioner, började ifrågasättas av en ny filosofi: RISC – Reduced Instruction Set Computer. Motorola, vid denna tid en av världens ledande processortillverkare, valde att ta steget fullt ut och presenterade 1988 mikroprocessorn MC88100. Det var företagets första implementation av den nya 88000-arkitekturen och tänkt som en efterträdare – eller till och med ersättare – till den framgångsrika 68000-familjen.
Vad var MC88100?
MC88100 var en 32-bitars RISC-processor designad för hög prestanda genom enkelhet och parallellism. I stället för att låta varje instruktion göra mycket arbete, byggde man processorn kring korta, snabba instruktioner som kunde flyta genom en pipeline. Arkitekturen var ren och konsekvent, vilket gjorde den attraktiv både för kompilatorer och operativsystem.
Processorn hade separata exekveringsenheter för heltalsberäkningar, flyttalsaddition, flyttalsmultiplikation samt minnesoperationer. Trots detta kunde endast en instruktion utföras per klockcykel, men tack vare pipelining och parallella enheter uppnåddes ändå hög genomströmning för sin tid.
Ett ovanligt cache-upplägg
En av MC88100:s mest särpräglade egenskaper var att den saknade inbyggd cache och minneshantering. I stället användes en extern stödkrets, MC88200, som innehöll både nivå-1-cache och MMU. Ett typiskt system använde två sådana kretsar – en för instruktioner och en för data – vilket effektivt gav processorn en modifierad Harvard-arkitektur.
Tanken bakom detta var flexibilitet. Systembyggare kunde välja hur mycket cache som behövdes och anpassa priset därefter. I praktiken blev resultatet ofta det motsatta: fler kretsar krävde större kretskort, fler bussar och mer komplex design, vilket ökade både kostnad och energiförbrukning.
Registermodell långt före sin tid
MC88100 hade en mycket modern programmeringsmodell. Den erbjöd 32 allmänna register, där ett register alltid innehöll värdet noll – ett koncept som idag känns självklart men då var relativt nytt. Processorn kunde samtidigt läsa från fyra register och skriva till två, vilket gav goda möjligheter till optimering.
Registermodellen och instruktionsuppsättningen påminner starkt om akademiska RISC-designer från samma period, och likheter kan även ses med senare arkitekturer som RISC-V. För programmerare framstod MC88100 som konsekvent, logisk och framtidssäker.
Tillverkning och teknik
MC88100 innehöll omkring 165 000 transistorer och tillverkades i Motorolas egen 1,5 mikrometers CMOS-process. Stödkretsen MC88200 var betydligt större, med cirka 750 000 transistorer. Vid slutet av 1980-talet var detta avancerad halvledarteknik, särskilt för RISC-processorer som ofta prioriterade enkelhet framför hög transistorbudget.
Varför blev den ingen succé?
Trots sina tekniska kvaliteter blev MC88100 aldrig någon kommersiell framgång. Det fanns flera orsaker. Den kanske viktigaste var intern konkurrens inom Motorola. Företaget tjänade stora pengar på 68000-familjen, som användes i persondatorer, arbetsstationer och inbyggda system. 88000-arkitekturen uppfattades därför som ett hot snarare än en naturlig utveckling.
Dessutom prissattes MC88100 högt, särskilt eftersom fungerande system i praktiken krävde flera extra kretsar. Samtidigt lanserade konkurrenter som MIPS och SPARC mer integrerade lösningar som var enklare och billigare att bygga system kring. MC88100 hamnade därmed i ett tekniskt starkt men kommersiellt utsatt mellanläge.
Användningsområden
Trots begränsad spridning användes MC88100 i vissa nischer. Den förekom i avancerade inbyggda system, i Motorolas egna arbetsstationer och i större Unix-system från tillverkare som Data General och Unisys. I vissa fall användes processorn till och med utan extern cache, exempelvis i grafiska X-terminaler där kostnad var viktigare än maximal prestanda.
Arvet efter MC88100
MC88100 fick en efterföljare i MC88110, som integrerade fler funktioner och rättade till flera av de ursprungliga svagheterna. Ändå blev 88000-familjen kortlivad. I stället kom många av idéerna att leva vidare när Motorola senare samarbetade med IBM och Apple kring PowerPC-arkitekturen.
En processor före sin tid
MC88100 är ett tydligt exempel på hur teknisk kvalitet inte alltid räcker för kommersiell framgång. Arkitekturen var elegant, modern och i många avseenden före sin tid. Men höga kostnader, komplex systemdesign och interna affärsbeslut gjorde att den aldrig fick chansen att slå igenom brett.
I efterhand framstår MC88100 som en viktig milstolpe i RISC-historien – inte för sin marknadsandel, utan för sina idéer. Många av de principer som idag dominerar moderna processorer fanns redan där, inbakade i Motorolas djärva men olyckliga satsning från 1988.
