Etikett: monokrom LCD

I början av 1990-talet kämpade den brittiska datortillverkaren Amstrad för sin överlevnad. PC-marknaden hade blivit brutal, marginalerna krympte och teknikutvecklingen gick snabbare än företaget mäktade med. Svaret blev en serie små, portabla datorer som medvetet gick mot strömmen. NC100 var ingen kraftfull nymodighet, men ett försök att återvinna användarnas förtroende genom enkelhet, tillgänglighet och fokus på praktisk nytta.

I början av 1990-talet befann sig den brittiska datortillverkaren Amstrad i ett tydligt vägskäl. Företaget, som under 1980-talet hade gjort sig känt för billiga och lättillgängliga hemdatorer och PC-maskiner, tappade snabbt mark. En serie problem med opålitliga hårddiskar från Seagate skadade förtroendet, samtidigt som större tillverkare pressade priserna i ett intensivt priskrig. År 1992 var Amstrad inte längre den självklara utmanaren på PC-marknaden.

Företagets grundare, Alan Sugar, satsade då på en ny idé: små, portabla datorer som inte försökte konkurrera med kontors-PC:n, utan istället erbjuda något enklare och mer fokuserat.

NC-serien – medvetet omodern

Resultatet blev NC100, NC150 och NC200. Tekniskt sett var de redan vid lanseringen konservativa. Samtliga byggde på den åttabitarsprocessor som många trodde var på väg bort, Z80 från Zilog. Men valet var inte nostalgiskt utan praktiskt: låg strömförbrukning, stabil drift och välkänd arkitektur gjorde det möjligt att skapa billiga och pålitliga maskiner.

Ett ovanligt drag var att datorerna levererades med BBC BASIC som standard. Det innebar att användaren inte bara konsumerade färdiga program, utan även kunde skriva egna. I en tid när datorer i allt högre grad blev slutna system var detta ett tydligt arv från hemdatorernas mer experimentella era.

NC100 – text före allt annat

NC100 var den enklaste modellen och också den mest särpräglade. Den kostade 199 pund och hade ungefär samma storlek som ett A4-ark. Tangentbordet var fullstort, men skärmen var smal och placerad längs ovankanten. Den visade 80 tecken i åtta rader och var tydligt anpassad för textarbete snarare än grafik.

Maskinen var utrustad med både RS-232-serieport och Centronics-parallellport, vilket gjorde det möjligt att ansluta skrivare, modem och annan kringutrustning. Standardminnet låg på 64 kilobyte, men kunde byggas ut till 1 megabyte via ett instickskort, vilket var relativt generöst för en bärbar dator i denna klass.

Fem minuter till användning

Amstrads marknadsföring betonade enkelheten. Företaget lovade att användaren skulle kunna komma igång på fem minuter, annars väntade pengarna tillbaka. För att uppfylla detta hade NC100 fyra färgkodade funktionsknappar som gav direkt åtkomst till inbyggda program som ordbehandlare, kalkylator, kalender och adressbok.

I praktiken fungerade NC100 mer som en avancerad elektronisk skrivbok än som en traditionell dator. Den startade snabbt, drog lite ström och var fokuserad på vardagliga uppgifter som skrivande och organisering.

Ett lågmält arv

Ett exemplar från 1992, med modellbeteckningen NC100 och serienummer 23107711 A2UK-N, levererat med originalfodral och nätadapter, är i dag ett tydligt tidsdokument. NC100 var ingen teknisk revolution och den räddade inte Amstrads långsiktiga affärer, men den pekade fram mot ett annat sätt att tänka kring datorer.

I efterhand kan NC100 ses som en tidig föregångare till senare minimalistiska och portabla skrivmaskinsliknande datorer. Den påminde om att användbarhet, snabb tillgång och fokus ibland kan vara viktigare än prestanda och specifikationer.

Innehåll på youtube om Amstrand NC serien