Etikett: open source

  • RISC OS – operativsystemet som vägrar dö’

    RISC OS är operativsystemet som föddes i den brittiska datorboomen på 1980-talet men som fortfarande lever vidare i dag. Från Acorns ARM-datorer till moderna Raspberry Pi-maskiner har systemet överlevt sin egen era och blivit ett fascinerande exempel på hur smart design, låg resursförbrukning och en trogen användarskara kan hålla gammal teknik levande.

    Det finns datorsystem som försvinner nästan så fort hårdvaran de skapades för lämnar marknaden. Och så finns det system som lever vidare långt efter att de egentligen borde ha blivit fotnoter i datorhistorien. RISC OS hör till den senare gruppen.

    Det utvecklades i Storbritannien av Acorn under slutet av 1980-talet för företagets ARM-baserade datorer. Det som en gång var ett specialanpassat operativsystem för Acorns egna maskiner har med tiden blivit något av ett kultfenomen: ett snabbt, lätt och ovanligt system som fortfarande används och utvecklas av entusiaster.

    Ett operativsystem byggt för ARM innan ARM blev stort

    I dag finns ARM-processorer nästan överallt: i mobiler, surfplattor, inbyggda system och även i allt fler vanliga datorer. Men när RISC OS skapades var ARM fortfarande starkt förknippat med Acorns egna datorer.

    RISC OS konstruerades för att passa dessa processorer mycket väl. Namnet kommer från uttrycket Reduced Instruction Set Computer, alltså den typ av processorarkitektur som ARM tillhör. Målet var att skapa ett operativsystem som var snabbt, effektivt och nära knutet till hårdvaran.

    Den första versionen hette egentligen Arthur och släpptes 1987. Kort därefter utvecklades systemet vidare till RISC OS, som kom att följa med Acorns ARM-datorer under många år.

    Det kändes annorlunda redan från början

    RISC OS var inte bara ännu ett operativsystem. Det stack ut genom sin arbetsmiljö och sitt sätt att hantera program och filer.

    En av de mest särpräglade idéerna var att program i praktiken låg i egna kataloger. För användaren såg de ut som vanliga objekt på skrivbordet, men i själva verket innehöll de allt programmet behövde för att köras. Det gjorde installation och borttagning förhållandevis enkel: ofta räckte det att dra programmet till rätt plats eller kasta bort det.

    Systemet använde också ett grafiskt gränssnitt med fönster, ikoner, menyer och pekare, det som ofta kallas WIMP. Men RISC OS gjorde mycket på sitt eget sätt. Bland annat spelade musens tre knappar tydliga roller, och många funktioner byggde på dra-och-släpp långt innan detta blev självklart i andra miljöer.

    Snabbstartat och modulärt

    En annan viktig egenskap var att kärnan i systemet låg i ROM, alltså skrivskyddat minne. Det betydde att datorn kunde starta mycket snabbt och att själva operativsystemet var svårare att skada genom korrupta filer på disken.

    RISC OS var också modulärt. Många delar bestod av separata moduler som kunde bytas ut eller laddas in efter behov. Det gjorde systemet flexibelt och gjorde det möjligt för utvecklare att förändra beteende och funktioner utan att skriva om allt från grunden.

    Det här gav RISC OS en teknisk elegans som många fortfarande uppskattar. Systemet var litet, direkt och relativt lätt att förstå jämfört med betydligt tyngre operativsystem.

    Före sin tid med typsnitt

    Skärmens text blev snyggare än konkurrenternas

    En av de mest uppmärksammade egenskaperna hos RISC OS var hanteringen av typsnitt. Systemet brukar lyftas fram som en tidig pionjär när det gäller skalbara kantutjämnade skärmtypsnitt.

    Det betyder i praktiken att text kunde visas mjukare och mer läsbar på skärmen, även när andra system fortfarande arbetade med grövre och mer hackiga bokstäver. I dag känns det självklart att text på skärm ska se jämn och snygg ut. Under slutet av 1980-talet var det långt ifrån standard.

    För användare som arbetade med ordbehandling, grafik och desktop publishing var detta en stor styrka.

    Ett system med ovanliga styrkor – och tydliga svagheter

    RISC OS har länge uppskattats för sin snabbhet, enkelhet och responsivitet. Men det har också begränsningar som blivit allt tydligare med tiden.

    En viktig sådan är att systemet bygger på kooperativ multitasking i stället för preemptiv multitasking. Förenklat innebär det att programmen i hög grad själva måste samarbeta för att datorn ska kännas smidig. Om ett program låser sig eller beter sig illa kan det påverka hela systemet mer än i moderna operativsystem.

    Minneskyddet är också mindre omfattande än i dagens stora system som Linux, Windows och macOS. Det gör miljön lättare och snabbare, men också mer sårbar.

    Det är alltså ett operativsystem som speglar en annan tid i datorhistorien – en tid då datorer var enklare, resurserna mindre och programmerare ofta hade närmare kontroll över hela maskinen.

    När Acorn försvann levde RISC OS vidare

    Acorn upphörde så småningom att vara den kraft det en gång varit, men RISC OS försvann inte. I stället fortsatte utvecklingen i flera olika spår.

    Efter Acorns omstrukturering och upplösning togs rättigheterna och utvecklingen över av andra företag och grupper, bland annat RISCOS Ltd, Castle Technology och senare RISC OS Open. Det ledde till att systemet delades upp i olika versioner, där vissa var proprietära och andra så småningom öppnades upp.

    Ett viktigt steg kom 2018 när RISC OS 5 släpptes under Apache 2.0-licensen. Därmed blev en central del av systemet öppen källkod. Det gav entusiaster och utvecklare bättre möjligheter att bevara, förbättra och porta systemet till nyare hårdvara.

    Från Acorn till Raspberry Pi

    Det mest fascinerande med RISC OS är kanske att det inte bara överlevt som museumvara. Det har faktiskt fortsatt att användas på modernare ARM-baserad hårdvara.

    Under åren har det körts på bland annat Risc PC, Iyonix, BeagleBoard, PandaBoard och flera modeller av Raspberry Pi. Just Raspberry Pi har gett systemet nytt liv, eftersom den lilla enkortsdatorn också bygger på ARM och är populär bland hobbyister, utbildare och retrointresserade.

    Det gör att RISC OS i dag lever i ett märkligt men spännande gränsland: det är både ett historiskt operativsystem och ett aktivt projekt.

    Varför bryr sig folk fortfarande?

    Det finns flera skäl till att RISC OS fortfarande engagerar människor.

    För vissa handlar det om nostalgi. De växte upp med Acorns datorer och vill fortsätta använda den miljö de tycker om. För andra är det ett teknikhistoriskt intresse: RISC OS visar att persondatorer kunde utvecklas längs andra vägar än den som dominerades av Microsoft och Apple.

    Och för en tredje grupp är det helt enkelt ett praktiskt system för experiment. Det är litet, snabbt, annorlunda och lärorikt. Den som vill förstå hur ett operativsystem fungerar på nära håll kan ha mycket att hämta här.

    En levande bit datorhistoria

    RISC OS är inte ett massmarknadssystem och kommer sannolikt aldrig att bli det igen. Men det behöver det inte heller vara.

    Dess betydelse ligger i att det visar hur idéer från datorvärldens barndom fortfarande kan ha livskraft. Det påminner också om att teknikhistorien inte är en rak linje där vissa vinnare var självklara från början. Många lösningar som i dag känns moderna testades i mindre skala av system som RISC OS långt tidigare.

    Att ett operativsystem från 1987 fortfarande används, studeras och utvecklas säger något både om kvaliteten i originaldesignen och om kraften hos engagerade användargemenskaper.

    RISC OS är därför mer än bara gammal programvara. Det är ett exempel på hur teknik kan fortsätta leva, förändras och hitta nya sammanhang långt efter att den ursprungliga världen runt den har försvunnit.

    Vill du att jag också gör en kortare tidningsversion med ingress och mellanrubriker, eller en längre version i ren MediaWiki-stil?

    Fakta: RISC OS

    Typ: Operativsystem

    Ursprung: Storbritannien

    Utvecklare: Acorn Computers

    Första version: 1987

    Processorarkitektur: ARM

    Känt för: Snabbhet, låg resursförbrukning och ett annorlunda grafiskt gränssnitt

    Lever vidare på: Bland annat Raspberry Pi

    Status: Fortfarande i aktiv utveckling genom RISC OS Open

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • MiNT – multitasking som förändrade Atari ST

    MiNT – multitasking som förändrade Atari ST

    När Atari ST lanserades på 1980-talet var den snabb och populär, men operativsystemet TOS saknade äkta multitasking. Användaren kunde i praktiken bara köra ett program åt gången. MiNT blev lösningen som förändrade detta och gav Atari-datorerna en mer modern arkitektur.

    MiNT är en alternativ operativsystemkärna för Atari ST-serien. Den ersätter inte hela systemet, utan fungerar som ett nytt fundament ovanpå TOS. Med MiNT fick Atari-datorer stöd för multitasking, förbättrad minneshantering och ett Unix-liknande arbetssätt.

    Från hobbyprojekt till officiell lösning

    Arbetet med MiNT började 1989 när programmeraren Eric Smith försökte porta GNU-verktyg till Atari ST. Han insåg att det var enklare att skapa ett Unix-liknande lager ovanpå TOS än att anpassa varje enskilt program. Resultatet blev MiNT, vars namn först betydde “MiNT is Not TOS”, en lekfull rekursiv akronym.

    När Atari senare ville modernisera sitt operativsystem anställde man Smith. MiNT blev då en officiell del av Ataris satsning på multitasking och levererades tillsammans med MultiTOS till bland annat Atari Falcon. Namnet fick då en ny betydelse: “MiNT is Now TOS”.

    Vad tillförde MiNT?

    MiNT gav Atari ST flera funktioner som tidigare saknades:

    Flera program kunde köras samtidigt.
    Systemet fick bättre processhantering.
    Utvecklare kunde använda Unix-liknande verktyg och arbetsmetoder.
    Grunden lades för mer avancerad nätverks- och servermjukvara.

    Det gjorde Atari ST mer attraktiv för tekniskt avancerade användare och programmerare.

    FreeMiNT och den öppna utvecklingen

    När Atari lämnade datorbranschen kunde projektet ha upphört. I stället fortsatte det som FreeMiNT, ett öppet projekt som drivs av frivilliga utvecklare. Källkoden är fri och utvecklingen sker offentligt, vilket har hållit systemet levande långt efter att den kommersiella plattformen försvann.

    FreeMiNT fungerar tillsammans med andra fria komponenter, som förbättrade skrivbordssystem och grafikdrivrutiner, för att skapa ett komplett och modernt Atari-system.

    Betydelse och arv

    MiNT är ett tidigt exempel på hur öppna utvecklingsmodeller kunde förlänga livet på en datorplattform. Det visar också hur idéer från Unix-världen spreds till hemdatorer långt innan Linux blev allmänt känt.

    Idag används MiNT främst av entusiaster, retroanvändare och emulatorer. Trots det är projektet fortfarande aktivt och utgör en viktig del av Atari-historien. Det är ett tydligt exempel på hur teknisk kreativitet och community-engagemang kan ge nytt liv åt äldre system.

    MultiTOS – fakta
    Typ Multitasking-tillägg till Atari TOS (MiNT-kärna + multitasking-GEM)
    Utvecklare Atari Corporation (baserat på MiNT av Eric Smith)
    Lanseringsperiod Tidigt 1990-tal (bundlades med/efter Atari Falcon)
    Plattform Atari ST-familjen, särskilt Falcon030
    Bas MiNT (“MiNT is Now TOS”)
    Gränssnitt GEM med multitasking-anpassad AES
    Huvudfunktion Ger Atari TOS möjlighet att köra flera program samtidigt
    Distribution Levererades vanligtvis på diskett och installerades på hårddisk
    Efterföljare FreeMiNT-ekosystemet (MiNT-kärna + moderna AES/GEM-lösningar)

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Sailfish OS – när mobilvärlden fick en ny sorts “fisk” i fickan

    I en mobilvärld som domineras av Android och iOS finns det ett alternativ som seglat sin egen kurs i över ett decennium. Sailfish OS, utvecklat av det finska bolaget Jolla, är ett Linux-baserat mobiloperativsystem som satsar på gester, öppenhet och teknisk kontroll i stället för låsta ekosystem. Det är inte byggt för massmarknaden – utan för dem som vill förstå, påverka och använda sin mobil på ett annat sätt än vad de stora plattformarna erbjuder.

    Tänk dig att du tar det som gjort Linux starkt i servrar och datorer – frihet att bygga om, anpassa och återanvända – och trycker in det i en mobil som styrs mer med gester än knappar. Det är ungefär där Sailfish OS kommer in: ett mobiloperativsystem utvecklat av Jolla, byggt på en Linux-grund, men med en egen, tydligt annorlunda användarupplevelse.

    Sailfish OS är inte bara “ännu ett mobil-OS”. Det är ett exempel på hur teknikvärlden ibland försöker ta en alternativ väg när de stora motorvägarna (Android och iOS) känns för trånga.

    Från MeeGo-arvet till ett eget ekosystem

    Rötterna till Sailfish OS går tillbaka till MeeGo – ett tidigare mobilprojekt som i sin tur byggde på idéer och teknik från äldre Linux-satsningar i mobilvärlden. När den eran började ebba ut tog Jolla med sig en del av arvet och formade något nytt: en modern mobilplattform med fokus på flytande multitasking, gester och en design som vågade vara annorlunda.

    Operativsystemet började säljas med den första Jolla-telefonen 2013 och har sedan dykt upp både i Jollas egna enheter och via licenser till andra tillverkare – samt i en hel del community-portningar till andra mobiler och surfplattor.

    Linux i botten – mobil i toppen

    På insidan är Sailfish OS i grunden en Linuxdistribution, vilket betyder att den lutar sig mot välkända byggstenar: Linux kernel som kärna, standardverktyg i användarlandet och klassisk Linux-mjukvara i “mellanlagren”.

    Det blir extra intressant när man tittar på hur själva gränssnittet är byggt: Sailfish använder en grafisk “shell” kallad Lipstick, baserad på Qt och körd ovanpå Wayland. Det är en modernare väg än äldre displayteknik och passar bra för mobila system där resurser och responsivitet är viktiga.

    En mobil du styr med handen – inte med knappar

    Sailfish är känt för ett gestbaserat gränssnitt. I stället för att allt ska ske via traditionella “hemknappar” och fasta navigationsfält bygger mycket på svep, drag och så kallade “pulley menus” – menyer du drar fram från kanten eller toppen. Det är ett tydligt exempel på hur ett operativsystem kan kännas annorlunda utan att det egentligen kräver kraftigare hårdvara; det handlar mer om idéer och interaktionsdesign.

    Android-appar utan att vara Android

    En av de stora utmaningarna för alternativa mobiloperativsystem är app-ekosystemet. Sailfish löser en del av det genom en (huvudsakligen) proprietär kompatibilitetslösning: Alien Dalvik.

    Poängen är att Android-appar i vissa fall kan köras på Sailfish utan att systemet “emulerar” en hel Android-telefon (vilket ofta är tungt och segt). I stället anpassas Androids API:er så att apparna kan köras mer direkt. I modernare upplägg sker detta i en isolerad container-miljö (t.ex. med LXC), vilket också hjälper säkerheten.


    Säkerhet: sandlådor i fickformat

    Mobiloperativsystem lever farligt: appar laddas ner snabbt, körs ständigt uppkopplade, och hanterar allt från bilder till bank-id. Sailfish använder därför sandboxning (en “sandlåda” där appar begränsas) via en lösning som bygger på Firejail (i Sailfish-sammanhang ofta kallad Sailjail). Tanken är enkel: även om en app beter sig illa ska skadan kunna begränsas.

    För utvecklare: riktig Linux-känsla

    För den som gillar att meka är Sailfish rätt speciellt i mobilvärlden. Det finns terminal, SSH kan slås på, och det är möjligt att få root-åtkomst. I utvecklingsmiljön finns vanliga verktyg som kompilatorer och byggsystem, och utveckling sker ofta med Qt/QML och C++.

    Det gör att Sailfish kan kännas mer “dator” än “låst mobil” – en filosofi som många Linux-användare känner igen.

    Proprietärt och öppet i samma kropp

    Sailfish OS är ett hybridbygge: en del är öppna komponenter från Linuxvärlden, men flera centrala delar har historiskt varit proprietära. Under senare tid har det också pratats om att vissa tidigare stängda komponenter öppnats eller ska öppnas. Resultatet blir en plattform som både kan dra nytta av open source-ekosystemets snabbhet och stabilitet – men samtidigt behålla vissa kommersiella delar.


    Varför spelar Sailfish OS någon roll?

    Även om Sailfish inte är massmarknad på samma sätt som Android och iOS är det ett tekniskt och kulturellt intressant projekt:

    • Det visar att mobilvärlden kan byggas på Linux på riktigt, inte bara “Linux i bakgrunden”.
    • Det utforskar andra sätt att använda en mobil – gester, multitasking och UI-val som inte är standardiserade av de största aktörerna.
    • Det ger ett exempel på hur man kan försöka skapa alternativ när marknaden domineras av två jättar.

    Kort sagt: Sailfish OS är som en mindre båt i en ocean av kryssningsfartyg – men ibland är det just de mindre båtarna som vågar testa nya rutter.

    Teknisk faktaruta

    Sailfish OS (översikt)

    Typ Linux-baserat mobiloperativsystem
    Kärna Linux-kärnan
    Grafiskt skal Lipstick (byggt med Qt)
    Display-stack Wayland
    Programmering Qt/QML och C++ (vanligt för appar och UI)
    Paketformat RPM (med verktyg som PackageKit/Zypper för hantering/beroenden)
    Grundkomponenter systemd, PulseAudio, glibc (typiskt Linux-mellanlager)
    Filsystem Btrfs (tidigt), senare ofta ext4
    Nätverk/anslutning ConnMan (nät), wpa_supplicant (Wi-Fi), BlueZ (Bluetooth), oFono (telefoni)
    Android-appstöd Proprietärt kompatibilitetslager (Alien Dalvik); körning kan ske isolerat i LXC-container
    Sandbox/säkerhet App-sandboxning via Firejail (kallas ofta “Sailjail” i Sailfish)
    Arkitekturer ARM (32/64-bit) samt x86_64 (beroende på enhet/variant)
    Licensmodell Blandning: proprietära delar + open source-komponenter

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare