Etikett: operativsystem

  • OS/2 – operativsystemet som var “framtiden” (och ändå förlorade)

    OS/2 var operativsystemet som skulle ersätta DOS och bli den nya standarden för persondatorer. Det utvecklades av IBM och Microsoft tillsammans, var tekniskt avancerat och erbjöd funktioner som stabil multitasking och ett modernt filsystem långt före sin tid. Ändå förlorade det kampen mot Windows. Historien om OS/2 är berättelsen om hur ett tekniskt starkt system kan falla på strategi, marknadsföring och affärsbeslut – och samtidigt leva vidare i det tysta långt efter att massmarknaden gått vidare.

    OS/2 – operativsystemet som var “framtiden” (och ändå förlorade)

    När nyheten om att det klassiska Hobbes-arkivet för OS/2 inte längre är vad det en gång var dök upp i flödena kändes det som ett perfekt tillfälle att prata om OS/2 igen. För OS/2 är ett av de där systemen som nästan ingen “vanlig” hemmaköpare minns att de köpt – och ändå har det en märkligt stor skugga i datorhistorien. Det var operativsystemet som på fullt allvar marknadsfördes som “a better DOS than DOS and a better Windows than Windows” och som på många tekniska punkter faktiskt kunde försvara det. Ändå blev det utkonkurrerat av nästan allt. OS/2 föll inte främst på tekniken. Det föll på ledning, strategi och marknadsföring – ofta på ett nästan tragikomiskt sätt.

    Varför OS/2 ens fanns

    I mitten av 1980-talet var PC-marknaden på väg att spränga sina egna ramar. DOS var enkelt och utbrett, men hade uppenbara begränsningar: svag minneshantering, dålig multitasking och en känsla av att “ett program kan ta ner hela maskinen”. IBM, som dominerade företagsvärlden, ville ha en robust ersättare som kunde bära PC:n in i nästa epok. Samtidigt ville Microsoft uppåt i näringskedjan – från att leverera språk och operativsystemsbitar till att bli själva navet i PC-ekosystemet. Resultatet blev att IBM och Microsoft 1985 skrev ett avtal om gemensam utveckling av ett nytt operativsystem, snart döpt till OS/2. Namnet signalerade “andra generationens PC” och knöts till IBMs PS/2-linje.

    IBM skapar PC:n – och råkar skapa klonkriget

    IBM insåg sent 70-tal att persondatorer var framtiden men att deras traditionella arbetssätt var för långsamt. Lösningen blev en snabbspårsatsning: IBM PC byggdes med standardkomponenter, bland annat CPU från Intel och grafikdelar från externa leverantörer. Operativsystemet kom från Microsoft och blev PC DOS/MS-DOS. Det enda riktigt IBM-ägda i paketet var BIOS. När andra företag skapade egna BIOS via clean-room-metoder kunde de bygga IBM-kompatibla kloner. Plötsligt var IBM ett PC-företag – men inte längre det PC-företaget. För varje klondator som såldes tjänade IBM ingenting.

    Clone wars: PS/2, MCA och drömmen om att ta tillbaka kontrollen

    IBM svarade med en plan i två delar. För det första: hårdvara. Man introducerade den proprietära MCA-bussen i PS/2-serien och hoppades att andra skulle licensiera tekniken. För det andra: mjukvara. IBM ville ha ett operativsystem man själv kontrollerade och kunde licensiera, istället för att vara beroende av Microsofts DOS. OS/2 skulle bli denna nya standard.

    Den tidiga visionen: stabilitet och skydd

    OS/2 byggdes som ett skyddat-läge-operativsystem för 80286. Tanken var att program skulle isoleras från varandra och inte kunna krascha hela systemet lika lätt som i DOS. OS/2 1.0 kom 1987 och var textbaserat men strukturerat som ett “riktigt” operativsystem. 1988 kom OS/2 1.1 med Presentation Manager, ett grafiskt gränssnitt som påminde om samtida Windows-versioner.

    HPFS: filsystemet som kändes som framtiden

    1989 introducerades HPFS i OS/2 1.2. Det gav bättre prestanda, mindre fragmentering, längre filnamn och rikare metadata jämfört med FAT. För många var HPFS ett tydligt tecken på att OS/2 byggdes med en mer seriös framtid i åtanke.

    Splittringen: när Windows började vinna

    Runt 1990 sprack samarbetet mellan IBM och Microsoft. Windows 3.0 blev en kommersiell framgång och Microsoft behövde inte längre IBM på samma sätt. Det fanns kulturkrockar, men den viktigaste orsaken var affärslogik: Microsoft ville satsa fullt ut på Windows. IBM stod kvar med OS/2 och fick fortsätta utvecklingen på egen hand.

    OS/2 2.0: när IBM släppte lös det “riktiga” OS/2

    1992 kom OS/2 2.0 med 32-bitarsarkitektur och Workplace Shell, ett objektorienterat skrivbord där filer, mappar och program hanterades som objekt. Det var en djärv och tekniskt imponerande design.

    “Bättre DOS än DOS” – och “bättre Windows än Windows”

    Med 386:ans virtualisering kunde OS/2 köra flera DOS-sessioner isolerat och även Windows 3.x-program genom Win-OS/2. IBM marknadsförde det som en bättre version av både DOS och Windows. Tekniskt fanns det substans, men marknadsföringen innebar också att OS/2 definierades i relation till Windows istället för som ett självständigt alternativ.

    Den dubbla fällan: pris, bundling och bristen på “killer apps”

    Windows och DOS följde ofta med nya datorer. OS/2 krävde aktiv installation och kostade mer. För att vinna hade OS/2 behövt unika program som drog användare, men IBM lyckades aldrig bygga ett lika starkt applikationsekosystem.

    Warp-eran: topp i teknik, kaos i marknadsföring

    1994 kom OS/2 Warp 3. Prestandan förbättrades, hårdvarustödet breddades och nätverksfunktioner integrerades bättre. Under en period kändes OS/2 som en seriös utmanare. Men marknadsföringen var ofta förvirrande eller ineffektiv, och IBM missade flera chanser att kapitalisera på intresset.

    Windows 95 tar scenen

    1995 lanserades Windows 95 och blev en kulturell och kommersiell succé. OS/2 hamnade i skuggan. 1996 kom Warp 4 med Java och taligenkänning, men marknaden hade redan valt sin vinnare.

    Var OS/2 faktiskt levde vidare

    Trots förlusten på konsumentmarknaden levde OS/2 kvar i banker, bankomater, biljettmaskiner och industriella system. Stabilitet och lång livslängd gjorde det attraktivt i miljöer där man inte ville byta plattform i onödan.

    Varför OS/2 var bra på riktigt

    OS/2 hade en robust processmodell, bättre minnesisolering än Windows 3.x och kraftfull automation genom REXX. Det var tekniskt genomtänkt och ofta stabilare än sina konkurrenter.

    Slutet – och efterlivet

    IBM avslutade officiell support 2006. Men OS/2 levde vidare genom eComStation och senare ArcaOS, som fortfarande utvecklas. Plattformen är liten men aktiv.

    OS/2:s riktiga arv

    OS/2 visar att teknisk kvalitet inte alltid avgör marknadens vinnare. Distribution, ekosystem och affärsstrategi väger tungt. OS/2 vann aldrig massmarknaden, men det lämnade efter sig idéer och tekniska lösningar som fortsatte påverka hur operativsystem byggs. Det är därför OS/2 fortfarande diskuteras – inte som en kuriositet, utan som ett seriöst kapitel i datorhistorien.

    OS/2 – fakta i korthet

    • Typ: Proprietärt operativsystem för PC
    • Utvecklare: IBM (tillsammans med Microsoft i version 1.0–1.3)
    • Första version: 1987
    • Större milstolpar: Presentation Manager (1.1), HPFS (1.2), 32-bit & Workplace Shell (2.0), Warp-era (3–4)
    • Känd slogan: “A better DOS than DOS and a better Windows than Windows”
    • Styrkor: Stabilitet, skyddad minnesmodell, kraftfull DOS/Windows-kompatibilitet, automation via REXX
    • Varför det föll: Svag marknadsföring, otydlig positionering, för litet applikationsekosystem, Windows dominans
    • IBM-support: Upphörde 31 december 2006
    • Efterföljare/fortsättning: eComStation (2001–2011), ArcaOS (från 2017)

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Historiens sämsta operativsystem – tekniska misslyckanden som formade framtiden

    Operativsystem är den osynliga motorn bakom varje dator, surfplatta och server. När de fungerar märker vi dem knappt – men när de misslyckas blir frustrationen omedelbar. Genom datorhistorien har flera uppmärksammade system lanserats med stora ambitioner men fallit på tekniska brister, dålig design eller fel tajming. Här är berättelsen om några av de mest omtalade misslyckandena – och vad de lärde oss om hur modern programvara bör byggas.

    Operativsystem är grunden för all modern datoranvändning. De styr hårdvaran, hanterar minne, startar program och skapar det gränssnitt vi använder varje dag. Men alla operativsystem har inte varit framgångar. Vissa har blivit ökända för krascher, dålig design eller tekniska beslut som visade sig vara problematiska.

    Här är en populärvetenskaplig genomgång av några av de mest kritiserade operativsystemen genom tiderna och varför de misslyckades.

    Windows Me (2000)

    Windows Me, Millennium Edition, lanserades år 2000 som en konsumentversion av Windows 2000. Systemet fick snabbt ett dåligt rykte och kallades ibland skämtsamt för “Mistake Edition”.

    Problemen handlade främst om instabilitet, frekventa krascher och prestandaproblem. Systemet byggde fortfarande på den gamla DOS-arkitekturen, vilket begränsade stabiliteten. Samtidigt var livslängden mycket kort eftersom Windows XP lanserades kort därefter och snabbt tog över marknaden. Kombinationen av tekniska brister och dålig timing gjorde att Windows Me blev en av Microsofts mest kritiserade versioner.

    MS-DOS 4.0 (1988)

    MS-DOS var länge standardoperativsystemet för persondatorer. Version 3.3 anses stabil, men version 4.0 fick ett betydligt sämre mottagande.

    Den introducerade stöd för större hårddiskar och vissa förbättringar, men led av buggar, kompatibilitetsproblem och instabilitet. Många användare valde att återgå till tidigare versioner. Det visar hur även små förändringar i låg nivå-programvara kan få stora konsekvenser för tillförlitligheten.

    Incompatible Timesharing System (1960-talet)

    Incompatible Timesharing System, ITS, utvecklades vid MIT för stordatorerna PDP-6 och PDP-10. För sin tid var det avancerat, men ur ett modernt perspektiv framstår det som extremt bristfälligt när det gäller säkerhet.

    Systemet saknade lösenord i början. Alla användare kunde i praktiken läsa och ändra andras filer, inklusive systemfiler. Katalogstrukturen var platt, vilket innebar att varje användare bara hade en enda katalog. Filnamn var begränsade till sex tecken.

    I en akademisk miljö fungerade detta tack vare social tillit, men i dagens internetuppkopplade värld skulle ett sådant system vara fullständigt ohållbart.

    JavaOS (1996)

    JavaOS utvecklades av Sun Microsystems och var i stor utsträckning skrivet i programmeringsspråket Java. Visionen var att skapa ett kompakt operativsystem för inbyggda system och nätverksdatorer.

    Problemet var att Java vid den tiden var långsammare än traditionella C-baserade lösningar. Få enheter stödde systemet och i praktiken kördes det nästan enbart på Suns egen JavaStation. Projektet lades ned efter några år.

    JavaOS var tekniskt djärvt men kommersiellt misslyckat. Det visar hur innovation inte räcker om ekosystemet saknas.

    Windows Vista (2006)

    Windows Vista är ett av de mest omdiskuterade operativsystemen i modern tid. Vid lanseringen upplevdes det som långsamt och resurskrävande.

    Systemet introducerade ett nytt grafiskt gränssnitt med Aero-effekter, förbättrad säkerhetsmodell och omfattande förändringar i bakgrunden. Men många datorer klarade inte kraven. Drivrutiner saknades eller fungerade dåligt. Den nya säkerhetsfunktionen User Account Control upplevdes som påträngande.

    Med senare uppdateringar blev Vista stabilare, men då hade ryktet redan skadats. När Windows 7 kom sågs det som den förbättrade versionen av Vista.

    Windows 8 (2012)

    Windows 8 var ett försök att förena pekskärmsenheter och traditionella datorer i ett gemensamt gränssnitt.

    Startmenyn ersattes av en helskärmsbaserad startskärm med så kallade Metro-appar. Många funktioner gömdes bakom gester eller dolda menyer. För användare med tangentbord och mus upplevdes systemet som förvirrande och ineffektivt.

    Tekniskt sett innehöll Windows 8 flera förbättringar, som snabbare uppstart och bättre resurshantering. Men användarupplevelsen blev så omdiskuterad att många valde att stanna kvar på Windows 7 tills Windows 8.1 och senare Windows 10 rättade till designen.

    Lindows (2001)

    Lindows var ett försök att kombinera Linux med möjligheten att köra Windows-program via kompatibilitetslagret Wine. Idén var att erbjuda ett Windows-liknande system byggt på Linux.

    Projektet mötte flera problem. Kompatibiliteten fungerade inte tillräckligt bra. En betald programtjänst väckte kritik inom Linuxvärlden. Microsoft stämde dessutom företaget på grund av namnet. Efter en uppgörelse bytte systemet namn till Linspire.

    Lindows var ambitiöst men lyckades aldrig etablera sig på bred front.

    Slutsats

    Det som förenar dessa operativsystem är inte nödvändigtvis dålig ingenjörskonst. Ofta handlade det om dålig timing, för höga systemkrav, bristande kompatibilitet eller designbeslut som inte motsvarade användarnas förväntningar.

    Misslyckanden inom teknik är sällan slutpunkter. De fungerar ofta som lärdomar. Windows Vista bidrog till grunden för Windows 7. Windows 8 påverkade hur Microsoft senare balanserade pekskärm och skrivbord.

    Historien visar att även de mest kritiserade operativsystemen spelat en roll i den tekniska utvecklingen.

    Teknisk fakta

    Operativsystemen i den här genomgången kritiseras oftast för en kombination av instabilitet, kompatibilitetsproblem, höga hårdvarukrav och kontroversiella gränssnittsval. Ofta blev problemen extra tydliga vid lansering, innan drivrutiner, uppdateringar och ekosystem hann mogna.

    • Vanliga orsaker: buggar, drivrutinsbrister, prestanda, dålig UX, kort livscykel
    • Konsekvens: användare stannar kvar på äldre versioner eller byter plattform
    • Lärdom: stabilitet och kompatibilitet slår “nya funktioner” vid masslansering

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • MS DOS 1.x

    Från en blinkande kommandoprompt på en diskettbaserad IBM PC till grunden för hela Windows-eran – MS-DOS blev operativsystemet som definierade 1980-talets datorrevolution. Med rötter i 86-DOS och inspiration från CP/M skapade Microsoft en plattform som snabbt spreds till över 70 tillverkare och gjorde den IBM-kompatibla PC:n till global standard. Trots sin tekniska enkelhet kom MS-DOS att forma både mjukvarumarknaden och den moderna persondatorns historia.

    När IBM lanserade sin första persondator 1981 förändrades datorvärlden i grunden. Bakom den nya maskinen låg ett textbaserat operativsystem som snart skulle bli synonymt med hela PC-eran: MS-DOS. Med sin enkla kommandoprompt och sina strikta regler – som 8.3-filnamn – blev det fundamentet för miljontals datorer och lade grunden för Microsofts globala dominans.

    MS-DOS, en förkortning av MicroSoft Disk Operating System, utvecklades för x86-baserade persondatorer och släpptes den 12 augusti 1981. IBM licensierade systemet under namnet PC DOS 1.0 för sin IBM Personal Computer 5150, medan Microsoft sålde det till andra tillverkare som MS-DOS. De två versionerna utvecklades parallellt under tolv år innan de gradvis skildes åt 1993.

    Ursprunget går tillbaka till 86-DOS, utvecklat av Tim Paterson på Seattle Computer Products. Systemet var inspirerat av CP/M från Digital Research men anpassat för Intel 8086-processorn och utrustat med filsystemet FAT12. Microsoft köpte rättigheterna 1981 för 25 000 dollar och anpassade systemet för IBM:s nya dator. Den modulära designen gjorde det möjligt för olika tillverkare att skriva egna hårdvarunära drivrutiner medan kärnan förblev gemensam – en avgörande faktor för spridningen.

    Den första versionen, DOS 1.0, var tekniskt enkel. Den kunde läsa och skriva 160 KB disketter, köra program i .COM- och .EXE-format och hantera batchfiler. Alla filer låg i rotkatalogen; det fanns inga katalogträd, inga hårddiskar och ingen omdirigering. Kommandotolken COMMAND.COM innehöll endast ett fåtal interna kommandon. Ändå räckte detta. Kombinationen av IBM:s hårdvara och Microsofts licensmodell skapade en plattform som andra företag kunde kopiera. Inom ett år hade Microsoft licensierat MS-DOS till över 70 företag.

    Version 1.1, som kom 1982, stödde dubbelsidiga disketter på 320 KB och markerade början på bred OEM-licensiering. Under 1980-talet växte systemet snabbt. Version 2.0 (1983) introducerade katalogträd, hårddiskstöd, omdirigering och en mer Unix-liknande filhantering. Version 3.x gav stöd för större diskar, nätverk och nya diskettformat. Version 4.x introducerade stöd för större partitioner och ett grafiskt DOS Shell, men led av buggar. Version 5.0 (1991) blev en stabil milstolpe med förbättrad minneshantering och en fullskärmseditor. Den sista fristående versionen, 6.22 från 1994, inkluderade diskkomprimering och avancerade systemverktyg.

    Samtidigt uppstod konkurrens. Digital Research lanserade DR-DOS som ett kompatibelt alternativ. IBM och Microsoft samarbetade kring OS/2, tänkt som efterträdare. Men när Windows 3.0 slog igenom 1990 började tyngdpunkten förskjutas. MS-DOS blev basen under grafiska Windows-versioner. Windows 95, 98 och Me använde DOS för uppstart och bakåtkompatibilitet, men användarna arbetade i ett grafiskt gränssnitt.

    Tekniskt var MS-DOS en monolitisk kärna, huvudsakligen skriven i x86-assembler. Tidiga versioner omfattade bara några tusen rader kod. Systemet var enanvändarbaserat och saknade multitasking, något som Microsoft istället erbjöd genom sitt Unix-baserade Xenix. Under 1990-talet blev DOS alltmer en underliggande komponent. Windows NT-linjen, som inte byggde på DOS, tog gradvis över, och 64-bitarsversioner av Windows avskaffade till slut all inbyggd DOS-emulering.

    Supporten för klassiska versioner upphörde 2001, och 2006 avslutades stödet för de sista DOS-baserade Windows-versionerna. Trots detta lever arvet kvar. 2014 och senare år publicerade Microsoft källkoden till tidiga versioner som 1.25, 2.0 och 4.00 under MIT-licens för utbildningsändamål, vilket gav nya generationer möjlighet att studera hur ett historiskt operativsystem var uppbyggt.

    MS-DOS var aldrig det mest avancerade systemet tekniskt sett. Det saknade fleranvändarstöd, skyddat minne och multitasking. Men det hade rätt kombination av enkelhet, kommersiell strategi och timing. Genom att bli standard på IBM-kompatibla datorer skapade det den plattform som Windows senare kunde ta över.

    Från en blinkande A-prompt på en 16 KB-maskin till grunden för en global mjukvaruindustri – MS-DOS var motorn bakom PC-revolutionen och en av de viktigaste byggstenarna i den moderna datorhistorien.

    Teknikfakta: MS-DOS och DOS 1.0–1.1
    Namn
    MS-DOS (MicroSoft Disk Operating System), IBM PC DOS
    Lansering
    1981 (PC DOS 1.0 samtidigt med IBM PC)
    Ursprung
    Bygger på 86-DOS (Tim Paterson), inspirerat av CP/M
    Målplattform
    x86 (Intel 8086/8088), initialt diskettbaserat
    Kärntyp
    Monolitisk
    Programmerat i
    x86-assembler (tidiga versioner)
    Gränssnitt
    Kommandorad (COMMAND.COM)
    Kärnkomponenter (DOS 1.x)
    IBMBIO.COM (I/O-drivrutiner), IBMDOS.COM (kärna/API), COMMAND.COM (tolk)
    Lagring (DOS 1.0)
    160 KB 5,25″ disketter (enkelsidigt)
    Lagring (DOS 1.1)
    320 KB 5,25″ disketter (dubbelsidigt)
    Filstruktur (DOS 1.x)
    Ingen kataloghierarki (endast rotkatalog)
    Stöd saknas i DOS 1.x
    Hårddiskar, katalogträd, pipes/omdirigering, laddningsbara drivrutiner
    Minimikrav (praktiskt)
    Minst 32 KB RAM för att kunna boota (bootsektor laddas vid 7C00h)
    Kommandon (DOS 1.0, interna)
    DIR, COPY, ERASE, PAUSE, REM, RENAME, TYPE
    Verktyg i paketet
    DEBUG, LINK, EDLIN (DOS 1.x), EXE2BIN (DOS 1.1)
    BASIC-roll
    BASIC.COM/BASICA.COM gav ROM-BASIC diskstöd och en tidig “IDE”-känsla
    Efterföljare
    Windows tog över gradvis; DOS blev bas/bootlager i tidiga Windows-versioner
    Historisk betydelse
    Standardiserade IBM-kompatibla PC:n och möjliggjorde klonmarknaden

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • MiNT – multitasking som förändrade Atari ST

    MiNT – multitasking som förändrade Atari ST

    När Atari ST lanserades på 1980-talet var den snabb och populär, men operativsystemet TOS saknade äkta multitasking. Användaren kunde i praktiken bara köra ett program åt gången. MiNT blev lösningen som förändrade detta och gav Atari-datorerna en mer modern arkitektur.

    MiNT är en alternativ operativsystemkärna för Atari ST-serien. Den ersätter inte hela systemet, utan fungerar som ett nytt fundament ovanpå TOS. Med MiNT fick Atari-datorer stöd för multitasking, förbättrad minneshantering och ett Unix-liknande arbetssätt.

    Från hobbyprojekt till officiell lösning

    Arbetet med MiNT började 1989 när programmeraren Eric Smith försökte porta GNU-verktyg till Atari ST. Han insåg att det var enklare att skapa ett Unix-liknande lager ovanpå TOS än att anpassa varje enskilt program. Resultatet blev MiNT, vars namn först betydde “MiNT is Not TOS”, en lekfull rekursiv akronym.

    När Atari senare ville modernisera sitt operativsystem anställde man Smith. MiNT blev då en officiell del av Ataris satsning på multitasking och levererades tillsammans med MultiTOS till bland annat Atari Falcon. Namnet fick då en ny betydelse: “MiNT is Now TOS”.

    Vad tillförde MiNT?

    MiNT gav Atari ST flera funktioner som tidigare saknades:

    Flera program kunde köras samtidigt.
    Systemet fick bättre processhantering.
    Utvecklare kunde använda Unix-liknande verktyg och arbetsmetoder.
    Grunden lades för mer avancerad nätverks- och servermjukvara.

    Det gjorde Atari ST mer attraktiv för tekniskt avancerade användare och programmerare.

    FreeMiNT och den öppna utvecklingen

    När Atari lämnade datorbranschen kunde projektet ha upphört. I stället fortsatte det som FreeMiNT, ett öppet projekt som drivs av frivilliga utvecklare. Källkoden är fri och utvecklingen sker offentligt, vilket har hållit systemet levande långt efter att den kommersiella plattformen försvann.

    FreeMiNT fungerar tillsammans med andra fria komponenter, som förbättrade skrivbordssystem och grafikdrivrutiner, för att skapa ett komplett och modernt Atari-system.

    Betydelse och arv

    MiNT är ett tidigt exempel på hur öppna utvecklingsmodeller kunde förlänga livet på en datorplattform. Det visar också hur idéer från Unix-världen spreds till hemdatorer långt innan Linux blev allmänt känt.

    Idag används MiNT främst av entusiaster, retroanvändare och emulatorer. Trots det är projektet fortfarande aktivt och utgör en viktig del av Atari-historien. Det är ett tydligt exempel på hur teknisk kreativitet och community-engagemang kan ge nytt liv åt äldre system.

    MultiTOS – fakta
    Typ Multitasking-tillägg till Atari TOS (MiNT-kärna + multitasking-GEM)
    Utvecklare Atari Corporation (baserat på MiNT av Eric Smith)
    Lanseringsperiod Tidigt 1990-tal (bundlades med/efter Atari Falcon)
    Plattform Atari ST-familjen, särskilt Falcon030
    Bas MiNT (“MiNT is Now TOS”)
    Gränssnitt GEM med multitasking-anpassad AES
    Huvudfunktion Ger Atari TOS möjlighet att köra flera program samtidigt
    Distribution Levererades vanligtvis på diskett och installerades på hårddisk
    Efterföljare FreeMiNT-ekosystemet (MiNT-kärna + moderna AES/GEM-lösningar)

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Apple Lisa: datorn som föddes före sin tid

    Apple Lisa lanserades 1983 och var en av de mest ambitiösa persondatorer som dittills byggts. Med grafiskt användargränssnitt, mus, dokumentbaserat arbetssätt och avancerad programvara pekade den tydligt mot framtiden – men till ett pris och med en teknisk komplexitet som marknaden ännu inte var redo för. Lisa blev ett kommersiellt misslyckande, men lade samtidigt grunden för Macintosh och det moderna sättet att använda datorer.

    När man pratar om Apple och den grafiska revolutionen är det lätt att hoppa direkt till Macintosh 1984. Men ett år tidigare fanns en annan maskin som redan hade sprungit långt före resten av persondatorvärlden: Apple Lisa. Den blev ett kommersiellt misslyckande – men tekniskt sett var den en av de mest betydelsefulla datorerna som byggts. Lisa är en klassisk historia om hur framtiden ibland kommer för tidigt, blir för dyr, för tung, och ändå formar allt som kommer efter.

    En dator som ville göra kontoret mänskligt

    I början av 1980-talet var datorer i praktiken något man betjänade: man skrev kommandon, lärde sig kryptiska instruktioner, och hade ofta manualer eller specialutbildning som stöd. Lisa var tänkt som motsatsen. Den skulle göra datorn visuell, självklar och kontorsvänlig – en maskin där användaren jobbar med dokument på skärmen på ett sätt som liknar hur man jobbar i verkligheten.

    Lisa lanserades 1983 med en idé som i dag känns självklar men då var radikal: ett grafiskt användargränssnitt med fönster, ikoner och mus – en dator som du pekar på, i stället för att förhandla med via text.

    Xerox PARC och gnistan som tände allt

    Den grafiska idén uppstod inte i ett vakuum. På Xerox PARC i Palo Alto utvecklades under sent 1970-tal och tidigt 1980-tal koncept som “desktop-metaforen”: filer som papper, mappar som mappar, papperskorg, muspekare och fönster.

    Apple fick se demonstrationer, och Lisa-teamet lade sedan enormt arbete på att göra detta till en kommersiell produkt. Att göra ett forskningskoncept robust, begripligt och massproducerbart är inte “bara att kopiera” – det är en egen ingenjörsdisciplin.

    Namnet: akronym eller dotter?

    Apple sade officiellt att Lisa stod för “Local Integrated Software Architecture”. Samtidigt hette Steve Jobs dotter Lisa, född 1978, och senare medgav Jobs att datorn var döpt efter henne. Resultatet blev en av de där teknikmyterna som säger mycket om epoken: ett namn som både skulle fungera i marknadsföring och bära på en personlig berättelse.

    Hårdvara som var “för mycket” och ändå “för lite”

    På pappret var Lisa imponerande: Motorola 68000 på 5 MHz, 1 MB RAM, en högupplöst svartvit 12-tumsskärm, mus och tangentbord som standard, och stöd för hårddisk.

    Men Lisa bar också på ett klassiskt problem: mjukvaran var för ambitiös för den tidens hårdvara, och hårdvaran var för dyr för marknaden. Operativsystemet försökte göra avancerade saker som minnesskydd och dokumentcentrerade arbetsflöden, men det kunde kosta i form av seg respons och upplevelsen av att datorn “tänker efter” för länge.

    Twiggy-disketterna: en smart idé som blev en akilleshäl

    Lisa 1 levererades med två 5,25-tums Apple FileWare-enheter, ofta kallade “Twiggy”. De erbjöd hög kapacitet för sin tid men fick rykte om sig att vara opålitliga och använde dessutom proprietära disketter.

    Det kan låta som en detalj, men i praktiken är lagring en datorns hjärta. Om användarna inte kan lita på att filer går att spara och läsa tillbaka, spelar resten mindre roll.

    Lisa OS: idéer som senare blev standard

    Lisa hade ett operativsystem som på flera sätt pekade framåt. Det byggde på tanken att datorn ska hjälpa människor arbeta med dokument och uppgifter, inte bara starta program. Det hade också ambitionen att göra systemet stabilare genom minnesskydd, och att låta filhanteringen i gränssnittet faktiskt motsvara hur data organiseras.

    Lisa levererades dessutom med en tydlig “kontorssvit”-idé: ett paket program som skulle räcka för de vanligaste uppgifterna i ett företag. Tanken var att datorn skulle vara en arbetsstation för vanliga användare, inte en specialistmaskin.

    Steve Jobs, intern konkurrens och Macintosh som tog berättelsen

    Apple hamnade i en situation där flera starka projekt konkurrerade samtidigt. Steve Jobs lämnade Lisa-projektet och tog en allt större roll i Macintosh. Macintosh blev billigare, enklare att positionera och kom med ett starkare, mer fokuserat budskap.

    När Macintosh lanserades i januari 1984 framstod Lisa plötsligt som den dyra storebrodern som redan var på väg att bli omsprungen – trots att Lisa på flera punkter var mer avancerad.

    Varför Lisa floppade

    Flera saker drog åt samma håll: priset var extremt högt för sin tid, tredjepartsutbudet av programvara var begränsat, lagringslösningen skadade förtroendet, och den praktiska upplevelsen kunde vara trög. Samtidigt blev Macintosh en billigare intern konkurrent som snabbt tog över både uppmärksamhet och utvecklingsfokus.

    Lisa 2 försökte rätta till en del, bland annat genom att byta diskettlösning och pressa priset. Den sista grenen av familjen levde vidare i form av Macintosh XL, men plattformen försvann i mitten av 1980-talet.

    Den märkligaste epilogen: datorer i en soptipp

    Lisas efterhistoria är nästan lika berömd som maskinen själv. Det finns återgivna berättelser om att tusentals osålda Lisa-enheter till slut förstördes och hamnade på en soptipp i Utah som del av en lageravveckling. Oavsett exakta detaljer säger historien något om hur brutal teknikmarknaden är: en maskin kan vara banbrytande och ändå betraktas som skrot när den inte passar sin tid.

    Arvet: en “bästa förlust”

    Lisa blev aldrig en försäljningssuccé, men den blev en idébank. Mycket av det som gjorde Lisa speciell – synen på gränssnitt, dokument, arbetsflöden och en dator som är byggd för människor – sipprade vidare till Macintosh och sedan vidare ut i hela PC-världen.

    Det är därför Lisa ofta beskrivs som ett av Apples mest viktiga misslyckanden. Den hade rätt vision, men fel tidpunkt. Och i teknik räcker det inte att ha rätt idé. Du måste också ha rätt timing, rätt prisnivå, rätt ekosystem och rätt berättelse.

    Innehåll på youtube om Apple lisa

    Faktaruta: Apple Lisa
    Tillverkare
    Apple (Apple Computer)
    Lanserad
    19 januari 1983
    Tillverkad till
    1 augusti 1986
    Typ
    Persondator (desktop)
    CPU
    Motorola 68000 @ 5 MHz
    Minne
    1 MB RAM (upp till 2 MB)
    Skärm
    12" monokrom, 720×364
    Lagring
    Twiggy-disketter (Lisa 1), senare 3,5" (Lisa 2), ProFile/Widget-hårddisk (vissa modeller)
    Operativsystem
    Lisa OS (Lisa Office System), även Xenix på vissa modeller
    Känd för
    Tidigt grafiskt gränssnitt (GUI) och mus i en kommersiell persondator
    Tips: Vill du göra rutan smalare kan du lägga den i en kolumn/Block-grupp i WordPress.

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare