Etikett: ordbehandling

  • IBM Selectric – skrivmaskinen som kodade bokstäver i mekanisk binärlogik

    IBM Selectric var mer än en skrivmaskin – den var ett tekniskt språng som förändrade hur människor skrev, arbetade och tänkte kring text. När den lanserades i början av 1960-talet ersatte den årtionden av traditionell mekanik med en djärv idé: en enda roterande skrivkula som valde tecken genom mekanisk logik. Resultatet blev snabbare skrivning, jämnare typbild och möjligheten att byta typsnitt med ett handgrepp. I gränslandet mellan finmekanik och datortänkande blev Selectric en symbol för sin tid och ett tydligt steg mot den moderna ordbehandlingen.

    När IBM lanserade Selectric den 31 juli 1961 presenterade företaget inte bara en ny skrivmaskin, utan ett helt nytt sätt att tänka kring skrivande. Den klassiska konstruktionen med individuella typarmar som slog mot pappret ersattes av ett enda utbytbart skrivhuvud i form av en liten plastkula med metallbeläggning. Denna kula, ofta kallad “typeball” eller i folkmun “golfbollen”, kunde både rotera och vinklas för att välja rätt tecken innan den slog mot färgbandet och pappret.

    Resultatet blev en jämnare och mer pålitlig utskrift än vad tidigare skrivmaskiner kunde erbjuda. Samtidigt försvann ett av de vanligaste problemen med mekaniska skrivmaskiner: fastnande typarmar. Selectric upplevdes därför som snabbare, tystare och mer modern än sina föregångare.

    När vagnen försvann och pappret tog över rörelsen

    En annan stor förändring var att Selectric gjorde sig av med den traditionella rörliga vagnen. I äldre skrivmaskiner flyttades hela vagnen steg för steg i sidled när man skrev, något som krävde kraft och gav maskinen en ryckig rörelse. I Selectric var det i stället skrivhuvudet och färgbandet som rörde sig horisontellt, medan pappret matades vertikalt av valsen.

    Denna lösning gjorde maskinen stabilare och mer kompakt. För användaren gav det en tydlig känsla av tekniskt framsteg och bidrog till att Selectric snabbt fick rykte om sig att vara framtidens skrivmaskin.

    En dator av stål, fjädrar och länkar

    Det mest fascinerande med Selectric dolde sig under skalet. Varje tangenttryckning aktiverade en metallstång med en unik kombination av små utskott. Dessa fungerade som en mekanisk binärkod som angav hur mycket skrivkulan skulle rotera och vinklas.

    Två mekaniska system, så kallade whiffletree-länkage, fungerade som digital-till-analog-omvandlare. De summerade de mekaniska ”bitarna” och omvandlade dem till exakta rörelser. På så sätt utförde Selectric i praktiken beräkningar helt mekaniskt. Maskinen tog emot information, bearbetade den och producerade ett resultat – allt utan elektronik.

    Stroke Storage – när maskinen hjälpte människan

    IBM var medvetet om att människor inte alltid trycker tangenter exakt i takt. Därför utrustades Selectric med en funktion som kallades Stroke Storage. En mekanism med små stålkulor såg till att tangenttryckningarna sorterades och utfördes i rätt ordning, även om två tangenter råkade tryckas nästan samtidigt.

    Detta gjorde maskinen förvånansvärt förlåtande och bidrog till att många upplevde den som snabbare än den egentligen var. För kontorsarbete med högt tempo var detta en avgörande fördel.

    Modellerna och steget mot självkorrigering

    Den ursprungliga modellen, som senare kom att kallas Selectric I, förblev oförändrad i nästan tio år. År 1971 introducerades Selectric II, som bland annat kunde utrustas med Dual Pitch. Det gjorde det möjligt att växla mellan 10 och 12 tecken per tum på samma maskin.

    År 1973 lanserades Correcting Selectric II, som hade inbyggd korrigering. Med hjälp av korrigeringsband och tejp kunde fel rättas direkt på pappret utan täckvätska eller suddgummi. Processen var fortfarande manuell, men betydligt snabbare och renare än tidigare metoder.

    Selectric III kom 1980 och använde en ny standard med 96 tecken per skrivkula. Denna var inte kompatibel med äldre modeller. IBM ersatte senare Selectric-serien med Wheelwriter, och i början av 1990-talet avyttrades skrivmaskinsverksamheten till Lexmark.

    Band, förbrukning och textsäkerhet

    Selectric var nära knuten till olika typer av färgband. Tygband kunde återanvändas, medan kolfimsband gav skarpare text men också innebar att det ibland gick att läsa vad som skrivits direkt från bandet i efterhand. Detta blev en säkerhetsfråga i vissa miljöer.

    Med de korrigerande modellerna infördes bandkassetter som gjorde bandbyte enklare och möjliggjorde flera bandtyper i samma maskin. Tech-3-bandet kombinerade hög kvalitet med bättre sekretess, eftersom flera överlappande avtryck gjorde bandet svårare att tolka.

    Selectric som ordbehandlare

    IBM använde även Selectric-mekaniken i maskiner med lagring. MT/ST använde magnetband och MC/ST använde magnetkort. Dessa maskiner kunde spela in, redigera och spela upp text och räknas som tidiga former av ordbehandling långt innan persondatorn blev vanlig på kontor.

    Mer avancerade varianter, som Selectric Composer, användes för fototypsättning och kunde producera proportionellt spärrad och justerad text av mycket hög kvalitet. De användes ofta av små förlag och organisationer som ville komma nära professionell sättning utan stora tryckmaskiner.

    Skrivmaskin som dataterminal

    Selectric användes även som grund för datorterminaler och skrivare, bland annat IBM 2741. Dessa var inte vanliga skrivmaskiner med en kabel, utan krävde omfattande modifieringar med solenoider, sensorer och styrlogik.

    Maskinen använde egna teckenkoder baserade på skrivkulans rörelser, vilket gjorde kommunikationen med datorer tekniskt krävande. Trots detta blev Selectric-baserade skrivare populära tack vare sin höga utskriftskvalitet och tillförlitlighet.

    Avlyssning och underrättelsehistoria

    Under kalla kriget upptäcktes fall där Selectric-skrivmaskiner hade byggts om till avancerade avlyssningsapparater. Genom att mäta rörelser i den interna mekaniken kunde angripare rekonstruera vad som skrevs, utan att röra pappret.

    Händelserna visade att även helt mekaniska informationssystem kunde bli mål för sofistikerad spionteknik.

    En teknisk ikon

    IBM Selectric blev en symbol för kontorsarbete under efterkrigstiden. Den användes av författare, journalister och forskare, förekom flitigt i film och TV och har i dag ikonstatus. Den karakteristiska skrivkulan lever vidare som ett minne av en tid då mekanisk ingenjörskonst nådde sin absoluta topp, precis innan elektroniken tog över.

    Film på youtube som visa förklara tekniken bakom Seletric tekniken

    Faktaruta: IBM Selectric
    Typ
    Elektrisk skrivmaskin
    Tillverkare
    IBM (International Business Machines)
    Introducerad
    31 juli 1961
    Kännetecken
    Utbytbart skrivhuvud (“typeball”/”golfboll”) som roterar och vinklas för att välja tecken.
    Teknisk idé
    Mekanisk binärkodning i tangentmekaniken som omvandlas till rörelser via whiffletree-länkage (mekaniska ”D/A-omvandlare”).
    Modeller
    Selectric I (1961), Selectric II (1971), Correcting Selectric II (1973), Selectric III (1980).
    Arv
    Påverkade både kontorsteknik och tidig ordbehandling; Selectric-mekanik användes även i dataterminaler som IBM 2741.
    Efterföljare
    IBM Wheelwriter (1984)
    Tips: Klistra in som “Anpassad HTML” i WordPress. Anpassa gärna maxbredden eller ta bort den för fullbredd noteditor.
  • Amstrad PCW – ordbehandlaren som tog över köksborden

    Amstrad PCW var 1980-talets ”smartskrivmaskin” – en billig kombination av dator, skärm, skrivare och ordbehandlingsprogram som fick hundratusentals européer att ta klivet från papper till pixel. När IBM-kompatibla datorer fortfarande kostade en förmögenhet erbjöd PCW en komplett skrivlösning för en bråkdel av priset. Den såg kanske enkel och grönmonokrom ut, men bakom den spartanska ytan dolde sig ett fullt CP/M-system med ordbehandling, kalkyl, databaser och till och med spel. På köksbord, i småföretag och föreningslokaler blev PCW länge den tysta arbetshästen som ersatte både skrivmaskinen och stencileringsapparaten.

    När Amstrad PCW släpptes 1985 var idén ganska radikal:
    i stället för att sälja en ”dator för datornördarna” sålde man ett komplett ordbehandlingspaket – skärm, dator, tangentbord, skrivare och program – för mindre än vad många bra skrivmaskiner kostade.

    PCW stod för ”Personal Computer Word-processor”, och det säger det mesta: den skulle ersätta skrivmaskinen, inte konkurrera med dyra IBM-kompatibla datorer. Ändå slutade det med att cirka 8 miljoner PCW-maskiner såldes mellan 1985 och 1998, främst i Storbritannien och Europa.

    En billig skrivmaskinsdödare

    I mitten av 80-talet kostade en komplett IBM-kompatibel PC med skärm och skrivare ofta över 2000 pund i Storbritannien. Amstrad PCW 8256 dök upp för 399 pund plus moms – inklusive:

    • grönmonokrom skärm
    • tangentbord
    • skrivare
    • ordbehandlaren Locoscript
    • operativsystemet CP/M Plus
    • programmeringsspråk (Mallard BASIC och LOGO)

    Den marknadsfördes hårt med budskapet:

    ”Mer än en ordbehandlare, för mindre än de flesta skrivmaskiner.”

    Resultatet? Väldigt många som aldrig hade rört en dator innan, vågade ta steget – för att de egentligen bara ville skriva brev, rapporter och föreningsprotokoll.

    Allt i skärmen – ovanlig konstruktion

    Till skillnad från typiska hemdatorer där ”lådan” står under skrivbordet, satt nästan all elektronik i bildskärmen:

    • Zilog Z80-processor (4 MHz i de klassiska modellerna)
    • 256–512 KB RAM (upp till 1 MB i senare varianter)
    • en eller två diskettenheter
    • strömförsörjning för både dator och skrivare

    Tangentbordet var separat, liksom skrivaren, men själva datorn ”var” skärmen. Det gjorde systemet kompakt och lätt att placera på ett skrivbord – ungefär som en elektrisk skrivmaskin med stor bildskärm.

    Skärmen var monokrom, 12 tum, men med ovanligt hög upplösning för text: 90 kolumner × 32 rader (720×256 pixlar). Perfekt för att se hela brev och A4-sidor på en gång, även om den inte var byggd för spel eller grafik från början.

    3-tumsdisketter – udda men billiga

    En annan udda detalj var lagringen: PCW använde 3-tumsdisketter, inte de mer vanliga 3,5-tums. De såg lite ut som tjocka kvadratiska disketter och kunde lagra från 180 KB per sida (enkeldensitet) upp till 720 KB (dubbeldensitet, dubbel­sida).

    På 8256/8512-floppy:

    • PCW 8256: 256 KB RAM, en enkel 3″ diskettstation
    • PCW 8512: 512 KB RAM, två 3″ stationer (varav en dubbelsidig)

    Diskarna vändes bokstavligen – ena sidan = ”A”, andra = ”B”.

    När 3,5-tumsdisketter senare tog över världen dök det upp småverktyg, interface och tjänster som kopierade data mellan 3″ och 3,5″, så att användare kunde flytta sina texter till andra datorer.

    Locoscript – hjärtat i PCW

    Den stora stjärnan var Locoscript, ordbehandlaren som följde med varje PCW.

    • Startades direkt från disk (ingen DOS-prompt först)
    • Tydlig menydriven miljö – många klarade sig helt utan att lära sig CP/M
    • Dokument kunde organiseras i grupper, med mallar per grupp
    • Stöd för sidhuvud/sidfot, tabbar, olika teckenstilar (fet, kursiv, understrykning m.m.)
    • Flera klippbuffertar (”copy/paste”) som kunde sparas på disk
    • Inbyggt stöd för utökade tecken – europeiska språk, tekniska och matematiska symboler

    För många användare var PCW = Locoscript. CP/M användes mest av de som ville göra mer: kalkyl, bokföring, databaser, programmering.

    CP/M Plus – gammalt men stabilt

    Under ytan körde PCW CP/M Plus, ett då redan något åldrat men mycket etablerat 8-bitarsoperativsystem. Det begränsade varje program till 64 KB adresserbart minne, men resten av RAM användes smart:

    • Överblivet RAM gjordes om till en RAM-disk (”M:” på PCW)
    • Program laddades från disk, men temporära filer kunde ligga i RAM, vilket gjorde systemet snabbt i praktiken

    Till CP/M fanns en hel flora av program, bland annat:

    • Mallard BASIC (med inbyggt ISAM-databashantering, JetSAM)
    • Kalkylprogram (SuperCalc, Multiplan m.fl.)
    • Databaser (dBase II, Cardbox, Sage m.fl.)
    • Andra ordbehandlare (WordStar, SuperWriter)
    • Tidiga desktop publishing-program
    • Massor av fri och ”public domain”-programvara, från enkla verktyg till hela BBS-system

    Modellerna i korthet

    PCW 8256 och 8512 (1985)

    De klassiska första modellerna:

    • 8256: 256 KB RAM, en 3″ diskettstation, grön skärm
    • 8512: 512 KB RAM, två 3″ stationer
    • Båda med dot matrix-skrivare (9 nålar), Locoscript 1 och CP/M Plus

    PCW 9512 (1987)

    Förbättrad kontorsvariant:

    • 512 KB RAM
    • vit text på mörk bakgrund
    • daisywheel-skrivare (snyggare text, men ingen grafik)
    • Locoscript 2 med stavningskontroll och post-/adresshantering

    PCW 9256 och 9512+ (1991)

    Övergång till standarddisketter:

    • Byter till 3,5-tums 720 KB-disketter
    • 9256: billigare modell, 256 KB RAM + dot matrix-skrivare
    • 9512+: 512 KB RAM, ofta ihop med Canon Bubblejet-inkjetskrivare i stället för Amstrads egna.

    PCW 10 (ca 1993)

    Lite av en mellanmodell:

    • 512 KB RAM
    • inbyggd parallellport
    • Locoscript 1.5
    • Ingen större succé – PC-världen sprang ifrån den.

    PcW16 (1995)

    Namnlik, men tekniskt nästan helt ny maskin:

    • Z80 på 16 MHz, 1 MB RAM
    • Monokrom VGA-skärm (640×480), mus och grafiskt gränssnitt
    • Eget GUI-operativsystem, ”Rosanne”, inte CP/M
    • 1,4 MB 3,5″ diskett och 1 MB flashminne för program/filer
    • Kunde läsa gamla Locoscript-filer men inte köra PCW-program
    • Sålde dåligt – vid mitten av 90-talet var billiga PC-kloner och tidiga Windowsmaskiner betydligt mer attraktiva

    Spel och kreativitet på en ”tråkig” kontorsmaskin

    Trots att PCW egentligen inte var byggd för spel dök det ändå upp en hel del, ofta via CP/M:

    • Textäventyr i massor
    • Grafikspel som Batman, Bounder, Head over Heels m.fl.
    • Enkel grafik, men stor skärm och bra text gjorde den trevlig för interaktiva fiktioner, rollspelsverktyg, editorer osv.

    Dessutom användes PCW flitigt för:

    • Förenings- och skoltidningar (med enkla desktop publishing-program)
    • Nyhetsbrev för klubbar och intresseföreningar
    • Småföretags bokföring, adressregister, fakturering

    Varför dog PCW – och varför används den fortfarande?

    PCW-serien levde länge: från 1985 till slutet av 90-talet. Men till slut hände två saker:

    1. IBM-kompatibla PC blev mycket billigare
    2. Billiga PC-kloner gav tillgång till ett enormt ekosystem av program: Windows, spel, grafik, internet

    Då blev en renodlad Z80-baserad ordbehandlingsmaskin med CP/M och 3″-disketter svår att motivera – även om den var enkel och robust.

    Samtidigt uppskattar många fortfarande PCW för:

    • driftsäker hårdvara
    • extremt rak och enkel arbetsmiljö – starta, skriv, skriv ut
    • retrocharm och ett rikt arv av CP/M-program

    Det pratas om att tiotusentals PCW-maskiner fortfarande fanns i bruk långt in på 2000-talet, särskilt i föreningsvärlden och hos envisa Locoscript-anhängare.

    Filmer på om Amstrand PCW

    Slutligen en reklam film för maskinen.

    Fakta: Amstrad PCW

    Typ: Persondator / ordbehandlingsstation
    Lansering: 1985 (PCW 8256/8512), serien aktiv till 1998
    Tillverkare: Amstrad (såld som ”Joyce” av Schneider i delar av Europa)
    Processor: Zilog Z80, 4 MHz (16 MHz i PcW16)
    Minne: 256 KB – 1 MB RAM (beroende på modell)
    Lagring: 3"-disketter i tidiga modeller, senare 3,5"-disketter
    Operativsystem: CP/M Plus + Locoscript (PcW16: eget GUI-system ”Rosanne”)
    Skärm: 12" monokrom, ca 90×32 tecken / 720×256 pixlar
    Medföljande program: Locoscript ordbehandling, Mallard BASIC, Logo, CP/M-verktyg
    Sålda enheter: Cirka 8 miljoner globalt
    Styrka: Mycket låg total kostnad för komplett skrivlösning (dator + skärm + skrivare + mjukvara)