Etikett: pc-historia

  • ASUS ET2321 – en allt-i-ett-dator från pekskärmens stora PC-era

    ASUS ET2321INTH är ett tydligt tidsdokument från början av 2010-talet, då PC-branschen försökte förena den traditionella hemdatorn med pekskärmens nya möjligheter. Med 23-tums Full HD-skärm, multi-touch, Intel Core i5-processor och inbyggd multimedia speglar den en period då allt-i-ett-datorn sågs som ett modernt alternativ för både arbete, underhållning och det digitala hemmet.

    ASUS ET2321INTH-B050Q är en allt-i-ett-dator från en period då datortillverkare fortfarande experimenterade kraftigt med hur den personliga datorn skulle se ut i framtiden. Under början av 2010-talet var pekskärmar, tunna skärmar, inbyggd multimedia och kompakta datorlösningar starka trender. Smartphones och surfplattor hade förändrat hur människor använde digital teknik, och PC-branschen försökte anpassa sig.

    I den utvecklingen passade allt-i-ett-datorn väl in. I stället för en separat datorlåda, extern skärm, lösa högtalare och många kablar byggdes allt samman i en enda enhet. ASUS ET2321INTH var ett tydligt exempel på denna idé: en dator där skärm, processor, grafik, högtalare, kamera, nätverk och anslutningar samlades bakom en 23-tumsskärm.

    Windows 8-eran och tron på pekskärmen

    När den här typen av dator lanserades var Windows 8 och senare Windows 8.1 aktuella. Microsoft försökte då skapa ett operativsystem som fungerade både på traditionella datorer och på pekbaserade enheter. Startskärmen med stora rutor, appar i helskärmsläge och stöd för gester var en tydlig markering: framtidens PC skulle inte bara styras med mus och tangentbord, utan också med fingrarna.

    ASUS ET2321INTH var byggd för just denna tid. Den hade en 23-tums Full HD-skärm med 10-punkters multi-touch. Det innebar att användaren kunde trycka, svepa, zooma och rotera direkt på skärmen. I dag är pekskärm vanligt på telefoner och surfplattor, men på stationära datorer blev det aldrig lika självklart. Under Windows 8-perioden fanns däremot en stark förväntan om att pekskärmen skulle bli en naturlig del även av vanliga hemdatorer.

    Allt-i-ett-datorn som modern hemdator

    Allt-i-ett-konceptet var inte nytt, men under 2010-talet blev det allt mer attraktivt. Apple hade länge drivit idén med iMac, där datorn byggdes in i skärmen. PC-tillverkare som ASUS, HP, Lenovo och Dell följde samma tanke men med Windows som plattform.

    ASUS ET2321INTH placerade sig i denna tradition. Den var inte tänkt som en enkel kontorsburk, utan som en modern hemdator för skrivbord, vardagsrum eller hemmakontor. Den hade en slimmad design, svart färg, inbyggd webbkamera, högtalare, subwoofer, DVD-enhet, kortläsare, Wi-Fi, Bluetooth och flera anslutningar. Den skulle inte bara vara ett arbetsredskap, utan också en mediecentral.

    Skärmen som datorns centrum

    Det mest framträdande med ASUS ET2321INTH är skärmen. Den är 23 tum stor, har upplösningen 1920 x 1080 pixlar och använder IPS-teknik. Full HD var vid den här tiden en viktig kvalitetsmarkör. Det betydde att datorn lämpade sig för film, bilder, webbsidor och spel i betydligt högre kvalitet än äldre skärmar med lägre upplösning.

    IPS-panelen gav bättre färger och bredare betraktningsvinklar än många enklare skärmar. Det var särskilt viktigt för en allt-i-ett-dator, eftersom skärmen var hela maskinens ansikte utåt. Datorn skulle kunna användas av flera personer samtidigt, till exempel för att titta på bilder, film eller annat innehåll.

    Pekfunktionen gjorde skärmen ännu mer central. ASUS marknadsförde modellen som en dator där användaren kunde komma närmare innehållet och styra datorn mer direkt. Det speglar tydligt tidsandan: gränsen mellan dator, surfplatta och underhållningsenhet började suddas ut.

    Haswell – Intels fjärde Core-generation

    Inuti ASUS ET2321INTH sitter en Intel Core i5-4200U, en processor från Intels fjärde Core-generation, även känd under kodnamnet Haswell. Haswell introducerades 2013 och var en viktig generation för Intel. Fokus låg inte bara på rå prestanda, utan också på lägre energiförbrukning och bättre effektivitet.

    i5-4200U har två processorkärnor och fyra trådar tack vare Hyper-Threading. Grundfrekvensen är 1,6 GHz, men med Turbo Boost kan processorn nå upp till 2,6 GHz. Den låga energiförbrukningen, med en TDP på 15 watt, gjorde den lämplig för tunna bärbara datorer och kompakta allt-i-ett-system.

    Detta säger mycket om hur PC-marknaden förändrades vid tiden. Tidigare hade stationära datorer ofta stora, strömkrävande processorer. I allt-i-ett-datorer började man i stället använda mobilprocessorer, eftersom de gav tillräcklig prestanda samtidigt som de krävde mindre kylning och tog mindre plats.

    Grafik i övergången mellan arbete och underhållning

    ASUS ET2321INTH hade både integrerad Intel HD Graphics 4400 och ett separat NVIDIA GeForce GT 740M med 1 GB grafikminne. Det var typiskt för många datorer i mellanklassen under perioden. Den integrerade grafiken kunde hantera enklare uppgifter och spara energi, medan det separata grafikkortet gav extra kraft vid grafikintensiva moment.

    NVIDIA GeForce GT 740M var inget extremt spelkort, men det gav datorn bättre grafikprestanda än många enklare kontorsmaskiner. Det passade för HD-video, enklare spel och vissa kreativa program. Att ASUS lyfte fram grafiken i marknadsföringen visar hur viktigt multimedia hade blivit för hemdatorn. Datorn skulle inte längre bara användas för ordbehandling och e-post, utan också för bilder, film, spel och kommunikation.

    Minnet, hårddisken och den tidens lagringsideal

    Modellen levererades med 8 GB DDR3-minne, vilket var en stark specifikation för en hemdator i mellanklassen under första halvan av 2010-talet. Den kunde dessutom stödja upp till 16 GB minne, vilket gav viss framtidssäkerhet.

    Lagringen bestod av en mekanisk hårddisk på 1 TB. Vid den här tiden var stora hårddiskar fortfarande vanliga i konsumentdatorer. SSD-tekniken fanns, men var dyrare och erbjöd ofta betydligt mindre lagringsutrymme. Därför sågs en terabyte hårddisk som attraktivt: det fanns gott om plats för bilder, musik, filmer, dokument och program.

    I efterhand framstår detta som en tydlig tidsmarkör. Datorn kom från en period då lagringsmängd ofta prioriterades framför hastighet. Några år senare blev SSD-lagring allt vanligare och förändrade upplevelsen av datorprestanda kraftigt.

    En dator formad för hemmets digitala vardag

    ASUS ET2321INTH var byggd för en tid då datorn fortfarande hade en central plats i hemmet. Den skulle kunna användas till skolarbete, e-post, webbsurfning, videosamtal, film, musik, bildvisning och enklare spel. Den inbyggda kameran på 2 megapixel, mikrofonen, högtalarna och nätverksmöjligheterna gjorde den till en komplett kommunikations- och mediemaskin.

    Ljudet var också en viktig del av paketet. ASUS lyfte fram SonicMaster Premium, inbyggda högtalare och subwoofer. Detta visar hur PC-tillverkare försökte göra datorn mer vardagsrumsanpassad. Den skulle inte bara stå på ett kontor, utan också fungera som underhållningsenhet.

    HDMI in och ut – en ovanlig men praktisk detalj

    En intressant egenskap hos ASUS ET2321INTH är att den hade både HDMI-in och HDMI-ut. HDMI-ut gjorde det möjligt att ansluta datorn till en extern skärm eller TV. HDMI-in innebar att själva skärmen kunde användas för andra enheter, till exempel en spelkonsol, Blu-ray-spelare eller annan dator.

    Detta speglar hur tillverkarna tänkte kring allt-i-ett-datorn. Den skulle inte enbart vara en dator, utan också en flexibel skärm och medieenhet. I en tid då många hem hade spelkonsoler, DVD- eller Blu-ray-spelare och flera digitala apparater var detta en praktisk funktion.

    En produkt av sin tid

    ASUS ET2321INTH-B050Q är särskilt intressant eftersom den samlar flera tekniktrender från början av 2010-talet i en och samma maskin. Den har pekskärm, Full HD-panel, mobil Intel Core-processor, separat NVIDIA-grafik, stor mekanisk hårddisk, optisk DVD-enhet, Bluetooth, Wi-Fi och HDMI-funktioner.

    Den representerar en övergångsperiod. DVD-enheten visar att fysiska skivor fortfarande var relevanta. Pekskärmen visar tron på en mer surfplatteinspirerad PC. Den stora hårddisken visar tiden före SSD som standard. Den inbyggda webbkameran och det starka fokuset på multimedia visar hur datorn hade blivit en social och visuell kommunikationsplattform.

    Slutsats

    ASUS ET2321INTH är mer än bara en äldre allt-i-ett-dator. Den är ett tidsdokument från en period då PC-branschen sökte sin framtida form. Tillverkarna ville skapa datorer som var snygga, kompakta, pekvänliga och anpassade för både arbete och underhållning.

    Med sin 23-tums Full HD-pekskärm, Intel Core i5-processor, NVIDIA-grafik, inbyggda ljudsystem och många anslutningar visar modellen tydligt vad en påkostad hemdator kunde vara under Windows 8-eran.

    I dag berättar ASUS ET2321INTH historien om en tid då den stationära datorn försökte bli mer lik en surfplatta, mer lik en TV och mer integrerad i hemmet. Den blev ett exempel på PC-industrins försök att förena traditionell datorkraft med den nya pekskärmskulturen som växte fram under 2010-talet.

    Youtube innehåll om ASUS ET2321

    Faktaruta: ASUS ET2321INTH-B050Q

    Typ av dator: Allt-i-ett-dator

    Lanseringsperiod: Windows 8.1-eran, början av 2010-talet

    Skärm: 23 tum, Full HD, 1920 × 1080 pixlar

    Paneltyp: IPS med LED-bakbelysning

    Pekskärm: Ja, multi-touch med stöd för flera fingrar

    Processor: Intel Core i5-4200U, fjärde generationen Intel Core

    Processorarkitektur: Haswell

    Kärnor och trådar: 2 kärnor och 4 trådar

    Minne: 8 GB DDR3-SDRAM

    Maximalt minne: 16 GB

    Lagring: 1 TB mekanisk hårddisk

    Grafik: NVIDIA GeForce GT 740M med 1 GB grafikminne samt Intel HD Graphics 4400

    Ljud: Inbyggda högtalare, mikrofon och subwoofer med ASUS SonicMaster Premium

    Kamera: Inbyggd webbkamera på 2 megapixel

    Nätverk: Wi-Fi, Bluetooth 4.0 och Gigabit Ethernet

    Anslutningar: USB 2.0, USB 3.0, HDMI in/ut, hörlursutgång, mikrofoningång och kortläsare

    Optisk enhet: DVD Super Multi

    Operativsystem vid leverans: Windows 8.1 64-bit

    Vikt: Cirka 9 kg

    Historisk betydelse: ASUS ET2321INTH är ett exempel på den period då PC-tillverkare försökte förena den klassiska hemdatorn med pekskärm, multimedia och en mer kompakt allt-i-ett-design.

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Coherent – Unix-klonen som gjorde Unix möjligt på vanliga PC-datorer

    På 1980-talet var Unix fortfarande något som främst hörde hemma på dyra arbetsstationer och större datorsystem. Men med Coherent försökte Mark Williams Company göra Unix-känslan tillgänglig för vanliga PC-användare. Resultatet blev ett litet, resurssnålt och förvånansvärt komplett Unix-liknande operativsystem som kunde köras på enkel hårdvara – och som i efterhand framstår som en viktig pusselbit mellan den klassiska Unix-världen och Linux-erans genombrott.

    På 1980-talet var Unix något som främst hörde hemma på dyra arbetsstationer, minidatorer och större system. För vanliga PC-användare var Unix ofta för dyrt, för tungt eller helt enkelt otillgängligt. Mitt i den miljön dök Coherent upp – ett Unix-liknande operativsystem från Mark Williams Company som ville ge samma känsla, samma arbetsmetod och många av samma verktyg, men på betydligt enklare och billigare hårdvara.

    Coherent var inte äkta Unix i juridisk mening. Mark Williams Company hade varken rätt till Unix-varumärket eller till AT&T:s källkod. Ändå var systemet så likt Unix att AT&T skickade en delegation för att undersöka saken. Bland dem fanns Dennis Ritchie, en av Unix skapare. Han kunde inte hitta tydliga bevis för att koden var kopierad, även om han ansåg att utvecklarna måste ha studerat Unix mycket noggrant.

    Ett Unix för folk med begränsad budget

    Det som gjorde Coherent intressant var inte att det var störst eller mest avancerat. Tvärtom var det ofta mindre och enklare än konkurrenterna. Men just därför kunde det köras på datorer som många redan hade.

    Coherent fanns för flera plattformar, bland annat PDP-11, IBM PC-kompatibla datorer, Motorola 68000 och Zilog Z8000. Det kunde köras på tidiga Intel-processorer som 8088, 286, 386 och 486. Version 3 krävde minst en 286-processor, medan version 4 krävde minst en 386.

    För en PC-ägare på 1980-talet var detta stort. Plötsligt gick det att få ett Unix-liknande system med multitasking, flera användare, kommandorad, programmeringsverktyg och klassiska Unix-kommandon utan att behöva köpa en dyr arbetsstation.

    Litet, billigt och förvånansvärt komplett

    Coherent såldes först till OEM-tillverkare, men från 1983 kunde det köpas direkt av vanliga användare. En tidig version levererades på bara sju dubbelsidiga disketter och kostade omkring 500 dollar. Jämfört med andra Unix-system var det billigt och resurssnålt.

    Det innehöll många verktyg som Unix-användare förväntade sig: textredigerare, kompilator, skal, formatteringsverktyg och utvecklingsmiljö. Senare versioner fick bland annat stöd för MicroEMACS, FAT16-filsystem, en C-kompilator, UUCP och i viss mån kompatibilitet med SCO Unix-program.

    Det gjorde Coherent särskilt användbart för studenter, hobbyprogrammerare och tekniskt intresserade PC-användare. Man kunde lära sig Unix-tänkandet hemma på en billig dator.

    Unix-känsla utan Unix-licens

    Det mest fascinerande med Coherent är kanske att det var en omskrivning snarare än en licensierad Unix-version. Det försökte efterlikna Unix genom beteende, kommandon och struktur, men utan att använda AT&T:s kod.

    Detta placerar Coherent i en intressant historisk kategori. Det var inte Unix, men det var tillräckligt Unix-likt för att användaren skulle känna igen sig. Det var en del av samma idévärld som senare även skulle prägla system som Minix, Linux och andra fria Unix-liknande operativsystem.

    Kopplingen till Commodore 900

    Coherent fick även en roll i ett av Commodores mer okända datorprojekt: Commodore 900. Den maskinen byggde på Zilog Z8000 och var tänkt som ett Unix-liknande affärssystem. En portning av Coherent användes för Commodore 900, men datorn nådde aldrig den breda marknaden.

    Det gör Coherent extra intressant i datorhistorien. Det var inte bara ett PC-system, utan även en del av flera försök att föra Unix-liknande arbetsmiljöer till nya typer av mikrodatorer.

    Styrkor och svagheter

    Recensionerna var blandade men ofta respektfulla. Coherent beskrevs som förvånansvärt komplett, särskilt med tanke på pris och hårdvarukrav. Samtidigt saknade det vissa funktioner som fanns i större Unix-system, till exempel bredare nätverksstöd, vissa utvecklingsverktyg och modernare grafiska möjligheter i de äldre versionerna.

    På 1990-talet blev skillnaden mot mer avancerade Unix-system tydligare. PC Magazine beskrev Coherent 3.0 som något av en tidskapsel från Unix-världen på 1970-talet. Det var utmärkt för att lära sig grunderna, men inte alltid rätt val för mer avancerad företagsanvändning.

    Ett system före sin tid – och ändå snart omsprunget

    Coherent överlevde in på 1990-talet. Version 4 kom 1992 och gav stöd för grafiska miljöer som X11 och MGR. Den sista versionen blev 4.2.14, utgiven 1994. Året därpå lades Mark Williams Company ned.

    Men vid det laget hade datorvärlden förändrats. Linux hade släppts 1991 och började snabbt växa som ett fritt Unix-liknande system för PC. Till skillnad från Coherent blev Linux ett globalt samarbetsprojekt med öppen källkod från början. Coherent, som länge varit proprietärt, hamnade därför i skuggan.

    Ironiskt nog blev Coherent till slut också öppet. År 2015 släpptes källkoden under BSD-3-Clause-licensen. Därmed blev systemet inte bara ett historiskt minne, utan också något som kan studeras av dagens datorhistoriker och retroentusiaster.

    Varför Coherent fortfarande är intressant

    Coherent visar hur stark Unix-idén var långt innan Linux tog över scenen. Det visar också att det fanns en efterfrågan på seriösa, fleranvändarbaserade operativsystem även på billiga mikrodatorer.

    Det var ett system för en tid då varje kilobyte räknades, då ett komplett operativsystem kunde levereras på några disketter, och då en vanlig PC kunde förvandlas till något som liknade en liten Unix-maskin.

    Coherent blev aldrig någon massmarknadssuccé. Men det spelade en viktig roll som bro mellan den klassiska Unix-världen och den senare PC-baserade Unix-kulturen. För många användare var det en första kontakt med skal, kommandon, C-programmering och fleranvändarsystem.

    Det var, kort sagt, ett litet operativsystem med en stor idé: att Unix-liknande kraft inte bara skulle vara för de stora maskinerna, utan även för den vanliga datorn på skrivbordet.

    Fakta: Coherent

    Typ: Unix-liknande operativsystem

    Utvecklare: Mark Williams Company

    Första kommersiella spridning: början av 1980-talet

    Målgrupp: PC-användare, studenter, programmerare och tekniskt intresserade med begränsad budget

    Plattformar: bland annat PDP-11, IBM PC-kompatibla datorer, Motorola 68000 och Zilog Z8000

    Processorer: stöd för bland annat Intel 8088, 286, 386 och 486

    Kännetecken: multitasking, fleranvändarstöd, Unix-liknande kommandon, skal, C-kompilator och utvecklingsverktyg

    Licensmodell: ursprungligen proprietärt, men källkoden släpptes 2015 under BSD-3-Clause-licens

    Sista version: Coherent 4.2.14, utgiven 1994

    Historisk betydelse: Coherent gjorde Unix-liknande arbetsmiljöer tillgängliga på billigare mikrodatorer långt innan Linux blev det självklara alternativet för PC-användare.

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Acer Aspire one – en symbol för sin tid.

    Acer Aspire One blev en av de tydligaste symbolerna för netbook-eran – den korta men intensiva period då datorbranschen trodde att framtidens vardagsdator skulle vara liten, billig och ständigt uppkopplad. När modellen lanserades 2008 fyllde den ett tomrum mellan den vanliga bärbara datorn och den snabbt växande mobilvärlden. I dag framstår den som en historisk tidskapsel: en maskin från åren innan surfplattor, ultrabooks och smarttelefoner förändrade hur vi använder internet.

    När netbooken blev en symbol för sin tid

    Acer Aspire One hör hemma i en kort men mycket intressant period i datorhistorien. I slutet av 2000-talet fanns en stark tro på den lilla, billiga och uppkopplade datorn. Den skulle inte ersätta den stora arbetsdatorn, utan fungera som ett enkelt fönster mot internet: e-post, webbsidor, chatt, enklare dokument och kanske lite musik eller video.

    När Acer Aspire One lanserades 2008 var den en del av den så kallade netbook-vågen. En netbook var mindre än en vanlig bärbar dator, billigare att köpa och enklare i sin konstruktion. Den var byggd kring idén att många användare egentligen inte behövde en kraftfull dator – de behövde en lätt maskin som snabbt kunde koppla upp sig mot nätet. Aspire One-serien beskrevs som en liten subnotebook/netbook och fanns med Linux, Windows XP, Windows Vista, Windows 7 och senare även Windows 8 i olika varianter.

    Det här säger mycket om tiden. Internet hade blivit vardag, men smarttelefonen hade ännu inte tagit över allt. Surfplattorna hade inte heller slagit igenom på allvar. Mellan den stora laptopen och mobilen fanns därför ett utrymme för en ny typ av dator: liten, billig, portabel och tillräckligt bra.

    Acer Aspire One blev en av de mest synliga modellerna i denna kategori. De tidiga modellerna byggde på Intel Atom-plattformen med Atom-processor, Intel 945GSE-chipset och ICH7M-styrenhet. Det var inte hårdvara för tunga program, men den var strömsnål och billig att producera. Den passade den idé som netbooken byggde på: att datorn skulle vara ett enkelt redskap för nätet, inte en fullskalig arbetsstation.

    AOA-150-modellen är ett bra exempel på detta. Den hade en Intel Atom N270-processor på 1,60 GHz, 1 GB DDR2-minne, 8,9-tumsskärm och 160 GB hårddisk. I dag låter specifikationerna mycket blygsamma, men omkring 2008–2009 var detta en rimlig nivå för en billig internetdator. Maskinen var inte tänkt för avancerad bildbehandling, spel eller tung multitasking. Den var tänkt för det enkla digitala vardagslivet.

    En viktig detalj är att Aspire One också visar Linux roll under netbook-eran. Flera modeller levererades med Linpus Linux Lite, ett Fedora-baserat system med förenklat gränssnitt. Tanken var att användaren inte skulle behöva förstå hela skrivbordsmiljön. Program som webbläsare, kontorsprogram, e-post och meddelanden låg direkt på startskärmen. Det var ett försök att göra datorn mer apparatlik: slå på, klicka, använd.

    Det här var historiskt intressant. Innan Android-surfplattor och Chromebooks blev vanliga experimenterade tillverkarna med hur en billig internetmaskin skulle se ut. Skulle den köra Windows XP? Ett förenklat Linux? Ett nästan låst gränssnitt? Aspire One-serien hamnade mitt i den utvecklingen.

    Netbooken blev också en produkt av lågkonjunkturens och prispressens tid. Många ville ha en billig dator. Skolor, studenter, resande användare och privatpersoner lockades av en maskin som kostade mindre än en vanlig laptop. Samtidigt var kompromisserna tydliga: liten skärm, litet tangentbord, svag processor och ofta begränsat minne.

    Konkurrensen var hård. Acer Aspire One hade Asus Eee PC som en av sina viktigaste rivaler. Asus hade varit tidigt ute och blev nästan synonymt med netbook-begreppet, men Acer lyckades snabbt bli en stor aktör. Under några år såg det ut som att netbooken skulle bli en permanent datorkategori.

    Men historien tog en annan riktning. När surfplattorna slog igenom förändrades marknaden snabbt. Samtidigt blev vanliga bärbara datorer tunnare, lättare och bättre. Ultrabooks tog över rollen som den smidiga premiumdatorn, medan surfplattor och smarttelefoner tog över mycket av den enkla konsumtionen av internet. Netbooken hamnade i kläm.

    År 2013 avslutade Acer produktionen av Aspire One-serien. Enligt den historiska sammanställningen berodde det på vikande försäljning när konsumenterna i stället valde surfplattor och ultrabooks. Det markerade i praktiken slutet på netbook-eran som massmarknad.

    I efterhand framstår Acer Aspire One som en tidskapsel. Den visar hur datorindustrin försökte svara på frågan: “Hur billig och liten kan en användbar internetdator vara?” Svaret blev netbooken – en produktkategori som brann starkt men kort.

    Det är lätt att döma dessa datorer med dagens måttstock. En modern webbsida kan vara tyngre än hela den användarmiljö som Aspire One en gång byggdes för. Men historiskt bör den förstås utifrån sin egen tid. Den kom före dagens billiga Chromebooks, före surfplattans breda genombrott och före den moderna smarttelefonens totala dominans över vardagens internetanvändning.

    Acer Aspire One blev därför mer än bara en liten dator. Den blev en symbol för övergången mellan två epoker. På ena sidan fanns den traditionella PC-världen, där även enkla uppgifter gjordes på en dator med tangentbord och skärm. På andra sidan fanns den mobila eran, där appar, pekskärmar och molntjänster tog över mycket av det som netbooken var byggd för.

    Netbooken försvann som stor produktkategori, men idén levde vidare. Billiga, lätta och molnorienterade datorer finns fortfarande – men i andra former. Chromebooken är kanske den tydligaste arvtagaren. Den bygger på samma grundidé: användaren behöver inte alltid en kraftfull dator, utan en enkel, uppkopplad maskin för vardagens digitala uppgifter.

    Sett ur det perspektivet är Acer Aspire One inte bara gammal elektronik. Den är ett historiskt dokument över en kort period då datorbranschen trodde att framtiden skulle ligga i den lilla billiga internetdatorn. Den framtiden kom – men inte riktigt i den form som netbook-tillverkarna hade tänkt sig.

    Youtube innehåll om Aspire One

    Tekniska fakta: Acer Aspire One AOA-150

    Datortyp: Netbook / liten bärbar dator

    Lanseringsperiod: Netbook-eran från slutet av 2000-talet

    Processor: Intel Atom N270, 1,60 GHz

    Chipset: Intel 945GSE

    Internminne: 1 GB DDR2

    Skärm: 8,9 tum, 1024 × 600 pixlar

    Lagring: 160 GB hårddisk

    Nätverk: Ethernet och trådlöst nätverk

    Anslutningar: USB, VGA, ljudutgång och minneskortläsare

    Operativsystem: Levererades i olika versioner med bland annat Linux och Windows XP

    Historisk betydelse: Ett tydligt exempel på den kortlivade men viktiga netbook-vågen, innan surfplattor och ultrabooks tog över marknaden.

    Artiklar på Linux.se som tar upp vad man kan göra med en gammal dator som Acer Aspire One.

    En gammal laptop behöver inte hamna i elskroten bara för att den inte längre passar som vanlig arbetsdator. Med Debian, Openbox och Firefox ESR går det att bygga om en äldre 32-bitarsdator till en enkel internetradio som startar automatiskt, öppnar en radiosida i kioskläge och spelar upp ljud utan krångel. Här visar vi hur en cirka 15 år gammal Acer Aspire One får nytt liv som resurssnål webbradio – med automatisk inloggning, avstängd skärmblankning, fungerande ljud och Wi-Fi.

    Bygg en internetradio med en gamla dator.

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • XENIX – Microsofts bortglömda kärlekshistoria med Unix

    Microsoft förknippas i dag nästan uteslutande med Windows, men under 1980-talet satsade företaget också på ett helt annat operativsystem: XENIX. Systemet var Microsofts egen variant av Unix och blev under en period den mest spridda Unix-plattformen i världen. Genom att anpassa Unix till billigare mikrodatorer bidrog XENIX till att föra avancerade fleranvändarsystem från datorhallar och universitet ut till företag, butiker och kontor.

    Långt innan Windows blev världens dominerande PC-plattform satsade Microsoft på något helt annat: Unix. Resultatet blev XENIX, ett operativsystem som i dag nästan har fallit ur det allmänna teknikminnet men som under 1980-talet spelade en viktig roll i övergången från stora minidatorer till mindre och billigare mikrodatorer.

    Det är lätt att tänka på Microsoft som företaget bakom DOS och Windows, men under en period såg företaget faktiskt Unix som en del av framtiden. XENIX blev deras försök att ta ett kraftfullt fleranvändarsystem från datorhallarnas värld och anpassa det till den framväxande marknaden för 16-bitarsdatorer.

    Från Unix till XENIX

    Bakgrunden var att AT&T:s Unix redan hade fått rykte om sig att vara ett elegant och portabelt operativsystem. Problemet var att Bell System, som ägde tekniken, inte kunde sälja Unix fritt till alla slutkunder på vanligt kommersiellt sätt. I stället licensierades systemet till andra företag som sedan kunde bygga vidare på det.

    Microsoft köpte en licens till Unix Version 7 i slutet av 1970-talet, men kunde inte använda själva namnet ”Unix”. Därför fick produkten ett eget namn: XENIX.

    Det var inte bara ett namnbyte. XENIX utvecklades vidare och anpassades för nya processorer, först och främst sådana som skulle användas i den snabbt växande mikrodatorvärlden. Systemet byggde först på äldre Unix-versioner som V6 och V7, senare på System III och till sist på System V. Under vägen plockade det också upp idéer och verktyg från BSD-världen.

    Ett Unix för små maskiner

    I dag är det självklart att ett operativsystem kan köras på många olika typer av hårdvara. I början av 1980-talet var detta betydligt svårare. Unix hade ursprungligen vuxit fram på PDP-11 och andra större minidatorer. Att flytta systemet till betydligt mindre 16-bitarsprocessorer som Intel 8086, 80286 och Motorola 68000 var en tekniskt krävande bedrift.

    Det var just här XENIX fick sin betydelse. Systemet blev ett slags bro mellan två världar: å ena sidan de dyra minidatorerna, å andra sidan de billigare persondatorerna och arbetsstationerna som började dyka upp på kontor, i butiker och i industrimiljöer.

    XENIX hamnade därför i ett ovanligt läge på marknaden. Det var för avancerat för de enklaste hemdatorerna, som fortfarande dominerades av 8-bitarsmaskiner, men samtidigt mycket billigare än traditionella Unix-minidatorer. Det gjorde att XENIX kunde erbjuda fleranvändardrift och multitasking i miljöer där det tidigare varit otänkbart.

    Därför blev XENIX stort

    En viktig anledning till att XENIX spreds så mycket var att det gav små företag tillgång till funktioner som annars var förbehållna dyrare system. Med XENIX kunde flera användare arbeta samtidigt på samma dator via terminaler. Det gjorde operativsystemet attraktivt för exempelvis kassasystem i butiker, bokningssystem i hotell och restauranger samt administrativa system i mindre företag.

    Under mitten och slutet av 1980-talet blev XENIX troligen den mest spridda Unix-varianten i världen. Det säger mycket om tidsandan: samtidigt som DOS var kung på enanvändar-PC:n fanns ett stort behov av robusta fleranvändarsystem i verksamheter som inte hade råd med stora Unix-maskiner.

    Priset spelade också roll. En installation kunde kosta några hundra dollar för operativsystemet och ytterligare några hundra för utvecklingsverktyg. Det var inte billigt för sin tid, men ändå tillräckligt överkomligt för att locka företag som ville ha fleranvändardrift.

    Många plattformar

    XENIX var ovanligt portabelt och dök upp på en rad olika maskiner. Bland Intel-baserade system fanns versioner för processorer som 8086, 80286 och senare 80386. På Motorola-sidan kördes det bland annat på TRS-80 Model 16, Tandy 6000 och Apple Lisa.

    Det fanns också planer eller experimentella portar till plattformar som Zilog Z8001, PDP-11 och VAX. Alla dessa blev inte kommersiellt framgångsrika, men bredden visar hur ambitiöst projektet var.

    Samtidigt uppstod ett problem. I början av 1980-talet saknades en tydlig standard för minneshantering i många mikrodatorer. Tillverkarna konstruerade egna lösningar, vilket innebar att XENIX-kärnan ofta måste anpassas för varje specifik maskin. Det gjorde porteringen betydligt mer komplicerad än i dag.

    Program och utvecklingsverktyg

    Trots sitt rykte som ett tekniskt system hade XENIX ett ganska brett utbud av program. Microsoft släppte bland annat kalkylprogrammet Multiplan och en BASIC-kompilator för plattformen.

    För programmerare fanns språk som C, COBOL, Fortran och Pascal. Systemet innehöll även klassiska Unix-verktyg och textredigerare som vi. Bland tillgängliga program fanns också databaser som FoxPro samt vissa affärsapplikationer och utvecklingsmiljöer.

    XENIX innehöll dessutom vissa funktioner som gjorde det lättare att arbeta tillsammans med DOS-system, till exempel möjligheten att läsa och skriva DOS-filsystem. Det visar hur Microsoft redan tidigt försökte skapa kopplingar mellan sina olika produktlinjer.

    Microsofts strategi

    I början av 1980-talet talade Microsoft om XENIX som ett slags fleranvändarmotsvarighet till DOS. DOS skulle vara systemet för en ensam användare på en PC, medan XENIX var tänkt för multitasking, nätverk och fleranvändarsystem.

    Företaget såg alltså inte systemen som konkurrenter utan som två delar av en större strategi. Tanken var att användare skulle kunna börja med DOS och senare gå vidare till XENIX när deras behov växte.

    När Microsoft lämnade XENIX

    Under mitten av 1980-talet förändrades Unix-marknaden snabbt. Efter upplösningen av Bell System började AT&T sälja Unix mer direkt. Samtidigt inledde Microsoft sitt samarbete med IBM kring operativsystemet OS/2.

    I slutet av 1980-talet överfördes därför ägandet av XENIX till företaget Santa Cruz Operation, ofta kallat SCO. Där fortsatte tekniken att utvecklas och blev så småningom grunden för SCO UNIX och senare OpenServer.

    Det innebar att XENIX inte försvann över en natt. I stället levde det vidare i en annan produktlinje.

    Ett system som levde kvar länge

    Trots att XENIX i dag är relativt okänt fortsatte systemet att användas länge i praktiska miljöer. Kassasystem, bokningssystem och administrativa program kunde köras på XENIX-servrar i många år efter att plattformen slutat utvecklas.

    Just sådana verksamhetssystem byts ofta ut mycket långsamt. Därför kunde XENIX-installationer överleva långt in i 1990-talet och ibland ännu längre.

    XENIX i datorhistorien

    I dag framstår XENIX som ett intressant kapitel i datorhistorien. Operativsystemet visar hur osäker utvecklingen var under PC-revolutionens tidiga år. Det var långt ifrån självklart att Windows skulle bli Microsofts huvudsakliga plattform.

    XENIX representerar också en viktig övergång: när avancerade fleranvändarsystem började flytta från stora minidatorer till billigare mikrodatorer. På så sätt bidrog det till att göra Unix-idéer tillgängliga i helt nya miljöer.

    Även om namnet XENIX i dag mest förekommer i historieböcker, spelade systemet en betydande roll i utvecklingen av moderna operativsystem. Det var ett av de första försöken att förena Unix-världens kraft med persondatorns snabbt växande marknad.

    Faktaruta: XENIX

    Typ: Unix-baserat operativsystem

    Utvecklare: Microsoft, senare SCO

    Lansering: 1980

    Bakgrund: Byggde ursprungligen på AT&T Unix och anpassades för flera olika mikrodatorklasser.

    Plattformar: Bland annat Intel 8086, 80286, 80386 och Motorola 68000

    Kännetecken: Fleranvändarstöd, multitasking och spridning i affärssystem som kassor och bokningssystem

    Historisk betydelse: En av de mest spridda Unix-varianterna under 1980-talet

    Efterföljare: Utvecklingen togs över av SCO och ledde vidare till SCO UNIX och senare OpenServer

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Intel 8087 – chippet som lärde PC:n att räkna på riktigt

    När persondatorn slog igenom i början av 1980-talet var den förvånansvärt dålig på matematik. Heltalsberäkningar gick bra, men så fort man behövde arbeta med decimaltal, trigonometriska funktioner eller avancerade vetenskapliga beräkningar blev allt långsamt. Lösningen fick ett eget chip: Intel 8087, världens första flyttalsprocessor för x86-plattformen.

    Detta tillägg förvandlade PC:n från en ren kontorsmaskin till ett verktyg som kunde användas för tekniska, vetenskapliga och ingenjörsmässiga beräkningar.

    Varför behövdes en separat matematikprocessor?

    De tidiga x86-processorerna, som Intel 8086 och Intel 8088, saknade hårdvarustöd för flyttalsaritmetik. Alla beräkningar med decimaltal fick därför utföras i mjukvara, vilket ofta var hundratals gånger långsammare än motsvarande hårdvara.

    8087 konstruerades som en koprocessor som arbetade parallellt med huvudprocessorn. Den tog hand om flyttalsoperationer som addition, multiplikation, division, kvadratrötter samt mer avancerade funktioner som logaritmer och trigonometri. I många program ökade prestandan dramatiskt, i vissa fall med flera hundra procent.

    Hur samarbetade 8087 med huvudprocessorn?

    Samarbetet mellan 8087 och huvudprocessorn var ovanligt elegant för sin tid. När huvudprocessorn stötte på en särskild instruktion markerad som ett så kallat escape-opcode ignorerade den själv operationen. I stället snappade 8087 upp instruktionen direkt från databussen och utförde beräkningen.

    Under tiden kunde huvudprocessorn fortsätta exekvera annan kod. Det innebar att systemet faktiskt kunde arbeta parallellt: heltalsberäkningar i CPU:n och flyttalsberäkningar i koprocessorn samtidigt. För att undvika att 8087 fick nya instruktioner innan den var klar användes ibland WAIT-instruktionen, men trots detta var vinsten i beräkningshastighet betydande.

    Stackarkitekturen som förbryllade programmerare

    Till skillnad från vanliga x86-register använde 8087 inte ett direkt adresserbart registerset. I stället arbetade den med en stack av åtta flyttalsregister, numrerade från st0 till st7. Instruktionerna placerade värden på stacken, utförde beräkningar och tog bort resultat igen.

    Denna modell gjorde instruktionerna kraftfulla och kompakta, men den krävde noggrann hantering. Felaktig användning kunde leda till stacköver- eller underflöden, något som både programmerare och kompilatorer fick lära sig att hantera. Stackmodellen kom senare att leva vidare i hela x87-familjen.

    Grunden till IEEE:s flyttalsstandard

    Under utvecklingen av 8087 lade Intel stor vikt vid numerisk korrekthet. Avrundning, representation av mycket stora och mycket små tal samt förutsägbara resultat var centrala mål. Detta arbete blev en viktig grund för den internationella standarden IEEE 754, som än i dag definierar hur flyttal fungerar i de flesta datorer.

    8087 introducerade även ett internt 80-bitars flyttalsformat med extra precision. Detta format används fortfarande internt i x87-enheter för att minska avrundningsfel vid långa och komplexa beräkningar.

    Ett genombrott för PC-plattformen

    När IBM inkluderade en särskild koprocessorsockel på IBM PC:s moderkort ökade intresset för 8087 kraftigt. Program för CAD, teknisk simulering och vetenskapliga beräkningar kunde nu köras på en vanlig PC i stället för på dyra minidatorer.

    Detta bidrog starkt till att etablera persondatorn som ett seriöst arbetsverktyg även inom tekniska och akademiska miljöer.

    Från separat chip till integrerad funktion

    Efter 8087 följde 80287 och 80387, men med Intel 80486DX integrerades flyttalsenheten direkt i huvudprocessorn. Därmed försvann behovet av separata matematikprocessorer.

    Trots detta lever arvet kvar. Många av de principer, instruktioner och format som introducerades med 8087 finns fortfarande kvar i moderna system, om än ofta dolda bakom mer avancerade exekveringsenheter.

    Slutsats

    Intel 8087 var ett specialiserat och relativt dyrt chip, men dess betydelse kan knappast överskattas. Den gjorde avancerad matematik praktiskt möjlig på persondatorer, lade grunden för internationella standarder och förändrade hur PC-plattformen användes.

    Det var chippet som gav persondatorn förmågan att räkna på riktigt.

    Youtube innehåll om Intel 8087

    Teknisk faktaruta: Intel 8087

    Typ
    Flyttalskoprocessor (FPU) för 8086/8088
    Introducerad
    1980
    Klockfrekvens
    Ca 4–10 MHz (beroende på variant)
    Arkitektur
    x87 (tillägg till x86-16)
    Register
    8 nivåer djup flyttalsstack (st0–st7), intern 80-bitars precision
    Dataformat
    32-bit (single), 64-bit (double), 80-bit (extended) samt BCD- och heltalsformat
    Instruktioner
    Flyttalsinstruktioner (ofta med F-prefix, t.ex. FADD, FMUL); kodas via ESC/”11011”-mönster
    Samarbete med CPU
    Parallell exekvering: 8087 övervakar buss/instruktionsflöde och arbetar samtidigt som 8086/8088
    Synkronisering
    Program kan behöva vänta in coprocessorn med WAIT/FWAIT
    Antal transistorer
    Uppges ofta till runt 65 000 (källor varierar)
    Tillverkningsteknik
    HMOS, ungefär 4,5 µm (senare krympt till cirka 3 µm)
    Kapsel
    40-pin DIP (vanligtvis keramisk för bättre värmeavledning)
    Efterföljare
    80287 (senare integrerad FPU från och med 80486DX)

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Intel 8086 – processorn som formade PC-världen

    En processor framtagen som en tillfällig lösning kom att lägga grunden för nästan all modern PC-teknik. När Intel 8086 lanserades i slutet av 1970-talet var den varken den snabbaste eller mest eleganta på marknaden – men genom smarta kompromisser, oväntade designval och ett avgörande genombrott i IBM PC:n blev den startpunkten för x86-arkitekturen som än i dag driver världens datorer.

    Intel 8086 – processorn som formade PC-världen

    När Intel lanserade 8086 år 1978 var det inte med ambitionen att skapa en tidlös standard. Processorn var snarare ett praktiskt steg vidare från tidigare 8-bitarskonstruktioner, framtagen under tidspress och med tydliga tekniska kompromisser. Ändå är det just denna krets som lade grunden för x86-arkitekturen – den arkitekturfamilj som fortfarande driver merparten av världens persondatorer och servrar.

    Ett steg upp till 16 bitar

    8086 var Intels första fullt 16-bitars mikroprocessor. Det innebar att den kunde hantera större tal, effektivare textbearbetning och mer avancerade program än sina föregångare som 8080 och 8085. För programmerare och systemkonstruktörer betydde det att mikrodatorer nu började närma sig de möjligheter som tidigare varit förbehållna minidatorer.

    Samtidigt ville Intel behålla kontinuitet. Instruktionsuppsättningen och programmeringsmodellen hade tydliga rötter i de äldre 8-bitarsprocessorerna, vilket gjorde det relativt enkelt att porta befintlig programvara. Det här visade sig bli en av 8086-familjens största styrkor.

    En megabyte minne – tack vare segmentering

    En av de mest omtalade egenskaperna hos 8086 är dess sätt att hantera minne. Processorn kunde adressera upp till en megabyte, vilket var enormt vid slutet av 1970-talet. Problemet var att dess register bara var 16 bitar breda, vilket normalt sett bara räcker till 64 kilobyte.

    Lösningen blev den berömda segmenteringen. I stället för en enda adress använde processorn två delar: ett segment och ett offset. Segmentet flyttades fyra bitar åt vänster och adderades med offset, vilket gav en 20-bitars fysisk adress. På så sätt kunde man nå hela minnesområdet utan att göra registren bredare.

    Tekniskt sett var detta elegant, men i praktiken blev det en källa till komplexitet. Samma minnesadress kunde beskrivas på många olika sätt, och programmerare tvingades förhålla sig till begrepp som ”near” och ”far” pekare. Segmenteringen löste ett akut hårdvaruproblem men skapade långvariga mjukvarumässiga konsekvenser.

    Två arbetsenheter i samma processor

    8086 var också ovanligt modern i sin interna uppdelning. Den bestod i praktiken av två samarbetande delar. Den ena, bussgränssnittsenheten, hämtade instruktioner från minnet och lade dem i en liten kö. Den andra, exekveringsenheten, tolkade och utförde instruktionerna.

    Detta innebar att instruktioner kunde hämtas i förväg medan tidigare instruktioner fortfarande kördes. Det var en tidig form av parallellism, långt ifrån dagens avancerade pipelines men ändå ett viktigt steg mot effektivare utnyttjande av processorns tid.

    När programkoden flöt på utan många hopp fungerade detta mycket bra. Vid täta hopp och minnesåtkomster minskade vinsten. Ändå visade konstruktionen tydligt hur framtida processorer skulle komma att byggas.

    Inte snabbast, men mest användbar

    8086 var inte den snabbaste eller mest eleganta 16-bitarsprocessorn på marknaden. Konkurrenter som Motorola 68000 hade en renare arkitektur och var enklare att programmera. Trots detta var det Intels processor som vann.

    En viktig anledning var att Intel även tog fram 8088, en variant med 8-bitars databuss. Den var långsammare men billigare att bygga system kring, eftersom den kunde använda enklare och billigare kringkretsar. Det var denna processor som valdes till den första IBM PC:n.

    När IBM hade valt 8088 följde resten av marknaden efter. Programvara, expansionskort och operativsystem anpassades till x86-familjen, och plötsligt spelade det mindre roll om arkitekturen var perfekt. Det viktiga var att allt fungerade tillsammans.

    Ett arv som fortfarande lever

    Efter 8086 följde 80286, 80386, 80486 och senare Pentium-generationerna. Varje ny processor blev kraftfullare, bredare och snabbare, men nästan alltid med bakåtkompatibilitet som ledstjärna. Instruktioner och idéer från slutet av 1970-talet finns därför fortfarande kvar i moderna processorer, ibland djupt begravda men fortfarande nödvändiga.

    Till och med dagens datorer startar i ett läge som är kompatibelt med 8086, innan de växlar över till modernare driftlägen. Det är ett tydligt tecken på hur djupt denna processor har präglat datorteknikens utveckling.

    Slutsats

    Intel 8086 var inte en perfekt konstruktion. Den var full av kompromisser, särskilt i sin minnesmodell. Men just dessa kompromisser gjorde den möjlig att bygga, sälja och använda i stor skala. I teknikhistorien är det ofta inte den elegantaste lösningen som vinner, utan den som råkar passa bäst in i sin tid.

    8086 är ett skolexempel på detta. Den var tillräckligt bra, tillräckligt flexibel och tillräckligt tidig. Resultatet blev en arkitektur som, nästan ett halvt sekel senare, fortfarande formar hur datorer fungerar.

    Innehåll ifrån youtube om 8086 och 8088

    Teknisk faktaruta: Intel 8086

    Lanserad
    8 juni 1978
    Ordlängd
    16 bitar
    Adressbuss
    20 bitar (upp till 1 MiB adressrymd)
    Databuss
    16 bitar (extern, multiplexad med adresslinjer)
    Klockfrekvens
    Typiskt 5–10 MHz (beroende på variant)
    Register
    8 st 16-bitars huvudregister (AX, BX, CX, DX, SI, DI, BP, SP) + IP, flaggor och 4 segmentregister (CS, DS, SS, ES)
    Minnesmodell
    Segment:offset (fysisk adress = 16×segment + offset)
    Instruktionshämtning
    6-byte förhämtningskö (BIU/EU-separation för överlappad fetch/execute)
    Avbrott
    256 vektorer, vektortabell vid 0x0000–0x03FF
    I/O
    Separat I/O-adressrymd: 64 KiB portar
    Förpackning
    40-pin DIP (DIP40)
    Transistorer
    ≈29 277
    Varianter
    8088 (8-bitars extern databuss), 80C86 (CMOS)
    Typiska stödchips
    8237 (DMA), 8253/8254 (timer), 8255 (PIO), 8259 (PIC), 8284 (klockgenerator), 8288 (bus controller)

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Intel 80286 – processorn som tog PC:n in i framtiden

    Intel 80286 var en av de där komponenterna som sällan får hjälterollen i datorhistorien, men som ändå förändrade allt i bakgrunden. Den dök upp i en tid när PC:n höll på att växa ur rollen som enkel kontorsmaskin och tog de första stegen mot att bli ett seriöst fleranvändar- och multitaskingsystem. Med stöd för mer minne, hårdvarubaserat skydd och nya arbetssätt lade 286:an grunden för den moderna PC-arkitekturen, även om samtiden inte fullt ut var redo att ta vara på dess möjligheter.

    Intel 80286

    I början av 1980-talet stod persondatorn inför ett vägskäl. Den första generationens PC hade visat att datorer kunde bli folkliga, men de var fortfarande enkla maskiner med tydliga begränsningar. Lösningen hette Intel 80286, ofta kallad 286: en processor som i tysthet lade grunden för hur moderna datorer fungerar.

    Ett stort steg efter 8086

    När Intel lanserade 80286 år 1982 var den en uppföljare till 8086/8088 – processorerna som drivit de första IBM-PC:erna. På ytan såg 286:an ut som ett evolutionärt steg: fortfarande 16-bitars och i hög grad kompatibel med äldre program.

    Den stora skillnaden var adressrymden. 80286 kunde adressera 16 megabyte minne, jämfört med 8086:ans 1 megabyte. I dag låter det litet, men då var det ett enormt kliv som öppnade för mer avancerade system och större program.

    Skyddat läge – en ny idé

    80286 var den första x86-processorn som fick ett så kallat skyddat läge, protected mode. Det innebar att processorn kunde hålla isär program så att de inte skrev över varandras minne, ge olika rättigheter till olika program och stödja multitasking på riktigt.

    Problemet var att PC-världen inte var redo. De flesta DOS-program var skrivna för ett fritt och oreglerat minneslandskap och fungerade dåligt i skyddat läge. Dessutom var 80286 konstruerad så att den inte enkelt kunde växla tillbaka till real mode utan en hårdvaruåterställning, vilket gjorde utvecklare frustrerade.

    PC/AT – standardmaskinen

    Det stora genombrottet kom 1984 när IBM använde 80286 i IBM PC/AT. Den maskinen blev snabbt en industristandard och startskottet för en våg av AT-kompatibla datorer.

    Under andra halvan av 1980-talet byggdes mängder av datorer med 286-processorer, ofta klockade mellan 6 och 12 MHz, och senare upp till 20–25 MHz från tillverkare som AMD och Harris. Tack vare förbättrad intern design kunde 286:an göra betydligt mer arbete per klockcykel än 8086, och i många program upplevdes den som ungefär dubbelt så snabb vid samma klockfrekvens.

    Ett missförstått mellansteg

    Trots sina tekniska framsteg hamnade 80286 i en märklig historisk position. Den var för avancerad för det gamla DOS-tänket, men samtidigt inte flexibel nog för att bli den perfekta bryggan till framtiden.

    När Intel 80386 kom, med 32-bitars arkitektur och ett virtuellt 8086-läge som gjorde äldre program enklare att köra, blev det tydligt hur mycket PC-marknaden längtat efter just den sortens smidighet. Till och med Bill Gates kritiserade 286:ans begränsningar kring kompatibilitet och multitasking, vilket säger en del om hur hårt den tidens mjukvaruvärld pressade hårdvaran.

    Arvet efter 80286

    Även om 80286 i dag är bortglömd av de flesta var den avgörande för PC-utvecklingen. Den introducerade minnesskydd, hårdvarustöd för multitasking och idén att en PC kunde vara mer än en enkel “ett-program-i-taget”-maskin.

    Intel 80286 var inte slutmålet, men den blev bron som gjorde nästa stora steg möjligt.

    Innehåll på youtube om Intel 80286

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare