Etikett: retro-teknik

  • Acer Aspire 5741

    Acer Aspire 5741 var en typisk mellanklassdator från 2010 som kombinerade Intels nya Core i3-arkitektur med ett attraktivt pris. Med 15,6-tumsskärm, 4 GB minne och tillräcklig prestanda för vardagsarbete erbjöd den en stabil helhetslösning för hem och studier. Tester visade på god batteritid och bra prestanda i sin prisklass, även om spelkapacitet och skärmkvalitet inte nådde toppnivå.

    Acer Aspire 5741 – prisvärd kraft i mellanklassen (2010)

    När Intel lanserade sin nya processorserie Core i3, i5 och i7 runt 2010 blev det möjligt att bygga billigare bärbara datorer med modern arkitektur. En av de tidiga modellerna som använde denna teknik var Acer Aspire 5741 – en 15,6-tums laptop som snabbt blev populär tack vare sin kombination av pris, prestanda och batteritid.

    Men hur bra var den egentligen? Här är en genomgång baserad på tester och tekniska fakta från perioden.

    Processorn – vad innebar Core i3?

    Core i3 var instegsmodellen i Intels nya i-serie. Den saknade vissa funktioner som fanns i i5 och i7, exempelvis Turbo Boost och vissa säkerhetsfunktioner. Däremot var den långt ifrån svag.

    Processorn hade två kärnor och stöd för Hyper-Threading, vilket innebar att den kunde hantera fyra trådar samtidigt. Prestandamässigt låg den ungefär i nivå med tidigare Core 2 Duo-processorer, men med modernare konstruktion och bättre energieffektivitet.

    Vissa modeller av Aspire 5741 använde även Core i5-430M. Den kunde arbeta mellan 2,26 och 2,53 GHz med Turbo-läge och erbjöd högre prestanda vid belastning. Den hade också integrerad grafik och minneskontroller i samma kapsel, vilket var ett steg framåt jämfört med tidigare generationer.

    Hårdvara och konstruktion

    Aspire 5741 var en klassisk 15,6-tums mellanklassdator. Typiska specifikationer inkluderade:

    Specifikationer

    • Skärm: 15,6 tum med upplösningen 1366 × 768
    • Minne: 4 GB DDR3
    • Lagring: 320 GB hårddisk
    • Grafik: Intel GMA HD eller ATI Radeon i G-modeller
    • Vikt: cirka 2,4–2,6 kg

    Detta var ingen ultraportabel maskin. Vikten gjorde den mer lämpad för skrivbord eller hemmabruk än för daglig pendling. Samtidigt erbjöd den fullstort tangentbord med numerisk del, vilket uppskattades av många användare.

    Grafikprestanda – begränsningar för spel

    Den integrerade Intel Graphics Media Accelerator HD var tillräcklig för kontorsarbete, surf och filmuppspelning. Däremot klarade den endast enklare 3D-spel med låga krav.

    Modeller med ATI Radeon-grafik, exempelvis 5741G, förbättrade spelprestandan något, men även dessa var främst avsedda för vardagsbruk snarare än avancerat spelande.

    Recensenter var överens om att datorn inte var byggd för högpresterande gaming, men att den fungerade väl för de flesta andra uppgifter.

    Batteritid och praktisk användning

    En av de positiva överraskningarna i testerna var batteritiden. Flera recensioner framhöll att Aspire 5741 levererade längre drift än väntat i sin klass. Kombinationen av energieffektiv processor och måttlig grafiklösning bidrog till detta.

    Byggkvaliteten beskrevs som stabil och robust. Designen väckte blandade reaktioner – den var funktionell snarare än elegant – men upplevdes som gedigen.

    Den vanligaste kritiken riktades mot skärmen, som ansågs vara medioker vad gäller kontrast och färgåtergivning.

    Omdömen från tester

    Recensioner från 2010 gav generellt betyg kring 70 procent, med vissa toppnoteringar upp till 80 procent.

    CNet lyfte fram kombinationen av prestanda, batteritid och pris som särskilt attraktiv. TechRadar och Tech Advisor betonade att det var en lyckad budgetmodell med tillräcklig kraft för nästan alla vardagsuppgifter. PC Mag ansåg att den erbjöd stark prestanda för priset, även om det fanns mer avancerade alternativ för den som betalade mer.

    Genomsnittsbetyget landade runt 70 procent, vilket placerade modellen som en stabil men inte exceptionell mellanklassdator.

    Prisvärdhet i sitt sammanhang

    Vid lansering kostade Aspire 5741 omkring 6 000–8 000 kronor beroende på konfiguration. För det priset fick man modern processor, 4 GB minne, DVD-brännare och en fullstor skärm.

    I relation till marknaden 2010 ansågs detta vara ett mycket konkurrenskraftigt erbjudande.

    Teknisk betydelse

    Aspire 5741 representerar en övergångsperiod i laptoputvecklingen. Arrandale-generationen, där grafik och processor integrerades närmare varandra, lade grunden för senare generationers mer kompakta och energieffektiva datorer.

    Den var inte banbrytande, men den visar tydligt hur teknik från premiumsegmentet började nå bredare prisklasser.

    Sammanfattning

    Acer Aspire 5741 var en välbalanserad mellanklassdator. Den erbjöd god prestanda för vardagsbruk, lång batteritid och rimlig byggkvalitet till ett attraktivt pris. Begränsad spelprestanda och en medioker skärm drog ned helhetsintrycket något, men helhetsbetyget var ändå positivt.

    Den blev därmed ett typiskt exempel på en prisvärd dator som uppfyllde de flesta användares behov under sin tid.

    Youtube innehålle om Acer Aspire 5741

    Teknisk faktaruta: Acer Aspire 5741

    Skärm 15,6 tum, 1366 × 768 (16:9)
    Minne 4 GB DDR3
    Lagring 320 GB hårddisk
    Grafik Intel GMA HD eller ATI Radeon (G-modeller)
    Vikt Cirka 2,4–2,6 kg

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • När musiken blev bild – Atari Video Music

    Atari Video Music lanserades 1977 och var den första kommersiella apparaten som gjorde musik synlig i realtid. Med hjälp av enbart analog elektronik omvandlade den ljud från en stereoanläggning till färggranna, pulserande former på en vanlig TV-skärm. Trots att produkten blev en kommersiell parentes kom den att lägga grunden för hela den audiovisuella estetik som i dag är självklar i allt från mediaspelare till livekonserter.

    När musiken blev bild – Atari Video Music

    År 1977, långt innan datorbaserade visualiseringar och digital grafik blev vardag, lanserades en märklig men banbrytande apparat: Atari Video Music. Det var den första kommersiellt tillgängliga elektroniska musikvisualiseraren och ett tidigt exempel på hur ljud kunde omvandlas till rörlig bild i realtid, helt utan datorprogram eller digital signalbehandling.

    En idé före sin tid

    Atari Video Music utvecklades av Robert J. Brown och tillverkades av Atari, Inc.. Tanken var enkel men djärv: musik är mer än något man hör – den kan också ses. Genom att koppla apparaten mellan en stereoanläggning och en TV skapades färggranna geometriska former som reagerade direkt på musiken som spelades.

    Detta var inte animationer i förväg, utan levande grafik som uppstod ur ljudets egenskaper här och nu.

    Hur tekniken fungerade

    Systemet byggde helt på analog elektronik. Ljudet från stereon analyserades separat för vänster och höger kanal. Skillnader i volym, intensitet och vågform användes för att styra färg, form och rörelse i bilden. Resultatet blev ofta diamantliknande figurer som pulserade och förändrades i takt med musiken.

    Bilden skickades till TV:n via RF-signal, vanligtvis på kanal 3 eller 4, precis som dåtidens spelkonsoler. Det krävdes inga specialskärmar eller datorer – bara en vanlig TV.

    Ett kreativt verktyg för hemmet

    Till skillnad från mycket annan hemelektronik på 1970-talet gav Atari Video Music användaren stor kontroll. Med rattar och knappar kunde man justera färgrikedom, geometrisk komplexitet och hur starkt musiken påverkade bilden. Det fanns även automatiska lägen som slumpmässigt växlade mellan olika visuella stilar.

    Detta gjorde apparaten mer lik ett konstnärligt instrument än en traditionell konsumentprodukt.

    Projekt Mood och 1970-talets anda

    Internt kallades utvecklingen för ”Project Mood”, ett namn som säger mycket om ambitionen. En ofta återgiven anekdot berättar hur en återförsäljare under en demonstration frågade vad utvecklarna egentligen hade rökt när de uppfann apparaten. Historien, sann eller inte, fångar tidsandan: en period där teknik, konst och psykedelisk estetik ofta flöt samman.

    Kommersiellt misslyckande, historisk betydelse

    Trots sitt nytänkande blev Atari Video Music ingen försäljningssuccé. Den var relativt dyr, hade ett smalt användningsområde och saknade den tydliga nyttokaraktär som många konsumenter förväntade sig. Efter ungefär ett år upphörde produktionen.

    I efterhand har dock betydelsen blivit tydlig. Apparaten var en föregångare till allt från mediaspelar-visualiseringar till dagens live-VJ-kultur och generativa konstverk.

    Ett arv som lever vidare

    Atari Video Music visar att avancerade idéer inte kräver digital teknik. Med enkla analoga medel skapades en direkt koppling mellan ljud och bild som fortfarande fascinerar. I dag ses apparaten som ett viktigt steg i utvecklingen av audiovisuell konst och som ett tidigt exempel på hur teknik kan användas för upplevelse, inte bara funktion.

    Det var kanske inte en kommersiell framgång, men det var ett kreativt genombrott.

    Youtube innehåll om Atari Video Music

    Faktaruta: Atari Video Music

    Typ
    Musikvisualiserare (music visualizer)
    Modell
    C240
    Tillverkare
    Atari, Inc.
    Utvecklare
    Robert J. Brown
    Lansering
    1977
    Pris vid lansering
    169,95 USD
    Anslutningar
    Ljud in: stereo RCA (L/R). TV ut: RF via kanal 3/4.
    Vad den gör
    Omvandlar musikens signal (vänster/höger kanal) till rörliga färgformer på TV i realtid.



    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Brother EP-20 – den lilla skrivmaskinen som tog steget in i framtiden

    Liten, tyst och märkligt charmig – Brother EP-20 ser kanske ut som en teknisk parentes från 1980-talet, men är i själva verket ett tidigt steg mot den digitala skrivmaskinen. Med LCD-display, batteridrift och termisk utskrift hamnade den mitt emellan mekanik och dator, och har i dag fått nytt liv som kultmaskin bland samlare och typentusiaster.

    I början av 1980-talet stod skrivmaskinsvärlden mitt i ett teknikskifte. Mekaniska armar, färgband och smattrande ljud började långsamt ge vika för elektronik, displayer och tystare utskrifter. En av de mest udda – och idag mest älskade – representanter för den här övergången är Brother EP-20, en ultrakompakt, batteridriven elektronisk skrivmaskin som lanserades i slutet av 1982.

    Vid första anblicken ser EP-20 nästan ut som en leksak: kilformad, liten nog att bäras under armen och byggd i kräm- och brunfärgad plast. Men bakom det blygsamma yttre döljer sig ett stycke teknik- och designhistoria.

    Elektronisk typning i fickformat

    Brother EP-20 var en av de första elektroniska skrivmaskinerna som riktade sig till massmarknaden. Den markerade ett tydligt steg bort från mekanisk slagteknik och mot digital textbehandling. I stället för traditionella typer använder maskinen ett 9-nåligt punktmatrissystem med termisk överföring – nästan ljudlöst jämfört med äldre maskiner.

    En liten LCD-skärm visar en textrad i taget innan utskrift. Det kan låta självklart i dag, men 1982 var detta ett stort steg: användaren kunde se och rätta texten innan den hamnade på papperet. På så sätt blev EP-20 en tidig brygga mellan skrivmaskin och ordbehandlare.

    Batterier, minne och smarta funktioner

    Portabilitet var ett nyckelord. EP-20 drivs av fyra D-batterier eller en 6-volts nätadapter, vilket gjorde den användbar nästan var som helst. Den inbyggda minnesfunktionen tillät lagring av kortare textstycken, och maskinen erbjöd funktioner som automatisk centrering, understrykning och tangentupprepning – egenskaper som tidigare mest fanns i större kontorsmaskiner.

    Två särskilda lägen visar hur genomtänkt konstruktionen var:

    • NP (No Print) – för att rensa displayen utan att skriva ut
    • CP (Character Print) – för att skriva ut det som visas på skärmen

    Små detaljer, men de gav användaren en oväntad kontrollnivå för en så liten maskin.

    Papper, band och materialval

    En av EP-20:s mer egenartade lösningar är valsen (platen), som inte är gjord av hårdgummi utan av tät skumgummi. Detta passade den termiska utskriftstekniken men bidrog också till maskinens mjukare känsla – och dess begränsningar.

    Maskinen använder extremt små färgbandspatroner som bara räcker till omkring 5–6 sidor, vilket gör dem svåra och dyra att hitta i dag. Ett populärt alternativ bland entusiaster är därför att skriva på termiskt faxpapper, vilket gör det möjligt att använda EP-20 helt utan färgband – och ofta med bättre resultat än på vanligt papper.

    En kultmaskin återupptäcks

    Under många år var Brother EP-20 mest en fotnot i skrivmaskinshistorien. Men runt 2018 hände något oväntat. Intresset i den så kallade Typosfären – en global gemenskap av skrivmaskinsentusiaster – tog fart. Flera samlare upptäckte maskinen nästan samtidigt, och många blev förvånansvärt förälskade.

    En viktig katalysator var en video där skrivmaskinsprofilen Joe Van Cleave presenterade sitt nyinköpta exemplar. Videon fungerade som ren evangelisation: plötsligt ville alla ha en EP-20. Det lilla, märkliga formatet och den nästan futuristiska enkelheten fann en ny publik, decennier efter att maskinen slutat tillverkas.

    Ett litet steg – med stort arv

    Brother EP-20 är kanske inte den mest praktiska skrivmaskinen, och definitivt inte den mest hållbara. Men den representerar något större: ett ögonblick då analogt mötte digitalt, då skrivmaskinen började tänka innan den skrev.

    Att denna udda lilla maskin fortfarande fascinerar samlare och användare är ett bevis på att teknik inte bara handlar om prestanda – utan också om idéer, övergångar och personlighet. EP-20 är ett tekniskt mellansteg som råkade få en själ.

    Faktaruta: Brother EP-20
    Lanserad
    Sent 1982
    Typ
    Ultrakompakt, batteridriven elektronisk skrivmaskin
    Utskrift
    9-pins punktmatris (termisk/transfer)
    Display
    Liten LCD med en rad för förhandsvisning
    Ström
    4 × D-batterier eller 6 V nätadapter (negativ spets)
    Papper
    Bäst på slätt papper; termopapper kan användas utan färgband
    Färgband
    Mycket små kassetter (räcker ofta ca 5–6 sidor)
    Funktioner
    Enkelt minne, centrering, understrykning, upprepa-funktion
    Lägen
    NP (No Print) och CP (Character Print)
    Kuriosa
    Har en “platen” av tät skumgummi i stället för hårdgummi
    Tips: Många får skarpare resultat på termiskt faxpapper än med band på vanligt papper.

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • SWTPC 6800 – datorn som gjorde mikroprocessorn folklig

    SWTPC 6800 var en av de tidigaste mikrodatorerna som tog steget från laboratorier och företag till teknikintresserade privatpersoner. När den lanserades 1975 erbjöd den något ovanligt för sin tid: möjligheten att själv bygga, förstå och programmera en dator baserad på mikroprocessor. Med sitt enkla men öppna upplägg blev SWTPC 6800 en inkörsport till datorvärlden för en hel generation entusiaster och lade grunden för den framväxande persondatorrevolutionen.

    År 1975, när datorer fortfarande betraktades som något för universitet och storföretag, lanserade Southwest Technical Products Corporation en ovanlig produkt: SWTPC 6800 Computer System. Det var en tidig mikrodator byggd kring mikroprocessorn Motorola 6800 och riktade sig inte till konsumenter – utan till entusiaster, experimenterare och blivande programmerare.

    Till skillnad från färdiga terminaler eller minidatorer var SWTPC 6800 en byggsats. Användaren monterade själv datorn och lärde sig därmed hur den fungerade på riktigt, från strömförsörjning till databuss.

    En dator man förstod, inte bara använde

    SWTPC 6800 saknade inbyggd skärm och tangentbord. I stället kopplades den till en extern ASCII-terminal, ofta baserad på en TV. Det kunde verka primitivt, men gav stor flexibilitet.

    En avgörande fördel var att datorn innehöll ett litet övervakningsprogram, MIKBUG, lagrat i ROM. När strömmen slogs på kunde användaren omedelbart mata in programkod eller data, utan extra laddningsutrustning. Detta gjorde SWTPC 6800 ovanligt lättanvänd för sin tid.

    Begränsningar som skapade kreativitet

    Standardminnet var endast 4 kilobyte RAM. Ändå räckte det för att skriva egna program, testa maskinkod och köra enkla operativsystem. Begränsningarna tvingade användarna att tänka effektivt och förstå varje instruktion.

    För många var SWTPC 6800 den första dator där man verkligen lärde sig hur program samverkar med hårdvara.

    SS-50 – grunden för ett ekosystem

    SWTPC 6800 introducerade SS-50-bussen, ett expansionssystem som gjorde det möjligt att bygga ut datorn med fler minneskort, I/O-kort och senare även nya processorer. SS-50 blev vida spridd och användes av andra tillverkare och klonbyggen.

    Detta gjorde SWTPC 6800 till mer än en enskild produkt – den blev en modulär plattform.

    Vidareutveckling och uppgraderingar

    Southwest Technical Products följde senare upp med modeller baserade på Motorola 6809. Äldre SWTPC 6800-system kunde i många fall uppgraderas, vilket var ovanligt under en tid då datorer snabbt blev föråldrade.

    Varför SWTPC 6800 fortfarande är viktig

    SWTPC 6800 var långsam, saknade grafik och krävde teknisk kunskap. Men den gav användaren något mycket värdefullt: insikt. Den visade att datorer inte var mystiska lådor, utan system man kunde förstå, bygga och förändra.

    I efterhand ses SWTPC 6800 som en viktig föregångare till dagens maker-, hacker- och open-hardware-kultur – en dator som inte var till för alla, men som betydde allt för dem som ville lära sig.

    Innehåll på youtube om SWTPC 6800

    Fakta: SWTPC 6800 Computer System (1975)
    Tillverkare
    Southwest Technical Products Corporation (SWTPC)
    Lanserad
    November 1975
    CPU
    Motorola 6800
    RAM (standard)
    4 KB
    Grafik/utmatning
    ASCII via terminal
    Övervakningsprogram
    MIKBUG (i ROM)
    Pris vid lansering
    450 USD (byggsats)
    Mått
    6,75 × 15 × 15,375 tum
    Känd för
    SS-50-bussen och god dokumentation

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • PalmPilot – den lilla handdatorn som förändrade vardagen

    PalmPilot var en av de första handdatorerna som slog igenom på bred front och kom att forma hur människor såg på personlig digital organisering. När den lanserades 1997 av Palm Inc kombinerade den enkelhet, snabbhet och portabilitet på ett sätt som konkurrenterna saknade. Med kalender, kontakter och anteckningar samlade i fickformat blev PalmPilot ett självklart arbetsredskap – och lade grunden för den mobila teknik som i dag tas för given.

    När PalmPilot lanserades våren 1997 var den inte bara ännu en teknisk pryl – den blev startskottet för hur miljontals människor började organisera sina liv digitalt. I en tid då mobiltelefoner knappt kunde skicka SMS och bärbara datorer var tunga och dyra, erbjöd PalmPilot något revolutionerande: en fickstor personlig informationshanterare som faktiskt var enkel att använda.

    PalmPilot Personal och PalmPilot Professional var den andra generationen av handdatorer från Palm Inc, då ett dotterbolag till U.S. Robotics. Produkterna lanserades den 10 mars 1997 och kom snabbt att bli synonymt med begreppet PDA.

    En dator i handflatan

    PalmPilot fanns i två huvudmodeller: Personal och Professional. De var i princip identiska till utseendet men skilde sig åt i minnesmängd – 512 KB respektive 1 MB. Med dagens mått är detta extremt begränsat, men på 1990-talet räckte det gott för kontakter, kalender, anteckningar och att-göra-listor.

    Skärmen var monokrom med upplösningen 160 × 160 pixlar och styrdes med en pekpenna. I stället för tangentbord använde PalmPilot det egenutvecklade handskriftsystemet Graffiti, där varje bokstav skrevs med ett förenklat, standardiserat streckmönster. Det krävde viss inlärning, men när tekniken väl satt gick inmatningen snabbt och träffsäkert.

    Enkelhet som filosofi

    Till skillnad från många konkurrenter fokuserade Palm på snabbhet och användarvänlighet snarare än teknisk komplexitet. Enheten startade omedelbart, menyerna var avskalade och logiska, och batteritiden var imponerande. Med två vanliga AAA-batterier kunde PalmPilot användas i veckor, ibland månader, utan byte.

    Synkronisering med dator skedde via en seriell kabel och Palm Desktop-programvaran. Med ett enda knapptryck uppdaterades kalender, kontakter och anteckningar mellan handdatorn och datorn – en process som då upplevdes som närmast magisk.

    Tillbehör och uppgraderingar

    Palm erbjöd flera tillbehör, bland annat ett externt modem på 14,4 kbit/s som gjorde det möjligt att kommunicera via telefonlinje. Det fanns även uppgraderingspaket för äldre Pilot-modeller som gjorde det möjligt att uppdatera både minne, ROM och operativsystem till Palm OS 2.0.

    Genom dessa uppgraderingar kunde befintliga användare fortsätta använda sin hårdvara samtidigt som de fick tillgång till nya funktioner, något som bidrog till stark kundlojalitet.

    En kommersiell och kulturell succé

    PalmPilot blev snabbt en enorm framgång och passerade enligt samtida uppskattningar en miljon sålda enheter redan 1998. Framgången befäste Palms ställning som marknadsledare inom PDA-segmentet och gjorde PalmPilot till ett välkänt begrepp även utanför teknikvärlden.

    Modellen efterföljdes av Palm III, som byggde vidare på samma idé men med förbättrad design och funktionalitet.

    Ett oväntat efterliv

    Trots att PalmPilot sedan länge är tekniskt föråldrad lever dess arv vidare. Ett uppmärksammat exempel är inom IMAX, där PalmPilot-liknande gränssnitt används – via specialutvecklade emulatorer – för att styra utrustning vid visning av 70 mm-film. Orsaken är enkel: gränssnittet är extremt tydligt, snabbt och lätt att använda även i stressade situationer.

    Varför PalmPilot spelar roll

    PalmPilot var varken kraftfullast eller mest avancerad, men den var genomtänkt. Den visade att teknik inte måste vara komplicerad för att vara användbar. Många av de designprinciper som gjorde PalmPilot framgångsrik – snabb uppstart, tydligt fokus på användarens behov och låg mental belastning – lever vidare i dagens smartphones och surfplattor.

    PalmPilot är därför inte bara en historisk pryl, utan ett tydligt exempel på hur smart design kan förändra hur människor använder teknik i vardagen.

    Youtube filmer om PalmPilot

    Teknisk fakta: PalmPilot (1997)

    Modeller
    PalmPilot Personal / PalmPilot Professional
    Lansering
    10 mars 1997
    Tillverkare
    Palm Inc (då dotterbolag till U.S. Robotics)
    Operativsystem
    Palm OS 2.0
    Processor
    Motorola 68328 (DragonBall), 16 MHz
    Minne
    512 KB (Personal) / 1 MB (Professional)
    Skärm
    160 × 160 pixlar, monokrom LCD, pekskärm
    Inmatning
    Stylus och Graffiti-handstil
    Anslutning
    RS-232 via Palm Desktop
    Ström
    2 × AAA-batterier
    Ljud
    Mono-högtalare
    Mått
    4,7 × 3,1 × 0,7 tum
    Vikt
    ca 159 gram

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • HP 9000 – arbetsstationerna som byggde Unix-eran

    HP 9000 var under flera decennier en självklar arbetskamrat i datarum, laboratorier och teknikföretag världen över. När persondatorer fortfarande kämpade med begränsat minne och instabil programvara levererade Hewlett-Packard kraftfulla Unix-maskiner som kunde arbeta dygnet runt utan avbrott. Serien blev känd för sin tillförlitlighet, sin tekniska elegans och sin roll bakom kulisserna i forskning, industri och samhällskritiska system. För många ingenjörer och systemadministratörer var HP 9000 inte bara en dator – den var ryggraden i hela verksamheten.

    HP 9000 var en långlivad serie arbetsstationer och servrar från Hewlett-Packard, skapad för professionella användare som behövde stabilitet, fleranvändarstöd och hög prestanda långt innan vanliga PC-datorer klarade liknande uppgifter. Serien introducerades 1984 och levde i olika former fram till 2000-talet, med både skrivbordsarbetsstationer och mycket stora serversystem.

    Unix som hemmamark

    Det som gjorde HP 9000 speciell var kopplingen till HP-UX, HP:s egen Unix-variant. För företag och universitet blev detta en trygg plattform för allt från utveckling och forskning till affärskritiska databaser. I praktiken innebar det fleranvändardrift, nätverk och fjärrinloggning som standard samt system som kunde rulla mycket länge utan omstarter.

    Från Motorola till PA-RISC och vidare

    HP 9000 speglar hur datorarkitekturer förändrades över tid. De tidiga modellerna byggde på Motorola 68000-familjen, samma processorlinje som fanns i flera klassiska hemdatorer, men här i en betydligt mer professionell och utbyggbar miljö. Senare gick HP över till sina egna RISC-processorer i form av PA-RISC, som blev seriens ryggrad under många år. På 2000-talet tillkom även system baserade på Itanium-arkitekturen innan HP successivt fasade ut hela produktlinjen.

    Arbetsstationerna – ingenjörens skrivbordsmaskin

    HP 9000-arbetsstationer stod ofta på skrivbord i CAD-miljöer, laboratorier och på universitet. De användes för tung kompilering, simuleringar, tekniska beräkningar och grafik. Grafiska Unix-miljöer som VUE och senare CDE gjorde det möjligt att arbeta visuellt samtidigt som man hade full kraft i terminalen, en kombination som var mycket uppskattad i professionella sammanhang.

    Servrarna – byggda för att aldrig stanna

    På serversidan sträckte sig HP 9000 från relativt små maskiner till enorma system med många processorer, stora mängder minne och avancerad I/O. De användes ofta för databaser, telekomplattformar, myndighetssystem och stora affärssystem. I dessa miljöer var hög prestanda viktigt, men tillförlitlighet och lång drifttid var ännu viktigare.

    Mer än bara HP-UX

    Även om HP-UX var standard kunde många HP 9000-modeller köra andra operativsystem. Olika Unix-varianter, BSD-system och i vissa fall Linux-portar förekom, vilket gjorde plattformen intressant även för forskning och experimentella projekt.

    Slutet på en epok

    HP 9000-servrarna fasades ut först, medan arbetsstationerna levde vidare några år längre. När serien slutligen försvann markerade det också ett större skifte i branschen: de klassiska Unix-arbetsstationerna ersattes i stor utsträckning av Linux på x86-hårdvara.

    Varför HP 9000 fortfarande spelar roll

    HP 9000 var mer än bara en produktserie. Den var en central del av infrastrukturen bakom modern IT inom industri, forskning och stora organisationer. Serien visar hur en datorfamilj kunde leva i flera decennier genom tekniska generationsskiften och ändå behålla sin kärnidé: en stabil Unix-plattform för seriöst arbete.

    Iinnehåll ifrån youbue om HP 9000

    HP 9000 – faktaruta
    Tillverkare
    Hewlett-Packard (HP)
    Typ
    Professionella arbetsstationer och servrar
    Introducerad
    1984
    Operativsystem
    Främst HP-UX (Unix)
    Processorer
    Motorola 68000, HP FOCUS, PA-RISC, Itanium, Xeon (xw-serien)
    Namn & modeller
    Serie-/klassnamn som Series 200/300/400/500/600/700/800 samt B-, C-, J-klass m.fl.
    Användning
    CAD, forskning, tekniska beräkningar, utveckling, databaser och affärskritiska serversystem
    Efterträdare
    Integrity (servrar), HP Z (arbetsstationer)
    Kort sagt: en av de mest betydelsefulla Unix-plattformarna i proffsvärlden under 1980–2000-talet.

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Agenda VR3 – När Linux fick plats i fickan

    I dag tar vi Linux i fickformat för givet – i telefoner, routrar och uppkopplade prylar av alla slag. Men redan år 2001 fanns en liten, svartvit handdator som visade att ett fullvärdigt Linuxsystem kunde rymmas i handflatan. Agenda VR3 blev aldrig någon storsäljare, men den skrev in sig i datorhistorien som den första kommersiella ”rena” Linux-PDA:n och en tidig förebådare till dagens öppna mobila plattformar.

    En tidig pionjär inom öppna mobila datorer

    I början av 2000‑talet såg världen av handhållna datorer helt annorlunda ut än i dag. Smartphones existerade ännu inte i modern mening, och marknaden dominerades av så kallade PDA:er (Personal Digital Assistants) från tillverkare som Palm och Microsoft. I detta landskap dök Agenda VR3 upp – en liten, anspråkslös apparat som skulle visa sig bli något av en milstolpe för entusiaster av fri och öppen programvara.

    Agenda VR3, lanserad 2001, brukar beskrivas som den första kommersiellt tillgängliga ”rena Linux‑PDA:n”. Det innebar att den inte körde ett specialanpassat eller dolt system, utan ett fullvärdigt Linux – samma grundläggande operativsystem som användes på servrar och persondatorer världen över.

    Varför var Agenda VR3 speciell?

    Vid den här tiden var de flesta handdatorer låsta plattformar. Användaren var hänvisad till tillverkarens appar och utvecklingsverktyg, och möjligheterna att experimentera var begränsade. Agenda VR3 gick i motsatt riktning. Här möttes användaren av:

    • Linuxkärnan som grundsystem
    • Ett klassiskt Unix‑skal (Bash)
    • En riktig terminal
    • Ett grafiskt skrivbord byggt med öppna bibliotek

    För Linux‑användare och utvecklare var detta något helt nytt: en dator som bokstavligen fick plats i fickan, men som fungerade enligt samma principer som större Unix‑system.

    En titt på hårdvaran

    Med dagens mått mätt var Agenda VR3 mycket enkel. Den hade en monokrom pekskärm med upplösningen 160 × 240 pixlar, en MIPS‑processor på 66 MHz, 8 MB arbetsminne och 16 MB flashminne. Strömmen kom från två vanliga AAA‑batterier.

    Trots sina begränsningar erbjöd den funktioner som då var imponerande i en så liten enhet: infraröd kommunikation, seriell port, notifieringsljud och dockningsstation för synkronisering med dator. Allt var utformat för låg strömförbrukning och maximal flexibilitet.

    Programvara och användning

    Agenda VR3 levererades med Linux 2.4 och ett grafiskt system baserat på X11. Användargränssnittet byggde på FLTK, ett lättviktigt grafikbibliotek som lämpade sig väl för hårdvara med begränsade resurser.

    För vanliga användare fanns kalender, adressbok, att‑göra‑listor, e‑post och anteckningar. För mer tekniskt lagda användare öppnade sig betydligt fler möjligheter: det gick att logga in via Telnet eller FTP, köra egna program, och till och med visa grafiska program över nätverk med X‑protokollet.

    Dessutom följde flera spel med – allt från kortspel till enkla varianter av klassiker som Space Invaders och Tetris.

    Ett levande community

    En avgörande faktor för Agenda VR3 var dess användarcommunity. Hundratals tredjepartsprogram skapades av entusiaster runt om i världen och samlades i det så kallade Agenda Software Repository. Här fanns allt från små verktyg till spel och experimentella applikationer.

    Flera av utvecklarna bakom dessa program fortsatte senare att arbeta med andra Linux‑baserade handdatorer, till exempel Sharp Zaurus. På så sätt fungerade Agenda VR3 som en plantskola för idéer och tekniker som senare skulle spridas vidare.

    Kommersiell motgång – teknisk framgång

    Trots sin tekniska originalitet blev Agenda VR3 ingen kommersiell succé. Företaget bakom produkten fick ekonomiska problem, priset sänktes kraftigt och verksamheten lades så småningom ned. En kompatibel version levde dock vidare under annat namn via ett kanadensiskt företag.

    Men även om produkten försvann från butikshyllorna levde idéerna vidare. Agenda VR3 visade att Linux kunde fungera i mycket små och strömsnåla system – en tanke som i dag är självklar inom allt från mobiltelefoner till routrar och IoT‑enheter.

    Lite före sin tid – från VR3 till Android

    Sett med dagens ögon är det svårt att inte dra paralleller mellan Agenda VR3 och moderna mobila plattformar, i synnerhet Android. Även Android bygger på Linuxkärnan och kombinerar ett öppet operativsystem med ett ekosystem av tredjepartsappar. Skillnaden är naturligtvis tid, prestanda och användarvänlighet – men grundidén är förvånansvärt lik. Agenda VR3 visade redan i början av 2000‑talet att Linux kunde fungera i en batteridriven, handhållen enhet med pekskärm och nätverksfunktioner. På så sätt var VR3 ett tidigt experiment som förebådade den utveckling som, nästan ett decennium senare, skulle slå igenom på bred front med Android‑telefonerna.

    Ett stycke datorhistoria

    I dag framstår Agenda VR3 som en teknikhistorisk kuriositet: långsam, svartvit och extremt begränsad jämfört med moderna smarta enheter. Samtidigt var den före sin tid. Den förebådade en framtid där öppna operativsystem, appar från oberoende utvecklare och full nätverksanslutning skulle bli norm även i fickformat.

    Agenda VR3 blev aldrig en massprodukt – men den visade vägen.

    Innehåll på youtube om Agenda VR3

    Faktaruta: Agenda VR3

    • Typ: PDA (handdator) med ”ren” Linux som standard
    • Lansering: Maj 2001
    • Tillverkare: Agenda Computing, Inc. (Irvine, Kalifornien, USA)
    • Skärm: Monokrom pekskärm, 160 × 240 pixlar, bakgrundsbelyst
    • Processor: 66 MHz MIPS
    • Minne: 8 MB RAM
    • Lagring: 16 MB inbyggt flashminne
    • Anslutningar: IrDA och RS-232 (via kabel eller dockningsstation)
    • Ström: 2 × AAA-batterier
    • Programvara (urval): Linux-kärna 2.4.0, XFree86, rxvt, Bash, GUI baserat på FLTK
    • Kuriosa: Kan ses som ett tidigt förstadium till idén bakom senare Linux-baserade mobila plattformar (t.ex. Android)

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare