Zenith Z-100 var en av de mest ambitiösa persondatorerna i början av 1980-talet – en tekniskt avancerad maskin som försökte förena dåtidens två datorvärldar i ett och samma system. Med dubbla processorer, ovanligt kraftfull grafik och hög utbyggbarhet utmanade den den framväxande IBM-standarden, men föll till slut på en avgörande punkt: bristande kompatibilitet.
I början av 1980-talet stod persondatorn inför sitt stora genombrott. IBM hade precis lanserat sin PC och satte snabbt standarden för hur en dator skulle fungera. Men alla tillverkare följde inte samma väg. Zenith Z-100 är ett tydligt exempel på en alternativ idé om hur framtidens dator skulle se ut.
En dator mellan två generationer
Zenith Z-100 lanserades 1982 av Zenith Data Systems och byggde vidare på Heathkit H100. Till skillnad från många andra datorer vid tiden var den inte bara en enkel utveckling av tidigare modeller – den var ett försök att kombinera två tekniska världar.
Det mest ovanliga var att den hade två processorer:
Intel 8085 för äldre program (CP/M)
Intel 8088 för nyare program (DOS)
Detta gjorde att Z-100 kunde köra både äldre 8-bitarsprogram och nyare 16-bitarsprogram. Tanken var att användaren skulle få det bästa av två världar, utan att behöva välja.
Arbetsstation snarare än hemmadator
Z-100 var inte designad som en enkel hemmadator, utan mer som en arbetsstation. Den fanns i två varianter:
Z-110 med separat bildskärm
Z-120 med inbyggd skärm
Tangentbordet var inbyggt i chassit och inspirerat av skrivmaskinen IBM Selectric, vilket gav en mycket bra skrivkänsla. Detta var något som många recensenter lyfte fram som en av datorns starkaste sidor.
Grafik som låg före sin tid
En av Z-100:s största styrkor var grafiken. Med en upplösning på 640×225 och stöd för flera färger (eller gråskalor) var den mer avancerad än många samtida system.
Vid samma tid hade IBM:s standarder tydliga begränsningar:
CGA hade lägre färg- och upplösningskapacitet
MDA kunde bara visa text
Hercules gav hög upplösning men saknade färg
Z-100 kunde alltså erbjuda en mer flexibel och kraftfull grafisk miljö. Detta gjorde att tidiga versioner av AutoCAD släpptes för systemet.
Nästan kompatibel med IBM PC
Z-100 använde en egen variant av MS-DOS, kallad Z-DOS. Den kunde köra vissa DOS-program, men var inte helt kompatibel med IBM PC.
Problemet låg i detaljer som:
Många kommersiella program, särskilt sådana som utnyttjade IBM-specifika funktioner, fungerade därför inte. Detta blev ett avgörande hinder.
En flexibel och utbyggbar maskin
Z-100 var tekniskt avancerad och kunde byggas ut på flera sätt:
Upp till 768 KB RAM
Expansionskort via S-100-bussen
Möjlighet att installera matematisk koprocessor (Intel 8087)
Stöd för hårddiskar och externa enheter
Den var särskilt attraktiv för tekniskt intresserade användare och organisationer som behövde anpassningsbara system.
Användning i utbildning och militär
Z-100 användes i praktiken av både utbildningsinstitutioner och myndigheter. Ett känt exempel är Clarkson College, där studenter fick datorn som en del av sin utbildning.
Även amerikanska flygvapnet använde Z-120-modellen som arbetsdator, vilket visar att systemet ansågs tillräckligt robust för professionellt bruk.
Varför den inte slog igenom
Trots sina tekniska fördelar lyckades Z-100 aldrig konkurrera fullt ut med IBM PC.
Den viktigaste orsaken var mjukvaran. Utvecklare fokuserade på IBM:s plattform, och användare följde efter. Eftersom Z-100 inte var helt kompatibel blev den ett mindre attraktivt val, trots bättre grafik och flexibilitet.
Ett alternativt spår i datorhistorien
Zenith Z-100 är ett exempel på hur datorutvecklingen kunde ha sett annorlunda ut. Den kombinerade innovation med bakåtkompatibilitet och erbjöd funktioner som låg före sin tid.
Samtidigt visar den hur avgörande standardisering är. Det räcker inte att vara tekniskt bättre – man måste också passa in i det ekosystem som användare och utvecklare väljer.
Youtube innehåll om Zenith Z-100
Fakta: Zenith Z-100
Tillverkare: Zenith Data Systems
Lanseringsår: 1982
Modell: ZW 111-30
Typ: Persondator
Processorer: Intel 8085 och Intel 8088
Operativsystem: CP/M, CP/M-86 och Z-DOS
RAM: 128 KB som standard, utbyggbart
Lagring: Två 5,25-tums diskettenheter
Grafik: 640 × 225 pixlar
Särdrag: Avancerad grafik och dubbel processorlösning
Annons
Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
Digital Fixare
När Altair 8800 presenterades 1974 såg den vid första anblick ut som en anonym metallåda med lysdioder och strömbrytare – men den skulle snart förändra datorhistorien i grunden. Som byggsats för hobbyister blev den den första kommersiellt framgångsrika persondatorn och lade grunden för hela pc-revolutionen. Med sin modulära design, baserad på Intel 8080-processorn, inspirerade den kloner, tredjepartstillverkare, användargrupper och till och med skapade Microsofts allra första produkt. Vad som började som ett räddningsprojekt för ett kämpande elektronikföretag kom att bli symbolen för idén att en dator kunde byggas – och ägas – av vem som helst.
När Altair 8800 dök upp i december 1974 såg den mest ut som en anonym blå låda med strömbrytare och blinkande lampor. Ändå brukar just denna maskin kallas den första framgångsrika persondatorn – gnistan som tände hela pc-revolutionen.
Altair var en byggsats för elektronikintresserade, baserad på den då nya mikroprocessorn Intel 8080. Den såldes via postorder, saknade både skärm, tangentbord och lagring, och programmerades från början med små spakar på fronten. Men den visade något helt avgörande: att en dator inte längre behövde fylla ett rum eller kosta som ett hus. Den kunde stå på skrivbordet hemma hos en hobbyist.
Från modellraketer till mikrodator
Företaget bakom Altair hette MITS – Micro Instrumentation and Telemetry Systems och låg i Albuquerque, New Mexico. Grundaren Ed Roberts var elektronikingenjör och började inte alls med datorer, utan med kit för modellraketer tillsammans med Forrest Mims och några andra.
Sedan gav de sig på något som låg helt rätt i tiden: elektroniska miniräknare. I början av 1970-talet var det fortfarande häftigt att ha en elektronisk räknare – och dyrt. MITS sålde byggsatser där man själv lödde ihop kalkylatorn hemma, och det gick ganska bra. Men när Texas Instruments började sälja färdiga, massproducerade räknare till mycket lägre pris, kollapsade marknaden. MITS hamnade i rejäl skuld, och Roberts behövde en ny idé – snabbt.
Den idén blev en billig mikrodator för hobbyister.
Idén: en dator som kit
1974 släpptes mikroprocessorn Intel 8080. Jämfört med tidigare 4- och 8-bitars chips var den betydligt mer kompetent – tillräckligt kraftfull för att bygga en ”riktig” dator runt. Problemet: den var dyr i små volymer. Intel tog 360 dollar styck i singelpris.
Ed Roberts var van vid att köpa kalkylatorkretsar i större mängder och lyckades förhandla ned priset rejält, till omkring 75 dollar styck. Plötsligt var det ekonomiskt möjligt att bygga en hobbydator med samma processor som professionella utvecklingssystem – men för en bråkdel av priset.
Planen var enkel men djärv:
bygga en komplett dator som byggsats
sälja den via en stor hobbytidning
prissätta den så att elektronikintresserade faktiskt kunde köpa den
Omslaget som förändrade allt
Nyckeln hette Popular Electronics, den stora tidskriften för elektronikbyggare i USA. Redaktionen letade efter en spektakulär datorartikel till januarinumret 1975, och tekniske redaktören Les Solomon visste att MITS jobbade på något.
MITS tog fram en prototyp av datorn, skickade den med fraktbolag – som strejkade. Prototypen försvann på vägen. Lyckligtvis hade tidningen redan foton och beskrivning, så artikeln skrevs ändå. Datorn fick namnet Altair 8800.
Namnet har två ofta citerade förklaringar:
Antingen syftade redaktionen på stjärnan Altair – ”ett stjärnevent behöver ett stjärnnamn”.
Eller så kom det från Solomons dotter, som enligt anekdoten föreslog Altair eftersom det var dit rymdskeppet Enterprise var på väg i ett Star Trek-avsnitt.
När januarinumret av Popular Electronics (formellt daterat januari 1975, men på kiosker redan 19 december 1974) nådde läsarna, var Altair-kitet officiellt ”ute” – även om MITS inte riktigt var redo för stormen som följde.
Beställningsstorm och kaos i Albuquerque
MITS hade hoppats sälja ett par hundra datorer. Banken fick höra en optimistisk siffra runt 800. Men när läsarna, varav många redan kunde programmera BASIC eller FORTRAN från universitet och jobb, såg en ”minidator” för under 500 dollar, exploderade intresset.
Resultatet:
telefonerna gick varma konstant
hundratals, snart tusentals beställningar ramlade in
leveranstiderna sköt i höjden – från planerade 60 dagar till flera månaders väntan
MITS fick expandera snabbt, både personal och lokaler
Trots startproblem ska MITS ha levererat omkring 2 500 Altair 8800 redan i maj 1975, och över 5 000 exemplar senare samma år – oerhört mycket för en renodlad byggsats för hobbyister.
Hur såg Altair 8800 ut – och hur användes den?
Altair 8800 var inte en dator som man slog på och började skriva på. Grundversionen var väldigt minimal:
CPU: Intel 8080 @ 2 MHz
Minnet: ofta bara 1 KB RAM i standardkonfiguration (uppgraderbart via extra kort)
Ingen skärm, inget tangentbord, ingen diskettstation från början
Frontpanel: ett stort batteri med strömbrytare och röda lysdioder
Internt byggde den på ett bakplan – en enkel buss där flera instickskort kunde monteras. Roberts använde billiga 100-poliga kantkontakter, vilket gav upphov till det som snart kallades Altair-bussen, senare standardiserad som S-100-bussen.
Programmera med strömbrytare
Att programmera en ”naken” Altair är ungefär så långt från dagens utvecklingsmiljöer man kan komma. För att lägga in ett program:
Välj ett minnesadress med adressbrytarna
Ställ utdata-brytarna till rätt byte (t.ex. en 8080-instruktion)
Tryck på ”DEPOSIT” för att skriva in bytet i minnet
Stega till nästa adress
Upprepa, byte för byte
Sedan kunde du starta programmet och titta på lysdioderna för att se hur det ”gick”. För praktisk användning behövdes snabbt:
seriella gränssnittskort (RS-232)
terminal eller teletype (som Teletype Model 33)
fler minneskort
senare också kassett- och diskettkort
Det var just att Altair 8800 var modulär och byggbar som gjorde den så intressant: den var inte en sluten låda, utan ett system man kunde växa in i.
S-100 – första stora mikrodatorbussen
Bakplanet i Altair, som från början mest var en praktisk konstruktion, blev snart en standard i sig. Bussen exponerade i princip alla signaler från 8080-processorn ut på kontakten: data, adresser, kontrollsignaler och strömförsörjning.
Andra företag såg möjligheten:
De utvecklade egna minneskort, serieportar, skärmkort, lagringskontrollers som passade direkt i Altair.
Företag som Processor Technology och IMSAI byggde både kort och fulla datorer som var ”Altair-kompatibla”.
Den mest kända klonen, IMSAI 8080, förbättrade flera av MITS praktiska brister (större nätdel, bättre frontpanel, större backplane).
Till slut standardiserades formatet som IEEE-696, men namnet S-100 levde kvar som ett slags synonym för tidiga hobbydatorer med instickskort.
Altair BASIC och Microsofts födelse
En av de mest kända följderna av Altair-projektet är att det gav upphov till Microsoft.
Två unga programmerare i Boston-området, Bill Gates och Paul Allen, såg Altair-artikeln i Popular Electronics. De insåg direkt att om hobbyister skulle göra något vettigt med datorn, behövdes ett programmeringsspråk – helst BASIC, som många redan kände från universitetsdatorer.
De skrev ett brev till MITS där de erbjöd en BASIC-tolk för 8080. Smådetalj: vid den tidpunkten hade de inte skrivit en enda rad kod.
På ett stordatorsystem (DEC PDP-10) byggde de:
en simulator för Intel 8080
en BASIC-tolk som körde mot simulatorn
När koden verkade stabil, flög Paul Allen till Albuquerque med programmet på pappersremsa. På plats laddades det in i en riktig Altair. Kommandot:
PRINT 2+2
gav svaret 4, och snart kunde de köra ett litet spel (Lunar Lander). Altair BASIC var fött, och därmed också företaget Micro-Soft (så stavades det först).
Altair BASIC såldes som extra tillbehör och krävde:
seriellt gränssnitt
minst 4K eller 8K RAM
Men det gjorde Altair 8800 mycket mer användbar – nu kunde hobbyister skriva spel, verktyg, små databaser och experiment på ett språk de kände igen.
Konkurrenter, tillverkare och ekosystem
Altair 8800 blev inte ensam särskilt länge, men just det var en del av framgången. Maskinen skapade ett ekosystem:
Tredjepartskort: minne, video, disketter, I/O från oberoende tillverkare
Kloner: t.ex. IMSAI 8080, som mekaniskt och elektriskt var Altair-kompatibel
Användargrupper: t.ex. Altair Users Group och klubbar som Homebrew Computer Club, där entusiaster delade program och hårdvaruhack
1977 köptes MITS av Pertec Computer Corporation, som fortsatte sälja Altair-system under eget varumärke en kortare tid. Men vid det laget hade flera andra datorer dykt upp, och scenen började förflytta sig mot mer integrerade, användarvänliga maskiner som Apple II, PET och TRS-80.
Varför just Altair 8800 blev ”först” i historieböckerna
Det fanns datorer före Altair som använde mikroprocessorer. Vissa såldes kommersiellt, andra som byggsatser. Men Altair 8800 har fått en särskild plats av flera skäl:
Timing: Den kom precis när mikroprocessorn blivit tillräckligt stark – och intresset hos hobbyister, studenter och ingenjörer var stort.
Pris och tillgänglighet: En dator för under 500 dollar, beställningsbar via en hobbytidning, var något helt nytt.
Expanderbarhet: S-100-bussen gjorde den till en plattform snarare än en ”låst” produkt.
Synlighet: Framsidan på Popular Electronics gav enormt genomslag.
Följdeffekter: Altair var startskottet för:
S-100-bussens dominans i tidiga mikrodatorsystem
Microsofts allra första produkt (Altair BASIC)
en våg av kloner, tillbehör och hobbygrupper
idén om datorn som något personligt snarare än stordatormakt i maskinrum
Historikern Paul Ceruzzi har jämfört Altair-annonsen med IBM System/360 tio år tidigare: ett ögonblick som flyttar hela branschen in i en ny epok.
Från blinkande panel till vardags-pc
Med dagens ögon ser Altair 8800 ut som något från en annan planet: inget ljud, ingen grafik, bara en frontpanel som närmast liknar en kontrollpanel i ett kärnkraftverk.
Men i mitten av 1970-talet var detta friheten att experimentera:
bygga sin egen dator
utöka den med instickskort
skriva sitt eget språk eller spel
dela kretslösningar i klubbar och tidningar
Altair 8800 blev inte den pc vi senare hade på kontoret eller i klassrummet – men utan Altair hade den utvecklingen sannolikt sett helt annorlunda ut. Den var den första dator som på allvar lät vanliga entusiaster säga:
”Det här är min dator.”
Och det är därför den blå lådan med sina blinkande lysdioder fortfarande dyker upp i datorhistorien, museer och dokumentärer: som startpunkten för den moderna persondatoreran.
Filmer om Altair 8800 på youtube.
Faktaruta: MITS Altair 8800
Typ: Tidig mikrodator / persondator (byggsats) Lanseringsår: December 1974 (på omslaget av Popular Electronics januari 1975) Tillverkare: MITS (Micro Instrumentation and Telemetry Systems), Albuquerque, New Mexico Processor: Intel 8080, 8-bit Klockfrekvens: 2 MHz Busssystem: Altair-bussen, senare standardiserad som S-100-bussen (IEEE-696) Minne (grundutförande): 1 KB RAM (expanderbart med minneskort) Pris vid lansering: Kit: 439 USD, färdigmonterad: 621 USD In/utdata: Frampanel med strömbrytare och lysdioder; seriella kort för terminal/teletype som tillval Lagring: Kassett- och papperstejpsgränssnitt via expansionskort Operativsystem / mjukvara: Altair BASIC (Microsofts första produkt), senare olika enkel-OS och utvecklingsmiljöer Sålda enheter: Cirka 25 000 exemplar Historisk betydelse: Ses ofta som den första kommersiellt framgångsrika persondatorn och startskottet för mikrodatorrevolutionen på 1970-talet.
Annons
Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
Digital Fixare
