Etikett: samlarobjekt

  • Atari STacy – den portabla musikdatorn som föregick sin tid

    När Atari lanserade STacy hösten 1989 var ambitionen tydlig: att ta den populära Atari ST från skrivbordet till väskan. Resultatet blev en av de första bärbara datorerna med fullt integrerat MIDI-stöd, vilket gjorde STacy till en oväntad favorit bland musiker, ljudtekniker och producenter världen över.

    Trots sin imponerande teknik var STacy allt annat än lättviktig. Med en vikt på över 6,9 kilo och ett batterifack som snabbt limmades igen när energiförbrukningen visade sig katastrofal, var den mer transportabel än bärbar. Men det spelade mindre roll för professionella musikskapare. Den robusta konstruktionen, Motorola 68000-processorn, det inbyggda grafiska gränssnittet Atari TOS och den omfattande anslutningsmöjligheten via MIDI in/ut gjorde STacy till ett kraftfullt arbetsverktyg för musikproduktion – långt innan dagens laptops kunde hantera sådana uppgifter.

    Datorn fick särskild uppmärksamhet inom musikscenen. Den användes både på turnéer och i studios av välkända artister, och har till och med bidragit till filmproduktioner – exempelvis till ljudspåret för Born on the Fourth of July, som Oscarnominerades för bästa ljud.

    Trots sin avancerade hårdvara blev STacy kortlivad – produktionen upphörde redan 1991. Men dess roll som pionjär inom mobil musikproduktion har gjort att den i dag betraktas som en kultklassiker och är uppskattad bland samlare och retroentusiaster.

    Teknisk fakta – Atari STacy

    Tillverkare: Atari Corporation
    Typ: Portabel dator (Atari ST-kompatibel)
    Lanseringsår: 1989
    Operativsystem: Atari TOS 1.04 (“Rainbow TOS”)
    Processor: Motorola 68HC000 @ 8 MHz
    Internminne: 1 MB RAM (uppgraderingsbart till 4 MB)
    ROM: 192 KB
    Lagring: 3,5" diskettstation, inbyggd 20–40 MB SCSI-hårddisk (beroende på modell)
    Skärm: 10,4" LCD, passiv matris
    Grafiklägen: 320×200 (16 färger), 640×200 (4 färger), 640×400 (2 färger)
    Ljud: Yamaha YM2149, 3 kanaler, 8 oktaver
    Portar: MIDI in/ut, seriell (RS-232C), parallell (Centronics), extern diskett, ROM-kassett, DMA för skrivare/HD, monitorkontakt, 2 joystickportar
    Strömförsörjning: NiCd-batteripack / 12 C-batterier (ej praktiskt), 18 V DC nätadapter
    Mått: ca 13,3 × 15 × 13,3 tum
    Vikt: ca 15,2 lb (≈6,9 kg)
    Modeller: STacy 0 (1 MB, diskett), STacy 2 (2 MB, diskett + 20 MB HD/2×diskett), STacy 4 (4 MB, 40 MB HD)
  • Jupiter Ace – den brittiska datorn som gick sin egen väg

    Jupiter Ace var en unik hemmadator som lanserades 1982 och stack ut från mängden genom att använda programmeringsspråket Forth i stället för det betydligt vanligare BASIC. Med sin karakteristiskt vita design och släktskap med ZX Spectrum lockade den främst tekniskt kunniga entusiaster. Trots snabb prestanda för sin tid och ett innovativt tillvägagångssätt blev försäljningen begränsad, mycket på grund av svårtillgänglig programmering, monokrom grafik och litet minne. I dag är Jupiter Ace ett eftertraktat samlarobjekt och ett fascinerande exempel på tidig datorhistoria.

    När hemdatorerna erövrade Europa i början av 1980-talet satsade de flesta tillverkare på det lättlärda programmeringsspråket BASIC. Men två tidigare Sinclair-ingenjörer, Richard Altwasser och Steven Vickers, valde en helt annan riktning. Med Jupiter Ace, lanserad 1982, levererade de en dator som inte bara påminde visuellt om ZX Spectrum – utan som byggde hela sin filosofi kring det betydligt kraftfullare men också mer krävande språket Forth.

    Ace:n var kompakt, enkel och extremt snabb för sin tid. Där konkurrenterna släpade sig fram genom BASIC-tolkning, blev Forth-koden i Ace körbar nästan lika snabbt som ren maskinkod. Prislappen var dessutom förhållandevis låg: £89.95, vilket motsvarar cirka £300 i dagens pengar. Trots detta nådde datorn aldrig kommersiell framgång – totalt såldes runt 5 000 enheter, innan tillverkaren Jupiter Cantab tvingades lägga ner verksamheten redan året därpå.

    Orsakerna var flera: det begränsade minnet (endast 3 KB RAM från start), den monokroma grafiken och framför allt att Forth var svårt att lära sig för den stora massan. Medan barn och hobbyprogrammerare ville skriva enklare spel i BASIC, lockade Ace i första hand tekniskt avancerade entusiaster.

    I dag räknas Jupiter Ace som en ikonisk raritet – en dator som var före sin tid och som visade att även små maskiner kunde hantera strukturerat och avancerat programmeringsspråk. Ett modigt tekniskt steg, men samtidigt ett kommersiellt vågspel som inte bar frukt – förrän flera decennier senare i form av kultstatus.

    Teknisk fakta – Jupiter Ace (1982)

    Tillverkare: Jupiter Cantab
    Lanseringsår: 1982
    Processor: Zilog Z80A @ 3,25 MHz
    Internminne: 3 KB RAM (expanderbart till max 49 KB)
    ROM: 8 KB (inkl. Forth OS)
    Operativsystem: ACE Forth
    Grafik: 32 × 24 tecken, monokrom
    Ljud: Intern högtalare (CPU-styrd beeper)
    Lagring: Kassettband, 1500 baud
    Utbyggnad: RAM-paket, expansionsport (CPU + video), ev. ZX81-kompatibilitet via adapter
    Anslutningar: Kassett I/O, expansionsport
    Tangentbord: 40 tangenters gummitangenter (liknar ZX Spectrum)
    Strömförbrukning: Nätadapter
    Ursprungspris: £89.95 (≈ £300 idag)
    Sålda enheter: ca 5 000
    Grafik och ljud: Enkel monokrom grafik, begränsad ljudkapacitet
    Övrigt: Forth cirka 10× snabbare än BASIC, riktad mot teknikentusiaster

    Filmer på youtube om Jupiter Ace

  • Casio PB-100F

    Casio PB-100F lanserades under det tidiga 1980-talet som en programmerbar fickdator för studenter, ingenjörer och hobbyister. Den var en vidareutveckling av PB-100, men med fler funktioner och större minne. PB-100F kombinerade BASIC-programmering, LCD-skärm och utbyggbar lagring i ett kompakt format som gjorde den till ett kraftfullt verktyg i fickstorlek – långt innan dagens smartphones och bärbara datorer tog över rollen som digital assistent.

    Specifikationer

    Lansering: 1983
    Status: Utgången
    Tillverkare: Casio Computer Co., Ltd.
    Mått: 165 x 72 x 14 mm
    Vikt: 170 g (inkl. batterier)
    Display: 12-siffrig alfanumerisk LCD, 24 tecken per rad
    Processor: Hitachi HD61913
    Klockfrekvens: ca 0.6 MHz
    RAM-minne: 1.5 KB (utbyggbart till 8 KB)
    ROM-minne: 8 KB (innehåller BASIC-tolk och systemprogram)
    Programmering: BASIC (Casio BASIC)
    Strömförsörjning: 2 × CR2032-litiumbatterier
    Anslutningar: 11-polig kontakt för FA-3 Interface Cradle, bandspelare och skrivare (FP-10/FP-100)
    Utbyggnad: Kassettgränssnitt för lagring av program och data
    Inmatning: QWERTY-tangentbord
    Utmatning: LCD-display, extern skrivare

    Design och hårdvara

    PB-100F hade en stilren, silvergrå design med ett fullständigt QWERTY-tangentbord – något som gjorde den både praktisk och professionell. LCD-skärmen kunde visa upp till 24 tecken i en rad, vilket underlättade vid programmering och datainmatning. Den robusta plastkonstruktionen och den låga vikten gjorde den till en idealisk följeslagare för tekniker och studenter i fält.

    Programvara och funktioner

    Casio PB-100F körde ett BASIC-tolkat system, vilket gjorde den programmerbar för matematiska beräkningar, tabeller, lagringsrutiner och till och med enklare spel. Programmen kunde sparas via bandgränssnittet till kassettbandspelare – en vanlig lösning före minneskortens era.

    Den hade inbyggda funktioner för aritmetiska operationer, logiska jämförelser, villkorliga hopp, stränghantering och loopar. Kombinationen av programmerbarhet och bärbarhet gjorde PB-100F till ett viktigt verktyg i undervisning och tekniska tillämpningar under 1980-talet.

    Tillbehör och expansion

    PB-100F kunde anslutas till Casio FA-3 Interface Cradle, som gjorde det möjligt att koppla datorn till skrivare (FP-10/FP-100) och kassettbandspelare. Dessutom fanns expansionsmoduler som utökade minnet upp till 8 KB, vilket var betydande för tiden.

    Processorn – Hitachi HD61917

    Hjärtat i Casio PB-100F var Hitachi HD61917, en avancerad 4-bitars CMOS-mikrokontroller utvecklad specifikt för bärbara och batteridrivna datorer under början av 1980-talet. Den utgjorde den logiska vidareutvecklingen av HD61913, som användes i den tidigare modellen PB-100, men erbjöd högre effektivitet, förbättrad intern arkitektur och utökat stöd för extern kringutrustning.

    Tekniska egenskaper

    • Arkitektur: 4-bitars ALU
    • Klockfrekvens: cirka 0,6 MHz
    • Adressrymd: upp till 64 KB via bankväxling
    • Instruktionsuppsättning: optimerad för BASIC-tolkning, flyttalsberäkningar och strängoperationer
    • Tillverkningsteknik: CMOS (låg strömförbrukning, lång batteritid)
    • Integrerade funktioner: klockgenerator, RAM-hantering, I/O-styrning, displaydrivning
    • Strömförbrukning: extremt låg – optimerad för drift på små litiumbatterier

    Till skillnad från många samtida mikrokontrollers var HD61917 i praktiken ett tidigt exempel på en system-on-chip (SoC)-design. Den innehöll inte bara processorn utan även de viktigaste kringkretsarna, vilket gjorde det möjligt för Casio att skapa en komplett mikrodator i ett enda integrerat paket.

    I PB-100F användes HD61917 till att köra Casio BASIC, hantera tangentbordet, LCD-displayen och styra externa enheter via FA-3 Interface Cradle. Processorn var optimerad för att tolka BASIC-instruktioner snabbt och effektivt, vilket gav användaren en upplevelse av en ”riktig dator” trots de begränsade hårdvaruresurserna.

    Tack vare HD61917:s låga effektförbrukning kunde PB-100F drivas i månader på två små litiumbatterier – en imponerande bedrift för sin tid och en av anledningarna till att modellen fortfarande ses som ett ingenjörsmässigt mästerverk inom tidig mikrodatorhistoria.

    Slutsats

    Casio PB-100F representerar en tid då personlig datorkraft fortfarande fick plats i fickan – bokstavligen. Den erbjöd både kraftfull programmerbarhet och enkel användning, vilket gjorde den till ett favoritverktyg bland teknikintresserade och utbildningsinstitutioner. Idag är PB-100F en uppskattad samlarpryl och ett historiskt bevis på Casios roll som pionjär inom bärbar datorutveckling.

  • Texas Instruments TI-59 och TI-58 – fickräknare som blev små datorer

    När Texas Instruments lanserade TI-59 och TI-58 år 1977 suddades gränsen mellan miniräknare och dator ut. Med programmerbara funktioner, magnetkort och ROM-moduler kunde de lösa avancerade uppgifter som tidigare krävde en skrivbordsdator – i fickformat. De blev snabbt favoriter bland ingenjörer och studenter och lever vidare som klassiker i räknarhistorien.

    Introduktion

    Texas Instruments TI-59 och TI-58 lanserades 1977 och var mer än vanliga miniräknare – de fungerade som små fickdatorer. TI-59 var uppföljaren till SR-52 och fyrdubblade antalet programsteg, samtidigt som den introducerade magnetkortsläsare och ROM-moduler för färdiga program. Syskonmodellen TI-58 hade hälften så mycket minne och saknade kortläsare, men kunde liksom TI-59 köras med Master Library Module som innehöll nyttiga rutiner och till och med spel. TI-58C som kom 1979 lade till konstantminne.

    Design och system

    Designen var robust med ett tangentbord fullt av matematiska och programmeringsknappar, och på ovansidan kunde magnetkorten både läsas och förvaras med etiketter som fungerade som menyer för användarskrivna program. Till skillnad från Hewlett-Packards RPN-system använde TI-59 och TI-58 Algebraic Operating System (AOS), där beräkningar skrevs som på papper med upp till nio nivåer av parenteser. Programmeringen byggde på knapptryckningar, och man kunde skapa loopar, villkor och subrutiner – i teorin var TI-59 Turingkomplett.

    Minneskapacitet och lagring

    Minnet var flexibelt och kunde delas mellan programsteg och register, upp till 960 steg eller 100 register på TI-59 och 480 steg eller 60 register på TI-58. Magnetkortsläsaren i TI-59 gjorde det möjligt att spara och återanvända program snabbt, medan ROM-moduler utökade funktionaliteten för exempelvis statistik, investeringar och flygning.

    Tillbehör och skrivare

    Ett populärt tillbehör var PC-100-skrivaren som kunde skriva ut programlistor, resultat och enkel grafik, vilket gjorde kalkylatorn till en portabel minidator.

    Arv och betydelse

    TI-59 och TI-58 blev älskade bland ingenjörer och studenter som behövde mer än en vanlig räknare, och de betraktas idag som klassiska samlarobjekt.

    Fakta i korthet

    • Lansering: 1977 (TI-58/59), 1979 (TI-58C)
    • Programsteg: upp till 960 (TI-59), 480 (TI-58)
    • Register: upp till 100 (TI-59), 60 (TI-58)
    • Lagring: Magnetkort (endast TI-59), ROM-moduler
    • Display: LED, 10 siffror
    • Ström: NiCd-batteri + nätadapter
    • Tillbehör: PC-100 termisk skrivare
    • OS: AOS (Algebraic Operating System)
    • Status: Utgången, numera samlarobjekt

    Film på youtube om TI 59

    Videon är som standard inställd på tyska, men det går att välja engelskt ljudspår.

    Så programmerar man en Texas Instruments TI-59

    TI-59 är en programmerbar kalkylator från slutet av 1970-talet som blev populär bland bland annat tekniker och ingenjörer. Den använder så kallad ”keystroke-programmering”, vilket innebär att varje tangenttryckning sparas som ett programsteg. Kalkylatorn har omkring 100 programsteg internt (fler med magnetkort) och kan utföra loopar, dela upp program i sektioner och hantera relativt avancerade beräkningar.


    1. Aktivera programmeringsläge

    1. Slå på räknaren.
    2. Tryck på: 2nd → Op

    Nu befinner du dig i programmeringsläge och kalkylatorn börjar registrera tangenttryckningar som programsteg.

    Om du vill rensa programminnet innan du börjar:

    2nd  →  Clr  →  Pgm
    

    2. Exempelprogram: Enkel räkneslinga (addera 1, paus, upprepa)

    Detta är ett klassiskt exempel som ofta demonstrerades i varuhus: kalkylatorn ökar ett tal med 1, väntar och upprepar i en loop.

    Programsteg

    StegTangent(er)Funktion
    1+Addition
    21Talet 1
    3=Utför beräkning
    42nd PseLägg in paus
    5GTO 00Hoppa tillbaka till programstart

    Avsluta programmeringen genom att trycka:

    2nd  →  Pgm
    

    3. Köra programmet

    1. Nollställ räknaren (valfritt): CLR
    2. Kör programmet: R/S

    Räknaren kommer nu:

    • visa ett tal
    • öka det med 1
    • göra paus
    • upprepa kontinuerligt

    4. Loop med stoppvillkor (mer avancerat)

    Exempel: räkna upp från 1 till 100 och stoppa när värdet är uppnått.

    StegTangent(er)Funktion
    1LBL AStart under etikett A
    2+ 1 =Addera 1
    3STO 01Spara värde i register 01
    4RCL 01Hämta värde
    52nd Cmp 100Jämför med 100
    6GTO AÅtergå om värdet är under 100
    7R/SProgramstopp

    5. Spara program på magnetkort

    TI-59 har stöd för magnetkortslagring.

    Spara program:

    2nd  →  Wri  →  01  →  =
    

    Läsa tillbaka:

    2nd  →  Rea  →  01  →  =
    

    6. Vanliga programkommandon

    FunktionTangent
    Starta/stoppa programR/S
    EtikettLBL
    Gå till adress/etikettGTO
    Lagra i registerSTO
    Hämta värdeRCL
    Paus2nd + PSE
    Jämför2nd + CMP
    Programmeringsläge2nd + OP

    Exempelprogram att testa

    LBL A
    + 1 =
    2nd PSE
    GTO A
    

    Starta programmet genom:

    R/S
    

    Sammanfattning

    • TI-59 programmeras genom att spela in tangenttryckningar.
    • Program kan sparas lokalt eller på magnetkort.
    • Loopar skapas med GTO.
    • Etiketter (LBL) ger struktur åt programmet.
    • Pauser, register och villkor kan användas för mer avancerade funktioner.