E.T. the Extra-Terrestrial har haft en ovanligt uppmärksammad historia inom datorspel. Från ett tidigt Atari-spel som blivit känt som ett av de mest kritiserade i spelhistorien till senare titlar med pedagogiska och miljöinriktade teman har figuren E.T. använts på många olika sätt i interaktiva medier. Spelen har i efterhand fått betydelse både som underhållning och som exempel på hur filmlicenser påverkat spelindustrins utveckling.
När filmen E.T. the Extra-Terrestrial hade premiär 1982 blev den snabbt en av de mest älskade och kommersiellt framgångsrika filmerna genom tiderna. Framgången ledde nästan omedelbart till att E.T. också tog steget in i datorspelens värld. Resultatet blev en ovanligt lång och spretig serie spelutgåvor, som i efterhand fått stor betydelse för hur man ser på licensspel, spelutveckling under tidspress och hela spelbranschens mognad.
Det ökända Atari-spelet från 1982
Det första och mest kända spelet, E.T. the Extra-Terrestrial till Atari 2600, släpptes i december 1982 exklusivt i Nordamerika. Spelet utvecklades på extremt kort tid – omkring fem veckor – för att hinna till julhandeln. Trots filmens enorma popularitet möttes spelet av stark kritik från både spelare och recensenter.
Spelmekaniken upplevdes som förvirrande, instruktionerna var otydliga och grafiken enkel även med dåtidens mått. Spelet har i efterhand ofta utsetts till ett av de sämsta datorspelen någonsin och har blivit en symbol för riskerna med att prioritera snabba lanseringar framför kvalitet.
Kopplingen till spelkraschen 1983
Atari-versionen av E.T. har ofta pekats ut som en bidragande faktor till den nordamerikanska datorspelskraschen 1983. Även om kraschen i verkligheten berodde på flera samverkande faktorer – bland annat marknadsmättnad och bristande kvalitetskontroll – blev E.T.-spelet den mest kända symbolen för branschens problem.
Spelets misslyckande kulminerade i den så kallade Atari-begravningen i New Mexico, där stora mängder osålda spelkassetter grävdes ner på en soptipp. Händelsen betraktades länge som en myt, men bekräftades officiellt vid utgrävningar flera decennier senare.
Tidiga uppföljare och alternativa tolkningar
Under 1983 släpptes ytterligare E.T.-relaterade spel till andra plattformar. E.T. Phone Home! till Atari 8-bit-datorer erbjöd ett mer berättelsedrivet upplägg, där spelaren växlade mellan Elliott och E.T. i ett försök att samla delar till en sändare. Samma år släpptes även versioner för TI-99/4A samt europeiska varianter med omarbetade teman.
Dessa spel var mindre kända än Atari 2600-versionen men visade på försök att bättre anpassa filmens handling till interaktivt spelande.
Återkomst på handhållna konsoler
Under början av 2000-talet fick E.T. en tydlig återkomst i spelvärlden, främst på handhållna konsoler. Spel som Escape from Planet Earth och E.T. the Extra-Terrestrial till Game Boy Color och Game Boy Advance fokuserade på pussellösning, utforskning och växling mellan karaktärerna E.T. och Elliott.
Spelen var tydligt riktade mot en yngre publik och präglades av ett mer pedagogiskt och familjevänligt upplägg än 1980-talets titlar.
Miljöteman och pedagogiskt fokus
Flera av 2000-talets E.T.-spel, såsom E.T.: Interplanetary Mission och E.T. and the Cosmic Garden, betonade miljöfrågor och omsorg om naturen. Spelaren fick samla växter, återställa ekosystem och skydda livsformer snarare än att bekämpa fiender.
Denna inriktning låg nära filmens ursprungliga teman om empati, samarbete och ansvar, och markerade en tydlig förändring i hur figuren E.T. användes i spelmediet.
Moderna tolkningar och kulturellt arv
Under 2010-talet har E.T. främst förekommit som nostalgiskt inslag snarare än huvudperson i traditionella spel. Figuren blev spelbar i Lego Dimensions, och 2017 släpptes E.T. Pinball, ett virtuellt flipperspel baserat på filmen.
Vid det laget hade E.T. blivit mindre ett kommersiellt dragplåster och mer ett kulturhistoriskt fenomen, ofta använt som exempel i diskussioner om spelhistoria.
Betydelse i efterhand
E.T:s historia i datorspel betraktas idag som en viktig lärdom inom spelutveckling och medieproduktion. Den visar hur starka varumärken inte kan kompensera för bristande speldesign, och hur tidspress och marknadsförväntningar kan få långtgående konsekvenser.
Trots – eller kanske tack vare – sitt misslyckande har E.T. blivit en av de mest omtalade figurerna i spelhistorien och används ofta som referens i akademiska studier, dokumentärer och museiutställningar om datorspelens utveckling.
Mer innehåll ifrån youtube om spelet E.T för Atari 2600
Fakta – E.T. the Extra-Terrestrial (Atari 2600)
Titel
E.T. the Extra-Terrestrial
Plattform
Atari 2600
Utvecklare
Atari, Inc.
Utgivare
Atari, Inc.
Speldesigner
Howard Scott Warshaw
Genre
Action, äventyr
Spelarläge
Enspelarläge
Utgivningsdatum
December 1982
Region
Nordamerika
Utvecklingstid
Cirka fem veckor
Licens
Baserad på filmen E.T. the Extra-Terrestrial (1982)
Magnavox Odyssey² var en spelkonsol som föddes i en tid då gränsen mellan leksak och dator ännu var oklar. När den lanserades 1978 utmanade den rådande synen på vad ett TV-spel kunde vara genom att kombinera spelkassetter med ett inbyggt tangentbord och ambitionen att även fungera som ett pedagogiskt verktyg. Resultatet blev en ovanlig och experimentell konsol som i efterhand framstår som ett tidigt försök att förena underhållning, teknik och lärande i vardagsrummet.
När man talar om de tidiga spelkonsolerna nämns ofta Atari 2600 och Intellivision. Mindre omtalad, men tekniskt och idéhistoriskt mycket intressant, är Magnavox Odyssey². Den lanserades 1978 och tillhör den andra generationen spelkonsoler. Till skillnad från sina konkurrenter försökte den inte bara vara ett TV-spel, utan något som också påminde om en enkel hemdator.
En ny generation efter den första Odyssey
Magnavox hade redan skrivit in sig i teknikhistorien med världens första kommersiella hemkonsol, Magnavox Odyssey från 1972. Med Odyssey² tog företaget ett tydligt steg vidare. Den nya konsolen använde utbytbara ROM-kassetter, vilket gjorde det möjligt att sälja ett stort och varierat spelutbud, där varje spel hade egen grafik, logik och ljud.
När konsolen lanserades i Europa marknadsfördes den av Philips under namnet Philips Videopac G7000. Namnbytet var medvetet: Philips ville distansera produkten från rena spelmaskiner och framhäva dess mer “datorlika” egenskaper.
Tangentbordet som särskilde systemet
Det mest utmärkande draget hos Odyssey² var det inbyggda membrantangentbordet med bokstäver och siffror. Tangentbordet användes för att mata in kommandon, välja alternativ i spel och köra enkla undervisningsprogram. Magnavox släppte till och med en kassett, Computer Intro!, som var tänkt att introducera användaren till grundläggande programmering.
I praktiken var Odyssey² ingen fullfjädrad dator, men den marknadsfördes som ett seriöst och lärorikt alternativ till andra spelkonsoler. Detta speglar en tid då gränsen mellan spel, utbildning och hemdatorer ännu inte var tydligt dragen.
Teknik och begränsningar
Konsolen byggde på en Intel 8048-mikrokontroller, en 8-bitars processor som även användes i industriella tillämpningar. Arbetsminnet var extremt begränsat, räknat i hundratals byte, och grafiken klarade en upplösning på 160×200 bildpunkter med en fast palett på 16 färger.
Jämfört med konkurrenter som Atari 2600 och Intellivision ansågs grafiken ofta vara Odyssey²:s svagaste punkt. Däremot fanns innovativa tillval, bland annat en extern tal- och ljudmodul som kunde generera syntetiskt tal, något som var mycket ovanligt i slutet av 1970-talet.
Spel och nyskapande idéer
Odyssey² fick ett spelbibliotek som delvis skilde sig från konkurrenternas. Särskilt uppmärksammad blev The Master Strategy Series, där traditionella brädspel kombinerades med TV-spel. Det mest kända exemplet är Quest for the Rings!, som blandade elektroniskt spel med spelbräde, kort och figurer och därmed förebådade senare tiders hybridspel.
Systemet är också känt för K.C. Munchkin!, ett spel som starkt påminde om Pac-Man. Likheterna ledde till juridiska problem, och spelet drogs så småningom tillbaka.
Olika öden i olika delar av världen
I USA sålde Odyssey² relativt bra men hamnade i skuggan av Atari 2600 och Intellivision. I Europa blev Videopac G7000 däremot en stor framgång, med ett betydligt större spelutbud än i Nordamerika. Där släpptes även specialmodeller, bland annat en version med inbyggd svartvit bildskärm.
I Brasilien blev konsolen mycket populär och fick en stark lokal förankring. Spel översattes och anpassades kulturellt, ibland med helt nya berättelser. I Japan däremot lanserades systemet sent och sålde dåligt, vilket gör japanska exemplar mycket sällsynta idag.
Ett alternativt spår i spelhistorien
Magnavox Odyssey² tillverkades fram till 1984 och sålde totalt omkring två miljoner exemplar. Den försvann i samband med den stora spelkraschen i Nordamerika, men lämnade efter sig ett tydligt avtryck.
I efterhand framstår Odyssey² som ett experimentellt mellanting mellan spelkonsol och hemdator. Den var inte tekniskt starkast och hade inte flest spel, men den visade hur bred och utforskande spelindustrin var innan tydliga standarder hade etablerats. Det är just denna ambition och egenart som gör att Odyssey² fortfarande väcker intresse bland teknikhistoriker och retroentusiaster.
Youtube innehåll om Magnavox Odyssey²
Magnavox Odyssey² – faktaruta
Typ
Hemmavideospelskonsol (andra generationen)
Utvecklare
Magnavox / Philips
Tillverkare
Magnavox / Philips
Lansering
1978
Namn i Europa
Philips Videopac G7000
CPU
Intel 8048 (8-bit)
Grafik
160×200, 16 färger (fast palett)
Ljud
Mono (via 8244/8245-kretsen)
Media
ROM-kassetter (vanligen 2–8 KB)
Kontroller
Två digitala 8-vägs joysticks + membrantangentbord
Microvision var en liten och tekniskt bräcklig spelkonsol som bara fanns på marknaden i några få år – men dess betydelse för spelhistorien är desto större. När den lanserades 1979 blev den världens första handhållna spelkonsol med utbytbara spelkassetter och visade att bärbart, programmerbart spelande var möjligt. Trots sina många brister kom Microvision att inspirera senare och mer framgångsrika system, och räknas i dag som en bortglömd men avgörande pionjär inom elektroniskt spel.
Microvision – handkonsolen som var före sin tid
När man talar om bärbart spelande går tankarna ofta till Game Boy, men redan tio år tidigare fanns en liten, idag nästan bortglömd pionjär: Microvision. Den lanserades 1979 av Milton Bradley Company och blev världens första handhållna spelkonsol som använde utbytbara ROM-kassetter. Det var ett djärvt och tekniskt avancerat grepp som låg långt före sin tid.
En annorlunda idé: varje spel var en egen dator
Det som verkligen skilde Microvision från senare konsoler var konstruktionen. Själva konsolen innehöll nästan ingen elektronik alls – ingen central processor, inget spelminne. I stället satt processorn, arbetsminnet och spelkoden i varje enskild kassett. När man bytte spel bytte man alltså samtidigt hela “hjärnan” i systemet.
Detta gjorde Microvision extremt modulär, men också dyr och komplicerad att tillverka. Olika spel kunde till och med använda olika processorer, bland annat Intel 8021 och Texas Instruments TMS1100, något som är helt otänkbart i moderna konsoler.
Minimal teknik – maximal vision
Tekniskt sett var Microvision mycket begränsad, även för sin tid. Skärmen bestod av ett rutnät på 16 × 16 pixlar i svartvitt. Processorn arbetade med ungefär 100 kHz, minnet mättes i tiotals byte och ljudet kom från en enkel summer. Ändå lyckades utvecklarna skapa fungerande versioner av spel som blockbrytare, bowling och strategispel som Fyra i rad.
Det var inte grafik eller ljud som gjorde Microvision intressant, utan idén om ett portabelt, programmerbart spelsystem.
En viktig inspirationskälla för Nintendo
Microvision designades av ingenjören Jay Smith, som senare även skapade vektorkonsolen Vectrex. Trots att Microvision blev kortlivad fick den stort inflytande. Enligt Satoru Okada, tidigare chef för Nintendos hårdvaruutveckling, studerade Nintendo Microvision noggrant när de tog fram Game Boy. Målet var att behålla idén om utbytbara spel, men undvika Microvisions tekniska svagheter.
På så sätt kan Microvision ses som en direkt förfader till hela den moderna marknaden för bärbara spelkonsoler.
Allvarliga problem som sänkte systemet
Trots sin innovationskraft drogs Microvision med stora problem. LCD-skärmarna åldrades dåligt, och många drabbades av så kallad ”screen rot”, där bilden långsamt mörknade och blev oläslig. Kassetterna var extremt känsliga för statisk elektricitet, vilket kunde förstöra processorn bara genom beröring. Därtill slets den tunna plasten över knappsatsen snabbt sönder vid normal användning.
Resultatet blev höga returantal, missnöjda kunder och ökande produktionskostnader.
Ett kort liv, men ett långt arv
Microvision såldes bara mellan 1979 och 1981 och fick ett mycket begränsat spelutbud. Kommersiellt var den ingen succé. Ändå har den fått en självklar plats i spelhistorien. Den bevisade att bärbart spelande med utbytbara spel var möjligt, och den pekade ut en riktning som andra senare skulle förfina och lyckas med.
I dag är Microvision ett eftertraktat samlarobjekt och ett fascinerande exempel på hur tekniska experiment, även misslyckade sådana, kan lägga grunden till framtida genombrott.
Atari Lynx var en handhållen spelkonsol som låg långt före sin tid. Med färgskärm, bakgrundsbelysning och grafikfunktioner som saknade motstycke när den lanserades 1989 visade den vad portabelt spelande kunde bli. Trots tekniska innovationer och djärv design kom den att överskuggas av enklare och mer strömsnåla konkurrenter, och blev därmed ett klassiskt exempel på banbrytande teknik som marknaden ännu inte var redo för.
Atari Lynx – handkonsolen som var före sin tid
När man talar om klassiska handhållna spelkonsoler nämns oftast Nintendos Game Boy först. Men parallellt med den svartvita succén fanns en betydligt mer tekniskt avancerad utmanare: Atari Lynx. Den var färgstark, kraftfull och full av idéer som låg långt före sin samtid.
Färg och prestanda i fickformat
Atari Lynx lanserades 1989 och blev världens första handhållna spelkonsol med färgskärm och bakgrundsbelysning. Vid en tid då bärbara enheter nästan alltid använde enkla LCD-skärmar utan ljus var detta ett stort tekniskt språng. Konsolen kunde visa tusentals färger, skala och rotera grafik i realtid och leverera visuella effekter som annars främst förknippades med arkadmaskiner.
Den tekniska grunden bestod av två specialdesignade kretsar. Den ena, kallad ”Mikey”, hanterade processor, ljud och skärmstyrning. Den andra, ”Suzy”, ansvarade för grafik och matematiska beräkningar. Tillsammans gjorde de Lynx till en av de mest avancerade spelplattformarna i slutet av 1980-talet, trots sitt portabla format.
Utvecklad av Amiga-veteraner
Lynx utvecklades ursprungligen hos spelföretaget Epyx under arbetsnamnet Handy. Bakom projektet stod bland andra RJ Mical och Dave Needle, två ingenjörer som tidigare varit med och skapat hemdatorn Amiga. Ambitionen var hög redan från början: systemet skulle vara tekniskt överlägset allt annat på marknaden.
Ett tydligt exempel på detta var att konsolen kunde användas både höger- och vänsterhänt genom att helt enkelt vändas upp och ner, något som var mycket ovanligt vid tiden och fortfarande känns förvånansvärt modernt.
Portabel multiplayer före internet
Atari Lynx var även tidigt ute med flerspelarlösningar. Genom den så kallade ComLynx-kabeln kunde upp till åtta konsoler kopplas samman för spel med flera deltagare. Detta möjliggjorde avancerade samarbetsspel långt innan trådlösa nätverk eller internetspel var vardag för konsumenter.
Varför blev den ingen storsäljare?
Trots sin tekniska överlägsenhet blev Lynx aldrig någon kommersiell succé. Den färgstarka bakgrundsbelysta skärmen krävde mycket ström, vilket gav kort batteritid. Konsolen var också större, tyngre och dyrare än konkurrenterna. Dessutom hade Nintendo ett betydligt starkare spelutbud och lyckades locka både utvecklare och konsumenter i större omfattning.
Resultatet blev att Lynx sålde i begränsade mängder jämfört med Game Boy, trots att den i många avseenden var mer avancerad.
Lynx II och slutet
1991 släpptes en uppdaterad modell, Lynx II, som var mindre, strömsnålare och billigare. Förbättringarna räckte dock inte för att vända trenden. När Atari i början av 1990-talet flyttade sitt fokus till andra projekt minskade stödet för Lynx, och 1995 lades konsolen officiellt ner.
Ett tekniskt arv
I efterhand betraktas Atari Lynx ofta som ett exempel på teknik som låg för långt före sin tid. Den visade vad som var möjligt inom portabel spelhårdvara, men marknaden var ännu inte redo. Trots detta har konsolen fått ett starkt kultfölje, och nya spel har fortsatt att utvecklas av entusiaster långt efter att den slutat tillverkas.
Atari Lynx förlorade slaget på marknaden, men vann en plats i spelhistorien som en av de mest visionära handkonsoler som någonsin byggts.
Innehålle på youtube om Atari Lynx
Faktaruta: Atari Lynx
Typ
Handhållen spelkonsol
Generation
Fjärde generationen
Utvecklare
Epyx
Tillverkare
Atari Corporation
Lansering
September 1989 (Nordamerika), 1990 (Europa/Japan)
Livslängd
1989–1995
Lanseringspris
179,99 USD (1989)
Sålda enheter
Cirka 2 miljoner
Media
ROM-kassetter
CPU
”Mikey” (65C02-variant), upp till ca 4 MHz
Grafik
”Suzy” (16-bitars specialkrets/blitter)
Minne
64 KB RAM
Skärm
Bakgrundsbelyst 3,5″ färg-LCD, 160×102
Ljud
4 kanaler, 8-bit DAC / PSG
Batteri
6×AA, ungefär 4–5 timmar (Lynx I)
Topp-/profilspel
RoadBlasters
Känd för: första handkonsolen med färgskärm samt möjlighet till flerspelarlänk (ComLynx).
Vectrex är en av spelhistoriens mest udda och nyskapande konsoler. När den lanserades 1982 bröt den helt mot dåtidens normer genom att använda vektorgrafik och en inbyggd skärm i stället för att kopplas till en TV. Trots kort livslängd och kommersiellt misslyckande har Vectrex blivit en teknikhistorisk ikon som fortfarande fascinerar spelentusiaster, ingenjörer och samlare världen över.
Vectrex var en spelkonsol som redan vid lanseringen 1982 stack ut fullständigt. Medan andra system använde pixlar och färgblock valde Vectrex en helt annan teknik: vektorgrafik. I stället för att bygga bilden av små rutor ritades grafiken upp av tunna, lysande linjer direkt på skärmen. Resultatet var knivskarpt, futuristiskt och helt olikt allt annat på hemmamarknaden.
”Nu har lösningen på alla våra problem kommit. TV-spel med egen inbyggd monitor. Vectrex heter den och den har blivit en stor succé.”
ALLT OM ELEKTRONIK
Det är fortfarande den enda hemmakonsol som någonsin har byggts helt kring en vektorskärm.
En spelkonsol utan TV
En av Vectrex mest ovanliga egenskaper var att den inte behövde kopplas till en TV. Konsolen hade en inbyggd, vertikalt monterad svartvit CRT-skärm. Det gjorde systemet självförsörjande och gav utvecklarna full kontroll över bildens timing och kvalitet.
”Det här är en av de bästa spelapparater vi sett i år. Med den storartade Vectorgrafiken och det utmärkta ljudet, slår vi vad om att Vectrex kommer att bli en stor framgång bland konsumenterna.”
Byte
Eftersom skärmen var monokrom följde varje spel med genomskinliga plastöverlägg i färg. Dessa placerades framför skärmen och gav illusionen av färggrafik, samtidigt som de minskade bländning och ökade kontrasten.
Hur vektorgrafik fungerar
Till skillnad från rastergrafik, där bilden byggs upp rad för rad, styrs elektronstrålen i en vektorskärm direkt i X- och Y-led. Vectrex använde en analog vektorgenerator som kontrollerade strålens rörelse och ljusstyrka i realtid.
”Ett minne på hela 64 K och en 8-bitars mikroprocessor gör att Vectorgrafiken nära nog mäter sig med större myntopererade automater i fråga om snabbhet och spänning, Vectrex-systemet kännetecknas också av de bästa ljudeffekter vi någonsin hört och klart överlägsna ATARIS VCS och Mattels Intellivision.
CREATIVE COMPUTING
Detta gjorde det möjligt att rotera, skala och animera objekt extremt mjukt. Tekniken påminde om den som användes i arkadklassiker som Asteroids, men här fanns den plötsligt i vardagsrummet.
Tekniken inuti maskinen
Vectrex drevs av en Motorola 6809-processor på 1,5 MHz och hade endast 1 kilobyte RAM. Trots detta kunde konsolen visa avancerad grafik tack vare den specialiserade hårdvaran för vektordisplay.
Onödigt att säga men vi blev imponerade av Vectrex-systemet och det borde Du också bli.
THE LOGICAL GAMER
Ljudet genererades av ett dedikerat ljudchip och spelades upp via en inbyggd högtalare. Kombinationen av analog bild och digital styrning gjorde Vectrex till en ovanlig hybrid mellan klassisk elektronik och modern datorteknik.
Spel och tillbehör
Alla Vectrex-enheter levererades med spelet Mine Storm, inspirerat av Asteroids. Utöver vanliga spelkassetter erbjöd systemet ovanligt avancerade tillbehör.
Ett av dessa var 3D Imager, ett par motoriserade glasögon som använde roterande färgfilter för att skapa äkta stereoskopisk 3D. Ett annat var ljuspennan, som gjorde det möjligt att rita direkt på skärmen genom att känna av elektronstrålens position.
Vectrex blev därmed den första spelkonsolen med ett kommersiellt 3D-tillbehör.
Kommersiell motgång
Trots goda recensioner och stark teknisk identitet blev Vectrex ingen försäljningssuccé. Systemet lanserades precis före den stora nordamerikanska spelkraschen 1983, då marknaden kollapsade.
Efter att Milton Bradley Company tagit över tillverkningen sjönk försäljningen snabbt. Konsolen lades ned redan 1984, efter betydande ekonomiska förluster.
Ett bestående arv
Även om Vectrex blev ett kommersiellt misslyckande har den fått ett starkt eftermäle. Den hyllas för sin tekniska djärvhet, sitt unika bildspråk och sin innovativa design.
I dag lever systemet vidare genom samlare, emulatorer och hobbyutvecklare som fortfarande skapar nya spel för den över 40 år gamla hårdvaran. Vectrex betraktas ofta som ett exempel på vad som händer när ingenjörer vågar gå sin egen väg, även om marknaden inte är redo.
Vectrex visar att spelhistoria inte bara handlar om försäljningssiffror, utan också om idéer som var långt före sin tid.
Innehåll på youtube om Vectrex
Vectrex – faktaruta
Typ
Hemmavideospels-konsol (vektordisplay)
Utvecklare
Smith Engineering
Tillverkare
General Consumer Electronics (1982–83) Milton Bradley (1983–84)
Lansering
Nordamerika: oktober 1982 Europa: 1983 Japan: 1983 (som 光速船 / “Lightspeed”)
Atari 2600 är mer än en gammal spelkonsol – den är en tidsmaskin till ögonblicket då tv:n i vardagsrummet förvandlades till en spelmaskin. Med utbytbara spelkassetter, en billig mikroprocessor och smarta ingenjörslösningar skapade den både den första stora tv-spelsboomen och lade grunden för hur konsoler fungerar än i dag. Här får du följa berättelsen om hur en enkel låda med träfanér kunde förändra en hel bransch, föda tredjepartsutvecklare som Activision och samtidigt bli en symbol för både framgången och kraschen som skakade spelvärlden 1983.
Det finns spelkonsoler som blir populära. Och så finns det konsoler som blir ett helt språk. Under några år i början av 1980-talet räckte det i Nordamerika ofta att säga “Atari” för att mena både spelkonsol och tv-spel i största allmänhet. Under den perioden var Atari 2600 en av de tydligaste symbolerna för vad hemmaspel kunde vara: en liten låda kopplad till tv:n som förvandlade vardagsrummet till en arkad.
När konsolen släpptes i september 1977 hette den egentligen Atari Video Computer System. Namnbytet till Atari 2600 kom senare, men idén var densamma från start: du köpte inte bara ett spel, du köpte en maskin som kunde bli många spel.
En idé föds: “Tänk om hemmet kunde få arkaden?”
I mitten av 1970-talet var Atari redan stora på arkadspel. Pong hade gjort dem till ett namn, och fler myntmaskiner följde. Men arkadbranschen hade ett problem: den var dyr och kortlivad. Varje nytt spel krävde ny hårdvara, och varje maskin kunde kännas gammal efter bara några månader när konkurrenterna släppte nästa grej.
Det var här tanken om en programmerbar hemkonsol blev lockande. Inte en “Pong-maskin” som bara kunde spela Pong, utan en plattform där man bytte spel precis som man bytte skiva. För att lyckas behövdes något som var nytt då: en billig mikroprocessor.
Mikroprocessorn som gjorde allt möjligt
När MOS Technology presenterade 6502 hösten 1975 – och dessutom till ett pris som var chockerande lågt för tiden – öppnades dörren. Men även 6502 var egentligen för dyr för en massmarknadskonsol. Lösningen blev en slimmad variant: 6507, i praktiken samma “hjärna” men i ett billigare paket med färre adresspinnar.
Det kan låta som en teknisk detalj, men det är en sådan detalj som formar hela historien:
Färre adresspinnar gav mindre direkt adresserbart minne.
Mindre minne möjliggjorde enklare och billigare maskin.
Enklare maskin gjorde att fler kunde köpa den.
Fler köpare gav större spelbibliotek och större kulturavtryck.
Atari byggde prototyper under kodnamnet Stella, och en nyckelspelare i bygget var chipet som skulle skapa bilden: TIA (Television Interface Adaptor). Det var inte ett grafikkort som “ritade en skärm” i modern mening. Det var mer som en elektronisk jonglör som, i realtid, matade tv:n med signaler.
Konsolen som inte hade någon “skärm” – bara en stråle
För att förstå Atari 2600 måste man tänka bort idén om en frame buffer. I dagens system finns ofta ett minne som innehåller en hel bildruta: “så här ska skärmen se ut”. Atari 2600 hade inte råd med det. RAM var dyrt.
I stället skapade konsolen bilden medan tv:n ritade den.
En CRT-tv målar upp bilden rad för rad med en elektronkanon. Atari 2600 programmerades så att spelet skulle hinna ändra grafikregister precis i tid för varje scanline. Detta kallades senare för “racing the beam”: att springa i takt med strålen.
Det betyder att:
Grafik och spelkod var inte separata “världar”.
En bra programmerare var lika mycket tidsakrobat som spelutvecklare.
Många visuella trick i klassiska 2600-spel är egentligen smarta timing-knep.
Titta till exempel på Pitfall! från 1982: det ser “omöjligt” bra ut för maskinen. Ofta finns det en svart kant eller ett utrymme som i praktiken ger processorn några extra ögonblick att förbereda nästa rad.
Lanseringen 1977: nio spel och ett löfte om en ny vana
När Atari VCS släpptes i september 1977 var det med nio spel på kassett och ett startpaket som ofta innehöll Combat. I stället för en konsol med “inbyggda spel” kom den med ett löfte:
Du köper inte ett spel. Du köper en maskin som kan bli många spel.
Det var en mental omställning. Idén att en tv-apparat i vardagsrummet kunde vara en spelplattform som växte med nya kassetter var fortfarande ny. Försäljningen tog fart, men det var också en tid av osäkerhet: konsolen var dyr att utveckla och Atari behövde kapital. Därför blev uppköpet av Warner Communications 1976 avgörande. Det gav resurser att faktiskt trycka ut konsolen på marknaden i stor skala.
“Killer appen”: Space Invaders och vändpunkten 1980
När Space Invaders kom till 2600 år 1980 hände något som sedan blivit en standardregel i techvärlden: en plattform kan explodera när den får rätt innehåll.
Space Invaders var inte bara ett spel. Det var ett argument för att köpa hårdvaran. Resultatet blev en enorm skjuts i konsolförsäljningen och en känsla av att “det här är framtiden”.
Det är också här man börjar se något som skulle bli centralt för hela spelindustrin: plattformsekonomi. Konsolen sålde spel, spel sålde konsolen, och i mitten satt användaren som ville ha fler titlar.
Födelsetimmen för tredjepartsutvecklare: Activision
En av de mest explosiva konsekvenserna av Atari 2600:s framgång var att den i praktiken skapade tredjepartsmarknaden för konsolspel.
När några tidigare Atari-utvecklare startade Activision 1979 och började släppa egna spel till 2600, var det radikalt. Det var som att börja sälja program till någon annans dator – fast hårdvarutillverkaren ville äga hela ekosystemet.
Atari försökte stoppa dem juridiskt, men efter uppgörelsen blev resultatet nästan historiskt ironiskt: licensmodellen började ta form. Den modell som senare konsoler byggde sin ekonomi på – där tredjepartsutvecklare får släppa spel men ofta betalar, certifieras och anpassar sig till plattformens regler.
Och Activision visade vad som var möjligt på 2600. Spel som Pitfall! från 1982 blev inte bara populära – de var en sorts teknisk demonstration av vad man kunde pressa ur en begränsad maskin.
Det tekniska geniet i ett snålt system
Atari 2600 var, på pappret, en asketisk skapelse:
CPU: 6507, runt 1,19 MHz
RAM: 128 byte
Spel på kassett: ofta 2 KB, senare 4 KB, 8 KB och mer via bankswitching
Grafik: TIA, med ett fåtal “sprites” och en bakgrund som i grunden var en bitmatta
Ändå kom spel som upplevdes som hela världar.
Hur gick det till? Genom kompromisser som blev konst:
Spel använde ofta samma grafik flera scanlines i rad för att spara tid.
Man speglade bakgrunder så att vänster halva blev höger halva.
Bankswitching lät kassetter innehålla mer kod än konsolen “egentligen” kunde adressera, genom att växla minnesbanker som om man bytte sida i en bok medan man läser.
Det här skapade en kultur där utvecklare tänkte i “vad kan jag fuska fram?” snarare än “vad kan jag få gratis av hårdvaran?”. Det är en mentalitet som fortfarande lever i demo-scenen och i retro-utveckling.
1982–83: toppen – och början på ett fall
Åren 1982–83 var Atari 2600 överallt. Den var dominant, och varumärket var så starkt att “Atari” blev synonymt med “tv-spel”.
Men dominans kan gömma strukturella problem:
Marknaden översvämmades av spel, inklusive mängder av lågkvalitativa titlar.
Konsumenternas förtroende började svaja: hur visste man att ett nytt spel var bra?
Konkurrensen hårdnade från andra konsoler.
Och så kom två av de mest mytomspunna utgåvorna i spelhistorien:
Pac-Man till 2600: enormt hajpad och enormt säljande – men kritiserad för att inte likna arkadförlagan.
E.T. the Extra-Terrestrial: utvecklad extremt snabbt för att hinna till julhandeln och blev ett exempel på hur förväntningar kan krascha mot verklighet.
Det viktiga är inte bara att spelen var omdiskuterade, utan vad de symboliserade: att branschen började drivas av hype, deadlines och volym snarare än kvalitet och långsiktig tillit.
Kraschen 1983 och den berömda begravningen i öknen
När spelmarknaden föll ihop i Nordamerika 1983 blev det en kedjereaktion. Förtroendet minskade, lager av osålda spel växte, och företag drogs med i fallet.
En av de mest ikoniska episoderna var när Atari skickade lastbilar med osålda kassetter och utrustning till en soptipp i New Mexico 1983. Händelsen levde länge som en urban legend och blev senare bekräftad i stora drag genom en utgrävning, även om omfattningen inte riktigt matchade de största myterna.
Oavsett exakta siffror blev “ökenbegravningen” en perfekt symbol: när en industri springer för fort kan den bokstavligen börja gräva ner sitt eget överflöd.
Tramiel-eran och den märkliga andra vågen
Warner sålde Ataris konsumentdelar 1984 till Jack Tramiel, tidigare Commodore-chef. Under den nya Atari Corporation fick 2600 ett slags andra liv.
År 1986 kom en billigare, mindre modell – ofta kallad “2600 Jr.” – marknadsförd som ett budgetalternativ. Det är nästan otroligt: en konsol som lanserades 1977 fick alltså nytt liv nästan ett decennium senare, i en bransch som redan hade hunnit dö, återuppstå och byta kung.
Samtidigt var det Nintendo Entertainment System som ledde branschens återhämtning i Nordamerika, med en mer kontrollerad licensmodell och starkare kvalitetsstyrning. Atari 2600 fortsatte sälja, men den var inte längre framtiden – den var en gigantisk bakåtkatalog, en billig portal till spel för många hushåll.
Produktionen upphörde till slut 1992, efter en livslängd som i spelhårdvara är närmast osannolik.
Varför Atari 2600 fortfarande betyder något
Atari 2600 är inte bara nostalgi. Den är ett koncentrat av flera idéer som fortfarande styr spelvärlden:
Den skapade “konsolen som plattform”. Utbytbara kassetter gjorde konsolen till ett system man investerar i och bygger vidare på.
Den födde tredjepartsmarknaden. Activision och andra öppnade dörren till modellen med externa studios.
Den visade både boom och bust. Atari 2600 var med och skapade första stora tv-spelsboomen – och blev en del av berättelsen om kraschen.
Den tvingade fram kreativ ingenjörskonst. “Racing the beam” är ett av de tydligaste exemplen på hur begränsningar kan bli en estetisk motor.
En maskin med träfanér som byggde en industri
Det finns en speciell sorts ironi i att en av spelhistoriens mest inflytelserika maskiner ser ut som en prydlig möbel: svart plast, träimitation, robusta reglage. Den var designad för vardagsrummet – och den lyckades. Den flyttade arkadens idé om interaktiv underhållning in i hemmet och gjorde det till en vana.
Och kanske är det den största poängen: Atari 2600 var inte “bäst” på papperet. Den var inte ens särskilt kraftfull. Men den hamnade exakt i skärningspunkten mellan billig mikroprocessor, tv-standarder, marknadsföring, spelidéer och en publik som var redo att göra tv:n till något mer än bara tv.
Den blev en hel epok i en låda – och ekot hörs fortfarande varje gång någon pratar om plattformar, spelbibliotek, licenser, exklusiviteter, “killer apps” och hur mycket magi man kan få ut ur för lite minne.
Youtbue filmer om Atari 2600
Och så lite reklam filmer för Atari 2600
Fakta: Atari 2600
Lansering: September 1977 (som Atari VCS)
Namnbyte: November 1982 (Atari 2600)
Tillverkare: Atari, Inc. (senare Atari Corporation)
CPU: MOS Technology 6507, cirka 1,19 MHz
RAM: 128 byte
Lagring: ROM-kassetter (cartridges)
Pack-in-spel: Combat (vanligt vid lansering)
Genombrottstitel: Space Invaders (1980)
Livslängd: 1977–1992
Sålda enheter: uppskattningsvis omkring 30 miljoner
Sedan arkadlanseringen den 7 juli 1985 har Ghosts ’n Goblins (japanska: Makaimura, ”Demonvärldsbyn”) blivit ett av Capcoms mest igenkända actionvarumärken – älskat och fruktat för sin kompromisslösa svårighetsgrad. Serien följer riddaren Arthur i en kamp mot odöda och demoner för att rädda prinsessan Prin-Prin från demonhärskaren Astaroth, och har under decennierna vandrat från arkadhallar till hemdatorer, konsoler och mobiler, med spin-off-serier som Gargoyle’s Quest och Maximo. Den ikoniska detaljen att Arthur tappar sin rustning vid en enda träff – och fortsätter i bara kalsonger – har blivit en symbol för seriens brutala ”en chans till”-känsla och dess plats i spelhistorien.
Ghosts ’n Goblins – när arkadhjältar fick lida för konstens skull
När Ghosts ’n Goblins dök upp i japanska spelhallar den 7 juli 1985 var det på ytan ett klassiskt 80-talsspel: en rustningsklädd riddare, en kidnappad prinsessa och en demonkung som väntade längst bort i ett slott av dödskallar. Men under den där enkla premissen låg något som skulle bli seriens verkliga signum – en kompromisslös syn på utmaning. Serien (känd i Japan som Makaimura, “Demonby”), utvecklad och ägd av Capcom, blev snabbt ökänd för att kräva nästan övermänsklig precision av spelaren. Samtidigt byggde den en märkligt hållbar charm: ett mörkt sagolandskap där skräck, humor och action samsas i samma bildruta.
Ett spel om att överleva – inte att vinna snabbt
I centrum står riddaren Arthur, som i spel efter spel rider (och springer) in i demonernas värld för att rädda prinsessan Prin-Prin från demonhärskaren Astaroth. Spelidén är brutal men genial: Arthur är stark – så länge han har sin rustning. En träff och rustningen försvinner, och hjälten står plötsligt kvar i sina kalsonger. Det är både ett skämt och en pedagogik: spelet visar, bokstavligen, hur sårbar du blivit. En träff till – och du är borta.
Det är just den här “en miss – stora konsekvenser”-designen som gav serien rykte. Banor är ofta fyllda av fiender som tycks spawnas för att störa din rytm, projektiler som tvingar dig att hoppa i exakt rätt ögonblick, och plattformar som gör att du måste planera varje steg. Ghosts ’n Goblins är i praktiken ett spel om kontroll under stress: du lär dig inte bara banorna – du lär dig hur spelet försöker lura dig.
Två varv till sanningen
En annan idé som cementerade myten var att flera spel i huvudserien kräver att du klarar spelet mer än en gång för att nå “riktiga” slutet. När du väl besegrat slutbossen kan spelet säga: “Grattis – nu börjar det på riktigt”, och kasta dig tillbaka till början på en högre svårighetsgrad. Det är ett designval som både provocerar och fascinerar. I en tid när arkadspel levde på att spelaren stoppade i fler mynt fungerade det dessutom som ett elegant sätt att förlänga speltiden utan att behöva göra spelet längre.
Från arkadhall till konsoler – och vidare
Serien växte snabbt till en hel familj av titlar. Uppföljaren Ghouls ’n Ghosts (1988) fortsatte i samma anda och slipade på tempo och presentation. Super Ghouls ’n Ghosts (1991) tog klivet till SNES-eran och blev ett av de mest omtalade exemplen på “vackert men skoningslöst” 16-bitsspel.
Samtidigt spred sig universumet via spinoffer. I Gargoyle’s Quest-spelen får man följa demonen Firebrand (Red Arremer) i ett upplägg som blandar action och äventyr med rollspelsinslag. Med Maximo-spelen på PlayStation 2 flyttade Capcom dessutom seriens känsla till 3D och hack-and-slash-inspirerad plattformsaction – en sorts “Ghosts ’n Goblins i modernare kostym”, men med samma idé om att straff och belöning ska kännas i kroppen.
Den senaste stora huvudtiteln, Ghosts ’n Goblins Resurrection (2021), visar varför konceptet fortfarande fungerar. I stället för att göra serien “snällare” lutar den in i arvet: det ska vara svårt, men rättvist på sitt egenartade sätt – och framför allt ska du känna att du blir bättre. Inte genom att grinda siffror, utan genom att läsa spelet, bemästra hoppens fysik och förstå fiendernas timing.
Varför blev det här en klassiker?
Det är lätt att avfärda serien som ren masochism, men Ghosts ’n Goblins har alltid haft en särskild balans. Den gotiska estetiken är mörk, men spelet blinkar ofta åt spelaren – som när Arthur springer runt i underkläder, eller när fienderna känns som tecknade monster från en skräckkomedi. Musiken och miljöerna bygger en tydlig identitet: kyrkogårdar, ruiner, dimma, demoner – en hel skräckromantik destillerad till spelbanor.
Och kanske är det just därför serien överlevt: den ger inte bara en utmaning, utan en berättelse i spelmekanik. Arthur är hjälten som alltid blir nedslagen, avklädd och utskrattad – men som ändå reser sig och fortsätter. Det är en saga om envishet. En saga där framgång inte känns som tur, utan som förtjänst.
När Commodore i slutet av 1990 lanserade Commodore 64 Games System var ambitionen att återuppliva sin klassiska hemdator som ett renodlat tv-spel. Resultatet blev en märklig hybrid: en C64 utan tangentbord, anpassad för spelkassetter i en tid då Nintendo och Sega redan dominerade marknaden. Trots sina tekniska rötter och en stor befintlig spelkatalog blev satsningen en av företagets mest kortlivade – och idag är C64GS ett fascinerande sidospår i spelhistorien.
Commodore 64 Games System – när hemdatorn försökte bli spelkonsol
Commodore 64 Games System, ofta kallad C64GS, var Commodores försök att omvandla den klassiska hemdatorn Commodore 64 till en renodlad spelkonsol. Idén var enkel: ta en av världens mest sålda datorer, ta bort tangentbordet och erbjuda en billigare och mer lättanvänd spelmaskin. Lanseringen skedde 1990, exklusivt i Europa – men resultatet blev allt annat än en succé.
Design och funktioner – en C64 utan tangentbord
Under skalet var C64GS i princip identisk med en vanlig Commodore 64. Den använde samma grafik- och ljudkretsar och körde spel via spelkassetter. Skillnaden låg i att tangentbordet helt tagits bort, och att kassettporten flyttats till ovansidan för att likna andra spelkonsoler på marknaden.
Detta gav konsolen ett rent och enkelt utseende, men skapade i praktiken stora begränsningar. Utan tangentbord kunde maskinen inte hantera de tusentals titlar som krävde textinmatning eller tangentkommandon. Stora genrer – som äventyrsspel och simulatorspel – blev därmed otillgängliga.
Tekniska begränsningar
Eftersom C64GS inte kunde ansluta bandstation, diskettenhet eller annan kringutrustning låste den användaren till endast spelkassetter. Dessutom var många komponenter bortplockade för att minska kostnaden, vilket ytterligare begränsade kompatibiliteten.
Commodore levererade C64GS med en särskild joystick som hade två fire-knappar. Detta löstes genom att joysticken använde två portar samtidigt – ett udda men kreativt sätt att skapa fler funktioner på en maskin som egentligen inte stödde det.
Marknaden hade redan sprungit ifrån den
När C64GS lanserades hade Nintendo och Sega dominerat spelmarknaden i flera år. Samtidigt byggde Commodores konsol på en teknik från 1982 – vilket gjorde att den redan vid lanseringen kändes omodern. Att maskinen dessutom erbjöd ett mycket begränsat spelbibliotek försämrade situationen ytterligare.
Commodore inkluderade en spelkassett med fyra titlar, men ett av dem – International Soccer – var nästan tio år gammalt. Mottagandet blev därefter.
Slutet för C64GS
Försäljningen blev ett fiasko, och Commodore valde snart att skrota projektet. De osålda konsolerna plockades isär och moderkorten återanvändes i produktionen av vanliga C64-datorer. I dag är C64GS ett samlarobjekt – ett tecken på hur även stora företag kan missa målet i en snabbt föränderlig spelmarknad.
Film på youtube om C64GS
Commodore 64 Games System – fakta
Tillverkare: Commodore
Typ: Stationär spelkonsol baserad på Commodore 64
Generation: Tredje generationens spelkonsoler (8-bit)
Lansering: December 1990 (endast Europa)
Media: Spelkassett (cartridge)
Kontroller: Två joystickportar, en joystick med två avtryckare medföljde
Bakåtkompatibilitet: Hårdvarumässigt kompatibel med C64, men kan inte använda bandstation, diskettstation eller tangentbord
Förpackad spelkassett: Fiendish Freddy’s Big Top O’Fun, International Soccer, Flimbo’s Quest, Klax
När Bomb Jack lanserades 1984 blev det snabbt en favorit bland arkadspelare världen över. Med halsbrytande hopp, intensiv bombjakt och en spelmekanik som gav ovanlig rörelsefrihet stack det ut i en tid då spel fortfarande var begränsade av hårdvaran. Spelet kombinerade action, strategi och en dos musikalisk elegans – och skapade en kultklassiker som än idag är ihågkommen av retroentusiaster.
Bomb Jack – arkadhjälten som tog världen med storm
När Bomb Jack dök upp i arkadhallarna 1984 visste ingen att den akrobatiska lilla figuren som samlade bomber i luften snart skulle bli en av tidens mest igenkännbara spelhjältar. I en era då plattformsspel fortfarande utvecklades från enkla koncept, introducerade Bomb Jack snabb action, vertikal rörelsekänsla och en unik kombination av reflexer och strategi. Spelet blev en global succé och banade väg för flera uppföljare – och ett långvarigt arv inom retrokulturen.
Bakom spelet stod japanska Tehkan, senare kända som Tecmo. Trots sin enkelhet bjöd Bomb Jack på ovanligt dynamisk spelmekanik: Jack kunde hoppa nästan obegränsat högt och till och med sväva i luften, något som gav spelare en frihetskänsla som var ovanlig i mitten av 1980-talet. Uppdraget var till synes enkelt – samla 24 bomber på varje bana – men med fiender som förändrade form och aggressivt jagade spelaren krävdes god precision och snabba beslut.
Musiken bidrog starkt till spelets popularitet, särskilt i Commodore 64-versionen som använde Jean-Michel Jarres ”Magnetic Fields Part II” – en musikalisk koppling som gjorde att många minns spelet lika mycket för ljudet som för spelupplevelsen.
Spelet blev en succé i arkadhallar och toppade försäljningslistor när det släpptes till hemdatormarknaden 1986. Bomb Jack kritikerhyllades för sin fart och spelbarhet, särskilt i ZX Spectrum-versionen. En något svalare mottagning fick Commodore 64-portningen, men spelet blev ändå en storsäljare och återlanserades i budgetformat flera år senare.
Även om Bomb Jack idag kan uppfattas som enkelt jämfört med moderna plattformsspel, var det under sin tid ett innovativt och tekniskt imponerande spel som visade vad som var möjligt på dåtidens hårdvara. Med sina historiska miljöer, distinkt spelkänsla och arkadintensitet blev det en ikon inom tidig spelkultur.
