Liten, tyst och märkligt charmig – Brother EP-20 ser kanske ut som en teknisk parentes från 1980-talet, men är i själva verket ett tidigt steg mot den digitala skrivmaskinen. Med LCD-display, batteridrift och termisk utskrift hamnade den mitt emellan mekanik och dator, och har i dag fått nytt liv som kultmaskin bland samlare och typentusiaster.

I början av 1980-talet stod skrivmaskinsvärlden mitt i ett teknikskifte. Mekaniska armar, färgband och smattrande ljud började långsamt ge vika för elektronik, displayer och tystare utskrifter. En av de mest udda – och idag mest älskade – representanter för den här övergången är Brother EP-20, en ultrakompakt, batteridriven elektronisk skrivmaskin som lanserades i slutet av 1982.
Vid första anblicken ser EP-20 nästan ut som en leksak: kilformad, liten nog att bäras under armen och byggd i kräm- och brunfärgad plast. Men bakom det blygsamma yttre döljer sig ett stycke teknik- och designhistoria.
Elektronisk typning i fickformat
Brother EP-20 var en av de första elektroniska skrivmaskinerna som riktade sig till massmarknaden. Den markerade ett tydligt steg bort från mekanisk slagteknik och mot digital textbehandling. I stället för traditionella typer använder maskinen ett 9-nåligt punktmatrissystem med termisk överföring – nästan ljudlöst jämfört med äldre maskiner.
En liten LCD-skärm visar en textrad i taget innan utskrift. Det kan låta självklart i dag, men 1982 var detta ett stort steg: användaren kunde se och rätta texten innan den hamnade på papperet. På så sätt blev EP-20 en tidig brygga mellan skrivmaskin och ordbehandlare.
Batterier, minne och smarta funktioner
Portabilitet var ett nyckelord. EP-20 drivs av fyra D-batterier eller en 6-volts nätadapter, vilket gjorde den användbar nästan var som helst. Den inbyggda minnesfunktionen tillät lagring av kortare textstycken, och maskinen erbjöd funktioner som automatisk centrering, understrykning och tangentupprepning – egenskaper som tidigare mest fanns i större kontorsmaskiner.
Två särskilda lägen visar hur genomtänkt konstruktionen var:
- NP (No Print) – för att rensa displayen utan att skriva ut
- CP (Character Print) – för att skriva ut det som visas på skärmen
Små detaljer, men de gav användaren en oväntad kontrollnivå för en så liten maskin.
Papper, band och materialval
En av EP-20:s mer egenartade lösningar är valsen (platen), som inte är gjord av hårdgummi utan av tät skumgummi. Detta passade den termiska utskriftstekniken men bidrog också till maskinens mjukare känsla – och dess begränsningar.
Maskinen använder extremt små färgbandspatroner som bara räcker till omkring 5–6 sidor, vilket gör dem svåra och dyra att hitta i dag. Ett populärt alternativ bland entusiaster är därför att skriva på termiskt faxpapper, vilket gör det möjligt att använda EP-20 helt utan färgband – och ofta med bättre resultat än på vanligt papper.
En kultmaskin återupptäcks
Under många år var Brother EP-20 mest en fotnot i skrivmaskinshistorien. Men runt 2018 hände något oväntat. Intresset i den så kallade Typosfären – en global gemenskap av skrivmaskinsentusiaster – tog fart. Flera samlare upptäckte maskinen nästan samtidigt, och många blev förvånansvärt förälskade.
En viktig katalysator var en video där skrivmaskinsprofilen Joe Van Cleave presenterade sitt nyinköpta exemplar. Videon fungerade som ren evangelisation: plötsligt ville alla ha en EP-20. Det lilla, märkliga formatet och den nästan futuristiska enkelheten fann en ny publik, decennier efter att maskinen slutat tillverkas.
Ett litet steg – med stort arv
Brother EP-20 är kanske inte den mest praktiska skrivmaskinen, och definitivt inte den mest hållbara. Men den representerar något större: ett ögonblick då analogt mötte digitalt, då skrivmaskinen började tänka innan den skrev.
Att denna udda lilla maskin fortfarande fascinerar samlare och användare är ett bevis på att teknik inte bara handlar om prestanda – utan också om idéer, övergångar och personlighet. EP-20 är ett tekniskt mellansteg som råkade få en själ.
