Etikett: tidiga persondatorer

  • MINIMAX / ACT SERIES 800 – FRÅN TIME-SHARING TILL MIKRODATOR

    När ACT tog steget från time-sharing och professionella stordatorsystem in i mikrodatorvärlden var det med en maskin som inte liknade någon annan. Byggd i Kalifornien av Computhink och marknadsförd i Storbritannien som ACT Series 800 kombinerade Minimax-tekniken minidatorambitioner, avancerad grafik och ovanligt professionell programvara – och blev startpunkten för ACT:s mest betydelsefulla period i den europeiska datorhistorien.

      MINIMAX / ACT SERIES 800 – FRÅN TIME-SHARING TILL MIKRODATOR

      När mikrodatorvärlden tog form i slutet av 1970-talet var framtiden långt ifrån avgjord. Hemdatorer, affärssystem och minidatorer existerade sida vid sida, och gränserna mellan dem var ännu flytande. Det var i detta landskap som ACT:s första mikrodator dök upp – marknadsförd som ACT Series 800 i Storbritannien och byggd i Kalifornien av Computhink under namnet Minimax.

      För ACT innebar lanseringen ett tydligt steg in i mikrodatorvärlden, nästan femton år efter företagets grundande 1965 som ett bolag för uthyrning av datorkraft via time-sharing. ACT800 var inte resultatet av en gradvis utveckling från hobbydatorer, utan snarare ett försök att kondensera minidatorns kapacitet till ett mikrodatorformat.

      VARFÖR JUST MINIMAX?

      Systemet togs till Storbritannien av Julian Allason, grundare av PETSoft – ett företag som ACT förvärvade omkring sommaren 1979. Valet av Minimax var medvetet. Den uppfattades som användarvänlig, kraftfull och ovanligt välutrustad, med egenskaper som annars hörde hemma i betydligt större system.

      Grafiken var avancerad för sin tid och kunde hantera icke-standardiserade PETSCII-tecken, något som gjorde maskinen särskilt attraktiv för användare som redan arbetade med Commodore PET. ACT800 sågs därför som en relativt enkel uppgraderingsväg från den då dominerande PET-plattformen på den brittiska marknaden.

      SPECIFIKATIONER MED MINIDATORAMBITIONER

      ACT800 byggde på MOS 6502-processorn, men i ett ovanligt utförande. Systemet stödde 64 extra användardefinierbara instruktioner, förkonfigurerade för programmeringsspråket FIFTH – en hybrid mellan FORTH och Pascal.

      Instegsmodellen 808 levererades med 800 kB diskettlagring och hade ett pris på omkring 4 300 pund, vilket motsvarar cirka 27 200 pund i 2026 års penningvärde. Den större modellen 824 erbjöd totalt 2,4 MB lagring och kostade runt 5 400 pund, motsvarande cirka 34 200 pund i dagens värde. Detta placerade ACT800 tydligt i det professionella segmentet, långt från hemdatorernas prisnivåer.

      Dataöverföringshastigheten låg runt 15 000 tecken per sekund, och grafikupplösningen på 240 × 512 punkter gav totalt 122 880 adresserbara bildpunkter. Möjligheten att visa text och grafik samtidigt gjorde systemet särskilt intressant för tekniska och vetenskapliga tillämpningar.

      KOMPATIBEL – MEN INTE HELT

      På pappret var övergången från Commodore PET relativt enkel. BASIC-dialekten var snarlik och grafiska möjligheter överlappade till stor del. I teorin krävdes bara justeringar av PEEK och POKE-anrop, något som ändå ofta var nödvändigt även mellan olika PET-modeller.

      I praktiken visade sig skillnaderna vara mer betydande. Till skillnad från PET var ACT800:s skärm inte minnesmappad. För att placera ett tecken på skärmen krävdes tre separata POKE-operationer: en för x-koordinaten, en för y-koordinaten och en för själva tecknet.

      Thomas Turnbull, som arbetade tillsammans med Allason med att konvertera PET-programvara, konstaterade att detta innebar att PET-spel skrivna i maskinkod ofta var svåra att överföra, medan BASIC-program i regel fungerade betydligt bättre.

      PROGRAMVARA FÖR YRKESBRUK

      ACT800 levererades inte som ett tomt skal. Systemet erbjöd Microsoft BASIC, PL/M, ett DOS-liknande operativsystem, FIFTH-tolk samt verktyg för maskinspråksutveckling såsom assembler, disassembler och felsökningshjälpmedel.

      ACT:s mjukvarusatsning förstärkte detta intryck. När PETSoft – då känt som PETACT – lanserade sitt första affärspaket i oktober 1979 talade vissa bedömare om början på en ”era av professionella program”. Programvaran levererades med utförlig dokumentation och krävde att återförsäljare genomgick en endagsutbildning innan de fick sälja den.

      Paketet betraktades som högkvalitativt och prisvärt, med ett pris runt 175 pund, motsvarande cirka 1 250 pund i 2026 års penningvärde.

      PRESSLOVORD OCH KOMMERSIELL VERKLIGHET

      Mottagandet i datorpressen var positivt. I februari 1980 skrev David Tebbutt i Personal Computer World att systemet var välbyggt, lätt att använda och att han inte kunde se hur det skulle kunna misslyckas.

      Trots detta blev försäljningen måttlig. ACT800 var kraftfull, men dyr, och marknaden rörde sig snabbt mot standardisering snarare än teknisk elegans.

      ETT NÖDVÄNDIGT FÖRSTA STEG

      Även om ACT800 aldrig blev någon storsäljare spelade den en avgörande roll. Den lade grunden för ACT:s senare satsningar och banade vägen för den betydligt mer framgångsrika Sirius 1 – en ommärkt Victor 9000 – som under en period lyckades konkurrera med och till och med outsälja IBM PC i delar av Europa.

      I efterhand framstår ACT Series 800 inte som ett misslyckande, utan som ett nödvändigt första steg. Den representerar en tid då mikrodatorn ännu inte var låst till en enda standard, och då företag som ACT och Computhink vågade tänka större än marknaden till slut tillät.

      En dator som inte vann historien – men som tydligt visade hur öppen framtiden en gång var.

      FAKTARUTA: ACT SERIES 800 / MINIMAX

      Tillverkare: Computhink (USA)
      Marknadsförd som: ACT Series 800 (Storbritannien), Minimax (USA)
      Lanseringsår: 1980
      Processor: MOS 6502 med 64 användardefinierbara instruktioner
      Minne: 108 544 byte RAM
      Lagring: 800 kB (modell 808), upp till 2,4 MB (modell 824)
      Grafik: 240 × 512 pixlar (122 880 adresserbara punkter)
      Skärm: Text och grafik samtidigt (delad skärm)
      Programvara: Microsoft BASIC, PL/M, DOS, FIFTH, maskinspråksverktyg
      Pris vid lansering (UK): ca £4 300 (808), £5 400 (824)
      Importör i UK: ACT / PETSoft (Julian Allason)

      ACT Series 800 var ACT:s första mikrodator och betraktades som en relativt enkel uppgradering från Commodore PET, men med tydliga minidatorambitioner.
    • Micro-Professor II – den bortglömda kusinen till Apple II

      Den Micro-Professor II var en ovanlig persondator från det tidiga 1980-talet – mer utbildningsverktyg än hemdator. Den lanserades 1982 av taiwanesiska Multitech (senare Acer) och byggde på samma processor som Apple II, men med tydliga begränsningar och egna lösningar. Med fokus på programmering, undervisning och till och med stöd för kinesisk BASIC blev MPF-II ett nischat men intressant inslag under den explosiva datorboomens barndom.

      I början av 1980-talet exploderade marknaden för hemdatorer. Nya maskiner dök upp nästan varje månad och konkurrensen var stenhård. De flesta minns namn som Apple, Commodore och Sinclair – men i skuggan av dessa jättar fanns också mer udda datorer med tydliga specialroller. En sådan var Micro-Professor II, ofta kallad MPF-II.

      Datorn lanserades 1982 av det taiwanesiska företaget Multitech, som några år senare skulle byta namn till Acer. I dag är Acer en global PC-jätte, men i början av 1980-talet experimenterade företaget med utbildnings- och träningsdatorer.

      En Apple II – men på sitt eget sätt

      MPF-II var en så kallad Apple II-klon. Den använde samma processor, MOS Technology 6502, som Apple II, och den kunde köra Applesoft-kompatibel BASIC. Det innebar att grundläggande program kunde fungera, åtminstone i teorin.

      I praktiken var kompatibiliteten begränsad. MPF-II saknade Apples hårdvarubaserade textläge och ritade all text via mjukvara. Tangentbord och grafik låg på andra minnesadresser än hos Apple II, vilket gjorde att de flesta spel och program inte gick att köra direkt. MPF-II var alltså mer inspirerad av Apple II än en fullständig kopia.

      Kinesisk BASIC – en ovanlig styrka

      En av MPF-II:s mest intressanta egenskaper var stödet för kinesisk BASIC. Vid den här tiden var det mycket dyrt att visa kinesiska tecken i hårdvara. Multitech valde i stället en mjukvarulösning, där tecknen ritades på skärmen av programvara.

      Detta gjorde MPF-II särskilt användbar i Asien och i utbildningssammanhang. För skolor och träningscenter var det ett billigt sätt att undervisa programmering på modersmålet. I Europa, Nordamerika och andra regioner såldes dock versioner utan kinesisk lokalisering.

      Utbildning före underhållning

      Till skillnad från många samtida hemdatorer var MPF-II inte byggd för spel. Jämfört med Commodore 64 eller Sinclair ZX Spectrum hade den enklare grafik, minimalt ljud och ett litet inbyggt tangentbord.

      Det fanns spel, men de var oftast enkla arkadliknande titlar eller schack- och logikspel. Tyngdpunkten låg på utbildningsprogram: matematik, BASIC-övningar och demonstrationsprogram för hur en mikroprocessor fungerade. Maskinen såldes ofta tillsammans med manualer och kursmaterial, snarare än spelkassetter.

      En märklig men praktisk konstruktion

      Designen var ovanlig även för sin tid. MPF-II såg mer ut som en platt plastplatta än en traditionell hemdator. Tangentbordet bestod av små “chiclet”-tangenter, men det gick att ansluta ett nästan fullstort tangentbord som tillbehör.

      Invändigt var konstruktionen förvånansvärt servicevänlig. De flesta större kretsar satt i socklar, vilket gör datorn relativt lätt att reparera än i dag. Det säger något om dess ursprung som tränings- och utbildningsmaskin snarare än konsumentprodukt.

      Begränsad framgång – men historisk betydelse

      MPF-II blev aldrig någon storsäljare. Den sålde i begränsade upplagor, främst i Asien och delar av Europa. I USA märktes den knappt alls. För konsumenter som ville spela spel eller ha en “allt-i-ett-dator” var konkurrensen helt enkelt för stark.

      Trots detta har MPF-II en viktig plats i datorhistorien. Den visar hur tidiga persondatorer kunde vara starkt nischade och hur utbildning var ett centralt mål för många tillverkare. Framför allt är den ett tidigt steg i utvecklingen av Acer – från små utbildningsdatorer till en av världens största PC-tillverkare.

      Ett tidsdokument från datorboomens barndom

      Micro-Professor II påminner oss om en tid då datorvärlden ännu inte var standardiserad. Varje ny maskin var ett experiment, och även datorer som aldrig blev populära kunde spela en viktig roll i spridningen av programmeringskunskap.

      Den var kanske aldrig bäst, snabbast eller roligast – men den var annorlunda. Och just därför är MPF-II fortfarande värd att minnas.

      Mer på youtube om denna Apple II klon

      Faktaruta: Micro-Professor II (MPF-II)
      Typ
      Persondator / utbildningsdator (Apple II-klon)
      Tillverkare
      Multitech (senare Acer)
      Lanserad
      1982
      Processor
      MOS Technology 6502
      Klockfrekvens
      1 MHz
      RAM
      64 KB
      ROM
      16 KB (inkl. BASIC)
      Grafik
      48×40 eller 280×192, 6 färger
      Textläge
      40×24 (renderas via mjukvara)
      Ljud
      Intern summer (1-bit “beeper”)
      Lagring
      Kassettband; floppy som tillval
      Utgångar
      Kompositvideo och RF-modulator (TV-ut)
      Särskilt
      Fanns i version med kinesisk BASIC; begränsad Apple II-kompatibilitet
      Kända priser (1983)
      £269 (UK) / 2995 FF (Frankrike)
    • Ericsson Step / One

      I början av 1980-talet exploderade marknaden för persondatorer, och även svenska Ericsson ville vara med i racet. Resultatet blev Ericsson step/one – företagets första egenutvecklade PC. Det var ett tekniskt ambitiöst projekt, men bristande kompatibilitet med IBM-PC gjorde att satsningen snabbt misslyckades. Trots det fiaskot blev step/one en viktig lärdom som banade väg för Ericssons senare och betydligt mer framgångsrika PC-modeller.


      Ericssons första PC – ett djärvt steg som snubblade

      När persondatorn slog igenom i början av 1980-talet förändrades teknikvärlden i grunden. IBM PC, lanserad 1981, blev snabbt en informell standard och skapade en helt ny marknad som växte explosionsartat. I denna nya verklighet ville även svenska Ericsson vara med. Företaget, världskänt för telekom och industrielektronik, bestämde sig för att utveckla en egen persondator: Ericsson step/one.

      Att ge sig in på PC-marknaden var ett logiskt men riskfyllt beslut. Standarden var ung, konkurrensen hårdnade snabbt och kompatibilitet visade sig snart vara helt avgörande.

      Step/one – ett försök att göra PC på Ericssons sätt

      Ericsson step/one presenterades 1983 som företagets första PC och sades vara kompatibel med IBM PC. Under ytan var den dock ett mer egenutvecklat system än en riktig PC-klon. Datorn körde en specialanpassad version av MS-DOS 1.25, vilket redan då var ett tidigt tecken på problem. Många befintliga DOS-program fungerade nämligen inte utan modifieringar, något som snabbt blev en stor nackdel i en marknad där mjukvaruutbudet var minst lika viktigt som hårdvaran.

      Själva datorn tillverkades av Panasonic i Japan, medan det yttre formspråket anpassades till Ericssons industriella designideal. Resultatet var ett lågt, avskalat chassi i den karakteristiska ljusbruna Ericsson-färgen. Några interna diskenheter fick dock inte plats. I stället användes en extern lösning.

      Extern diskettstation och udda begränsningar

      Lagringen sköttes via den separata diskettstationen FDU 4731, utrustad med två 5¼-tums flexskiveenheter på 720 kB. Diskettenheten kunde placeras bredvid eller ovanpå datorn, men konstruktionen var så känslig att bruksanvisningen uttryckligen varnade för att ställa den till vänster om datorn – något som kunde orsaka läsfel. Den rekommenderade placeringen var till höger, vilket säger en hel del om systemets begränsningar.

      Även bildskärmslösningen varierade. Ursprungligen levererades step/one med en Ericsson-märkt monitor, men av praktiska skäl ersattes den ibland av skärmar från andra tillverkare, såsom Philips.

      Ett kommersiellt misslyckande

      Trots intern stolthet och höga ambitioner blev Ericsson step/one ett kommersiellt fiasko. Den bristande kompatibiliteten med IBM-PC, tillsammans med ett snabbt växande mjukvaruekosystem som i praktiken krävde full standardföljsamhet, gjorde att få kunder valde Ericssons alternativ.

      I stället erbjöds anställda på Ericsson möjlighet att köpa datorn till kraftigt reducerat pris och använda den som hemdator. På så sätt fick step/one ett andra liv, om än långt från den framgång företaget hade hoppats på.

      Lärdomar som ledde till Ericsson PC

      Misslyckandet var dock inte slutet på Ericssons PC-ambitioner. Tvärtom blev step/one en dyrköpt läxa. Företaget insåg snabbt att framtiden låg i full kompatibilitet, inte i egna tolkningar av PC-konceptet.

      Redan året därpå, 1984, lanserades Ericsson PC, denna gång en renodlad och välbyggd PC-klon som följde IBM-standarden betydligt striktare. Den modellen fick ett helt annat mottagande och markerade Ericssons verkliga inträde på PC-marknaden.

      Ett intressant sidospår i svensk datorhistoria

      I dag ses Ericsson step/one som ett teknikhistoriskt sidospår – ett exempel på hur även stora och erfarna industriföretag kunde snubbla under datorrevolutionens tidiga år. Samtidigt gör just detta modellen fascinerande. Den representerar en tid då standarder ännu inte var självklara och då varje tillverkare försökte sätta sin egen prägel på framtidens dator.

      Step/one blev aldrig någon succé, men den blev ett viktigt steg i Ericssons lärande – och ett intressant kapitel i svensk datorhistoria.

      Om Ericsson Step / one på youtube

      Ericsson step/one – tekniska fakta

      • Lanseringsår: 1983
      • Tillverkare: Panasonic (Japan), med svensk industridesign från Ericsson
      • Marknad: Tidig företags-PC och hemdator för Ericsson-anställda
      • Operativsystem: Specialversion av MS-DOS 1.25 (anpassad för step/one)
      • PC-kompatibilitet: Begränsad IBM PC-kompatibilitet – många DOS-program krävde anpassning
      • Chassi: Lågt desktopchassi utan interna diskenheter
      • Diskenhet: Extern FDU 4731 med två 5,25-tums flexskiveenheter om 720 KB vardera
      • Placering av diskenhet: Enligt manualen skulle den stå på höger sida om datorn för att undvika läsfel
      • Skärm: Separat bildskärm (Ericsson-original, ofta utbytt mot Philips på begagnatmarknaden)
      • Design: Ljusbrun Ericsson-färg, stark betoning på ”ergonomi” i marknadsföringen
      • Typiska användningsområden: Textbehandling, enklare kontorsprogram och intern företagsanvändning
      • Efterföljare: Ericsson PC (1984), en fullt ut IBM-PC-klon som ersatte step/one
    • Apple IIGS – Apple II som fick färg, ljud och en andra ungdom

      När Apple lanserade IIGS 1986 var det mer än en uppdatering – det var ett försök att ge den klassiska Apple II en ny framtid. Med 16-bitars teknik, färggrafik i upp till 4 096 nyanser och ett ljudsystem inspirerat av professionella syntar, blev Apple IIGS en ovanlig hybrid mellan gammal hemdator och modern multimediaplattform. Datorn behöll kompatibiliteten med tidigare Apple II-program, samtidigt som den introducerade musstyrt gränssnitt och grafik i klass med samtidens Amiga och Atari ST. IIGS blev aldrig den kommersiella succé Apple hoppats på – men den lever kvar som en av de mest fascinerande och tekniskt avancerade modellerna i Apple II-serien.


      Apple IIGS – Apple II som fick färg, ljud och en andra ungdom

      Apple IIGS lanserades 1986 som den sista och mest avancerade modellen i Apple II-familjen. På ytan såg den ut som en ”vanlig” Apple II, men under skalet dolde sig 16-bitars teknik, färggrafik i upp till 4 096 färger och ett ljudchip som påminde mer om en synt än en skoldator. Resultatet blev en märklig och fascinerande hybrid – halvt klassisk Apple II, halvt lillebror till Macintosh.

      Bakgrund – när Apple II mötte 80-talets krav

      I slutet av 1970-talet och början av 80-talet var Apple II en ikon i skolor, hobbyrum och småföretag. Men världen gick vidare: Amiga och Atari ST erbjöd färggrafik, mus och avancerat ljud; Macintosh satsade på grafiskt gränssnitt och ”desktop publishing”.

      Apple stod inför ett problem: hundratusentals användare och skolor hade investerat tungt i Apple II-program – men hårdvaran började kännas uråldrig. Apple IIGS var Apples försök att både bevara det gamla och kliva in i framtiden. Bokstäverna ”GS” stod för ”Graphics and Sound” – en tydlig markering om vad som var nytt.

      Hårdvara – 16-bitars hjärna i en Apple II-kropp

      Till skillnad från tidigare Apple II-modeller använde IIGS en 16-bitars WDC 65C816-processor på 2,8 MHz. Den kunde fortfarande köra 8-bitars Apple II-kod, men kunde också adressera mycket mer minne än föregångarna.

      Grundkonfigurationen låg på 256 KB eller 512 KB RAM, senare 1 MB, men datorn kunde byggas ut till hela 8 MB – en ansenlig mängd för en 8/16-bitars maskin från 1986.

      Samtidigt behöll IIGS en viktig del av sitt arv: sju Apple II-kompatibla expansionsplatser. Gamla kort för seriella portar, nätverk, hårddiskar eller speciallösningar kunde ofta följa med in i den nya världen, vilket gjorde uppgraderingen attraktiv för skolor och företag.

      Grafik – från blockig text till 4 096 färger

      Grafiken var ett enormt steg upp jämfört med de tidigare Apple II-datorerna. IIGS hade två ”super high resolution”-lägen:

      • 320×200 pixlar med upp till 16 färger per rad
      • 640×200 pixlar med upp till 4 färger per rad

      Färgerna valdes ur en palett på 4 096 möjliga nyanser. Genom att byta palett för varje horisontell linje kunde man i teorin visa upp till 3 200 färger samtidigt på skärmen. För en Apple II-användare som var van vid grov blockgrafik och färgblödningar via kompositvideo var det här rena science fiction.

      Det gjorde att IIGS grafiskt kunde närma sig Amiga och Atari ST – även om den inte riktigt nådde upp till deras renodlade grafikprestanda.

      Ljud – en synt gömd i en skoldator

      Där IIGS verkligen glänste var ljudet. Apple valde att bygga in ett Ensoniq ES5503-chip, samma typ av wavetable-syntteknik som användes i professionella synthesizers från samma tillverkare.

      Chipet hade 32 oscillatorer, som oftast användes som 15 ”röster” plus en extra kanal för timing. Det innebar flerkanaligt, samplingsbaserat ljud – långt bortom enkla pip och fyrkanter som var standard på de flesta hemdatorer.

      För musikprogram, spel och demoscenen var IIGS en dröm: egna instrument, ackord, trummor och effekter gick att spela upp direkt från datorn, utan extra ljudkort.

      Grafiskt gränssnitt – Apple II får en desktop

      Till skillnad från de klassiska Apple II-modellerna levererades IIGS med ett grafiskt gränssnitt, fönster, ikoner och mus – tydligt inspirerat av Macintosh.

      De tidiga systemen byggde på ProDOS 16, men utvecklades senare till GS/OS, ett mer modernt 16-bitars operativsystem med filhanterare (Finder), skrivbordsmetafor och stöd för disketter, hårddiskar och nätverk.

      Det innebar att en IIGS-användare kunde:

      • öppna filer genom att dubbelklicka
      • dra och släppa ikoner
      • använda menyer och dialogrutor

      För många skolor blev det ett sätt att försiktigt introducera ”Mac-liknande” arbete utan att helt överge Apple II-plattformen.

      Bakåtkompatibilitet – två datorer i en

      En av IIGS viktigaste egenskaper var kompatibiliteten. Apple hävdade att datorn var runt 95 % kompatibel med befintlig Apple II-programvara.

      I praktiken innebar det att:

      • äldre program för Apple II, II+, IIe och IIc ofta fungerade direkt
      • Applesoft BASIC fanns kvar i ROM
      • man kunde starta i ”8-bitarsläge” och jobba precis som på en klassisk Apple II

      För skolor som byggt hela datorundervisningen på Apple II innebar det att befintliga program, övningar och läromedel kunde leva vidare, samtidigt som man successivt kunde ta in moderna, grafiska IIGS-program.

      Varför blev den aldrig en jättesuccé?

      Trots att Apple IIGS tekniskt sett var en kraftfull maskin landade den i ett knepigt mellanläge.

      Å ena sidan var den dyrare än enklare Apple IIe-lösningar, å andra sidan konkurrerade den prismässigt med Macintosh, Amiga och Atari ST – datorer som marknadsfördes mer aggressivt mot framtidens grafik och multimedia.

      Flera problem bidrog:

      • Apple prioriterade Macintosh i marknadsföring och utveckling
      • IIGS-specifika program kom långsamt; många titlar var bara upphottade Apple II-versioner med färg och musstöd
      • processorn låstes till 2,8 MHz, trots att snabbare varianter fanns – vilket gjorde att datorn upplevdes som slö jämfört med 68000-baserade konkurrenter

      Resultatet blev att IIGS främst rotade sig i skolor, entusiasthushåll och bland utvecklare som redan älskade Apple II.

      Eftermäle – en favorit bland entusiaster

      Produktionen av Apple IIGS upphörde 1992, men datorn har fått ett långt liv i retro-världen. För många representerar den ”den ultimat uppgraderade Apple II”:

      • den kör klassiska spel och program
      • den har färggrafik och förstklassigt ljud
      • den erbjuder ett grafiskt gränssnitt, nätverksboot och hårddiskstöd

      Dessutom bär den på ett symboliskt arv. IIGS var första Apple-datorn med den platinafärg som kom att dominera Apples design under många år, och den introducerade Apple Desktop Bus – ADB – gränssnittet som blev standard för tangentbord och möss på Macintosh.

      I dag ses Apple IIGS som ett fascinerande sidospår i Apples historia: en kraftfull, kreativ maskin som försökte förena två världar – den gamla hemdatoreran och den grafiska, musstyrda framtiden. För många nördar är den fortfarande ”drömdatorn” de hade velat ha i sitt barnrum i slutet av 80-talet.

      Apple IIGS – Teknisk fakta

      Lanseringsår: 1986 (15 september)
      Typ: 16-bit persondator, femte generationen i Apple II-familjen
      Processor: WDC 65C816 @ 2,8 MHz (16-bit, 24-bit adressering)
      Operativsystem: ProDOS 16, GS/OS, GNO/ME (Unix-liknande multitasking)
      Standardminne: 256 KB / 512 KB / 1 MB RAM (beroende på modellår)
      Maximalt RAM: upp till 8 MB via minnesexpansionskort
      ROM: 128–256 KB (olika ROM-versioner: 00, 01, 3)

      Grafiklägen (emulerade Apple II-lägen):
      – Text: 40/80 kolumner, 24 rader
      – Low-res: 40×48 (16 färger)
      – Hi-res: 280×192 (6 färger)
      – Double low-res: 80×48 (16 färger)
      – Double hi-res: 560×192 (upp till 16 färger)

      Grafiklägen (native “Super Hi-Res”):
      – 320×200, upp till 16 färger per rad (från 4096-färgspalett)
      – 320×200, upp till 256–3200 färger totalt med palett per scanline
      – 640×200, upp till 4 rena färger per rad (64–800 färger med palett/dithering)
      – Fill-läge för snabb areafyllning i 320×200

      Ljud:
      – Ensoniq ES5503 DOC wavetable-synt
      – 8-bitars samplad ljuddata
      – 32 oscillatorer (typiskt 15 röster + 1 tidsbas)
      – 64 KB dedikerat ljud-RAM
      – Mono-ut via 3,5 mm-jack (stereo via tilläggskort)

      Lagring och media:
      – Stöd för 5,25" och 3,5" diskettstationer (via IWM-floppykontroller)
      – Kan använda externa SCSI/IDE-hårddiskar via expansionskort
      – Nätverksboot via AppleTalk/LocalTalk (AppleShare)

      Expansion:
      – 7 st Apple II-kompatibla expansionsplatser (50-pins-buskort)
      – 1 st IIGS minnesexpansionsplats (upp till 8 MB)

      Portar:
      – Kompositvideo (RCA, NTSC)
      – Analog RGB (DB-15)
      – Joystickport (DE-9)
      – Två seriella portar (mini-DIN 8, skrivare/modem/LocalTalk)
      – Floppykontakt (D-19)
      – Apple Desktop Bus (ADB, mini-DIN 4) för tangentbord och mus
      – 3,5 mm ljudutgång (mono)

      Övrigt:
      – Inbyggd realtidsklocka (RTC) med batteribackup
      – Första Apple-datorn med ADB och färg-GUI som standard
      – Bakåtkompatibel med majoriteten av Apple II-, II+-, IIe- och IIc-program
      – Designad enligt Apples “Snow White”-formspråk (platinum-färg)

      Video på youtube om Apple IIGS