Etikett: tidiga persondatorer

  • Ericsson Step / One

    I början av 1980-talet exploderade marknaden för persondatorer, och även svenska Ericsson ville vara med i racet. Resultatet blev Ericsson step/one – företagets första egenutvecklade PC. Det var ett tekniskt ambitiöst projekt, men bristande kompatibilitet med IBM-PC gjorde att satsningen snabbt misslyckades. Trots det fiaskot blev step/one en viktig lärdom som banade väg för Ericssons senare och betydligt mer framgångsrika PC-modeller.


    Ericssons första PC – ett djärvt steg som snubblade

    När persondatorn slog igenom i början av 1980-talet förändrades teknikvärlden i grunden. IBM PC, lanserad 1981, blev snabbt en informell standard och skapade en helt ny marknad som växte explosionsartat. I denna nya verklighet ville även svenska Ericsson vara med. Företaget, världskänt för telekom och industrielektronik, bestämde sig för att utveckla en egen persondator: Ericsson step/one.

    Att ge sig in på PC-marknaden var ett logiskt men riskfyllt beslut. Standarden var ung, konkurrensen hårdnade snabbt och kompatibilitet visade sig snart vara helt avgörande.

    Step/one – ett försök att göra PC på Ericssons sätt

    Ericsson step/one presenterades 1983 som företagets första PC och sades vara kompatibel med IBM PC. Under ytan var den dock ett mer egenutvecklat system än en riktig PC-klon. Datorn körde en specialanpassad version av MS-DOS 1.25, vilket redan då var ett tidigt tecken på problem. Många befintliga DOS-program fungerade nämligen inte utan modifieringar, något som snabbt blev en stor nackdel i en marknad där mjukvaruutbudet var minst lika viktigt som hårdvaran.

    Själva datorn tillverkades av Panasonic i Japan, medan det yttre formspråket anpassades till Ericssons industriella designideal. Resultatet var ett lågt, avskalat chassi i den karakteristiska ljusbruna Ericsson-färgen. Några interna diskenheter fick dock inte plats. I stället användes en extern lösning.

    Extern diskettstation och udda begränsningar

    Lagringen sköttes via den separata diskettstationen FDU 4731, utrustad med två 5¼-tums flexskiveenheter på 720 kB. Diskettenheten kunde placeras bredvid eller ovanpå datorn, men konstruktionen var så känslig att bruksanvisningen uttryckligen varnade för att ställa den till vänster om datorn – något som kunde orsaka läsfel. Den rekommenderade placeringen var till höger, vilket säger en hel del om systemets begränsningar.

    Även bildskärmslösningen varierade. Ursprungligen levererades step/one med en Ericsson-märkt monitor, men av praktiska skäl ersattes den ibland av skärmar från andra tillverkare, såsom Philips.

    Ett kommersiellt misslyckande

    Trots intern stolthet och höga ambitioner blev Ericsson step/one ett kommersiellt fiasko. Den bristande kompatibiliteten med IBM-PC, tillsammans med ett snabbt växande mjukvaruekosystem som i praktiken krävde full standardföljsamhet, gjorde att få kunder valde Ericssons alternativ.

    I stället erbjöds anställda på Ericsson möjlighet att köpa datorn till kraftigt reducerat pris och använda den som hemdator. På så sätt fick step/one ett andra liv, om än långt från den framgång företaget hade hoppats på.

    Lärdomar som ledde till Ericsson PC

    Misslyckandet var dock inte slutet på Ericssons PC-ambitioner. Tvärtom blev step/one en dyrköpt läxa. Företaget insåg snabbt att framtiden låg i full kompatibilitet, inte i egna tolkningar av PC-konceptet.

    Redan året därpå, 1984, lanserades Ericsson PC, denna gång en renodlad och välbyggd PC-klon som följde IBM-standarden betydligt striktare. Den modellen fick ett helt annat mottagande och markerade Ericssons verkliga inträde på PC-marknaden.

    Ett intressant sidospår i svensk datorhistoria

    I dag ses Ericsson step/one som ett teknikhistoriskt sidospår – ett exempel på hur även stora och erfarna industriföretag kunde snubbla under datorrevolutionens tidiga år. Samtidigt gör just detta modellen fascinerande. Den representerar en tid då standarder ännu inte var självklara och då varje tillverkare försökte sätta sin egen prägel på framtidens dator.

    Step/one blev aldrig någon succé, men den blev ett viktigt steg i Ericssons lärande – och ett intressant kapitel i svensk datorhistoria.

    Om Ericsson Step / one på youtube

    Ericsson step/one – tekniska fakta

    • Lanseringsår: 1983
    • Tillverkare: Panasonic (Japan), med svensk industridesign från Ericsson
    • Marknad: Tidig företags-PC och hemdator för Ericsson-anställda
    • Operativsystem: Specialversion av MS-DOS 1.25 (anpassad för step/one)
    • PC-kompatibilitet: Begränsad IBM PC-kompatibilitet – många DOS-program krävde anpassning
    • Chassi: Lågt desktopchassi utan interna diskenheter
    • Diskenhet: Extern FDU 4731 med två 5,25-tums flexskiveenheter om 720 KB vardera
    • Placering av diskenhet: Enligt manualen skulle den stå på höger sida om datorn för att undvika läsfel
    • Skärm: Separat bildskärm (Ericsson-original, ofta utbytt mot Philips på begagnatmarknaden)
    • Design: Ljusbrun Ericsson-färg, stark betoning på ”ergonomi” i marknadsföringen
    • Typiska användningsområden: Textbehandling, enklare kontorsprogram och intern företagsanvändning
    • Efterföljare: Ericsson PC (1984), en fullt ut IBM-PC-klon som ersatte step/one

  • Apple IIGS – Apple II som fick färg, ljud och en andra ungdom

    När Apple lanserade IIGS 1986 var det mer än en uppdatering – det var ett försök att ge den klassiska Apple II en ny framtid. Med 16-bitars teknik, färggrafik i upp till 4 096 nyanser och ett ljudsystem inspirerat av professionella syntar, blev Apple IIGS en ovanlig hybrid mellan gammal hemdator och modern multimediaplattform. Datorn behöll kompatibiliteten med tidigare Apple II-program, samtidigt som den introducerade musstyrt gränssnitt och grafik i klass med samtidens Amiga och Atari ST. IIGS blev aldrig den kommersiella succé Apple hoppats på – men den lever kvar som en av de mest fascinerande och tekniskt avancerade modellerna i Apple II-serien.


    Apple IIGS – Apple II som fick färg, ljud och en andra ungdom

    Apple IIGS lanserades 1986 som den sista och mest avancerade modellen i Apple II-familjen. På ytan såg den ut som en ”vanlig” Apple II, men under skalet dolde sig 16-bitars teknik, färggrafik i upp till 4 096 färger och ett ljudchip som påminde mer om en synt än en skoldator. Resultatet blev en märklig och fascinerande hybrid – halvt klassisk Apple II, halvt lillebror till Macintosh.

    Bakgrund – när Apple II mötte 80-talets krav

    I slutet av 1970-talet och början av 80-talet var Apple II en ikon i skolor, hobbyrum och småföretag. Men världen gick vidare: Amiga och Atari ST erbjöd färggrafik, mus och avancerat ljud; Macintosh satsade på grafiskt gränssnitt och ”desktop publishing”.

    Apple stod inför ett problem: hundratusentals användare och skolor hade investerat tungt i Apple II-program – men hårdvaran började kännas uråldrig. Apple IIGS var Apples försök att både bevara det gamla och kliva in i framtiden. Bokstäverna ”GS” stod för ”Graphics and Sound” – en tydlig markering om vad som var nytt.

    Hårdvara – 16-bitars hjärna i en Apple II-kropp

    Till skillnad från tidigare Apple II-modeller använde IIGS en 16-bitars WDC 65C816-processor på 2,8 MHz. Den kunde fortfarande köra 8-bitars Apple II-kod, men kunde också adressera mycket mer minne än föregångarna.

    Grundkonfigurationen låg på 256 KB eller 512 KB RAM, senare 1 MB, men datorn kunde byggas ut till hela 8 MB – en ansenlig mängd för en 8/16-bitars maskin från 1986.

    Samtidigt behöll IIGS en viktig del av sitt arv: sju Apple II-kompatibla expansionsplatser. Gamla kort för seriella portar, nätverk, hårddiskar eller speciallösningar kunde ofta följa med in i den nya världen, vilket gjorde uppgraderingen attraktiv för skolor och företag.

    Grafik – från blockig text till 4 096 färger

    Grafiken var ett enormt steg upp jämfört med de tidigare Apple II-datorerna. IIGS hade två ”super high resolution”-lägen:

    • 320×200 pixlar med upp till 16 färger per rad
    • 640×200 pixlar med upp till 4 färger per rad

    Färgerna valdes ur en palett på 4 096 möjliga nyanser. Genom att byta palett för varje horisontell linje kunde man i teorin visa upp till 3 200 färger samtidigt på skärmen. För en Apple II-användare som var van vid grov blockgrafik och färgblödningar via kompositvideo var det här rena science fiction.

    Det gjorde att IIGS grafiskt kunde närma sig Amiga och Atari ST – även om den inte riktigt nådde upp till deras renodlade grafikprestanda.

    Ljud – en synt gömd i en skoldator

    Där IIGS verkligen glänste var ljudet. Apple valde att bygga in ett Ensoniq ES5503-chip, samma typ av wavetable-syntteknik som användes i professionella synthesizers från samma tillverkare.

    Chipet hade 32 oscillatorer, som oftast användes som 15 ”röster” plus en extra kanal för timing. Det innebar flerkanaligt, samplingsbaserat ljud – långt bortom enkla pip och fyrkanter som var standard på de flesta hemdatorer.

    För musikprogram, spel och demoscenen var IIGS en dröm: egna instrument, ackord, trummor och effekter gick att spela upp direkt från datorn, utan extra ljudkort.

    Grafiskt gränssnitt – Apple II får en desktop

    Till skillnad från de klassiska Apple II-modellerna levererades IIGS med ett grafiskt gränssnitt, fönster, ikoner och mus – tydligt inspirerat av Macintosh.

    De tidiga systemen byggde på ProDOS 16, men utvecklades senare till GS/OS, ett mer modernt 16-bitars operativsystem med filhanterare (Finder), skrivbordsmetafor och stöd för disketter, hårddiskar och nätverk.

    Det innebar att en IIGS-användare kunde:

    • öppna filer genom att dubbelklicka
    • dra och släppa ikoner
    • använda menyer och dialogrutor

    För många skolor blev det ett sätt att försiktigt introducera ”Mac-liknande” arbete utan att helt överge Apple II-plattformen.

    Bakåtkompatibilitet – två datorer i en

    En av IIGS viktigaste egenskaper var kompatibiliteten. Apple hävdade att datorn var runt 95 % kompatibel med befintlig Apple II-programvara.

    I praktiken innebar det att:

    • äldre program för Apple II, II+, IIe och IIc ofta fungerade direkt
    • Applesoft BASIC fanns kvar i ROM
    • man kunde starta i ”8-bitarsläge” och jobba precis som på en klassisk Apple II

    För skolor som byggt hela datorundervisningen på Apple II innebar det att befintliga program, övningar och läromedel kunde leva vidare, samtidigt som man successivt kunde ta in moderna, grafiska IIGS-program.

    Varför blev den aldrig en jättesuccé?

    Trots att Apple IIGS tekniskt sett var en kraftfull maskin landade den i ett knepigt mellanläge.

    Å ena sidan var den dyrare än enklare Apple IIe-lösningar, å andra sidan konkurrerade den prismässigt med Macintosh, Amiga och Atari ST – datorer som marknadsfördes mer aggressivt mot framtidens grafik och multimedia.

    Flera problem bidrog:

    • Apple prioriterade Macintosh i marknadsföring och utveckling
    • IIGS-specifika program kom långsamt; många titlar var bara upphottade Apple II-versioner med färg och musstöd
    • processorn låstes till 2,8 MHz, trots att snabbare varianter fanns – vilket gjorde att datorn upplevdes som slö jämfört med 68000-baserade konkurrenter

    Resultatet blev att IIGS främst rotade sig i skolor, entusiasthushåll och bland utvecklare som redan älskade Apple II.

    Eftermäle – en favorit bland entusiaster

    Produktionen av Apple IIGS upphörde 1992, men datorn har fått ett långt liv i retro-världen. För många representerar den ”den ultimat uppgraderade Apple II”:

    • den kör klassiska spel och program
    • den har färggrafik och förstklassigt ljud
    • den erbjuder ett grafiskt gränssnitt, nätverksboot och hårddiskstöd

    Dessutom bär den på ett symboliskt arv. IIGS var första Apple-datorn med den platinafärg som kom att dominera Apples design under många år, och den introducerade Apple Desktop Bus – ADB – gränssnittet som blev standard för tangentbord och möss på Macintosh.

    I dag ses Apple IIGS som ett fascinerande sidospår i Apples historia: en kraftfull, kreativ maskin som försökte förena två världar – den gamla hemdatoreran och den grafiska, musstyrda framtiden. För många nördar är den fortfarande ”drömdatorn” de hade velat ha i sitt barnrum i slutet av 80-talet.

    Apple IIGS – Teknisk fakta

    Lanseringsår: 1986 (15 september)
    Typ: 16-bit persondator, femte generationen i Apple II-familjen
    Processor: WDC 65C816 @ 2,8 MHz (16-bit, 24-bit adressering)
    Operativsystem: ProDOS 16, GS/OS, GNO/ME (Unix-liknande multitasking)
    Standardminne: 256 KB / 512 KB / 1 MB RAM (beroende på modellår)
    Maximalt RAM: upp till 8 MB via minnesexpansionskort
    ROM: 128–256 KB (olika ROM-versioner: 00, 01, 3)

    Grafiklägen (emulerade Apple II-lägen):
    – Text: 40/80 kolumner, 24 rader
    – Low-res: 40×48 (16 färger)
    – Hi-res: 280×192 (6 färger)
    – Double low-res: 80×48 (16 färger)
    – Double hi-res: 560×192 (upp till 16 färger)

    Grafiklägen (native “Super Hi-Res”):
    – 320×200, upp till 16 färger per rad (från 4096-färgspalett)
    – 320×200, upp till 256–3200 färger totalt med palett per scanline
    – 640×200, upp till 4 rena färger per rad (64–800 färger med palett/dithering)
    – Fill-läge för snabb areafyllning i 320×200

    Ljud:
    – Ensoniq ES5503 DOC wavetable-synt
    – 8-bitars samplad ljuddata
    – 32 oscillatorer (typiskt 15 röster + 1 tidsbas)
    – 64 KB dedikerat ljud-RAM
    – Mono-ut via 3,5 mm-jack (stereo via tilläggskort)

    Lagring och media:
    – Stöd för 5,25" och 3,5" diskettstationer (via IWM-floppykontroller)
    – Kan använda externa SCSI/IDE-hårddiskar via expansionskort
    – Nätverksboot via AppleTalk/LocalTalk (AppleShare)

    Expansion:
    – 7 st Apple II-kompatibla expansionsplatser (50-pins-buskort)
    – 1 st IIGS minnesexpansionsplats (upp till 8 MB)

    Portar:
    – Kompositvideo (RCA, NTSC)
    – Analog RGB (DB-15)
    – Joystickport (DE-9)
    – Två seriella portar (mini-DIN 8, skrivare/modem/LocalTalk)
    – Floppykontakt (D-19)
    – Apple Desktop Bus (ADB, mini-DIN 4) för tangentbord och mus
    – 3,5 mm ljudutgång (mono)

    Övrigt:
    – Inbyggd realtidsklocka (RTC) med batteribackup
    – Första Apple-datorn med ADB och färg-GUI som standard
    – Bakåtkompatibel med majoriteten av Apple II-, II+-, IIe- och IIc-program
    – Designad enligt Apples “Snow White”-formspråk (platinum-färg)

    Video på youtube om Apple IIGS