IBM Selectric var mer än en skrivmaskin – den var ett tekniskt språng som förändrade hur människor skrev, arbetade och tänkte kring text. När den lanserades i början av 1960-talet ersatte den årtionden av traditionell mekanik med en djärv idé: en enda roterande skrivkula som valde tecken genom mekanisk logik. Resultatet blev snabbare skrivning, jämnare typbild och möjligheten att byta typsnitt med ett handgrepp. I gränslandet mellan finmekanik och datortänkande blev Selectric en symbol för sin tid och ett tydligt steg mot den moderna ordbehandlingen.
När IBM lanserade Selectric den 31 juli 1961 presenterade företaget inte bara en ny skrivmaskin, utan ett helt nytt sätt att tänka kring skrivande. Den klassiska konstruktionen med individuella typarmar som slog mot pappret ersattes av ett enda utbytbart skrivhuvud i form av en liten plastkula med metallbeläggning. Denna kula, ofta kallad “typeball” eller i folkmun “golfbollen”, kunde både rotera och vinklas för att välja rätt tecken innan den slog mot färgbandet och pappret.
Resultatet blev en jämnare och mer pålitlig utskrift än vad tidigare skrivmaskiner kunde erbjuda. Samtidigt försvann ett av de vanligaste problemen med mekaniska skrivmaskiner: fastnande typarmar. Selectric upplevdes därför som snabbare, tystare och mer modern än sina föregångare.
När vagnen försvann och pappret tog över rörelsen
En annan stor förändring var att Selectric gjorde sig av med den traditionella rörliga vagnen. I äldre skrivmaskiner flyttades hela vagnen steg för steg i sidled när man skrev, något som krävde kraft och gav maskinen en ryckig rörelse. I Selectric var det i stället skrivhuvudet och färgbandet som rörde sig horisontellt, medan pappret matades vertikalt av valsen.
Denna lösning gjorde maskinen stabilare och mer kompakt. För användaren gav det en tydlig känsla av tekniskt framsteg och bidrog till att Selectric snabbt fick rykte om sig att vara framtidens skrivmaskin.
En dator av stål, fjädrar och länkar
Det mest fascinerande med Selectric dolde sig under skalet. Varje tangenttryckning aktiverade en metallstång med en unik kombination av små utskott. Dessa fungerade som en mekanisk binärkod som angav hur mycket skrivkulan skulle rotera och vinklas.
Två mekaniska system, så kallade whiffletree-länkage, fungerade som digital-till-analog-omvandlare. De summerade de mekaniska ”bitarna” och omvandlade dem till exakta rörelser. På så sätt utförde Selectric i praktiken beräkningar helt mekaniskt. Maskinen tog emot information, bearbetade den och producerade ett resultat – allt utan elektronik.
Stroke Storage – när maskinen hjälpte människan
IBM var medvetet om att människor inte alltid trycker tangenter exakt i takt. Därför utrustades Selectric med en funktion som kallades Stroke Storage. En mekanism med små stålkulor såg till att tangenttryckningarna sorterades och utfördes i rätt ordning, även om två tangenter råkade tryckas nästan samtidigt.
Detta gjorde maskinen förvånansvärt förlåtande och bidrog till att många upplevde den som snabbare än den egentligen var. För kontorsarbete med högt tempo var detta en avgörande fördel.
Modellerna och steget mot självkorrigering
Den ursprungliga modellen, som senare kom att kallas Selectric I, förblev oförändrad i nästan tio år. År 1971 introducerades Selectric II, som bland annat kunde utrustas med Dual Pitch. Det gjorde det möjligt att växla mellan 10 och 12 tecken per tum på samma maskin.
År 1973 lanserades Correcting Selectric II, som hade inbyggd korrigering. Med hjälp av korrigeringsband och tejp kunde fel rättas direkt på pappret utan täckvätska eller suddgummi. Processen var fortfarande manuell, men betydligt snabbare och renare än tidigare metoder.
Selectric III kom 1980 och använde en ny standard med 96 tecken per skrivkula. Denna var inte kompatibel med äldre modeller. IBM ersatte senare Selectric-serien med Wheelwriter, och i början av 1990-talet avyttrades skrivmaskinsverksamheten till Lexmark.
Band, förbrukning och textsäkerhet
Selectric var nära knuten till olika typer av färgband. Tygband kunde återanvändas, medan kolfimsband gav skarpare text men också innebar att det ibland gick att läsa vad som skrivits direkt från bandet i efterhand. Detta blev en säkerhetsfråga i vissa miljöer.
Med de korrigerande modellerna infördes bandkassetter som gjorde bandbyte enklare och möjliggjorde flera bandtyper i samma maskin. Tech-3-bandet kombinerade hög kvalitet med bättre sekretess, eftersom flera överlappande avtryck gjorde bandet svårare att tolka.
Selectric som ordbehandlare
IBM använde även Selectric-mekaniken i maskiner med lagring. MT/ST använde magnetband och MC/ST använde magnetkort. Dessa maskiner kunde spela in, redigera och spela upp text och räknas som tidiga former av ordbehandling långt innan persondatorn blev vanlig på kontor.
Mer avancerade varianter, som Selectric Composer, användes för fototypsättning och kunde producera proportionellt spärrad och justerad text av mycket hög kvalitet. De användes ofta av små förlag och organisationer som ville komma nära professionell sättning utan stora tryckmaskiner.
Skrivmaskin som dataterminal
Selectric användes även som grund för datorterminaler och skrivare, bland annat IBM 2741. Dessa var inte vanliga skrivmaskiner med en kabel, utan krävde omfattande modifieringar med solenoider, sensorer och styrlogik.
Maskinen använde egna teckenkoder baserade på skrivkulans rörelser, vilket gjorde kommunikationen med datorer tekniskt krävande. Trots detta blev Selectric-baserade skrivare populära tack vare sin höga utskriftskvalitet och tillförlitlighet.
Avlyssning och underrättelsehistoria
Under kalla kriget upptäcktes fall där Selectric-skrivmaskiner hade byggts om till avancerade avlyssningsapparater. Genom att mäta rörelser i den interna mekaniken kunde angripare rekonstruera vad som skrevs, utan att röra pappret.
Händelserna visade att även helt mekaniska informationssystem kunde bli mål för sofistikerad spionteknik.
En teknisk ikon
IBM Selectric blev en symbol för kontorsarbete under efterkrigstiden. Den användes av författare, journalister och forskare, förekom flitigt i film och TV och har i dag ikonstatus. Den karakteristiska skrivkulan lever vidare som ett minne av en tid då mekanisk ingenjörskonst nådde sin absoluta topp, precis innan elektroniken tog över.