Etikett: UCSD p-System

  • IBM Displaywriter – ordbehandlaren som nästan blev framtidens kontorsdator

    Innan persondatorn slog igenom på allvar försökte IBM skapa framtidens digitala kontor med Displaywriter – en avancerad ordbehandlare som kombinerade skärm, tangentbord, disketter och professionell utskrift. Den blev aldrig lika historiskt berömd som IBM PC, men spelade en viktig roll i övergången från elektriska skrivmaskiner till datoriserat kontorsarbete.

    När IBM lanserade Displaywriter System sommaren 1980 var det inte tänkt som en vanlig hemdator. Den var byggd för kontor, myndigheter, universitet och juristfirmor – platser där textproduktion var en central del av arbetet. På ytan såg den ut som en avancerad skrivmaskin med skärm, tangentbord, diskettenhet och skrivare. Under skalet dolde sig däremot något betydligt mer intressant: en 16-bitars mikrodator med Intel 8086-processor, samma processorfamilj som snart skulle bli central i PC-revolutionen.

    IBM Displaywriter kom i en tid då kontorsarbete fortfarande till stor del kretsade kring papper, karbonkopior och mekaniska skrivmaskiner. Att kunna skriva, redigera, spara och skriva ut dokument digitalt var därför ett stort steg framåt. För många kontor var detta inte bara en ny maskin, utan ett nytt arbetssätt.

    Displaywriter var särskilt anpassad för ordbehandling. Den kunde användas tillsammans med IBMs eget Textpack-system, som gav användaren menyer för att skapa, redigera och formatera dokument. Till skillnad från en modern dator startade den inte till ett allmänt operativsystem med många olika program. I stället gick användaren direkt in i en miljö för textarbete. Det gjorde systemet mindre flexibelt än en PC, men också enklare för den som bara behövde producera dokument.

    Maskinen var påkostad. Den kunde ha mellan 128 och 448 kilobyte minne, använde stora 8-tumsdisketter och hade en separat skrivare, ofta av typen daisy wheel eller en skrivare baserad på IBM Selectric-teknik. Resultatet blev utskrifter som kunde se mycket professionella ut – något som var viktigt i en tid då datorutskrifter ofta förknippades med grov punktmatrisgrafik.

    En av de mest fascinerande sakerna med Displaywriter är att den befann sig mitt emellan två epoker. Å ena sidan var den en arvtagare till den elektriska skrivmaskinen: ett verktyg för sekreterare, kontor och administrativa avdelningar. Å andra sidan var den tydligt släkt med den kommande persondatorn. Den hade processor, minne, disketter, skärm och möjlighet att köra andra system än Textpack, bland annat CP/M-86, UCSD p-System och MS-DOS.

    Det betyder att Displaywriter tekniskt sett kunde vara mer än en ordbehandlare. Den kunde fungera som en liten dator för vissa typer av databehandling. Men IBM marknadsförde den i första hand som ett kontorssystem för dokument. Det var både dess styrka och dess svaghet. För organisationer som ville ha ett stabilt ordbehandlingssystem var den attraktiv. För företag som började inse värdet av en mer allmän dator blev IBM PC snart ett bättre val.

    När IBM PC kom 1981 förändrades spelplanen snabbt. PC:n var billigare, mer flexibel och fick snart ett enormt ekosystem av program, tillbehör och kompatibla kloner. Displaywriter kunde fortfarande vara kraftfull inom sitt område, men den var dyr och mer låst. En fullt utrustad Displaywriter kunde kosta betydligt mer än en IBM PC, samtidigt som PC:n kunde användas till ordbehandling, kalkyler, databaser, kommunikation och mycket annat.

    Displaywriter blev därför ett slags teknikhistorisk övergångsfigur. Den visade hur viktigt digitalt textarbete skulle bli, men den hann snabbt bli omsprungen av den öppnare och mer mångsidiga persondatorn. IBM försökte också föra vidare idéerna från Textpack till PC-världen genom programmet DisplayWrite, som på många sätt kan ses som en efterföljare till Displaywriters ordbehandlingsmiljö.

    I efterhand är IBM Displaywriter intressant just därför att den inte riktigt passar in i våra moderna kategorier. Den var inte bara en skrivmaskin, men inte heller en PC i dagens mening. Den var ett specialiserat kontorssystem från en tid då datoriseringen av arbetslivet fortfarande sökte sin form.

    För dagens läsare kan det vara svårt att förstå hur revolutionerande en digital ordbehandlare kunde kännas. I dag tar vi det för givet att kunna flytta meningar, rätta stavfel, spara versioner och skriva ut dokument på nytt. Men i början av 1980-talet var detta fortfarande något som kunde förändra hela arbetsflödet på ett kontor.

    IBM Displaywriter blev inte den stora framtidsplattformen. Den ersattes av PC:n och av mer flexibla programvaror. Men den spelade ändå en viktig roll i övergången från skrivmaskinskontoret till datorarbetsplatsen. Den var en maskin byggd för text – och just text var ett av de första områden där datorn på allvar började förändra vardagen.

    Youtube innehålle om IBM DIsplay Writer 1984

    Faktaruta: IBM Displaywriter System

    Produkt: IBM 6580 Displaywriter System

    Lanserad: Juni 1980

    Tillverkare: IBM

    Typ: 16-bitars mikrodator och ordbehandlingssystem

    Processor: Intel 8086 på 5 MHz

    Minne: 128 KB till 448 KB RAM

    Lagring: Extern enhet med en eller två 8-tums diskettenheter

    Skärm: Monokrom CRT-skärm, bland annat 25 rader med 640 × 400 upplösning

    Programvara: IBM Textpack, men även UCSD p-System, CP/M-86 och MS-DOS kunde användas

    Pris: Cirka 7 895 dollar vid lanseringen, eller leasing för omkring 275 dollar per månad

    Avveckling: Drogs i praktiken tillbaka från marknaden 1986

    Kort sagt: IBM Displaywriter var ett avancerat kontorssystem för ordbehandling före PC:ns stora genombrott. Det var kraftfullt för sin tid, men blev snabbt utkonkurrerat av IBM PC och billigare PC-kompatibla datorer.

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Sage II – en bortglömd arbetsstation från 1980-talets början

    I en tid då de flesta persondatorer fortfarande var enkla, enkelanvändarsystem tog Sage II ett kliv mot framtiden. Med en kraftfull 68000-processor, stöd för flera samtidiga användare och ett avancerat Pascal-baserat operativsystem visade Sage II redan 1982 hur små datorer kunde fungera som riktiga arbetsstationer snarare än leksaker.

    Sage II – en bortglömd arbetsstation från 1980-talets början

    Sage II var en avancerad dator baserad på Motorola 68000-processorn, utvecklad av Sage Computer Technology och lanserad 1982. Den riktade sig inte till hemmamarknaden utan till utbildning, forskning och tekniskt arbete, och hade funktioner som normalt återfanns i betydligt större och dyrare minidatorer.

    Till skillnad från många samtida system var Sage II byggd för fleranvändardrift redan från början. Flera användare kunde arbeta samtidigt via seriella terminaler, ibland till och med med olika operativsystem parallellt.

    Hårdvara och konstruktion

    Sage II använde en Motorola 68000-krets klockad till 8 MHz och var utrustad med 512 kB DRAM, vilket var mycket generöst för tiden. Datorn saknade inbyggd skärm och tangentbord och användes istället tillsammans med externa seriella textterminaler.

    Maskinen levererades med en eller två 5,25-tums diskettenheter och saknade intern hårddisk, något som istället introducerades i den senare Sage IV-modellen. Anslutningsmöjligheterna var omfattande och inkluderade seriella portar för terminal och modem, parallellport för skrivare samt IEEE-488 (GPIB), vilket gjorde datorn attraktiv i laboratorie- och industrimiljöer.

    Det fanns två huvudsakliga versioner av Sage II. Den tidiga modellen använde fullhöga diskettenheter och hade ett något högre chassi, medan senare exemplar använde halvhöga enheter och därmed en lägre låda. Dessa varianter kan även särskiljas visuellt genom märkningen på frontpanelen.

    UCSD p-System – Pascal som operativsystem

    Det primära operativsystemet på Sage II var UCSD p-System, närmare bestämt en fleranvändarvariant av p-System IV. Systemet var skrivet i Pascal och byggde på en virtuell maskin där program kompilerades till ett mellanformat kallat p-code.

    P-code kördes inte direkt på processorn utan tolkades av ett program skrivet i maskinkod. Detta innebar en prestandaförlust jämfört med native-kod, men gav i gengäld mycket hög portabilitet. Samma p-code-program kunde köras på vitt skilda hårdvaruplattformar utan omkompilering.

    I p-System IV kunde varje användarprogram ha upp till 64 kB kod och 64 kB data. På Sage II användes därför endast en del av det installerade minnet av själva operativsystemet, medan resterande RAM ofta nyttjades som RAM-disk.

    Fler operativsystem på samma maskin

    Utöver UCSD p-System kunde Sage II köra flera andra operativsystem. Ett av de mest kända var CP/M-68K, men även Unix-liknande system som Idris förekom. Maskinens arkitektur gjorde det möjligt att köra flera operativsystem samtidigt, där olika användare var inloggade på olika seriella portar.

    Bland tillgängliga miljöer och språk fanns bland annat Modula-2, FORTRAN 77, BASIC, APL, Lisp och Forth. Detta gjorde Sage II till en mycket flexibel plattform för sin tid, särskilt inom akademiska och tekniska sammanhang.

    Maskinens inre

    Invändigt bestod Sage II av ett enda stort kretskort som innehöll all systemlogik. Konstruktionen använde uteslutande standardkomponenter, utan specialbyggda kretsar eller programmerbara logikkretsar. Detta gjorde maskinen relativt lätt att dokumentera, reparera och förstå ur ett ingenjörsperspektiv.

    Diskettkontrollern var av samma typ som användes i IBM PC, och flera NEC-kretsar hanterade seriell kommunikation, timers och avbrott. Systembussen var exponerad via interna kontakter, vilket möjliggjorde framtida expansion.

    Sage IV och Stride-eran

    År 1983 lanserades Sage IV, som byggde vidare på samma CPU-kort som Sage II men kompletterades med ett extra kort för mer minne, fler seriella portar och stöd för hårddisk. Senare ombildades företaget till Stride Computer, som introducerade modeller som Stride 440 med snabbare processor och betydligt större minnesmängder.

    Vid denna tid hade många användare övergett p-System till förmån för Unix eller CP/M-68K, eftersom begränsningarna i p-code-arkitekturen blev mer märkbara på kraftfullare hårdvara.

    En bortglömd men betydelsefull dator

    När Sage II introducerades kostade den omkring 3 600 amerikanska dollar, vilket motsvarar en mycket hög investering i dagens penningvärde. Trots sina tekniska fördelar fick den aldrig något större kommersiellt genomslag, men den har i efterhand fått ett gott rykte bland datorhistoriker och entusiaster.

    Sage II visar tydligt att idéer som fleranvändardrift, portabel mjukvara och hårdvaruoberoende program redan var väl utvecklade i början av 1980-talet. Den är ett tydligt exempel på hur datorhistorien rymmer många tekniskt imponerande system som hamnade i skuggan av mer kommersiellt framgångsrika plattformar.

    Innehåll på youtube om Sage II

    Sage II – bakgrund och tekniska data

    Sage II var en avancerad fleranvändardator som lanserades 1982 av Sage Computer Technology i Reno, Nevada. Den var avsedd för utbildning, forskning och tekniskt arbete och placerade sig mellan persondatorer och betydligt dyrare minidatorer. Systemet användes via seriella textterminaler och saknade inbyggd grafik.

    Datorn levererades främst med UCSD p-System, ett Pascal-baserat operativsystem byggt kring en virtuell maskin. Konstruktionen var ovanligt flexibel för sin tid och gjorde det möjligt att köra flera operativsystem och användare parallellt.

    Lanseringsår 1982
    Processor Motorola 68000, 8 MHz
    Primärminne 512 kB DRAM (med paritet)
    Lagring 1–2 × 5,25" diskettenheter, dubbelsidiga, dubbel densitet
    Hårddisk Ingen intern (stöd infördes i Sage IV)
    Användargränssnitt Seriell textterminal (vanligen 80×25)
    Portar 2 × seriell RS-232
    1 × parallellport (skrivare)
    1 × IEEE-488 (GPIB)
    Operativsystem UCSD p-System IV (standard)
    CP/M-68K, Idris, Tripos m.fl.
    Fleranvändarstöd Ja, via seriella terminaler
    Lanseringspris ca 3 600 USD (1982)

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare