Etikett: Unix

  • SunOS – operativsystemet som lade grunden till Solaris

    SunOS var operativsystemet som gjorde Sun Microsystems arbetsstationer till en självklar plattform för forskning, nätverk och tidiga internetmiljöer under 1980- och 90-talen. Med rötter i BSD-Unix och ett ovanligt starkt fokus på nätverksfunktioner blev det både tekniskt inflytelserikt och stilbildande. När Sun senare bytte spår till System V och marknadsnamnet Solaris levde SunOS vidare i bakgrunden som grundstenen till en av Unixvärldens mest betydelsefulla utvecklingslinjer.

    Under 1980- och 90-talen var SunOS ett av de mest inflytelserika Unix-operativsystemen i världen. Det utvecklades av Sun Microsystems och kördes på företagets kraftfulla arbetsstationer och servrar.

    Systemet blev särskilt populärt inom universitet, forskning och tekniska företag, där stabilitet och nätverkskapacitet var avgörande.

    Vad var SunOS?

    SunOS lanserades 1982 och byggde ursprungligen på BSD-varianten av Unix, utvecklad vid University of California, Berkeley. BSD var känt för sina starka nätverksfunktioner, något som gjorde SunOS till ett självklart val i den snabbt växande internetvärlden.

    Operativsystemet användes på Suns egna datorer, bland annat:

    • Motorola 68000-baserade system
    • SPARC-arbetsstationer
    • Tidiga multiprocessorservrar

    SunOS kombinerade akademisk Unix-tradition med kommersiell hårdvara och blev en teknisk brygga mellan forskningsvärlden och industrin.

    Nätverkets pionjär

    SunOS spelade en viktig roll i utvecklingen av modern nätverksteknik. Här introducerades bland annat:

    • NFS (Network File System), som gjorde det möjligt att dela filer över nätverk
    • RPC (Remote Procedure Call), en grund för distribuerade system
    • Yellow Pages, senare känt som NIS, för central användarhantering

    Dessa tekniker används i vidareutvecklad form än idag.

    Grafiskt gränssnitt före sin tid

    Redan tidigt erbjöd SunOS grafiska miljöer. Först kom SunView, senare OpenWindows, som byggde på X11-standarden.

    Sun utvecklade även NeWS, ett avancerat fönstersystem baserat på PostScript. Det var tekniskt innovativt men fick begränsad spridning jämfört med X11.

    Från SunOS till Solaris

    I slutet av 1980-talet samarbetade Sun Microsystems med AT&T Corporation för att förena olika Unix-varianter. Resultatet blev System V Release 4.

    År 1991 meddelade Sun att nästa stora version inte längre skulle bygga på BSD utan på System V. Samtidigt infördes det nya marknadsnamnet Solaris.

    Tekniskt sett fortsatte systemet att heta SunOS internt. Version 5.x motsvarade Solaris 2.x och framåt. Namnet SunOS lever fortfarande kvar i systemkommandon som uname.

    Den sista BSD-versionen

    Den sista klassiska versionen var SunOS 4.1.4, som släpptes 1994. Därefter fortsatte utvecklingen under Solaris-namnet.

    Efter att Oracle Corporation köpte Sun 2010 lever arvet vidare i Oracle Solaris och i det öppna projektet Illumos.

    Varför är SunOS viktigt?

    SunOS representerar en avgörande period i datorhistorien. Det förenade akademisk Unix-utveckling med kommersiell hårdvara och bidrog starkt till internetrevolutionens tekniska grund.

    Det var plattformen där många tidiga nätverkssystem, forskningsmiljöer och internetservrar byggdes upp. Samtidigt blev det startpunkten för Solaris, ett av de mest avancerade Unix-systemen någonsin.

    SunOS är därför inte bara ett historiskt operativsystem utan en central del av berättelsen om hur modern nätverks- och serverteknik växte fram.

    Fakta: SunOS
    Typ
    Unix-operativsystem
    Utvecklare
    Sun Microsystems
    Första version
    1982
    Klassiska versioner
    SunOS 1.0–4.1.4 (BSD-baserade)
    Senare linje
    SunOS 5.x (System V Release 4), marknadsfört som Solaris
    Senaste 4.x
    SunOS 4.1.4 (1994)
    Kärntyp
    Monolitisk kärna
    Grafiskt gränssnitt
    SunView, OpenWindows
    Plattformar
    Motorola 680×0, Sun386i, SPARC
    Efterföljare
    Solaris (numera Oracle Solaris)

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Sun-1 – datorn som startade Sun Microsystems

    Sun-1 var den första datorgenerationen från Sun Microsystems och lanserades 1982. Maskinen, som ursprungligen utvecklades vid Stanford University av Andy Bechtolsheim, blev startpunkten för Suns satsning på kraftfulla Unix-baserade arbetsstationer och servrar. Med avancerad minneshantering, nätverksstöd och en modern processorarkitektur bidrog Sun-1 till att forma den tekniska miljö som senare skulle ligga till grund för internet- och serverutvecklingen under 1980- och 1990-talen.

    Sun-1 – datorn som startade Sun Microsystems

    Sun-1 var den första datorgenerationen från Sun Microsystems och lanserades i maj 1982. Den markerade början på en ny era av Unix-baserade arbetsstationer och nätverksdatorer, långt innan persondatorn blivit standard på kontor och i hem.

    Från Stanford till Silicon Valley

    Historien börjar på Stanford University där doktoranden Andy Bechtolsheim konstruerade en kraftfull arbetsstation som en del av sitt forskningsarbete. Projektet fick finansiering från DARPA, samma myndighet som bidrog till utvecklingen av det tidiga internet.

    Namnet SUN stod ursprungligen för Stanford University Network. När Bechtolsheim och hans kollegor grundade Sun Microsystems blev denna konstruktion företagets första kommersiella produkt.

    Teknik som låg före sin tid

    Sun-1 byggde på processorn Motorola 68000, som vid lanseringen var en av de mest avancerade mikroprocessorerna på marknaden. Den kördes i 10 MHz och möjliggjorde 16/32-bitars beräkningar, vilket var mycket kraftfullt 1982.

    Maskinen var konstruerad för att köra Unix i en riktig fleranvändarmiljö. Den hade en avancerad minneshantering som gjorde det möjligt att:

    • köra flera program samtidigt
    • skydda minne mellan processer
    • dela kod effektivt
    • arbeta stabilt i nätverksmiljö

    Detta gjorde den särskilt attraktiv för universitet, forskningsinstitutioner och tekniska företag.

    Unix utan grafiskt gränssnitt

    Sun-1 körde en tidig version av Unix baserad på Seventh Edition UNIX. Något grafiskt fönstersystem fanns inte. Allt arbete skedde via textterminal.

    Det kan verka spartanskt i dag, men Unix gav tillgång till kraftfulla kommandoradsverktyg, nätverksfunktioner och stabil fleranvändardrift. Den typen av system lade grunden till mycket av den internetinfrastruktur vi använder i dag.

    Användning i filmindustrin

    Sun-1 fick även betydelse inom filmvärlden. Den användes i ett tidigt digitalt redigeringssystem utvecklat av Lucasfilm. Systemet var en föregångare till dagens icke-linjära videoredigering, där filmklipp kan hanteras digitalt istället för på fysisk film.

    Modeller och utbyggbarhet

    Sun-1 fanns i två huvudvarianter:

    • Sun 100 – en skrivbordsmodell med sju kortplatser
    • Sun 150 – en rackmonterad server med femton kortplatser

    Arkitekturen byggde på Multibus, vilket gjorde systemet modulärt. Användare kunde installera extra minne, nätverkskort, grafik och lagringsenheter efter behov. Maskinen kunde utrustas med upp till 2 MB RAM, vilket var en stor mängd minne vid denna tid.

    Varför Sun-1 är viktig

    Sun-1 var mer än en produkt. Den representerade ett skifte i hur datorer användes. Istället för isolerade persondatorer satsade Sun på kraftfulla arbetsstationer kopplade i nätverk. Kombinationen av Unix, nätverk och hög prestanda gjorde Sun till en central aktör under 1980- och 1990-talen.

    Allt började med en universitetsprototyp på Stanford. Sun-1 visar hur akademisk forskning kan bli grunden för ett företag som påverkar hela teknikvärlden.

    Teknisk faktaruta

    System
    Sun Microsystems Sun-1
    Lansering
    Maj 1982
    Processor
    Motorola 68000 (10 MHz)
    Buss
    Multibus (IEEE 796)
    Minne
    256 KB (standard), upp till 2 MB
    Operativsystem
    SunOS 0.9 (Unix V7-baserad)
    Grafik
    1024×1024 framebuffer (1024×800 visat)
    Nätverk
    Ethernet (tidigt 3 Mbit/s, senare 10 Mbit/s)
    Lagring
    SMD-kontroller, upp till 4 diskar (t.ex. 84 MB)
    Formfaktor
    Arbetsstation eller rackmonterad server
    Fakta sammanställd för översikt, detaljer kan variera mellan konfigurationer och revisioner.


    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Teletype Model 33 – maskinen som lärde datorer att tala text

    Teletype Model 33 var inte bara en skrivmaskin med sladd – den var porten in i datorernas barndom. På 1960- och 70-talen stod den och skramlade i kontor, universitet och datorhallar och gjorde något revolutionerande: den lät människor prata med datorer genom text. Med ASCII som gemensamt språk, hålremsor som minne och en ständigt surrande motor som drivkraft formade den hur vi skrev program, hur terminaler fungerade och till och med varför e-postadresser har ett @. Innan skärmarna tog över var det här ljudet av datorer i arbete – en rad i taget.

    När vi i dag öppnar ett terminalfönster och skriver kommandon känns det självklart att datorn svarar med text. Men detta sätt att arbeta uppstod inte med bildskärmar och tangentbord, utan med en bullrig elektrome­kanisk maskin från 1960-talet: Teletype Model 33.

    Mellan 1963 och 1981 var Teletype Model 33 en av de viktigaste länkarna mellan människa och dator. Den användes i kontor, laboratorier, skolor och datorhallar världen över och kom att påverka allt från teckenkodning till hur operativsystem fungerar än i dag.

    En skrivmaskin för den digitala tidsåldern

    Teletype Model 33 utvecklades av Teletype Corporation och introducerades 1963 som en lågkostnadsmodell för lättare kontorsbruk. Den var mindre, billigare och enklare än tidigare teleprintrar och kostade omkring 1 000 dollar vid lanseringen, vilket gjorde den tillgänglig för betydligt fler användare än tidigare.

    Maskinen fungerade både som tangentbord och skrivare. Varje tecken som skickades eller togs emot skrevs direkt på papper. Det innebar att all kommunikation blev fysisk: datorns svar låg bokstavligen i en pappersremsa framför operatören.

    Över 600 000 exemplar tillverkades, vilket gjorde Model 33 till en av de mest spridda dataterminalerna i historien.

    ASCII blir verklighet i praktiken

    Teletype Model 33 var en av de första kommersiella produkterna som använde den nystandardiserade teckenkodningen ASCII. Det var avgörande för att olika datorer och kommunikationssystem skulle kunna prata med varandra på ett enhetligt sätt.

    Flera kontrolltecken fick sin praktiska betydelse genom just denna maskin. Koder som Ctrl-G (BEL), Ctrl-S och Ctrl-Q användes för uppmärksamhet och flödeskontroll och lever kvar än i dag. Även begreppet ”teletype” lever kvar i Unix-systemens filnamn för terminaler, till exempel /dev/tty.

    Tangentbordet stödde dock endast versaler. Små bokstäver och flera specialtecken saknades, vilket påverkade hur tidiga programspråk, kommandon och användargränssnitt utformades.

    Terminalen som byggde datorvärlden

    Under 1960- och 1970-talen var Teletype Model 33 standardterminal för många minidatorer. Den användes tillsammans med maskiner från tillverkare som Digital Equipment Corporation och var ofta det enda sättet att kommunicera med datorn.

    Programmering skedde långsamt och sekventiellt. Kod skrevs rad för rad och varje misstag skrevs obönhörligt ut på papper. Denna begränsning bidrog till ett textbaserat, effektivt arbetssätt som kom att prägla operativsystem som UNIX.

    Även internethistorien passerar här. När Ray Tomlinson 1971 valde tecknet @ för e-postadresser gjorde han det helt enkelt för att det fanns på Model 33-tangentbordet och sällan användes till annat.

    Mekanik, pappersremsor och olja

    Allt i Model 33 drevs av en enda elmotor som gick konstant så länge maskinen var påslagen. Den mekaniska konstruktionen krävde regelbunden smörjning på hundratals punkter. Ljudnivån var hög och ökade markant vid utskrift eller hålremsstansning.

    Den vanligaste varianten, Model 33 ASR, hade läsare och stans för åttahåls pappersremsa. Program och data kunde lagras, kopieras och laddas genom remsor med hål, ett tidigt men förvånansvärt robust lagringsmedium.

    När glas ersatte papper

    Mot slutet av 1970-talet började bildskärmsbaserade terminaler bli billigare tack vare integrerade kretsar och halvledarminnen. Så kallade ”glass teletypes” kunde visa text snabbare, tystare och utan att producera enorma mängder papper.

    Videoterminaler som ADM-3A och senare VT100 tog snabbt över marknaden. År 1981 upphörde tillverkningen av Teletype Model 33, även om många maskiner fortsatte användas flera år därefter.

    Ett arv som fortfarande lever

    Trots sin långsamhet och sitt mekaniska slitage lade Teletype Model 33 grunden för hur människor interagerar med datorer via text. Terminalfönster, kommandorader, styrtecken och till och med e-postadresser bär spår av denna maskin.

    Varje gång ett kommando skrivs och avslutas med Enter finns ett direkt arv från en tid då datorer svarade med skrammel, vibrationer och en ny rad text på papper.

    Innehålle på youtube

    Teletype Model 33 – faktaruta
    Typ
    Elektromekanisk teleprinter / dataterminal
    Lanserad
    1963
    Tillverkare
    Teletype Corporation
    I produktion
    1963–1981
    Varianter
    33 ASR (tangentbord + utskrift + hålremsläsare/stans), 33 KSR (tangentbord + utskrift), 33 RO (endast mottagning/utskrift)
    Teckenkod
    ASCII (7-bit) med paritet + stoppbitar
    Hastighet (typiskt)
    10 tecken/sek ≈ 100 ord/min
    Gränssnitt
    Ofta 20 mA strömslinga (seriellt), samt telefonbaserade CCU-varianter
    Kända avtryck
    Populariserade “TTY”-begreppet, påverkade styrtecken som XON/XOFF, och @-tecknet blev känt via tidig e-post.

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Emacs – textredigeraren som blev ett helt universum

    Emacs är en av datorvärldens mest långlivade och mytomspunna textredigerare. Född på 1970-talet i akademiska datorsalar har den vuxit från ett tekniskt hjälpmedel till ett helt ekosystem för skrivande, programmering och informationshantering. För vissa är Emacs bara ett verktyg – för andra är det en livslång arbetsmiljö, formad efter användarens egna idéer och behov.

    Om du någon gång har hört uttrycket att vissa textredigerare känns som “ett helt operativsystem”, så är chansen stor att det handlade om Emacs. Emacs är inte bara ett program för att skriva och redigera text – det är en hel familj av redigerare som förenas av en idé: att användaren ska kunna bygga om verktyget efter sin egen hjärna.

    Det kan låta överdrivet, men Emacs har i årtionden lockat programmerare, forskare, skribenter och teknikentusiaster just för att det inte nöjer sig med att vara “lagom”. Emacs vill vara formbart.

    Från 1970-talets terminaler till dagens datorer

    Emacs föddes i mitten av 1970-talet i en miljö som i efterhand nästan blivit mytisk: MIT AI Lab. Där arbetade man på stordatorer (som PDP-10) och använde en äldre textredigerare som hette TECO. TECO var inte som moderna redigerare där du bara skriver och ser texten direkt. I stället växlade man mellan olika lägen: ett för att skriva text och ett för att ge kommandon.

    Det var i denna värld som David A. Moon och Guy L. Steele Jr. 1976 skapade de första Emacs-varianterna – som en samling makron för TECO. Namnet EMACS kom från “Editor MACros” (eller “Editing MACroS”, beroende på vilken källa man följer). Idén var enkel men kraftfull: om du ändå sitter och hackar ihop makron hela tiden, varför inte göra en redigerare där det är normalt att bygga ut den?

    “Det extensibla” som blev identiteten

    Det som skiljer Emacs från många andra redigerare är att den inte bara låter dig ställa in färger och genvägar. Den låter dig lägga till helt nya funktioner som om de alltid hade funnits där.

    Därför brukar Emacs beskrivas som extensibel, anpassningsbar, självdokumenterande och en redigerare där ändringar syns direkt på skärmen när de görs.

    Lisp: hjärnan i Emacs

    Emacs är starkt kopplad till Lisp. I moderna Emacs-implementationer finns en Lisp-dialekt (i GNU Emacs heter den Emacs Lisp) som gör att användaren kan definiera nya kommandon, ändra befintliga och bygga små “appar” i redigeraren.

    Poängen är att Emacs inte bara har plugins som ett extra lager. Många av dess funktioner är skrivna i Lisp, vilket gör att gränsen mellan redigerare och programmeringsmiljö suddas ut.

    Kommandon, makron och muskelminne

    Emacs har tusentals kommandon, och användare kan dessutom spela in sina egna arbetsflöden som tangentbordsmakron: du gör något en gång, spelar in, och låter Emacs upprepa det.

    Det finns också ett särskilt sätt att “prata” om tangenttryckningar, där Ctrl och Meta (ofta Alt) skrivs som korta prefix. Det är därför Emacs-kulturen ibland låter som magiska formler.

    Fönster är inte fönster

    En klassisk Emacs-detalj är att den använder ord på ett annorlunda sätt än moderna gränssnitt. Det som många program kallar fönster kan Emacs kalla frames, och det som många kallar paneler/splitar kan Emacs kalla windows.

    Det är en rest av historien, men också ett tecken på hur Emacs alltid byggts på sina egna begrepp.

    Emacs som livsmiljö

    Många använder Emacs till långt mer än kod: filhantering, fjärrredigering över SSH, e-post, anteckningar och planering, Git, RSS – och även spel som Tetris.

    Det finns ett gammalt skämt: Emacs är ett bra operativsystem, men det saknar en bra textredigerare. Skämtet är orättvist, men fångar känslan av att Emacs kan bli en hel arbetsmiljö.

    Editor wars och “Kyrkan Emacs”

    Emacs är, tillsammans med vi, en av de två stora symbolerna i de klassiska “editor wars”. Konflikten är mest på skoj, men den har blivit en del av datorkulturen.

    Richard Stallman har också drivit med detta genom “Church of Emacs”, en parodireligion där man skojar om vi som “editorn av odjuret”. Mest humor – men också ett exempel på hur Emacs är mer än bara teknik.

    Varför lever Emacs fortfarande?

    Emacs är gammalt, men inte föråldrat. Det lever vidare eftersom grundidén fortfarande är modern: verktyget ska kunna växa med användaren.

    När många program idag är strömlinjeformade och stängda, är Emacs motsatsen: ett verktyg som säger “du bestämmer hur jag ska fungera”.

    Emacs är inte bara en textredigerare. Det är en redigerare som låter dig bygga din egen redigerare.

    Emacs sida på wiki.linux.se

    https://wiki.linux.se/index.php/Emacs

    Faktaruta: Emacs
    Typ
    Familj av textredigerare (med fokus på extensibilitet)
    Ursprung
    MIT AI Lab, mitten av 1970-talet
    Första Emacs
    TECO-makron (1976), av David A. Moon och Guy L. Steele Jr.
    Kändaste variant
    GNU Emacs
    Styrka
    Extensibel och anpassningsbar med Emacs Lisp
    Typiska användningsområden
    Programmering, textredigering, anteckningar (Org-mode), Git (Magit), fjärrredigering (TRAMP)
    Kuriosa
    Känd från “editor wars” (Emacs vs vi) och “Church of Emacs” som parodisk kulturreferens

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • VT100 – terminalen som gav datorer ett gemensamt språk

    I slutet av 1970-talet stod datorvärlden inför ett problem som i dag kan verka osynligt: datorer kunde inte ”tala samma språk” när det gällde text på skärm. Varje terminal hade sina egna regler för hur markören flyttades, hur skärmen rensades och hur text formaterades. När Digital Equipment Corporation lanserade VT100 år 1978 förändrades detta i grunden. Terminalen blev inte bara en försäljningssuccé – den lade grunden för den standard som än i dag styr hur terminalfönster fungerar i moderna operativsystem.

    När vi i dag öppnar ett terminalfönster i Linux, macOS eller Windows och skriver kommandon, flyttar markören eller ändrar textens utseende, bygger allt detta på teknik som är över fyra decennier gammal. En av de viktigaste orsakerna till detta är DEC VT100, en datorterminal som lanserades 1978 och som kom att forma hur människor kommunicerar med datorer än i dag.

    Från glasteletyp till smart terminal

    Under 1960- och 70-talen användes datorer främst via enkla textterminaler. Många fungerade i praktiken som elektroniska skrivmaskiner: texten skrevs ut rad för rad och kunde knappt redigeras. Dessa kallades ibland för ”glasteletyper”. Mer avancerade system, som IBM:s terminaler, hade fler funktioner men krävde dyra styrenheter och speciallösningar.

    Digital Equipment Corporation (DEC) valde en annan väg. Med terminaler som VT50 och VT52 visade företaget att en relativt billig terminal kunde vara ”smart” – den kunde själv hantera skärmen, flytta markören och rulla text. VT100 tog detta koncept ett stort steg vidare.

    ANSI-koder – ett gemensamt språk för textterminaler

    Den stora revolutionen med VT100 var stödet för den nya standarden ANSI X3.64. Standarden definierade så kallade escape-sekvenser: korta kontrollkoder som kunde styra hur text visades på skärmen. Med dem kunde program flytta markören, rensa delar av skärmen, byta textstil och mycket mer.

    Tidigare hade nästan varje terminaltillverkare sina egna styrkoder, vilket gjorde program svåra att flytta mellan system. VT100 visade att ANSI-standarden gick att implementera i billig hårdvara. Resultatet blev att ANSI snabbt blev de facto-standard – och samma principer används fortfarande i moderna terminalemulatorer.

    En terminal med egen processor

    VT100 var tekniskt avancerad för sin tid. Den innehöll en Intel 8080-mikroprocessor, eget RAM och ROM samt icke-flyktigt minne för inställningar. Terminalen var alltså inte bara en ”dum” skärm, utan en liten dator i sig.

    Detta möjliggjorde funktioner som:

    • 80 kolumner × 24 rader som standard
    • 132-kolumnsläge för bred text
    • Mjuk rullning, där texten gled istället för att hoppa
    • Textattribut som fet stil, understrykning, blinkning och omvänd video
    • Specialtecken för boxar och formulär

    All konfiguration skedde via menyer direkt på skärmen, vilket var ovanligt användarvänligt för slutet av 1970-talet.

    En enorm kommersiell framgång

    VT100 och dess efterföljare blev en stor försäljningssuccé. Särskilt modeller som VT102 spreds snabbt i universitet, forskningsmiljöer och företag. DEC blev under flera år världens ledande tillverkare av datorterminaler.

    Totalt såldes över sex miljoner terminaler i VT-serien, en anmärkningsvärd siffra för en produktkategori som i dag nästan helt har försvunnit.

    En hel familj – och mer än bara terminaler

    VT100 blev också grunden för en hel produktfamilj. DEC tog vara på det rymliga chassit och byggde varianter med extra funktioner:

    • enklare och billigare modeller
    • terminaler med tidig grafik
    • terminaler med formulär- och blockläge
    • till och med kompletta minidatorer inbyggda i terminalhöljet

    I vissa fall suddades gränsen helt ut mellan terminal och dator.

    Ett arv som fortfarande lever

    Även om de fysiska VT100-terminalerna sedan länge är museiföremål lever deras arv kvar. Nästan alla moderna terminalprogram efterliknar fortfarande VT100 eller dess efterföljare. Kommandon som ls, top, vim och emacs förutsätter i praktiken ett VT100-liknande beteende.

    VT100 var mer än en produkt – den blev ett gemensamt språk mellan människa och dator.
    Det är därför en terminal från 1978 fortfarande påverkar hur vi arbetar vid datorer i dag.

    Filmer på youtube om DEC VT100

    VT100 – Faktaruta
    Tillverkare
    Digital Equipment Corporation (DEC)
    Typ
    Dator-/videoterminal
    Lanserad
    1978 (augusti)
    CPU
    Intel 8080
    Skärm
    12″ CRT, 80×24 eller 132×14 tecken
    Tangentbord
    83-tangenters, löstagbart (högtalare i tangentbordet)
    Anslutning
    RS-232 seriell (tillval: 20 mA strömslinga)
    Minne
    3 KB RAM, 8 KB ROM, 175 byte NVRAM
    Föregångare
    VT50 (VT52-familjen)
    Efterföljare
    VT220 / VT200-serien (från 1983)
    Varför viktig?
    Tidigt, brett stöd för ANSI escape-koder – blev grund för modern terminalstandard.

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • ABC 1600 – Sveriges Unix-dröm i supermikroformat

    ABC 1600 var inte bara en dator – den var ett djärvt svenskt tekniksprång. När den lanserades 1985 presenterades den som en avancerad arbetsstation med Unix-stöd, kraftfull grafik och multitaskingförmåga långt före sin tid. Med Motorola 68008-processor, sofistikerad minneshantering och vridbar högupplöst monokrom skärm riktade den sig mot ingenjörer och professionella användare. Trots imponerande teknik blev den aldrig någon försäljningssuccé, men har i efterhand fått kultstatus som ett av de mest ambitiösa svenskutvecklade datorprojekten någonsin.

    När ABC 1600 lanserades 1985 var det inte bara ännu en dator. Det var en svensk ingenjörsdröm om framtiden – en Unix-baserad arbetsstation som skulle ta upp kampen mot amerikanska jättar. Med kraftfull Motorola 68008-processor, avancerad minneshantering och monokrom grafik med vridbar skärm riktade den sig mot professionella användare inom teknik och industri. Datorn var både sofistikerad och före sin tid, med finesser som blitterkrets för snabba grafiska operationer och ett fönstersystem utvecklat vid universitetet.

    Trots sin tekniska briljans blev ABC 1600 aldrig en kommersiell succé. Målet var 5 000 sålda enheter för lönsamhet, men verkligheten landade på cirka 400 exemplar. Visionen om svenska Unix-arbetsstationer dog när Nokia tog över Luxor – och med den avslutades ett av de mest ambitiösa datorprojekten i svensk industrihistoria.

    Men än idag fascinerar ABC 1600 entusiaster. Den visar hur långt fram svensk datorteknik kunde vara – och hur stor skillnaden kan vara mellan teknisk innovation och marknadens behov.

    Teknisk fakta – ABC 1600

    • Tillverkare: Luxor (i samarbete med Dataindustrier)
    • Lanseringsår: 1985
    • Processor (CPU): Motorola 68008, 16-bitars kärna med 8-bitars databuss
    • Minne: 1 MB RAM (med MAC – Memory Access Controller för minnesskydd och multitasking)
    • Adressrymd: Utökad till 2 MB (primärminne + grafikminne + minnesmappad I/O)
    • Minneshantering: Segment om 32 kB och sidor om 2 kB, 16 olika processområden (task 0–15) med hårt minnesskydd
    • DMA: 3 × Zilog Z8410 DMA-kontrollers (expansionsbuss/floppy, serieportar, hårddisk)
    • Kommunikation / I/O-kretsar: Zilog Z8536 CIO (timers + I/O), Zilog Z8530 SCC (synkron seriell kommunikation), Zilog Z80A DART (asynkron seriell kommunikation)
    • Grafik: Monokrom, 768 × 1024 pixlar, skärm vridbar mellan porträtt/landskap
    • Grafikminne: 128 kB dedikerat VRAM
    • Grafikstyrning: UMC UM6845E CRT-kontroller + hårdvarublitter (“mover”)
    • Blitter: Hårdvaru-flytt av rektangulära områden, fönsterhantering och teckenkopiering från “osynligt” grafikminne, ca 26 megapixlar/s i snitt
    • Operativsystem: ABCenix (OEM-variant av D-NIX, Unix-liknande OS)
    • Lokal grafikmiljö: Eget fönstersystem utvecklat i samarbete med Linköpings tekniska högskola
    • Lagring: Floppystation(er) + hårddisk (styrd via egen DMA-kanal)
    • Expansionsbussar: 4680-buss och ABC-buss för externa kort och systemexpansion
    • Typ: Enanvändar-arbetsstation / supermikro med Unix-stöd
    • Cirka pris vid lansering: ~47 000 kr (1985 års penningvärde)
    • Producerad volym: runt 400 exemplar totalt

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare