Etikett: VIC-20

  • Commodores diskettstationer: från kontorsmaskin till hemdator

    Commodores diskettstationer var långt mer än enkla tillbehör. Från stora 8-tumsstationer för PET- och CBM-datorer till den klassiska 1541 för Commodore 64 och den mer avancerade 1571 för Commodore 128 speglar de hela utvecklingen från kontorsdator till hemdator. Varje modell hade sin egen målgrupp, sina tekniska lösningar och sina begränsningar – och tillsammans visar de hur viktig lagringen var för att göra datorn användbar i vardagen.

    När Commodore-datorerna slog igenom var själva datorn bara halva berättelsen. Den andra halvan stod ofta bredvid: diskettstationen. Den avgjorde hur snabbt program kunde laddas, hur mycket data man kunde spara och vilka maskiner som kunde användas i praktiskt arbete.

    I Commodores värld var diskettstationen ofta mer än bara en enkel läsare. Många modeller hade egen processor, eget minne och ett eget diskoperativsystem. Det gjorde dem tekniskt avancerade, men ibland också dyra, långsamma eller knepiga att få helt kompatibla mellan olika datorfamiljer.

    Här följer modellerna i ungefär kronologisk och teknisk utvecklingsordning, från de stora IEEE-488-stationerna för PET/CBM-systemen till de mer hemdatorinriktade modellerna för C64, Plus/4 och C128.

    Commodore 8060, 8061 och 8062 – åttatumsteknik för proffsanvändare

    Commodore 8060-serien hör till den äldre och mer affärsinriktade delen av Commodores datormiljö. Här handlar det inte om den lilla 5,25-tumsdisketten som många förknippar med Commodore 64, utan om stora 8-tumsdisketter – ett format som var vanligare i kontors- och minidatormiljöer.

    8060 var modellen med en diskettstation, medan 8061 och 8062 hade två enheter. De var avsedda för Commodores PET- och CBM-system och anslöts via parallell IEEE-488, samma typ av buss som många av Commodores tidigare professionella tillbehör använde.

    Kapaciteten var hög för sin tid. 8060 lagrade omkring 750 kB per disk, 8061 omkring 800 kB per disk och 8062 totalt omkring 1,6 MB. I en tid då många hemdatorägare fortfarande använde kassettband eller betydligt mindre diskettformat var detta mycket lagringsutrymme.

    Tekniskt var de också avancerade. Varje enhet i serien innehöll två MOS 6502-processorer och körde CBM DOS 2.7. Det gjorde diskettstationen till mer än ett passivt lagringsmedium: den hade egen logik för att styra läsning, skrivning och filsystem.

    De fungerade främst med PET, Commodores 4000- och 8000-serier samt CBM-II/B128. Med IEEE-488-adapter kunde även maskiner som Commodore 64, Commodore 128 och VIC-20 använda dem, men det var inte deras naturliga hemmamiljö.

    Commodore 2031, 4031 och 2031LP – bron mellan PET och hemdatorerna

    Commodore 2031 och 4031 var 5,25-tumsdiskettstationer med en enhet, avsedda för PET/CBM-världen. De använde, precis som 8060-serien, parallell IEEE-488. I praktiken kan de ses som enklare enhetsbaserade släktingar till de större dubbla stationerna Commodore 2040 och 4040.

    De lagrade cirka 170 kB per disk, alltså ungefär samma kapacitet som den senare och mycket mer kända 1541. Skillnaden låg framför allt i gränssnittet och målgruppen. 2031 och 4031 hörde hemma i den professionella Commodore-miljön med PET, 4000-serien, 8000-serien och B128.

    2031LP var en lågprofilmodell. Den var funktionellt lik 2031 men hade ett lägre, ljusare chassi som påminde mer om senare hemdatorstationer.

    Det intressanta med 2031-familjen är att den visar övergången mellan två världar: Commodores företagsdatorer med IEEE-488 och de kommande hemdatorerna där billigare seriella lösningar blev vanligare.

    Commodore 1541 – folkhemmets diskettstation

    När Commodore 64 blev en av världens mest sålda hemdatorer blev Commodore 1541 dess mest kända följeslagare. Den lanserades 1982, använde 5,25-tumsdisketter, lagrade 170 kB och körde CBM DOS 2.6. Den hade en MOS 6502 på 1 MHz, 2 kB RAM och 16 kB ROM. Den var avsedd för Commodore 64 och VIC-20.

    1541 var tekniskt sett ganska speciell. Den hade egen processor och ett eget diskoperativsystem, vilket gjorde den ovanligt självständig jämfört med många andra hemdatorers diskettstationer. Samtidigt blev den beryktad för sin långsamhet. Den använde en seriell variant av IEEE-488-bussen, men överföringshastigheten var låg jämfört med de parallella PET/CBM-lösningarna.

    Trots detta blev 1541 en ikon. Den var inte bara ett lagringsmedium utan en del av hela C64-kulturen. Spel, demoscenen, kopieringsprogram, fastloaders och diskverktyg kretsade ofta kring just 1541:ans begränsningar och möjligheter.

    Den hade också praktiska problem. Tidiga versioner kunde vara opålitliga, och vissa modeller fick rykte om sig att vara varma, högljudda eller känsliga för feljustering. Men eftersom C64 sålde i enorma mängder blev 1541 ändå den diskettstation som många förknippar starkast med Commodore.

    Commodore 1551 – snabb men låst till Plus/4-familjen

    Commodore 1551, ursprungligen introducerad som SFS 481, var en 5,25-tumsdiskettstation för Commodore Plus/4. Den liknade 1541 till kapacitet och grundläggande funktion, men anslöts på ett helt annat sätt: via datorns cartridge-port. Det gav snabbare åtkomst än den vanliga C64/1541-kombinationen.

    Kapaciteten var ungefär densamma som hos 1541: cirka 170 kB på en 5,25-tumsdiskett. Den var alltså inte revolutionerande när det gällde lagringsutrymme, men den var snabbare i praktisk användning tack vare sitt gränssnitt.

    1551 hade dock ett stort problem: den var bunden till Plus/4-familjen. Commodore planerade enligt materialet ett gränssnitt som skulle göra den användbar även med Commodore 64, men det släpptes aldrig. Därför blev 1551 en snabb men ganska smal sidogren i Commodores diskettfamilj.

    Den fungerade främst med Commodore Plus/4 och Commodore 16. För C64-ägare var 1541 fortfarande den naturliga stationen.

    Commodore 1571 – den seriösa partnern till Commodore 128

    Commodore 1571 kom 1985 och var tänkt som en mer avancerad diskettstation för Commodore 128. Den använde 5,25-tumsdisketter men kunde, till skillnad från 1541 och 1551, använda båda sidorna av en diskett utan att användaren behövde vända den manuellt. Det gav omkring 360 kB per diskett, eller ungefär 340 kB i praktiskt Commodore-format.

    Den stora nyheten var inte bara kapaciteten. 1571 kunde hantera både Commodores GCR-format och MFM-format. Det var viktigt eftersom Commodore 128 hade stöd för CP/M, och CP/M-världen använde andra diskformat än Commodores äldre hemdatorer. Med 1571 kunde C128 därför läsa och skriva flera samtida CP/M-format, och med särskild programvara kunde man även utbyta data med MS-DOS-formaterade disketter.

    1571 var också snabbare än tidigare Commodore-stationer när den användes med Commodore 128. Den stödde C128:ans så kallade burst mode, vilket gav betydligt högre överföringshastighet än den långsamma 1541-lösningen. Däremot fungerade inte denna snabbare överföring på samma sätt med äldre Commodore-maskiner.

    Kompatibiliteten var ändå en av modellens styrkor. Den fungerade med Commodore 128 och Commodore 64, och kunde läsa vanliga ensidiga 1541-disketter. När den användes med en C64 eller äldre maskiner gick den normalt i ensidigt läge, medan den med C128 kunde använda sitt dubbelsidiga läge.

    1571 var inte helt perfekt på låg nivå. Vissa program med avancerat kopieringsskydd kunde ha problem, eftersom 1571 inte var hundraprocentigt identisk med 1541 i alla detaljer. Men för seriös användning, CP/M, text, databaser och filhantering var den ett stort steg framåt.

    Commodore 1581 – när 3,5-tumsdisketten nådde Commodore

    Commodore 1581 kom 1987 och markerade ett tydligt steg framåt. Den använde 3,5-tumsdisketter, var dubbelsidig och dubbel densitet, och lagrade omkring 800 kB. Det var en stor förbättring jämfört med 1541, 1551 och 1571.

    1581 var främst avsedd för Commodore 64 och Commodore 128, men fungerade även med Plus/4, Commodore 16 och VIC-20. Den hade en MOS 6502 på 2 MHz, 8 kB RAM och 32 kB ROM, samt CBM DOS 10.0.

    Den stora praktiska fördelen var kapaciteten. Med 1581 fick användaren mycket mer plats på en modernare och tåligare diskett. Den stödde också burst mode med Commodore 128, vilket gav betydligt snabbare överföring än en vanlig 1541 på C64. Däremot var den inte fullständigt kompatibel med alla äldre program. Spel och program som gick direkt på låg nivå mot 1541:ans diskformat kunde få problem, eftersom 1581 hade ett annat fysiskt format och annan intern uppbyggnad.

    1581 blev därför särskilt uppskattad bland mer avancerade användare, BBS-operatörer och de som hanterade större datamängder, snarare än bland spelare som behövde maximal 1541-kompatibilitet.

    Översikt över modellerna

    ModellLanseringDiskformatKapacitetGränssnittPassade främst till
    Commodore 8060Tidigt 1980-tal8 tumca 750 kBIEEE-488PET, 4000/8000-serien, CBM-II/B128
    Commodore 8061/8062Tidigt 1980-tal8 tum, dubbla enheterupp till ca 1,6 MBIEEE-488PET, 4000/8000-serien, CBM-II/B128
    Commodore 2031/4031Tidigt 1980-tal5,25 tumca 170 kBIEEE-488PET/CBM, 4000/8000-serien, B128
    Commodore 154119825,25 tumca 170 kBSeriell Commodore-bussCommodore 64, VIC-20
    Commodore 155119845,25 tumca 170 kBCartridge-portCommodore Plus/4, Commodore 16
    Commodore 157119855,25 tum, dubbelsidigca 340–360 kBSeriell Commodore-bussCommodore 128, Commodore 64
    Commodore 158119873,5 tumca 790–800 kBSeriell Commodore-bussC128, C64, Plus/4, C16, VIC-20

    Varför diskettstationerna var så viktiga

    I dag tänker vi ofta på lagring som något passivt: ett USB-minne, en SSD eller ett minneskort. Hos Commodore var diskettstationen däremot ofta en intelligent apparat. Den hade egen processor, eget minne och egen programvara. Det gjorde att mycket av arbetet kunde skötas av själva stationen.

    Det var både en styrka och en svaghet. Styrkan var flexibiliteten. En Commodore-diskettstation kunde i praktiken programmeras och utnyttjas på oväntade sätt. Svagheten var att kompatibilitet och hastighet ofta blev komplicerade.

    1541 blev långsam men extremt spridd. 1551 blev snabbare men fastlåst till en mindre datorfamilj. 1571 blev den mer seriösa C128-stationen med dubbelsidigt format, CP/M-stöd och bättre hastighet. 1581 blev rymligare och modernare, men inte perfekt för äldre spel som förväntade sig exakt 1541-beteende.

    Sammanfattning

    Commodores diskettstationer speglar hela företagets utveckling. De tidiga 8060- och 2031-modellerna hörde hemma i en professionell PET/CBM-värld med IEEE-488 och kontorsprägel. 1541 blev massmarknadens diskettstation, nära knuten till Commodore 64. 1551 var ett försök att ge Plus/4-familjen en snabbare lösning. 1571 blev den naturliga följeslagaren till Commodore 128 och öppnade dörren mot CP/M och dubbelsidig lagring. 1581 tog slutligen Commodore in i 3,5-tumsepoken med större kapacitet och bättre möjligheter för seriös användning.

    Tillsammans visar modellerna hur lagring gick från stor och dyr kontorsutrustning till något som kunde stå på skrivbordet hemma bredvid en C64 eller C128. Det var inte bara en teknisk utveckling, utan också en del av hur datorn blev vardag.

    Teknisk fakta: Commodores diskettstationer

    TypExterna diskettstationer för Commodore-datorer
    Vanliga modeller8060, 8061, 8062, 2031, 4031, 1541, 1551, 1571 och 1581
    Diskformat8 tum, 5,25 tum och 3,5 tum
    KapacitetFrån cirka 170 kB till omkring 800 kB per diskett, beroende på modell
    GränssnittIEEE-488, seriell Commodore-buss eller cartridge-port
    ProcessorMånga modeller hade egen MOS 6502-processor
    Operativsystem i enhetenCBM DOS, till exempel 2.6, 2.7, 3.0 och 10.0
    Passade tillPET/CBM, VIC-20, Commodore 64, Commodore 128, Commodore 16 och Plus/4
    Särskilt känd modellCommodore 1541, den klassiska diskettstationen till Commodore 64

    Commodores diskettstationer var ofta små datorer i sig själva, med egen processor, minne och diskoperativsystem. Det gjorde dem tekniskt avancerade, men ibland också långsamma eller svåra att kombinera mellan olika Commodore-system.

    Innehåll ifrån youtube om Commores diskettstationer

    Teknisk fakta: Commodores diskettstationer

    Typ Externa diskettstationer för Commodore-datorer
    Vanliga modeller 8060, 8061, 8062, 2031, 4031, 1541, 1551, 1571 och 1581
    Diskformat 8 tum, 5,25 tum och 3,5 tum
    Kapacitet Från cirka 170 kB till omkring 800 kB per diskett, beroende på modell
    Gränssnitt IEEE-488, seriell Commodore-buss eller cartridge-port
    Processor Många modeller hade egen MOS 6502-processor
    Operativsystem i enheten CBM DOS, till exempel 2.6, 2.7, 3.0 och 10.0
    Passade till PET/CBM, VIC-20, Commodore 64, Commodore 128, Commodore 16 och Plus/4
    Mest känd modell Commodore 1541, den klassiska diskettstationen till Commodore 64

    Commodores diskettstationer var ofta små datorer i sig själva, med egen processor, minne och diskoperativsystem. Det gjorde dem tekniskt avancerade, men ibland också långsamma eller svåra att kombinera mellan olika Commodore-system.

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Commodore MPS-801 och MCS-801

    Commodore MPS-801 och MCS-801 är matrisskrivare från mitten av 1980-talet avsedda för hemdatorer från Commodore. MPS-801 var en monokrom skrivare, medan MCS-801 erbjöd färgutskrift. Modellerna tillverkades av det japanska företaget Seikosha och användes främst tillsammans med datorer som VIC-20, Commodore 64, Commodore 16 och Plus/4.

    Commodore MPS-801 och MCS-801 är matrisskrivare som lanserades omkring 1984 för användning tillsammans med hemdatorer från Commodore, såsom VIC-20, Commodore 64 och Plus/4. Modellerna tillhör samma skrivarfamilj där MPS-801 är den monokroma grundversionen, medan MCS-801 är en färgkapabel vidareutveckling.

    Beteckningen MPS står för Matrix Printer System. För färgmodellen användes beteckningen MCS, vilket i marknadsföringen tolkades som Matrix Colour System. Skrivarna blev vanliga tillbehör i hemmiljöer under 1980-talet, där de användes för utskrift av programlistor, dokument, grafik och diagram.

    Ursprung och tillverkning

    Trots Commodore-namnet utvecklades och tillverkades skrivarna inte av Commodore själva. Produktionen sköttes av det japanska företaget Seikosha, ett dotterbolag till Seiko. Samma grundkonstruktion såldes även under namnet Seikosha GP-500 VC.

    Vid tiden var Seikosha en av världens största skrivartillverkare och levererade även skrivare till andra hemdatortillverkare, bland annat Atari. Konstruktionen i MPS-801- och MCS-801-serien är därför representativ för japansk skrivarteknik från början av 1980-talet.

    Anslutning och papper

    Skrivarna anslöts till datorn via Commodores seriella buss och använde ändlöst tractorpapper. Pappersbredden kunde variera mellan cirka 4,5 och 10 tum. Manuell pappersmatning skedde med hjälp av ett mekaniskt handhjul på skrivarens högra sida, kompletterat med en knapp för radmatning.

    Utskriftsteknik

    Både MPS-801 och MCS-801 använde Seikoshkas så kallade Unihammer-system. Till skillnad från traditionella nålskrivare saknades individuella nålar i skrivhuvudet. I stället pressades pappret mot ett rutnät av metallameller bakom färgbandet, vilket skapade punkterna i utskriften.

    Denna konstruktion var mekaniskt robust men gav upphov till ett mycket högt ljud. Skrivarna är kända för sitt metalliska smatter, vilket blev ett karakteristiskt inslag i många hem under 1980-talet.

    MPS-801

    MPS-801 var den ursprungliga monokroma modellen. Den använde en teckenmatris på 6 × 7 punkter och hade en utskriftshastighet på cirka 50 tecken per sekund. På grund av den begränsade vertikala upplösningen kunde bokstäver med nedstaplar, såsom g, p och y, inte återges korrekt.

    Skrivaren stödde endast enkelriktad utskrift, vilket innebar att utskrift skedde endast när skrivhuvudet rörde sig från vänster till höger. Vid återgång skrevs ingenting, vilket gjorde modellen långsam jämfört med senare bidirektionella skrivare.

    MCS-801

    MCS-801 var färgvarianten i samma skrivarfamilj och erbjöd utskrift i sju färger: svart, cyan, purpur, röd, gul och grön. Teckenmatrisen var 8 × 8 punkter, vilket gav bättre läsbarhet och möjlighet att korrekt återge både versaler och gemener.

    Utskriftshastigheten var cirka 38 tecken per sekund, något lägre än hos MPS-801. Commodore marknadsförde MCS-801 särskilt för utskrift av diagram, histogram och cirkeldiagram samt för dokument där färg kunde användas för att markera rubriker och viktiga textavsnitt.

    Tecken och grafik

    Båda modellerna kunde skriva hela ASCII-teckenuppsättningen samt Commodores PET-grafiktecken. Inverterade tecken och punktgrafik stöddes, vilket gjorde skrivarna användbara både för textbaserade dokument och för enklare grafiska utskrifter.

    Tekniska egenskaper i sammanfattning

    Utskriftsmetoden var slagbaserad matrisskrift med Unihammer-teknik. Teckenmatrisen var 6 × 7 punkter för MPS-801 och 8 × 8 punkter för MCS-801. Pappersmatningen skedde via tractor och skrivarna klarade original samt en till två karbonkopior beroende på inställning och papperstyp.

    MCS-801 hade måtten cirka 141,8 mm i höjd, 477,5 mm i bredd och 348,5 mm i djup samt en vikt på omkring 5,2 kg. Nätspänningen var 220/240 volt vid 50 eller 60 hertz.

    Betydelse

    Commodore MPS-801 och MCS-801 spelade en viktig roll under hemdatordatorernas genombrottsperiod. För många användare var detta den första skrivaren de ägde, och den gjorde det möjligt att använda hemdatorn som ett praktiskt verktyg för arbete, studier och kreativt skapande.

    I dag betraktas skrivarna som typiska exempel på 1980-talets hemdatorteknik och är uppskattade samlarobjekt, inte minst för sin robusta konstruktion och sitt karakteristiska ljud.

    Innehåll på youtube

    Fakta – Commodore MPS-801 / MCS-801
    Typ: Matrisskrivare (slagbaserad dot matrix)
    Tillverkare: Commodore (tillverkad av Seikosha)
    Lanserad: ca 1984
    Papper: Tractor (ändlöst), 4½–10 tum
    MPS-801
    Teckenmatris: 6×7 punkter
    Hastighet: ca 50 tecken/sek
    Utskrift: Enkelriktad
    MCS-801 (färg)
    Teckenmatris: 8×8 punkter
    Hastighet: 38 CPS
    Färger: svart, cyan, purpur (magenta), röd, gul, grön
    Mått (H×B×D): 141,8 × 477,5 × 348,5 mm
    Vikt: ca 5,2 kg
    Ström: 220/240 V, 50/60 Hz

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Jack Tramiel tar över Atari – ett nytt priskrig hotar

    Jack Tramiel, mannen bakom Commodores framgångar och det brutala priskriget på den amerikanska hemdatormarknaden, har köpt Atari för 240 miljoner dollar. Med löften om billigare datorer och nya produkter redan till julen ger han sig nu in i kampen mot både Apple och sitt tidigare företag – med samma hårdföra affärsmetoder som gjort honom både fruktad och framgångsrik.

    Jack Tramiel, Commodores grundare och den oomstridde segraren på USA:s hemdatormarknad, har köpt Atari från Warner Communications för 240 miljoner dollar. Affären markerar slutet på Warners tid som datorägare – och början på vad många bedömare ser som ett nytt, hårt priskrig inom persondatormarknaden.

    Tramiel har redan utlovat nya produkter till januari 1985. Det är troligt att de nya Ataridatorerna kommer att placera sig i det tomrum som i dag finns mellan Commodore och Apple. Dessa båda märken dominerar för närvarande marknaden för billiga persondatorer och hemdatorer.

    – Ataris datorer har varit för dyra, säger Tramiel. Samtidigt ställer han i utsikt att Atari redan till julhandeln i år ska kunna konkurrera på allvar.

    Morgan lämnar efter saneringsarbete

    James Morgan har lämnat Atari efter ett år som, trots allt, varit relativt framgångsrikt. Tidigare astronomiska förluster på omkring 250 miljoner dollar hade reducerats till mer hanterliga nivåer. Däremot lyckades Morgan aldrig få Atari att gå med vinst.

    Morgans huvudsakliga insats bestod i att skära ned olönsam verksamhet. Mycket tyder på att Tramiel nu kommer att fortsätta denna linje – men mer drastiskt.

    ”Affärer är krig”

    Tramiels affärsmetoder beskrivs ofta som en pansargenerals sätt att föra krig. Strategin är att initialt gruppera styrkorna på bred front, men vid ett genombrott omedelbart koncentrera alla resurser till den punkt där motståndaren viker.

    Under förra sommarens priskrig forcerades datorer ut på marknaden i rasande takt. Resultatet blev att omkring 25 procent av de levererade datorerna inte fungerade. Samtidigt övergav Commodore i praktiken sina återförsäljare genom att sänka deras marginaler till noll. Företagets datorer började i stället säljas via varuhus till priser strax över tillverkningskostnaden.

    Detta var en våghalsig chansning – men den lyckades. Hade försäljningen inte ökat tillräckligt för att kompensera de sänkta styckpriserna, skulle Commodore snabbt ha hamnat i en allvarlig likviditetskris.

    Än i dag pågår rättsprocesser mellan före detta återförsäljare och Commodore, som en efterdyning av Tramiels beslut att överge dem till förmån för varuhus och leksaksaffärer.

    Egen chiptillverkning – nyckeln till framgång

    En annan viktig orsak till Tramiels framgångar med Commodore var strategin att kontrollera komponentproduktionen. Den välkända 6502-processorn tillverkades av MOS Technology, ett företag som Tramiel övertog när det befann sig i fritt fall.

    Det är sannolikt att Tramiel nu försöker återuppliva denna strategi även hos Atari för att minska beroendet av underleverantörer och deras prispolitik. Tidigare i år har han gjort investeringar i kaliforniska företag som tillverkar elektroniska komponenter.

    En kontroversiell ledare

    Jack Tramiel har alltid betraktats som en stridbar och kontroversiell gestalt. Hans hårdföra stil – både personligt och affärsmässigt – ledde i januari till att han tvingades lämna sitt eget företag. Ägarintressena kring Irving Gould accepterade honom inte längre.

    När Tramiel nu tar över Atari är det sannolikt att många anställda kommer att få lämna företaget. Bland dem som blir kvar finns det säkerligen flera som ändå ser detta som en lämplig tidpunkt att söka sig vidare.

    Tramiels närmaste medarbetare i Ataris ledning blir hans egen son.

    Frågan är nu om historien ska upprepa sig – och om Atari, under Tramiels ledning, ännu en gång ska kasta om spelplanen på den amerikanska datormarknaden.

    Nyheten ovan kommer ifrån Tidningen persondatorn nr 6, 1984 ,sida 10 ( https://www.stonan.com/carlsson/persondatorn_6_1984.pdf )

    Fakta: Jack Tramiel

    Namn: Jack Tramiel (född Idek Tramielski)

    Född: 13 december 1928, Łódź, Polen

    Död: 8 april 2012, Kalifornien, USA

    Bakgrund: Överlevde Förintelsen och emigrerade till USA efter andra världskriget.

    Känd som: Grundare och vd för Commodore International samt senare vd för Atari Corporation.

    Största framgångar: Arkitekten bakom hemdatorerna VIC-20 och Commodore 64, världens mest sålda hemdator.

    Affärsfilosofi: ”Computers for the masses, not the classes” – avancerad teknik till massmarknadspris.

    Övrigt: Känd för hårdföra affärsmetoder, aggressiv prissättning och strikt kostnadskontroll.

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare