Kategori: CPU

  • Bell & Howell – den svarta Apple II-datorn som byggdes för klassrummet

    I slutet av 1970-talet började persondatorn flytta ut från hobbyrummen och in i skolorna. Bell & Howells svarta version av Apple II Plus visar hur en vanlig hemdator anpassades till en miljö där den skulle tåla både nyfikna elever och en hel samling tillbehör.

    Vid första anblicken ser Bell & Howell-datorn ut som en ovanligt mörk och stram konkurrent till Apple II. Den välbekanta beige plasten är borta. Tangentbordet, datorlådan och diskettstationen är i stället svarta, och på ovansidan sitter både Bell & Howells och Apples namn.

    Men under skalet gömmer sig ingen ny datorkonstruktion. Det är i grunden en Apple II Plus – en av de maskiner som gjorde persondatorn till ett praktiskt verktyg för programmering, utbildning, spel och enklare kontorsarbete. Bell & Howells bidrag var framför allt att anpassa datorn för skolans vardag.

    Två företag med olika vägar in i klassrummet

    Apple var i slutet av 1970-talet fortfarande ett ungt datorföretag. Bell & Howell hade däremot en lång historia inom kameror, filmprojektorer och annan audiovisuell utrustning. Företaget hade redan kontakter med skolor och andra utbildningsinstitutioner, där projektorer, bandspelare och filmutrustning länge varit självklara hjälpmedel.

    Samarbetet var därför logiskt. Apple hade en flexibel persondator, medan Bell & Howell hade erfarenhet av utbildningsmarknaden och den tekniska utrustning som användes där. Resultatet blev en särskild skolmodell som huvudsakligen såldes till utbildningsinstitutioner, inte genom vanliga datorbutiker.

    Den svarta färgen gjorde datorn lätt att känna igen, men förändringen var mer än kosmetisk. I ett klassrum ställs andra krav än i ett hem. Många personer ska använda samma maskin, sladdar och tillbehör måste vara lätta att hantera och elektroniken behöver skyddas mot alltför nyfikna fingrar.

    En Apple II Plus under den svarta färgen

    Inuti datorn satt samma typ av moderkort, nätaggregat och tangentbordselektronik som i en vanlig Apple II Plus. Hjärtat var en MOS Technology 6502, en åttabitars mikroprocessor som arbetade med en klockfrekvens på omkring 1 megahertz.

    En megahertz betyder ungefär en miljon klockcykler per sekund. Det låter nästan orimligt långsamt jämfört med dagens processorer, vars hastigheter mäts i miljarder cykler per sekund. Jämförelsen är inte helt rättvis, eftersom processorarkitekturer fungerar på olika sätt, men den visar hur sparsamt de tidiga persondatorerna behövde utnyttja sina resurser.

    Grundmodellen kunde levereras med 16 kilobyte arbetsminne och byggas ut till 48 kilobyte. Det är mindre minne än vad som krävs för att lagra ett enda litet modernt fotografi. Ändå räckte det till programmeringsspråk, undervisningsprogram, spel och ordbehandling.

    Apple II-familjens stora styrka var de åtta interna expansionsplatserna. Med instickskort kunde datorn få diskettstyrenhet, skrivare, seriella anslutningar och andra funktioner. Det gjorde maskinen ovanligt anpassningsbar och bidrog till dess långa livslängd.

    Bild i färg – på 48 kilobyte

    I grafikläge kunde datorn visa upp till 280 × 192 bildpunkter. Textläget rymde 40 tecken på varje rad och 24 rader på skärmen. Färggrafiken var begränsad och kunde uppvisa färgfenomen som berodde på hur videosignalen byggdes upp, men den var ändå en viktig fördel när många konkurrerande datorer främst arbetade med text eller enklare grafik.

    Den begränsade hårdvaran tvingade programmerarna att vara uppfinningsrika. Varje byte räknades. Bilder, programkod och ljud fick samsas i ett minne som i dag framstår som närmast mikroskopiskt. Just därför är många program till Apple II fortfarande intressanta ur datavetenskaplig synvinkel: de visar hur mycket som går att åstadkomma när resurserna är små men förståelsen för maskinen är stor.

    ”Ryggsäcken” som gjorde datorn skolvänlig

    Vissa Bell & Howell-maskiner utrustades med en stor modul på baksidan. Bland samlare brukar den beskrivas som en ”ryggsäck”. Den gav inte datorn någon snabbare processor eller mer minne, men den gjorde hela systemet enklare att använda tillsammans med klassrummets övriga utrustning.

    Modulen samlade anslutningar för ljud, video och kassettband. Den hade också en enkel ljudmixer, där datorns ljud kunde blandas med två andra ljudkällor. Ljudet kunde skickas till högtalare eller hörlurar. Videosignalen kunde ledas vidare till två bildskärmar samtidigt, vilket exempelvis gjorde det möjligt för läraren att visa samma bild på flera enheter.

    På modulens andra sida fanns tre nätuttag med en separat strömbrytare. Där kunde skärmen, en projektor eller annan utrustning anslutas. I praktiken fungerade modulen alltså delvis som en inbyggd och säkrad grendosa. Handtag och möjlighet att linda upp strömkabeln gjorde dessutom datorn lättare att flytta mellan klassrum.

    Det här kan verka som små detaljer, men de berättar något viktigt om teknikens spridning. En dator blir inte automatiskt användbar bara för att dess processor är tillräckligt snabb. Kontakter, kablar, strömförsörjning och fysisk utformning kan vara minst lika avgörande – särskilt när tekniken ska användas av många människor i en gemensam miljö.

    En skruv som även var en strömbrytare

    En vanlig Apple II kunde öppnas genom att locket lyftes av. Det var praktiskt för entusiaster som ofta installerade expansionskort, men mindre lämpligt i ett klassrum. Bell & Howell-modellen fick därför en skruv som höll locket på plats och samtidigt fungerade tillsammans med en elektrisk säkerhetsspärr.

    Om skruven lossades bröts strömmen. Användaren kunde alltså inte lika enkelt köra datorn med locket öppet och komma åt elektroniken medan den var spänningssatt. Konstruktionen gjorde systemet säkrare och hjälpte det att uppfylla de krav som ställdes på utrustning avsedd för skolor.

    Även anslutningen för spelkontroller förbättrades. På den vanliga Apple II satt kontakten inne i datorn, vilket innebar att locket behövde öppnas. Bell & Howell-versionen fick en kraftigare yttre anslutning. Den var mindre känslig för upprepade inkopplingar och mer praktisk när flera elever skulle använda samma maskin.

    Kassettband, disketter och Apple DOS

    Program kunde sparas på vanliga ljudkassetter, en billig men långsam och ibland opålitlig metod. Betydligt smidigare var Apples externa Disk II-station, som använde 5,25-tumsdisketter med en kapacitet på omkring 143 kilobyte per sida. Bell & Howell erbjöd även diskettstationen i svart, även om tekniken i stort sett var densamma som i Apples beige modell.

    Med diskettstationen användes vanligtvis Apple DOS. Att starta ett program innebar ofta att man satte i en diskett, startade datorn och väntade medan operativsystem och program lästes in. Någon hårddisk var inte en självklar del av en persondator i denna prisklass.

    Trots begränsningarna var steget från kassettband till diskett betydande. Det gick snabbare att ladda program, och en lärare kunde bygga upp en samling undervisningsdisketter för olika ämnen. Datorn blev därmed inte bara ett objekt att lära sig programmera på, utan också en plattform för färdiga läromedel.

    När persondatorn blev ett pedagogiskt verktyg

    Bell & Howell-datorn är intressant eftersom den fångar ett övergångsskede. Datorer var inte längre enbart stora maskiner i företagens datahallar, men de hade ännu inte blivit vardagsföremål i varje hem. Skolan blev en av de platser där många barn för första gången mötte en dator på nära håll.

    Maskinen visar också att datorhistoria handlar om mer än processorhastighet och minneskapacitet. För att ny teknik ska få genomslag måste den passa in i människors miljö. Bell & Howell tog en befintlig dator och ändrade de delar som betydde mest i ett klassrum: säkerheten, anslutningarna, strömförsörjningen och möjligheten att flytta utrustningen.

    Under det svarta skalet var det fortfarande en Apple II Plus. Men den stora bakre modulen, säkerhetsspärren och de tåligare anslutningarna gjorde den till något mer än en vanlig dator i en ny färg. Den blev ett tidigt exempel på hur konsumentteknik kunde byggas om för utbildning – och på hur persondatorn började hitta sin plats i samhället.

    Youtube innehåll om Bell & Howell Apple II+

    Bell & Howell Apple II Plus
    Introducerad 1979
    Tillverkare Apple Computer och Bell & Howell
    Processor MOS Technology 6502, cirka 1 MHz
    Arbetsminne 16 KB, utbyggbart till 48 KB
    Textläge 40 × 24 tecken
    Grafik Upp till 280 × 192 bildpunkter
    Färger Upp till sex färger i högupplöst grafik
    Lagring Kassettband eller extern Disk II-station, cirka 143 KB
    Operativsystem Apple DOS
    Expansionsplatser Åtta interna kortplatser
    Särskilda funktioner Säkerhetsspärr för locket, ljudmixer, extra eluttag, samlade ljud- och videoanslutningar samt yttre kontakt för spelkontroller.
    Användningsområde Främst skolor och andra utbildningsinstitutioner

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Datapoint 2200 – terminalen som formade dagens datorer

    Den såg ut som en kraftig skrivmaskin och såldes som en programmerbar terminal. Men inuti Datapoint 2200 fanns en idé som kom att leva vidare i Intel 8008, Zilog Z80 och den x86-arkitektur som fortfarande driver miljontals datorer. Historien visar hur en till synes misslyckad beställning kan förändra en hel bransch.

    I början av 1970-talet var en dator oftast något stort, dyrt och avlägset. Själva beräkningarna utfördes i en central stordator, medan användaren satt vid en terminal som fungerade som ett elektroniskt fönster mot maskinen.

    Datapoint 2200 passade först in i den världen. Den presenterades 1970 av det amerikanska företaget Computer Terminal Corporation, CTC, och beskrevs som en programmerbar terminal. Men den hade ett ovanligt drag: den kunde själv lagra och köra program. Under det skrivmaskinsliknande skalet dolde sig därför något som låg förvånansvärt nära en komplett skrivbordsdator.

    Det mest betydelsefulla var dock inte hur maskinen såg ut. Det var hur dess processor var tänkt att fungera.

    En elektronisk ersättare för hålkort

    CTC hade grundats 1968 av Phil Ray och Gus Roche. Företagets första framgång blev Datapoint 3300, en bildskärmsterminal som ersatte bullriga mekaniska teleprintrar. Med Datapoint 2200 ville bolaget ta nästa steg och skapa en modern ersättare för IBM:s hålkortsstans 029.

    Det förklarar den märkligt breda bildskärmen. Den visade 80 tecken på var och en av sina 12 textrader – samma antal tecken som fick plats på ett vanligt IBM-hålkort. Även formatet var avsiktligt välbekant. Maskinen påminde om en IBM Selectric-skrivmaskin, en apparat som redan fanns på många kontor.

    Datapoint 2200 vägde omkring 25 kilo och hade ett riktigt tangentbord, en liten grön bildskärm och två inbyggda kassettbandenheter. Varje kassett kunde lagra ungefär 130 kilobyte. Det låter närmast obetydligt i dag, men räckte till både program och affärsdata när ett vanligt dokument bestod av ren text.

    Den första modellen hade normalt 2 kilobyte arbetsminne och kunde byggas ut till 8 kilobyte. En senare version klarade upp till 16 kilobyte. Priset låg på flera tusen dollar; en version med 8 kilobyte listades för 7 800 dollar 1972. Det var alltså inte en hemdator för vanliga konsumenter, utan ett dyrt arbetsredskap för företag.

    Terminalen som visade sig vara en dator

    Till skillnad från många andra terminaler var Datapoint 2200 inte låst till ett enda stordatorsystem. Den kunde läsa in olika terminalprogram från kassettband och på så sätt efterlikna flera typer av terminaler.

    Samma flexibilitet innebar att maskinen också kunde utföra självständigt arbete. En säljare på CTC insåg att Datapoint 2200 kunde lösa livsmedelsföretaget Pillsburys behov av en liten dator ute i verksamheten. Därmed blev det tydligt att apparaten inte bara behövde vara ett tillbehör till en större dator – den kunde vara datorn.

    Det gör Datapoint 2200 svår att placera i en enkel kategori. Den marknadsfördes som terminal, var för dyr för att vara en persondator i modern mening och saknade en mikroprocessor. Samtidigt var den programmerbar, stod på ett skrivbord och kunde användas fristående. Därför beskrivs den ibland som en av persondatorns viktigaste föregångare.

    En processor stor som ett kretskort

    I dag förknippar vi processorn med ett enda litet kiselchip. När Datapoint 2200 konstruerades fanns ännu ingen färdig enchipsprocessor som kunde göra jobbet. Maskinens processor byggdes därför av omkring hundra enklare TTL-kretsar fördelade över stora kretskort.

    CTC:s tekniske chef Victor Poor och ingenjören Harry Pyle hade tagit fram den grundläggande instruktionsuppsättningen – alltså det språk av enkla kommandon som processorn skulle förstå. Företaget bad både det unga minnesföretaget Intel och halvledarjätten Texas Instruments att pressa ihop konstruktionen till ett enda chip.

    Texas Instruments tog fram kretsen TMX-1795 och Intel arbetade på en konstruktion som först kallades 1201. Arbetet drog emellertid ut på tiden, och kretsarna blev inte tillräckligt snabba eller praktiska för CTC:s behov. Datapoint 2200 började därför tillverkas med sin processor uppbyggd av TTL-kretsar, precis som prototypen.

    Det kunde ha blivit slutet på historien. I stället behöll Intel sin konstruktion, förbättrade den och lanserade den 1972 som Intel 8008.

    Släktskapet med dagens x86-datorer

    Intel 8008 blev kommersiellt betydelsefull och följdes av bland annat Intel 8080. Instruktionsspråket utvecklades vidare, och en annan gren ledde genom Zilog Z80 till många av 1970- och 1980-talens populära hemdatorer. Hos Intel fortsatte utvecklingen mot 16-bitarsprocessorerna 8086 och 8088.

    När IBM valde Intel 8088 till sin första PC 1981 fick processorfamiljen ett enormt genomslag. De moderna x86-processorer som används i många stationära datorer, bärbara datorer och servrar har förändrats nästan ofattbart mycket sedan dess. Ändå finns ett historiskt släktskap tillbaka till de instruktioner som CTC:s ingenjörer utformade för Datapoint 2200.

    Det betyder inte att en modern processor är en uppförstorad Datapoint-krets. Dagens chip har miljarder transistorer, flera processorkärnor, avancerad parallellism och enorma cacheminnen. Arvet ligger i stället i de grundläggande regler som senare konstruktioner byggde vidare på.

    Ett arv gömt i byteordningen

    Ett särskilt tekniskt arv är det som kallas little-endian. När ett tal kräver flera byte måste datorn bestämma i vilken ordning dessa ska lagras i minnet. I little-endian-format läggs den minst betydelsefulla delen på den lägsta minnesadressen.

    Ordningen kan jämföras med att skriva ental före tiotal och hundratal. För en människa känns det bakvänt, men för Datapoint 2200 var det praktiskt. Den första versionen arbetade seriellt, bit för bit, och behövde börja med den lägsta delen av talet för att kunna hantera minnessiffror vid addition.

    Intel 8008 och dess efterföljare behöll ordningen. Därför använder dagens x86-datorer fortfarande little-endian.

    Det är ett tydligt exempel på hur ett beslut som fattades för att lösa ett konkret problem i en tidig maskin kan leva kvar mer än ett halvt sekel senare.

    Minnet som snurrade runt

    Datapoint 2200 visar också hur annorlunda tidiga datorminnen kunde fungera. I den första versionen lagrades informationen i skiftregister där bitarna cirkulerade runt i en slinga. För att läsa rätt uppgift kunde processorn behöva vänta tills den passerade igen – ungefär som att stå vid ett bagageband och invänta rätt väska.

    En minnesoperation kunde därför ta omkring 520 mikrosekunder. Det är bara drygt en halv millisekund, men för en processor är det mycket lång tid. I den andra versionen ersattes lösningen med parallellt RAM. Motsvarande operation kunde då klaras på cirka 4,8 mikrosekunder, mer än hundra gånger snabbare.

    Skillnaden visar en princip som fortfarande gäller: en processor är bara så användbar som dess förmåga att snabbt få tillgång till data.

    Från ensam skrivbordsdator till nätverk

    Datapoint 2200 blev inte den hålkortsstansare som CTC först hade tänkt sig, men som liten kontorsdator fick den ett eget liv. Omkring 2 500 exemplar hade sålts vid mitten av 1973.

    Samma år lanserades Datashare, som gjorde det möjligt för upp till åtta användare att dela på en Datapoint-dators resurser via var sin terminal.

    Företaget bytte namn till Datapoint, och flera av ingenjörerna gick vidare till andra betydelsefulla projekt. Ett av dem var ARCNET, som introducerades 1977 och blev ett av de första kommersiellt spridda lokala nätverken.

    På så sätt pekade Datapoint inte bara mot persondatorn utan också mot nätverksanslutna arbetsplatser, där flera användare och maskiner delar information – en självklarhet i dag men en radikal idé på 1970-talet.

    Den bortglömda länken i datorhistorien

    Datapoint 2200 blev aldrig en folklig ikon som Apple II, ZX81, Commodore 64 eller IBM PC. Den lanserades innan begreppet persondator hade fått sin moderna betydelse och hamnade mellan två epoker: stordatorernas terminalvärld och mikroprocessorns kommande revolution.

    Just därför är den så intressant. Maskinen visar att tekniska genombrott sällan uppstår i ett enda ögonblick. De växer fram genom beställningar som blir försenade, produkter som får oväntade användningsområden och konstruktionsval som råkar bli kvar.

    Datapoint 2200:s viktigaste arv är inte kassettbanden, den gröna skärmen eller de stora kretskorten. Det är de osynliga idéerna – instruktionsspråket, byteordningen och tanken på en programmerbar dator på skrivbordet.

    Spår av dem finns fortfarande kvar varje gång en modern x86-dator startar.

    Youtube innehåll om Datapoint 2200

    Fakta: Datapoint 2200

    Tillverkare Computer Terminal Corporation, senare Datapoint
    Presenterad Juni 1970
    Typ Programmerbar terminal och fristående skrivbordsdator
    Processor 8-bitars processor uppbyggd av omkring 100 TTL-kretsar
    Arbetsminne 2–8 KB i version I och 4–16 KB i version II
    Bildskärm Monokrom bildskärm med 12 rader och 80 tecken per rad
    Lagring Två inbyggda kassettbandenheter med cirka 130 KB vardera
    Operativsystem CTOS, Cassette Tape Operating System
    Vikt Cirka 25 kilogram
    Pris 7 800 dollar för en modell med 8 KB år 1972
    Historisk betydelse Instruktionsuppsättningen blev utgångspunkt för Intel 8008 och en del av utvecklingslinjen som ledde fram till dagens x86-processorer.

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Spectravideo SVI-728 – MSX-datorn som ville förena världen

    Spectravideo SVI-728 var en av 1980-talets många hemdatorer som försökte hitta sin plats i en snabbt växande och hårt konkurrensutsatt marknad. Den blev aldrig lika känd som Commodore 64 eller ZX Spectrum, men som MSX-kompatibel dator representerade den en viktig idé: att program, spel och kunskap skulle kunna delas mellan datorer från olika tillverkare. Med Z80-processor, färggrafik, ljudkrets och inbyggd BASIC blev SVI-728 både ett verktyg för lärande och en inkörsport till spel, programmering och digitalt skapande.

    När hemdatorerna slog igenom under början av 1980-talet var marknaden full av konkurrerande system. Commodore 64, Sinclair ZX Spectrum, Atari, Apple och Amstrad kämpade om uppmärksamheten i hem, skolor och datorbutiker. Mitt i denna tekniska guldålder dök Spectravideo SVI-728 upp – en 8-bitars hemdator som kanske aldrig blev lika känd som de största konkurrenterna, men som representerade något mycket viktigt: drömmen om en gemensam datorstandard.

    SVI-728 lanserades 1984 av Spectravideo, ett amerikanskt företag som tidigare gjort sig känt för datortillbehör och egna datorer som SVI-318 och SVI-328. Med SVI-728 tog företaget steget in i MSX-världen. MSX var en standard för hemdatorer som framför allt blev stark i Japan, men även fick spridning i Europa och delar av övriga världen. Tanken var enkel men kraftfull: program och spel skulle kunna fungera på flera olika datorer från olika tillverkare, så länge de följde MSX-standarden.

    Det gjorde SVI-728 intressant. Till skillnad från många andra datorer, där varje modell ofta hade sitt eget format och sin egen mjukvaruvärld, kunde en MSX-dator använda ett större gemensamt bibliotek av spel, utbildningsprogram och nyttoprogram. För användare i mindre marknader, exempelvis Finland och andra nordiska länder, var detta en tydlig fördel. Ett spel eller utbildningsprogram utvecklat för MSX i Japan kunde i teorin användas även på en Spectravideo SVI-728 i Europa.

    Tekniskt sett var SVI-728 en typisk men kompetent 8-bitarsdator för sin tid. Den byggde på den välkända Zilog Z80A-processorn, klockad till 3,58 MHz. Det var samma processorfamilj som användes i många andra klassiska datorer och spelmaskiner. Datorn hade 64 KB arbetsminne och 16 KB videominne, vilket räckte för de flesta hem-, spel- och utbildningsprogram under mitten av 1980-talet.

    Grafiken sköttes av Texas Instruments TMS9918A eller TMS9929A beroende på TV-system. Den kunde visa grafik i upplösningen 256 × 192 pixlar med 16 färger och hade stöd för upp till 32 sprites. Det gjorde maskinen lämpad för tidens färgglada arkadliknande spel, enkla animationer och pedagogiska program. Ljudet kom från AY-3-8910-kretsen, en klassisk ljudkrets med tre ljudkanaler och bruskanal. Den användes i flera datorer och spelmaskiner och gav SVI-728 ett ljud som lämpade sig både för spelmusik och enklare ljudexperiment.

    En viktig del av upplevelsen var MSX BASIC, utvecklat av Microsoft. När användaren startade datorn möttes man direkt av en programmeringsmiljö. Det var typiskt för hemdatorernas pionjärtid. Datorn var inte bara en maskin för att köra färdiga spel; den var också ett verktyg för att lära sig hur datorer fungerade. Många användare skrev sina första program i BASIC, experimenterade med grafik, ljud och enkla spel, och lärde sig grunderna i programmering direkt vid köksbordet eller i skolans datorsal.

    SVI-728 hade ett mer seriöst yttre än vissa billigare hemdatorer. Den hade ett riktigt tangentbord, kassettanslutning, joystickportar, skrivarkontakt, cartridgeplats och expansionsmöjligheter. Program kunde laddas från kassettband, men det fanns också möjlighet att använda diskettstation, bland annat 5,25-tumsdisketter. Genom cartridgeplatsen kunde spel och program startas snabbt utan långa laddningstider från band.

    Maskinen var också nära besläktad med Spectravideos tidigare SVI-328, men den viktiga skillnaden var att SVI-728 följde MSX-standarden fullt ut. Det gjorde den mer kompatibel med den bredare MSX-världen. Den bärbara SVI-738 kan ses som en närbesläktad modell i samma familj.

    Trots sina styrkor fick SVI-728 aldrig samma genomslag som Commodore 64 eller ZX Spectrum. Det berodde inte nödvändigtvis på att den var tekniskt sämre, utan på marknaden. Commodore hade stark distribution, låga priser och ett enormt spelutbud. Sinclair hade redan byggt upp en trogen användarbas, särskilt i Europa. I USA dominerade andra märken, och MSX slog aldrig igenom där på samma sätt som i Japan.

    I Norden kunde SVI-728 ändå hitta sin publik. För skolor, föreningar och teknikintresserade familjer var den ett intressant alternativ. Den erbjöd både spel, programmering och expansionsmöjligheter. För den som ville lära sig datorer på djupet var den mer än en spelmaskin. Den var en liten, komplett dator som kunde användas för utbildning, hobbyprojekt och enklare nyttoprogram.

    Den kommersiella livslängden blev relativt kort. Under andra halvan av 1980-talet gick utvecklingen snabbt vidare. MSX2-datorer, 16-bitarsmaskiner som Atari ST och Amiga, samt den växande PC-marknaden förändrade spelplanen. Spectravideo fortsatte visserligen med MSX-relaterade produkter, men SVI-728 hörde till den första vågen av MSX-maskiner och blev snart omsprungen av nyare teknik.

    I dag är Spectravideo SVI-728 framför allt en samlardator och ett stycke datorhistoria. Den påminner om en tid då hemdatorn fortfarande var något nytt och nästan magiskt. Varje maskin hade sin egen personlighet, sitt eget tangentbord, sina egna färger, ljud och möjligheter. Samtidigt visar SVI-728 också hur tidigt tanken om kompatibilitet och standardisering fanns. MSX var ett försök att skapa ordning i en splittrad datorvärld.

    Spectravideo SVI-728 blev aldrig den mest berömda hemdatorn från 1980-talet. Men den förtjänar sin plats i historien. Den förenade amerikansk datorambition med den japanska MSX-standarden och gav användare i flera länder tillgång till programmering, spel och digitalt skapande. För många som mötte den var den inte bara en teknisk apparat, utan en port in i den nya datorvärlden.

    Sammanfattning

    Spectravideo SVI-728 var en MSX-kompatibel hemdator från 1984. Den byggde på Z80-processorn, hade 64 KB RAM, färggrafik, ljudkretsen AY-3-8910 och stöd för både kassett, cartridge och diskettstation. Även om den aldrig blev lika känd som Commodore 64 eller ZX Spectrum visar den tydligt hur 1980-talets datorvärld försökte kombinera lek, lärande och standardiserad teknik. I dag är den en uppskattad retrodator bland samlare och entusiaster.

    Innehålle på youtube om Spectravideo SVI-728

    Faktaruta: Spectravideo SVI-728

    Typ: 8-bitars hemdator

    Lanserad: 1984

    Tillverkare: Spectravideo

    Standard: MSX

    Processor: Zilog Z80A på 3,58 MHz

    Minne: 64 KB RAM

    Videominne: 16 KB

    ROM: 32 KB

    Grafik: Texas Instruments TMS9918A/TMS9929A

    Upplösning: 256 × 192 pixlar

    Färger: 16 färger

    Ljud: AY-3-8910 med tre ljudkanaler

    Operativsystem: MSX BASIC, MSX-DOS och CP/M som tillval

    Lagring: Kassettband, cartridge och diskettstation som tillval

    Föregångare: Spectravideo SVI-328

    Närbesläktad modell: Spectravideo SVI-738

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare