Etikett: 1541

  • Commodore DOS – operativsystemet som bodde i diskettstationen

    När Commodore 64 läste en diskett var det inte bara datorn som arbetade. Diskettstationen hade nämligen en egen processor, ett eget minne och ett eget operativsystem. Commodore DOS gjorde därför den klassiska 1541-stationen till en liten dator i sig – en tekniskt ovanlig lösning som var både långsam, avancerad och långt före sin tid.

    När en Commodore 64-användare skrev kommandot:

    LOAD "*",8,1

    började diskettstationen långsamt surra och knacka. Efter en stund laddades spelet eller programmet in i datorns minne. För användaren verkade det kanske som en vanlig filöverföring, men bakom ljuden dolde sig en ovanlig teknisk lösning.

    Till skillnad från de flesta andra datorer under 1980-talet hade Commodores diskettstationer nämligen ett eget operativsystem, en egen processor och ett eget arbetsminne. Diskettstationen var därför inte bara en passiv lagringsenhet. Den var i praktiken en liten dator som kommunicerade med huvuddatorn.

    Operativsystemet kallades Commodore DOS, eller CBM DOS.

    Ett operativsystem utanför datorn

    I många datorer laddades diskoperativsystemet in i datorns arbetsminne när det behövdes. Commodore valde en annan konstruktion.

    CBM DOS låg permanent lagrat i ROM-kretsar inne i själva diskettstationen. Det kördes av en processor ur MOS 6502-familjen, samma processorfamilj som användes i många av tidens hemdatorer och spelkonsoler.

    Det innebar att Commodore 64 egentligen kommunicerade med en separat dator varje gång den ville läsa eller skriva en fil.

    Huvuddatorn skickade kommandon till diskettstationen, som själv:

    • tolkade filnamnet
    • letade upp filen på disketten
    • läste rätt sektorer
    • hanterade ledigt diskutrymme
    • rapporterade eventuella fel
    • skickade tillbaka informationen till datorn

    Kommunikationen liknade därför mer ett enkelt nätverk mellan två datorer än en modern intern hårddiskanslutning.

    Den intelligenta diskettstationen

    Den mest kända Commodore-stationen var 1541, som ofta användes tillsammans med Commodore 64.

    Stationen innehöll bland annat:

    • en egen processor
    • arbetsminne
    • ROM med Commodore DOS
    • elektronik för att styra läs- och skrivhuvudet
    • buffertar för dataöverföring

    Konstruktionen hade flera fördelar. Eftersom diskettstationen själv hanterade filsystemet behövde datorn inte känna till exakt hur informationen låg lagrad på disketten.

    Det gjorde också systemet flexibelt. Commodore kunde använda olika typer av diskettstationer med samma datorfamilj, så länge stationerna förstod de kommandon som skickades över Commodores seriella buss.

    Nackdelen var att kommunikationen ofta blev långsam. Commodore 1541 blev ökänd för sina långa laddningstider, särskilt när den användes med Commodore 64.

    Därför blev så kallade fast loaders mycket populära. Program och instickskassetter som Epyx Fast Load, Action Replay och Final Cartridge ersatte delar av den vanliga kommunikationsmetoden och kunde ladda program betydligt snabbare.

    En diskett med 144 filer

    En vanlig 1541-formaterad diskett hade 35 spår och var enkelsidig. Den kunde innehålla högst omkring 144 filer.

    Filsystemet hade inga underkataloger. Alla filer låg i samma gemensamma katalog, ungefär som om alla dokument på en modern dator måste placeras direkt på skrivbordet.

    Filnamnen kunde vara högst 16 tecken långa.

    Diskettens katalog låg på spår 18, ungefär mitt på skivans yta. Där lagrades bland annat:

    • diskettens namn
    • diskettens identitetskod
    • filnamn
    • filtyper
    • filstorlekar
    • information om vilka block som var lediga

    För att visa innehållet på en diskett kunde användaren skriva:

    LOAD "$",8
LIST

    Diskettstationen skickade då katalogen till datorn som om den vore ett BASIC-program. Filstorleken användes som radnummer och filnamnet visades som text på raden.

    Längst ned stod hur många block som fortfarande var lediga.

    Metoden var smart, men hade en tydlig nackdel: när katalogen laddades in kunde det BASIC-program som redan låg i minnet skrivas över.

    Senare tillbehör och versioner av BASIC införde därför särskilda katalogkommandon som kunde visa filerna utan att förstöra det program användaren arbetade med.

    Fem olika filtyper

    Commodore DOS använde flera filtyper med olika funktioner.

    PRG – programfilen

    Filtypen PRG användes framför allt för program, men kunde även innehålla annan data.

    De två första bytevärdena i filen angav till vilken minnesadress innehållet skulle laddas. Detta gjorde det möjligt att lagra både BASIC-program och maskinkodsprogram.

    Ett vanligt kommando var:

    LOAD "PROGRAM",8,1

    Den avslutande ettan betydde att programmet skulle laddas till den adress som fanns angiven i filen.

    SEQ – sekventiella filer

    SEQ var en enkel datafil som lästes från början till slut.

    Den kunde exempelvis användas för:

    • text
    • dokument
    • adressregister
    • inställningar
    • sparade data

    Den liknade en vanlig text- eller datafil utan avancerad intern struktur.

    REL – filer med direktåtkomst

    REL, eller relativa filer, var mer avancerade.

    De bestod av fasta poster som kunde nås direkt genom sitt postnummer. Ett program behövde därför inte läsa hela filen från början för att hitta en viss uppgift.

    Det gjorde REL-filer användbara för exempelvis register och databaser.

    USR – användardefinierade filer

    USR var avsedd för data med ett användardefinierat innehåll.

    Filtypen användes relativt sällan, men förekom bland annat i program som använde egna diskformat eller särskilda datastrukturer. Operativsystemet GEOS använde exempelvis USR-filer för vissa avancerade filformat.

    DEL – raderade filer

    DEL användes internt för raderade eller särskilt markerade katalogposter.

    När en fil raderades försvann den inte alltid omedelbart från diskettens fysiska yta. Dess katalogpost och datablock markerades i stället som lediga och kunde senare skrivas över.

    Det innebar att en raderad fil ibland kunde återställas, förutsatt att dess data ännu inte hade ersatts.

    Principen liknar hur filräddning fortfarande fungerar på moderna lagringsmedier.

    När en fil inte stängdes korrekt

    Om en fil höll på att skrivas när datorn kraschade eller disketten togs ur, kunde filen lämnas i ett ofullständigt tillstånd.

    I katalogen markerades den då ofta med en asterisk, exempelvis:

    *SEQ

    Sådana filer kallades ibland för splat files, poison files eller föräldralösa filer.

    Problemet var att diskettens karta över använda och lediga block inte längre stämde överens med verkligheten. Det kunde i värsta fall leda till att två filer använde samma block eller att data skadades.

    Commodore DOS hade därför kommandot VALIDATE, som gick igenom katalogen och byggde om kartan över ledigt utrymme.

    På senare BASIC-versioner kallades motsvarande kommando ofta:

    COLLECT

    Funktionen kan jämföras med verktyg som CHKDSK i DOS och Windows.

    Kommandokanalen

    Diskettstationen styrdes genom en särskild kommunikationskanal som kallades kommandokanalen.

    Den använde sekundäradress 15.

    Ett BASIC-program kunde öppna kommandokanalen så här:

    OPEN 1,8,15

    Siffran 8 var normalt enhetsnumret för den första diskettstationen.

    Genom kanalen kunde programmet skicka instruktioner som:

    • formatera en diskett
    • radera en fil
    • byta namn på en fil
    • kopiera en fil
    • kontrollera disketten
    • läsa felmeddelanden

    Efter en operation kunde stationens status läsas tillbaka.

    Ett normalt svar kunde se ut så här:

    00,OK,00,00

    Det betydde att inget fel hade inträffat.

    Efter en omstart kunde en 1541-station i stället svara:

    73,CBM DOS V2.6 1541,00,00

    Detta fungerade både som ett statusmeddelande och som information om vilken DOS-version diskettstationen använde.

    Numren i OPEN-kommandot

    Ett typiskt kommando för att skapa en sekventiell fil kunde se ut så här:

    OPEN 3,8,4,"0:ADDRESSBOOK,S,W"

    Kommandot ser kryptiskt ut, men varje del hade en tydlig betydelse.

    3 – filnummer

    Filnumret användes av programmet i datorn för att identifiera den öppna filen.

    Det motsvarar ungefär ett filhandtag eller en filidentifierare i moderna operativsystem.

    Diskettstationen kände inte till detta nummer.

    8 – enhetsnummer

    Enhetsnumret berättade vilken fysisk enhet datorn skulle kommunicera med.

    Den första diskettstationen använde normalt nummer 8. Ytterligare stationer kunde använda 9, 10 och så vidare.

    4 – sekundäradress

    Sekundäradressen angav vilken kommunikationskanal som skulle användas i diskettstationen.

    Stationen kunde ha flera filer öppna samtidigt och använde sekundäradresserna för att skilja dem åt.

    Kommandosträngen

    Texten:

    0:ADDRESSBOOK,S,W

    talade om:

    • att enhetens första drivmekanism skulle användas
    • att filen skulle heta ADDRESSBOOK
    • att filtypen var SEQ
    • att filen skulle öppnas för skrivning

    Systemet påminde på flera sätt om hur nätverksprotokoll och moderna lagringssystem skickar strukturerade kommandon till en separat styrenhet.

    Den berömda Save-with-Replace-buggen

    Commodore DOS kunde ersätta en befintlig fil genom att sätta ett snabel-a framför filnamnet:

    SAVE "@MITT PROGRAM",8

    Funktionen kallades Save-with-Replace.

    Tanken var att användaren skulle kunna spara en ny version av en fil utan att först radera den gamla. Men under vissa omständigheter kunde kommandot skada diskettens innehåll.

    Under flera år diskuterades det om felet verkligen existerade. Vissa hävdade att problemet berodde på användarna, dåliga disketter eller felaktiga program.

    Så småningom kunde tekniskt kunniga programmerare visa att buggen var verklig.

    Orsaken fanns i äldre programkod som hade utvecklats för Commodores diskettstationer med två enheter. När koden anpassades till 1541, som bara hade en enda drivmekanism, blev delar av den gamla logiken kvar.

    Under vissa förhållanden skapades därför en sorts osynlig eller ”fantomartad” andra enhet i programvaran. Detta kunde leda till felaktig minneshantering och att förvrängd information skrevs till disketten.

    Buggen rättades senare i nyare modeller och ROM-versioner, bland annat i 1541-II och vissa versioner av 1571.

    Diskettstationen kunde köra egna program

    Eftersom Commodores diskettstationer hade egna processorer kunde de göra mer än att bara läsa och skriva filer.

    Commodore DOS innehöll kommandon för att:

    • läsa från stationens minne
    • skriva till stationens minne
    • köra kod i diskettstationens processor
    • läsa och skriva enskilda diskblock
    • flytta läs- och skrivhuvudet
    • förändra filsystemet på låg nivå

    Detta gjorde systemet mycket kraftfullt, men öppnade också för kreativa lösningar.

    Programmerare kunde ladda specialkod direkt till diskettstationen. Den kunde exempelvis användas för snabbare dataöverföring, kopieringsskydd, ovanliga diskformat eller avancerade demoeffekter.

    Samma tekniska frihet utnyttjades både av kommersiella spelutvecklare och av den framväxande demoscenen.

    Kreativa kataloger och dolda data

    Eftersom katalogen kunde manipuleras direkt skapade programmerare ofta visuella effekter i diskettens fillista.

    De kunde lägga in:

    • skiljelinjer
    • rubriker
    • meddelanden
    • tomma rader
    • låsta filer
    • poster som inte gick att ladda normalt

    Vissa använde specialtecken eller nollbyte i filnamnen för att förvirra BASIC eller göra filer svårare att visa och kopiera.

    En katalog kunde därför fungera som mer än en enkel fillista. Den kunde bli en startsida, en meny eller ett slags digitalt visitkort.

    Detta var särskilt vanligt bland spelutvecklare, crackergrupper och demoscenprogrammerare.

    Flera versioner av Commodore DOS

    Commodore DOS utvecklades under många år och användes i ett stort antal stationer.

    Några viktiga versioner var:

    • DOS 1.0 för Commodore 2040 och 3040
    • DOS 2.0 för Commodore 4040
    • DOS 2.6 för 1540 och 1541
    • DOS 3.0 för 1570 och 1571
    • DOS 3.1 för den inbyggda 1571-stationen i C128DCR
    • DOS 10.0 för 1581-stationen

    Den överlägset mest kända versionen var DOS 2.6, eftersom den användes i Commodore 1541 och därmed blev en del av miljontals Commodore 64-system.

    1581-stationen var betydligt modernare och använde 3,5-tumsdisketter. Dess DOS-version fick numret 10.0 och stödde ett annorlunda diskformat med större lagringskapacitet.

    Ett tidigt distribuerat datorsystem

    Commodore DOS kan beskrivas som ett tidigt exempel på ett distribuerat datorsystem.

    Arbetet var uppdelat mellan två självständiga enheter:

    Datorn ansvarade för:

    • användarens program
    • BASIC
    • bildskärm och tangentbord
    • programmets logik

    Diskettstationen ansvarade för:

    • filsystemet
    • diskläsning och skrivning
    • katalogen
    • felkontroll
    • diskkommandon

    I moderna datorer finns liknande principer i avancerade hårddiskar, SSD-enheter, nätverkslagring och smarta styrenheter. Dessa innehåller egna processorer och egen programvara som hanterar information innan den skickas till huvuddatorn.

    På så sätt var Commodores lösning både gammaldags och långt före sin tid.

    Mer än bara ett DOS

    Commodore DOS var inte ett komplett operativsystem för hela datorn på samma sätt som MS-DOS, Windows eller Linux.

    Det styrde inte skärmen, tangentbordet eller användarens program. Dess uppgift var framför allt att hantera lagringsenheten och dess filer.

    Trots detta var systemet tekniskt avancerat.

    Det gav diskettstationen en ovanligt självständig roll och gjorde det möjligt för programmerare att experimentera direkt med dess hårdvara.

    Systemet var ibland långsamt, hade flera egenheter och innehöll några allvarliga buggar. Men det bidrog också till den särpräglade datorkultur som växte fram runt Commodore 64.

    För många användare var det knackande ljudet från en 1541-station bara ett tecken på att ett spel höll på att laddas.

    I själva verket var det ljudet från en liten dator som arbetade.

    Fakta: Commodore DOS

    Fullständigt namn: Commodore DOS, även kallat CBM DOS

    Utvecklare: Commodore International

    Typ: Diskoperativsystem för Commodores 8-bitarsdatorer

    Vanliga datorer: Commodore 64, VIC-20, Commodore 128 och Commodore PET

    Mest kända diskettstation: Commodore 1541

    Vanlig DOS-version: CBM DOS 2.6

    Processor i diskettstationen: Processor ur MOS 6502-familjen

    Lagring: 5,25-tumsdisketter i 1541 och 3,5-tumsdisketter i 1581

    Maximalt antal filer: Omkring 144 filer på en 1541-formaterad diskett

    Maximal filnamnslängd: 16 tecken

    Vanliga filtyper: PRG, SEQ, REL, USR och DEL

    Enhetsnummer: Den första diskettstationen använde normalt nummer 8

    Teknisk särart: Operativsystemet kördes inne i diskettstationen, som hade egen processor, eget arbetsminne och egen programvara.

    Känt laddningskommando: LOAD "*",8,1

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Commodores diskettstationer: från kontorsmaskin till hemdator

    Commodores diskettstationer var långt mer än enkla tillbehör. Från stora 8-tumsstationer för PET- och CBM-datorer till den klassiska 1541 för Commodore 64 och den mer avancerade 1571 för Commodore 128 speglar de hela utvecklingen från kontorsdator till hemdator. Varje modell hade sin egen målgrupp, sina tekniska lösningar och sina begränsningar – och tillsammans visar de hur viktig lagringen var för att göra datorn användbar i vardagen.

    När Commodore-datorerna slog igenom var själva datorn bara halva berättelsen. Den andra halvan stod ofta bredvid: diskettstationen. Den avgjorde hur snabbt program kunde laddas, hur mycket data man kunde spara och vilka maskiner som kunde användas i praktiskt arbete.

    I Commodores värld var diskettstationen ofta mer än bara en enkel läsare. Många modeller hade egen processor, eget minne och ett eget diskoperativsystem. Det gjorde dem tekniskt avancerade, men ibland också dyra, långsamma eller knepiga att få helt kompatibla mellan olika datorfamiljer.

    Här följer modellerna i ungefär kronologisk och teknisk utvecklingsordning, från de stora IEEE-488-stationerna för PET/CBM-systemen till de mer hemdatorinriktade modellerna för C64, Plus/4 och C128.

    Commodore 8060, 8061 och 8062 – åttatumsteknik för proffsanvändare

    Commodore 8060-serien hör till den äldre och mer affärsinriktade delen av Commodores datormiljö. Här handlar det inte om den lilla 5,25-tumsdisketten som många förknippar med Commodore 64, utan om stora 8-tumsdisketter – ett format som var vanligare i kontors- och minidatormiljöer.

    8060 var modellen med en diskettstation, medan 8061 och 8062 hade två enheter. De var avsedda för Commodores PET- och CBM-system och anslöts via parallell IEEE-488, samma typ av buss som många av Commodores tidigare professionella tillbehör använde.

    Kapaciteten var hög för sin tid. 8060 lagrade omkring 750 kB per disk, 8061 omkring 800 kB per disk och 8062 totalt omkring 1,6 MB. I en tid då många hemdatorägare fortfarande använde kassettband eller betydligt mindre diskettformat var detta mycket lagringsutrymme.

    Tekniskt var de också avancerade. Varje enhet i serien innehöll två MOS 6502-processorer och körde CBM DOS 2.7. Det gjorde diskettstationen till mer än ett passivt lagringsmedium: den hade egen logik för att styra läsning, skrivning och filsystem.

    De fungerade främst med PET, Commodores 4000- och 8000-serier samt CBM-II/B128. Med IEEE-488-adapter kunde även maskiner som Commodore 64, Commodore 128 och VIC-20 använda dem, men det var inte deras naturliga hemmamiljö.

    Commodore 2031, 4031 och 2031LP – bron mellan PET och hemdatorerna

    Commodore 2031 och 4031 var 5,25-tumsdiskettstationer med en enhet, avsedda för PET/CBM-världen. De använde, precis som 8060-serien, parallell IEEE-488. I praktiken kan de ses som enklare enhetsbaserade släktingar till de större dubbla stationerna Commodore 2040 och 4040.

    De lagrade cirka 170 kB per disk, alltså ungefär samma kapacitet som den senare och mycket mer kända 1541. Skillnaden låg framför allt i gränssnittet och målgruppen. 2031 och 4031 hörde hemma i den professionella Commodore-miljön med PET, 4000-serien, 8000-serien och B128.

    2031LP var en lågprofilmodell. Den var funktionellt lik 2031 men hade ett lägre, ljusare chassi som påminde mer om senare hemdatorstationer.

    Det intressanta med 2031-familjen är att den visar övergången mellan två världar: Commodores företagsdatorer med IEEE-488 och de kommande hemdatorerna där billigare seriella lösningar blev vanligare.

    Commodore 1541 – folkhemmets diskettstation

    När Commodore 64 blev en av världens mest sålda hemdatorer blev Commodore 1541 dess mest kända följeslagare. Den lanserades 1982, använde 5,25-tumsdisketter, lagrade 170 kB och körde CBM DOS 2.6. Den hade en MOS 6502 på 1 MHz, 2 kB RAM och 16 kB ROM. Den var avsedd för Commodore 64 och VIC-20.

    1541 var tekniskt sett ganska speciell. Den hade egen processor och ett eget diskoperativsystem, vilket gjorde den ovanligt självständig jämfört med många andra hemdatorers diskettstationer. Samtidigt blev den beryktad för sin långsamhet. Den använde en seriell variant av IEEE-488-bussen, men överföringshastigheten var låg jämfört med de parallella PET/CBM-lösningarna.

    Trots detta blev 1541 en ikon. Den var inte bara ett lagringsmedium utan en del av hela C64-kulturen. Spel, demoscenen, kopieringsprogram, fastloaders och diskverktyg kretsade ofta kring just 1541:ans begränsningar och möjligheter.

    Den hade också praktiska problem. Tidiga versioner kunde vara opålitliga, och vissa modeller fick rykte om sig att vara varma, högljudda eller känsliga för feljustering. Men eftersom C64 sålde i enorma mängder blev 1541 ändå den diskettstation som många förknippar starkast med Commodore.

    Commodore 1551 – snabb men låst till Plus/4-familjen

    Commodore 1551, ursprungligen introducerad som SFS 481, var en 5,25-tumsdiskettstation för Commodore Plus/4. Den liknade 1541 till kapacitet och grundläggande funktion, men anslöts på ett helt annat sätt: via datorns cartridge-port. Det gav snabbare åtkomst än den vanliga C64/1541-kombinationen.

    Kapaciteten var ungefär densamma som hos 1541: cirka 170 kB på en 5,25-tumsdiskett. Den var alltså inte revolutionerande när det gällde lagringsutrymme, men den var snabbare i praktisk användning tack vare sitt gränssnitt.

    1551 hade dock ett stort problem: den var bunden till Plus/4-familjen. Commodore planerade enligt materialet ett gränssnitt som skulle göra den användbar även med Commodore 64, men det släpptes aldrig. Därför blev 1551 en snabb men ganska smal sidogren i Commodores diskettfamilj.

    Den fungerade främst med Commodore Plus/4 och Commodore 16. För C64-ägare var 1541 fortfarande den naturliga stationen.

    Commodore 1571 – den seriösa partnern till Commodore 128

    Commodore 1571 kom 1985 och var tänkt som en mer avancerad diskettstation för Commodore 128. Den använde 5,25-tumsdisketter men kunde, till skillnad från 1541 och 1551, använda båda sidorna av en diskett utan att användaren behövde vända den manuellt. Det gav omkring 360 kB per diskett, eller ungefär 340 kB i praktiskt Commodore-format.

    Den stora nyheten var inte bara kapaciteten. 1571 kunde hantera både Commodores GCR-format och MFM-format. Det var viktigt eftersom Commodore 128 hade stöd för CP/M, och CP/M-världen använde andra diskformat än Commodores äldre hemdatorer. Med 1571 kunde C128 därför läsa och skriva flera samtida CP/M-format, och med särskild programvara kunde man även utbyta data med MS-DOS-formaterade disketter.

    1571 var också snabbare än tidigare Commodore-stationer när den användes med Commodore 128. Den stödde C128:ans så kallade burst mode, vilket gav betydligt högre överföringshastighet än den långsamma 1541-lösningen. Däremot fungerade inte denna snabbare överföring på samma sätt med äldre Commodore-maskiner.

    Kompatibiliteten var ändå en av modellens styrkor. Den fungerade med Commodore 128 och Commodore 64, och kunde läsa vanliga ensidiga 1541-disketter. När den användes med en C64 eller äldre maskiner gick den normalt i ensidigt läge, medan den med C128 kunde använda sitt dubbelsidiga läge.

    1571 var inte helt perfekt på låg nivå. Vissa program med avancerat kopieringsskydd kunde ha problem, eftersom 1571 inte var hundraprocentigt identisk med 1541 i alla detaljer. Men för seriös användning, CP/M, text, databaser och filhantering var den ett stort steg framåt.

    Commodore 1581 – när 3,5-tumsdisketten nådde Commodore

    Commodore 1581 kom 1987 och markerade ett tydligt steg framåt. Den använde 3,5-tumsdisketter, var dubbelsidig och dubbel densitet, och lagrade omkring 800 kB. Det var en stor förbättring jämfört med 1541, 1551 och 1571.

    1581 var främst avsedd för Commodore 64 och Commodore 128, men fungerade även med Plus/4, Commodore 16 och VIC-20. Den hade en MOS 6502 på 2 MHz, 8 kB RAM och 32 kB ROM, samt CBM DOS 10.0.

    Den stora praktiska fördelen var kapaciteten. Med 1581 fick användaren mycket mer plats på en modernare och tåligare diskett. Den stödde också burst mode med Commodore 128, vilket gav betydligt snabbare överföring än en vanlig 1541 på C64. Däremot var den inte fullständigt kompatibel med alla äldre program. Spel och program som gick direkt på låg nivå mot 1541:ans diskformat kunde få problem, eftersom 1581 hade ett annat fysiskt format och annan intern uppbyggnad.

    1581 blev därför särskilt uppskattad bland mer avancerade användare, BBS-operatörer och de som hanterade större datamängder, snarare än bland spelare som behövde maximal 1541-kompatibilitet.

    Översikt över modellerna

    ModellLanseringDiskformatKapacitetGränssnittPassade främst till
    Commodore 8060Tidigt 1980-tal8 tumca 750 kBIEEE-488PET, 4000/8000-serien, CBM-II/B128
    Commodore 8061/8062Tidigt 1980-tal8 tum, dubbla enheterupp till ca 1,6 MBIEEE-488PET, 4000/8000-serien, CBM-II/B128
    Commodore 2031/4031Tidigt 1980-tal5,25 tumca 170 kBIEEE-488PET/CBM, 4000/8000-serien, B128
    Commodore 154119825,25 tumca 170 kBSeriell Commodore-bussCommodore 64, VIC-20
    Commodore 155119845,25 tumca 170 kBCartridge-portCommodore Plus/4, Commodore 16
    Commodore 157119855,25 tum, dubbelsidigca 340–360 kBSeriell Commodore-bussCommodore 128, Commodore 64
    Commodore 158119873,5 tumca 790–800 kBSeriell Commodore-bussC128, C64, Plus/4, C16, VIC-20

    Varför diskettstationerna var så viktiga

    I dag tänker vi ofta på lagring som något passivt: ett USB-minne, en SSD eller ett minneskort. Hos Commodore var diskettstationen däremot ofta en intelligent apparat. Den hade egen processor, eget minne och egen programvara. Det gjorde att mycket av arbetet kunde skötas av själva stationen.

    Det var både en styrka och en svaghet. Styrkan var flexibiliteten. En Commodore-diskettstation kunde i praktiken programmeras och utnyttjas på oväntade sätt. Svagheten var att kompatibilitet och hastighet ofta blev komplicerade.

    1541 blev långsam men extremt spridd. 1551 blev snabbare men fastlåst till en mindre datorfamilj. 1571 blev den mer seriösa C128-stationen med dubbelsidigt format, CP/M-stöd och bättre hastighet. 1581 blev rymligare och modernare, men inte perfekt för äldre spel som förväntade sig exakt 1541-beteende.

    Sammanfattning

    Commodores diskettstationer speglar hela företagets utveckling. De tidiga 8060- och 2031-modellerna hörde hemma i en professionell PET/CBM-värld med IEEE-488 och kontorsprägel. 1541 blev massmarknadens diskettstation, nära knuten till Commodore 64. 1551 var ett försök att ge Plus/4-familjen en snabbare lösning. 1571 blev den naturliga följeslagaren till Commodore 128 och öppnade dörren mot CP/M och dubbelsidig lagring. 1581 tog slutligen Commodore in i 3,5-tumsepoken med större kapacitet och bättre möjligheter för seriös användning.

    Tillsammans visar modellerna hur lagring gick från stor och dyr kontorsutrustning till något som kunde stå på skrivbordet hemma bredvid en C64 eller C128. Det var inte bara en teknisk utveckling, utan också en del av hur datorn blev vardag.

    Teknisk fakta: Commodores diskettstationer

    TypExterna diskettstationer för Commodore-datorer
    Vanliga modeller8060, 8061, 8062, 2031, 4031, 1541, 1551, 1571 och 1581
    Diskformat8 tum, 5,25 tum och 3,5 tum
    KapacitetFrån cirka 170 kB till omkring 800 kB per diskett, beroende på modell
    GränssnittIEEE-488, seriell Commodore-buss eller cartridge-port
    ProcessorMånga modeller hade egen MOS 6502-processor
    Operativsystem i enhetenCBM DOS, till exempel 2.6, 2.7, 3.0 och 10.0
    Passade tillPET/CBM, VIC-20, Commodore 64, Commodore 128, Commodore 16 och Plus/4
    Särskilt känd modellCommodore 1541, den klassiska diskettstationen till Commodore 64

    Commodores diskettstationer var ofta små datorer i sig själva, med egen processor, minne och diskoperativsystem. Det gjorde dem tekniskt avancerade, men ibland också långsamma eller svåra att kombinera mellan olika Commodore-system.

    Innehåll ifrån youtube om Commores diskettstationer

    Teknisk fakta: Commodores diskettstationer

    Typ Externa diskettstationer för Commodore-datorer
    Vanliga modeller 8060, 8061, 8062, 2031, 4031, 1541, 1551, 1571 och 1581
    Diskformat 8 tum, 5,25 tum och 3,5 tum
    Kapacitet Från cirka 170 kB till omkring 800 kB per diskett, beroende på modell
    Gränssnitt IEEE-488, seriell Commodore-buss eller cartridge-port
    Processor Många modeller hade egen MOS 6502-processor
    Operativsystem i enheten CBM DOS, till exempel 2.6, 2.7, 3.0 och 10.0
    Passade till PET/CBM, VIC-20, Commodore 64, Commodore 128, Commodore 16 och Plus/4
    Mest känd modell Commodore 1541, den klassiska diskettstationen till Commodore 64

    Commodores diskettstationer var ofta små datorer i sig själva, med egen processor, minne och diskoperativsystem. Det gjorde dem tekniskt avancerade, men ibland också långsamma eller svåra att kombinera mellan olika Commodore-system.

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare