Etikett: 1970-tal

  • DEC GT40 – Terminalen som ritade framtiden

    När DEC GT40 lanserades 1972 blev den en milstolpe inom grafisk datorsystemteknik. Med inbyggd PDP-11-processor, vektorgrafik och ljuspenna kombinerade den terminalfunktionalitet med datorprestanda – något som var revolutionerande för sin tid.

    När Digital Equipment Corporation lanserade GT40 år 1972 var den mer än bara en terminal. Den var ett av de första systemen som kunde visa och bearbeta interaktiv grafik i realtid. Med en inbyggd PDP-11-processor, vektorgrafik och ljuspenna bröt den ny mark och lade grunden för framtidens grafiska datorsystem, långt innan begrepp som CAD, GUI och datorsimulering var allmänt kända.

    Traditionella terminaler visade text i fasta rader och kolumner. GT40 däremot ritade med linjer. Vektorgrafiken gjorde det möjligt att visa kurvor, diagram, mätdata och spelgrafik med hög precision. Resultatet blev skarpa, flimmerfria linjer som passade perfekt för ingenjörsarbete, forskning och utbildning. Det var ett stort steg från tidens skrivterminaler och punktbaserade skärmar.

    En av GT40:s mest kända tillämpningar var det tidiga spelet Moonlander, där användaren med hjälp av ljuspenna försiktigt skulle landa ett månlandningsfarkost på månens yta. Spelet blev inte bara en teknisk demonstration, utan också ett bevis på terminalens interaktiva möjligheter. Att styra grafik direkt på skärmen med ljuspenna var revolutionerande – långt innan datormusen gjorde sitt intåg.

    GT40 kunde även köras fristående tack vare sin PDP-11-processor och egna minnesmoduler. Det gjorde den till en hybrid mellan terminal och dator. Den kunde både anslutas till större minidatorer och användas som ett eget grafiskt beräkningssystem. Via programmeringsspråket FOCAL-11 kunde användaren skapa, rita och analysera matematiska funktioner direkt på skärmen.

    Systemet bestod av fyra huvudkomponenter: centralenhet, VT11-grafikprocessor, VR14 vektorskärm och ljuspenna. Kombinationen gjorde GT40 flexibel och kraftfull. Den kunde rita animerade diagram, visa tekniska simuleringar, eller fungera som grafisk terminal i avancerade forskningsmiljöer.

    GT40 blev aldrig en massprodukt, men den blev viktig. Den användes av ingenjörer, forskare, universitet och flygindustrin. Den visade att datorer inte längre behövde vara begränsade till text. De kunde visa, rita, simulera och visualisera. GT40 blev en föregångare till moderna grafiska system och markerade början på den visuella datoråldern.

    DEC GT40 – Teknisk specifikation
    Lanseringsår: 1972
    Typ: Vektorgrafikterminal och fristående dator
    Processor (CPU): KD11-B (PDP-11/10)
    Grafikprocessor: VT11 display processor
    Primärminne: 8K ord core-minne (4K i GT40-Bx-modeller)
    Lagring: Ingen inbyggd masslagring
    Bildskärm: VR14 X–Y monitor
    Grafikläge: Vektorgrafik
    Inmatning: LK40 tangentbord, ljuspenna modell 375
    Kommunikation: DL11-E asynkront gränssnitt (seriellt)
    Expanderbarhet: Unibus-baserad, kompatibel med PDP-11-tillbehör
    Användningsområden: Grafikforskning, design, ingenjörsvetenskap, interaktiv visualisering
    Kända program: ”Moonlander” (Lunar Lander-spel)
    Efterföljare: GT42, GT44, GT62
    Ursprungligt pris: Under 11 000 USD

  • Digital VT05 – framtidens terminal som landade 1970

    Digital VT05 var DEC:s första fristående CRT-terminal och en teknisk pionjär vid lanseringen 1970. Med sin futuristiska design, direkt cursorstyrning och möjlighet att visa digital text på en videobild markerade den övergången från mekaniska terminaler till elektronisk datorkommunikation.

    När VT05 introducerades år 1970 var det inte bara en ny datorterminal – det var ett teknologiskt statement. Med sin futuristiska design, sin tystgående CRT-skärm och möjligheten att visa 72 tecken per rad i hela 20 rader, markerade den ett avgörande steg bort från mekaniska teletype-maskiner. För första gången kunde användare jobba på en fristående elektronisk terminal med direkt cursorpositionering – något som senare skulle bli standard i terminalvärlden.

    Trots begränsningar som endast versaler och enkelriktad scrollning, ansågs VT05 banbrytande. Dessutom kunde terminalen agera monitor för videosystem och till och med lägga text ovanpå videobild, vilket gjorde den attraktiv även utanför traditionella datormiljöer. Tekniken byggde på diskret logik och PMOS-skiftregister, vilket var typiskt för tidens elektronik, men dess funktionalitet inspirerade kommande modeller som VT50, VT52 och den ikoniska VT100.

    Det futuristiska yttre visade sig dock vara mer visionärt än praktiskt – tangentbordets kapacitiva sensorer var innovativa men opålitliga. Terminalen hade även en imponerande fysisk närvaro: 76 cm djup, tung och utan fläkt, kyld helt med naturlig konvektion.

    Digital Equipment Corporation VT05 – Teknisk data
    Typ: Fristående CRT-terminal
    Lanseringsår: 1970
    Skärm: 72 tecken × 20 rader, endast versaler
    CPU: Diskret logik
    Lagringsteknik: PMOS-skiftregister
    Kommunikation: Asynkron seriell, upp till 2400 bps (fyllnadstecken krävs över 300 bps)
    Cursorpositionering: Direkt via kontrolltecken
    Scrollning: Endast nedåt (framåt)
    Grafiskt stöd: Ingen
    Specialeffekter: Inga (ingen blink, fetstil, understreckning eller omvänd video)
    Tangentbord: Kapacitiv sensor (tidiga modeller), senare mekaniskt
    Videoingång: RS-170 standard (kan överlagra text på video)
    Mått: Bredd 19”, djup 30”
    Föregångare: Ingen (första fristående terminalen från DEC)
    Efterföljare: VT50 → VT52 → VT100

  • Dec VT50 och VT52

    Denna terminal markade ett viktigt steg i datorhistorien. När DEC lanserade VT50 och senare VT52 i mitten av 1970-talet gick man från långsamma mekaniska skrivarterminaler till snabba, tysta och direktresponsiva bildskärmslösningar. Med möjligheten att visa 24 rader text, stöd för kompletta ASCII-tecken och avancerade styrkoder blev VT52 snabbt en favorit i laboratorier, på universitet och inom industrin. Den blev också grunden för många framtida terminalstandarder – inte minst ikoniska VT100.

    Den tysta terminalen som revolutionerade datorvärlden

    När Digital Equipment Corporation lanserade sina tysta terminaler i mitten av 1970-talet förändrades sättet människor interagerade med datorer. Modellerna VT50 och framför allt uppföljaren VT52 var inte bara verktyg – de blev symboler för övergången från telex-liknande skrivmaskiner till moderna datorterminaler. Med sin ljusstarka skärm, låga ljudnivå och stabila seriella kommunikation gjorde de det möjligt för ingenjörer, forskare och programmerare att arbeta snabbare och mer effektivt än någonsin tidigare.

    Tekniken bakom framgången

    Till skillnad från tidigare terminaler som använde mekaniska skrivhuvuden använde VT-serien en CRT-skärm (katodstrålerör) och elektronisk bufferhantering för att rita text i realtid. Terminalen arbetade asynkront och behövde inga fyllnadstecken, vilket gjorde kommunikationen snabb och smidig även över långa kablar. Den stödde moderna seriella gränssnitt (RS-232) men även en äldre 20 mA-strömslinga som var vanlig i teleprinter-system.

    Den interna processorn bestod inte av en mikroprocessor, utan av diskreta logikkomponenter. För att minska störningar analyserades inkommande data medan bildröret var ”mellan linjer” under rasteruppdateringen – en teknisk lösning som var ovanlig men effektiv.

    Tangentbord med personlighet

    Att skriva på terminalen gav ett tydligt ljud. När en tangent trycktes ned aktiverades ett relä, vilket producerade ett mekaniskt klick – samma relä användes också för att signalera ”bell”-kommandot och har i efterhand beskrivits låta som en ”’52 Chevy som strippar växlarna”. Terminalen blev snabbt populär bland utvecklare, inte minst tack vare sin tydliga återkoppling och den senare tillkomna ”Gold Key”, som användes vid fullskärmsredigering i verktyg som WPS-8 och EDT.

    VT52 – ett jättekliv framåt

    När VT52 ersatte VT50 i september 1975 fördubblades antalet textrader (från 12 till 24), små bokstäver blev tillgängliga och den introducerade grafiktecken, vilket gjorde det möjligt att rita enkla grafer direkt på skärmen. Terminalen kunde dessutom skrolla både uppåt och nedåt och lagrade text som hamnat utanför synfältet – en funktion som idag kan kännas självklar, men som då var revolutionerande.

    Den kunde även kopplas till en speciell elektrolytisk skrivare som ”fotograferade” hela skärmbilden rad för rad. Resultatet sades påminna mer om våt toalettpapper än professionella utskrifter – men tekniken var ändå anmärkningsvärd.

    VT55 och vägen mot grafisk interaktion

    VT55 gick ännu längre och kunde visa två matematiska funktioner eller histogram direkt på skärmen utan att host-datorn behövde rita linje för linje. Detta kallades waveform graphics och var föregångare till grafik i senare terminaler som VT105 och VT125.

    Mer än bara terminaler

    Kabinetten var ovanligt stora, vilket inte var ett designfel utan en fördel. Terminalerna kyldes helt utan fläkt – en tyst konstruktion, där varm luft steg genom ventilationsöppningarna. Ovanpå terminalen lades ofta manualer och dokumentation, vilket ironiskt nog kunde blockera ventilationsflödet och överhettade enheterna. Det var också i denna tomma expansionsyta som DEC senare placerade en mikroprocessor och skapade VT78 – en terminal som samtidigt var en komplett PDP-8-dator.

    Från terminal till standard

    När VT100 lanserades 1978 ersattes VT52 som standard. VT100 introducerade ANSI-styrkoder som med tiden blev norm i terminalemulatorer. Ändå levde VT52-kommandona vidare i olika system, exempelvis i Atari ST:s operativsystem TOS under 1980-talet.

    Arvet efter VT-serien

    VT50 och VT52 var inte de mest avancerade maskinerna av sin tid, men de var pålitliga, snabba och genomtänkta. De bidrog till att forma hur vi än idag interagerar med terminaler. I en tid när varje byte räknades visade de hur långt man kunde komma med smart ingenjörskonst, och deras påverkan märks än idag i terminalemulatorer, keybindings och kommandogränssnitt.

    De var inte bara terminaler – de var bryggan mellan skrivmaskiner och dagens datorgränssnitt.

    Teknisk faktaruta: DEC VT50 / VT52

    Typ: CRT-baserad bildskärmsterminal

    Tillverkare: Digital Equipment Corporation (DEC)

    Lansering: VT50 (1974), VT52 (1975)

    Föregångare: VT05

    Efterföljare: VT100 (1978)

    Textläge VT50: 12 rader × 80 kolumner, endast versaler

    Textläge VT52: 24 rader × 80 kolumner, full ASCII (gemener och versaler)

    Teckenuppsättning: 95 ASCII-tecken + grafiksymboler (VT52)

    Kommunikation: Asynkron seriell, upp till 9600 bit/s

    Gränssnitt: RS-232 och 20 mA current loop

    Styrkoder: Escape-sekvenser för kursorkontroll, rensning, grafikläge m.m.

    Grafikmodeller: VT55 och VT105 med waveform-grafik

    Block-mode-varianter: VT61, VT62 (transaktions- och formulärterminaler)

    Tillval: Elektrolytisk hårdvarukopia (”screen dump”) och extra tangentbord med funktions- och numeriska tangenter

    Särdrag: Fläktlös konvektionskylning, tydligt tangentljud, ”Gold Key” för fullskärmsredigering, kompakt CPU byggd av diskret logik

    Youtube film om Dec VT52 terminal