Etikett: 1970-tal

  • Sony Walkman TPS-L2 – apparaten som gjorde musiken bärbar

    Sommaren 1979 förändrades människors relation till musik för alltid. Med lanseringen av Walkman TPS-L2 gjorde Sony det möjligt att bära med sig sitt eget soundtrack, avskilt från omvärlden och tillgängligt när som helst. Det som först avfärdades som en märklig idé utan inspelningsfunktion kom snabbt att bli en global succé och lade grunden för hela den moderna kulturen kring portabel musik.

    Den 1 juli 1979 inleddes en teknisk och kulturell förändring som skulle påverka hur människor lyssnar på musik än i dag. I Japan började Sony Walkman TPS-L2 säljas – en blå- och silverfärgad portabel kassettspelare i metall, helt utan inspelningsfunktion. Fokus låg på en enda sak: att lyssna på musik i stereo, personligt och mobilt.

    Detta ögonblick brukar ses som födelsen av den moderna portabla musikspelaren.

    Från bandspelare till livsstil

    Före Walkman var musik något som främst upplevdes gemensamt, via hemmastereon eller bilradion. Portabla bandspelare existerade, men de var stora, dyra och ofta avsedda för professionellt bruk. Sonys egen Pressman riktade sig till journalister, saknade stereoljud och var inte anpassad för vardagslyssning.

    Bakom Walkman-idén stod tre nyckelpersoner: Akio Morita och Masaru Ibuka, Sonys grundare, samt ingenjören Kozo Ohsone. Ibuka använde själv en professionell bandspelare på resor men upplevde den som alltför tung. Han bad därför Sonys bandspelaravdelning att ta fram en mindre variant för privat bruk.

    Ohsone modifierade en Pressman genom att ta bort inspelningsfunktionen och lägga till stereoljud. Resultatet blev en lätt, kompakt musikspelare – början på något helt nytt.

    En idé som först hånades

    När Walkman presenterades möttes den av skepsis. Kritiker ifrågasatte varför någon skulle vilja ha en bandspelare som inte kunde spela in. Trots detta valde Sony att satsa fullt ut och producerade 30 000 enheter inför lanseringen.

    Marknadsföringen var okonventionell. Unga människor rörde sig genom Tokyos shoppingdistrikt och lät förbipasserande prova hörlurarna. Journalister fick åka runt i bussar och uppleva staden medan de lyssnade på musik via Walkman. Effekten blev omedelbar. En månad efter lanseringen var spelaren slutsåld i Japan.

    Tekniken som definierade en generation

    Walkman TPS-L2 kombinerade enkelhet med smarta lösningar. Den hade två hörlursuttag så att två personer kunde lyssna samtidigt. Den unika ”hotline”-knappen aktiverade en inbyggd mikrofon som dämpade musiken tillfälligt, så att användarna kunde prata med varandra utan att ta av hörlurarna.

    Spelaren drevs av två AA-batterier och levererades med de lätta stereohörlurarna MDR-3L2, som vägde omkring 50 gram – en drastisk kontrast mot dåtidens tunga hörlurar. När uppföljaren Walkman II lanserades togs hotline-funktionen bort, eftersom lyssnandet alltmer blivit en individuell upplevelse.

    Ett namn som nästan försvann

    Namnet Walkman var omstritt internt. Sonys ledning oroade sig för att det lät för japanskt och skulle fungera dåligt internationellt. Därför lanserades produkten under olika namn: Soundabout i USA, Stowaway i Storbritannien och Freestyle i Sverige.

    Trots detta började både press och konsumenter använda namnet Walkman, och Sony valde snart att prägla det direkt i metallluckan på spelaren. Därmed föddes ett av världens mest kända varumärken.

    Var Walkman verkligen först?

    Det råder viss oenighet om huruvida Walkman var den allra första portabla musikspelaren. Uppfinnaren Andreas Pavel hade redan tidigare utvecklat Stereobelt, ett bärbart stereo-system. Frågan ledde senare till rättstvister mellan Pavel och Sony.

    Även så är många överens om att Sony var först med att göra den portabla musiken till en global massmarknadsprodukt.

    Arvet efter TPS-L2

    Walkman TPS-L2 förändrade inte bara tekniken utan också vardagen. Musik blev något man kunde bära med sig, avskilt från omgivningen. Den lade grunden för Discman, MP3-spelare, iPod och dagens mobilbaserade musikstreaming.

    Från kassettband till flashminne kan utvecklingslinjen spåras tillbaka till sommaren 1979. Walkman TPS-L2 var startpunkten för det personliga ljudets tidsålder.

    Innehålle på youtube om Sony TPS-L2

    Faktaruta

    Sony Walkman TPS-L2

    Lansering (Japan)
    1 juli 1979
    Introduktion (USA)
    Juni 1980
    Kännetecken
    Portabel kassettspelare i stereo, metallchassi (blå/silver)
    Hörlursuttag
    Två (två kan lyssna samtidigt)
    ”Hotline”-knapp
    Inbyggd mikrofon som dämpar musiken så att man kan prata
    Marknadsnamn
    Soundabout (USA), Stowaway (UK), Freestyle (Sverige) – blev snart ”Walkman”
    Bakom modellen
    Akio Morita, Masaru Ibuka och Kozo Ohsone
    Arv
    Bidrog till idén om personlig, bärbar musik

  • SWTPC 6800 – datorn som gjorde mikroprocessorn folklig

    SWTPC 6800 var en av de tidigaste mikrodatorerna som tog steget från laboratorier och företag till teknikintresserade privatpersoner. När den lanserades 1975 erbjöd den något ovanligt för sin tid: möjligheten att själv bygga, förstå och programmera en dator baserad på mikroprocessor. Med sitt enkla men öppna upplägg blev SWTPC 6800 en inkörsport till datorvärlden för en hel generation entusiaster och lade grunden för den framväxande persondatorrevolutionen.

    År 1975, när datorer fortfarande betraktades som något för universitet och storföretag, lanserade Southwest Technical Products Corporation en ovanlig produkt: SWTPC 6800 Computer System. Det var en tidig mikrodator byggd kring mikroprocessorn Motorola 6800 och riktade sig inte till konsumenter – utan till entusiaster, experimenterare och blivande programmerare.

    Till skillnad från färdiga terminaler eller minidatorer var SWTPC 6800 en byggsats. Användaren monterade själv datorn och lärde sig därmed hur den fungerade på riktigt, från strömförsörjning till databuss.

    En dator man förstod, inte bara använde

    SWTPC 6800 saknade inbyggd skärm och tangentbord. I stället kopplades den till en extern ASCII-terminal, ofta baserad på en TV. Det kunde verka primitivt, men gav stor flexibilitet.

    En avgörande fördel var att datorn innehöll ett litet övervakningsprogram, MIKBUG, lagrat i ROM. När strömmen slogs på kunde användaren omedelbart mata in programkod eller data, utan extra laddningsutrustning. Detta gjorde SWTPC 6800 ovanligt lättanvänd för sin tid.

    Begränsningar som skapade kreativitet

    Standardminnet var endast 4 kilobyte RAM. Ändå räckte det för att skriva egna program, testa maskinkod och köra enkla operativsystem. Begränsningarna tvingade användarna att tänka effektivt och förstå varje instruktion.

    För många var SWTPC 6800 den första dator där man verkligen lärde sig hur program samverkar med hårdvara.

    SS-50 – grunden för ett ekosystem

    SWTPC 6800 introducerade SS-50-bussen, ett expansionssystem som gjorde det möjligt att bygga ut datorn med fler minneskort, I/O-kort och senare även nya processorer. SS-50 blev vida spridd och användes av andra tillverkare och klonbyggen.

    Detta gjorde SWTPC 6800 till mer än en enskild produkt – den blev en modulär plattform.

    Vidareutveckling och uppgraderingar

    Southwest Technical Products följde senare upp med modeller baserade på Motorola 6809. Äldre SWTPC 6800-system kunde i många fall uppgraderas, vilket var ovanligt under en tid då datorer snabbt blev föråldrade.

    Varför SWTPC 6800 fortfarande är viktig

    SWTPC 6800 var långsam, saknade grafik och krävde teknisk kunskap. Men den gav användaren något mycket värdefullt: insikt. Den visade att datorer inte var mystiska lådor, utan system man kunde förstå, bygga och förändra.

    I efterhand ses SWTPC 6800 som en viktig föregångare till dagens maker-, hacker- och open-hardware-kultur – en dator som inte var till för alla, men som betydde allt för dem som ville lära sig.

    Innehåll på youtube om SWTPC 6800

    Fakta: SWTPC 6800 Computer System (1975)
    Tillverkare
    Southwest Technical Products Corporation (SWTPC)
    Lanserad
    November 1975
    CPU
    Motorola 6800
    RAM (standard)
    4 KB
    Grafik/utmatning
    ASCII via terminal
    Övervakningsprogram
    MIKBUG (i ROM)
    Pris vid lansering
    450 USD (byggsats)
    Mått
    6,75 × 15 × 15,375 tum
    Känd för
    SS-50-bussen och god dokumentation

  • HP 9800-serie

    HP 9800-serien lanserades i början av 1970-talet som ”programmerbara räknare”, men var i praktiken några av världens första skrivbordsdatorer. Med inbyggt programspråk, grafik och interaktiv användning lade de grunden för persondatorn – flera år innan begreppet ens blivit allmänt känt.

    I början av 1970-talet var datorer stora, dyra och oftast placerade i särskilda datorrum. De krävde utbildad personal, bokningssystem och omfattande infrastruktur. Mot denna bakgrund lanserade Hewlett-Packard något som kom att förändra synen på vad en dator kunde vara: HP 9800-serien.

    Maskinerna kallades officiellt programmerbara räknare, men i praktiken var de fullskaliga datorer avsedda att stå direkt på skrivbordet. Flera år innan persondatorn slog igenom hade HP redan gjort datorn personlig, åtminstone för ingenjörer, forskare och lärare.

    En dator som låtsades vara en räknare

    Den första modellen, HP 9810A från 1971, ersatte företagets tidigare HP 9100. Det verkliga genombrottet kom dock 1972 med HP 9830A. Den var utrustad med ett komplett BASIC-språk lagrat i ROM, alfanumeriskt tangentbord, möjlighet till extern lagring och stöd för grafik, matriser och avancerad matematik.

    Att Hewlett-Packard fortsatte kalla maskinen för räknare var ingen slump. På många företag var det betydligt enklare att få inköp godkänt av en ”calculator” än av en ”computer”. Marknadsföringen var därmed lika strategisk som teknisk.

    Gemensam hårdvaruplattform

    De tre första modellerna i serien, HP 9810, 9820 och 9830, byggde alla på samma grundläggande hårdvaruarkitektur. Trots att de introducerades bara tre till fyra år efter HP 9100 upplevs deras elektronik som betydligt modernare. Här tog HP ett tydligt steg bort från specialbyggda räknarkretsar och närmade sig en generell datorarkitektur.

    Processor

    HP 9800-serien använde en 16-bitars processor med en klockfrekvens på cirka 8 MHz. Processorn var mikroprogrammerad och kunde utföra 75 olika instruktioner. Mikroprogrammet lagrades i bipolär ROM och bestod av 256 ord om 28 bitar, fördelade över sju integrerade kretsar. Instruktionsuppsättningen var tydligt inspirerad av HP 2100-seriens minidatorer.

    Processorn hade fyra huvudregister: A, B, E och P. P-registret fungerade som programräknare. A- och B-registren var ackumulatorer, där A kunde användas för både binära och decimala operationer medan B endast stödde binära. E-registret var ett fyrabitars tillägg som användes vid skiftning av BCD-data. Därutöver fanns ett femte register, Q, som först innehöll aktuell instruktion och därefter användes som arbetsregister.

    ROM, firmware och utbyggnad

    Utöver mikroprogram-ROM användes n-kanals MOS-ROM för att lagra kalkylatorns firmware. När projektet inleddes var kretskortsburen ROM, som i HP 9100, fortfarande billigare än integrerade kretsar. HP valde ändå att satsa på MOS-teknik, ett beslut som visade sig vara framtidssäkert.

    ROM-kretsarna var på 4 kilobit och utvecklades internt av HP eftersom kommersiella komponenter inte uppfyllde kraven. De var organiserade som 512 ord om 8 bitar. Minnesarkitekturen gjorde det möjligt att installera utbyggnadsblock med specialfunktioner. På HP 9810 användes dessa bland annat för tangentfunktioner och periferistyrning. På HP 9820 gav varje block funktioner till grupper om tio tangenter. HP 9830 kunde använda upp till åtta block, men tack vare QWERTY-tangentbordet tillförde blocken i stället nya språkkommandon.

    RAM och minnesteknik

    Arbetsminnet bestod av Intel 1103, ett dynamiskt PMOS-RAM på 1 kilobit per krets. Systemet innehöll särskild hårdvara som uppdaterade minnet minst varannan millisekund. Denna typ av RAM fanns inte tillgänglig när HP 9100 konstruerades och markerar ett tydligt tekniksprång mellan generationerna.

    Före sin tid

    HP 9800-serien introducerade funktioner som i dag upplevs som självklara men som då var banbrytande. Maskinerna startade direkt i ett interaktivt läge där användaren kunde skriva uttryck, köra program och redigera kod utan inloggning eller väntetid.

    Markörstyrd textredigering, funktionsknappar med utbytbara etiketter och inbyggda grafikkommandon gjorde systemen ovanligt användarvänliga. Att rita diagram och matematiska funktioner krävde inga externa program eller stordatorer, allt fanns i maskinen.

    Kontaktlöst tangentbord

    Tangentborden var kontaktlösa och byggde på en transformatorprincip. Under varje tangent fanns en tryckt spole på kretskortet och i tangenten satt en metallskiva. När tangenten trycktes ned förändrades transformatorns egenskaper, vilket detekterades av en komparator. Avsaknaden av mekaniska kontakter gav mycket hög driftsäkerhet och lång livslängd.

    Konstruktion och kylning

    HP 9800-serien byggdes i kraftiga plåtkapslingar avsedda för professionellt bruk. Konstruktionen var lättare än HP 9100 men fortfarande robust. Den tätare komponentpackningen och den högre arbetshastigheten ökade värmeutvecklingen, vilket gjorde att en fläkt infördes som standard.

    Alla kretskort, inklusive nätaggregatet, anslöts via kantkontakter. För att minska risken för monteringsfel var kortutdragarna färgkodade och matchade motsvarande färg på kortplatserna, ett tidigt exempel på servicevänlig industridesign.

    Användes där det verkligen gällde

    HP 9800-datorerna användes i praktiska och ofta kritiska sammanhang. Inom flyg- och rymdindustrin användes de för tekniska beräkningar och simuleringar. Skolor och universitet tog dem i bruk i undervisning. Den amerikanska kustbevakningen använde dem för navigations- och kommunikationssystem.

    Deras kombination av portabilitet, robusthet och självständighet gjorde dem särskilt lämpade för miljöer där tillgång till stordatorer eller tillförlitliga kommunikationslinjer saknades.

    Programmering med BASIC och HPL

    De flesta modeller i serien programmerades i BASIC, ett språk anpassat för ingenjörers behov och tätt integrerat med maskinvaran. För vissa modeller erbjöds även HPL, High-Performance Language, ett registerbaserat språk optimerat för numeriska beräkningar.

    Grafikkommandona som följde med plotterutbyggnaderna kom senare att ligga till grund för ett gemensamt grafiksystem som återanvändes i flera andra HP-datorer och intelligenta terminaler.

    Bron till persondatorn

    HP 9800-serien utgjorde en viktig länk mellan minidatorernas värld och den framväxande persondatorn. Erfarenheterna från serien ledde vidare till HP Series 80 och senare till UNIX-baserade arbetsstationer i HP 9000-familjen.

    Under en kort period konkurrerade systemen med andra skrivbordsdatorer som IBM 5100, Tektronix 4051 och Wang 2200, innan marknaden slutligen togs över av persondatorer som Apple II och IBM PC.

    Ett bortglömt pionjärarbete

    I dag är HP 9800-serien relativt okänd utanför museer och samlarkretsar. Ändå lade den grunden för mycket av det som senare blev självklart: interaktiv programmering, grafik på skrivbordet och datorer som kunde användas direkt av ingenjörer, lärare och studenter.

    HP 9800 var inte bara en räknare som blev en dator. Den var en dator innan världen riktigt hade lärt sig att tänka i de banorna.

    Innehåll på youtube om HP 9800 serien

    Är flera avsnitt så mer finns på https://www.youtube.com/watch?v=LweofUSLSRo&list=PLzvLbUxGuZ-zv0jpoUe048ecMPVAJiPDA

    Fakta: HP 9800-serien

    Tillverkare
    Hewlett-Packard (HP)
    Lansering
    1971 (HP 9810A), 1972 (HP 9830A)
    Typ
    Programmerbar räknare / skrivbordsdator
    Processor
    Arkitektur baserad på HP 2100/1000 med stack
    Minne
    Ca 16–64 KB
    System & språk
    ROM-baserat BASIC; utbyggbart med ROM-kassetter (vissa modeller även HPL)
    Lagring
    Magnetkort eller kassettband beroende på modell; vissa system kunde kompletteras med disk
    Kännetecken
    Interaktiv programmering, funktionsknappar, grafik/plotterstöd, snabb termisk skrivare som tillval
    Utfasning
    Sent 1970-tal (familjen levde vidare i efterföljare som HP Series 80)



  • DEC GT40 – Terminalen som ritade framtiden

    När DEC GT40 lanserades 1972 blev den en milstolpe inom grafisk datorsystemteknik. Med inbyggd PDP-11-processor, vektorgrafik och ljuspenna kombinerade den terminalfunktionalitet med datorprestanda – något som var revolutionerande för sin tid.

    När Digital Equipment Corporation lanserade GT40 år 1972 var den mer än bara en terminal. Den var ett av de första systemen som kunde visa och bearbeta interaktiv grafik i realtid. Med en inbyggd PDP-11-processor, vektorgrafik och ljuspenna bröt den ny mark och lade grunden för framtidens grafiska datorsystem, långt innan begrepp som CAD, GUI och datorsimulering var allmänt kända.

    Traditionella terminaler visade text i fasta rader och kolumner. GT40 däremot ritade med linjer. Vektorgrafiken gjorde det möjligt att visa kurvor, diagram, mätdata och spelgrafik med hög precision. Resultatet blev skarpa, flimmerfria linjer som passade perfekt för ingenjörsarbete, forskning och utbildning. Det var ett stort steg från tidens skrivterminaler och punktbaserade skärmar.

    En av GT40:s mest kända tillämpningar var det tidiga spelet Moonlander, där användaren med hjälp av ljuspenna försiktigt skulle landa ett månlandningsfarkost på månens yta. Spelet blev inte bara en teknisk demonstration, utan också ett bevis på terminalens interaktiva möjligheter. Att styra grafik direkt på skärmen med ljuspenna var revolutionerande – långt innan datormusen gjorde sitt intåg.

    GT40 kunde även köras fristående tack vare sin PDP-11-processor och egna minnesmoduler. Det gjorde den till en hybrid mellan terminal och dator. Den kunde både anslutas till större minidatorer och användas som ett eget grafiskt beräkningssystem. Via programmeringsspråket FOCAL-11 kunde användaren skapa, rita och analysera matematiska funktioner direkt på skärmen.

    Systemet bestod av fyra huvudkomponenter: centralenhet, VT11-grafikprocessor, VR14 vektorskärm och ljuspenna. Kombinationen gjorde GT40 flexibel och kraftfull. Den kunde rita animerade diagram, visa tekniska simuleringar, eller fungera som grafisk terminal i avancerade forskningsmiljöer.

    GT40 blev aldrig en massprodukt, men den blev viktig. Den användes av ingenjörer, forskare, universitet och flygindustrin. Den visade att datorer inte längre behövde vara begränsade till text. De kunde visa, rita, simulera och visualisera. GT40 blev en föregångare till moderna grafiska system och markerade början på den visuella datoråldern.

    DEC GT40 – Teknisk specifikation
    Lanseringsår: 1972
    Typ: Vektorgrafikterminal och fristående dator
    Processor (CPU): KD11-B (PDP-11/10)
    Grafikprocessor: VT11 display processor
    Primärminne: 8K ord core-minne (4K i GT40-Bx-modeller)
    Lagring: Ingen inbyggd masslagring
    Bildskärm: VR14 X–Y monitor
    Grafikläge: Vektorgrafik
    Inmatning: LK40 tangentbord, ljuspenna modell 375
    Kommunikation: DL11-E asynkront gränssnitt (seriellt)
    Expanderbarhet: Unibus-baserad, kompatibel med PDP-11-tillbehör
    Användningsområden: Grafikforskning, design, ingenjörsvetenskap, interaktiv visualisering
    Kända program: ”Moonlander” (Lunar Lander-spel)
    Efterföljare: GT42, GT44, GT62
    Ursprungligt pris: Under 11 000 USD

  • Digital VT05 – framtidens terminal som landade 1970

    Digital VT05 var DEC:s första fristående CRT-terminal och en teknisk pionjär vid lanseringen 1970. Med sin futuristiska design, direkt cursorstyrning och möjlighet att visa digital text på en videobild markerade den övergången från mekaniska terminaler till elektronisk datorkommunikation.

    När VT05 introducerades år 1970 var det inte bara en ny datorterminal – det var ett teknologiskt statement. Med sin futuristiska design, sin tystgående CRT-skärm och möjligheten att visa 72 tecken per rad i hela 20 rader, markerade den ett avgörande steg bort från mekaniska teletype-maskiner. För första gången kunde användare jobba på en fristående elektronisk terminal med direkt cursorpositionering – något som senare skulle bli standard i terminalvärlden.

    Trots begränsningar som endast versaler och enkelriktad scrollning, ansågs VT05 banbrytande. Dessutom kunde terminalen agera monitor för videosystem och till och med lägga text ovanpå videobild, vilket gjorde den attraktiv även utanför traditionella datormiljöer. Tekniken byggde på diskret logik och PMOS-skiftregister, vilket var typiskt för tidens elektronik, men dess funktionalitet inspirerade kommande modeller som VT50, VT52 och den ikoniska VT100.

    Det futuristiska yttre visade sig dock vara mer visionärt än praktiskt – tangentbordets kapacitiva sensorer var innovativa men opålitliga. Terminalen hade även en imponerande fysisk närvaro: 76 cm djup, tung och utan fläkt, kyld helt med naturlig konvektion.

    Digital Equipment Corporation VT05 – Teknisk data
    Typ: Fristående CRT-terminal
    Lanseringsår: 1970
    Skärm: 72 tecken × 20 rader, endast versaler
    CPU: Diskret logik
    Lagringsteknik: PMOS-skiftregister
    Kommunikation: Asynkron seriell, upp till 2400 bps (fyllnadstecken krävs över 300 bps)
    Cursorpositionering: Direkt via kontrolltecken
    Scrollning: Endast nedåt (framåt)
    Grafiskt stöd: Ingen
    Specialeffekter: Inga (ingen blink, fetstil, understreckning eller omvänd video)
    Tangentbord: Kapacitiv sensor (tidiga modeller), senare mekaniskt
    Videoingång: RS-170 standard (kan överlagra text på video)
    Mått: Bredd 19”, djup 30”
    Föregångare: Ingen (första fristående terminalen från DEC)
    Efterföljare: VT50 → VT52 → VT100

  • Dec VT50 och VT52

    Denna terminal markade ett viktigt steg i datorhistorien. När DEC lanserade VT50 och senare VT52 i mitten av 1970-talet gick man från långsamma mekaniska skrivarterminaler till snabba, tysta och direktresponsiva bildskärmslösningar. Med möjligheten att visa 24 rader text, stöd för kompletta ASCII-tecken och avancerade styrkoder blev VT52 snabbt en favorit i laboratorier, på universitet och inom industrin. Den blev också grunden för många framtida terminalstandarder – inte minst ikoniska VT100.

    Den tysta terminalen som revolutionerade datorvärlden

    När Digital Equipment Corporation lanserade sina tysta terminaler i mitten av 1970-talet förändrades sättet människor interagerade med datorer. Modellerna VT50 och framför allt uppföljaren VT52 var inte bara verktyg – de blev symboler för övergången från telex-liknande skrivmaskiner till moderna datorterminaler. Med sin ljusstarka skärm, låga ljudnivå och stabila seriella kommunikation gjorde de det möjligt för ingenjörer, forskare och programmerare att arbeta snabbare och mer effektivt än någonsin tidigare.

    Tekniken bakom framgången

    Till skillnad från tidigare terminaler som använde mekaniska skrivhuvuden använde VT-serien en CRT-skärm (katodstrålerör) och elektronisk bufferhantering för att rita text i realtid. Terminalen arbetade asynkront och behövde inga fyllnadstecken, vilket gjorde kommunikationen snabb och smidig även över långa kablar. Den stödde moderna seriella gränssnitt (RS-232) men även en äldre 20 mA-strömslinga som var vanlig i teleprinter-system.

    Den interna processorn bestod inte av en mikroprocessor, utan av diskreta logikkomponenter. För att minska störningar analyserades inkommande data medan bildröret var ”mellan linjer” under rasteruppdateringen – en teknisk lösning som var ovanlig men effektiv.

    Tangentbord med personlighet

    Att skriva på terminalen gav ett tydligt ljud. När en tangent trycktes ned aktiverades ett relä, vilket producerade ett mekaniskt klick – samma relä användes också för att signalera ”bell”-kommandot och har i efterhand beskrivits låta som en ”’52 Chevy som strippar växlarna”. Terminalen blev snabbt populär bland utvecklare, inte minst tack vare sin tydliga återkoppling och den senare tillkomna ”Gold Key”, som användes vid fullskärmsredigering i verktyg som WPS-8 och EDT.

    VT52 – ett jättekliv framåt

    När VT52 ersatte VT50 i september 1975 fördubblades antalet textrader (från 12 till 24), små bokstäver blev tillgängliga och den introducerade grafiktecken, vilket gjorde det möjligt att rita enkla grafer direkt på skärmen. Terminalen kunde dessutom skrolla både uppåt och nedåt och lagrade text som hamnat utanför synfältet – en funktion som idag kan kännas självklar, men som då var revolutionerande.

    Den kunde även kopplas till en speciell elektrolytisk skrivare som ”fotograferade” hela skärmbilden rad för rad. Resultatet sades påminna mer om våt toalettpapper än professionella utskrifter – men tekniken var ändå anmärkningsvärd.

    VT55 och vägen mot grafisk interaktion

    VT55 gick ännu längre och kunde visa två matematiska funktioner eller histogram direkt på skärmen utan att host-datorn behövde rita linje för linje. Detta kallades waveform graphics och var föregångare till grafik i senare terminaler som VT105 och VT125.

    Mer än bara terminaler

    Kabinetten var ovanligt stora, vilket inte var ett designfel utan en fördel. Terminalerna kyldes helt utan fläkt – en tyst konstruktion, där varm luft steg genom ventilationsöppningarna. Ovanpå terminalen lades ofta manualer och dokumentation, vilket ironiskt nog kunde blockera ventilationsflödet och överhettade enheterna. Det var också i denna tomma expansionsyta som DEC senare placerade en mikroprocessor och skapade VT78 – en terminal som samtidigt var en komplett PDP-8-dator.

    Från terminal till standard

    När VT100 lanserades 1978 ersattes VT52 som standard. VT100 introducerade ANSI-styrkoder som med tiden blev norm i terminalemulatorer. Ändå levde VT52-kommandona vidare i olika system, exempelvis i Atari ST:s operativsystem TOS under 1980-talet.

    Arvet efter VT-serien

    VT50 och VT52 var inte de mest avancerade maskinerna av sin tid, men de var pålitliga, snabba och genomtänkta. De bidrog till att forma hur vi än idag interagerar med terminaler. I en tid när varje byte räknades visade de hur långt man kunde komma med smart ingenjörskonst, och deras påverkan märks än idag i terminalemulatorer, keybindings och kommandogränssnitt.

    De var inte bara terminaler – de var bryggan mellan skrivmaskiner och dagens datorgränssnitt.

    Teknisk faktaruta: DEC VT50 / VT52

    Typ: CRT-baserad bildskärmsterminal

    Tillverkare: Digital Equipment Corporation (DEC)

    Lansering: VT50 (1974), VT52 (1975)

    Föregångare: VT05

    Efterföljare: VT100 (1978)

    Textläge VT50: 12 rader × 80 kolumner, endast versaler

    Textläge VT52: 24 rader × 80 kolumner, full ASCII (gemener och versaler)

    Teckenuppsättning: 95 ASCII-tecken + grafiksymboler (VT52)

    Kommunikation: Asynkron seriell, upp till 9600 bit/s

    Gränssnitt: RS-232 och 20 mA current loop

    Styrkoder: Escape-sekvenser för kursorkontroll, rensning, grafikläge m.m.

    Grafikmodeller: VT55 och VT105 med waveform-grafik

    Block-mode-varianter: VT61, VT62 (transaktions- och formulärterminaler)

    Tillval: Elektrolytisk hårdvarukopia (”screen dump”) och extra tangentbord med funktions- och numeriska tangenter

    Särdrag: Fläktlös konvektionskylning, tydligt tangentljud, ”Gold Key” för fullskärmsredigering, kompakt CPU byggd av diskret logik

    Youtube film om Dec VT52 terminal