Etikett: 1990-talet

  • Commodore CDTV – framtidsmaskinen som kom för tidigt

    När Commodore lanserade CDTV 1991 ville företaget flytta Amiga-tekniken från skrivbordet till vardagsrummet. Resultatet blev en svart multimediemaskin i HiFi-format med CD-ROM, fjärrkontroll och datorfunktioner – en produkt som på många sätt förebådade framtidens mediecenter, men som kom innan marknaden riktigt förstod vad den skulle användas till.

    När Commodore lanserade CDTV våren 1991 var tanken både djärv och tidstypisk. CD-skivan hade börjat framstå som framtidens lagringsmedium, hemelektronikmarknaden drömde om multimedia, och datorer var på väg att flytta från skrivbordet till vardagsrummet. CDTV, som stod för Commodore Dynamic Total Vision, var Commodores försök att samla allt detta i en enda maskin.

    På utsidan såg CDTV inte ut som en vanlig dator. Den hade ett svart chassi i 43 centimeters HiFi-format, ungefär som en CD-spelare eller förstärkare. Den var tänkt att passa in bland stereoanläggningen i vardagsrummet, inte stå bredvid en beige datorskärm på skrivbordet. På framsidan fanns knappar för CD-spelaren, en display och en lucka för CD-skivor i caddy. Med fjärrkontrollen kunde den användas mer som en hemelektronikprodukt än som en traditionell dator.

    Men under skalet dolde sig något välbekant: en Amiga.

    En Amiga 500 i vardagsrumsförklädnad

    Tekniskt byggde CDTV till stor del på Commodore Amiga 500. Den hade samma grundläggande arkitektur, samma typ av specialkretsar och samma Motorola 68000-processor. Processorn satt dessutom i sockel på moderkortet, vilket gjorde det möjligt att ansluta acceleratorer via processorns plats. På så sätt kunde vissa expansionskort som var byggda för Amiga 500 även användas i CDTV.

    Standardprocessorn var en Motorola 68000 på cirka 7 MHz. Det låter blygsamt i dag, men i början av 1990-talet var det en beprövad och kompetent 16/32-bitarsprocessor. För mer krävande användare gick det att uppgradera med acceleratorkort med 68020, 68030 eller andra snabbare 68k-processorer. Då kunde CDTV gå från en ganska enkel multimediakonsol till något som närmade sig en mer kraftfull Amiga-dator.

    Även minnet gick att bygga ut. Från början hade CDTV 1 MB Chip RAM, men med rätt expansioner kunde den få upp till 2 MB Chip RAM. Via acceleratorkort kunde maskinen även få Fast RAM, vilket gav betydligt bättre prestanda eftersom processorn då fick snabbare arbetsminne som inte delades med grafik- och ljudkretsarna.

    Specialkretsarna som gjorde Amiga speciell

    En stor del av Amigans styrka låg inte i processorn, utan i specialkretsarna. CDTV använde samma Amiga-arv med kretsar som Agnus, Denise, Paula och Gary.

    Agnus hade ansvar för viktiga delar av grafiken och minneshanteringen. Denise skötte bildsignalen. Paula hanterade ljud och vissa in- och utgångsfunktioner. Tillsammans gjorde dessa kretsar att Amiga kunde leverera grafik, animation och ljud som ofta imponerade jämfört med många samtida hemdatorer.

    CDTV kunde visa klassiska Amiga-bildlägen i både PAL och NTSC. I PAL kunde den exempelvis visa 320×256 eller 640×256 bildpunkter utan interlace, och högre vertikal upplösning med interlace. Färgpaletten omfattade 4096 färger, och med Amigans särskilda HAM-läge kunde man visa betydligt fler färgintryck på skärmen än vad många förväntade sig av en maskin från den tiden.

    Ljudet byggde på Paulas fyra 8-bitars ljudkanaler. Det var inte CD-kvalitet i sig, men tillsammans med CD-ljud från skivorna kunde CDTV erbjuda en blandning av datorljud, musik, berättarröster och interaktivt innehåll.

    CD-ROM som framtidslöfte

    Det som gjorde CDTV speciell var förstås CD-ROM-enheten. Enheten var enkelhastighets, vilket innebar en överföringshastighet på ungefär 153 kB per sekund. I dag är det extremt långsamt, men jämfört med disketter var CD-ROM ett enormt steg upp i lagringskapacitet.

    En vanlig CD-ROM kunde lagra hundratals megabyte data. För 1991 var det mycket. Det öppnade för uppslagsverk, bildsamlingar, utbildningsprogram, ljudspår, spel med mer innehåll och interaktiva presentationer. CDTV kunde hantera ISO-9660 CD-ROM, vanliga ljud-CD, CD+G och CD+MIDI.

    CD+G var en variant där ljud-CD kunde innehålla enkla stillbilder, ofta för karaoke eller visuella presentationer. CD+MIDI kombinerade CD-ljud med MIDI-data, vilket gjorde att extern musikutrustning kunde spela tillsammans med skivan. Det visar tydligt vilken marknad Commodore försökte nå: CDTV skulle inte bara vara en spelmaskin, utan en multimediamaskin för musik, utbildning, presentationer och underhållning.

    En konsol, en dator eller en mediaspelare?

    Ett av de mest intressanta problemen med CDTV var att den var svår att kategorisera. Var den en spelkonsol? En CD-spelare? En dator? Ett uppslagsverk för vardagsrummet?

    Svaret var egentligen: allt detta på en gång.

    Med bara grundpaketet kunde den fungera som en CD-baserad multimediaspelare med fjärrkontroll. Med tangentbord, mus och extern diskettstation kunde den däremot användas mer som en vanlig Amiga. Den hade portar för seriell anslutning, parallellport, extern diskettstation, RGB-video, ljudutgångar, spelkontroller, MIDI och tangentbord. Den kunde alltså växa från en vardagsrumsapparat till en mer komplett dator.

    Detta var både CDTV:s styrka och svaghet. Idén var före sin tid, men marknaden var inte riktigt redo. Många konsumenter visste vad en spelkonsol var. De visste vad en CD-spelare var. De visste vad en dator var. Men en svart låda som var allt på samma gång var svårare att sälja.

    Expansioner och möjligheter

    CDTV var inte en helt låst maskin. Den hade flera expansionsmöjligheter, bland annat diagnostikport, DMA-expansionsplats, minneskortplats och videoplats. Diagnostikporten på 80 pinnar påminde mycket om Amiga 500:s sidoexpansion och kunde användas för olika typer av tillbehör.

    Det fanns också en särskild minneskortplats för proprietära kort på 64 eller 256 kB. Dessa kunde användas för sparade data, inställningar eller som extra minne. Innehållet var batteribackat, vilket var viktigt i en tid då hårddisk inte var självklar i en sådan här maskin.

    DMA-expansionsplatsen kunde användas för till exempel SCSI-lösningar. CDTV hade även ett internt gränssnitt för CD-ROM-enheten, men det var ingen vanlig fullständig SCSI-port utan en mer begränsad variant som krävde särskild hårdvara.

    Videoanslutningarna varierade mellan olika marknader. Europeiska modeller kunde ha SCART via videomodul, medan andra versioner hade exempelvis kompositvideo, RF eller S-Video. Den modulära videodelen gjorde att Commodore kunde anpassa maskinen för olika länder och TV-standarder.

    Kickstart 1.3 – en fot kvar i 1980-talet

    Alla CDTV-maskiner levererades med Kickstart 1.3. Det var samma grundsystem som användes i äldre Amiga-modeller. Det gav god kompatibilitet med befintlig Amiga-mjukvara, men det gjorde också att CDTV inte kändes lika modern på insidan som den såg ut på utsidan.

    Att uppgradera till nyare Kickstart-versioner var inte enkelt och krävde speciallösningar från tredjepartstillverkare. Detta begränsade maskinens flexibilitet och gjorde den mer beroende av sitt ursprungliga ekosystem.

    För Commodore var det kanske logiskt att bygga vidare på en stabil och välkänd Amiga-plattform. Men för konsumenten kunde resultatet kännas märkligt: en futuristisk CD-maskin som samtidigt bar på mycket av tekniken från en äldre hemdator.

    Före sin tid – men inte rätt i tiden

    I efterhand är det lätt att se CDTV som en föregångare till många senare idéer. Den hade CD-ROM, fjärrkontroll, vardagsrumsformat, multimediafokus och möjlighet att kombinera spel, ljud, bild och datorfunktioner. På pappret låter det nästan som en tidig version av framtidens digitala mediecenter.

    Men 1991 var flera saker emot den.

    För det första var priset högt. För det andra var CD-ROM ännu inte självklart för vanliga konsumenter. För det tredje var mjukvaruutbudet begränsat och ofta mer imponerande som idé än som praktisk upplevelse. Många Amiga-användare hade dessutom redan en Amiga 500 och kunde vänta på CD-ROM-tillbehör i stället för att köpa en helt ny maskin.

    Samtidigt konkurrerade CDTV med andra märkliga multimediasatsningar, som Philips CD-i, samt med mer renodlade spelkonsoler som Sega Mega Drive och Super Nintendo. Spelkonsolerna var enklare att förstå: stoppa i ett spel och spela. CDTV krävde mer förklaring.

    Arvet efter CDTV

    Commodore CDTV blev ingen kommersiell succé. Den ersattes så småningom av Amiga CD32, som var mer tydligt riktad mot spelmarknaden. CD32 byggde också på Amiga-teknik, men presenterades på ett sätt som var lättare för kunderna att förstå.

    Ändå är CDTV en fascinerande maskin. Den visar hur stark framtidstron kring multimedia var i början av 1990-talet. Den visar också hur svårt det är att lansera en produkt som hamnar mellan flera kategorier. Tekniken kan vara smart, men om marknaden inte förstår vad produkten är till för blir den svårsåld.

    I dag är CDTV intressant just därför. Den är en teknikhistorisk korsning mellan hemdator, spelkonsol, CD-spelare och multimediamaskin. Den kom för tidigt, kostade för mycket och fick aldrig den mjukvarukatalog som hade behövts. Men den pekade mot en framtid där vardagsrummets elektronik, datorn och den digitala underhållningen skulle flyta ihop.

    På det sättet var Commodore CDTV inte bara ett misslyckande. Den var också en försmak av något som senare skulle bli självklart: att digitalt innehåll inte hör hemma på en enda plats, utan kan leva i TV:n, stereon, datorn och spelmaskinen samtidigt.

    CDTV var kanske inte maskinen som förändrade världen. Men den var en maskin som försökte visa vart världen var på väg.

    Youtube innehåll om Commodore CDTV

    Faktaruta: Commodore CDTV

    Commodore CDTV lanserades 1991 och var Commodores försök att flytta Amiga-tekniken från skrivbordet till vardagsrummet. Maskinen såg ut som en HiFi-komponent, men under skalet byggde den i hög grad på Amiga 500.

    Lansering 1991
    Tillverkare Commodore
    Processor Motorola 68000, cirka 7 MHz
    Minne 1 MB Chip RAM som standard, expanderbart
    Lagring Enkelhastighets CD-ROM-enhet
    Operativsystem AmigaOS / Kickstart 1.3
    Bild PAL och NTSC, upp till 4096 färger i HAM-läge
    Ljud Fyra 8-bitars ljudkanaler samt ljud-CD
    Format 43 cm HiFi-format för vardagsrummet

    CDTV var en tidig multimediamaskin som kombinerade spelkonsol, CD-spelare och dator. Idén var framsynt, men priset, det begränsade mjukvaruutbudet och den otydliga målgruppen gjorde att maskinen aldrig blev någon större försäljningsframgång.

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • DECstation – när DEC försökte ta klivet in i RISC-eran

    DECstation var Digital Equipment Corporations försök att möta den nya RISC-eran. Med snabba MIPS-processorer, Unix-systemet ULTRIX och avancerad grafik blev maskinerna viktiga arbetsstationer för forskare, ingenjörer och utvecklare. Samtidigt blev DECstation också ett tydligt exempel på den turbulenta tid då klassiska minidatorföretag försökte överleva övergången till Unix, PC-datorer och nya processorarkitekturer.

    I slutet av 1980-talet stod datorvärlden inför ett teknikskifte. De klassiska minidatorerna, som länge dominerats av företag som Digital Equipment Corporation, började utmanas av snabbare och billigare Unix-arbetsstationer. Sun Microsystems och andra tillverkare lockade kunder med RISC-processorer, bättre pris/prestanda och grafiska arbetsstationer för ingenjörer, forskare och utvecklare.

    DEC:s svar blev DECstation – ett namn som förvirrande nog användes för flera olika datorfamiljer, men som framför allt kom att förknippas med företagets MIPS-baserade Unix-arbetsstationer.

    Tre olika DECstation-familjer

    Namnet DECstation användes inte bara för en enda typ av dator. Det förekom i tre ganska olika sammanhang.

    Den första DECstation-linjen dök upp redan 1978 och var egentligen ett ordbehandlingssystem byggt kring PDP-8-teknik. Dessa maskiner var inbyggda i terminaler av typen VT52 och kallades även VT78.

    Den andra och mest kända DECstation-familjen lanserades 1989. Det var en serie Unix-arbetsstationer baserade på MIPS-processorer. Dessa körde främst ULTRIX, DEC:s egen Unix-variant, och var tänkta att konkurrera med arbetsstationer från bland annat Sun.

    Samtidigt använde DEC också namnet DECstation på en serie PC-kompatibla datorer med Intel-processorer. Dessa körde MS-DOS och hade modellnummer som DECstation 210, 316 och 450dx2. De var alltså något helt annat än Unix-arbetsstationerna.

    DECstation 3100 – DEC:s första stora RISC-satsning

    Den mest historiskt viktiga modellen var DECstation 3100, som presenterades den 11 januari 1989. Det var DEC:s första kommersiellt tillgängliga RISC-baserade arbetsstation.

    Bakgrunden var att DEC behövde ett snabbt svar på marknadens förändring. Företagets klassiska VAX-system var kraftfulla, men dyra och byggda kring CISC-teknik. RISC-maskiner kunde ofta ge betydligt bättre prestanda per krona.

    DECstation 3100 byggde på en MIPS R2000-processor med separat flyttalsprocessor och cacheminne. Maskinen körde i little-endian-läge, bland annat för att passa bättre ihop med DEC:s VAX-värld och den växande PC-marknaden.

    DEC marknadsförde den som världens snabbaste Unix-arbetsstation vid lanseringen. Den var betydligt snabbare än samtida VAXstation-modeller och erbjöd ett attraktivt pris/prestanda-förhållande jämfört med konkurrenterna.

    En arbetsstation utan vanlig expansionsbuss

    DECstation 3100 var en mycket integrerad maskin. Till skillnad från senare modeller hade den ingen riktig expansionsbuss. Det betydde att det fanns ganska få saker användaren kunde byta eller bygga ut.

    De viktigaste valen var mängden internminne och vilken grafiklösning som satt i maskinen. Grafiken kunde vara monokrom eller färg, beroende på vilken framebuffer-modul som användes.

    Minnet såg vid första anblick ut som vanliga PS/2-SIMM-moduler, men var i själva verket DEC-specifikt. Modulerna hade 80 kontakter i stället för 72 och var organiserade på ett särskilt sätt. Det gjorde att vanliga PC-minnen inte kunde användas.

    Grafik, nätverk och SCSI direkt på moderkortet

    DECstation 3100 och 2100 var på många sätt kompletta arbetsstationer direkt från fabrik. De hade inbyggt Ethernet, SCSI, seriella portar, tangentbordsanslutning, musanslutning och grafik.

    Ethernet-gränssnittet använde 10 Mbit/s och var typiskt för professionella Unix-miljöer vid tiden. SCSI användes för hårddiskar och externa lagringsenheter. Det gjorde maskinerna användbara i nätverksmiljöer där arbetsstationer ofta var kopplade till filservrar, skrivare och andra Unix-system.

    Grafiken kunde visa upplösningar som 1024 × 864 pixlar, vilket var avancerat för arbetsstationer vid slutet av 1980-talet. För tekniska användare, programmerare och forskare var detta en viktig del av arbetsmiljön.

    DECstation 5000 – Turbochannel och bättre expansion

    Efter de första 2100- och 3100-modellerna kom DECstation 5000-serien. Här tog DEC ett stort steg framåt genom att införa TURBOchannel, en expansionsbuss för grafikkort, nätverkskort och andra tillägg.

    DECstation 5000 fanns i flera nivåer. Personal DECstation 5000 var enklare instegsmodeller, medan 5000 Model 100 och Model 200-serierna riktade sig mot mer krävande användare.

    De senare modellerna kunde använda snabbare MIPS-processorer, till exempel R3000, R3400, R4000 och R4400. Vissa system kunde även utrustas med avancerade 2D- och 3D-grafikkort, videoinmatning och ljudkort.

    För sin tid var detta kraftfulla maskiner, särskilt inom teknisk grafik, forskning, Unix-utveckling och akademiska miljöer.

    En kort men viktig Unix-era

    DECstation-maskinerna körde främst ULTRIX, DEC:s egen Unix-version. Under början av 1990-talet fanns även planer på att föra över DECstation-användarna till OSF/1, ett modernare Unix-system som senare blev viktigt på DEC:s Alpha-plattform.

    Men DEC:s strategi blev rörig. Företaget började satsa allt mer på sin egen Alpha-arkitektur, som skulle ersätta både VAX och MIPS. Det ledde till osäkerhet bland DECstation-kunderna. Skulle MIPS-maskinerna få framtida stöd? Skulle OSF/1 verkligen komma? Skulle kunderna tvingas byta både hårdvara och operativsystem?

    Till slut fasades de MIPS-baserade DECstation-maskinerna ut till förmån för Alpha-baserade arbetsstationer.

    En maskin som levde vidare genom fri programvara

    Trots att DECstation-linjen försvann från marknaden fick maskinerna ett långt efterliv. Operativsystem som NetBSD och Linux/MIPS portades till flera DECstation-modeller. Det gjorde att entusiaster, samlare och teknikhistoriker kunde fortsätta använda maskinerna långt efter att DEC själva hade lämnat plattformen.

    Även emulatorer som GXemul har gjort det möjligt att köra DECstation-liknande miljöer utan originalhårdvara.

    Priset speglar tiden

    DECstation var inte billiga konsumentdatorer. En DECstation 3100 med färgskärm, hårddisk och 8 MB RAM kunde kosta mycket stora summor. I Tyskland låg priset enligt en användaruppgift på omkring 60 000 D-mark för en konfiguration med 8 MB minne, 332 MB hårddisk och 19-tums färgskärm.

    Det låter extremt i dag, men arbetsstationer var professionella verktyg. De köptes av universitet, forskningsinstitut, ingenjörsföretag och större organisationer – inte av vanliga hemanvändare.

    Varför DECstation är historiskt intressant

    DECstation är intressant därför att den visar ett skifte i datorhistorien. DEC var ett av de stora företagen från minidatorernas era, men tvingades anpassa sig till en ny värld där Unix, RISC-processorer och grafiska arbetsstationer blev allt viktigare.

    Maskiner som DECstation 3100 visade att DEC kunde bygga snabba och konkurrenskraftiga Unix-arbetsstationer. Samtidigt visade historien också företagets problem: man hade VAX, MIPS, Alpha, ULTRIX, OSF/1 och olika PC-linjer samtidigt. Strategin blev svår att följa, både för kunder och för DEC själva.

    Sammanfattning

    DECstation var mer än bara en datorserie. Den var DEC:s försök att möta RISC-revolutionen och konkurrera med Unix-arbetsstationer från Sun och andra tillverkare.

    Särskilt DECstation 3100 blev en viktig modell. Den var snabb, tekniskt avancerad och byggd för professionella Unix-miljöer. Samtidigt blev den också ett exempel på hur snabbt datorbranschen förändrades i början av 1990-talet.

    När DEC senare satsade på Alpha hamnade MIPS-baserade DECstation i skuggan. Men för många entusiaster lever den kvar som en fascinerande maskin från en tid då arbetsstationer var dyra, kraftfulla och byggda för människor som verkligen behövde datorkraft.

    Youtube innehåll om DECstation

    Teknisk faktaruta: DECstation

    Tillverkare: Digital Equipment Corporation, DEC

    Produktnamn: DECstation

    Lansering: Första DECstation-namnet användes 1978. De mer kända MIPS-baserade arbetsstationerna lanserades 1989.

    Viktig modell: DECstation 3100

    Processorarkitektur: MIPS RISC

    Processorer: Bland annat MIPS R2000, R3000, R3400, R4000 och R4400

    Operativsystem: ULTRIX och vissa tidiga versioner av OSF/1

    Grafik: Monokrom eller färg, beroende på modell och grafikkort

    Nätverk: Inbyggt 10 Mbit/s Ethernet på flera modeller

    Lagring: SCSI, ofta med interna eller externa hårddiskar

    Expansion: Tidiga modeller som DECstation 3100 saknade vanlig expansionsbuss. Senare DECstation 5000-modeller använde TURBOchannel.

    Användningsområde: Unix-arbetsstationer för forskning, teknik, programmering, grafik och nätverksmiljöer

    Historisk betydelse: DECstation visar hur DEC försökte möta konkurrensen från RISC-baserade Unix-arbetsstationer under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet.

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • OS/2 – operativsystemet som var “framtiden” (och ändå förlorade)

    OS/2 var operativsystemet som skulle ersätta DOS och bli den nya standarden för persondatorer. Det utvecklades av IBM och Microsoft tillsammans, var tekniskt avancerat och erbjöd funktioner som stabil multitasking och ett modernt filsystem långt före sin tid. Ändå förlorade det kampen mot Windows. Historien om OS/2 är berättelsen om hur ett tekniskt starkt system kan falla på strategi, marknadsföring och affärsbeslut – och samtidigt leva vidare i det tysta långt efter att massmarknaden gått vidare.

    OS/2 – operativsystemet som var “framtiden” (och ändå förlorade)

    När nyheten om att det klassiska Hobbes-arkivet för OS/2 inte längre är vad det en gång var dök upp i flödena kändes det som ett perfekt tillfälle att prata om OS/2 igen. För OS/2 är ett av de där systemen som nästan ingen “vanlig” hemmaköpare minns att de köpt – och ändå har det en märkligt stor skugga i datorhistorien. Det var operativsystemet som på fullt allvar marknadsfördes som “a better DOS than DOS and a better Windows than Windows” och som på många tekniska punkter faktiskt kunde försvara det. Ändå blev det utkonkurrerat av nästan allt. OS/2 föll inte främst på tekniken. Det föll på ledning, strategi och marknadsföring – ofta på ett nästan tragikomiskt sätt.

    Varför OS/2 ens fanns

    I mitten av 1980-talet var PC-marknaden på väg att spränga sina egna ramar. DOS var enkelt och utbrett, men hade uppenbara begränsningar: svag minneshantering, dålig multitasking och en känsla av att “ett program kan ta ner hela maskinen”. IBM, som dominerade företagsvärlden, ville ha en robust ersättare som kunde bära PC:n in i nästa epok. Samtidigt ville Microsoft uppåt i näringskedjan – från att leverera språk och operativsystemsbitar till att bli själva navet i PC-ekosystemet. Resultatet blev att IBM och Microsoft 1985 skrev ett avtal om gemensam utveckling av ett nytt operativsystem, snart döpt till OS/2. Namnet signalerade “andra generationens PC” och knöts till IBMs PS/2-linje.

    IBM skapar PC:n – och råkar skapa klonkriget

    IBM insåg sent 70-tal att persondatorer var framtiden men att deras traditionella arbetssätt var för långsamt. Lösningen blev en snabbspårsatsning: IBM PC byggdes med standardkomponenter, bland annat CPU från Intel och grafikdelar från externa leverantörer. Operativsystemet kom från Microsoft och blev PC DOS/MS-DOS. Det enda riktigt IBM-ägda i paketet var BIOS. När andra företag skapade egna BIOS via clean-room-metoder kunde de bygga IBM-kompatibla kloner. Plötsligt var IBM ett PC-företag – men inte längre det PC-företaget. För varje klondator som såldes tjänade IBM ingenting.

    Clone wars: PS/2, MCA och drömmen om att ta tillbaka kontrollen

    IBM svarade med en plan i två delar. För det första: hårdvara. Man introducerade den proprietära MCA-bussen i PS/2-serien och hoppades att andra skulle licensiera tekniken. För det andra: mjukvara. IBM ville ha ett operativsystem man själv kontrollerade och kunde licensiera, istället för att vara beroende av Microsofts DOS. OS/2 skulle bli denna nya standard.

    Den tidiga visionen: stabilitet och skydd

    OS/2 byggdes som ett skyddat-läge-operativsystem för 80286. Tanken var att program skulle isoleras från varandra och inte kunna krascha hela systemet lika lätt som i DOS. OS/2 1.0 kom 1987 och var textbaserat men strukturerat som ett “riktigt” operativsystem. 1988 kom OS/2 1.1 med Presentation Manager, ett grafiskt gränssnitt som påminde om samtida Windows-versioner.

    HPFS: filsystemet som kändes som framtiden

    1989 introducerades HPFS i OS/2 1.2. Det gav bättre prestanda, mindre fragmentering, längre filnamn och rikare metadata jämfört med FAT. För många var HPFS ett tydligt tecken på att OS/2 byggdes med en mer seriös framtid i åtanke.

    Splittringen: när Windows började vinna

    Runt 1990 sprack samarbetet mellan IBM och Microsoft. Windows 3.0 blev en kommersiell framgång och Microsoft behövde inte längre IBM på samma sätt. Det fanns kulturkrockar, men den viktigaste orsaken var affärslogik: Microsoft ville satsa fullt ut på Windows. IBM stod kvar med OS/2 och fick fortsätta utvecklingen på egen hand.

    OS/2 2.0: när IBM släppte lös det “riktiga” OS/2

    1992 kom OS/2 2.0 med 32-bitarsarkitektur och Workplace Shell, ett objektorienterat skrivbord där filer, mappar och program hanterades som objekt. Det var en djärv och tekniskt imponerande design.

    “Bättre DOS än DOS” – och “bättre Windows än Windows”

    Med 386:ans virtualisering kunde OS/2 köra flera DOS-sessioner isolerat och även Windows 3.x-program genom Win-OS/2. IBM marknadsförde det som en bättre version av både DOS och Windows. Tekniskt fanns det substans, men marknadsföringen innebar också att OS/2 definierades i relation till Windows istället för som ett självständigt alternativ.

    Den dubbla fällan: pris, bundling och bristen på “killer apps”

    Windows och DOS följde ofta med nya datorer. OS/2 krävde aktiv installation och kostade mer. För att vinna hade OS/2 behövt unika program som drog användare, men IBM lyckades aldrig bygga ett lika starkt applikationsekosystem.

    Warp-eran: topp i teknik, kaos i marknadsföring

    1994 kom OS/2 Warp 3. Prestandan förbättrades, hårdvarustödet breddades och nätverksfunktioner integrerades bättre. Under en period kändes OS/2 som en seriös utmanare. Men marknadsföringen var ofta förvirrande eller ineffektiv, och IBM missade flera chanser att kapitalisera på intresset.

    Windows 95 tar scenen

    1995 lanserades Windows 95 och blev en kulturell och kommersiell succé. OS/2 hamnade i skuggan. 1996 kom Warp 4 med Java och taligenkänning, men marknaden hade redan valt sin vinnare.

    Var OS/2 faktiskt levde vidare

    Trots förlusten på konsumentmarknaden levde OS/2 kvar i banker, bankomater, biljettmaskiner och industriella system. Stabilitet och lång livslängd gjorde det attraktivt i miljöer där man inte ville byta plattform i onödan.

    Varför OS/2 var bra på riktigt

    OS/2 hade en robust processmodell, bättre minnesisolering än Windows 3.x och kraftfull automation genom REXX. Det var tekniskt genomtänkt och ofta stabilare än sina konkurrenter.

    Slutet – och efterlivet

    IBM avslutade officiell support 2006. Men OS/2 levde vidare genom eComStation och senare ArcaOS, som fortfarande utvecklas. Plattformen är liten men aktiv.

    OS/2:s riktiga arv

    OS/2 visar att teknisk kvalitet inte alltid avgör marknadens vinnare. Distribution, ekosystem och affärsstrategi väger tungt. OS/2 vann aldrig massmarknaden, men det lämnade efter sig idéer och tekniska lösningar som fortsatte påverka hur operativsystem byggs. Det är därför OS/2 fortfarande diskuteras – inte som en kuriositet, utan som ett seriöst kapitel i datorhistorien.

    OS/2 – fakta i korthet

    • Typ: Proprietärt operativsystem för PC
    • Utvecklare: IBM (tillsammans med Microsoft i version 1.0–1.3)
    • Första version: 1987
    • Större milstolpar: Presentation Manager (1.1), HPFS (1.2), 32-bit & Workplace Shell (2.0), Warp-era (3–4)
    • Känd slogan: “A better DOS than DOS and a better Windows than Windows”
    • Styrkor: Stabilitet, skyddad minnesmodell, kraftfull DOS/Windows-kompatibilitet, automation via REXX
    • Varför det föll: Svag marknadsföring, otydlig positionering, för litet applikationsekosystem, Windows dominans
    • IBM-support: Upphörde 31 december 2006
    • Efterföljare/fortsättning: eComStation (2001–2011), ArcaOS (från 2017)

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Teleguide – det svenska nätet som kom för tidigt

    I början av 1990-talet försökte Sverige skapa sitt eget digitala nät för vanliga människor – flera år innan internet slog igenom på allvar. Teleguide skulle bli en folkterminal i varje hem, där man kunde boka resor, sköta bankärenden och beställa varor via telefonlinjen. Visionen var framtidsinriktad, men satsningen blev kortlivad och kostsam – och är idag ett fascinerande exempel på hur rätt idé kan få fel timing.

    I början av 1990-talet, innan ord som webbläsare, Google och e-post var vardagsmat, försökte Sverige bygga sitt eget digitala informationssamhälle. Resultatet blev Teleguide – ett ambitiöst, dyrt och i efterhand smått mytomspunnet datornätverk för privatpersoner. Det lanserades 1991 av Televerket, tillsammans med IBM och Esselte, och skulle göra digitala tjänster tillgängliga i vanliga svenska hem.

    Två år senare var allt över.

    Visionen: en folkterminal i varje hem

    Teleguide var starkt inspirerat av det franska systemet Minitel, som under 1980-talet blivit en enorm succé i Frankrike. Där kunde miljontals användare via enkla terminaler slå upp telefonnummer, boka resor, chatta och beställa varor – långt innan internet slog igenom.

    Televerket ville göra något liknande i Sverige. Visionen var djärv: 50 000 terminaler skulle placeras i svenska hem. Man såg framför sig en ”folkterminal” – lika självklar som telefonen eller TV:n – där människor kunde sköta vardagsärenden utan att stå i kö eller ringa samtal.

    Till skillnad från tidigare system som Videotex och Datavision, som främst riktade sig till företag, var Teleguide tänkt för privatpersoner.

    Så fungerade Teleguide

    Användarna fick en särskild Teleguide-terminal, utrustad med inbyggt modem och ett personligt smartkort för inloggning. Det fanns också en PC-tillsats som gjorde att vanliga datorer kunde anslutas, samtidigt som den fungerade som modem och fax.

    Via telefonlinjen kunde man koppla upp sig mot Teleguides centrala system och få tillgång till ett växande utbud av tjänster:

    • nyheter
    • nummerupplysning
    • enkel e-post
    • banktjänster
    • resebokningar
    • speltjänster
    • beställning av taxi
    • blommogram

    I praktiken erbjöd Teleguide många av de saker vi idag tar för givna – fast i textbaserad form och med långsamma modem.

    De första svenska ”online-tjänsterna”

    Bland tjänsterna fanns flera som låg långt före sin tid. TvSelect var Sveriges första elektroniska TV-guide, där man kunde söka efter program via fritext eller kategorier.

    Bildelsbasen gjorde det möjligt att söka efter begagnade bildelar från demonteringar runt om i landet – en tidig föregångare till dagens webbtjänster.

    Ett särskilt intressant pilotprojekt genomfördes i Stockholm 1991: hemtjänstpersonal kunde via Teleguide beställa matvaror online för äldre kunder. Beställningarna skickades till en livsmedelsbutik i Johanneshov, som levererade varorna direkt hem. Betalning kunde ske kontant eller mot faktura. Det här kan mycket väl ha varit en av Sveriges första nätbutiker.

    Men det var dyrt – väldigt dyrt

    Teleguide var dock ingen gratis tjänst. Användningen kostade 1 krona och 50 öre per minut, plus en månadsavgift som först låg på 25 kronor och senare höjdes till 75.

    Efter ett halvår hade tjänsten omkring 22 000 abonnenter. Det var långt ifrån tillräckligt för att täcka de enorma kostnaderna för utveckling, marknadsföring, terminaler och drift.

    Televerket insåg snabbt ett grundproblem: ju fler terminaler som delades ut, desto större blev förlusterna.

    Internet knackar på dörren

    Samtidigt hände något avgörande i omvärlden. I början av 1990-talet började internet sprida sig utanför universitet och forskningsmiljöer. När webbläsaren Mosaic lanserades 1993 blev World Wide Web plötsligt begripligt och attraktivt för allmänheten.

    Teleguide var ett slutet, proprietärt system – helt kontrollerat av Televerket. Internet var öppet, globalt och växte explosionsartat.

    Enligt Ny Tekniks reporter Jan Melin tappade Teleguide snabbt sin attraktionskraft när människor insåg att framtiden låg i öppna nät, inte i ett nationellt specialsystem.

    Ett dyrt farväl

    Hösten 1992 försökte Televerkets generaldirektör Tony Hagström rädda projektet genom att omförhandla avtalen med IBM och Esselte. Men intresset var svalt. Samarbetet sprack och Teleguide lades ner.

    Den totala kostnaden för satsningen uppgick till omkring två miljarder kronor – en av de största tekniksatsningarna som aldrig nådde hela vägen fram i Sverige.

    Ett misslyckande – men också en föraning

    I efterhand är det lätt att kalla Teleguide för ett fiasko. Men det är också tydligt att systemet låg förbluffande rätt i tiden när det gällde idéer.

    Teleguide förutsåg:

    • digitala vardagstjänster
    • e-handel
    • distansbank
    • digitala TV-guider
    • informationssökning hemifrån

    Problemet var inte visionen – utan timingen och affärsmodellen.

    Teleguide blev helt enkelt ett framtidsprojekt som föddes strax innan framtiden valde en annan väg.

    Faktaruta: Teleguide
    Start
    1991
    Nedlagt
    1993
    Bakom
    Televerket (nu Telia), IBM och Esselte
    Typ
    Svenskt datornätverk för privatpersoner (före internetgenombrottet)
    Utrustning
    Specialbyggd terminal med modem + smartkort (samt PC-tillsats)
    Tjänster
    Nyheter, nummerupplysning, enkel e-post, bank- och resetjänster m.m.
    Pris
    Ca 1:50 kr/min + månadsavgift (25 kr, senare 75 kr)
    Omfattning
    Ca 22 000 abonnenter efter ett halvår
    Utfall
    Avvecklades efter stora förluster (uppges till ca 2 miljarder kronor)
    Kuriosa: Teleguide inspirerades av franska Minitel och hann lanseras precis innan webben slog igenom brett.

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • PalmPilot – den lilla handdatorn som förändrade vardagen

    PalmPilot var en av de första handdatorerna som slog igenom på bred front och kom att forma hur människor såg på personlig digital organisering. När den lanserades 1997 av Palm Inc kombinerade den enkelhet, snabbhet och portabilitet på ett sätt som konkurrenterna saknade. Med kalender, kontakter och anteckningar samlade i fickformat blev PalmPilot ett självklart arbetsredskap – och lade grunden för den mobila teknik som i dag tas för given.

    När PalmPilot lanserades våren 1997 var den inte bara ännu en teknisk pryl – den blev startskottet för hur miljontals människor började organisera sina liv digitalt. I en tid då mobiltelefoner knappt kunde skicka SMS och bärbara datorer var tunga och dyra, erbjöd PalmPilot något revolutionerande: en fickstor personlig informationshanterare som faktiskt var enkel att använda.

    PalmPilot Personal och PalmPilot Professional var den andra generationen av handdatorer från Palm Inc, då ett dotterbolag till U.S. Robotics. Produkterna lanserades den 10 mars 1997 och kom snabbt att bli synonymt med begreppet PDA.

    En dator i handflatan

    PalmPilot fanns i två huvudmodeller: Personal och Professional. De var i princip identiska till utseendet men skilde sig åt i minnesmängd – 512 KB respektive 1 MB. Med dagens mått är detta extremt begränsat, men på 1990-talet räckte det gott för kontakter, kalender, anteckningar och att-göra-listor.

    Skärmen var monokrom med upplösningen 160 × 160 pixlar och styrdes med en pekpenna. I stället för tangentbord använde PalmPilot det egenutvecklade handskriftsystemet Graffiti, där varje bokstav skrevs med ett förenklat, standardiserat streckmönster. Det krävde viss inlärning, men när tekniken väl satt gick inmatningen snabbt och träffsäkert.

    Enkelhet som filosofi

    Till skillnad från många konkurrenter fokuserade Palm på snabbhet och användarvänlighet snarare än teknisk komplexitet. Enheten startade omedelbart, menyerna var avskalade och logiska, och batteritiden var imponerande. Med två vanliga AAA-batterier kunde PalmPilot användas i veckor, ibland månader, utan byte.

    Synkronisering med dator skedde via en seriell kabel och Palm Desktop-programvaran. Med ett enda knapptryck uppdaterades kalender, kontakter och anteckningar mellan handdatorn och datorn – en process som då upplevdes som närmast magisk.

    Tillbehör och uppgraderingar

    Palm erbjöd flera tillbehör, bland annat ett externt modem på 14,4 kbit/s som gjorde det möjligt att kommunicera via telefonlinje. Det fanns även uppgraderingspaket för äldre Pilot-modeller som gjorde det möjligt att uppdatera både minne, ROM och operativsystem till Palm OS 2.0.

    Genom dessa uppgraderingar kunde befintliga användare fortsätta använda sin hårdvara samtidigt som de fick tillgång till nya funktioner, något som bidrog till stark kundlojalitet.

    En kommersiell och kulturell succé

    PalmPilot blev snabbt en enorm framgång och passerade enligt samtida uppskattningar en miljon sålda enheter redan 1998. Framgången befäste Palms ställning som marknadsledare inom PDA-segmentet och gjorde PalmPilot till ett välkänt begrepp även utanför teknikvärlden.

    Modellen efterföljdes av Palm III, som byggde vidare på samma idé men med förbättrad design och funktionalitet.

    Ett oväntat efterliv

    Trots att PalmPilot sedan länge är tekniskt föråldrad lever dess arv vidare. Ett uppmärksammat exempel är inom IMAX, där PalmPilot-liknande gränssnitt används – via specialutvecklade emulatorer – för att styra utrustning vid visning av 70 mm-film. Orsaken är enkel: gränssnittet är extremt tydligt, snabbt och lätt att använda även i stressade situationer.

    Varför PalmPilot spelar roll

    PalmPilot var varken kraftfullast eller mest avancerad, men den var genomtänkt. Den visade att teknik inte måste vara komplicerad för att vara användbar. Många av de designprinciper som gjorde PalmPilot framgångsrik – snabb uppstart, tydligt fokus på användarens behov och låg mental belastning – lever vidare i dagens smartphones och surfplattor.

    PalmPilot är därför inte bara en historisk pryl, utan ett tydligt exempel på hur smart design kan förändra hur människor använder teknik i vardagen.

    Youtube filmer om PalmPilot

    Teknisk fakta: PalmPilot (1997)

    Modeller
    PalmPilot Personal / PalmPilot Professional
    Lansering
    10 mars 1997
    Tillverkare
    Palm Inc (då dotterbolag till U.S. Robotics)
    Operativsystem
    Palm OS 2.0
    Processor
    Motorola 68328 (DragonBall), 16 MHz
    Minne
    512 KB (Personal) / 1 MB (Professional)
    Skärm
    160 × 160 pixlar, monokrom LCD, pekskärm
    Inmatning
    Stylus och Graffiti-handstil
    Anslutning
    RS-232 via Palm Desktop
    Ström
    2 × AAA-batterier
    Ljud
    Mono-högtalare
    Mått
    4,7 × 3,1 × 0,7 tum
    Vikt
    ca 159 gram

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Ericsson MC12 – en tidig PDA i mobiltelefonins tidevarv

    I mitten av 1990-talet stod den mobila datorvärlden på tröskeln till något nytt. Mobiltelefoner blev allt vanligare, bärbara datorer krympte i storlek och idén om att kunna arbeta digitalt var som helst började ta form. Det var i denna brytningstid som Ericsson lanserade MC12 Mobile Companion – en fickdator som förenade handdatorns produktivitet med mobiltelefonins kommunikationsmöjligheter och som i dag framstår som ett tidigt steg mot den moderna smartphonen.

    När Ericsson lanserade MC12 Mobile Companion i december 1996 tog företaget sina första steg in på PDA-marknaden. Resultatet blev en fickdator som låg i teknikens absoluta framkant och som samtidigt tydligt speglade Ericssons styrka inom mobiltelefoni.

    MC12 var i praktiken en ommärkt HP 320LX, men med flera unika tillägg som gjorde den särskilt intressant för mobilanvändare under GSM-eran.

    En dator som fick plats i fickan

    Under skalet satt en Hitachi SuperH SH3 (SH7700)-processor som kördes i 44 MHz, vilket var imponerande prestanda för mitten av 1990-talet i ett så kompakt format. Minnesmässigt var MC12 utrustad med 4 MB RAM och 5 MB ROM.

    Operativsystemet var Windows CE 1.0, vilket gav användaren tillgång till välbekanta program i nedbantad form, bland annat Pocket Word, Pocket Excel, Outlook och Internet Explorer. Senare släpptes även en uppgradering till Windows CE 2.0, vilket förlängde livslängden på enheten.

    Anslutningar före Wi-Fi och Bluetooth

    MC12 speglar en tid då moderna trådlösa standarder ännu inte fanns. Den erbjöd därför ett brett urval av anslutningsmöjligheter för sin tid. Enheten hade en PC Card Type II-plats, en CompactFlash-plats, IrDA 1.0 för infraröd kommunikation samt en seriell port.

    Detta gjorde MC12 flexibel och relativt framtidssäker enligt 1996 års måttstock.

    Mobilintegration – MC12:s verkliga styrka

    Det som verkligen skilde Ericsson MC12 från många andra handdatorer var den djupa integrationen med Ericssons GSM-telefoner.

    Det medföljande CompactFlash-kortet innehöll specialutvecklad mjukvara. Ericsson Virtual Modem gjorde det möjligt att använda en GSM-telefon som modem, men var begränsat till 9,6 kbit/s. Det var för långsamt för praktisk webbsurf men fungerade för e-post och enklare dataöverföring. Någon adapter för vanlig telefonlinje fanns inte, vilket gjorde lösningen exklusiv för Ericssons mobiltelefoner. Alternativt kunde MC12 anslutas till telefonen via den seriella porten.

    Ett annat program, My Ericsson Phone, möjliggjorde tvåvägskommunikation mellan telefon och PDA. Användaren kunde ringa samtal direkt från kontaktlistan, skicka SMS till mobiltelefoner eller faxmaskiner samt läsa och hämta information från telefonens minne till MC12:s kontaktregister.

    Pris och målgrupp

    Vid lanseringen kostade Ericsson MC12 550 brittiska pund exklusive moms. Omräknat med dåtidens växelkurs motsvarar det ungefär 6 500–7 000 svenska kronor. Prislappen placerade enheten tydligt i premiumsegmentet och målgruppen var främst affärsresenärer och professionella användare som behövde mobil produktivitet långt innan smartphones blev vardag.

    Ett stycke teknikhistoria

    Ericsson MC12 markerar ett viktigt steg i utvecklingen från enkla elektroniska kalendrar till fullfjädrade handhållna datorer med operativsystem, kontorsprogram och mobil uppkoppling.

    Det exemplar som beskrivs här är komplett med originalkartong och har vänligen donerats av Colin Pearson. MC12 är i dag ett intressant tidsdokument som visar hur visionen om mobil datoranvändning såg ut i mitten av 1990-talet och hur Ericssons bakgrund inom mobil kommunikation påverkade företagets första PDA.

    Innehåll på youtube om Ericsson MC12

    Fakta: Ericsson MC12 (Mobile Companion)
    Tillverkare Ericsson
    Lansering December 1996
    Basmodell Ommärkt HP 320LX
    Processor Hitachi SuperH SH3 (SH7700), 44 MHz
    Minne 4 MB RAM, 5 MB ROM
    Operativsystem Windows CE 1.0 (senare uppgraderbar till CE 2.0)
    Medföljande appar Pocket Word, Pocket Excel, Outlook, Internet Explorer
    Expansionsplatser 1× PC Card Type II, 1× CompactFlash
    Kommunikation IrDA 1.0, seriell port
    Unik Ericsson-mjukvara Ericsson Virtual Modem (9,6 kbit/s via Ericsson GSM-telefon), “My Ericsson Phone” (synk/hantering av kontakter och SMS)
    Pris vid lansering £550 exkl. moms (ungefär 6 500–7 000 SEK, beroende på dåtidens kurs)

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare