DECstation var Digital Equipment Corporations försök att möta den nya RISC-eran. Med snabba MIPS-processorer, Unix-systemet ULTRIX och avancerad grafik blev maskinerna viktiga arbetsstationer för forskare, ingenjörer och utvecklare. Samtidigt blev DECstation också ett tydligt exempel på den turbulenta tid då klassiska minidatorföretag försökte överleva övergången till Unix, PC-datorer och nya processorarkitekturer.

I slutet av 1980-talet stod datorvärlden inför ett teknikskifte. De klassiska minidatorerna, som länge dominerats av företag som Digital Equipment Corporation, började utmanas av snabbare och billigare Unix-arbetsstationer. Sun Microsystems och andra tillverkare lockade kunder med RISC-processorer, bättre pris/prestanda och grafiska arbetsstationer för ingenjörer, forskare och utvecklare.

DEC:s svar blev DECstation – ett namn som förvirrande nog användes för flera olika datorfamiljer, men som framför allt kom att förknippas med företagets MIPS-baserade Unix-arbetsstationer.

Tre olika DECstation-familjer

Namnet DECstation användes inte bara för en enda typ av dator. Det förekom i tre ganska olika sammanhang.

Den första DECstation-linjen dök upp redan 1978 och var egentligen ett ordbehandlingssystem byggt kring PDP-8-teknik. Dessa maskiner var inbyggda i terminaler av typen VT52 och kallades även VT78.

Den andra och mest kända DECstation-familjen lanserades 1989. Det var en serie Unix-arbetsstationer baserade på MIPS-processorer. Dessa körde främst ULTRIX, DEC:s egen Unix-variant, och var tänkta att konkurrera med arbetsstationer från bland annat Sun.

Samtidigt använde DEC också namnet DECstation på en serie PC-kompatibla datorer med Intel-processorer. Dessa körde MS-DOS och hade modellnummer som DECstation 210, 316 och 450dx2. De var alltså något helt annat än Unix-arbetsstationerna.

DECstation 3100 – DEC:s första stora RISC-satsning

Den mest historiskt viktiga modellen var DECstation 3100, som presenterades den 11 januari 1989. Det var DEC:s första kommersiellt tillgängliga RISC-baserade arbetsstation.

Bakgrunden var att DEC behövde ett snabbt svar på marknadens förändring. Företagets klassiska VAX-system var kraftfulla, men dyra och byggda kring CISC-teknik. RISC-maskiner kunde ofta ge betydligt bättre prestanda per krona.

DECstation 3100 byggde på en MIPS R2000-processor med separat flyttalsprocessor och cacheminne. Maskinen körde i little-endian-läge, bland annat för att passa bättre ihop med DEC:s VAX-värld och den växande PC-marknaden.

DEC marknadsförde den som världens snabbaste Unix-arbetsstation vid lanseringen. Den var betydligt snabbare än samtida VAXstation-modeller och erbjöd ett attraktivt pris/prestanda-förhållande jämfört med konkurrenterna.

En arbetsstation utan vanlig expansionsbuss

DECstation 3100 var en mycket integrerad maskin. Till skillnad från senare modeller hade den ingen riktig expansionsbuss. Det betydde att det fanns ganska få saker användaren kunde byta eller bygga ut.

De viktigaste valen var mängden internminne och vilken grafiklösning som satt i maskinen. Grafiken kunde vara monokrom eller färg, beroende på vilken framebuffer-modul som användes.

Minnet såg vid första anblick ut som vanliga PS/2-SIMM-moduler, men var i själva verket DEC-specifikt. Modulerna hade 80 kontakter i stället för 72 och var organiserade på ett särskilt sätt. Det gjorde att vanliga PC-minnen inte kunde användas.

Grafik, nätverk och SCSI direkt på moderkortet

DECstation 3100 och 2100 var på många sätt kompletta arbetsstationer direkt från fabrik. De hade inbyggt Ethernet, SCSI, seriella portar, tangentbordsanslutning, musanslutning och grafik.

Ethernet-gränssnittet använde 10 Mbit/s och var typiskt för professionella Unix-miljöer vid tiden. SCSI användes för hårddiskar och externa lagringsenheter. Det gjorde maskinerna användbara i nätverksmiljöer där arbetsstationer ofta var kopplade till filservrar, skrivare och andra Unix-system.

Grafiken kunde visa upplösningar som 1024 × 864 pixlar, vilket var avancerat för arbetsstationer vid slutet av 1980-talet. För tekniska användare, programmerare och forskare var detta en viktig del av arbetsmiljön.

DECstation 5000 – Turbochannel och bättre expansion

Efter de första 2100- och 3100-modellerna kom DECstation 5000-serien. Här tog DEC ett stort steg framåt genom att införa TURBOchannel, en expansionsbuss för grafikkort, nätverkskort och andra tillägg.

DECstation 5000 fanns i flera nivåer. Personal DECstation 5000 var enklare instegsmodeller, medan 5000 Model 100 och Model 200-serierna riktade sig mot mer krävande användare.

De senare modellerna kunde använda snabbare MIPS-processorer, till exempel R3000, R3400, R4000 och R4400. Vissa system kunde även utrustas med avancerade 2D- och 3D-grafikkort, videoinmatning och ljudkort.

För sin tid var detta kraftfulla maskiner, särskilt inom teknisk grafik, forskning, Unix-utveckling och akademiska miljöer.

En kort men viktig Unix-era

DECstation-maskinerna körde främst ULTRIX, DEC:s egen Unix-version. Under början av 1990-talet fanns även planer på att föra över DECstation-användarna till OSF/1, ett modernare Unix-system som senare blev viktigt på DEC:s Alpha-plattform.

Men DEC:s strategi blev rörig. Företaget började satsa allt mer på sin egen Alpha-arkitektur, som skulle ersätta både VAX och MIPS. Det ledde till osäkerhet bland DECstation-kunderna. Skulle MIPS-maskinerna få framtida stöd? Skulle OSF/1 verkligen komma? Skulle kunderna tvingas byta både hårdvara och operativsystem?

Till slut fasades de MIPS-baserade DECstation-maskinerna ut till förmån för Alpha-baserade arbetsstationer.

En maskin som levde vidare genom fri programvara

Trots att DECstation-linjen försvann från marknaden fick maskinerna ett långt efterliv. Operativsystem som NetBSD och Linux/MIPS portades till flera DECstation-modeller. Det gjorde att entusiaster, samlare och teknikhistoriker kunde fortsätta använda maskinerna långt efter att DEC själva hade lämnat plattformen.

Även emulatorer som GXemul har gjort det möjligt att köra DECstation-liknande miljöer utan originalhårdvara.

Priset speglar tiden

DECstation var inte billiga konsumentdatorer. En DECstation 3100 med färgskärm, hårddisk och 8 MB RAM kunde kosta mycket stora summor. I Tyskland låg priset enligt en användaruppgift på omkring 60 000 D-mark för en konfiguration med 8 MB minne, 332 MB hårddisk och 19-tums färgskärm.

Det låter extremt i dag, men arbetsstationer var professionella verktyg. De köptes av universitet, forskningsinstitut, ingenjörsföretag och större organisationer – inte av vanliga hemanvändare.

Varför DECstation är historiskt intressant

DECstation är intressant därför att den visar ett skifte i datorhistorien. DEC var ett av de stora företagen från minidatorernas era, men tvingades anpassa sig till en ny värld där Unix, RISC-processorer och grafiska arbetsstationer blev allt viktigare.

Maskiner som DECstation 3100 visade att DEC kunde bygga snabba och konkurrenskraftiga Unix-arbetsstationer. Samtidigt visade historien också företagets problem: man hade VAX, MIPS, Alpha, ULTRIX, OSF/1 och olika PC-linjer samtidigt. Strategin blev svår att följa, både för kunder och för DEC själva.

Sammanfattning

DECstation var mer än bara en datorserie. Den var DEC:s försök att möta RISC-revolutionen och konkurrera med Unix-arbetsstationer från Sun och andra tillverkare.

Särskilt DECstation 3100 blev en viktig modell. Den var snabb, tekniskt avancerad och byggd för professionella Unix-miljöer. Samtidigt blev den också ett exempel på hur snabbt datorbranschen förändrades i början av 1990-talet.

När DEC senare satsade på Alpha hamnade MIPS-baserade DECstation i skuggan. Men för många entusiaster lever den kvar som en fascinerande maskin från en tid då arbetsstationer var dyra, kraftfulla och byggda för människor som verkligen behövde datorkraft.

Youtube innehåll om DECstation