Etikett: Commodore International

Commodore 900 var datorn som kunde ha gjort Commodore till en seriös aktör på Unix-marknaden. Med Zilog Z8000-processor, operativsystemet Coherent och stöd för både serverdrift och avancerade arbetsstationer var den långt ifrån företagets mer kända hemdatorer. Men trots tekniska ambitioner, högupplöst grafik och fleranvändarstöd stannade C900 vid prototypstadiet – och blev i stället en av Commodores mest fascinerande bortglömda maskiner.

I mitten av 1980-talet försökte Commodore ta ett stort kliv bortom hemdatorerna. Företaget var redan känt för maskiner som PET, VIC-20 och Commodore 64, men på kontor och i tekniska miljöer fanns en helt annan marknad: fleranvändarsystem, arbetsstationer och Unix-datorer. Resultatet blev Commodore 900, även kallad C900, Z-8000 eller internt bara ”Z-Machine”.

Det var en dator som kunde ha blivit Commodores väg in i den professionella Unix-världen. Men i stället blev den ett av företagets mest fascinerande sidospår – en tekniskt avancerad maskin som nästan ingen fick se.

Commodore 900 byggde på Zilog Z8000-familjen, närmare bestämt Z8001-processorn. Det var en 16-bitars processor, alltså ett tydligt steg upp från de 8-bitarsmaskiner som gjort Commodore berömt. Därför kallade ingenjörerna den internt för ”Z-Machine”. Namnet syftade inte på någon science fiction-dator, utan helt enkelt på Zilog-processorn som låg i centrum av konstruktionen.

Maskinen var tänkt för affärsbruk. Den skulle inte främst vara en dator för spel, hobbyprogrammering eller vardagsbruk i hemmet, utan en seriös arbetsstation och server. Operativsystemet var Coherent, ett Unix-liknande system som gav datorn stöd för sådant som fleranvändardrift, multitasking och klassiska Unix-verktyg.

I dokumentationen beskrivs ett komplett system med verktyg som grep, awk, ed, assembler och till och med Emacs. För den som var van vid enklare mikrodatorer var detta en helt annan värld. Här handlade det inte om att ladda program från kassettband, utan om hårddisk, terminaler, utvecklingsverktyg och ett operativsystem med rötter i den professionella datormiljön.

Commodore 900 fanns i två huvudvarianter. Model 1 var tänkt som server. Den hade textbaserad video och flera seriella portar, så att flera terminaler eller arbetsstationer kunde kopplas in. Model 2 var arbetsstationen, med betydligt mer avancerad grafik. Den kunde hantera en hög upplösning på 1024 × 800 bildpunkter, vilket var imponerande för tiden.

Skillnaden mellan modellerna visar tydligt vad Commodore försökte bygga: inte bara en enskild dator, utan ett litet Unix-ekosystem. Servern kunde stå för lagring och användare, medan arbetsstationerna gav grafisk åtkomst till systemet. Det var ett upplägg som påminde mer om Sun, Apollo och andra arbetsstationsföretag än om den klassiska hemdatormarknaden.

Men Commodore 900 var också en maskin fylld av praktiska egenheter. Arbetsstationens högupplösta bildskärm använde en ovanlig, närmast proprietär videostandard. Det gjorde den svår att använda utan rätt monitor och rätt kabel. Även strömförsörjningen kunde vara ett problem, särskilt när maskinerna hamnade hos samlare långt senare och behövde anpassas till andra nätspänningar.

De få exemplar som finns kvar i dag är därför inte bara sällsynta, utan ofta svåra att få igång. Berättelser från samlare visar hur mycket det kan krävas: trasiga nätaggregat, hårddiskproblem, specialkablar, okända bildskärmskrav och lösa kablar inne i monitorer. Att få en Commodore 900 att starta kan bli ett detektivarbete där kunskap från flera personer måste pusslas ihop.

Det är också det som gör C900 så intressant. Den är inte bara en produkt som misslyckades kommersiellt. Den är ett fönster in i en alternativ framtid för Commodore. Tänk om företaget hade satsat hårdare på Unix-arbetsstationer? Tänk om Commodore 900 hade nått marknaden i större skala? Kanske hade Commodore då blivit mer än ett hemdatormärke – kanske även en spelare inom professionella arbetsstationer och nätverksbaserade kontorssystem.

Men historien tog en annan väg. Samtidigt som C900 utvecklades arbetade Commodore också med Amiga, en dator som på många sätt var mer spektakulär, mer multimedial och mer anpassad till den kreativa persondatorns framtid. Amiga blev maskinen som fångade uppmärksamheten. Commodore 900 hamnade i skuggan.

Endast ett litet antal prototyper tillverkades. Uppgifter pekar på omkring femtio exemplar, vilket gör den till en av Commodores mest ovanliga datorer. Den blev aldrig någon vanlig produkt i butik, utan såldes eller distribuerades främst som utvecklingssystem innan projektet lades ner.

I dag är Commodore 900 en kultmaskin. Den representerar ett ögonblick då Commodore stod vid ett vägskäl. Företaget hade teknisk kompetens, egna kretsar, internationell tillverkning och ett starkt varumärke. Man kunde ha försökt bli en tung aktör även på arbetsstationsmarknaden. Men konkurrensen var hård, Unix-världen var krävande och Commodores interna prioriteringar förändrades.

C900 är därför en påminnelse om att datorhistorien inte bara består av de maskiner som slog igenom. Den består också av prototyper, halvfärdiga satsningar och maskiner som nästan blev något stort. Commodore 900 var en sådan dator: en Unix-maskin från ett företag som de flesta förknippar med färgglada hemdatorer, spel och BASIC.

Den lämnade aldrig hamnen på riktigt. Men för den som intresserar sig för datorhistoria är just det en del av fascinationen. Commodore 900 visar hur nära framtiden ibland kan vara – och hur snabbt den kan försvinna.

Youtube innehåll om Commodore 900