Etikett: hemdator

  • Amstrad PCW – ordbehandlaren som tog över köksborden

    Amstrad PCW var 1980-talets ”smartskrivmaskin” – en billig kombination av dator, skärm, skrivare och ordbehandlingsprogram som fick hundratusentals européer att ta klivet från papper till pixel. När IBM-kompatibla datorer fortfarande kostade en förmögenhet erbjöd PCW en komplett skrivlösning för en bråkdel av priset. Den såg kanske enkel och grönmonokrom ut, men bakom den spartanska ytan dolde sig ett fullt CP/M-system med ordbehandling, kalkyl, databaser och till och med spel. På köksbord, i småföretag och föreningslokaler blev PCW länge den tysta arbetshästen som ersatte både skrivmaskinen och stencileringsapparaten.

    När Amstrad PCW släpptes 1985 var idén ganska radikal:
    i stället för att sälja en ”dator för datornördarna” sålde man ett komplett ordbehandlingspaket – skärm, dator, tangentbord, skrivare och program – för mindre än vad många bra skrivmaskiner kostade.

    PCW stod för ”Personal Computer Word-processor”, och det säger det mesta: den skulle ersätta skrivmaskinen, inte konkurrera med dyra IBM-kompatibla datorer. Ändå slutade det med att cirka 8 miljoner PCW-maskiner såldes mellan 1985 och 1998, främst i Storbritannien och Europa.

    En billig skrivmaskinsdödare

    I mitten av 80-talet kostade en komplett IBM-kompatibel PC med skärm och skrivare ofta över 2000 pund i Storbritannien. Amstrad PCW 8256 dök upp för 399 pund plus moms – inklusive:

    • grönmonokrom skärm
    • tangentbord
    • skrivare
    • ordbehandlaren Locoscript
    • operativsystemet CP/M Plus
    • programmeringsspråk (Mallard BASIC och LOGO)

    Den marknadsfördes hårt med budskapet:

    ”Mer än en ordbehandlare, för mindre än de flesta skrivmaskiner.”

    Resultatet? Väldigt många som aldrig hade rört en dator innan, vågade ta steget – för att de egentligen bara ville skriva brev, rapporter och föreningsprotokoll.

    Allt i skärmen – ovanlig konstruktion

    Till skillnad från typiska hemdatorer där ”lådan” står under skrivbordet, satt nästan all elektronik i bildskärmen:

    • Zilog Z80-processor (4 MHz i de klassiska modellerna)
    • 256–512 KB RAM (upp till 1 MB i senare varianter)
    • en eller två diskettenheter
    • strömförsörjning för både dator och skrivare

    Tangentbordet var separat, liksom skrivaren, men själva datorn ”var” skärmen. Det gjorde systemet kompakt och lätt att placera på ett skrivbord – ungefär som en elektrisk skrivmaskin med stor bildskärm.

    Skärmen var monokrom, 12 tum, men med ovanligt hög upplösning för text: 90 kolumner × 32 rader (720×256 pixlar). Perfekt för att se hela brev och A4-sidor på en gång, även om den inte var byggd för spel eller grafik från början.

    3-tumsdisketter – udda men billiga

    En annan udda detalj var lagringen: PCW använde 3-tumsdisketter, inte de mer vanliga 3,5-tums. De såg lite ut som tjocka kvadratiska disketter och kunde lagra från 180 KB per sida (enkeldensitet) upp till 720 KB (dubbeldensitet, dubbel­sida).

    På 8256/8512-floppy:

    • PCW 8256: 256 KB RAM, en enkel 3″ diskettstation
    • PCW 8512: 512 KB RAM, två 3″ stationer (varav en dubbelsidig)

    Diskarna vändes bokstavligen – ena sidan = ”A”, andra = ”B”.

    När 3,5-tumsdisketter senare tog över världen dök det upp småverktyg, interface och tjänster som kopierade data mellan 3″ och 3,5″, så att användare kunde flytta sina texter till andra datorer.

    Locoscript – hjärtat i PCW

    Den stora stjärnan var Locoscript, ordbehandlaren som följde med varje PCW.

    • Startades direkt från disk (ingen DOS-prompt först)
    • Tydlig menydriven miljö – många klarade sig helt utan att lära sig CP/M
    • Dokument kunde organiseras i grupper, med mallar per grupp
    • Stöd för sidhuvud/sidfot, tabbar, olika teckenstilar (fet, kursiv, understrykning m.m.)
    • Flera klippbuffertar (”copy/paste”) som kunde sparas på disk
    • Inbyggt stöd för utökade tecken – europeiska språk, tekniska och matematiska symboler

    För många användare var PCW = Locoscript. CP/M användes mest av de som ville göra mer: kalkyl, bokföring, databaser, programmering.

    CP/M Plus – gammalt men stabilt

    Under ytan körde PCW CP/M Plus, ett då redan något åldrat men mycket etablerat 8-bitarsoperativsystem. Det begränsade varje program till 64 KB adresserbart minne, men resten av RAM användes smart:

    • Överblivet RAM gjordes om till en RAM-disk (”M:” på PCW)
    • Program laddades från disk, men temporära filer kunde ligga i RAM, vilket gjorde systemet snabbt i praktiken

    Till CP/M fanns en hel flora av program, bland annat:

    • Mallard BASIC (med inbyggt ISAM-databashantering, JetSAM)
    • Kalkylprogram (SuperCalc, Multiplan m.fl.)
    • Databaser (dBase II, Cardbox, Sage m.fl.)
    • Andra ordbehandlare (WordStar, SuperWriter)
    • Tidiga desktop publishing-program
    • Massor av fri och ”public domain”-programvara, från enkla verktyg till hela BBS-system

    Modellerna i korthet

    PCW 8256 och 8512 (1985)

    De klassiska första modellerna:

    • 8256: 256 KB RAM, en 3″ diskettstation, grön skärm
    • 8512: 512 KB RAM, två 3″ stationer
    • Båda med dot matrix-skrivare (9 nålar), Locoscript 1 och CP/M Plus

    PCW 9512 (1987)

    Förbättrad kontorsvariant:

    • 512 KB RAM
    • vit text på mörk bakgrund
    • daisywheel-skrivare (snyggare text, men ingen grafik)
    • Locoscript 2 med stavningskontroll och post-/adresshantering

    PCW 9256 och 9512+ (1991)

    Övergång till standarddisketter:

    • Byter till 3,5-tums 720 KB-disketter
    • 9256: billigare modell, 256 KB RAM + dot matrix-skrivare
    • 9512+: 512 KB RAM, ofta ihop med Canon Bubblejet-inkjetskrivare i stället för Amstrads egna.

    PCW 10 (ca 1993)

    Lite av en mellanmodell:

    • 512 KB RAM
    • inbyggd parallellport
    • Locoscript 1.5
    • Ingen större succé – PC-världen sprang ifrån den.

    PcW16 (1995)

    Namnlik, men tekniskt nästan helt ny maskin:

    • Z80 på 16 MHz, 1 MB RAM
    • Monokrom VGA-skärm (640×480), mus och grafiskt gränssnitt
    • Eget GUI-operativsystem, ”Rosanne”, inte CP/M
    • 1,4 MB 3,5″ diskett och 1 MB flashminne för program/filer
    • Kunde läsa gamla Locoscript-filer men inte köra PCW-program
    • Sålde dåligt – vid mitten av 90-talet var billiga PC-kloner och tidiga Windowsmaskiner betydligt mer attraktiva

    Spel och kreativitet på en ”tråkig” kontorsmaskin

    Trots att PCW egentligen inte var byggd för spel dök det ändå upp en hel del, ofta via CP/M:

    • Textäventyr i massor
    • Grafikspel som Batman, Bounder, Head over Heels m.fl.
    • Enkel grafik, men stor skärm och bra text gjorde den trevlig för interaktiva fiktioner, rollspelsverktyg, editorer osv.

    Dessutom användes PCW flitigt för:

    • Förenings- och skoltidningar (med enkla desktop publishing-program)
    • Nyhetsbrev för klubbar och intresseföreningar
    • Småföretags bokföring, adressregister, fakturering

    Varför dog PCW – och varför används den fortfarande?

    PCW-serien levde länge: från 1985 till slutet av 90-talet. Men till slut hände två saker:

    1. IBM-kompatibla PC blev mycket billigare
    2. Billiga PC-kloner gav tillgång till ett enormt ekosystem av program: Windows, spel, grafik, internet

    Då blev en renodlad Z80-baserad ordbehandlingsmaskin med CP/M och 3″-disketter svår att motivera – även om den var enkel och robust.

    Samtidigt uppskattar många fortfarande PCW för:

    • driftsäker hårdvara
    • extremt rak och enkel arbetsmiljö – starta, skriv, skriv ut
    • retrocharm och ett rikt arv av CP/M-program

    Det pratas om att tiotusentals PCW-maskiner fortfarande fanns i bruk långt in på 2000-talet, särskilt i föreningsvärlden och hos envisa Locoscript-anhängare.

    Filmer på om Amstrand PCW

    Slutligen en reklam film för maskinen.

    Fakta: Amstrad PCW
    Typ: Persondator / ordbehandlingsstation
    Lansering: 1985 (PCW 8256/8512), serien aktiv till 1998
    Tillverkare: Amstrad (såld som ”Joyce” av Schneider i delar av Europa)
    Processor: Zilog Z80, 4 MHz (16 MHz i PcW16)
    Minne: 256 KB – 1 MB RAM (beroende på modell)
    Lagring: 3"-disketter i tidiga modeller, senare 3,5"-disketter
    Operativsystem: CP/M Plus + Locoscript (PcW16: eget GUI-system ”Rosanne”)
    Skärm: 12" monokrom, ca 90×32 tecken / 720×256 pixlar
    Medföljande program: Locoscript ordbehandling, Mallard BASIC, Logo, CP/M-verktyg
    Sålda enheter: Cirka 8 miljoner globalt
    Styrka: Mycket låg total kostnad för komplett skrivlösning (dator + skärm + skrivare + mjukvara)

  • SAM Coupé – den sista stora 8-bitarsdrömmen

    I slutet av 1980-talet trodde många att 8-bitars datorer sjöng på sista versen. IBM-kompatibla PC, Amiga och Atari ST tog över skrivborden. Ändå dök det upp en märklig, kilformad maskin från Swansea i Wales – SAM Coupé – som försökte ge de gamla 8-bitarna en sista chans. Det blev mer kult än kommersiell succé, men historien är desto mer intressant.

    Från Spectrum-uppgradering till egen dator

    SAM Coupé lanserades i december 1989 av Miles Gordon Technology (MGT). Tanken var ganska enkel: alla som hade vuxit upp med ZX Spectrum skulle nu kunna ta steget vidare till en modernare men ändå bekant dator. SAM skulle både kunna köra mycket Spectrum-program och samtidigt erbjuda bättre grafik, mer minne och betydligt bättre ljud.

    Namnet är typiskt brittiskt lekfullt. SAM sägs stå för “Some Amazing Micro”, medan ”Coupé” anspelar både på en glassdessert och på att datorn från sidan ser ut som en sportig fastback-bil – fötterna blir som små hjul.

    Problemet var bara timingen. När SAM Coupé kom ut hade 16-bitarsmaskiner som Amiga och Atari ST redan etablerat sig, och PC-världen växte snabbt. Att lansera en avancerad 8-bitarsmaskin 1989 var modigt – eller dumdristigt – beroende på hur man ser det.

    Hårdvaran – kraftfull 8-bitare

    Under huven sitter en Zilog Z80B-processor på 6 MHz, en snabbare variant av samma CPU som i Spectrum. Basmodellen hade 256 KB RAM, uppgraderingsbar internt till 512 KB och via expansionsport upp till 4,5 MB – mycket för en 8-bitare.

    Några nyckelpunkter:

    • CPU: Z80B @ 6 MHz
    • RAM: 256–512 KB (max ca 4,5 MB)
    • Lagring: kassettport som Spectrum, men även plats för upp till två 3,5″ diskettstationer i chassit
    • Anslutningar: SCART (med RGB), Euroconnector (expansion), joystickport, musport, MIDI in/ut, ljud in/ut, port för ljuspenna/ljuspistol

    För att hålla nere komponentantalet använde MGT ett specialdesignat ASIC-chip (VGT-200) som skötte grafik, minnesbankning och en del I/O – ungefär samma roll som ULA-kretsen i ZX Spectrum, men betydligt mer avancerat.

    Grafik – Spectrum-rötter med rejäl uppgradering

    En av SAM Coupés stora poänger var grafiken. Den är byggd för 50 Hz PAL-världen och ger ett i praktiken progressivt 312-linjers bildläge, anpassat för dåtidens CRT-TV.

    Den hade fyra huvudlägen:

    • Mode 1: 256×192, 1 bit per pixel, färgattribut per 8×8 block (Spectrum-kompatibelt)
    • Mode 2: 256×192, 1 bpp, men linjärt minne (lättare att programmera)
    • Mode 3: 512×192, 2 bpp (4 färger)
    • Mode 4: 256×192, 4 bpp (16 färger)

    Till detta kom en hårdvarupalett med 128 möjliga färger, uppbyggd av tre 2-bitars färgkanaler (R, G, B) plus en extra ”half-bright”-bit som lyfter intensiteten ett halvt steg. För tiden var det här riktigt flexibelt, och i händerna på duktiga demoprogrammerare gick det att få ut imponerande bilder och effekter.

    Nackdelen: grafik och CPU delar internminnet. När bildskärmen ritas måste processorn ”vänta” på ASIC:en – så kallad minneskontention. I högupplösta lägen (Mode 3/4) äter skärmen 24 KB och det blir fyra gånger så mycket data att flytta jämfört med Spectrum. Resultatet: SAM är i praktiken inte så mycket snabbare än en Spectrum, trots högre klockfrekvens.

    Ljud – sex kanaler och tracker-potential

    Ljudet var ett rejält lyft jämfört med Spectrum-ens lilla enbits-”beeper”.

    SAM Coupé har:

    • Philips SAA1099-krets med
      • 6 kanaler
      • stereo
      • 8 oktaver
      • stöd för brus och amplitudkontroll
    • Inbyggd ”beeper” för Spectrum-kompatibla ljud

    Med smart programmering kunde SAM spela upp modulliknande musik (tracker-stil) i flera kanaler med sample-liknande ljud, om än på låg bitdjup. Demoscenen utnyttjade det här rejält – det låter mer som en enkel Amiga än som en ”vanlig” 8-bitare.

    SAM BASIC och CP/M – mer än spel

    I ROM fanns 32 KB med uppstarts­kod och SAM BASIC, en mycket kraftfull BASIC-dialekt skriven av Andrew Wright, samma person som låg bakom Beta BASIC till Spectrum. Språket hade:

    • Inbyggda kommandon för sprites och vektorgrafik (linjer, cirklar m.m.)
    • Möjlighet att skala och förskjuta koordinatsystemet
    • Finesser för att ”spela upp” grafiksekvenser snabbare genom att lagra dem

    Diskoperativsystemet laddades däremot från disk (SAMDOS, senare MasterDOS). Med extra programvara kunde SAM även köra CP/M 2.2, vilket öppnade för klassiska kontors- och utvecklingsprogram – åtminstone i teorin. I praktiken konkurrerade PC och 16-bitarsmaskiner här, så CP/M på SAM blev mer nördgrej än massmarknad.

    Disketter, MIDI och en ovanligt rik expansionsmiljö

    SAM Coupé var designad som en liten ”allt-i-ett-station”:

    • Plats för två 3,5″ diskettenheter inne i chassit
    • MIDI in/ut – ovanligt på en hem­dator och lockande för musikintresserade
    • Möjlighet att nätverka upp till 16 SAM-maskiner via MIDI-portarna
    • Euroconnector-expansion där man kunde hänga på upp till 4 enheter via en ”SAMBUS”

    På pappret lät det som en dröm för hobbyister: en billig maskin med seriös anslutningsbarhet. Men marknaden var redan på väg åt annat håll – mot PC och mer etablerade plattformar.

    ZX Spectrum-kompatibilitet – lockbete och begränsning

    Ett av SAM Coupés viktigaste försäljningsargument var kompatibiliteten med ZX Spectrum 48K. Genom att emulera minneslayout och hastighet i ett särskilt läge kunde den köra många gamla Spectrum-spel och program.

    Det fanns två vägar:

    • SAMs egen Spectrum-emulator med ”skelett-ROM”
    • Att faktiskt läsa in en riktig Spectrum-ROM (dumpar från en fysisk maskin)

    Men kompatibiliteten var inte perfekt. Hastigheten stämde aldrig exakt, och många kassettladdare med kopieringsskydd fungerade inte. MGT tog därför fram en speciallösning, Messenger, där en riktig Spectrum kopplades till SAM. SAM kunde då ”sno” hela minnesinnehållet från Spectrum och spara det till disk – som en hårdvaru-snapshot.

    128K-Spectrum-läget var ännu knepigare, eftersom minneskartläggningen och ljudkretsarna skilde sig mer. Vissa titlar patchades eller porterades, men det blev aldrig en helt sömlös upplevelse.

    Varför misslyckades SAM Coupé kommersiellt?

    Tekniskt var SAM Coupé en imponerande maskin – särskilt med 8-bitarsmått mätt. Ändå såldes bara runt 12 000 exemplar, och företaget gick i konkurs redan 1990. Flera faktorer spelade in:

    • Fel tidpunkt: 1989 ville de flesta som tog steget uppåt ha Amiga, Atari ST eller PC – inte ännu en 8-bitare.
    • Brist på kommersiell mjukvara: Utan starkt stöd från spel- och programvarube­sutvecklare är det svårt att bygga en marknad.
    • Ekonomiska problem: MGT hamnade snabbt i ekonomiskt trångmål, och efterträdande bolag kunde inte riktigt vända skutan.
    • Konstig position: För kraftfull och dyr som ”bara en Spectrum-uppgradering”, men för svag för att konkurrera med 16-bitarsmaskiner.

    Resultatet blev att SAM Coupé hamnade i en smal nisch: älskad av entusiaster, ignorerad av massmarknaden.

    Kultstatus och entusiastscen

    Trots sitt korta kommersiella liv dog SAM Coupé aldrig riktigt. Nördintresset levde vidare:

    • En aktiv entusiastscen med egna tidskrifter, hårdvaru­expansioner och spel
    • Nya operativsystem och disk-DOS:ar, som MasterDOS och CP/M-lösningar
    • Moderna projekt: emulatorer, FPGA-portar (t.ex. MiSTer) och ny hårdvara som SD-kort-interface

    Precis som ZX Spectrum har SAM fått ett andra liv som retro-plattform, där begränsningarna snarare ses som en kreativ utmaning.

    En fotnot – men en fascinerande sådan

    SAM Coupé ändrade aldrig historien på samma sätt som Spectrum, C64 eller Amiga. Men den är en perfekt symbol för övergångsperioden runt 1990: en sista, ambitiös 8-bitarsmaskin som försöker pressa ut det sista ur en åldrande arkitektur, samtidigt som världen redan har gått vidare.

    För den som gillar datorhistoria är SAM Coupé därför inte bara en udda parantes – utan en liten, kilformad tidsmaskin tillbaka till ett ögonblick när ”nästa dator” fortfarande kunde betyda något helt annat än en PC.

    Video på youtube om SAM Coupé

    Teknisk fakta – SAM Coupé

    • Lanseringsår: 1989
    • Tillverkare: Miles Gordon Technology (MGT), Swansea, Storbritannien
    • Processor: Zilog Z80B @ 6 MHz
    • RAM (standard): 256 KB
    • RAM (internt max): 512 KB
    • RAM (totalt max med expansion): ca 4,5 MB
    • Grafiklägen:
      • Mode 1: 256×192, 1 bpp, färgattribut (Spectrum-kompatibelt)
      • Mode 2: 256×192, 1 bpp, linjärt minne
      • Mode 3: 512×192, 2 bpp (4 färger)
      • Mode 4: 256×192, 4 bpp (16 färger)
    • Färgpalett: 128 färger (RGB med ”half-bright”-bit)
    • Ljud: Philips SAA1099, 6 kanaler, stereo + 1-bit ”beeper”
    • Lagring: Kassettanslutning & 3,5" diskett (upp till två enheter)
    • Operativsystem: SAM BASIC i ROM, SAMDOS/MasterDOS på disk, CP/M 2.2 via Pro-DOS
    • Anslutningar: SCART (RGB & komposit), 64-pin Euroconnector, joystickport, musport, MIDI in/ut, kassett I/O, stereo ljud ut/ljuspenna, ström/RF
    • ZX Spectrum-kompatibilitet: 48K-emulering (delvis kompatibel), stöd för många Spectrum-spel
    • Sålda enheter (uppskattning): ca 12 000

  • Sinclair ZX81 – Hemdatorn som förändrade allt

    När Sinclair ZX81 kom 1981 blev den många familjers allra första dator – en liten svart plastlåda med 1 kilobyte minne som kopplades till tv:n i vardagsrummet. Trots sina extrema begränsningar lärde den en hel generation att programmera, skapade en våg av hemmabyggda spel och gjorde hemdatorn till en del av vardagen istället för en dyr leksak för företag och entusiaster.


    När Sinclair ZX81 lanserades 1981 kostade den mindre än ett par snygga skor. Den såg ut som en svart plastlåda med en nästan oanvändbar tangentmatta – men den öppnade dörren till datorvärlden för hundratusentals människor. I en tid då hemdatorer ofta kostade lika mycket som en begagnad bil, gjorde ZX81 det möjligt för vanliga familjer att köpa sin första dator. Resultatet blev en teknisk revolution som inspirerade en hel generation programmerare och spelutvecklare.

    ZX81 kunde egentligen väldigt lite jämfört med dagens teknik. Den hade bara 1 kilobyte internminne – ungefär lika mycket som krävs för att skriva några textmeddelanden. Den använde en svartvit TV som bildskärm och sparade program på kassettbandspelare. Trots det lyckades entusiaster skapa spel, matematikprogram och till och med schackspel på mindre än tusen byte kod.

    Datorn såldes både färdigmonterad och som byggsats, vilket tilltalade både teknikintresserade och nyfikna nybörjare. För många blev ZX81 den första kontakten med programmering. I Storbritannien ledde det till att en stor del av 1980-talets unga lärde sig BASIC-kod från köksbordet – en utveckling som senare bidrog till att Storbritannien blev ett av Europas ledande länder inom spel- och IT-utveckling.

    Till skillnad från amerikanska hemdatorer som såldes för spel, marknadsfördes Sinclair ZX81 som ett ”inlärningsverktyg”. Den lilla datorn gav användarna möjlighet att skriva egna program från grunden. Tangenterna var tryckkänsliga och saknade mekanisk känsla, vilket gjorde skrivandet svårt och ibland frustrerande. Men samtidigt väckte det kreativitet – när varje rad kod tog tid, tänkte man efter innan man skrev.

    Trots tekniska begränsningar sålde ZX81 över 1,5 miljoner exemplar. Den såldes via postorder och i bokhandelskedjan W. H. Smith – vilket gjorde den till den första datorn som vanligen såldes på huvudgatan i brittiska städer. Snart växte en hel marknad fram med tillbehör som bättre tangentbord, minnesexpanderare och otaliga program på kassettband.

    ZX81 blev en symbol för att teknik inte måste vara dyr eller komplicerad. Den inspirerade framtida spelutvecklare, ingenjörer och datorpionjärer. Många som började sin resa med den lilla svartvita lådan fortsatte senare att forma IT- och spelindustrin globalt.

    I dag ses Sinclair ZX81 som ett ikoniskt exempel på hur begränsad teknik kan driva innovation. Den hade inga ljud, inga färger – och bara fyra chip. Men den hade något viktigare: förmågan att få människor att tänka, skapa och programmera själva.

    Exempel på vad entusiaster lyckades göra på 1 KB:

    • Ett schackspel med regler i endast 672 byte kod
    • 3D-spel (’3D Monster Maze’) med labyrint och monster
    • Simuleringar, matematiska verktyg och hobbyprogram

    Slutsats:
    Sinclair ZX81 var inte den kraftfullaste datorn – men kanske den mest inflytelserika. Den lade grunden för hemdatortekniken, väckte programmeringsintresset hos tusentals och visade att framtiden kunde skrivas i svartvit kod på en vanlig TV.

    Fakta: Sinclair ZX81

    Lanseringsår: 1981 (Storbritannien)

    Utvecklare: Sinclair Research

    Tillverkning: Timex, Dundee i Skottland

    Mål: Billig hemdator för vanliga hushåll och nybörjare

    Pris vid lansering: £49,95 som byggsats, £69,95 färdigmonterad

    Sålda enheter: Över 1,5 miljoner världen över

    Processor: Zilog/NEC Z80A @ 3,25 MHz

    Minne: 1 KB RAM (officiellt expanderbart till 16 KB, inofficiellt upp till 56 KB användbart)

    Lagring: Bandspelare med kassett (ca 250–300 bit/s)

    Video: Monokrom bild på vanlig tv via RF-modulator

    Upplösning: 24 rader × 32 tecken eller ca 64 × 48 semigrafik-pixlar

    Tangentbord: 40-tangenters membrantangentbord med BASIC-nyckelord på tangenterna

    Operativmiljö: Inbyggd Sinclair BASIC i 8 KB ROM

    Strömförsörjning: 9 V DC, ca 420 mA

    Efterföljare: Sinclair ZX Spectrum

    Betydelse: Gjorde hemdatorer till en massmarknad i Storbritannien, inspirerade tusentals att lära sig programmera och lade grunden för många spel- och mjukvaruföretag.

    Filmer på youtube om Zx80 och ZX81

  • Dragon 32 och 64 – hemdatorerna som utmanade konkurrenterna

    När Dragon 32 lanserades 1982 sågs den som en lovande utmanare i den snabbt växande hemdatormarknaden. Med robust konstruktion och en kraftfull 8-bitars processor riktade den sig till både hobbyprogrammerare och mer avancerade användare. Trots teknisk stabilitet och ett ambitiöst koncept lyckades Dragon-serien aldrig konkurrera fullt ut med grafik- och spelorienterade rivaler som Commodore 64 och ZX Spectrum. Dragon 32 och efterföljaren Dragon 64 kom istället att bli ett exempel på hur tekniskt solida system kan misslyckas när marknaden söker helt andra egenskaper.

    När Dragon 32 lanserades i augusti 1982 var persondatorrevolutionen i full gång. Hemdatorer som ZX Spectrum, Commodore 64 och Atari 400 lockade teknikintresserade användare, spelare och utbildningsvärlden. Dragon, utvecklad i Wales av Dragon Data Ltd, stack ut genom att vara tekniskt stabil, kraftfull i vissa avseenden och mer robust än många andra datorer på marknaden. Trots detta fick den aldrig det genomslag som tillverkaren hade hoppats på.

    Ett år senare släpptes Dragon 64, som till största delen var identisk med föregångaren men hade dubbelt så mycket arbetsminne – 64 kB istället för 32 kB – samt en inbyggd RS-232-port. Det gjorde modellen mer attraktiv för programmering och kommunikation, något som uppskattades inom företag och utbildning.

    Teknik och prestanda

    Dragon-datorerna byggde på Motorola 6809E-processorn, en avancerad 8-bitars krets med inslag av 16-bitars arkitektur. Den kördes i 0,89 MHz, vilket inte var snabbast i klassen, men processorns design gjorde den effektiv vid vissa beräkningar. Grafikfunktionerna var dock en svaghet. Med endast några färglägen och begränsade upplösningar kunde Dragon inte konkurrera med datorer som Commodore 64 eller ZX Spectrum när det gällde spelupplevelse. Färgpaletten uppfattades ofta som obalanserad och många spel återgavs med starkt gröna skärmbilder.

    Liksom många samtida datorer startade Dragon direkt in i BASIC, vilket fanns lagrat i ROM-minnet. Microsoft Extended BASIC gav användaren möjlighet att programmera från första stund utan disk eller extern lagring. För den som satsade på programmering var Dragon därför ett uppskattat verktyg.

    Expansion och tillbehör

    Dragon hade flera expansionsmöjligheter. Diskettsystem fanns tillgängligt via externa enheter med DragonDOS, och det var även möjligt att använda alternativa system som FLEX eller OS-9. Den analoga joystickanslutningen var ovanlig jämfört med konkurrenterna, som främst använde digitala styrspakar. Tack vare datorns robusta konstruktion modifierades många exemplar i efterhand för att utöka minne eller lägga till funktioner.

    Program och spel

    Trots tekniska begränsningar var mjukvaruutbudet till en början brett. Flera populära titlar portades från andra plattformar. Bland dem fanns Arcadia, Chuckie Egg och Manic Miner – även om vissa spel fick köras i svartvitt för att hålla grafikprestandan uppe. Mjukvaruföretaget Microdeal satsade starkt på Dragon med sin figur Cuthbert, som blev något av en maskot för plattformen.

    När datorn började tappa marknadsandelar minskade stödet från många utvecklare. Microdeal var dock lojal och fortsatte att producera spel även efter att datorn slutat säljas.

    Konkurrens och fall

    Dragon-datorerna var stabila och tekniskt pålitliga men saknade det som lockade den stora massan: imponerande grafik, spelvänlighet och tydlig marknadspositionering. De var heller inte lika attraktiva för skolor, eftersom den första modellen endast kunde visa versaler. När marknaden snabbt började luta mot IBM PC-kompatibla system tappade Dragon sin relevans.

    Företaget Dragon Data gick i konkurs 1984. Produktion och rättigheter togs över av spanska Eurohard S.A., som lanserade Dragon 200 och Dragon 200-E. Försäljningen gick trögt och verksamheten upphörde helt 1987.

    Eftermäle

    Trots ett relativt kort liv lever Dragon kvar i datorhistorien som en innovativ, men delvis missförstådd maskin. Den blev aldrig en publikfavorit som Commodore 64 eller BBC Micro, men bidrog till att göra programmering mer tillgänglig för hemmaanvändare – särskilt i Storbritannien och Spanien.

    Dragon 32 och 64 visar tydligt hur även en tekniskt solid dator kan misslyckas om marknaden söker andra egenskaper. Än i dag finns en aktiv entusiastkrets som bevarar och emulerar systemen, och Dragon har fått sin plats i datorernas kulturhistoria som ett ambitiöst försök att utmana de stora aktörerna.

    Modell: Dragon 32 / Dragon 64

    Tillverkare: Dragon Data Ltd (Wales), senare Eurohard S.A. (Spanien)

    Lanseringsår: 1982 (32), 1983 (64)

    Processor: Motorola MC6809E @ 0,89 MHz

    Minne: 32 KB (Dragon 32), 64 KB (Dragon 64), expansionsmöjlighet

    Grafiklägen: 64×48 (8 färger), 128×192 (4 färger), 256×192 (monokrom)

    Ljud: 1-bit ljud

    Operativsystem: Microsoft Extended BASIC i ROM

    Lagring: Kassettband (standard), diskett via tillbehör

    Portar: Kompositvideo, RF-TV-utgång, 2 joystickportar (analog), RS-232 (endast Dragon 64), skrivare via Centronics

    Joysticks: Analoga

    Strömförsörjning: Extern nätadapter

    Populära användningsområden: Programmering, tekniska applikationer, musik/MIDI

    Status: Avslutad produktion 1987

  • ABC 80 – datorn som gjorde Sverige datorintresserat

    ABC 80 blev på kort tid en ikon i svensk datorhistoria. När den lanserades 1978 markerade den starten på persondatorns genombrott i Sverige – utvecklad av svenska ingenjörer, byggd i Motala och snabbt omfamnad av skolor, företag och teknikentusiaster. Trots sin enkla konstruktion var den snabb, driftsäker och förvånansvärt kraftfull, och för många blev den den allra första datorn man lärde sig programmera på. ABC 80 formade en generation och lade grunden för Sveriges tidiga framgångar inom IT.

    När Luxor lanserade ABC 80 år 1978 var ord som ”persondator” fortfarande nya och lite futuristiska. Apple II, Commodore PET och TRS-80 fanns visserligen redan, men för svenska skolor, företag och teknikintresserade privatpersoner blev ABC 80 ofta den första riktiga kontakten med en dator man kunde ha på skrivbordet.

    Det här är berättelsen om den ”brunbeige” lådan från Motala som kom att prägla en hel generation svenska programmerare, ingenjörer och dataintresserade.

    En svensk persondator blir till

    Idén till en svensk persondator föddes hos Karl-Johan Börjesson på Scandia Metric, ett företag som redan i början av 1970-talet sålt minidatorer och mikroprocessorer till skolor och industrin. Han såg hur mikrodatorer började användas i USA och ville ha en dator som passade svenska behov – gärna billig nog för skolor och mindre företag, men ändå tillräckligt kraftfull för ”riktig” användning.

    Scandia Metric samarbetade redan med Dataindustrier AB (DIAB), som hade utvecklat databussen 4680 och datorer som DataBoard 4680 och Seven S. DIAB hade tekniken, Scandia Metric hade kunderna – men ingen av dem kunde tillverka bildskärmar och stora volymer elektronik.

    Därför kopplades Luxor i Motala in. Luxor gjorde redan TV-apparater och terminalskärmar (bland annat till Alfaskop), och blev ganska snabbt den naturliga tillverkaren av den nya svenska datorn.

    I februari 1978 drogs projektet i gång på allvar. Arbetsnamnet var ”HD-80” (hemdator 80), men snart röstade projektgruppen fram namnet ABC 80 – Advanced Basic Computer for the 1980s. ”80” anknöt både till årtalet och till den Zilog Z80-processor som satt i hjärtat av maskinen.

    Utvecklingen gick fort. På bara några månader tog Luxor, DIAB och Scandia Metric fram fungerande prototyper. I augusti 1978 visades ABC 80 upp för pressen i Stockholm – och dök samma kväll upp i TV-nyheterna. Runt årsskiftet hade man redan levererat cirka 200 datorer.

    Teknik: enkel på ytan – smart under huven

    Sett med dagens ögon är ABC 80 väldigt enkel, men 1978 var den imponerande:

    • Processor: Zilog Z80, 3 MHz
    • RAM: 16 kB (upp till 32 kB med expansion)
    • ROM: 16 kB med operativsystem och ABC BASIC
    • Buss: DIAB 4680 – samma industribuss som användes i styr- och mätsystem
    • Skärm: modifierad svartvit TV, 40 tecken × 24 rader
    • Ljud: enkelt ljudchip från Texas Instruments (SN76477) för några grundläggande ljudeffekter
    • Lagring: från början kassettband, senare diskettenheter via 4680-bussen

    Operativsystemet var tätt integrerat med den inbyggda BASIC-tolken, ABC BASIC, en egen dialekt som dessutom var ovanligt snabb. I tester i början av 80-talet jämfördes olika datorer med samma BASIC-program, och ABC 80 spöade ofta både IBM PC, Apple III, VIC-20 och ZX81 – särskilt i heltalsaritmetik.

    Grafiken var däremot mycket enkel. Ingen ”riktig” högupplöst grafik, utan ett text-TV-liknande system där ett kontrolltecken kunde växla resten av raden till ett läge med 6 pixlar per teckencell. Med lite kreativ programmering gav det som mest 78 × 72 pixlar, hanterat via BASIC-kommandon som SETDOT och CLRDOT. För spel och specialgrafik räckte det ändå förvånansvärt långt.

    Inte en ”hemdator” – utan ett arbetsverktyg

    När begreppet ”hemdator” dök upp i början av 80-talet syftade det ofta på färgglada, billiga maskiner som kopplades till TV:n och framför allt användes för spel, till exempel VIC-20, ZX Spectrum och senare Commodore 64.

    ABC 80 såldes visserligen också till privatpersoner, men sågs i första hand som ett arbetsredskap:

    • I skolor användes den för programmeringsundervisning och tekniska ämnen.
    • Inom industri och processstyrning blev den hjärna i många mät- och styrsystem, tack vare 4680-bussen och alla expansionskort som redan fanns till DIAB:s utrustning.
    • På kontor användes den för kalkyler, enklare ekonomisystem och textbehandling – bland annat med den kända ordbehandlaren Teddy.

    Via RS-232-porten kunde den kopplas till skrivare och andra enheter, och med diskettstationer och nätverkssystem (som CAT-net) gick det att bygga hela små kontorsmiljöer kring ABC-datorerna.

    Kringutrustning – från bandstationer till nätverk

    När ABC 80 först kom ut fanns nästan ingen kringutrustning klar – man fick använda vanliga bandspelare för program och data. Under 1979–80 exploderade dock utbudet:

    • Kassettbandstationer specialanpassade för datorbruk
    • Disketter: en rad 5,25- och 8-tums diskettenheter med växande kapacitet (80 kB upp till 1 MB per diskett)
    • Bussexpansioner som ABC 890 med kortplatser för industrikort
    • Minneexpansioner upp till 32 kB RAM
    • Grafikkort för 80-teckens textläge och färg
    • Lokala nätverk där många ABC 80 kunde dela skivminne och skrivare
    • CP/M-kort, som gjorde det möjligt att köra mängder av standardprogram för kontorsbruk

    En stor del av denna kringutrustning kom också från externa företag som såg affärsmöjligheter kring den växande ABC-basen.

    Konflikter bakom kulisserna

    Samarbetet mellan Luxor, Scandia Metric och Dataindustrier var inte problemfritt. Förseningar i kringutrustning, kvalitetsproblem med vissa skrivare och diskettstationer samt oenighet om vem som fick sälja vad till vilka kunder skapade spänningar.

    Scandia Metric började till exempel exportera ABC 80 till tyska Techno-Term, samtidigt som Luxor själva satsade mer på mjukvaruutveckling och bearbetade skolor och större företag – marknader som egentligen var Scandia Metrics hemmaplan.

    Samtidigt vände sig Datasaab (som köpt DIAB:s Seven S-teknik) mot att ABC 80 ansågs vara alltför lik deras tidigare system. Konflikterna löstes så småningom, men resultatet blev att Luxor och DIAB gick vidare tillsammans, medan Scandia Metric successivt hamnade i en mindre roll.

    Försäljning och genomslag

    Trots alla bekymmer blev ABC 80 en oväntat stor framgång. Några ungefärliga siffror:

    • 1978: ca 200 sålda datorer
    • 1979: ca 6 300
    • 1980: ca 5 000
    • 1981: ca 11 000 (toppåret)

    Fram till 1985, då produktionen lades ned, hade ungefär 33 300 ABC 80 sålts. I början av 80-talet uppskattas Luxor ha haft 70–80 % av den svenska persondatormarknaden – en remarkabel position för en svensk dator i konkurrens med amerikanska jättar.

    ABC 80 i vardagen

    För många svenskar var ABC 80 den första datorn de verkligen fick ”hands-on” på.

    I skolor stod ABC 80 i särskilda datasalar där elever fick lära sig skriva BASIC-program, rita enkla diagram eller göra små spel. ABC-klubben, entusiasternas egen förening, spred program via tidningar, möten – och inte minst via närradio, där man kunde spela in program direkt från etern till kassettband.

    Hemma i villor och lägenheter användes ABC 80 både för nytta och nöje: schackprogram, labyrintspel som Ariadne, klassiska ”Masken”, textäventyr och egenhändigt skrivna program för allt från familjens ekonomi till enkla databaser.

    Efterföljare och slutet för ABC 80

    Teknikutvecklingen gick snabbt. Redan tidigt stod det klart att ABC 80 behövde en mer avancerad kontorsinriktad efterföljare, med 80-teckens bredd och bättre grafik. Resultatet blev ABC 800, som lanserades 1981. Den tog över rollen som Luxors främsta kontorsdator, medan ABC 80 levde vidare i skolor, hobbyrum och som styrdator i industrin.

    Under mitten av 80-talet kom IBM PC och kompatibla datorer att dominera marknaden, och Luxors ägare Nokia valde till slut att lägga ned ABC-linjen. ABC 80 slutade tillverkas 1985 – men då hade den redan satt ett tydligt avtryck i svensk datorhistoria.

    Arvet efter ABC 80

    I dag är ABC 80 ett samlarobjekt, men också en symbol för en tid då Sverige låg långt framme tekniskt och vågade bygga en helt egen datorplattform – komplett med hårdvara, operativsystem, BASIC-dialekt, kringutrustning och ett levande ekosystem av användare och utvecklare.

    Många som i dag arbetar som programmerare,datatekniker, ingenjörer eller IT-chefer tog sina första stapplande kodsteg framför en flimrande svartvit ABC-skärm. På så sätt blev ABC 80 inte bara ”ännu en dator”, utan en viktig startpunkt för det svenska IT-samhälle vi har i dag.

    Teknisk fakta – ABC 80

    • Typ: Persondator
    • Lanseringsår: 1978
    • Tillverkare: Luxor (hårdvara) / Dataindustrier (datorlogik)
    • Processor: Zilog Z80, 3 MHz
    • RAM: 16 kB (upp till 32 kB)
    • ROM: 16 kB (ABC BASIC & OS i ROM)
    • Buss: 16-bit Dataindustrier 4680
    • Operativmiljö: ABC BASIC / ABC-DOS, senare CP/M
    • Grafik: 40×24 tecken, semigrafik upp till 78×72 pixlar
    • Ljud: SN76477-ljudchip (enkla ljudeffekter)
    • Lagring: Kassettband (senare 5,25"-disketter)
    • Portar: RS-232, 4680-expansionsbuss

    Filmer på youtube om Luxor och ABC maskinerna.

  • Jupiter Ace – den brittiska datorn som gick sin egen väg

    Jupiter Ace var en unik hemmadator som lanserades 1982 och stack ut från mängden genom att använda programmeringsspråket Forth i stället för det betydligt vanligare BASIC. Med sin karakteristiskt vita design och släktskap med ZX Spectrum lockade den främst tekniskt kunniga entusiaster. Trots snabb prestanda för sin tid och ett innovativt tillvägagångssätt blev försäljningen begränsad, mycket på grund av svårtillgänglig programmering, monokrom grafik och litet minne. I dag är Jupiter Ace ett eftertraktat samlarobjekt och ett fascinerande exempel på tidig datorhistoria.

    När hemdatorerna erövrade Europa i början av 1980-talet satsade de flesta tillverkare på det lättlärda programmeringsspråket BASIC. Men två tidigare Sinclair-ingenjörer, Richard Altwasser och Steven Vickers, valde en helt annan riktning. Med Jupiter Ace, lanserad 1982, levererade de en dator som inte bara påminde visuellt om ZX Spectrum – utan som byggde hela sin filosofi kring det betydligt kraftfullare men också mer krävande språket Forth.

    Ace:n var kompakt, enkel och extremt snabb för sin tid. Där konkurrenterna släpade sig fram genom BASIC-tolkning, blev Forth-koden i Ace körbar nästan lika snabbt som ren maskinkod. Prislappen var dessutom förhållandevis låg: £89.95, vilket motsvarar cirka £300 i dagens pengar. Trots detta nådde datorn aldrig kommersiell framgång – totalt såldes runt 5 000 enheter, innan tillverkaren Jupiter Cantab tvingades lägga ner verksamheten redan året därpå.

    Orsakerna var flera: det begränsade minnet (endast 3 KB RAM från start), den monokroma grafiken och framför allt att Forth var svårt att lära sig för den stora massan. Medan barn och hobbyprogrammerare ville skriva enklare spel i BASIC, lockade Ace i första hand tekniskt avancerade entusiaster.

    I dag räknas Jupiter Ace som en ikonisk raritet – en dator som var före sin tid och som visade att även små maskiner kunde hantera strukturerat och avancerat programmeringsspråk. Ett modigt tekniskt steg, men samtidigt ett kommersiellt vågspel som inte bar frukt – förrän flera decennier senare i form av kultstatus.

    Teknisk fakta – Jupiter Ace (1982)

    Tillverkare: Jupiter Cantab
    Lanseringsår: 1982
    Processor: Zilog Z80A @ 3,25 MHz
    Internminne: 3 KB RAM (expanderbart till max 49 KB)
    ROM: 8 KB (inkl. Forth OS)
    Operativsystem: ACE Forth
    Grafik: 32 × 24 tecken, monokrom
    Ljud: Intern högtalare (CPU-styrd beeper)
    Lagring: Kassettband, 1500 baud
    Utbyggnad: RAM-paket, expansionsport (CPU + video), ev. ZX81-kompatibilitet via adapter
    Anslutningar: Kassett I/O, expansionsport
    Tangentbord: 40 tangenters gummitangenter (liknar ZX Spectrum)
    Strömförbrukning: Nätadapter
    Ursprungspris: £89.95 (≈ £300 idag)
    Sålda enheter: ca 5 000
    Grafik och ljud: Enkel monokrom grafik, begränsad ljudkapacitet
    Övrigt: Forth cirka 10× snabbare än BASIC, riktad mot teknikentusiaster

    Filmer på youtube om Jupiter Ace

  • Commodore 16 – En bortglömd kämpe för hemmadatorns folkhem

    Commodore 16 lanserades 1984 som ett prisvärt alternativ för nybörjare inom hemdatorteknik – men under ytan dolde sig en oväntat kompetent maskin. Med en snabbare processor än både VIC-20 och Commodore 64, en avancerad grafikpalett på över 120 färger och inbyggda grafikkommandon i BASIC, försökte C16 positionera sig som framtidens instegsmodell. Trots ett snävt minne och avsaknad av viktiga anslutningar fick den ett varmt mottagande i delar av Europa och Mexiko – inte minst som många användares allra första dator. Här är berättelsen om den underskattade Commodore-modellen som skapades för att konkurrera med lågprisalternativen, men som i efterhand kom att vinna hjärtan där elektronik annars var otillgänglig.

    Commodore 16 – En bortglömd kämpe för hemmadatorns folkhem

    När Commodore 16 lanserades 1984 var målet tydligt: att skapa en billig instegsmodell som skulle ersätta VIC-20 och konkurrera med lågprisdatorer från Timex, Mattel och Texas Instruments. Resultatet blev en maskin som tekniskt sett var imponerande för sin prisklass – men som misslyckades kapitalt i USA. Ändå kom den att få ett oväntat eftermäle, framför allt i Europa och Mexiko, där den spelade en viktig roll för många människors första möte med datorer.

    Trots namnet var Commodore 16 inget enklare syskon till Commodore 64 – den var i praktiken mer en bantad Plus/4, byggd kring den så kallade TED-kretsen som hanterade både grafik, ljud och minneshantering. Processorn körde dessutom cirka 75 % snabbare än förlagan i C64, och BASIC-versionen innehöll avancerade grafikkommandon som kraftigt förenklade bildhantering. Men avsaknaden av hårdvarusprites och ett betydligt enklare ljudsystem gjorde att spelupplevelsen inte kunde mäta sig med storebror.

    Även om C16 var tänkt som billig dator för hemmabruk saknades viktiga anslutningar – exempelvis gameportar och användarport – vilket gjorde att mycket befintlig kringutrustning inte fungerade direkt. Den hade bara 16 KB RAM (varav cirka 12 KB tillgängligt i BASIC), så många program behövde trimmas för att fungera. En 64 KB-expansion kunde göra den till nästan en Plus/4, men dessa såldes aldrig officiellt av Commodore.

    Trots sin blygsamma början kom Commodore 16 att göra stor skillnad, särskilt i länder som Ungern där västerländsk datorutrustning var nästintill otillgänglig. De låga restpriserna efter 1986 ledde till att många östblocksanvändare fick sin allra första datorupplevelse via just denna modell – och entusiasterna höll liv i plattformen långt in på 1990-talet.

    I Mexiko såldes den som Sigma-Commodore 16 och gjorde stor succé. Där kunde kunder till och med provspela datorerna i butik, vilket ökade intresset markant. Lokala tävlingar arrangerades, och unik programvara utvecklades enbart för den mexikanska marknaden – idag mycket svår att hitta.

    Commodore 16 må vara en parentes i datorkommunismens historia – men en viktig sådan. Den var aldrig bäst eller mest avancerad. Men den var tillräckligt bra, tillräckligt billig och tillräckligt tillgänglig för att öppna dörren till datorvärlden för en helt ny generation användare.

    Den blev inte en vinnare – men den blev en första dator för många.

    Faktaruta: Commodore 16 – teknisk specifikation

    Tillverkare Commodore International
    Modell Commodore 16 (C16)
    Lanseringsår 1984
    CPU 7501 / 8501 (6502-kompatibel)
    Klockfrekvens ≈ 75 % snabbare än VIC-20/C64 (beroende på region/TV-standard)
    RAM 16 KB (ca 12 KB tillgängligt i BASIC)
    ROM BASIC + KERNAL + teckengenerator (totalt 32 KB-familj, delad med Plus/4)
    Grafikchip TED (video, ljud och DRAM-refresh i samma krets)
    Video-lägen 40×25 text
    320×200 högupplöst grafik (2 färger per 8×8-block)
    160×200 multicolor (4 färger per block)
    Upp till 121 färger i paletten
    Ljud Inbyggt ljud via TED-krets (enkel ljudgenerator, enklare än SID i C64)
    Operativmiljö Inbyggd Commodore BASIC (med grafikkommandon)
    Lagring Datasettband (C16-familjens egna enheter, t.ex. 1531), 1541-diskett via seriell port
    Expansionsport Cartridge-/minnesport (kunde uppgraderas till 64 KB via tredjepartsmoduler)
    Portar Seriell IEC-bus (disketter/skrivare, kompatibel med VIC-20/C64)
    Kassettport
    C16-specifika joystickportar (kan användas med C64-joysticks via adapter)
    TV/RF-utgång och kompositvideo (beroende på region)
    Kompatibilitet Delvis kompatibel med Plus/4 – full kompatibilitet med 64 KB (ej inbyggd programsvit och användarport)
    Familjemodeller C16, C116 (gummiknappar, EU), Plus/4 (64 KB, kontorssvit)
    Marknader där den lyckades Framförallt Europa (bl.a. Ungern) och Mexiko

    Video på youtube om Commodore 16

    Och en video som behandlar alla modeller i samma serier Plus 4, Commodore 16 och Commodore 116

  • Lambda 8300 – den lilla klonen som ville vara större

    Lambda 8300 var en av de mer udda spelarna i den tidiga hemdatorkampen på 1980-talet. Trots att den i grunden var en klon av Sinclair ZX81 fick den ett eget liv tack vare förbättrad hårdvara, inbyggt ljud och möjlighet till spelstyrning – ovanligt för sin tid i budgetsegmentet. Den lanserades 1983 och blev oväntat populär i delar av Europa och Kina, där den lockade både nybörjare och teknikentusiaster med sina stora anpassningsmöjligheter.

    Lambda 8300 – den lilla klonen som ville vara störrNär hemdatorvågen svepte över världen i början av 1980-talet försökte många tillverkare haka på succén bakom Sinclair ZX81 – en av tidens mest prispressade mikrodatorer. Bland dessa utmanare dök Lambda 8300 upp år 1983, utvecklad av Hongkong-baserade Lambda Electronics Limited. Trots att den i grunden var en klon av ZX81, gick den ett steg längre med förbättrad hårdvara, extra grafikmöjligheter och till och med ljudstöd – något den brittiska originalmaskinen saknade.

    En förbättrad ZX81 – med kompromisser

    Lambda 8300 använde en NEC D780C-1-processor, en klon av Zilog Z80A, klockad till 3,25 MHz. Den levererades som standard med 2 KB arbetsminne, men kunde uppgraderas till 16 eller 32 KB, vilket var avgörande för att köra mer avancerade program. Lagring skedde via kassettband – en lösning typisk för tiden.

    Visuellt var datorn begränsad till en monokrom bild via UHF-utgång eller PAL-video, med 32 × 24 tecken eller möjligheten till semigrafik i 64 × 48 upplösning. Den hade även ett ovanligt inslag: enröstssyntes med tre oktaver, skapad av C4005 ULA, vilket gjorde enkla ljudeffekter möjliga – ett steg framåt jämfört med ZX81:s tystnad.

    Problemet var dock att Lambda 8300 inte var 100 % kompatibel med ZX81. ROM-mjukvaran ändrades och vissa BASIC-kommandon kodades om, vilket gjorde att program skrivna för ZX81 inte alltid fungerade. Full kompatibilitet kunde dock uppnås genom att installera ZX81-ROM – något entusiastanvändare ofta gjorde.

    Europeisk framgång – och kloner över hela världen

    Lambda 8300 såldes under många olika namn beroende på marknad. I USA lanserades den som Unisonic Futura 8300, i Frankrike som DEF 3000 och i Skandinavien som Basic 2000 eller Marathon 32K. Den fick viss framgång i Danmark, Norge och Kina, men etablerade sig aldrig riktigt som ett alternativ till de växande MSX- och Commodore-plattformarna.

    Trots det blev den uppskattad bland hemdatorentusiaster för sitt låga pris och sin modifierbarhet. Mer än 130 spel släpptes till systemet, och det var möjligt att använda en “CollecoVision Game Adapter” för att spela spelkassetter från ColecoVision på modellen SV-318 – en nära släkting.

    Idag – en raritet för samlare

    Även om Lambda 8300 inte revolutionerade hemdatormarknaden, representerar den ett fascinerande ögonblick i datorhistorien – där kreativitet och teknisk innovation försökte bygga vidare på ett enkelt originalkoncept. I dag är datorn en sällsynt samlarenhet, och entusiaster fortsätter att utveckla ny maskinvara och emulatorsupport.

    Den är kompatibel med moderna emulatorer som EightyOne och MAME, vilket gör det möjligt att återuppleva en tid då varje kilobyte räknades och en enkel plastdator kunde öppna dörren till programmeringens värld.

    Lambda 8300 – Teknisk specifikation

    Tillverkare Lambda Electronics Limited (Hongkong)
    Lanseringsår 1983
    Processor (CPU) NEC D780C-1 (Z80A-klon), 3,25 MHz
    Arbetsminne (RAM) 2 KB (expanderbart till 16 KB eller 32 KB)
    Lagring Kassettband (ljud, in/ut)
    Operativmiljö Inbyggd BASIC-tolk (ZX81-kompatibel med modifieringar)
    Grafikchip C4005 ULA I/O
    Video / bild UHF TV-signal (RF ut), PAL video (RCA)
    Monokrom text: 32 x 24 tecken
    Semigrafik: 64 x 48 (med blockgrafik-tecken)
    Ljud C4005, 1 röst, 3 oktaver
    In/ut-portar Kassettgränssnitt (audio in/ut), expansionsbuss,
    Atari-kompatibel joystickport
    Mått 295 x 150 x 55 mm
    Vikt ≈ 700 g
    Kompatibilitet Delvis kompatibel med Sinclair ZX81 (full kompatibilitet med ZX81-ROM installerad)

    Video om Lambda 8300 på youtube

  • Spectravideo SV-318 – Den lilla datorn med stora ambitioner

    Spectravideo SV-318 – Den lilla datorn med stora ambitioner

    Trots sina begränsningar blev Spectravideo SV-318 en dator som väckte uppmärksamhet vid sin lansering 1983. Med sin ovanliga joysticklösning, sina starka grafiska möjligheter och ambitionen att konkurrera med större system representerar den ett fascinerande steg i hemdatorernas utveckling. Det var en liten maskin med stora visioner – och ett av de tidiga försöken att förena spel, produktivitet och teknisk innovation i ett kompakt format.

    När Spectravideo lanserade SV-318 1983 var det en kompakt dator med stora drömmar. Trots sin blygsamma mängd minne och något udda konstruktion blev den uppmärksammad för innovativa idéer och imponerande grafik. Den riktade sig främst till hemanvändare och spelentusiaster och kom att spela en viktig roll i övergången mot mer standardiserade hemdatorsystem, såsom MSX – även om den själv aldrig fullt ut nådde dit.

    Den mest iögonfallande delen av SV-318 var dess inbyggda styrsystem: en cirkelformad knapp som kunde användas både som joystick och som styrplatta. Genom att stoppa in en liten röd plastpinne förvandlades den till en joystick – tog man bort pinnen fungerade den som piltangent för textarbete. Designen var kreativ, men det platta chiclet-tangentbordet gjorde skrivupplevelsen allt annat än bekväm.

    Trots detta ansågs SV-318 vara en attraktiv dator för sin tid. Popular Mechanics beskrev den 1984 som ”värd att leta upp … en mycket trevlig liten maskin” och framhöll grafiken som ”slående”. Däremot avrådde man köpare från att förbise det begränsade utbudet av programvara.

    Tekniskt sett var SV-318 nära besläktad med storebror SV-328 – de delade både moderkort, expansionsmöjligheter och chassi. Skillnaden låg främst i minnesstorleken och tangentbordet. I grunden var datorn en kraftfull spelmaskin med potential: en Zilog Z80A-processor på 3,58 MHz, grafikchipet TMS9918 med stöd för 16 färger och upp till 32 sprites samt ljudkretsen AY-3-8910, vida känd från tidens spelkonsoler.

    Även om den inte var fullt kompatibel med MSX-standarden, spreds uppfattningen att den använde ”Microsoft Extended BASIC” – något som marknadsföringen skickligt utnyttjade. Dessutom gjorde Spectravideo den uppmärksammade speladaptern SV-603, som gjorde det möjligt att spela ColecoVision-spel direkt på SV-318.

    Över 130 spel lanserades totalt, vilket bidrog till att ge maskinen ett uppskattat liv bland spelintresserade innan den till sist hamnade i skuggan av mer kraftfulla system.

    Tekniska specifikationer (sammandrag)

    • Processor: Zilog Z80A, 3,58 MHz
    • ROM: 32 KB (16 KB BIOS + 16 KB BASIC)
    • RAM: 16 KB (expanderbar)
    • Videochip: Texas Instruments TMS9918
    • Upplösning: 256×192, 16 färger
    • Textlägen: 40×24 och 32×24 tecken
    • Sprites: 32 (1 färg, max 4 per linje)
    • VRAM: 16 KB
    • Ljud: General Instrument AY-3-8910
    • Expansionsport: Ja (extern expansionsbox möjlig)
    • Inmatning: Chiclet-tangentbord + joystick-/styrpadskombination
    • Media: MSX-kompatibla cartridges
    • Lanseringspris: ₩299 000 (Sydkorea, 1984)
    • Övrigt: Inbyggd högtalare med volymreglage, Hangul BASIC, demo-kassett medföljde

    SV-318 må ha varit begränsad – men den var också ovanligt djärv. En dator som kombinerade spelglädje med teknisk innovation och som lade grunden till ett större samarbete, vilket i slutändan banade väg för MSX-standarden och internationella satsningar från både Spectravideo och Samsung. En liten maskin med oväntat stort avtryck.

    Video på youtube om Spectravideo SV 318

  • Samsung SPC-800

    Samsung SPC-800 var Samsungs första – och enda – försök att ta plats på MSX-marknaden. Lanserad 1984 kombinerade den typiska MSX-standardens flexibilitet med ovanligt egenartade hårdvaridetaljer, som en inbyggd högtalare med volymkontroll och stöd för Hangul BASIC. Med 64 kB RAM, grafikchip från Texas Instruments och ljudkrets från AY-3-8910 var det en fullt kapabel hemdator för både spel och utbildning. Trots sin begränsade spridning blev SPC-800 ett tydligt bevis på Samsungs tidiga ambitioner inom datorindustrin.

    Samsung SPC-800 är en ovanlig och historiskt intressant dator – den enda MSX-modell som någonsin tillverkades av Samsung. Lanserad 1984 för den sydkoreanska marknaden erbjöd den 64 kB RAM, 16 kB videominne och baserades på Texas Instruments TMS9118NL-grafikchip med stöd för upp till 16 färger.

    Ljudet genererades av AY-3-8910 PSG – samma typ som användes i flera spelkonsoler och hemdatorer under samma era. Det som gjorde SPC-800 särskilt unik var den inbyggda högtalaren med justerbar volym, något så gott som unheard of i konkurrenterna. Den körde Hangul BASIC och använde MSX-kassetter som media, vilket gjorde den både utbildningsvänlig och spelbar. Två versioner släpptes, med skillnader i färgsättning och anslutningar – och den kom till och med att säljas under andra namn i Europa och Italien.

    SPC-800 blev ingen global succé, men står idag som ett fascinerande exempel på hur Samsung tidigt experimenterade inom hemdatorsegmentet.

  • Atari ST – hemdatorn som blev studiohjärta, spelmaskin och kultfenomen

    Atari ST föddes ur ett dramatiskt teknikbråk som skakade 1980-talets datorvärld. När Atari försökte köpa Amigas avancerade grafikprojekt – men förlorade det till Commodore i sista stund – tvingades företaget snabbt skapa en helt egen 16-bitarsdator från grunden. Resultatet blev Atari ST, en prispressad men kraftfull maskin som blev oväntat framgångsrik: en favorit i musikstudior, ett nav för banbrytande spel och en ikon för en hel generation datorentusiaster.

    När man idag pratar om klassiska hemdatorer dyker ofta namn som Commodore 64 och Amiga upp först. Men i mitten av 1980-talet fanns en tredje tung spelare som på många sätt blev mer inflytelserik än folk minns: Atari ST.

    Det här är berättelsen om hur en ”billig” 16-bitars hemdator blev standardutrustning i musikstudior, plattform för banbrytande spel – och en av de viktigaste bryggorna mellan 8-bitars eran och den moderna PC-världen.

    Från företagsdrama till ny datorgeneration

    Atari ST föddes ur en ganska dramatisk industrikonflikt.

    När Atari fortfarande ägdes av Warner fanns det från början en plan att använda Amigas ”Lorraine”-chipset i en egen spelkonsol och senare datormodell. Atari lånade ut pengar till Amiga mot en tidsbegränsad exklusivitet på tekniken, och tanken var att Amiga skulle leverera hårdvaran till ett Atari-projekt med arbetsnamnet 1850XLD. Men när Commodore klev in och köpte Amiga försökte de i praktiken lösa ut Atari ur avtalet genom att betala tillbaka pengarna. Affären slutade i stämningar och konflikt – och Atari stod plötsligt utan den avancerade grafikplattform de hade räknat med. I stället tvingades det ”nya” Atari under Jack Tramiel snabbt ta fram en helt egen 16-bitarsdator. Resultatet blev Atari ST: en mer jordnära, kostnadsoptimerad maskin än den ursprungliga Amiga-idén, men som tack vare priset, GEM-gränssnittet och inbyggd MIDI ändå fann sin helt egna nisch.

    • Jack Tramiel, legendarisk och ökänd chef för Commodore (företaget bakom VIC-20 och Commodore 64), lämnade Commodore 1984 och startade Tramel Technology.
    • Samtidigt arbetade företaget Amiga (tidigare Hi-Toro) på avancerade grafikchip (”Lorraine”) och behövde pengar. Atari (då ägt av Warner) lånade dem pengar mot rätten att använda tekniken.
    • När Tramiel förhandlade om att köpa Ataris konsumentdel började Commodore istället försöka köpa Amiga – och en juridisk cirkus drog igång, där Atari och Commodore slogs om både teknik och utvecklare.

    Mitt i allt detta köper Tramiel Ataris konsumentdel, döper om företaget till Atari Corporation, plockar med sig ex-Commodore-ingenjörer – och ger order: vi ska ha en ny dator, snabbt.

    Resultatet blev Atari 520ST, designad på ungefär fem månader av ett litet team lett av Shiraz Shivji (som också varit med och skapat Commodore 64).

    Vad betyder ”ST” – och varför var den speciell?

    ”ST” står officiellt för Sixteen/Thirty-two, alltså 16/32. Det syftar på processorn Motorola 68000:

    • 16-bitars extern databuss
    • 32-bitars intern arkitektur

    I praktiken innebar det:

    • mycket mer beräkningskraft än 8-bitarsdatorer
    • tillräcklig kraft för tidig grafik med fönster, ikoner och mus – alltså ett grafiskt användargränssnitt.

    Atari ST lanserades samtidigt som andra 16-bitars datorer:

    • Apple Macintosh
    • Commodore Amiga
    • Apple IIGS
    • Acorn Archimedes

    Men ST:n hade två riktigt viktiga försäljningsargument:

    1. Pris/prestanda – mycket kraft för pengarna.
      Modellen Atari 1040ST (1986) var den första hemdatorn där minnet kostade under 1 dollar per kilobyte – 1 MB RAM för under 1000 dollar.
    2. Inbyggd MIDI – vilket skulle få enorm betydelse för musikvärlden (mer om det längre ner).

    Reklamsloganen i Storbritannien var talande:

    ”Power Without the Price”

    Tekniken – en snabb titt

    Processor och minne

    • Motorola 68000 @ 8 MHz
      (senare modeller hade snabbare CPU:er och cache)
    • Tidiga modeller: 512 kB eller 1 MB RAM
    • Senare modeller (Mega, STE, TT, Falcon): upp till flera MB och modernare minnesmoduler.

    För den tiden var 1 MB RAM i en hemdator mycket – och det öppnade dörren för seriösa program: desktop publishing, CAD, musik, 3D-grafik, m.m.

    Grafik och skärm

    Atari ST hade tre huvudsakliga lägen:

    • 320 × 200, 16 färger (ur 512 möjliga) – spel och färggrafik
    • 640 × 200, 4 färger – mer text och enklare grafik
    • 640 × 400, monokrom – högupplöst svartvitt, perfekt för text, DTP, programmering

    Det smarta: vilken upplösning som fanns berodde på vilken skärm du kopplade in.
    Den populära monokroma skärmen SM124 gav ett extremt skarpt 640×400-läge som många fortfarande minns som behagligare än tidiga PC-skärmar.

    Ljud och MIDI

    Ljudchippet i ST var ett Yamaha YM2149:

    • 3 kanaler puls-/fyrkantsvåg + bruskanal
    • rent syntljud – typiskt ”chipmusik-sound”

    Men det som verkligen stack ut var:

    Två inbyggda MIDI-portar (IN och OUT) direkt på datorn.

    Det gjorde att du kunde koppla in syntar, trummaskiner och annan studioutrustning utan extra hårdvara. ST:n hade dessutom snabb och stabil MIDI-hantering, med låg latens – något musiker märkte direkt.

    Operativsystemet – GEM och TOS

    Istället för att skriva ett helt eget OS från grunden samarbetade Atari med Digital Research.

    Resultatet blev:

    • GEM – ett fönstersystem med mus, menyer och ikoner, ungefär som tidig Macintosh eller Windows 1.x.
    • Under ytan: GEMDOS, ett DOS-liknande filsystem med kataloger (hierarkiskt), vilket var modernt jämfört med äldre CP/M.

    Allt paketerades som TOS – The Operating System (ofta skämtsamt kallat ”Tramiel Operating System”).
    Tidiga maskiner laddade TOS från diskett, men snart hamnade det i ROM, vilket gav snabbare uppstart och mer minne fritt för program.

    På skrivbordet: DTP, CAD och kontor

    I vissa länder, särskilt Västtyskland, blev Atari ST ovanligt stark inom:

    • desktop publishing (DTP) – med program som Calamus, PageStream och Timeworks Publisher, ofta i kombination med Ataris egna laserprinter (SLM-serien)
    • CAD – datorstödd konstruktion

    För mindre företag var kombinationen:

    • Atari ST + monokrom skärm + laserprinter

    ett billigare alternativ till professionella lösningar från Apple eller dyra arbetsstationer – men med fullt tillräcklig kvalitet för broschyrer, manualer, enklare tekniska ritningar osv.

    Dessutom fanns:

    • ordbehandlare – WordPerfect, First Word, Signum
    • kalkylblad – t.ex. 3D-Calc
    • databaser och terminalprogram – ST + modem var ett billigare alternativ till dedikerade terminaler.

    Spel: från tveksam start till klassiker

    Vid lanseringen var många osäkra:
    Skulle den här 16-bitarsdatorn verkligen bli en bra spelmaskin?

    Tidiga spel visade bara en försiktig förbättring jämfört med 8-bitarsdatorer. Men efter hand lärde sig utvecklarna att utnyttja hårdvaran:

    Tidiga titlar som väckte intresse:

    • Time Bandits – labyrintaction, rolig men inte tekniskt överlägsen 8-bitars.
    • Megaroids – Asteroids-klon i 640×200-upplösning, såg väldigt modern ut då.
    • Sundog – rollspel med enkel grafik, men starkt berättande.

    Sedan kom spelen som verkligen visade vad ST:n kunde:

    • Goldrunner – snabb scrollande shooter med samplat ljud.
    • Starglider – färgglad 3D-wireframe i hög fart.
    • Gauntlet – arkadklassiker med stöd för upp till fyra spelare via joystick-adapter.
    • Oids – fysikbaserad 2D-action, stilbildande.

    Och framför allt:

    Dungeon Master – ett realtids-rollspel i pseudo-3D, först släppt på Atari ST.
    Det brukar nämnas som den mest sålda ST-titeln någonsin och blev milstolpe för rollspel i realtid.

    Ett annat tekniskt guldkorn var:

    • MIDI Maze (1987) – en tidig förstapersonsskjutare där man kopplade ihop upp till 16 Atari ST via deras MIDI-portar (!) för deathmatch-läge. Ett förvånansvärt modernt koncept för sin tid.

    Monokroma kultspel

    Den högupplösta svartvita skärmen inspirerade också en egen nisch:

    • Oxyd – minnesspel/pussel med smart nivådesign.
    • Ballerburg – två kungadömen skjuter kanoner på varandra över ett berg, en föregångare till spel som Worms.
    • Bolo – breakout-variant.

    STE, TT och Falcon – evolution, inte revolution

    Efter basmodellerna 520ST och 1040ST kom en rad vidareutvecklingar:

    Mega-serien

    • Kraftigare chassi, fristående tangentbord
    • mer minne (upp till 4 MB)
    • expansionsport och möjlighet till hårddisk – riktad mot proffsmarknad, DTP och kontor.

    STE (520STE, 1040STE)

    • Utökad färgpalett (4096 färger)
    • BLiTTER-chip för snabb grafik
    • DMA-ljud med 8-bitars samples upp till ca 50 kHz
    • enklare minnesuppgraderingar med SIMM-moduler
    • nya joystickportar med stöd för mer avancerade kontroller (återanvända senare i Atari Jaguar).

    Tyvärr nyttjade relativt få spel den extra hårdvaran fullt ut – användarbasen var spridd mellan ST och STE.

    TT030 och Falcon

    • Atari TT030 (1990) – 32 MHz 68030, riktad mot arbetsstationsmarknaden.
    • Atari Falcon030 (1992) – 68030 @ 16 MHz, avancerade videolägen, 16-bitars ljud och inbyggd DSP (Motorola 56001).
      Falcon blev ett drömverktyg för musikskapare och demoscenen, men kom sent och i begränsad mängd.

    Atari lade ner datorlinjen 1993 för att satsa på spelkonsolen Jaguar.

    Musikvärlden: ST som osynlig bandmedlem

    Här glänste Atari ST mer än någon annan dator i samma prisklass.

    Tack vare:

    • inbyggda MIDI-portar
    • stabil timing
    • bra sequencerprogram

    blev ST snabbt standard i musikstudior under slutet av 80- och början av 90-talet.

    Många kända musikprogram föddes eller fick sitt genombrott på ST:

    • Cubase (Steinberg) – en av de mest inflytelserika MIDI-sequencers någonsin.
    • Notator / Creator / Notator Logic – föregångare till dagens Logic Pro.
    • KCS med sitt ”Multi-Program Environment”.
    • Olika samplings- och trackerprogram som skapade klassiska chiptunes.

    Ett stort antal kända artister och producenter använde Atari ST som navet i sina studios – ofta långt efter att PC och Mac tagit över kontorsvärlden.

    Piratkopieringens baksida

    En sida i ST-historien var den rebellrölesen som fanns där man piratkopierade :

    • Många spel och program spreds snabbt via BBS:er (modembaserade ”piratnästen”).
    • Vissa stora utvecklare vittnade om att ST-versionerna sålde dåligt jämfört med PC, Mac och Amiga – och skyllde en del på piratkopieringen.
    • Följden blev att färre stora företag satsade på ST som plattform, trots att användarna var entusiastiska.

    Det gjorde att utbudet av professionella program och stora spelserier aldrig blev lika brett som på PC eller Amiga.

    Efterlivet: emulering, kloner och community

    Trots att Atari slutade göra datorer i början av 90-talet har ST-familjen överlevt på flera sätt:

    • Klonmaskiner – t.ex. FireBee och andra Falcon/TT-kompatibla datorer med modernare CPU:er.
    • Emulatorer – för att köra Mac-, PC- och såklart ST-program på andra plattformar.
    • Modern lagring – adapterkort som SatanDisk och UltraSatan gör att man kan använda SD-kort som hårddiskar via Ataris ACSI-port.
    • Hemmascen / homebrew – nya spel, demos och verktyg släpps fortfarande.
    • Olika webbplatser och forum katalogiserar spel, manualer och mjukvara och driver tävlingar och high-score-ligor.

    Varför Atari ST fortfarande är intressant

    Atari ST är fascinerande av flera skäl:

    • Den visar övergången från 8-bitars hemleksaker till seriösa 16-bitarsdatorer med grafiskt gränssnitt.
    • Den kombinerade kontorsnytta, kreativt skapande och spel på ett ovanligt balanserat sätt.
    • Den blev oersättlig i musikvärlden – många ikoniska låtar och album har ST som dold medarbetare.
    • Den visar även baksidan av 80-talets datorvåg: piratkopiering, bräckliga affärsmodeller och hård konkurrens.

    Trots att den i slutändan ”förlorade” mot PC-världen, så lever arvet vidare i:

    • musiken som skapades på den,
    • idéerna i program och spel,
    • och i den aktiva community som fortfarande utvecklar och spelar på Atari ST.

    Atari ST i Svensk kultur

    Låten nedan gjordes av gruppen Just D



    Faktaruta: Atari ST – teknisk specifikation

    Plattform
    • Typ: 16-bitars hemdator (”ST” = Sixteen/Thirty-two)
    • Lansering: 1985 (Atari 520ST, senare 1040ST m.fl.)

    Processor & arkitektur
    • CPU: Motorola 68000
    • Klockfrekvens: 8 MHz
    • Adressrymd: 16-bitars extern buss, 32-bitars intern ALU

    Minne
    • RAM: 512 KB – 1 MB (520ST/1040ST), uppgraderbart till flera MB på senare modeller
    • ROM: TOS-operativsystem + GEM-grafiskt gränssnitt i ROM (ca 192–256 KB beroende på version)

    Operativsystem
    • OS: TOS (The Operating System)
    • GUI: Digital Research GEM (Graphical Environment Manager)
    • Inbyggt filsystem kompatibelt med MS-DOS-disketter (3,5" DD)

    Grafik
    • Grafikchip: Shifter
    • Upplösningar (vanliga ST-modeller):
    – 320 × 200, 16 färger (RGB-skärm/TV)
    – 640 × 200, 4 färger (RGB-skärm)
    – 640 × 400, monokrom (SM124-monitorskärm)
    • Färgpalett: 512 färger (16 valbara samtidigt i färgläge)

    Ljud
    • Ljudkrets: Yamaha YM2149F (3 kanaler PSG + noise)
    • Upp till tre tonkanaler + enkel effektkanal
    • Stereoutgång via monitor/ljudutgång; populär för musik- och demoscenen

    Lagring
    • Diskettenhet: 3,5" dubbel densitet (DD), ca 720 KB
    • Extern lagring: ACSI-port (Atari Computer System Interface) för hårddiskar
    • Cartridge-port: Snabba ROM-moduler (spel/verktyg)

    Portar & anslutningar
    • MIDI In / Out: Standard 5-pol DIN – en ST-ikonisk styrka för musikstudios
    • Joystickportar (även för mus på vissa modeller)
    • RS-232 serieport
    • Centronics parallellport (skrivare)
    • Monitorutgång (RGB/mono beroende på skärm)
    • Cartridge-port och expansionsport

    Formfaktor
    • Allt-i-ett-chassi med inbyggt tangentbord
    • Separat monitor (färg eller monokrom) och extern diskettstation på vissa tidiga modeller

    Typiska användningsområden
    • Musikproduktion (MIDI-sequencers, studio-kontroll)
    • Spel och demoscen
    • Kontorsprogram, desktop publishing, programmering

    ”`