Compact Computer 40, eller CC-40, var Texas Instruments försök att redan i början av 1980-talet göra datorn lika portabel som en anteckningsbok. Med inbyggd BASIC, extremt låg strömförbrukning och fokus på utbildning och professionella beräkningar blev den ett tidigt – men omstritt – steg mot dagens bärbara datorer.
Compact Computer 40, ofta kallad CC-40, var en liten bärbar dator som utvecklades av Texas Instruments och lanserades våren 1983. Vid en tid då datorer oftast var stora, tunga och stationära försökte CC-40 visa att datorkraft kunde tas med i väskan. Den räknas därför som en av de tidigaste föregångarna till dagens bärbara datorer.
En bärbar dator på 1980-talet
CC-40 var ungefär i anteckningsboksstorlek och vägde runt 600 gram. Den hade en enkel LCD-skärm som bara kunde visa en rad med 31 tecken. Det låter extremt begränsat i dag, men var fullt tillräckligt för textbaserad programmering och beräkningar.
Tangentbordet var integrerat i chassit och datorn kunde drivas antingen med nätadapter eller med fyra vanliga AA-batterier. Batteritiden kunde uppgå till omkring 200 timmar, vilket var mycket imponerande för sin tid.
Programmering i BASIC
En central idé med CC-40 var att den skulle vara lätt att programmera. Därför hade den ett inbyggt BASIC-språk som startade direkt när man slog på datorn. Användaren kunde skriva egna program för beräkningar, utbildning eller enklare simuleringar.
BASIC-tolken liknade den som användes i hemdatorn TI-99/4A, men var anpassad till CC-40:s begränsade minne och skärm. Endast ett program åt gången kunde ligga i minnet, och det användbara arbetsutrymmet var bara några kilobyte stort.
Minnet som aldrig försvann
CC-40 hade 6 kilobyte arbetsminne, vilket kunde byggas ut till 18 kilobyte. Dessutom fanns 34 kilobyte ROM med operativsystem och BASIC. En ovanlig och smart egenskap var att minnet inte raderades när datorn stängdes av. Program och data kunde ligga kvar i flera månader, så länge batterierna inte togs ur.
Däremot saknades permanent lagring. Det gick inte att spara filer på disk eller band. Program kunde bara finnas i minnet, på ROM-kassetter eller skrivas in för hand varje gång.
Hexbus och tillbehör
För att ändå göra datorn användbar i professionella sammanhang utrustades CC-40 med en så kallad Hexbus-port. Via den kunde man ansluta skrivare, plotter, modem och seriella gränssnitt.
Texas Instruments planerade även en bandbaserad lagringsenhet, kallad Wafertape, baserad på teknik från Exatron. Den visades till och med på produktförpackningar, men släpptes aldrig eftersom den ansågs för opålitlig.
Hur togs CC-40 emot?
Mottagandet i pressen var splittrat. Datortidningen BYTE var mycket kritisk och pekade på avsaknaden av filsystem, klocka och extern lagring. De menade att CC-40 i praktiken fungerade bättre som en avancerad vetenskaplig miniräknare än som en riktig dator.
Andra var mer positiva. Tidningen Creative Computing lyfte fram den kraftfulla BASIC-miljön och det permanenta minnet som stora fördelar, särskilt för utbildning och tekniska beräkningar.
Projekt som aldrig nådde marknaden
Texas Instruments hade långtgående planer för CC-40-familjen. En förbättrad modell, CC-40 Plus, skulle ha fått kassettband för lagring. Ännu mer ambitiös var Compact Computer 70, med större skärm, grafik och mer minne.
När Texas Instruments drog sig ur hemdatormarknaden 1983 lades dock alla dessa projekt ned. En del av tekniken levde vidare i den senare modellen Texas Instruments TI-74.
En bortglömd men viktig dator
Compact Computer 40 blev ingen försäljningssuccé, men den är ett viktigt steg i datorhistorien. Den visar hur tidigt idén om verkligt bärbara datorer fanns och vilka kompromisser som krävdes innan teknik, lagring och mjukvara hunnit ikapp.
I dag är CC-40 främst ett samlarobjekt och ett exempel på hur innovation ibland kommer före sin tid.
Youtube innehåll om TMS CC-40
Tekniska fakta: TI Compact Computer 40 (CC-40)
Tillverkare
Texas Instruments
Typ
Portabel dator (notebook-storlek)
Lansering
Mars 1983
Pris vid lansering
249 USD (1983)
CPU
TI TMS70C20, 2,5 MHz (8-bit)
RAM
6 KB (utbyggbart till 18 KB)
ROM
34 KB
Skärm
LCD, 1 rad / 31 tecken
Mjukvara
Inbyggd BASIC-tolk; program via ROM-kassetter eller manuell inmatning
Lagring
Ingen permanent lagring (extern “Wafertape” planerad men ej släppt)
Anslutningar
Hexbus (tillbehör som skrivare, plotter, RS-232, modem)
SWTPC 6800 var en av de tidigaste mikrodatorerna som tog steget från laboratorier och företag till teknikintresserade privatpersoner. När den lanserades 1975 erbjöd den något ovanligt för sin tid: möjligheten att själv bygga, förstå och programmera en dator baserad på mikroprocessor. Med sitt enkla men öppna upplägg blev SWTPC 6800 en inkörsport till datorvärlden för en hel generation entusiaster och lade grunden för den framväxande persondatorrevolutionen.
År 1975, när datorer fortfarande betraktades som något för universitet och storföretag, lanserade Southwest Technical Products Corporation en ovanlig produkt: SWTPC 6800 Computer System. Det var en tidig mikrodator byggd kring mikroprocessorn Motorola 6800 och riktade sig inte till konsumenter – utan till entusiaster, experimenterare och blivande programmerare.
Till skillnad från färdiga terminaler eller minidatorer var SWTPC 6800 en byggsats. Användaren monterade själv datorn och lärde sig därmed hur den fungerade på riktigt, från strömförsörjning till databuss.
En dator man förstod, inte bara använde
SWTPC 6800 saknade inbyggd skärm och tangentbord. I stället kopplades den till en extern ASCII-terminal, ofta baserad på en TV. Det kunde verka primitivt, men gav stor flexibilitet.
En avgörande fördel var att datorn innehöll ett litet övervakningsprogram, MIKBUG, lagrat i ROM. När strömmen slogs på kunde användaren omedelbart mata in programkod eller data, utan extra laddningsutrustning. Detta gjorde SWTPC 6800 ovanligt lättanvänd för sin tid.
Begränsningar som skapade kreativitet
Standardminnet var endast 4 kilobyte RAM. Ändå räckte det för att skriva egna program, testa maskinkod och köra enkla operativsystem. Begränsningarna tvingade användarna att tänka effektivt och förstå varje instruktion.
För många var SWTPC 6800 den första dator där man verkligen lärde sig hur program samverkar med hårdvara.
SS-50 – grunden för ett ekosystem
SWTPC 6800 introducerade SS-50-bussen, ett expansionssystem som gjorde det möjligt att bygga ut datorn med fler minneskort, I/O-kort och senare även nya processorer. SS-50 blev vida spridd och användes av andra tillverkare och klonbyggen.
Detta gjorde SWTPC 6800 till mer än en enskild produkt – den blev en modulär plattform.
Vidareutveckling och uppgraderingar
Southwest Technical Products följde senare upp med modeller baserade på Motorola 6809. Äldre SWTPC 6800-system kunde i många fall uppgraderas, vilket var ovanligt under en tid då datorer snabbt blev föråldrade.
Varför SWTPC 6800 fortfarande är viktig
SWTPC 6800 var långsam, saknade grafik och krävde teknisk kunskap. Men den gav användaren något mycket värdefullt: insikt. Den visade att datorer inte var mystiska lådor, utan system man kunde förstå, bygga och förändra.
I efterhand ses SWTPC 6800 som en viktig föregångare till dagens maker-, hacker- och open-hardware-kultur – en dator som inte var till för alla, men som betydde allt för dem som ville lära sig.
Tänk dig att din spelkonsol plötsligt kunde bli en dator. I början av 1980-talet var det en lockande idé, och CompuMate SV010 var ett av de mest ambitiösa försöken att förverkliga den. Med tangentbord, kassettlagring och programmering i BASIC förvandlade detta ovanliga tillbehör Atari 2600 från ren spelmaskin till ett kreativt experiment i hemdatorns barndom.
I början av 1980-talet var gränsen tydlig mellan spelkonsoler och hemdatorer. Spelkonsoler var billiga och enkla, byggda för ett enda syfte: spel. Hemdatorer var dyrare men erbjöd något helt nytt – möjligheten att programmera själv. CompuMate SV010 var ett ovanligt och visionärt försök att förena dessa två världar.
Tillbehöret utvecklades av Spectravideo och gjorde det möjligt att använda spelkonsolen Atari 2600 som en enkel hemdator. Lanseringen skedde i januari 1983, vid en tidpunkt då intresset för datorer i hemmet exploderade.
Ett tangentbord till vardagsrummet
CompuMate var ingen dator i traditionell mening. Den saknade egen processor och grafik och förlitade sig helt på Atari 2600:s befintliga hårdvara. Genom att anslutas till kassettplatsen och handkontrollportarna gav den konsolen ett membrantangentbord, extra minne och egna program lagrade i ROM.
Plötsligt kunde samma apparat som dagen innan körde arkadspel också användas för att skriva text, rita bilder och komponera musik. Det var ett tydligt exempel på hur tillverkare försökte förlänga livslängden på spelkonsoler genom att ge dem nya roller i hemmet.
Programmering för nybörjare
I CompuMates inbyggda minne fanns tre program som alla var utformade för att vara lättillgängliga även för barn och nybörjare.
Ett rit- och animationsprogram lät användaren skapa enkla bilder och korta bildsekvenser med låg upplösning men stor kreativ frihet. Ett musikprogram fungerade som en enkel synt och innehöll välkända melodier som exempel. Den mest ambitiösa delen var dock BASIC-tolken, som gjorde det möjligt att skriva egna program, spara dem på kassettband och ladda dem igen senare.
För många användare blev detta den allra första kontakten med programmering.
Olika namn, samma idé
Internationellt såldes produkten som Spectravideo CompuMate, men i Västtyskland marknadsfördes den via postorderföretaget Quelle under namnet Universum Heimcomputer. Namnbytet visar hur starkt ordet ”dator” lockade konsumenter under denna period.
I Brasilien gick utvecklingen ännu längre, där flera lokala kloner tillverkades. Det var vanligt under 1980-talet, särskilt i länder med importrestriktioner, och visar att idén bakom CompuMate uppfattades som värdefull även utanför huvudmarknaderna.
Varför blev den ingen succé?
Trots sitt nyskapande upplägg fick CompuMate ett begränsat genomslag. Atari 2600 var tekniskt sett redan ålderstigen och saknade den prestanda som krävdes för mer avancerade datorprogram. Samtidigt dök riktiga hemdatorer som Commodore 64 och ZX Spectrum upp till konkurrenskraftiga priser.
Dessutom sammanföll lanseringen med den stora nordamerikanska spelkraschen 1983, vilket kraftigt minskade intresset för nya tillbehör till spelkonsoler.
Ett viktigt steg i datorhistorien
Även om CompuMate inte blev någon försäljningsframgång har den en självklar plats i datorhistorien. Den representerar ett tidigt försök att göra teknik kreativ och tillgänglig, snarare än passiv och konsumtionsinriktad.
Idén att billiga enheter ska kunna användas för programmering och skapande lever vidare i moderna projekt som enkortsdatorer och utbildningsplattformar. CompuMate visar att även mycket begränsad hårdvara kan inspirera till nyfikenhet, lärande och kreativitet – något som fortfarande är lika relevant idag.
Innehåll på youtube om CompuMate
Fakta: CompuMate SV010
Typ: Hemdatorstillägg (periferienhet) till Atari 2600
Texas Instruments ville revolutionera hemdatormarknaden genom att ta steget från 8 till 16 bitar tidigare än någon annan. Resultatet blev TI-99/4 och TI-99/4A – tekniskt djärva datorer med avancerad grafik och till och med talsyntes, men också med ovanliga designval och ett hårt kontrollerat mjukvaruekosystem. Det som började som ett framtidslöfte slutade i ett brutalt priskrig och ett av de mest lärorika misslyckandena i hemdatorernas historia.
TI-99/4 och TI-99/4A – när 16 bitar flyttade in i vardagsrummet
I slutet av 1970-talet började hemdatorerna ta plats bredvid TV:n. De flesta var enkla 8-bitarsmaskiner: charmiga, långsamma och ofta rätt begränsade. Mitt i den här eran gjorde Texas Instruments (TI) något som på papperet såg ut som ett tekniksprång: de släppte TI-99/4 (1979) och senare TI-99/4A (1981) – hemdatorer med en 16-bitarsprocessor. Men historien om TI-99 är också en berättelse om hur “bäst specifikationer” inte alltid räcker, och hur designval, mjukvaruekosystem och prisstrategi kan avgöra allt.
En 16-bitars hjärna med minidator-arv
Kärnan i TI-99 var TMS9900, en 16-bitars CPU som härstammade från TI:s minidatorsläkt, TI-990. Det var ovanligt ambitiöst för en hemdator 1979. 16 bitar betydde i teorin att processorn kunde hantera större tal, flytta mer data per operation och i princip arbeta “bredare” än 8-bitarskonkurrenterna.
Men TMS9900 bar också med sig en annorlunda filosofi från minidatorvärlden. Den hade exempelvis ett registerupplägg som byggde på att register kunde ligga i RAM (via en workspace-pekare), vilket gav snabb kontextväxling – fint i multitasking-miljöer, mer udda i en hemdator som oftast körde ett program åt gången. Och viktigast av allt: den “rena” 16-bitarsfördelen urvattnades av hur resten av datorn byggdes.
Arkitekturens paradox: 16 bitar – men på diet
TI ville använda många av sina befintliga 8-bitars stödkretsar i stället för att designa om allt till 16 bitar. Resultatet blev en hybrid: bara vissa delar av systemet var riktigt “16-bitarsväg”, medan mycket annat gick via en smalare 8-bitars väg.
Den mest konsekvensrika detaljen var minnesåtkomsten. En stor del av det skrivbara minnet hanterades via videokretsen (VDP), vilket innebar att processorn ofta fick läsa och skriva data omvägen och ibland i praktiken i två steg. Det gav en känsla av att maskinen hade en sportbilsmotor – men med stadskörning och farthinder.
Videokretsen som gjorde datorn spelvänlig
På bildsidan var TI-99 däremot tidigt ute. Den använde TI:s egna TMS9918/TMS9918A (VDP – Video Display Processor). Det här var en riktig stjärna i sin generation: färggrafik, flera bildlägen och framför allt hårdvarusprites. Sprites var dåtidens hemliga vapen för spel: små bildobjekt som kunde flyttas runt utan att hela skärmen ritades om.
Begränsningen var klassisk: max fyra sprites per scanline, vilket kunde ge flimmer om för många figurer hamnade på samma höjd. Men jämfört med många samtida datorer var det ändå en imponerande spelplattform. Samma VDP-familj hamnade också i andra kända system – vilket säger något om hur bra TI:s grafikchip faktiskt var.
TI-99/4: teknisk vision, praktisk besvikelse
Den första modellen, TI-99/4, var dyr och hade ett tangentbord som ofta beskrivs som “miniräknar-aktigt”. Kombinationen av högt pris och ett gränssnitt som inte kändes som en riktig skrivmaskin gjorde att många recensenter sågade maskinen.
Till det kom en avgörande ekosystemfråga: TI satsade hårt på ROM-kassetter och var restriktiva med dokumentation och utvecklarinformation. Det gjorde att utbudet av program blev tunt. En hemdator är inte bara en låda – den är ett bibliotek av spel, verktyg och idéer. När biblioteket saknas spelar det mindre roll hur elegant hårdvaran är.
TI-99/4A: den stora omstarten
1981 kom TI-99/4A och den var i många avseenden “det TI borde ha släppt från början”:
fullstort tangentbord med riktig känsla
förenklad intern design
förbättrad grafikvariant (TMS9918A)
ett mer genomtänkt expansionskoncept
Den hade också inbyggd TI BASIC, ANSI-kompatibel BASIC baserad på Dartmouth-traditionen, med stöd för grafik och ljud. Det var en viktig punkt: BASIC var hemdatorns “operativsystem och app-butik i ett” – språket som gjorde att vanliga användare kunde skriva egna program.
Expansionslådan som gjorde datorn “större än sig själv”
En av TI-99/4A:s mest ikoniska tillbehör var Peripheral Expansion Box (PEB) – en extern låda med kortplatser och egen strömförsörjning. Det gav möjlighet till diskettkontroller, RS-232-kort, extra RAM och andra expansionskort.
I praktiken blev datorn modulär: du kunde börja med en enkel TV-ansluten maskin och bygga vidare tills du hade något som liknade ett litet kontorssystem. Det var smart – men också dyrt, och ibland klumpigt, vilket spelade roll när konkurrenterna blev billigare.
Talet som blev TI-99:s signatur
Om man ska välja en sak som folk minns mest från TI-99/4A-eran, är det ofta talsyntesen. TI var pionjärer inom talchip (tänk Speak & Spell), och deras speech synthesizer till TI-99 blev legendarisk. Den kunde både använda ett inbyggt ordförråd och – via mjukvara – göra text-till-tal. För tidens användare kändes det nästan magiskt när datorn “pratade”.
Priskriget: när datorer blev slit-och-släng
TI-99/4A hamnade i ett brutalt priskrig, särskilt mot Commodore VIC-20. TI sänkte priset gång på gång. Till slut såldes 99/4A i vissa butiker för under 100 dollar. Det gav enorm spridning, men åt upp vinsten. En klassisk fälla: man kan vinna marknaden och ändå förlora pengar.
I slutet av 1983 meddelade TI att man lämnar hemdatormarknaden, och produktionen upphörde i mars 1984. Trots det hann cirka 2,8 miljoner TI-99/4A skeppas – vilket gör den till en av de mer spridda hemdatorerna från sin tid.
Varför räckte det inte?
TI-99-historien är en lärobok i teknikens ekosystem:
Hårdvara räcker inte utan mjukvara TI:s strikta kontroll och sena utvecklarstöd gjorde att många populära titlar aldrig kom, eller kom sent.
Arkitekturen var smart men krånglig 16-bitars-CPU:n fick inte alltid glänsa när minnesvägarna och VDP-hanteringen bromsade.
Prisstrategin blev en boomerang De extrema rabatterna byggde användarbas, men gjorde affären ohållbar.
Arvet: ett “vad hade hänt om…?”
Efter TI:s uttåg fortsatte entusiaster och tredjepartsföretag att bygga vidare. Kloner och uppgraderingar dök upp, och senare FPGA-baserade ersättare och förbättringar. TI-99-scenen blev en sådan där plats där retrohistorien inte dör – den muterar.
Och någonstans ligger kärnan: TI-99/4A var inte bara en hemdator. Den var en framtidsidé som kom tidigt, tog fel svängar, men ändå hann inspirera många. Den visar hur teknik i vardagen alltid är mer än transistorer och megahertz – det handlar om människor, program, priser, och om att göra en dator till något man faktiskt vill leva med.
Den Micro-Professor II var en ovanlig persondator från det tidiga 1980-talet – mer utbildningsverktyg än hemdator. Den lanserades 1982 av taiwanesiska Multitech (senare Acer) och byggde på samma processor som Apple II, men med tydliga begränsningar och egna lösningar. Med fokus på programmering, undervisning och till och med stöd för kinesisk BASIC blev MPF-II ett nischat men intressant inslag under den explosiva datorboomens barndom.
I början av 1980-talet exploderade marknaden för hemdatorer. Nya maskiner dök upp nästan varje månad och konkurrensen var stenhård. De flesta minns namn som Apple, Commodore och Sinclair – men i skuggan av dessa jättar fanns också mer udda datorer med tydliga specialroller. En sådan var Micro-Professor II, ofta kallad MPF-II.
Datorn lanserades 1982 av det taiwanesiska företaget Multitech, som några år senare skulle byta namn till Acer. I dag är Acer en global PC-jätte, men i början av 1980-talet experimenterade företaget med utbildnings- och träningsdatorer.
En Apple II – men på sitt eget sätt
MPF-II var en så kallad Apple II-klon. Den använde samma processor, MOS Technology 6502, som Apple II, och den kunde köra Applesoft-kompatibel BASIC. Det innebar att grundläggande program kunde fungera, åtminstone i teorin.
I praktiken var kompatibiliteten begränsad. MPF-II saknade Apples hårdvarubaserade textläge och ritade all text via mjukvara. Tangentbord och grafik låg på andra minnesadresser än hos Apple II, vilket gjorde att de flesta spel och program inte gick att köra direkt. MPF-II var alltså mer inspirerad av Apple II än en fullständig kopia.
Kinesisk BASIC – en ovanlig styrka
En av MPF-II:s mest intressanta egenskaper var stödet för kinesisk BASIC. Vid den här tiden var det mycket dyrt att visa kinesiska tecken i hårdvara. Multitech valde i stället en mjukvarulösning, där tecknen ritades på skärmen av programvara.
Detta gjorde MPF-II särskilt användbar i Asien och i utbildningssammanhang. För skolor och träningscenter var det ett billigt sätt att undervisa programmering på modersmålet. I Europa, Nordamerika och andra regioner såldes dock versioner utan kinesisk lokalisering.
Utbildning före underhållning
Till skillnad från många samtida hemdatorer var MPF-II inte byggd för spel. Jämfört med Commodore 64 eller Sinclair ZX Spectrum hade den enklare grafik, minimalt ljud och ett litet inbyggt tangentbord.
Det fanns spel, men de var oftast enkla arkadliknande titlar eller schack- och logikspel. Tyngdpunkten låg på utbildningsprogram: matematik, BASIC-övningar och demonstrationsprogram för hur en mikroprocessor fungerade. Maskinen såldes ofta tillsammans med manualer och kursmaterial, snarare än spelkassetter.
En märklig men praktisk konstruktion
Designen var ovanlig även för sin tid. MPF-II såg mer ut som en platt plastplatta än en traditionell hemdator. Tangentbordet bestod av små “chiclet”-tangenter, men det gick att ansluta ett nästan fullstort tangentbord som tillbehör.
Invändigt var konstruktionen förvånansvärt servicevänlig. De flesta större kretsar satt i socklar, vilket gör datorn relativt lätt att reparera än i dag. Det säger något om dess ursprung som tränings- och utbildningsmaskin snarare än konsumentprodukt.
Begränsad framgång – men historisk betydelse
MPF-II blev aldrig någon storsäljare. Den sålde i begränsade upplagor, främst i Asien och delar av Europa. I USA märktes den knappt alls. För konsumenter som ville spela spel eller ha en “allt-i-ett-dator” var konkurrensen helt enkelt för stark.
Trots detta har MPF-II en viktig plats i datorhistorien. Den visar hur tidiga persondatorer kunde vara starkt nischade och hur utbildning var ett centralt mål för många tillverkare. Framför allt är den ett tidigt steg i utvecklingen av Acer – från små utbildningsdatorer till en av världens största PC-tillverkare.
Ett tidsdokument från datorboomens barndom
Micro-Professor II påminner oss om en tid då datorvärlden ännu inte var standardiserad. Varje ny maskin var ett experiment, och även datorer som aldrig blev populära kunde spela en viktig roll i spridningen av programmeringskunskap.
Den var kanske aldrig bäst, snabbast eller roligast – men den var annorlunda. Och just därför är MPF-II fortfarande värd att minnas.
Mer på youtube om denna Apple II klon
Faktaruta: Micro-Professor II (MPF-II)
Typ
Persondator / utbildningsdator (Apple II-klon)
Tillverkare
Multitech (senare Acer)
Lanserad
1982
Processor
MOS Technology 6502
Klockfrekvens
1 MHz
RAM
64 KB
ROM
16 KB (inkl. BASIC)
Grafik
48×40 eller 280×192, 6 färger
Textläge
40×24 (renderas via mjukvara)
Ljud
Intern summer (1-bit “beeper”)
Lagring
Kassettband; floppy som tillval
Utgångar
Kompositvideo och RF-modulator (TV-ut)
Särskilt
Fanns i version med kinesisk BASIC; begränsad Apple II-kompatibilitet
CP 400 COLOR var en av de mest betydelsefulla hemdatorerna som utvecklades och tillverkades i Brasilien under 1980-talet. Lanserad 1984 av företaget Prológica kombinerade den internationell teknik med lokal anpassning, färgstark design och bred spridning på den brasilianska hemmamarknaden. Som klon av TRS-80 Color Computer 2 blev CP 400 för många användare den första kontakten med programmering, spel och persondatorer, och den kom att spela en viktig roll i landets tidiga datorhistoria.
När hemdatorerna slog igenom globalt i början av 1980-talet utvecklades även en stark inhemsk datorindustri i Brasilien. Ett av de tydligaste resultaten av denna period var CP 400 COLOR, lanserad 1984 av företaget Prológica Indústria e Comércio de Microcomputadores. Datorn kom att bli en av de mest spridda och igenkända brasilianska hemdatorerna under årtiondet.
CP 400 COLOR tillhörde en kategori av datorer som ofta kallades ”nationella kloner”. Den var i praktiken fullt kompatibel med TRS-80 Color Computer 2, men anpassad för brasilianska tekniska och ekonomiska förhållanden. Det innebar bland annat stöd för TV-standarden PAL-M, lokal tillverkning av komponenter och ett formspråk som skilde sig tydligt från den amerikanska förlagan.
En dator för hemmet
CP 400 var konstruerad som en hemdator i ordets klassiska mening. Den skulle användas för spel, programmering, utbildning och enklare tillämpningar i hemmet. Processorn var Motorola MC6809E, klockad till strax under 1 MHz, vilket gav god prestanda för tiden. Grafikdelen byggde på videokretsen MC6847, som möjliggjorde både textläge och flera grafiska lägen i färg.
Program laddades i regel från kassettband, vilket var långsamt men billigt och därför mycket vanligt under denna period. För mer avancerade användare fanns möjlighet att ansluta diskettenheten CP 450, vilket ökade både hastighet och lagringskapacitet avsevärt.
En design som stack ut
En av CP 400:s mest iögonfallande egenskaper var dess utseende. Den första modellen hade ett färgglatt chiclet-tangentbord med små tangenter i olika färger. Formen och färgsättningen togs fram av den italienske arkitekten Luciano Deviá, som ville ge datorn ett lekfullt och heminriktat uttryck. Tanken var att datorn skulle passa in i vardagsrummet snarare än uppfattas som en teknisk industrimaskin.
Designen var dock inte utan nackdelar. Den kompakta konstruktionen kunde i vissa fall leda till överhettning, något som senare åtgärdades i nästa version.
CP 400 COLOR II
I slutet av 1985 lanserades CP 400 COLOR II. Denna modell fick extern strömförsörjning, 64 KB RAM som standard och ett större tangentbord med fler funktionsknappar. Den marknadsfördes som mer professionell och riktad även till avancerade användare.
Trots förbättringarna fick tangentbordet kritik för sämre byggkvalitet än föregångarens. Tangenterna upplevdes som ostadiga, och bland användare fick tangentbordet ett skämtsamt smeknamn på grund av sin fjädrande känsla. Däremot var problemen med överhettning nu lösta.
Operativsystem och tillbehör
Med diskettenheten CP 450 kunde CP 400 köra flera operativsystem, bland annat OS-9 Level 1 och Flex9. Prológica erbjöd även DOS400, som i praktiken var en omdöpt version av Tandy Radio Shacks diskbaserade Color BASIC-system. Detta speglar en tid då licensiering ofta hanterades informellt i den brasilianska datorindustrin.
Maskinen hade ett ovanligt rikt utbud av anslutningar för sin klass: seriell port, joystickportar, kassettgränssnitt, expansionsport och både TV- och monitorgång.
Mottagande och konkurrens
CP 400 blev en kommersiell framgång och stod under en period för en betydande del av Prológicas omsättning. Trots detta var det tekniska stödet begränsat, och utbudet av böcker och tidskrifter var litet jämfört med situationen i USA. Användarna fick i stor utsträckning förlita sig på egen experimentlusta och importerad dokumentation.
I mitten av 1980-talet förändrades marknaden snabbt. Först genom billigare ZX Spectrum-kloner och därefter genom MSX-standarden, som erbjöd bättre grafik och ljud. Mot slutet av decenniet började även IBM PC-kompatibla datorer bli allt mer attraktiva.
Slutet på produktionen och arvet efter CP 400
Tillverkningen av CP 400 och dess tillbehör upphörde i början av 1987. Många användare gick då vidare till MSX-datorer eller till PC-plattformen. Trots sin relativt korta livstid har CP 400 fått en bestående plats i Brasiliens teknikhistoria.
I dag ses CP 400 COLOR som ett tydligt exempel på hur global datorteknik anpassades lokalt under 1980-talet. Den representerar en period av teknisk kreativitet, begränsade resurser och ett starkt intresse för hemdatorer som utbildnings- och nöjesverktyg. För samlare och entusiaster är CP 400 inte bara en dator, utan ett färgstarkt stycke digital kulturhistoria.
Innehåll på youtbue om CP 400
Fakta: Prológica CP 400 COLOR
Tillverkare: Prológica Indústria e Comércio de Microcomputadores (Brasilien)
Lanserad: 1984
Utgången ur produktion: 1987
Typ: Hemdator
Kompatibilitet: TRS-80 Color Computer 2
Processor: Motorola MC6809E, cirka 0,895 MHz
Minne: 16 KB eller 64 KB RAM
ROM: 16 KB (Extended Color BASIC)
Grafik: MC6847, upp till 9 färger
Upplösning: upp till 256 × 192 pixlar (2 färger i högupplöst läge)
Ljud: 6-bitars DAC
Video: PAL-M TV-ut, samt RGB-utgång
Lagring: Kassettband; diskett via CP 450 (upp till två 180 KB-enheter)
Amiga 600 lanserades våren 1992 som Commodores försök att ge Amiga-serien nytt liv – i ett mindre, modernare och mer “1990-talsanpassat” format. Med PCMCIA-plats och möjlighet till intern hårddisk såg den ut som ett steg framåt, men samtidigt väckte den kritik för att vara dyrare än sin föregångare och för att skala bort sådant många Amiga-ägare älskade. Resultatet blev en liten dator med ett ovanligt stort rykte: omstridd vid födseln, men senare en kultfavorit bland retroentusiaster.
När Commodore International lanserade Amiga 600 i mars 1992 var ambitionen att förnya Amiga-sortimentet i väntan på nästa generations maskiner. Resultatet blev en kompakt och tekniskt intressant dator som samtidigt skapade ovanligt starka reaktioner – både positiva och negativa.
En kompakt hemdator för en ny tid
Amiga 600 var i grunden en vidareutveckling av Amiga 500 Plus, men i ett betydligt mindre chassi. Den saknade numeriskt tangentbord och var bara något större än ett vanligt PC-tangentbord. Med sin låga vikt uppfattades den som portabel, även om den externa strömförsörjningen gjorde den mindre smidig i praktiken.
Maskinen riktade sig tydligt mot budget- och hemmamarknaden. Commodore såg den som ett sätt att ersätta Amiga 500-serien och samtidigt hålla intresset uppe tills den mer avancerade Amiga 1200 med 32-bitars arkitektur kunde lanseras.
Teknik: bekant men uppdaterad
Processorn var fortfarande den klassiska Motorola 68000, klockad runt 7 MHz. Redan vid lanseringen ansågs detta av många vara föråldrat, men den välkända arkitekturen gav god kompatibilitet och stabilitet. Amiga 600 blev den sista Amigan som använde Enhanced Chip Set (ECS), vilket möjliggjorde upp till 4096 färger i HAM-läge och bibehöll Amigans starka grafikprofil.
Ljudsystemet var oförändrat jämfört med tidigare modeller, med fyra 8-bitars DMA-kanaler som gav den karaktäristiska Amiga-klangen som gjorde maskinen populär för spel, demoscenen och musikproduktion.
Nya anslutningar och expansioner
Det mest uppmärksammade tillskottet var PCMCIA Type II-platsen, ovanlig i en hemdator vid denna tid. Den gjorde det möjligt att ansluta nätverkskort, minneskort och andra tillbehör hämtade från laptopvärlden. Dessutom introducerades ett internt ATA-gränssnitt för 2,5-tums hårddiskar, vilket gav upphov till modellen A600HD.
Samtidigt försvann den traditionella expansionsporten som funnits på Amiga 500, något som kritiserades kraftigt av användare som var vana vid enkla interna uppgraderingar.
Operativsystem och kompatibilitet
Amiga 600 levererades med AmigaOS 2.05, som erbjöd ett modernare och mer grafiskt konsekvent gränssnitt än tidigare versioner. Nackdelen var att många äldre spel och program, skrivna för Kickstart 1.3, inte fungerade korrekt.
För att lösa detta användes program som Relokick, som laddade äldre Kickstart-versioner i RAM. Lösningen fungerade oftast, men krävde extra minne och var inte helt problemfri.
Mottagande och kritik
Samtida recensioner var splittrade. Vissa tidningar såg Amiga 600 som en smart kompromiss mellan spelmaskin och hemdator, medan andra menade att den var dyrare än Amiga 500 trots färre expansionsmöjligheter. Avsaknaden av numeriskt tangentbord och den fastlödda processorn nämndes ofta som tydliga nackdelar.
Även internt hos Commodore var kritiken hård. Flera ingenjörer ansåg att modellen saknade tydlig riktning, och den fick öknamnet ”Amiga Junior”. Trots detta blev den en kommersiell framgång i vissa länder, särskilt i Tyskland där omkring 193 000 exemplar såldes.
Ett nytt liv i efterhand
I dag har Amiga 600 fått ett starkt efterliv bland entusiaster. Moderna uppgraderingar med FPGA-baserade acceleratorer, CompactFlash-lagring och HDMI-utgångar har gjort den till en populär plattform för retrospel och hobbyprojekt. Möjligheten att köra senare versioner av AmigaOS har ytterligare stärkt dess ställning.
Sammanfattning
Amiga 600 var aldrig tänkt att vara en revolution, men den blev ändå en symbol för Commodores svåra balansgång under tidigt 1990-tal. Som historiskt objekt visar den både styrkan i Amiga-plattformen och de strategiska problem som till slut bidrog till företagets fall. För många är den i dag inte ett misslyckande, utan en charmig och tekniskt intressant parentes i hemdatorteknikens historia.
Film på youtube om Amiga 600
Amiga 600 – fakta
Tillverkare
Commodore
Lanserad
Mars 1992
Utgången
1993
CPU
Motorola 68000 @ 7,09 MHz (PAL) / 7,16 MHz (NTSC)
Minne (standard)
1 MB Chip RAM
Minne (max)
Vanligt: upp till ca 6 MB med trapdoor + PCMCIA (större med inofficiella expansioner)
I början av 1980-talet, när hemdatorer började flytta in i vardagsrummen, lanserade japanska Sord en liten men ambitiös dator som ville förena spel och programmering. Sord M5 var tekniskt avancerad för sin tid och fick stöd av stora spelutvecklare – men hamnade snabbt i skuggan av billigare och mer standardiserade konkurrenter.
När hemdatorrevolutionen tog fart i början av 1980-talet tävlade tillverkare världen över om att ta plats i vardagsrummen. De flesta känner till namn som ZX Spectrum, Commodore 64 och Atari 800 – men i Japan fanns också en uppstickare som i dag är betydligt mer okänd: Sord M5.
En kompakt dator i spelkonsolens skepnad
Sord M5 lanserades i november 1982 av Sord Computer Corporation och var tydligt inspirerad av tidens spelkonsoler. Den var liten, lätt och hade ett inbyggt gummitangetbord som påminde starkt om ZX Spectrum. Målet var att skapa en prisvärd hemdator som både kunde användas för programmering och spel.
Trots sitt blygsamma yttre var M5 tekniskt välutrustad. Den drevs av en Zilog Z80A-processor på 3,58 MHz, samma familj av processor som användes i många populära datorer vid tiden. Grafikdelen sköttes av det välkända TMS9918-chippet, som även användes i MSX-datorer, och ljudet genererades av SN76489, ett ljudchip som gav tre tonkanaler och en bruskanal.
Program på kassett – eller patron
Till skillnad från många konkurrenter satsade Sord på ROM-patroner som primärt lagringsmedium, även om stöd för kassettband också fanns. Detta gjorde laddningstiderna kortare och användningen enklare – men hade en nackdel: datorn hade bara 4 kB arbetsminne, vilket kraftigt begränsade hur avancerade program och spel kunde vara.
För att alls kunna programmera datorn krävdes en språkpatron. Det fanns flera varianter:
BASIC-I (endast heltalsaritmetik)
BASIC-G (grafik och ljud)
BASIC-F (flyttalsaritmetik)
FALC, ett enklare applikationspaket
Internationell spridning – med lokala varianter
Sord M5 såldes främst i Japan, men exporterades även internationellt. I Storbritannien marknadsfördes den som CGL M5, medan den i vissa länder kallades Sord M5 Creative Computer och levererades med en praktisk bärväska.
I Sydkorea fick datorn ett oväntat genomslag. Företag som LG, Samsung och Koryo Systems tillverkade egna M5-baserade modeller (FC-150, SPC-500 och TommyCom) med stöd för det koreanska alfabetet hangul. Dessa datorer var tekniskt identiska men använde inkompatibla patronformat, vilket låste användarna till lokala program.
Spel från arkadjättarna
Trots sitt begränsade minne fick Sord M5 stöd från flera stora japanska spelutvecklare. Namco, Konami, Irem och Takara släppte spelversioner av klassiska arkadtitlar som:
Galaga
Dig Dug
Mappy
Super Pac-Man
Bosconian
Moon Patrol
Totalt finns det i dag 42 kända spel till systemet – ett relativt litet bibliotek, men med hög kvalitet sett till hårdvarans begränsningar.
En kort livslängd i skuggan av MSX
Sord M5 fick dock ett kort liv. När MSX-standarden lanserades 1983 erbjöd den i praktiken samma grafik och ljud, men med bättre minneskonfiguration, standardiserad BASIC och ett växande ekosystem. För många tillverkare – inklusive Sord – blev det omöjligt att konkurrera.
I Storbritannien hjälpte inte heller priset. Med ett introduktionspris runt £195 var M5 dyrare än både ZX Spectrum och VIC-20, trots sämre expansionsmöjligheter.
Ett stycke datorhistoria
I dag är Sord M5 främst ett samlarobjekt och ett intressant sidospår i datorhistorien. Den visar tydligt hur intensiv och experimentell hemdatoreran var – och hur små tekniska och marknadsmässiga skillnader kunde avgöra vilka system som överlevde.
Sord M5 blev aldrig någon standard, men den förtjänar sin plats som en ambitiös, välbyggd och tekniskt kompetent dator som helt enkelt kom ut vid fel tidpunkt.
VTech Laser 200 och Laser 210 var billiga 8-bitarsdatorer från början av 1980-talet, byggda för nybörjare och första mötet med programmering. Trots enkla specifikationer spreds de över stora delar av världen under en mängd olika namn och blev i vissa länder, särskilt Australien, en viktig inkörsport till hemdatorer, spel och BASIC-programmering. Deras historia visar hur lågpristeknik, lokala marknader och entusiastkulturer tillsammans kunde forma datorrevolutionens tidiga år.
År 1983 var hemdatorn fortfarande något magiskt: en låda som kunde förvandla en TV till ett fönster mot spel, programmering och en ny sorts vardagsteknik. Mitt i den tidens myller av ZX81:or, VIC-20, Spectrum och udda lågprismaskiner dök en liten utmanare upp som i efterhand blivit mer intressant än sitt prislappslöfte: VTech Laser 200 och Laser 210.
De var enkla 8-bitars hemdatorer, byggda för nybörjare – men de råkade också bli ett slags teknikhistoriskt “frö”, som via ommärkningar, lokala varianter och entusiastkulturer spreds över halva världen. I Australien blev de till och med en folklig inkörsport till programmering.
En hemdator i budgetklassen – men med “riktig” datorpersonlighet
Laser 200/210 (och deras nära syskon som ofta heter VZ200) byggde på en Z80-kompatibel processor, körde BASIC i ROM och sparade program på kassettband – allt enligt den tidens recept. Men de hade också en egen karaktär.
Tangentbordet var litet (45 tangenter) och mer “gummigt” än skrivmaskinsskönt, vilket var typiskt för billigare modeller. Grafiken kom från en Motorola 6847-videokrets, släkt med den som satt i TRS-80 Color Computer. Upplösning och färger var begränsade, men tillräckliga för spel och enkla grafikexperiment. Minnet var ofta det som avgjorde hur maskinen uppfattades: vissa marknader fick 4 kB, andra 6–8 kB, och expansioner kunde ta den upp till runt två dussin kilobyte. Det låter löjligt idag, men då var det skillnaden mellan “kan skriva ett litet spel” och “kan skriva något som känns som ett projekt”.
Laser-datorerna beskrevs ibland som “en färg-ZX81” i samma nybörjarfack, men med en annan stil: mer TRS-80-känsla i BASIC och arkitektur, och en tydlig ambition att vara en första dator snarare än en spelmaskin med tangentbord.
Den globala maskinen som bytte namn överallt
En av de mest fascinerande sakerna med Laser 200/210 är hur de nästan blir olika datorer beroende på vilket land man tittar på. Hårdvaran var i grunden densamma, men logotyperna och distributionshistorierna skiftade.
I Australien och Nya Zeeland såldes den som Dick Smith VZ200 och blev väldigt populär. I Finland och Sverige dök den upp som Salora Fellow, i en något annorlunda kostym och ofta med mer begränsat minne. I Storbritannien fanns den en tid som Texet TX8000, men det blev aldrig någon långvarig succé. I Nordamerika förekom VZ200/Laser 200-varianter i olika kanaler, och det fanns även en mer direktförsäljningsinriktad variant: Smart-Alec Jr. I Ungern/Italien/Österrike nämns Seltron 200, en udda variant med annorlunda moderkortslayout och ganska begränsad spridning.
Det här är en viktig påminnelse om hur 80-talets datorvärld ofta fungerade: samma maskin kunde “återfödas” som ett lokalt varumärke, med lokala tillbehör, lokala annonser och ett helt eget rykte.
Australien: när en lågprisdator blev en programmeringsskola
Om Laser 200-familjen har ett hjärta på världskartan så är det Australien. Där såldes VZ200 genom elektronik-kedjan Dick Smith, och blev en utbredd nybörjardator: en maskin man köpte för att lära sig.
Det gav en intressant effekt. I stället för att främst vara importspel och internationella hits växte en lokal mjukvarukultur fram. Kassettband med spel, utbildningsprogram och verktyg såldes i butik, och användargrupper bildades med tidningar, tips och hårdvaruhack.
När människor pratar nostalgiskt om “min första dator” handlar det ofta om den där känslan av att datorn är ett lärarrum: man skriver in listningar, testar, får fel, lär sig, och plötsligt kan man göra något själv. För många i Australien var VZ200/VZ300 precis den upplevelsen.
Tekniken bakom: enkel, smart – och ibland listig
Laser/VZ-maskinerna har ofta beskrivits som TRS-80-inspirerade. Det märks på delar av BASIC och hur systemet känns. Samtidigt finns det en historiskt pikant detalj: vissa BASIC-kommandon var “gömda” eller delvis avstängda och kunde aktiveras igen av entusiaster.
Det är ett tidstypiskt fenomen. Tillverkare försökte ofta navigera licenser, kompatibilitet och marknadspositionering. Resultatet blev att användarcommunityn fick något att upptäcka, och upptäckarlusten var en stor del av 80-talets datorliv. Datorn var inte bara en produkt, den var en plattform att plocka isär mentalt.
Laser 310/VZ300: den vuxnare uppföljaren som levde länge
När Laser 200/210 började kännas trångbodda kom uppföljaren: Laser 310 (i Australien/NZ: Dick Smith VZ300). Den viktigaste skillnaden var nästan psykologisk.
Det kom ett fullstort tangentbord med “riktiga” tangenter i stället för mjuka. Maskinen fick mer minne och en mer polerad känsla. Samtidigt fanns kompatibilitet bakåt så att användare kunde ta med sig erfarenhet och tillbehör.
Här blir tidslinjen extra intressant: medan många hemdatorsystem dog ganska snabbt levde VZ300-varianten kvar i försäljning i flera år och dök upp i annonser långt in på senare delen av 80-talet i vissa marknader. Det visar att “billig och tillräcklig” ibland slår “bäst på pappret”.
Ett efterliv i entusiastvärlden: SD-kort, FPGA och emulering
En dator med begränsningar får ofta ett särskilt efterliv. Den blir en lekplats för den som gillar att tänja på gränser.
För Laser/VZ-familjen märks det på emulatorer på nästan alla plattformar, från MAME till webbläsare. Det finns även FPGA-varianter som återskapar hårdvaran i logik, och projekt som ger moderna lagringsmöjligheter som SD-kort och extra bankat minne. På så vis kan man behålla originalkänslan men slippa bandspelaren.
Det fina här är inte bara att man kan “köra gamla spel”. Det är att man kan förstå en datorgeneration genom att faktiskt använda den: känna varför 2 kB video-RAM spelar roll, varför BASIC designades som det gjorde, och hur mycket kreativitet som föds ur begränsningar.
Varför den här lilla datorn är värd att minnas
VTech Laser 200/210 var inte den snabbaste, snyggaste eller mest kraftfulla hemdatorn. Men den är ett bra exempel på tre saker som ofta glöms bort när man bara listar specifikationer.
Distribution formar historien: samma maskin kan vara ett fotnotssystem i ett land och en folkrörelse i ett annat. Begränsningar skapar kultur: låg minnesmängd och enkel grafik tvingade fram uppfinningsrikedom och gemenskap. Och datorer är också social teknik: användargrupper, butikskassetter, lokala utvecklare och hobbyprojekt blev minst lika viktiga som kretsarna.
Nästa gång någon säger “det där var bara en billig 80-talsdator”, kan man svara: ja – och just därför blev den viktig.
Om VTech Laser 200 / Lase 210 på youtube
Faktaruta: VTech Laser 200 / Laser 210
Typ
8-bitars hemdator
Lansering
1983
Processor
Zilog Z80A, ca 3,58 MHz
RAM
Varierade (ofta 4–8 kB, expanderbart)
ROM
16 kB
Grafik
Motorola 6847 (text och enkel grafik)
Lagring
Kassettband, diskdrive (tillbehör)
Kända namn
Dick Smith VZ200, Salora Fellow, Texet TX8000, m.fl.
Amiga 1000 var datorn som på allvar försökte göra hemdatorn till en multimediamaskin – flera år innan ordet ”multimedia” blev trendigt. Med en 16/32-bitars Motorola 68000-processor, avancerad grafik och fyrkanaligt stereoljud kunde den 1985 visa färgrika bilder, spela upp samplat ljud och köra flera program samtidigt på ett sätt som PC- och Mac-världen bara kunde drömma om. Även om den inte blev någon storsäljare i Sverige la Amiga 1000 grunden för den kultstatus som Amiga-plattformen fortfarande har bland entusiaster.
När Commodore lanserade Amiga 1000 sommaren 1985 var det många som inte riktigt förstod vad de tittade på. På ytan såg den kanske ut som ännu en hemdator, men under skalet dolde sig något helt annat: en maskin som i praktiken introducerade framtidens datoranvändning flera år i förtid.
Vid en tid då de flesta persondatorer främst visade text, pep i enkla ljud och krävde tålamod vid varje kommando, kunde Amiga 1000 visa färgglad grafik, spela upp avancerat stereoljud och – kanske mest revolutionerande av allt – köra flera program samtidigt.
Ett tekniskt språng
Hjärtat i Amiga 1000 var Motorola 68000, en 16/32-bitarsprocessor som i mitten av 1980-talet var extremt kraftfull jämfört med de 8-bitarsprocessorer som fortfarande dominerade hemdatormarknaden. Men det var inte bara processorn som gjorde Amigan speciell.
Amigans verkliga styrka låg i dess specialkretsar för grafik, ljud och minneshantering. Dessa avlastade huvudprocessorn och gjorde det möjligt att visa högupplösta bilder, arbeta med många färger samtidigt och spela upp fyrkanaligt stereoljud i realtid. Allt detta skedde utan att datorn upplevdes som seg eller trög.
Resultatet var imponerande: animationer, musik och grafik som snarare påminde om arkadspel eller professionella arbetsstationer än en hemdator.
Ett operativsystem före sin tid
Minst lika banbrytande var AmigaOS. Operativsystemet erbjöd preemptiv multitasking, vilket innebar att datorn själv schemalade flera program som kördes parallellt – något som PC-användare fick vänta på i många år.
Fönster kunde flyttas och överlappas, menyer användas med mus och program svarade direkt på användarens kommandon. Detta var långt innan grafiska gränssnitt blev standard i PC-världen, och gjorde att Amiga 1000 ofta kändes ”färdig” snarare än experimentell.
Ironiskt nog var operativsystemet så avancerat att det inte låg permanent i ROM vid lanseringen. Istället laddades kärnan från disk till ett särskilt minne vid uppstart – en ovanlig men nödvändig lösning under utvecklingens slutskede.
Skaparnas signaturer – bokstavligen
Amiga 1000 skiljer sig även designmässigt från senare modeller. Under chassits lock finns de ingjutna signaturerna från utvecklingsteamet, inklusive chefsdesignern Jay Miner och till och med hans hunds tassavtryck. Det var en ovanlig och personlig hyllning till ingenjörsarbetet – och säger mycket om stoltheten bakom projektet.
Tangentbordet kunde skjutas in under datorn när det inte användes, vilket gör Amiga 1000 till en av de mer särpräglade datorerna även rent fysiskt.
För bra för sin egen tid?
Trots teknikövertaget blev Amiga 1000 ingen kommersiell succé. Den var dyr, marknadsföringen spretig och många potentiella användare förstod inte vad som gjorde den så speciell. Samtidigt saknades det initialt ett stort utbud av program som fullt ut utnyttjade kapaciteten.
Men där marknaden tvekade tog musiker, grafiker, animatörer och spelutvecklare Amigan till sina hjärtan. Den blev snabbt ett favoritverktyg inom demo-scenen, spelindustrin och tidig digital kreativ produktion.
Ett arv som lever kvar
I efterhand ses Amiga 1000 ofta som den första verkliga multimediadatorn. Många av de idéer som idag känns självklara – ljudkort, grafikacceleration, multitasking och användarvänliga gränssnitt – fanns här redan 1985.
Även om Amiga 1000 själv fick ett kort liv blev den grunden för hela Amiga-familjen och lämnade ett djupgående avtryck i datorhistorien. För entusiaster världen över är den fortfarande ett bevis på vad som kan hända när ingenjörer får tänka fritt – och ibland långt före sin tid.
Commodore VIC-20 blev datorn som tog hemdatortekniken från hobbyrummen och rakt in i vardagsrummet. När den lanserades i början av 1980-talet var den både billig, färgglad och förvånansvärt kapabel – en maskin som gjorde programmering, spel och datorkunskap tillgängligt för miljoner människor världen över. Som den första datorn i historien att sälja över en miljon exemplar blev VIC-20 startskottet för den breda hemdatorteran och en ikon för en generation nyfikna användare.
När Commodore lanserade VIC-20 i början av 1980-talet markerade det startskottet för något helt nytt: en dator som var tillräckligt billig, enkel och färgglad för att platsa i vanliga människors hem. I en tid då hemdatorer ofta var dyra, komplicerade och främst riktade till entusiaster, blev VIC-20 den första datorn som sålde över en miljon exemplar. Det var ett tekniskt genombrott – men också ett kulturellt.
En dator för ”massorna, inte klasserna”
Commodores vd Jack Tramiel var övertygad om att datorer snart skulle bli lika viktiga som tv-apparater i hemmen. Samtidigt sjönk hårdvarupriserna snabbt, och konkurrenter som Atari och Radio Shack började släppa enklare och billigare datorer för hemmabruk. Commodores svar blev VIC-20: en färgdator med fullstort tangentbord, ljud och grafik, och tillräckligt låg prislapp för att säljas i stormarknader och leksaksbutiker.
Även marknadsföringen var banbrytande. Skådespelaren William Shatner dök upp i tv-reklam och frågade: ”Why buy just a video game?” – en tydlig signal om att VIC-20 var mer än ett spel, men lika lättillgänglig.
Enkel teknik – stor genomslagskraft
Med dagens mått är VIC-20 en mycket begränsad maskin: bara 5 KB RAM, en 1 MHz-processor och ett 22-kolumners textläge som nästan ingen modern programvara skulle kunna använda. Men för 1981 års användare var färggrafik, ljud och möjligheten att koppla datorn direkt till tv:n en revolution.
Den lilla mängden minne blev också ett kreativt incitament. Programmerare lärde sig utnyttja varenda byte, och en våg av spel, verktyg och experimentell mjukvara skapades – ofta av amatörer i sina sovrum. VIC-20 var på många sätt den första datorn som inspirerade en generation hobbyprogrammerare.
Ett ekosystem växer fram
Till VIC-20 skapades hundratals kommersiella spel och program, men nästan lika viktigt var allt som användarna gjorde själva: BASIC-program, listningskoder i datortidningar, BBS-system och hemmagjorda expansioner. Till och med en talande modul, VIC-Talker, släpptes.
Maskinen kunde byggas ut med kassettbandspelare, diskettenheter, spelmoduler och minnesexpansioner — något som många utnyttjade när de ville gå vidare från de enkla spel som medföljde.
Slutet på en epok – början på en annan
När Commodore 64 lanserades 1982 flyttades fokus snabbt till den kraftigare maskinen. Men VIC-20 fortsatte säljas i miljontals exemplar och levde kvar i hem, skolor och hobbyrum i flera år. När produktionen avslutades 1985 hade den förändrat datorvärlden för alltid.
VIC-20 var kanske inte den mest imponerande datorn sin tid sett, men den gjorde något viktigare: den gjorde datorer folkliga. För första gången kunde en helt vanlig familj köpa en dator, lära sig programmera och upptäcka vad digital teknik kunde användas till.
Det är därför VIC-20 ofta beskrivs som ”datorn som startade hemdatorrevolutionen”.
Video på youtube om VIC 20
och en reklam film
Teknisk fakta: Commodore VIC-20
Tillverkare
Commodore Business Machines
Modellnamn
VIC-20 (VC-20 i Tyskland, VIC-1001 i Japan)
Typ
8-bitars hemdator
Lansering
Japan 1980, internationellt 1981
Prisklass vid lansering
Cirka 300 USD
Processor
MOS Technology 6502, ca 1 MHz (1,02 MHz NTSC, 1,108 MHz PAL)
RAM-minne
5 KB totalt, cirka 3,5 KB fritt för BASIC (expanderbart upp till 32 KB)
ROM
20 KB (KERNAL, BASIC 2.0, teckentabell)
Grafikchip
MOS Technology VIC (6560/6561)
Upplösning och färger
Ca 176 × 184 pixlar, 22 × 23 tecken, 16 färger
Ljud
3 tonkanaler (pulsvåg) + 1 bruskanal, mono
Lagring
Kassettband (Commodore Datasette), 5,25"-diskett via VIC-1540/VIC-1541
Anslutningar
Kompositvideo (via speciell kabel), RF-modulator till tv, seriell bus (CBM-488) för diskett/printer,
joystickport, användarport (TTL/RS-232)
Expansionsmöjligheter
Cartridge-port för spel, RAM-expansion, språk-ROM och specialkort; portexpander (VIC-1010) med flera platser
Amstrad PCW var 1980-talets ”smartskrivmaskin” – en billig kombination av dator, skärm, skrivare och ordbehandlingsprogram som fick hundratusentals européer att ta klivet från papper till pixel. När IBM-kompatibla datorer fortfarande kostade en förmögenhet erbjöd PCW en komplett skrivlösning för en bråkdel av priset. Den såg kanske enkel och grönmonokrom ut, men bakom den spartanska ytan dolde sig ett fullt CP/M-system med ordbehandling, kalkyl, databaser och till och med spel. På köksbord, i småföretag och föreningslokaler blev PCW länge den tysta arbetshästen som ersatte både skrivmaskinen och stencileringsapparaten.
När Amstrad PCW släpptes 1985 var idén ganska radikal: i stället för att sälja en ”dator för datornördarna” sålde man ett komplett ordbehandlingspaket – skärm, dator, tangentbord, skrivare och program – för mindre än vad många bra skrivmaskiner kostade.
PCW stod för ”Personal Computer Word-processor”, och det säger det mesta: den skulle ersätta skrivmaskinen, inte konkurrera med dyra IBM-kompatibla datorer. Ändå slutade det med att cirka 8 miljoner PCW-maskiner såldes mellan 1985 och 1998, främst i Storbritannien och Europa.
En billig skrivmaskinsdödare
I mitten av 80-talet kostade en komplett IBM-kompatibel PC med skärm och skrivare ofta över 2000 pund i Storbritannien. Amstrad PCW 8256 dök upp för 399 pund plus moms – inklusive:
grönmonokrom skärm
tangentbord
skrivare
ordbehandlaren Locoscript
operativsystemet CP/M Plus
programmeringsspråk (Mallard BASIC och LOGO)
Den marknadsfördes hårt med budskapet:
”Mer än en ordbehandlare, för mindre än de flesta skrivmaskiner.”
Resultatet? Väldigt många som aldrig hade rört en dator innan, vågade ta steget – för att de egentligen bara ville skriva brev, rapporter och föreningsprotokoll.
Allt i skärmen – ovanlig konstruktion
Till skillnad från typiska hemdatorer där ”lådan” står under skrivbordet, satt nästan all elektronik i bildskärmen:
Zilog Z80-processor (4 MHz i de klassiska modellerna)
256–512 KB RAM (upp till 1 MB i senare varianter)
en eller två diskettenheter
strömförsörjning för både dator och skrivare
Tangentbordet var separat, liksom skrivaren, men själva datorn ”var” skärmen. Det gjorde systemet kompakt och lätt att placera på ett skrivbord – ungefär som en elektrisk skrivmaskin med stor bildskärm.
Skärmen var monokrom, 12 tum, men med ovanligt hög upplösning för text: 90 kolumner × 32 rader (720×256 pixlar). Perfekt för att se hela brev och A4-sidor på en gång, även om den inte var byggd för spel eller grafik från början.
3-tumsdisketter – udda men billiga
En annan udda detalj var lagringen: PCW använde 3-tumsdisketter, inte de mer vanliga 3,5-tums. De såg lite ut som tjocka kvadratiska disketter och kunde lagra från 180 KB per sida (enkeldensitet) upp till 720 KB (dubbeldensitet, dubbelsida).
På 8256/8512-floppy:
PCW 8256: 256 KB RAM, en enkel 3″ diskettstation
PCW 8512: 512 KB RAM, två 3″ stationer (varav en dubbelsidig)
Diskarna vändes bokstavligen – ena sidan = ”A”, andra = ”B”.
När 3,5-tumsdisketter senare tog över världen dök det upp småverktyg, interface och tjänster som kopierade data mellan 3″ och 3,5″, så att användare kunde flytta sina texter till andra datorer.
Locoscript – hjärtat i PCW
Den stora stjärnan var Locoscript, ordbehandlaren som följde med varje PCW.
Startades direkt från disk (ingen DOS-prompt först)
Tydlig menydriven miljö – många klarade sig helt utan att lära sig CP/M
Dokument kunde organiseras i grupper, med mallar per grupp
Stöd för sidhuvud/sidfot, tabbar, olika teckenstilar (fet, kursiv, understrykning m.m.)
Flera klippbuffertar (”copy/paste”) som kunde sparas på disk
Inbyggt stöd för utökade tecken – europeiska språk, tekniska och matematiska symboler
För många användare var PCW = Locoscript. CP/M användes mest av de som ville göra mer: kalkyl, bokföring, databaser, programmering.
CP/M Plus – gammalt men stabilt
Under ytan körde PCW CP/M Plus, ett då redan något åldrat men mycket etablerat 8-bitarsoperativsystem. Det begränsade varje program till 64 KB adresserbart minne, men resten av RAM användes smart:
Överblivet RAM gjordes om till en RAM-disk (”M:” på PCW)
Program laddades från disk, men temporära filer kunde ligga i RAM, vilket gjorde systemet snabbt i praktiken
Till CP/M fanns en hel flora av program, bland annat:
Varför dog PCW – och varför används den fortfarande?
PCW-serien levde länge: från 1985 till slutet av 90-talet. Men till slut hände två saker:
IBM-kompatibla PC blev mycket billigare
Billiga PC-kloner gav tillgång till ett enormt ekosystem av program: Windows, spel, grafik, internet
Då blev en renodlad Z80-baserad ordbehandlingsmaskin med CP/M och 3″-disketter svår att motivera – även om den var enkel och robust.
Samtidigt uppskattar många fortfarande PCW för:
driftsäker hårdvara
extremt rak och enkel arbetsmiljö – starta, skriv, skriv ut
retrocharm och ett rikt arv av CP/M-program
Det pratas om att tiotusentals PCW-maskiner fortfarande fanns i bruk långt in på 2000-talet, särskilt i föreningsvärlden och hos envisa Locoscript-anhängare.
Filmer på om Amstrand PCW
Slutligen en reklam film för maskinen.
Fakta: Amstrad PCW Typ: Persondator / ordbehandlingsstation Lansering: 1985 (PCW 8256/8512), serien aktiv till 1998 Tillverkare: Amstrad (såld som ”Joyce” av Schneider i delar av Europa) Processor: Zilog Z80, 4 MHz (16 MHz i PcW16) Minne: 256 KB – 1 MB RAM (beroende på modell) Lagring: 3"-disketter i tidiga modeller, senare 3,5"-disketter Operativsystem: CP/M Plus + Locoscript (PcW16: eget GUI-system ”Rosanne”) Skärm: 12" monokrom, ca 90×32 tecken / 720×256 pixlar Medföljande program: Locoscript ordbehandling, Mallard BASIC, Logo, CP/M-verktyg Sålda enheter: Cirka 8 miljoner globalt Styrka: Mycket låg total kostnad för komplett skrivlösning (dator + skärm + skrivare + mjukvara)
I slutet av 1980-talet trodde många att 8-bitars datorer sjöng på sista versen. IBM-kompatibla PC, Amiga och Atari ST tog över skrivborden. Ändå dök det upp en märklig, kilformad maskin från Swansea i Wales – SAM Coupé – som försökte ge de gamla 8-bitarna en sista chans. Det blev mer kult än kommersiell succé, men historien är desto mer intressant.
Från Spectrum-uppgradering till egen dator
SAM Coupé lanserades i december 1989 av Miles Gordon Technology (MGT). Tanken var ganska enkel: alla som hade vuxit upp med ZX Spectrum skulle nu kunna ta steget vidare till en modernare men ändå bekant dator. SAM skulle både kunna köra mycket Spectrum-program och samtidigt erbjuda bättre grafik, mer minne och betydligt bättre ljud.
Namnet är typiskt brittiskt lekfullt. SAM sägs stå för “Some Amazing Micro”, medan ”Coupé” anspelar både på en glassdessert och på att datorn från sidan ser ut som en sportig fastback-bil – fötterna blir som små hjul.
Problemet var bara timingen. När SAM Coupé kom ut hade 16-bitarsmaskiner som Amiga och Atari ST redan etablerat sig, och PC-världen växte snabbt. Att lansera en avancerad 8-bitarsmaskin 1989 var modigt – eller dumdristigt – beroende på hur man ser det.
Hårdvaran – kraftfull 8-bitare
Under huven sitter en Zilog Z80B-processor på 6 MHz, en snabbare variant av samma CPU som i Spectrum. Basmodellen hade 256 KB RAM, uppgraderingsbar internt till 512 KB och via expansionsport upp till 4,5 MB – mycket för en 8-bitare.
Några nyckelpunkter:
CPU: Z80B @ 6 MHz
RAM: 256–512 KB (max ca 4,5 MB)
Lagring: kassettport som Spectrum, men även plats för upp till två 3,5″ diskettstationer i chassit
Anslutningar: SCART (med RGB), Euroconnector (expansion), joystickport, musport, MIDI in/ut, ljud in/ut, port för ljuspenna/ljuspistol
För att hålla nere komponentantalet använde MGT ett specialdesignat ASIC-chip (VGT-200) som skötte grafik, minnesbankning och en del I/O – ungefär samma roll som ULA-kretsen i ZX Spectrum, men betydligt mer avancerat.
Grafik – Spectrum-rötter med rejäl uppgradering
En av SAM Coupés stora poänger var grafiken. Den är byggd för 50 Hz PAL-världen och ger ett i praktiken progressivt 312-linjers bildläge, anpassat för dåtidens CRT-TV.
Den hade fyra huvudlägen:
Mode 1: 256×192, 1 bit per pixel, färgattribut per 8×8 block (Spectrum-kompatibelt)
Mode 2: 256×192, 1 bpp, men linjärt minne (lättare att programmera)
Mode 3: 512×192, 2 bpp (4 färger)
Mode 4: 256×192, 4 bpp (16 färger)
Till detta kom en hårdvarupalett med 128 möjliga färger, uppbyggd av tre 2-bitars färgkanaler (R, G, B) plus en extra ”half-bright”-bit som lyfter intensiteten ett halvt steg. För tiden var det här riktigt flexibelt, och i händerna på duktiga demoprogrammerare gick det att få ut imponerande bilder och effekter.
Nackdelen: grafik och CPU delar internminnet. När bildskärmen ritas måste processorn ”vänta” på ASIC:en – så kallad minneskontention. I högupplösta lägen (Mode 3/4) äter skärmen 24 KB och det blir fyra gånger så mycket data att flytta jämfört med Spectrum. Resultatet: SAM är i praktiken inte så mycket snabbare än en Spectrum, trots högre klockfrekvens.
Ljud – sex kanaler och tracker-potential
Ljudet var ett rejält lyft jämfört med Spectrum-ens lilla enbits-”beeper”.
SAM Coupé har:
Philips SAA1099-krets med
6 kanaler
stereo
8 oktaver
stöd för brus och amplitudkontroll
Inbyggd ”beeper” för Spectrum-kompatibla ljud
Med smart programmering kunde SAM spela upp modulliknande musik (tracker-stil) i flera kanaler med sample-liknande ljud, om än på låg bitdjup. Demoscenen utnyttjade det här rejält – det låter mer som en enkel Amiga än som en ”vanlig” 8-bitare.
SAM BASIC och CP/M – mer än spel
I ROM fanns 32 KB med uppstartskod och SAM BASIC, en mycket kraftfull BASIC-dialekt skriven av Andrew Wright, samma person som låg bakom Beta BASIC till Spectrum. Språket hade:
Inbyggda kommandon för sprites och vektorgrafik (linjer, cirklar m.m.)
Möjlighet att skala och förskjuta koordinatsystemet
Finesser för att ”spela upp” grafiksekvenser snabbare genom att lagra dem
Diskoperativsystemet laddades däremot från disk (SAMDOS, senare MasterDOS). Med extra programvara kunde SAM även köra CP/M 2.2, vilket öppnade för klassiska kontors- och utvecklingsprogram – åtminstone i teorin. I praktiken konkurrerade PC och 16-bitarsmaskiner här, så CP/M på SAM blev mer nördgrej än massmarknad.
Disketter, MIDI och en ovanligt rik expansionsmiljö
SAM Coupé var designad som en liten ”allt-i-ett-station”:
Plats för två 3,5″ diskettenheter inne i chassit
MIDI in/ut – ovanligt på en hemdator och lockande för musikintresserade
Möjlighet att nätverka upp till 16 SAM-maskiner via MIDI-portarna
Euroconnector-expansion där man kunde hänga på upp till 4 enheter via en ”SAMBUS”
På pappret lät det som en dröm för hobbyister: en billig maskin med seriös anslutningsbarhet. Men marknaden var redan på väg åt annat håll – mot PC och mer etablerade plattformar.
ZX Spectrum-kompatibilitet – lockbete och begränsning
Ett av SAM Coupés viktigaste försäljningsargument var kompatibiliteten med ZX Spectrum 48K. Genom att emulera minneslayout och hastighet i ett särskilt läge kunde den köra många gamla Spectrum-spel och program.
Det fanns två vägar:
SAMs egen Spectrum-emulator med ”skelett-ROM”
Att faktiskt läsa in en riktig Spectrum-ROM (dumpar från en fysisk maskin)
Men kompatibiliteten var inte perfekt. Hastigheten stämde aldrig exakt, och många kassettladdare med kopieringsskydd fungerade inte. MGT tog därför fram en speciallösning, Messenger, där en riktig Spectrum kopplades till SAM. SAM kunde då ”sno” hela minnesinnehållet från Spectrum och spara det till disk – som en hårdvaru-snapshot.
128K-Spectrum-läget var ännu knepigare, eftersom minneskartläggningen och ljudkretsarna skilde sig mer. Vissa titlar patchades eller porterades, men det blev aldrig en helt sömlös upplevelse.
Varför misslyckades SAM Coupé kommersiellt?
Tekniskt var SAM Coupé en imponerande maskin – särskilt med 8-bitarsmått mätt. Ändå såldes bara runt 12 000 exemplar, och företaget gick i konkurs redan 1990. Flera faktorer spelade in:
Fel tidpunkt: 1989 ville de flesta som tog steget uppåt ha Amiga, Atari ST eller PC – inte ännu en 8-bitare.
Brist på kommersiell mjukvara: Utan starkt stöd från spel- och programvarubesutvecklare är det svårt att bygga en marknad.
Ekonomiska problem: MGT hamnade snabbt i ekonomiskt trångmål, och efterträdande bolag kunde inte riktigt vända skutan.
Konstig position: För kraftfull och dyr som ”bara en Spectrum-uppgradering”, men för svag för att konkurrera med 16-bitarsmaskiner.
Resultatet blev att SAM Coupé hamnade i en smal nisch: älskad av entusiaster, ignorerad av massmarknaden.
Kultstatus och entusiastscen
Trots sitt korta kommersiella liv dog SAM Coupé aldrig riktigt. Nördintresset levde vidare:
En aktiv entusiastscen med egna tidskrifter, hårdvaruexpansioner och spel
Nya operativsystem och disk-DOS:ar, som MasterDOS och CP/M-lösningar
Moderna projekt: emulatorer, FPGA-portar (t.ex. MiSTer) och ny hårdvara som SD-kort-interface
Precis som ZX Spectrum har SAM fått ett andra liv som retro-plattform, där begränsningarna snarare ses som en kreativ utmaning.
En fotnot – men en fascinerande sådan
SAM Coupé ändrade aldrig historien på samma sätt som Spectrum, C64 eller Amiga. Men den är en perfekt symbol för övergångsperioden runt 1990: en sista, ambitiös 8-bitarsmaskin som försöker pressa ut det sista ur en åldrande arkitektur, samtidigt som världen redan har gått vidare.
För den som gillar datorhistoria är SAM Coupé därför inte bara en udda parantes – utan en liten, kilformad tidsmaskin tillbaka till ett ögonblick när ”nästa dator” fortfarande kunde betyda något helt annat än en PC.
Video på youtube om SAM Coupé
Teknisk fakta – SAM Coupé
Lanseringsår: 1989
Tillverkare: Miles Gordon Technology (MGT), Swansea, Storbritannien
När Sinclair ZX81 kom 1981 blev den många familjers allra första dator – en liten svart plastlåda med 1 kilobyte minne som kopplades till tv:n i vardagsrummet. Trots sina extrema begränsningar lärde den en hel generation att programmera, skapade en våg av hemmabyggda spel och gjorde hemdatorn till en del av vardagen istället för en dyr leksak för företag och entusiaster.
När Sinclair ZX81 lanserades 1981 kostade den mindre än ett par snygga skor. Den såg ut som en svart plastlåda med en nästan oanvändbar tangentmatta – men den öppnade dörren till datorvärlden för hundratusentals människor. I en tid då hemdatorer ofta kostade lika mycket som en begagnad bil, gjorde ZX81 det möjligt för vanliga familjer att köpa sin första dator. Resultatet blev en teknisk revolution som inspirerade en hel generation programmerare och spelutvecklare.
ZX81 kunde egentligen väldigt lite jämfört med dagens teknik. Den hade bara 1 kilobyte internminne – ungefär lika mycket som krävs för att skriva några textmeddelanden. Den använde en svartvit TV som bildskärm och sparade program på kassettbandspelare. Trots det lyckades entusiaster skapa spel, matematikprogram och till och med schackspel på mindre än tusen byte kod.
Datorn såldes både färdigmonterad och som byggsats, vilket tilltalade både teknikintresserade och nyfikna nybörjare. För många blev ZX81 den första kontakten med programmering. I Storbritannien ledde det till att en stor del av 1980-talets unga lärde sig BASIC-kod från köksbordet – en utveckling som senare bidrog till att Storbritannien blev ett av Europas ledande länder inom spel- och IT-utveckling.
Till skillnad från amerikanska hemdatorer som såldes för spel, marknadsfördes Sinclair ZX81 som ett ”inlärningsverktyg”. Den lilla datorn gav användarna möjlighet att skriva egna program från grunden. Tangenterna var tryckkänsliga och saknade mekanisk känsla, vilket gjorde skrivandet svårt och ibland frustrerande. Men samtidigt väckte det kreativitet – när varje rad kod tog tid, tänkte man efter innan man skrev.
Trots tekniska begränsningar sålde ZX81 över 1,5 miljoner exemplar. Den såldes via postorder och i bokhandelskedjan W. H. Smith – vilket gjorde den till den första datorn som vanligen såldes på huvudgatan i brittiska städer. Snart växte en hel marknad fram med tillbehör som bättre tangentbord, minnesexpanderare och otaliga program på kassettband.
ZX81 blev en symbol för att teknik inte måste vara dyr eller komplicerad. Den inspirerade framtida spelutvecklare, ingenjörer och datorpionjärer. Många som började sin resa med den lilla svartvita lådan fortsatte senare att forma IT- och spelindustrin globalt.
I dag ses Sinclair ZX81 som ett ikoniskt exempel på hur begränsad teknik kan driva innovation. Den hade inga ljud, inga färger – och bara fyra chip. Men den hade något viktigare: förmågan att få människor att tänka, skapa och programmera själva.
Exempel på vad entusiaster lyckades göra på 1 KB:
Ett schackspel med regler i endast 672 byte kod
3D-spel (’3D Monster Maze’) med labyrint och monster
Simuleringar, matematiska verktyg och hobbyprogram
Slutsats: Sinclair ZX81 var inte den kraftfullaste datorn – men kanske den mest inflytelserika. Den lade grunden för hemdatortekniken, väckte programmeringsintresset hos tusentals och visade att framtiden kunde skrivas i svartvit kod på en vanlig TV.
Fakta: Sinclair ZX81
Lanseringsår: 1981 (Storbritannien)
Utvecklare: Sinclair Research
Tillverkning: Timex, Dundee i Skottland
Mål: Billig hemdator för vanliga hushåll och nybörjare
Pris vid lansering: £49,95 som byggsats, £69,95 färdigmonterad
Sålda enheter: Över 1,5 miljoner världen över
Processor: Zilog/NEC Z80A @ 3,25 MHz
Minne: 1 KB RAM (officiellt expanderbart till 16 KB, inofficiellt upp till 56 KB användbart)
Lagring: Bandspelare med kassett (ca 250–300 bit/s)
Video: Monokrom bild på vanlig tv via RF-modulator
Upplösning: 24 rader × 32 tecken eller ca 64 × 48 semigrafik-pixlar
Tangentbord: 40-tangenters membrantangentbord med BASIC-nyckelord på tangenterna
Operativmiljö: Inbyggd Sinclair BASIC i 8 KB ROM
Strömförsörjning: 9 V DC, ca 420 mA
Efterföljare: Sinclair ZX Spectrum
Betydelse: Gjorde hemdatorer till en massmarknad i Storbritannien, inspirerade tusentals att lära sig programmera och lade grunden för många spel- och mjukvaruföretag.
När Dragon 32 lanserades 1982 sågs den som en lovande utmanare i den snabbt växande hemdatormarknaden. Med robust konstruktion och en kraftfull 8-bitars processor riktade den sig till både hobbyprogrammerare och mer avancerade användare. Trots teknisk stabilitet och ett ambitiöst koncept lyckades Dragon-serien aldrig konkurrera fullt ut med grafik- och spelorienterade rivaler som Commodore 64 och ZX Spectrum. Dragon 32 och efterföljaren Dragon 64 kom istället att bli ett exempel på hur tekniskt solida system kan misslyckas när marknaden söker helt andra egenskaper.
När Dragon 32 lanserades i augusti 1982 var persondatorrevolutionen i full gång. Hemdatorer som ZX Spectrum, Commodore 64 och Atari 400 lockade teknikintresserade användare, spelare och utbildningsvärlden. Dragon, utvecklad i Wales av Dragon Data Ltd, stack ut genom att vara tekniskt stabil, kraftfull i vissa avseenden och mer robust än många andra datorer på marknaden. Trots detta fick den aldrig det genomslag som tillverkaren hade hoppats på.
Ett år senare släpptes Dragon 64, som till största delen var identisk med föregångaren men hade dubbelt så mycket arbetsminne – 64 kB istället för 32 kB – samt en inbyggd RS-232-port. Det gjorde modellen mer attraktiv för programmering och kommunikation, något som uppskattades inom företag och utbildning.
Teknik och prestanda
Dragon-datorerna byggde på Motorola 6809E-processorn, en avancerad 8-bitars krets med inslag av 16-bitars arkitektur. Den kördes i 0,89 MHz, vilket inte var snabbast i klassen, men processorns design gjorde den effektiv vid vissa beräkningar. Grafikfunktionerna var dock en svaghet. Med endast några färglägen och begränsade upplösningar kunde Dragon inte konkurrera med datorer som Commodore 64 eller ZX Spectrum när det gällde spelupplevelse. Färgpaletten uppfattades ofta som obalanserad och många spel återgavs med starkt gröna skärmbilder.
Liksom många samtida datorer startade Dragon direkt in i BASIC, vilket fanns lagrat i ROM-minnet. Microsoft Extended BASIC gav användaren möjlighet att programmera från första stund utan disk eller extern lagring. För den som satsade på programmering var Dragon därför ett uppskattat verktyg.
Expansion och tillbehör
Dragon hade flera expansionsmöjligheter. Diskettsystem fanns tillgängligt via externa enheter med DragonDOS, och det var även möjligt att använda alternativa system som FLEX eller OS-9. Den analoga joystickanslutningen var ovanlig jämfört med konkurrenterna, som främst använde digitala styrspakar. Tack vare datorns robusta konstruktion modifierades många exemplar i efterhand för att utöka minne eller lägga till funktioner.
Program och spel
Trots tekniska begränsningar var mjukvaruutbudet till en början brett. Flera populära titlar portades från andra plattformar. Bland dem fanns Arcadia, Chuckie Egg och Manic Miner – även om vissa spel fick köras i svartvitt för att hålla grafikprestandan uppe. Mjukvaruföretaget Microdeal satsade starkt på Dragon med sin figur Cuthbert, som blev något av en maskot för plattformen.
När datorn började tappa marknadsandelar minskade stödet från många utvecklare. Microdeal var dock lojal och fortsatte att producera spel även efter att datorn slutat säljas.
Konkurrens och fall
Dragon-datorerna var stabila och tekniskt pålitliga men saknade det som lockade den stora massan: imponerande grafik, spelvänlighet och tydlig marknadspositionering. De var heller inte lika attraktiva för skolor, eftersom den första modellen endast kunde visa versaler. När marknaden snabbt började luta mot IBM PC-kompatibla system tappade Dragon sin relevans.
Företaget Dragon Data gick i konkurs 1984. Produktion och rättigheter togs över av spanska Eurohard S.A., som lanserade Dragon 200 och Dragon 200-E. Försäljningen gick trögt och verksamheten upphörde helt 1987.
Eftermäle
Trots ett relativt kort liv lever Dragon kvar i datorhistorien som en innovativ, men delvis missförstådd maskin. Den blev aldrig en publikfavorit som Commodore 64 eller BBC Micro, men bidrog till att göra programmering mer tillgänglig för hemmaanvändare – särskilt i Storbritannien och Spanien.
Dragon 32 och 64 visar tydligt hur även en tekniskt solid dator kan misslyckas om marknaden söker andra egenskaper. Än i dag finns en aktiv entusiastkrets som bevarar och emulerar systemen, och Dragon har fått sin plats i datorernas kulturhistoria som ett ambitiöst försök att utmana de stora aktörerna.
Modell: Dragon 32 / Dragon 64
Tillverkare: Dragon Data Ltd (Wales), senare Eurohard S.A. (Spanien)
ABC 80 blev på kort tid en ikon i svensk datorhistoria. När den lanserades 1978 markerade den starten på persondatorns genombrott i Sverige – utvecklad av svenska ingenjörer, byggd i Motala och snabbt omfamnad av skolor, företag och teknikentusiaster. Trots sin enkla konstruktion var den snabb, driftsäker och förvånansvärt kraftfull, och för många blev den den allra första datorn man lärde sig programmera på. ABC 80 formade en generation och lade grunden för Sveriges tidiga framgångar inom IT.
När Luxor lanserade ABC 80 år 1978 var ord som ”persondator” fortfarande nya och lite futuristiska. Apple II, Commodore PET och TRS-80 fanns visserligen redan, men för svenska skolor, företag och teknikintresserade privatpersoner blev ABC 80 ofta den första riktiga kontakten med en dator man kunde ha på skrivbordet.
Det här är berättelsen om den ”brunbeige” lådan från Motala som kom att prägla en hel generation svenska programmerare, ingenjörer och dataintresserade.
En svensk persondator blir till
Idén till en svensk persondator föddes hos Karl-Johan Börjesson på Scandia Metric, ett företag som redan i början av 1970-talet sålt minidatorer och mikroprocessorer till skolor och industrin. Han såg hur mikrodatorer började användas i USA och ville ha en dator som passade svenska behov – gärna billig nog för skolor och mindre företag, men ändå tillräckligt kraftfull för ”riktig” användning.
Scandia Metric samarbetade redan med Dataindustrier AB (DIAB), som hade utvecklat databussen 4680 och datorer som DataBoard 4680 och Seven S. DIAB hade tekniken, Scandia Metric hade kunderna – men ingen av dem kunde tillverka bildskärmar och stora volymer elektronik.
Därför kopplades Luxor i Motala in. Luxor gjorde redan TV-apparater och terminalskärmar (bland annat till Alfaskop), och blev ganska snabbt den naturliga tillverkaren av den nya svenska datorn.
I februari 1978 drogs projektet i gång på allvar. Arbetsnamnet var ”HD-80” (hemdator 80), men snart röstade projektgruppen fram namnet ABC 80 – Advanced Basic Computer for the 1980s. ”80” anknöt både till årtalet och till den Zilog Z80-processor som satt i hjärtat av maskinen.
Utvecklingen gick fort. På bara några månader tog Luxor, DIAB och Scandia Metric fram fungerande prototyper. I augusti 1978 visades ABC 80 upp för pressen i Stockholm – och dök samma kväll upp i TV-nyheterna. Runt årsskiftet hade man redan levererat cirka 200 datorer.
Teknik: enkel på ytan – smart under huven
Sett med dagens ögon är ABC 80 väldigt enkel, men 1978 var den imponerande:
Processor: Zilog Z80, 3 MHz
RAM: 16 kB (upp till 32 kB med expansion)
ROM: 16 kB med operativsystem och ABC BASIC
Buss: DIAB 4680 – samma industribuss som användes i styr- och mätsystem
Ljud: enkelt ljudchip från Texas Instruments (SN76477) för några grundläggande ljudeffekter
Lagring: från början kassettband, senare diskettenheter via 4680-bussen
Operativsystemet var tätt integrerat med den inbyggda BASIC-tolken, ABC BASIC, en egen dialekt som dessutom var ovanligt snabb. I tester i början av 80-talet jämfördes olika datorer med samma BASIC-program, och ABC 80 spöade ofta både IBM PC, Apple III, VIC-20 och ZX81 – särskilt i heltalsaritmetik.
Grafiken var däremot mycket enkel. Ingen ”riktig” högupplöst grafik, utan ett text-TV-liknande system där ett kontrolltecken kunde växla resten av raden till ett läge med 6 pixlar per teckencell. Med lite kreativ programmering gav det som mest 78 × 72 pixlar, hanterat via BASIC-kommandon som SETDOT och CLRDOT. För spel och specialgrafik räckte det ändå förvånansvärt långt.
Inte en ”hemdator” – utan ett arbetsverktyg
När begreppet ”hemdator” dök upp i början av 80-talet syftade det ofta på färgglada, billiga maskiner som kopplades till TV:n och framför allt användes för spel, till exempel VIC-20, ZX Spectrum och senare Commodore 64.
ABC 80 såldes visserligen också till privatpersoner, men sågs i första hand som ett arbetsredskap:
I skolor användes den för programmeringsundervisning och tekniska ämnen.
Inom industri och processstyrning blev den hjärna i många mät- och styrsystem, tack vare 4680-bussen och alla expansionskort som redan fanns till DIAB:s utrustning.
På kontor användes den för kalkyler, enklare ekonomisystem och textbehandling – bland annat med den kända ordbehandlaren Teddy.
Via RS-232-porten kunde den kopplas till skrivare och andra enheter, och med diskettstationer och nätverkssystem (som CAT-net) gick det att bygga hela små kontorsmiljöer kring ABC-datorerna.
Kringutrustning – från bandstationer till nätverk
När ABC 80 först kom ut fanns nästan ingen kringutrustning klar – man fick använda vanliga bandspelare för program och data. Under 1979–80 exploderade dock utbudet:
Kassettbandstationer specialanpassade för datorbruk
Disketter: en rad 5,25- och 8-tums diskettenheter med växande kapacitet (80 kB upp till 1 MB per diskett)
Bussexpansioner som ABC 890 med kortplatser för industrikort
Minneexpansioner upp till 32 kB RAM
Grafikkort för 80-teckens textläge och färg
Lokala nätverk där många ABC 80 kunde dela skivminne och skrivare
CP/M-kort, som gjorde det möjligt att köra mängder av standardprogram för kontorsbruk
En stor del av denna kringutrustning kom också från externa företag som såg affärsmöjligheter kring den växande ABC-basen.
Konflikter bakom kulisserna
Samarbetet mellan Luxor, Scandia Metric och Dataindustrier var inte problemfritt. Förseningar i kringutrustning, kvalitetsproblem med vissa skrivare och diskettstationer samt oenighet om vem som fick sälja vad till vilka kunder skapade spänningar.
Scandia Metric började till exempel exportera ABC 80 till tyska Techno-Term, samtidigt som Luxor själva satsade mer på mjukvaruutveckling och bearbetade skolor och större företag – marknader som egentligen var Scandia Metrics hemmaplan.
Samtidigt vände sig Datasaab (som köpt DIAB:s Seven S-teknik) mot att ABC 80 ansågs vara alltför lik deras tidigare system. Konflikterna löstes så småningom, men resultatet blev att Luxor och DIAB gick vidare tillsammans, medan Scandia Metric successivt hamnade i en mindre roll.
Försäljning och genomslag
Trots alla bekymmer blev ABC 80 en oväntat stor framgång. Några ungefärliga siffror:
1978: ca 200 sålda datorer
1979: ca 6 300
1980: ca 5 000
1981: ca 11 000 (toppåret)
Fram till 1985, då produktionen lades ned, hade ungefär 33 300 ABC 80 sålts. I början av 80-talet uppskattas Luxor ha haft 70–80 % av den svenska persondatormarknaden – en remarkabel position för en svensk dator i konkurrens med amerikanska jättar.
ABC 80 i vardagen
För många svenskar var ABC 80 den första datorn de verkligen fick ”hands-on” på.
I skolor stod ABC 80 i särskilda datasalar där elever fick lära sig skriva BASIC-program, rita enkla diagram eller göra små spel. ABC-klubben, entusiasternas egen förening, spred program via tidningar, möten – och inte minst via närradio, där man kunde spela in program direkt från etern till kassettband.
Hemma i villor och lägenheter användes ABC 80 både för nytta och nöje: schackprogram, labyrintspel som Ariadne, klassiska ”Masken”, textäventyr och egenhändigt skrivna program för allt från familjens ekonomi till enkla databaser.
Efterföljare och slutet för ABC 80
Teknikutvecklingen gick snabbt. Redan tidigt stod det klart att ABC 80 behövde en mer avancerad kontorsinriktad efterföljare, med 80-teckens bredd och bättre grafik. Resultatet blev ABC 800, som lanserades 1981. Den tog över rollen som Luxors främsta kontorsdator, medan ABC 80 levde vidare i skolor, hobbyrum och som styrdator i industrin.
Under mitten av 80-talet kom IBM PC och kompatibla datorer att dominera marknaden, och Luxors ägare Nokia valde till slut att lägga ned ABC-linjen. ABC 80 slutade tillverkas 1985 – men då hade den redan satt ett tydligt avtryck i svensk datorhistoria.
Arvet efter ABC 80
I dag är ABC 80 ett samlarobjekt, men också en symbol för en tid då Sverige låg långt framme tekniskt och vågade bygga en helt egen datorplattform – komplett med hårdvara, operativsystem, BASIC-dialekt, kringutrustning och ett levande ekosystem av användare och utvecklare.
Många som i dag arbetar som programmerare,datatekniker, ingenjörer eller IT-chefer tog sina första stapplande kodsteg framför en flimrande svartvit ABC-skärm. På så sätt blev ABC 80 inte bara ”ännu en dator”, utan en viktig startpunkt för det svenska IT-samhälle vi har i dag.
Jupiter Ace var en unik hemmadator som lanserades 1982 och stack ut från mängden genom att använda programmeringsspråket Forth i stället för det betydligt vanligare BASIC. Med sin karakteristiskt vita design och släktskap med ZX Spectrum lockade den främst tekniskt kunniga entusiaster. Trots snabb prestanda för sin tid och ett innovativt tillvägagångssätt blev försäljningen begränsad, mycket på grund av svårtillgänglig programmering, monokrom grafik och litet minne. I dag är Jupiter Ace ett eftertraktat samlarobjekt och ett fascinerande exempel på tidig datorhistoria.
När hemdatorerna erövrade Europa i början av 1980-talet satsade de flesta tillverkare på det lättlärda programmeringsspråket BASIC. Men två tidigare Sinclair-ingenjörer, Richard Altwasser och Steven Vickers, valde en helt annan riktning. Med Jupiter Ace, lanserad 1982, levererade de en dator som inte bara påminde visuellt om ZX Spectrum – utan som byggde hela sin filosofi kring det betydligt kraftfullare men också mer krävande språket Forth.
Ace:n var kompakt, enkel och extremt snabb för sin tid. Där konkurrenterna släpade sig fram genom BASIC-tolkning, blev Forth-koden i Ace körbar nästan lika snabbt som ren maskinkod. Prislappen var dessutom förhållandevis låg: £89.95, vilket motsvarar cirka £300 i dagens pengar. Trots detta nådde datorn aldrig kommersiell framgång – totalt såldes runt 5 000 enheter, innan tillverkaren Jupiter Cantab tvingades lägga ner verksamheten redan året därpå.
Orsakerna var flera: det begränsade minnet (endast 3 KB RAM från start), den monokroma grafiken och framför allt att Forth var svårt att lära sig för den stora massan. Medan barn och hobbyprogrammerare ville skriva enklare spel i BASIC, lockade Ace i första hand tekniskt avancerade entusiaster.
I dag räknas Jupiter Ace som en ikonisk raritet – en dator som var före sin tid och som visade att även små maskiner kunde hantera strukturerat och avancerat programmeringsspråk. Ett modigt tekniskt steg, men samtidigt ett kommersiellt vågspel som inte bar frukt – förrän flera decennier senare i form av kultstatus.
Commodore 16 lanserades 1984 som ett prisvärt alternativ för nybörjare inom hemdatorteknik – men under ytan dolde sig en oväntat kompetent maskin. Med en snabbare processor än både VIC-20 och Commodore 64, en avancerad grafikpalett på över 120 färger och inbyggda grafikkommandon i BASIC, försökte C16 positionera sig som framtidens instegsmodell. Trots ett snävt minne och avsaknad av viktiga anslutningar fick den ett varmt mottagande i delar av Europa och Mexiko – inte minst som många användares allra första dator. Här är berättelsen om den underskattade Commodore-modellen som skapades för att konkurrera med lågprisalternativen, men som i efterhand kom att vinna hjärtan där elektronik annars var otillgänglig.
Commodore 16 – En bortglömd kämpe för hemmadatorns folkhem
När Commodore 16 lanserades 1984 var målet tydligt: att skapa en billig instegsmodell som skulle ersätta VIC-20 och konkurrera med lågprisdatorer från Timex, Mattel och Texas Instruments. Resultatet blev en maskin som tekniskt sett var imponerande för sin prisklass – men som misslyckades kapitalt i USA. Ändå kom den att få ett oväntat eftermäle, framför allt i Europa och Mexiko, där den spelade en viktig roll för många människors första möte med datorer.
Trots namnet var Commodore 16 inget enklare syskon till Commodore 64 – den var i praktiken mer en bantad Plus/4, byggd kring den så kallade TED-kretsen som hanterade både grafik, ljud och minneshantering. Processorn körde dessutom cirka 75 % snabbare än förlagan i C64, och BASIC-versionen innehöll avancerade grafikkommandon som kraftigt förenklade bildhantering. Men avsaknaden av hårdvarusprites och ett betydligt enklare ljudsystem gjorde att spelupplevelsen inte kunde mäta sig med storebror.
Även om C16 var tänkt som billig dator för hemmabruk saknades viktiga anslutningar – exempelvis gameportar och användarport – vilket gjorde att mycket befintlig kringutrustning inte fungerade direkt. Den hade bara 16 KB RAM (varav cirka 12 KB tillgängligt i BASIC), så många program behövde trimmas för att fungera. En 64 KB-expansion kunde göra den till nästan en Plus/4, men dessa såldes aldrig officiellt av Commodore.
Trots sin blygsamma början kom Commodore 16 att göra stor skillnad, särskilt i länder som Ungern där västerländsk datorutrustning var nästintill otillgänglig. De låga restpriserna efter 1986 ledde till att många östblocksanvändare fick sin allra första datorupplevelse via just denna modell – och entusiasterna höll liv i plattformen långt in på 1990-talet.
I Mexiko såldes den som Sigma-Commodore 16 och gjorde stor succé. Där kunde kunder till och med provspela datorerna i butik, vilket ökade intresset markant. Lokala tävlingar arrangerades, och unik programvara utvecklades enbart för den mexikanska marknaden – idag mycket svår att hitta.
Commodore 16 må vara en parentes i datorkommunismens historia – men en viktig sådan. Den var aldrig bäst eller mest avancerad. Men den var tillräckligt bra, tillräckligt billig och tillräckligt tillgänglig för att öppna dörren till datorvärlden för en helt ny generation användare.
Den blev inte en vinnare – men den blev en första dator för många.
Faktaruta: Commodore 16 – teknisk specifikation
Tillverkare
Commodore International
Modell
Commodore 16 (C16)
Lanseringsår
1984
CPU
7501 / 8501 (6502-kompatibel)
Klockfrekvens
≈ 75 % snabbare än VIC-20/C64 (beroende på region/TV-standard)
40×25 text
320×200 högupplöst grafik (2 färger per 8×8-block)
160×200 multicolor (4 färger per block)
Upp till 121 färger i paletten
Ljud
Inbyggt ljud via TED-krets (enkel ljudgenerator, enklare än SID i C64)
Operativmiljö
Inbyggd Commodore BASIC (med grafikkommandon)
Lagring
Datasettband (C16-familjens egna enheter, t.ex. 1531), 1541-diskett via seriell port
Expansionsport
Cartridge-/minnesport (kunde uppgraderas till 64 KB via tredjepartsmoduler)
Portar
Seriell IEC-bus (disketter/skrivare, kompatibel med VIC-20/C64)
Kassettport
C16-specifika joystickportar (kan användas med C64-joysticks via adapter)
TV/RF-utgång och kompositvideo (beroende på region)
Kompatibilitet
Delvis kompatibel med Plus/4 – full kompatibilitet med 64 KB (ej inbyggd programsvit och användarport)
Lambda 8300 var en av de mer udda spelarna i den tidiga hemdatorkampen på 1980-talet. Trots att den i grunden var en klon av Sinclair ZX81 fick den ett eget liv tack vare förbättrad hårdvara, inbyggt ljud och möjlighet till spelstyrning – ovanligt för sin tid i budgetsegmentet. Den lanserades 1983 och blev oväntat populär i delar av Europa och Kina, där den lockade både nybörjare och teknikentusiaster med sina stora anpassningsmöjligheter.
Lambda 8300 – den lilla klonen som ville vara störrNär hemdatorvågen svepte över världen i början av 1980-talet försökte många tillverkare haka på succén bakom Sinclair ZX81 – en av tidens mest prispressade mikrodatorer. Bland dessa utmanare dök Lambda 8300 upp år 1983, utvecklad av Hongkong-baserade Lambda Electronics Limited. Trots att den i grunden var en klon av ZX81, gick den ett steg längre med förbättrad hårdvara, extra grafikmöjligheter och till och med ljudstöd – något den brittiska originalmaskinen saknade.
En förbättrad ZX81 – med kompromisser
Lambda 8300 använde en NEC D780C-1-processor, en klon av Zilog Z80A, klockad till 3,25 MHz. Den levererades som standard med 2 KB arbetsminne, men kunde uppgraderas till 16 eller 32 KB, vilket var avgörande för att köra mer avancerade program. Lagring skedde via kassettband – en lösning typisk för tiden.
Visuellt var datorn begränsad till en monokrom bild via UHF-utgång eller PAL-video, med 32 × 24 tecken eller möjligheten till semigrafik i 64 × 48 upplösning. Den hade även ett ovanligt inslag: enröstssyntes med tre oktaver, skapad av C4005 ULA, vilket gjorde enkla ljudeffekter möjliga – ett steg framåt jämfört med ZX81:s tystnad.
Problemet var dock att Lambda 8300 inte var 100 % kompatibel med ZX81. ROM-mjukvaran ändrades och vissa BASIC-kommandon kodades om, vilket gjorde att program skrivna för ZX81 inte alltid fungerade. Full kompatibilitet kunde dock uppnås genom att installera ZX81-ROM – något entusiastanvändare ofta gjorde.
Europeisk framgång – och kloner över hela världen
Lambda 8300 såldes under många olika namn beroende på marknad. I USA lanserades den som Unisonic Futura 8300, i Frankrike som DEF 3000 och i Skandinavien som Basic 2000 eller Marathon 32K. Den fick viss framgång i Danmark, Norge och Kina, men etablerade sig aldrig riktigt som ett alternativ till de växande MSX- och Commodore-plattformarna.
Trots det blev den uppskattad bland hemdatorentusiaster för sitt låga pris och sin modifierbarhet. Mer än 130 spel släpptes till systemet, och det var möjligt att använda en “CollecoVision Game Adapter” för att spela spelkassetter från ColecoVision på modellen SV-318 – en nära släkting.
Idag – en raritet för samlare
Även om Lambda 8300 inte revolutionerade hemdatormarknaden, representerar den ett fascinerande ögonblick i datorhistorien – där kreativitet och teknisk innovation försökte bygga vidare på ett enkelt originalkoncept. I dag är datorn en sällsynt samlarenhet, och entusiaster fortsätter att utveckla ny maskinvara och emulatorsupport.
Den är kompatibel med moderna emulatorer som EightyOne och MAME, vilket gör det möjligt att återuppleva en tid då varje kilobyte räknades och en enkel plastdator kunde öppna dörren till programmeringens värld.
Lambda 8300 – Teknisk specifikation
Tillverkare
Lambda Electronics Limited (Hongkong)
Lanseringsår
1983
Processor (CPU)
NEC D780C-1 (Z80A-klon), 3,25 MHz
Arbetsminne (RAM)
2 KB (expanderbart till 16 KB eller 32 KB)
Lagring
Kassettband (ljud, in/ut)
Operativmiljö
Inbyggd BASIC-tolk (ZX81-kompatibel med modifieringar)
Grafikchip
C4005 ULA I/O
Video / bild
UHF TV-signal (RF ut), PAL video (RCA)
Monokrom text: 32 x 24 tecken
Semigrafik: 64 x 48 (med blockgrafik-tecken)
Spectravideo SV-318 – Den lilla datorn med stora ambitioner
Trots sina begränsningar blev Spectravideo SV-318 en dator som väckte uppmärksamhet vid sin lansering 1983. Med sin ovanliga joysticklösning, sina starka grafiska möjligheter och ambitionen att konkurrera med större system representerar den ett fascinerande steg i hemdatorernas utveckling. Det var en liten maskin med stora visioner – och ett av de tidiga försöken att förena spel, produktivitet och teknisk innovation i ett kompakt format.
När Spectravideo lanserade SV-318 1983 var det en kompakt dator med stora drömmar. Trots sin blygsamma mängd minne och något udda konstruktion blev den uppmärksammad för innovativa idéer och imponerande grafik. Den riktade sig främst till hemanvändare och spelentusiaster och kom att spela en viktig roll i övergången mot mer standardiserade hemdatorsystem, såsom MSX – även om den själv aldrig fullt ut nådde dit.
Den mest iögonfallande delen av SV-318 var dess inbyggda styrsystem: en cirkelformad knapp som kunde användas både som joystick och som styrplatta. Genom att stoppa in en liten röd plastpinne förvandlades den till en joystick – tog man bort pinnen fungerade den som piltangent för textarbete. Designen var kreativ, men det platta chiclet-tangentbordet gjorde skrivupplevelsen allt annat än bekväm.
Trots detta ansågs SV-318 vara en attraktiv dator för sin tid. Popular Mechanics beskrev den 1984 som ”värd att leta upp … en mycket trevlig liten maskin” och framhöll grafiken som ”slående”. Däremot avrådde man köpare från att förbise det begränsade utbudet av programvara.
Tekniskt sett var SV-318 nära besläktad med storebror SV-328 – de delade både moderkort, expansionsmöjligheter och chassi. Skillnaden låg främst i minnesstorleken och tangentbordet. I grunden var datorn en kraftfull spelmaskin med potential: en Zilog Z80A-processor på 3,58 MHz, grafikchipet TMS9918 med stöd för 16 färger och upp till 32 sprites samt ljudkretsen AY-3-8910, vida känd från tidens spelkonsoler.
Även om den inte var fullt kompatibel med MSX-standarden, spreds uppfattningen att den använde ”Microsoft Extended BASIC” – något som marknadsföringen skickligt utnyttjade. Dessutom gjorde Spectravideo den uppmärksammade speladaptern SV-603, som gjorde det möjligt att spela ColecoVision-spel direkt på SV-318.
Över 130 spel lanserades totalt, vilket bidrog till att ge maskinen ett uppskattat liv bland spelintresserade innan den till sist hamnade i skuggan av mer kraftfulla system.
Övrigt: Inbyggd högtalare med volymreglage, Hangul BASIC, demo-kassett medföljde
SV-318 må ha varit begränsad – men den var också ovanligt djärv. En dator som kombinerade spelglädje med teknisk innovation och som lade grunden till ett större samarbete, vilket i slutändan banade väg för MSX-standarden och internationella satsningar från både Spectravideo och Samsung. En liten maskin med oväntat stort avtryck.
Video på youtube om Spectravideo SV 318
Exempel annonstext för SV 318
Exempel annonstext för SV 318
Översatt och formaterad annonstext (MSX & LOGO + funktioner)
Medan priskrig och förvirring råder runt omkring oss, fortsätter Spectravideo sin verksamhet
och sätter de standarder efter vilka alla andra persondatorer snart kommer att bedömas.
MSX och LOGO är de två senaste exemplen på hur Spectravideo skakar om – och omformar –
persondatabranschen.
MSX och LOGO
Det är nu historia att den 15 juni 1983 gick Spectravideo, Inc. samman med de flesta av Japans
största elektronikföretag för att lansera MSX: den mest långtgående persondatastandarden i historien.
MSX är namnet på en specifik hård- och mjukvarukonfiguration som gör produktutbytbarhet möjlig.
Även om Spectravideo är stolta över att delta i MSX, är vi ännu stoltare över detta faktum:
det var vår egen SV-318-dator som användes som prototyp för MSX-designen! Det finns två viktiga
aspekter av detta.
För det första kommer all framtida MSX-hårdvara – dvs. datorer, kringutrustning och apparater –
att baseras på flera viktiga designelement från SV-318. Vad betyder detta för dig som konsument?
Väldigt mycket, eftersom när du köper en SV-318 kommer du inte bara att kunna använda all
Spectravideos egen mjuk- och hårdvara – du kommer också att kunna dra nytta av all den
anmärkningsvärda nya utrustning som kommer från andra MSX-deltagare.
Dessutom var mjukvaruaspekten av MSX till stor del inspirerad av den mjukvara som var inbyggd
i SV-318. Redan från början erbjöd Spectravideo inbyggd Microsoft BASIC som resident tolk.
Nu tillverkar Microsoft också ett LOGO-program som är kompatibelt med SV-318.
Det var Spectravideos Microsoft BASIC/LOGO som bidrog till att göra MSX möjligt.
En annan standard som Spectravideo kan ta åt sig är den inbyggda joystick-/markörkontrollen.
Inbyggd direkt i SV-konsolen finns denna kontroll alltid nära till hands och är mycket enklare
och snabbare att använda än externa joysticks eller konventionella redigeringskontroller.
Vissa ingenjörsmässiga element som gjorde denna inbyggda kontroll möjlig har också införlivats i MSX.
Andra standarder av excellens
Även om detta är de datorstandardiseringar som Spectravideo hjälpte till att initiera, representerar
de på intet sätt hela SV-318-historien. Denna anmärkningsvärda dator har också etablerat många
kvalitetsstandarder som andra persondatorer nu strävar efter:
Inbyggd Super Extended Microsoft BASIC – gör SV-318 till den första verkligt programmerbara prisvärda datorn!
Enastående minne – 32K ROM, utbyggbart till 96K, och 32K RAM, utbyggbart (via bankswitchning) till fantastiska 256K.
Oöverträffad utbyggbarhet – ett komplett stödsystem med 14 tillbehör, inklusive vår nya Colecovision™-speladapter, 7-slots expansionsenhet, diskettenhet, datakassett, gränssnittskassetter m.m.
Mer tillgänglig programvara – inbyggd CP/M-kompatibilitet ger dig omedelbar tillgång till över 3000 befintliga program. Dessutom kan du använda Spectravideos eget utmärkta programbibliotek.
Avancerade grafikmöjligheter – SV-318 erbjuder 16 färger i hög upplösning och 32 programmerbara sprites som ger enorm kontroll över rörliga objekt på skärmen.
Många andra fina funktioner – såsom Z80A-mikroprocessor med snabb (3,6 MHz) intern klocka, toppmatad kassettplats, 10 användarprogrammerbara specialfunktionsknappar, 3 ljudkanaler (8 oktaver per kanal), låg profil och tilltalande design.
Samsung SPC-800 var Samsungs första – och enda – försök att ta plats på MSX-marknaden. Lanserad 1984 kombinerade den typiska MSX-standardens flexibilitet med ovanligt egenartade hårdvaridetaljer, som en inbyggd högtalare med volymkontroll och stöd för Hangul BASIC. Med 64 kB RAM, grafikchip från Texas Instruments och ljudkrets från AY-3-8910 var det en fullt kapabel hemdator för både spel och utbildning. Trots sin begränsade spridning blev SPC-800 ett tydligt bevis på Samsungs tidiga ambitioner inom datorindustrin.
Samsung SPC-800 är en ovanlig och historiskt intressant dator – den enda MSX-modell som någonsin tillverkades av Samsung. Lanserad 1984 för den sydkoreanska marknaden erbjöd den 64 kB RAM, 16 kB videominne och baserades på Texas Instruments TMS9118NL-grafikchip med stöd för upp till 16 färger.
Ljudet genererades av AY-3-8910 PSG – samma typ som användes i flera spelkonsoler och hemdatorer under samma era. Det som gjorde SPC-800 särskilt unik var den inbyggda högtalaren med justerbar volym, något så gott som unheard of i konkurrenterna. Den körde Hangul BASIC och använde MSX-kassetter som media, vilket gjorde den både utbildningsvänlig och spelbar. Två versioner släpptes, med skillnader i färgsättning och anslutningar – och den kom till och med att säljas under andra namn i Europa och Italien.
SPC-800 blev ingen global succé, men står idag som ett fascinerande exempel på hur Samsung tidigt experimenterade inom hemdatorsegmentet.
Atari ST föddes ur ett dramatiskt teknikbråk som skakade 1980-talets datorvärld. När Atari försökte köpa Amigas avancerade grafikprojekt – men förlorade det till Commodore i sista stund – tvingades företaget snabbt skapa en helt egen 16-bitarsdator från grunden. Resultatet blev Atari ST, en prispressad men kraftfull maskin som blev oväntat framgångsrik: en favorit i musikstudior, ett nav för banbrytande spel och en ikon för en hel generation datorentusiaster.
När man idag pratar om klassiska hemdatorer dyker ofta namn som Commodore 64 och Amiga upp först. Men i mitten av 1980-talet fanns en tredje tung spelare som på många sätt blev mer inflytelserik än folk minns: Atari ST.
Det här är berättelsen om hur en ”billig” 16-bitars hemdator blev standardutrustning i musikstudior, plattform för banbrytande spel – och en av de viktigaste bryggorna mellan 8-bitars eran och den moderna PC-världen.
Från företagsdrama till ny datorgeneration
Atari ST föddes ur en ganska dramatisk industrikonflikt.
När Atari fortfarande ägdes av Warner fanns det från början en plan att använda Amigas ”Lorraine”-chipset i en egen spelkonsol och senare datormodell. Atari lånade ut pengar till Amiga mot en tidsbegränsad exklusivitet på tekniken, och tanken var att Amiga skulle leverera hårdvaran till ett Atari-projekt med arbetsnamnet 1850XLD. Men när Commodore klev in och köpte Amiga försökte de i praktiken lösa ut Atari ur avtalet genom att betala tillbaka pengarna. Affären slutade i stämningar och konflikt – och Atari stod plötsligt utan den avancerade grafikplattform de hade räknat med. I stället tvingades det ”nya” Atari under Jack Tramiel snabbt ta fram en helt egen 16-bitarsdator. Resultatet blev Atari ST: en mer jordnära, kostnadsoptimerad maskin än den ursprungliga Amiga-idén, men som tack vare priset, GEM-gränssnittet och inbyggd MIDI ändå fann sin helt egna nisch.
Jack Tramiel, legendarisk och ökänd chef för Commodore (företaget bakom VIC-20 och Commodore 64), lämnade Commodore 1984 och startade Tramel Technology.
Samtidigt arbetade företaget Amiga (tidigare Hi-Toro) på avancerade grafikchip (”Lorraine”) och behövde pengar. Atari (då ägt av Warner) lånade dem pengar mot rätten att använda tekniken.
När Tramiel förhandlade om att köpa Ataris konsumentdel började Commodore istället försöka köpa Amiga – och en juridisk cirkus drog igång, där Atari och Commodore slogs om både teknik och utvecklare.
Mitt i allt detta köper Tramiel Ataris konsumentdel, döper om företaget till Atari Corporation, plockar med sig ex-Commodore-ingenjörer – och ger order: vi ska ha en ny dator, snabbt.
Resultatet blev Atari 520ST, designad på ungefär fem månader av ett litet team lett av Shiraz Shivji (som också varit med och skapat Commodore 64).
Vad betyder ”ST” – och varför var den speciell?
”ST” står officiellt för Sixteen/Thirty-two, alltså 16/32. Det syftar på processorn Motorola 68000:
16-bitars extern databuss
32-bitars intern arkitektur
I praktiken innebar det:
mycket mer beräkningskraft än 8-bitarsdatorer
tillräcklig kraft för tidig grafik med fönster, ikoner och mus – alltså ett grafiskt användargränssnitt.
Atari ST lanserades samtidigt som andra 16-bitars datorer:
Apple Macintosh
Commodore Amiga
Apple IIGS
Acorn Archimedes
Men ST:n hade två riktigt viktiga försäljningsargument:
Pris/prestanda – mycket kraft för pengarna. Modellen Atari 1040ST (1986) var den första hemdatorn där minnet kostade under 1 dollar per kilobyte – 1 MB RAM för under 1000 dollar.
Inbyggd MIDI – vilket skulle få enorm betydelse för musikvärlden (mer om det längre ner).
Reklamsloganen i Storbritannien var talande:
”Power Without the Price”
Tekniken – en snabb titt
Processor och minne
Motorola 68000 @ 8 MHz (senare modeller hade snabbare CPU:er och cache)
Tidiga modeller: 512 kB eller 1 MB RAM
Senare modeller (Mega, STE, TT, Falcon): upp till flera MB och modernare minnesmoduler.
För den tiden var 1 MB RAM i en hemdator mycket – och det öppnade dörren för seriösa program: desktop publishing, CAD, musik, 3D-grafik, m.m.
Det smarta: vilken upplösning som fanns berodde på vilken skärm du kopplade in. Den populära monokroma skärmen SM124 gav ett extremt skarpt 640×400-läge som många fortfarande minns som behagligare än tidiga PC-skärmar.
Ljud och MIDI
Ljudchippet i ST var ett Yamaha YM2149:
3 kanaler puls-/fyrkantsvåg + bruskanal
rent syntljud – typiskt ”chipmusik-sound”
Men det som verkligen stack ut var:
Två inbyggda MIDI-portar (IN och OUT) direkt på datorn.
Det gjorde att du kunde koppla in syntar, trummaskiner och annan studioutrustning utan extra hårdvara. ST:n hade dessutom snabb och stabil MIDI-hantering, med låg latens – något musiker märkte direkt.
Operativsystemet – GEM och TOS
Istället för att skriva ett helt eget OS från grunden samarbetade Atari med Digital Research.
Resultatet blev:
GEM – ett fönstersystem med mus, menyer och ikoner, ungefär som tidig Macintosh eller Windows 1.x.
Under ytan: GEMDOS, ett DOS-liknande filsystem med kataloger (hierarkiskt), vilket var modernt jämfört med äldre CP/M.
Allt paketerades som TOS – The Operating System (ofta skämtsamt kallat ”Tramiel Operating System”). Tidiga maskiner laddade TOS från diskett, men snart hamnade det i ROM, vilket gav snabbare uppstart och mer minne fritt för program.
På skrivbordet: DTP, CAD och kontor
I vissa länder, särskilt Västtyskland, blev Atari ST ovanligt stark inom:
desktop publishing (DTP) – med program som Calamus, PageStream och Timeworks Publisher, ofta i kombination med Ataris egna laserprinter (SLM-serien)
CAD – datorstödd konstruktion
För mindre företag var kombinationen:
Atari ST + monokrom skärm + laserprinter
ett billigare alternativ till professionella lösningar från Apple eller dyra arbetsstationer – men med fullt tillräcklig kvalitet för broschyrer, manualer, enklare tekniska ritningar osv.
Dessutom fanns:
ordbehandlare – WordPerfect, First Word, Signum
kalkylblad – t.ex. 3D-Calc
databaser och terminalprogram – ST + modem var ett billigare alternativ till dedikerade terminaler.
Spel: från tveksam start till klassiker
Vid lanseringen var många osäkra: Skulle den här 16-bitarsdatorn verkligen bli en bra spelmaskin?
Tidiga spel visade bara en försiktig förbättring jämfört med 8-bitarsdatorer. Men efter hand lärde sig utvecklarna att utnyttja hårdvaran:
Tidiga titlar som väckte intresse:
Time Bandits – labyrintaction, rolig men inte tekniskt överlägsen 8-bitars.
Megaroids – Asteroids-klon i 640×200-upplösning, såg väldigt modern ut då.
Sundog – rollspel med enkel grafik, men starkt berättande.
Sedan kom spelen som verkligen visade vad ST:n kunde:
Goldrunner – snabb scrollande shooter med samplat ljud.
Starglider – färgglad 3D-wireframe i hög fart.
Gauntlet – arkadklassiker med stöd för upp till fyra spelare via joystick-adapter.
Oids – fysikbaserad 2D-action, stilbildande.
Och framför allt:
Dungeon Master – ett realtids-rollspel i pseudo-3D, först släppt på Atari ST. Det brukar nämnas som den mest sålda ST-titeln någonsin och blev milstolpe för rollspel i realtid.
Ett annat tekniskt guldkorn var:
MIDI Maze (1987) – en tidig förstapersonsskjutare där man kopplade ihop upp till 16 Atari ST via deras MIDI-portar (!) för deathmatch-läge. Ett förvånansvärt modernt koncept för sin tid.
Monokroma kultspel
Den högupplösta svartvita skärmen inspirerade också en egen nisch:
Oxyd – minnesspel/pussel med smart nivådesign.
Ballerburg – två kungadömen skjuter kanoner på varandra över ett berg, en föregångare till spel som Worms.
Bolo – breakout-variant.
STE, TT och Falcon – evolution, inte revolution
Efter basmodellerna 520ST och 1040ST kom en rad vidareutvecklingar:
Mega-serien
Kraftigare chassi, fristående tangentbord
mer minne (upp till 4 MB)
expansionsport och möjlighet till hårddisk – riktad mot proffsmarknad, DTP och kontor.
STE (520STE, 1040STE)
Utökad färgpalett (4096 färger)
BLiTTER-chip för snabb grafik
DMA-ljud med 8-bitars samples upp till ca 50 kHz
enklare minnesuppgraderingar med SIMM-moduler
nya joystickportar med stöd för mer avancerade kontroller (återanvända senare i Atari Jaguar).
Tyvärr nyttjade relativt få spel den extra hårdvaran fullt ut – användarbasen var spridd mellan ST och STE.
TT030 och Falcon
Atari TT030 (1990) – 32 MHz 68030, riktad mot arbetsstationsmarknaden.
Atari Falcon030 (1992) – 68030 @ 16 MHz, avancerade videolägen, 16-bitars ljud och inbyggd DSP (Motorola 56001). Falcon blev ett drömverktyg för musikskapare och demoscenen, men kom sent och i begränsad mängd.
Atari lade ner datorlinjen 1993 för att satsa på spelkonsolen Jaguar.
Musikvärlden: ST som osynlig bandmedlem
Här glänste Atari ST mer än någon annan dator i samma prisklass.
Tack vare:
inbyggda MIDI-portar
stabil timing
bra sequencerprogram
blev ST snabbt standard i musikstudior under slutet av 80- och början av 90-talet.
Många kända musikprogram föddes eller fick sitt genombrott på ST:
Cubase (Steinberg) – en av de mest inflytelserika MIDI-sequencers någonsin.
Notator / Creator / Notator Logic – föregångare till dagens Logic Pro.
KCS med sitt ”Multi-Program Environment”.
Olika samplings- och trackerprogram som skapade klassiska chiptunes.
Ett stort antal kända artister och producenter använde Atari ST som navet i sina studios – ofta långt efter att PC och Mac tagit över kontorsvärlden.
Piratkopieringens baksida
En sida i ST-historien var den rebellrölesen som fanns där man piratkopierade :
Många spel och program spreds snabbt via BBS:er (modembaserade ”piratnästen”).
Vissa stora utvecklare vittnade om att ST-versionerna sålde dåligt jämfört med PC, Mac och Amiga – och skyllde en del på piratkopieringen.
Följden blev att färre stora företag satsade på ST som plattform, trots att användarna var entusiastiska.
Det gjorde att utbudet av professionella program och stora spelserier aldrig blev lika brett som på PC eller Amiga.
Efterlivet: emulering, kloner och community
Trots att Atari slutade göra datorer i början av 90-talet har ST-familjen överlevt på flera sätt:
Klonmaskiner – t.ex. FireBee och andra Falcon/TT-kompatibla datorer med modernare CPU:er.
Emulatorer – för att köra Mac-, PC- och såklart ST-program på andra plattformar.
Modern lagring – adapterkort som SatanDisk och UltraSatan gör att man kan använda SD-kort som hårddiskar via Ataris ACSI-port.
Hemmascen / homebrew – nya spel, demos och verktyg släpps fortfarande.
Olika webbplatser och forum katalogiserar spel, manualer och mjukvara och driver tävlingar och high-score-ligor.
Varför Atari ST fortfarande är intressant
Atari ST är fascinerande av flera skäl:
Den visar övergången från 8-bitars hemleksaker till seriösa 16-bitarsdatorer med grafiskt gränssnitt.
Den kombinerade kontorsnytta, kreativt skapande och spel på ett ovanligt balanserat sätt.
Den blev oersättlig i musikvärlden – många ikoniska låtar och album har ST som dold medarbetare.
Den visar även baksidan av 80-talets datorvåg: piratkopiering, bräckliga affärsmodeller och hård konkurrens.
Trots att den i slutändan ”förlorade” mot PC-världen, så lever arvet vidare i:
musiken som skapades på den,
idéerna i program och spel,
och i den aktiva community som fortfarande utvecklar och spelar på Atari ST.
Minne
• RAM: 512 KB – 1 MB (520ST/1040ST), uppgraderbart till flera MB på senare modeller
• ROM: TOS-operativsystem + GEM-grafiskt gränssnitt i ROM (ca 192–256 KB beroende på version)
Operativsystem
• OS: TOS (The Operating System)
• GUI: Digital Research GEM (Graphical Environment Manager)
• Inbyggt filsystem kompatibelt med MS-DOS-disketter (3,5" DD)
Ljud
• Ljudkrets: Yamaha YM2149F (3 kanaler PSG + noise)
• Upp till tre tonkanaler + enkel effektkanal
• Stereoutgång via monitor/ljudutgång; populär för musik- och demoscenen
Lagring
• Diskettenhet: 3,5" dubbel densitet (DD), ca 720 KB
• Extern lagring: ACSI-port (Atari Computer System Interface) för hårddiskar
• Cartridge-port: Snabba ROM-moduler (spel/verktyg)
Portar & anslutningar
• MIDI In / Out: Standard 5-pol DIN – en ST-ikonisk styrka för musikstudios
• Joystickportar (även för mus på vissa modeller)
• RS-232 serieport
• Centronics parallellport (skrivare)
• Monitorutgång (RGB/mono beroende på skärm)
• Cartridge-port och expansionsport
Formfaktor
• Allt-i-ett-chassi med inbyggt tangentbord
• Separat monitor (färg eller monokrom) och extern diskettstation på vissa tidiga modeller
