Etikett: hemelektronik

  • Sinclair PC200 – EN 16-BITARS HEMDATOR SOM KOM FÖR SENT

    Amstrad PC20, även känd som Sinclair PC200, var en IBM PC-kompatibel hemdator som lanserades 1988 under en period av snabb teknikutveckling och hård konkurrens på hemmadator­marknaden. Trots PC-kompatibilitet och ett relativt lågt pris fick modellen begränsad spridning och kom att bli ett kortlivat sidospår i både Amstrads och Sinclairs datorhistoria.

    EN 16-BITARS HEMDATOR SOM KOM FÖR SENT
    I slutet av 1980-talet befann sig hemmadatorvärlden i snabb förändring. Grafik, ljud och användarupplevelse utvecklades i rasande takt, och konkurrensen var hård. Det var i detta läge som Amstrad PC20, även känd som Sinclair PC200, lanserades hösten 1988. Trots att den var tekniskt kompetent på pappret, blev den snabbt ett exempel på hur fel timing kan fälla även välmenande produkter.

    ETT EFTERSKALV AV SINCLAIR-ERAN
    Efter Amstrads övertagande av Sinclairs datorverksamhet försökte företaget kombinera Sinclairs namnigenkänning med Amstrads mer kommersiella PC-strategi. Resultatet blev två varianter av samma dator: Sinclair PC200 i svart utförande och Amstrad PC20 i vitt. Skillnaderna var huvudsakligen kosmetiska, medan hårdvaran var identisk. Lanseringen kan ses som ett av de sista försöken att använda Sinclair-namnet inom hemdatorsegmentet.

    EN PC I VARDAGSRUMMET
    Till skillnad från traditionella kontors-PC var PC20/PC200 avsedd att användas i hemmet. Den saknade inbyggd skärm och använde i stället en RF-modulator för att visa bild på en vanlig TV. Tangentbord och dator satt i samma chassi, i samma anda som många klassiska hemdatorer från perioden. Ambitionen var att göra PC-plattformen mer lättillgänglig, men lösningen innebar också flera kompromisser.

    TEKNIKEN UNDER HUVEN
    Datorn var baserad på en Intel 8086-processor på 8 MHz och utrustad med 512 KB RAM. Lagringen skedde via en 3,5-tums diskettenhet, och operativsystemet var MS-DOS 3.3. Grafiken begränsades till CGA eller MDA, och ljudet bestod av en enkel PC-högtalare. Trots full IBM PC-kompatibilitet var detta redan vid lanseringen en tekniskt svag konfiguration för en hemdator.

    PROGRAMVARA UTAN WOW-FAKTOR
    PC20/PC200 levererades med MS-DOS, grafikmiljön GEM samt PPC Organiser, ett minnesresident hjälpprogram. Fyra CGA-baserade spel följde också med. Jämfört med samtida hemdatorer, som erbjöd färgstark grafik och avancerat ljud, framstod dock både programutbudet och användarupplevelsen som torftig.

    EXPANSION MED DESIGNPROBLEM
    För att öka flexibiliteten utrustades datorn med två ISA-platser. Dessa var dock placerade så att instickskort stack rakt upp ur ovansidan av chassit, vilket gjorde konstruktionen opraktisk och estetiskt tveksam. Vissa exemplar saknade dessutom RF-modulator, vilket ytterligare begränsade användningen i hemmiljö.

    VARFÖR BLEV DEN INGEN SUCCÉ?
    Trots ett relativt lågt pris och PC-kompatibilitet blev PC20/PC200 ingen kommersiell framgång. Föråldrad grafik, begränsat ljud, svag spelupplevelse och en otydlig målgrupp bidrog till att datorn hamnade i skymundan. Konkurrensen från mer multimediala hemdatorer var helt enkelt för stark.

    EN FOTNOT I DATORHISTORIEN
    I dag betraktas Amstrad PC20 och Sinclair PC200 som ett teknikhistoriskt sidospår. Den var varken en renodlad hemdator eller en fullfjädrad kontors-PC, utan något mittemellan. Trots sin korta livslängd illustrerar den tydligt hur snabbt teknikutvecklingen gick under slutet av 1980-talet och hur lätt en ny dator kunde bli omodern redan vid lanseringen.

    Youtube innehåll om Sinclair PC 200

    Teknisk faktaruta – Amstrad PC20 / Sinclair PC200
    Tillverkare
    Amstrad
    Modellnamn
    Amstrad PC20 / Sinclair PC200
    Typ
    Hemdator (IBM PC-kompatibel)
    Lansering
    1988
    Processor
    Intel 8086, 8 MHz
    Minne
    512 KB RAM
    Lagring
    3,5" diskettstation
    Operativsystem
    MS-DOS 3.3, GEM, PPC Organiser
    Grafik
    CGA / MDA
    Upplösning
    Upp till 640 × 200 (via TV-modulator/PAL-TV)
    Ljud
    PC Speaker
    Tangentbord
    102 tangenter, numpad och funktionstangenter
    Anslutningar
    RS-232, Centronics (skrivarport), RGB-monitor, musport, joystickport
    Expansionsplatser
    2× ISA (kort kan sticka upp ur chassit)
    Pris vid lansering
    £300
    Föregångare
    Amstrad PPC 512

  • När musiken blev bild – Atari Video Music

    Atari Video Music lanserades 1977 och var den första kommersiella apparaten som gjorde musik synlig i realtid. Med hjälp av enbart analog elektronik omvandlade den ljud från en stereoanläggning till färggranna, pulserande former på en vanlig TV-skärm. Trots att produkten blev en kommersiell parentes kom den att lägga grunden för hela den audiovisuella estetik som i dag är självklar i allt från mediaspelare till livekonserter.

    När musiken blev bild – Atari Video Music

    År 1977, långt innan datorbaserade visualiseringar och digital grafik blev vardag, lanserades en märklig men banbrytande apparat: Atari Video Music. Det var den första kommersiellt tillgängliga elektroniska musikvisualiseraren och ett tidigt exempel på hur ljud kunde omvandlas till rörlig bild i realtid, helt utan datorprogram eller digital signalbehandling.

    En idé före sin tid

    Atari Video Music utvecklades av Robert J. Brown och tillverkades av Atari, Inc.. Tanken var enkel men djärv: musik är mer än något man hör – den kan också ses. Genom att koppla apparaten mellan en stereoanläggning och en TV skapades färggranna geometriska former som reagerade direkt på musiken som spelades.

    Detta var inte animationer i förväg, utan levande grafik som uppstod ur ljudets egenskaper här och nu.

    Hur tekniken fungerade

    Systemet byggde helt på analog elektronik. Ljudet från stereon analyserades separat för vänster och höger kanal. Skillnader i volym, intensitet och vågform användes för att styra färg, form och rörelse i bilden. Resultatet blev ofta diamantliknande figurer som pulserade och förändrades i takt med musiken.

    Bilden skickades till TV:n via RF-signal, vanligtvis på kanal 3 eller 4, precis som dåtidens spelkonsoler. Det krävdes inga specialskärmar eller datorer – bara en vanlig TV.

    Ett kreativt verktyg för hemmet

    Till skillnad från mycket annan hemelektronik på 1970-talet gav Atari Video Music användaren stor kontroll. Med rattar och knappar kunde man justera färgrikedom, geometrisk komplexitet och hur starkt musiken påverkade bilden. Det fanns även automatiska lägen som slumpmässigt växlade mellan olika visuella stilar.

    Detta gjorde apparaten mer lik ett konstnärligt instrument än en traditionell konsumentprodukt.

    Projekt Mood och 1970-talets anda

    Internt kallades utvecklingen för ”Project Mood”, ett namn som säger mycket om ambitionen. En ofta återgiven anekdot berättar hur en återförsäljare under en demonstration frågade vad utvecklarna egentligen hade rökt när de uppfann apparaten. Historien, sann eller inte, fångar tidsandan: en period där teknik, konst och psykedelisk estetik ofta flöt samman.

    Kommersiellt misslyckande, historisk betydelse

    Trots sitt nytänkande blev Atari Video Music ingen försäljningssuccé. Den var relativt dyr, hade ett smalt användningsområde och saknade den tydliga nyttokaraktär som många konsumenter förväntade sig. Efter ungefär ett år upphörde produktionen.

    I efterhand har dock betydelsen blivit tydlig. Apparaten var en föregångare till allt från mediaspelar-visualiseringar till dagens live-VJ-kultur och generativa konstverk.

    Ett arv som lever vidare

    Atari Video Music visar att avancerade idéer inte kräver digital teknik. Med enkla analoga medel skapades en direkt koppling mellan ljud och bild som fortfarande fascinerar. I dag ses apparaten som ett viktigt steg i utvecklingen av audiovisuell konst och som ett tidigt exempel på hur teknik kan användas för upplevelse, inte bara funktion.

    Det var kanske inte en kommersiell framgång, men det var ett kreativt genombrott.

    Youtube innehåll om Atari Video Music

    Faktaruta: Atari Video Music

    Typ
    Musikvisualiserare (music visualizer)
    Modell
    C240
    Tillverkare
    Atari, Inc.
    Utvecklare
    Robert J. Brown
    Lansering
    1977
    Pris vid lansering
    169,95 USD
    Anslutningar
    Ljud in: stereo RCA (L/R). TV ut: RF via kanal 3/4.
    Vad den gör
    Omvandlar musikens signal (vänster/höger kanal) till rörliga färgformer på TV i realtid.



  • Fairchild Channel F – spelkonsolen som uppfann framtiden

    Fairchild Channel F var ingen storsäljare och få minns den i dag – men utan den hade spelkonsoler sett helt annorlunda ut. När konsolen lanserades 1976 introducerade den idéer som utbytbara spelkassetter, mikroprocessorstyrda spel och pausfunktion, koncept som senare blev självklara inom hela spelindustrin. Det gör Fairchild Channel F till en av de mest inflytelserika, men samtidigt mest förbisedda, spelkonsolerna i historien.

    När vi i dag stoppar in ett spel i en konsol, installerar ett nytt spel eller pausar mitt i en match känns det självklart. Men 1976 var inget av detta givet. Då kom Fairchild Channel F, en till synes anonym låda som i tysthet lade grunden för hur spelkonsoler fungerar än i dag.

    Den första konsolen med utbytbara spel

    Före Channel F bestod många hemmakonsoler av varianter på Pong: några få spel satt fast i maskinen. Ville du ha något nytt fick du köpa en annan konsol. Channel F ändrade spelplanen genom att introducera utbytbara ROM-kassetter, marknadsförda som “Videocarts”. Plötsligt blev spel något man kunde välja, byta och samla.

    Det här är en av de där idéerna som låter självklar i efterhand, men som var ett enormt språng när den kom. Kassetten gjorde att konsolen kunde leva vidare även när nya spel släpptes. Den separerade hårdvara från innehåll, och den logiken blev standard för en hel industri.

    Mikroprocessorn som gjorde allt möjligt

    Channel F var också den första spelkonsolen som byggde sin spelidé kring en mikroprocessor. Det innebar att spelen inte bara var “elektronik som råkar bli ett spel”, utan program som kördes på en CPU. Det skapade utrymme för mer varierade spelregler, mer flexibilitet och, i förlängningen, mer avancerade spel.

    Även om grafiken var enkel och minnet extremt begränsat jämfört med senare maskiner, var arkitekturen modern: en programmerbar plattform där man kunde göra nya saker utan att bygga om hela apparaten.

    Jerry Lawson och kassettrevolutionen

    Ingenjören Jerry Lawson är namnet som oftast kopplas till Channel F:s mest avgörande innovationer. Han var central i att göra kassettsystemet praktiskt och robust och i att driva projektet från prototyp till produkt. I en spelhistoria som ofta fokuserar på Atari och Nintendo hamnade Lawson länge i skuggan, men hans betydelse har blivit allt tydligare i efterhand.

    Det är svårt att överskatta vad kassetten innebar: den gjorde spelmarknaden skalbar. När nya spel kunde säljas separat uppstod en helt ny ekonomi där mjukvara fick ett eget liv.

    Spelen: smarta men inte alltid lockande

    Här kommer paradoxen. Channel F var tekniskt nytänkande, men spelutbudet var ofta långsamt och pedagogiskt: matte, logik, brädspel och enklare sportspel. Samtidigt kom Atari 2600 med mer actionbetonade arkadupplevelser, och publiken drogs åt det som kändes mer direkt, fartfyllt och spektakulärt.

    Det är ett återkommande mönster i teknikens historia: den som uppfinner formatet är inte alltid den som vinner marknaden.

    En ovanlig handkontroll före sin tid

    Channel F:s kontroll var också egen. Den kunde röra sig i flera riktningar och dessutom vridas, tryckas ned och dras upp. Idén var att en enda kontroll skulle kunna täcka flera typer av spel, både “joystick-känsla” och “paddel-känsla”. På pappret var det elegant. I praktiken var den ovanlig, och marknaden standardiserade senare kring mer traditionella joysticks och knappar.

    Varför den inte blev en succé

    Trots sin historiska roll sålde Channel F relativt dåligt jämfört med de stora konkurrenterna. Orsakerna var flera:

    • ett begränsat spelbibliotek
    • hård konkurrens från Atari
    • spel som ofta upplevdes som mindre spännande för masspubliken
    • en ung marknad som snabbt började jaga “arkad hemma”-känslan

    Konsolen försvann så småningom från hyllorna, men idén den introducerade försvann aldrig.

    Arvet: en mall som alla följde

    Det viktiga med Fairchild Channel F är inte att den vann sin tid, utan att den formade framtiden. Nästan varje senare spelkonsol bygger på samma principer:

    • en programmerbar CPU
    • spel som distribueras separat från hårdvaran
    • en plattform som kan få nytt innehåll över tid

    Channel F blev inte den största. Men den blev först med att visa hur en spelkonsol kan vara ett system snarare än en låda med färdiga spel. Och i teknikens historia är det ofta just sådana idéer som visar sig vara de mest långlivade.

    Sammanfattning

    Fairchild Channel F är konsolen som få ägde, men som hela spelindustrin ärvde. Den gjorde spel utbytbara, konsolen programmerbar och framtiden möjlig.

    Youtube innehålle om Fairchild Channel F

    Fakta: Fairchild Channel F

    Lansering
    Nordamerika: november 1976 • Japan: oktober 1977
    Tillverkare
    Fairchild Camera and Instrument
    Typ
    Hemmavideokonsol (andra generationen)
    Det banbrytande
    Första konsolen med ROM-kassetter (”Videocarts”) och mikroprocessorbaserad design
    Processor
    Fairchild F8
    Minne
    64 byte RAM • 2 KB videobuffert
    Upplösning
    Cirka 104 × 60 synliga bildpunkter (av 128 × 64 i VRAM)
    Spelmedia
    ROM-kassetter (Videocarts)
    Kontroller
    Handkontroller som kan fungera som joystick och paddel (vrid/tryck)
    Antal officiella spel
    Cirka 26–27 kassetter (beroende på definition)
    Pris vid start (USA)
    169,95 USD (1976)
    Sålda enheter
    Cirka 350 000 totalt (uppskattning)
    Livslängd
    1976–1983

  • HEMDATORN SOM FAMILJENS NAV – så förvandlar du din dator till ett fleranvändarsystem med miniterminaler

    Tänk dig ett hem där datorn inte är låst till skrivbordet, utan fungerar som en gemensam resurs för hela familjen. Med små intelligenta terminaler placerade i varje rum kan information, program och meddelanden nås precis där de behövs. I denna artikel presenteras ett system som förvandlar hemdatorn till ett fleranvändarsystem – ett tidigt steg mot det uppkopplade hem vi i dag tar för givet.

    Teleguiden var en av de tidiga visioner som fanns kring detta.

    Tänk dig att du står vid telefonen. Bredvid ligger en liten batteridriven terminal – ungefär i storlek med en fickräknare. Med ett knapptryck kan du slå upp telefonnummer, bläddra i familjens register, läsa meddelanden eller se dagens kalender. All information hämtas från hemmets dator, som arbetar tyst i bakgrunden.

    Detta är inte science fiction. Med enkla medel kan en vanlig hemdator förvandlas till ett fleranvändarsystem – en gemensam registerbank för hela familjen, tillgänglig var ni än befinner er i hemmet.

    I denna artikelserie går vi igenom hur ett sådant system byggs upp: från kommunikation mellan dator och terminal, via hårdvara och anslutningar, till själva terminalens uppbyggnad och mjukvara. Här ger vi en översikt av idén och hur systemet används i praktiken.

    EN LITEN TERMINAL – STORA MÖJLIGHETER

    Miniterminalen är konstruerad för batteridrift och innehåller därför endast strömsnåla komponenter: CMOS-kretsar och LCD-display. Den är samtidigt intelligent och självständig, styrd av en COP-processor från National Semiconductor.

    Terminalen är utrustad med en punktmatrisdisplay på 32 × 84 punkter som kan visa fyra rader text i 5×7-matris. Displayen fungerar som ett fönster som kan scrollas i alla riktningar. En spelspak används för att flytta markören, bläddra i menyer och styra spel. OBS-tangenten ersätter ENTER-tangenten och används för att bekräfta val, sända data till datorn eller begära assistans.

    I stället för ett traditionellt tangentbord används mjukvarutangenter direkt på LCD-displayen. Datorn bestämmer vilka siffer-, bokstavs- och funktionstangenter som visas för tillfället. Ett lätt tryck på den markerade ytan räcker för att välja funktion. Varje knapptryck bekräftas med ett kort pip från en piezoelektrisk summer, som även används för alarm, meddelanden och spel.

    För kommunikationen används ett HP-IL-interface, vilket gör det möjligt att ansluta upp till 15 terminaler till samma hemdator.

    MJUKVARUTANGENTER – EN SMART LÖSNING

    Att använda mjukvarutangenter istället för många fysiska knappar har flera fördelar. Tangenter visas bara när de har en tydlig och aktuell funktion, vilket minskar risken för feltryck. Gränssnittet blir enklare att förstå även för ovana användare, samtidigt som terminalen blir både billigare och mindre mekaniskt komplicerad.

    NÄR TERMINALEN VILAR – KLOCKA OCH KALENDER

    När terminalen inte används för någon särskild uppgift fungerar den som en kombinerad digitalklocka och almanacka. Den visar veckodag, datum, månad och klockslag och kan programmeras för olika typer av larm.

    Det kan till exempel handla om möten och tandläkarbesök, väckning, födelsedagar – gärna med presentförslag – eller påminnelser om när favoritprogrammet börjar på TV eller radio. Alarm indikeras både visuellt på displayen och med ljudsignal.

    EXEMPEL: SÖK I TELEFONKATALOGEN

    Anta att du ska ringa Per Johansson men inte kommer ihåg hans telefonnummer. Du trycker först på OBS-tangenten och terminalens huvudmeny visas. Med spelspaken scrollar du tills du hittar posten ”TELEFONKATALOG” och trycker lätt på displayen vid den markerade raden. Ett kort pip hörs.

    Displayen visar nu ”NAMN”. Du kan skriva in hela namnet, delar av det, eller bara några bokstäver följda av ett snedstreck. Tio bokstavstangenter visas på displayen. Saknas önskad bokstav scrollar du fram den med spelspaken. Inmatningen visas på översta raden så att du kan kontrollera och rätta vid behov.

    När du är nöjd trycker du på OBS-tangenten och namnet skickas till datorn för sökning. Efter någon sekund visas resultatet. Alla telefonnummer som hör till det sökta namnet listas. Om displayen inte räcker till scrollar du vidare. När du fått informationen återgår du till klock- och kalenderläget med OBS-tangenten.

    MER ÄN BARA TELEFONNUMMER

    Telefonkatalogen är bara ett exempel på vad systemet kan användas till. Samma princip gäller för register över skivor, fotografier och diabilder, matrecept, privatekonomi, spel, miniräknare samt radio- och TV-program. Nya uppgifter kan matas in direkt från terminalen och lagras i datorn.

    Alla funktioner nås via menyer, vilket gör systemet lätt att använda även för den som saknar datorvana.

    MEDDELANDEN OCH INTERN KOMMUNIKATION

    När flera terminaler är anslutna samtidigt uppstår ett verkligt fleranvändarsystem i hemmet. Varje terminal kan kommunicera med hemdatorn, men också med andra terminaler. Flera meddelanden kan hanteras parallellt på kommunikationslänken.

    Om någon vill nå dig visas en signal på din display, eventuellt kombinerad med ljud. Du kan välja att avbryta ditt arbete eller vänta tills du är klar. Meddelanden kan lagras tills du läser dem eller tills ett bestämt klockslag uppnåtts. Resultatet blir en slags snabbtelefon som både kan förmedla och lagra information.

    ETT STEG MOT FRAMTIDENS HEM

    Genom att placera en miniterminal i varje rum får hela familjen ständig tillgång till datorns resurser – där de behövs. Hemdatorn blir inte längre en ensam maskin på skrivbordet, utan ett nav för information, kommunikation och service i hela hemmet.

    HUR BLEV DET – OCH HUR SER DET UT I DAG?

    När dessa idéer formulerades var visionen att hemdatorn skulle bli hemmets centrala informationsnav, med små intelligenta terminaler utspridda i varje rum. Mycket av detta förverkligades – men inte riktigt på det sätt man då föreställde sig. I stället för särskilda miniterminaler med punktmatrisdisplay fick vi persondatorer, bärbara datorer och så småningom smarta mobiltelefoner och surfplattor. Kommunikation som då krävde särskilda gränssnitt och protokoll sker i dag trådlöst över Wi-Fi och Internet, och databaserna finns ofta i molnet snarare än i en enskild hemdator.

    Samtidigt är grundtanken slående aktuell. Kalender, kontakter, meddelanden, media, spel och personlig ekonomi finns i dag ständigt tillgängliga, oavsett var vi befinner oss – precis som visionen beskrev. Skillnaden är att varje familjemedlem numera bär sin ”miniterminal” i fickan. Smartphones, smartklockor och röstassistenter fyller samma roll som de tidiga terminalerna var tänkta att göra, men med mångdubbelt större beräkningskraft och användarvänlighet. Idén om ett fleranvändarsystem i hemmet blev därmed verklighet, inte genom specialbyggd hårdvara, utan genom standardiserad teknik, nätverk och personliga enheter.

    Faktaruta

    Artikeln ovan kommer från tidningen Hemdator från 1983 och har omformulerats. Syftet med artikeln är att visa de visioner som redan fanns i början av 1980-talet och att jämföra dem med hur det ser ut i dag, för att ge perspektiv på den tekniska utvecklingen.

  • Acorn Atom – den lilla datorn som lade grunden för brittisk datorkultur

    Acorn Atom var en av de tidigaste brittiska hemdatorerna och ett tydligt exempel på hur enkel hårdvara kunde få stor betydelse. Med mycket begränsat minne, låg klockfrekvens och ett ovanligt kraftfullt programmeringsspråk blev den ett verktyg för lärande snarare än underhållning. Datorn riktade sig till nyfikna entusiaster som ville förstå hur datorer fungerade på djupet och kom att spela en viktig roll i utvecklingen av både brittisk datorkultur och senare framgångar som BBC Micro och ARM-arkitekturen.

    Acorn Atom var en brittisk hemdator som tillverkades av Acorn Computers mellan 1980 och 1983. Trots sitt enkla utförande kom den att få stor betydelse för den tidiga hemdatorutvecklingen i Storbritannien och blev en teknisk föregångare till BBC Micro, som senare kom att dominera den brittiska skolsektorn. Acorn Atom riktade sig inte i första hand till konsumenter som ville ha en färdig underhållningsmaskin, utan till nyfikna användare som ville förstå hur en dator fungerade på djupet.

    En dator för entusiaster

    En ovanlig egenskap för sin tid var att Acorn Atom kunde köpas både som färdigmonterad dator och som byggsats. Detta gjorde den särskilt attraktiv för elektronikintresserade och hobbyprogrammerare. Grundkonfigurationen var mycket sparsam med en 1 MHz-processor av typen MOS Technology 6502, 2 KB RAM, 8 KB ROM och kassettband för lagring. Minnesbegränsningarna var extrema, även med dåtidens mått, men bidrog till att användarna lärde sig skriva effektiv och genomtänkt kod.

    Grafik och ljud

    Trots sin enkelhet kunde Acorn Atom visa grafik i flera olika lägen, med upplösningar upp till 256×192 pixlar i monokromt läge, vilket betraktades som hög upplösning i början av 1980-talet. Grafiken hanterades av videochippet MC6847, som möjliggjorde både text- och grafiklägen. Ljudet var begränsat till en enkel intern högtalare med en ljudkanal, tillräcklig för enkla spel och signaler.

    Atom BASIC och programmering

    En av Acorn Atoms största styrkor var programmeringsspråket Atom BASIC, utvecklat av Sophie Wilson. Språket var snabbt och ovanligt avancerat för sin tid. Det erbjöd etiketter som alternativ till radnummer, möjlighet att blanda BASIC och 6502-assembler i samma program samt direkt minnesåtkomst via särskilda operatorer. Detta gjorde Acorn Atom till ett kraftfullt verktyg för att lära sig låg­nivå­programmering och hur datorns hårdvara fungerade.

    Betydelse för nätverk och utbildning

    Det var på Acorn Atom som det lokala nätverket Econet först testades i praktiken. Tekniken vidareutvecklades senare och användes i större skala tillsammans med BBC Micro i skolmiljöer. Även om Acorn Atom ersattes som lågprisalternativ av Acorn Electron, levde dess tekniska idéer och designfilosofi vidare i Acorns senare produkter.

    Program och spel

    Ett femtiotal kommersiella spel släpptes till Acorn Atom, men datorns verkliga styrka låg i dess roll som utvecklingsplattform. Många användare skrev egna program, publicerade kod i datortidningar och delade mjukvara via kassettband. Acorn Atom var därför mindre en ren spelmaskin och mer ett verktyg för lärande, experiment och teknisk förståelse.

    Arv och eftermäle

    Acorn Atom visar hur kraftfulla idéer kan uppstå trots mycket begränsade resurser. Datorn bidrog till att forma en generation brittiska programmerare och ingenjörer och utgör ett viktigt kapitel i persondatorns historia. Än i dag lever Acorn Atom vidare genom emulatorer, FPGA-projekt och ett aktivt entusiastsamfund som fortsätter att utforska och bevara denna tidiga milstolpe inom hemdatorutvecklingen.

    Innehålle på youtube om Acorn Computer

    Faktaruta: Acorn Atom

    Tillverkare
    Acorn Computers
    Lanserad
    1980
    Tillverkades
    1980–1983
    Processor
    MOS Technology 6502, 1 MHz
    Minne
    2 KB RAM (utbyggbart till 12 KB), 8 KB ROM (utbyggbart till 12 KB)
    Lagring
    Kassettband, 5¼-tums diskett (via tillval)
    Grafik
    Upp till 256×192 pixlar (monokromt), flera lägen med färg
    Ljud
    1 kanal, intern högtalare
    Mått
    381×241×64 mm
    Pris vid lansering
    £120 (byggsats), £170 (färdigmonterad)
    Efterföljare
    BBC Micro (i Acorns produktlinje)

  • Vectrex – spelkonsolen som ritade spel med ljus

    Vectrex är en av spelhistoriens mest udda och nyskapande konsoler. När den lanserades 1982 bröt den helt mot dåtidens normer genom att använda vektorgrafik och en inbyggd skärm i stället för att kopplas till en TV. Trots kort livslängd och kommersiellt misslyckande har Vectrex blivit en teknikhistorisk ikon som fortfarande fascinerar spelentusiaster, ingenjörer och samlare världen över.

    Vectrex var en spelkonsol som redan vid lanseringen 1982 stack ut fullständigt. Medan andra system använde pixlar och färgblock valde Vectrex en helt annan teknik: vektorgrafik. I stället för att bygga bilden av små rutor ritades grafiken upp av tunna, lysande linjer direkt på skärmen. Resultatet var knivskarpt, futuristiskt och helt olikt allt annat på hemmamarknaden.

    ”Nu har lösningen på alla våra
    problem kommit. TV-spel med
    egen inbyggd monitor. Vectrex
    heter den och den har blivit en
    stor succé.”

    ALLT OM
    ELEKTRONIK

    Det är fortfarande den enda hemmakonsol som någonsin har byggts helt kring en vektorskärm.

    En spelkonsol utan TV

    En av Vectrex mest ovanliga egenskaper var att den inte behövde kopplas till en TV. Konsolen hade en inbyggd, vertikalt monterad svartvit CRT-skärm. Det gjorde systemet självförsörjande och gav utvecklarna full kontroll över bildens timing och kvalitet.

    ”Det här är en av de bästa spelapparater vi sett i år. Med den
    storartade Vectorgrafiken och
    det utmärkta ljudet, slår vi vad
    om att Vectrex kommer att bli
    en stor framgång bland konsumenterna.”

    Byte

    Eftersom skärmen var monokrom följde varje spel med genomskinliga plastöverlägg i färg. Dessa placerades framför skärmen och gav illusionen av färggrafik, samtidigt som de minskade bländning och ökade kontrasten.

    Hur vektorgrafik fungerar

    Till skillnad från rastergrafik, där bilden byggs upp rad för rad, styrs elektronstrålen i en vektorskärm direkt i X- och Y-led. Vectrex använde en analog vektorgenerator som kontrollerade strålens rörelse och ljusstyrka i realtid.

    ”Ett minne på hela 64 K och en
    8-bitars mikroprocessor gör att
    Vectorgrafiken nära nog mäter
    sig med större myntopererade
    automater i fråga om snabbhet
    och spänning, Vectrex-systemet
    kännetecknas också av de bästa
    ljudeffekter vi någonsin hört och
    klart överlägsna ATARIS VCS
    och Mattels Intellivision.

    CREATIVE COMPUTING

    Detta gjorde det möjligt att rotera, skala och animera objekt extremt mjukt. Tekniken påminde om den som användes i arkadklassiker som Asteroids, men här fanns den plötsligt i vardagsrummet.

    Tekniken inuti maskinen

    Vectrex drevs av en Motorola 6809-processor på 1,5 MHz och hade endast 1 kilobyte RAM. Trots detta kunde konsolen visa avancerad grafik tack vare den specialiserade hårdvaran för vektordisplay.

    Onödigt att säga men vi blev imponerade av Vectrex-systemet
    och det borde Du också bli.

    THE LOGICAL GAMER

    Ljudet genererades av ett dedikerat ljudchip och spelades upp via en inbyggd högtalare. Kombinationen av analog bild och digital styrning gjorde Vectrex till en ovanlig hybrid mellan klassisk elektronik och modern datorteknik.

    Spel och tillbehör

    Alla Vectrex-enheter levererades med spelet Mine Storm, inspirerat av Asteroids. Utöver vanliga spelkassetter erbjöd systemet ovanligt avancerade tillbehör.

    Ett av dessa var 3D Imager, ett par motoriserade glasögon som använde roterande färgfilter för att skapa äkta stereoskopisk 3D. Ett annat var ljuspennan, som gjorde det möjligt att rita direkt på skärmen genom att känna av elektronstrålens position.

    Vectrex blev därmed den första spelkonsolen med ett kommersiellt 3D-tillbehör.

    Kommersiell motgång

    Trots goda recensioner och stark teknisk identitet blev Vectrex ingen försäljningssuccé. Systemet lanserades precis före den stora nordamerikanska spelkraschen 1983, då marknaden kollapsade.

    Efter att Milton Bradley Company tagit över tillverkningen sjönk försäljningen snabbt. Konsolen lades ned redan 1984, efter betydande ekonomiska förluster.

    Ett bestående arv

    Även om Vectrex blev ett kommersiellt misslyckande har den fått ett starkt eftermäle. Den hyllas för sin tekniska djärvhet, sitt unika bildspråk och sin innovativa design.

    I dag lever systemet vidare genom samlare, emulatorer och hobbyutvecklare som fortfarande skapar nya spel för den över 40 år gamla hårdvaran. Vectrex betraktas ofta som ett exempel på vad som händer när ingenjörer vågar gå sin egen väg, även om marknaden inte är redo.

    Vectrex visar att spelhistoria inte bara handlar om försäljningssiffror, utan också om idéer som var långt före sin tid.

    Innehåll på youtube om Vectrex

    Vectrex – faktaruta
    Typ Hemmavideospels-konsol (vektordisplay)
    Utvecklare Smith Engineering
    Tillverkare General Consumer Electronics (1982–83)
    Milton Bradley (1983–84)
    Lansering Nordamerika: oktober 1982
    Europa: 1983
    Japan: 1983 (som 光速船 / “Lightspeed”)
    Cirkapris vid start 199 USD (1982)
    Processor Motorola MC68A09 (6809) @ 1,5 MHz
    Minne 1 KB RAM
    Spelmedia ROM-kassetter
    Skärm Inbyggd 9-tums monokrom CRT (vertikal)
    Grafik Vektorbaserad
    Ljud General Instrument AY-3-8912
    Kontroller Avtagbar handkontroll, 2 kontrollerportar
    Vikt Ca 6,8 kg
    Inbyggt spel Mine Storm
    Kända tillbehör 3D Imager (3D-glasögon), ljuspenna, skärmöverlägg
    Nedlagd Februari 1984

  • Sony SL-C7 – Betamaxens tekniska höjdpunkt

    En massiv, toppmatad videomagnetofon i metallgrått – men också ett tekniskt språng rakt in i framtiden. När Sony SL-C7 lanserades i början av 1980-talet kombinerade den tung industridesign med en nivå av elektronik och automatik som få hemmamaskiner tidigare hade uppvisat. Med logikstyrda knappar, färgbild vid sökning och avancerad bandnavigering blev den snabbt en milstolpe i Betamax-systemets historia och ett tydligt exempel på hur snabbt hemelektroniken utvecklades under videobandens guldålder.

    När Sony SL-C7 lanserades i början av 1980-talet var den fortfarande en massiv, tung och toppmatad videomagnetofon – mer som ett möbelstycke än hemelektronik. Ändå var detta en av de mest tekniskt avancerade videobandspelarna som gick att köpa för hemmabruk vid tiden. I efterhand betraktas C7 som en av de verkliga klassikerna i Betamax-historien.

    Elektronik i stället för muskelkraft

    Till skillnad från tidigare så kallade piano-key-maskiner använde SL-C7 helt logikstyrda elektroniska knappar. När användaren tryckte på Play, Spola eller Spela in var det inte den mekaniska kraften som gjorde jobbet, utan motorer och solenoider som styrdes elektroniskt.

    Detta möjliggjorde enknappsinspelning – Record behövde inte kombineras med Play. Det var bekvämt, men också riskabelt. Ett oavsiktligt tryck kunde spela över ett band. För att minska risken gjorde Sony inspelningsknappen nedsänkt och markerade den tydligt i rött.

    Bildsökning i färg och avancerad slow motion

    SL-C7 var den första Beta- eller VHS-maskinen som erbjöd färgbild vid bildsökning, något som tidigare ofta skedde i svartvitt. Den hade dessutom funktioner som låg långt före sin tid: reglerbar slow motion från halv hastighet ända till stillbild, tre gånger normal uppspelningshastighet samt en särskild knapp för bild-för-bild-framspolning.

    Den ovanliga reglaget för slow motion ändrade dessutom pausknappens funktion – längst till vänster gav den stillbild, och ju längre åt höger reglaget drogs desto långsammare spelades bilden upp.

    Timer, klocka och självinstruerande inställning

    Bakom ett genomskinligt lock på fronten satt klock- och timerinställningarna. Upp till fyra inspelningar kunde programmeras, upp till två veckor i förväg. Till skillnad från många konkurrenter angav man en exakt sluttid i stället för fasta inspelningslängder. Om sluttiden lämnades tom fortsatte inspelningen tills bandet tog slut.

    TV-tunern var helautomatisk. Med ett enda knapptryck kunde maskinen söka igenom etern, hitta starka sändningar och lagra dem på någon av de tolv kanalplatserna. Nackdelen var att kanalerna hamnade i slumpmässig ordning – tekniskt elegant men inte alltid pedagogiskt.

    APS och bandintelligens

    Under en nedre lucka fanns tre reglage: Audio Dub, End Alarm och APS (Automatic Program Search). End Alarm var en enkel summersignal som aktiverades när bandet tog slut. APS var betydligt mer sofistikerat.

    Vid varje inspelning lades en osynlig markering på bandet. Vid snabbspolning i APS-läge stannade spelaren automatiskt vid nästa markering. Det gav en form av bandnavigering som känns igen från långt senare videospelare.

    Fjärrkontroll med genomtänkt säkerhet

    SL-C7 levererades med infraröd fjärrkontroll som standard. Den gav full kontroll över uppspelning, inspelning och kanalval, även om slow-motion-funktionen inte kunde styras på distans.

    Fjärrkontrollen hade ett transparent skyddslock över inspelningsknappen – en enkel men mycket praktisk lösning som skyddade viktiga inspelningar från oavsiktlig radering.

    BetaStack – överdriven men imponerande teknik

    För den teknikentusiast som ville gå ännu längre kunde SL-C7 kopplas till den märkliga BetaStack-enheten. Den kunde hantera upp till fyra band i följd för uppspelning eller inspelning. Det var dyrt, stort och långt ifrån nödvändigt – men tekniskt imponerande och typiskt för tidens framtidstro.

    Tekniska egenskaper i korthet

    Maskinen tillverkades i både PAL- och SECAM-versioner och erbjöds i olika färger beroende på marknad. Den hade BNC-anslutning för video, RCA för ljud, över 300 linjers horisontell upplösning och god ljudkvalitet. Med en vikt på cirka 15,5 kilo och en effektförbrukning på 45 watt var det en stabil, stationär maskin snarare än ett flyttbart vardagsobjekt.

    Ett stycke teknikhistoria

    Även om Betamax till slut förlorade formatkriget blev SL-C7 ett tydligt exempel på vad systemet kunde erbjuda när utvecklingen drevs till sin spets. Kombinationen av avancerad elektronik, användarvänlig funktionalitet och genomtänkt design gjorde den till en referensmaskin i sin tid.

    I dag är Sony SL-C7 mer än en videobandspelare – den är ett teknikhistoriskt dokument från en period då hemelektronik snabbt tog steget från mekanik till intelligens, under ledning av ingenjörerna hos Sony.

    Innehåll på youtube om Sony SL C7 Betamax

    Teknisk fakta: Sony SL-C7 (Betamax)

    System
    Betamax (PAL- och SECAM-versioner)
    Kassettmatning
    Toppmatad
    Kanalplatser
    12
    Timer
    Upp till 4 program, upp till 2 veckor i förväg (daglig/veckovis)
    Bildsökning
    Färgbild vid sökning, separata sökknappar
    Slow motion
    Variabel (halv hastighet ned till stillbild) + bild-för-bild
    Snabb uppspelning
    3× (triple-speed fast play)
    Audio dubbing
    Ja
    Bandnavigering
    APS (Automatic Program Search) med cue-markeringar
    Fjärrkontroll
    Infraröd (RMT-200)
    Video in/ut
    BNC
    Audio in/ut
    RCA
    Horisontell upplösning
    > 300 linjer
    Signal/brus
    > 43 dB
    Frekvensomfång (audio)
    50 Hz – 10 000 Hz
    Sambandshastighet (band)
    18,73 mm/s
    Relativ bandhastighet
    5,83 m/s
    Fejdob diameter
    7,448 cm
    Bandbredd
    1/2 tum
    Nätspänning
    110–127 V / 220–240 V, 50/60 Hz
    Effektförbrukning
    45 W
    Drifttemperatur
    5 °C – 40 °C
    Förvaringstemperatur
    -20 °C – 65 °C
    Mått (B×H×D)
    485 × 163 × 379 mm
    Vikt
    15,5 kg (netto)

  • När spelkonsolen ville bli dator – CompuMate och 1980-talets teknikdröm

    Tänk dig att din spelkonsol plötsligt kunde bli en dator. I början av 1980-talet var det en lockande idé, och CompuMate SV010 var ett av de mest ambitiösa försöken att förverkliga den. Med tangentbord, kassettlagring och programmering i BASIC förvandlade detta ovanliga tillbehör Atari 2600 från ren spelmaskin till ett kreativt experiment i hemdatorns barndom.

    I början av 1980-talet var gränsen tydlig mellan spelkonsoler och hemdatorer. Spelkonsoler var billiga och enkla, byggda för ett enda syfte: spel. Hemdatorer var dyrare men erbjöd något helt nytt – möjligheten att programmera själv. CompuMate SV010 var ett ovanligt och visionärt försök att förena dessa två världar.

    Tillbehöret utvecklades av Spectravideo och gjorde det möjligt att använda spelkonsolen Atari 2600 som en enkel hemdator. Lanseringen skedde i januari 1983, vid en tidpunkt då intresset för datorer i hemmet exploderade.

    Ett tangentbord till vardagsrummet

    CompuMate var ingen dator i traditionell mening. Den saknade egen processor och grafik och förlitade sig helt på Atari 2600:s befintliga hårdvara. Genom att anslutas till kassettplatsen och handkontrollportarna gav den konsolen ett membrantangentbord, extra minne och egna program lagrade i ROM.

    Plötsligt kunde samma apparat som dagen innan körde arkadspel också användas för att skriva text, rita bilder och komponera musik. Det var ett tydligt exempel på hur tillverkare försökte förlänga livslängden på spelkonsoler genom att ge dem nya roller i hemmet.

    Programmering för nybörjare

    I CompuMates inbyggda minne fanns tre program som alla var utformade för att vara lättillgängliga även för barn och nybörjare.

    Ett rit- och animationsprogram lät användaren skapa enkla bilder och korta bildsekvenser med låg upplösning men stor kreativ frihet. Ett musikprogram fungerade som en enkel synt och innehöll välkända melodier som exempel. Den mest ambitiösa delen var dock BASIC-tolken, som gjorde det möjligt att skriva egna program, spara dem på kassettband och ladda dem igen senare.

    För många användare blev detta den allra första kontakten med programmering.

    Olika namn, samma idé

    Internationellt såldes produkten som Spectravideo CompuMate, men i Västtyskland marknadsfördes den via postorderföretaget Quelle under namnet Universum Heimcomputer. Namnbytet visar hur starkt ordet ”dator” lockade konsumenter under denna period.

    I Brasilien gick utvecklingen ännu längre, där flera lokala kloner tillverkades. Det var vanligt under 1980-talet, särskilt i länder med importrestriktioner, och visar att idén bakom CompuMate uppfattades som värdefull även utanför huvudmarknaderna.

    Varför blev den ingen succé?

    Trots sitt nyskapande upplägg fick CompuMate ett begränsat genomslag. Atari 2600 var tekniskt sett redan ålderstigen och saknade den prestanda som krävdes för mer avancerade datorprogram. Samtidigt dök riktiga hemdatorer som Commodore 64 och ZX Spectrum upp till konkurrenskraftiga priser.

    Dessutom sammanföll lanseringen med den stora nordamerikanska spelkraschen 1983, vilket kraftigt minskade intresset för nya tillbehör till spelkonsoler.

    Ett viktigt steg i datorhistorien

    Även om CompuMate inte blev någon försäljningsframgång har den en självklar plats i datorhistorien. Den representerar ett tidigt försök att göra teknik kreativ och tillgänglig, snarare än passiv och konsumtionsinriktad.

    Idén att billiga enheter ska kunna användas för programmering och skapande lever vidare i moderna projekt som enkortsdatorer och utbildningsplattformar. CompuMate visar att även mycket begränsad hårdvara kan inspirera till nyfikenhet, lärande och kreativitet – något som fortfarande är lika relevant idag.

    Innehåll på youtube om CompuMate

    Fakta: CompuMate SV010
    Typ: Hemdatorstillägg (periferienhet) till Atari 2600
    Tillverkare: Spectravideo International
    Lansering: 6 januari 1983 (Winter CES, Las Vegas)
    Tangentbord: 42 tangenter (membran / “sensor touch”)
    CPU: Använder Atari 2600:s MOS 6507 (~1,19 MHz)
    Minne: 2 KB RAM, 16 KB ROM
    Bild: 10 rader × 12 tecken
    Grafik: 40×40 pixlar, 10 valbara färger
    Lagring: Kassettband via 3,5 mm ljudkontakt
    Program i ROM: Magic Easel (rit/animation), Music Composer, BASIC
    Regionala namn: “Universum Heimcomputer” (Tyskland)

  • TI-99/4 och TI-99/4A – när 16 bitar flyttade in i vardagsrummet

    Texas Instruments ville revolutionera hemdatormarknaden genom att ta steget från 8 till 16 bitar tidigare än någon annan. Resultatet blev TI-99/4 och TI-99/4A – tekniskt djärva datorer med avancerad grafik och till och med talsyntes, men också med ovanliga designval och ett hårt kontrollerat mjukvaruekosystem. Det som började som ett framtidslöfte slutade i ett brutalt priskrig och ett av de mest lärorika misslyckandena i hemdatorernas historia.

    TI-99/4 och TI-99/4A – när 16 bitar flyttade in i vardagsrummet

    I slutet av 1970-talet började hemdatorerna ta plats bredvid TV:n. De flesta var enkla 8-bitarsmaskiner: charmiga, långsamma och ofta rätt begränsade. Mitt i den här eran gjorde Texas Instruments (TI) något som på papperet såg ut som ett tekniksprång: de släppte TI-99/4 (1979) och senare TI-99/4A (1981) – hemdatorer med en 16-bitarsprocessor. Men historien om TI-99 är också en berättelse om hur “bäst specifikationer” inte alltid räcker, och hur designval, mjukvaruekosystem och prisstrategi kan avgöra allt.

    En 16-bitars hjärna med minidator-arv

    Kärnan i TI-99 var TMS9900, en 16-bitars CPU som härstammade från TI:s minidatorsläkt, TI-990. Det var ovanligt ambitiöst för en hemdator 1979. 16 bitar betydde i teorin att processorn kunde hantera större tal, flytta mer data per operation och i princip arbeta “bredare” än 8-bitarskonkurrenterna.

    Men TMS9900 bar också med sig en annorlunda filosofi från minidatorvärlden. Den hade exempelvis ett registerupplägg som byggde på att register kunde ligga i RAM (via en workspace-pekare), vilket gav snabb kontextväxling – fint i multitasking-miljöer, mer udda i en hemdator som oftast körde ett program åt gången. Och viktigast av allt: den “rena” 16-bitarsfördelen urvattnades av hur resten av datorn byggdes.

    Arkitekturens paradox: 16 bitar – men på diet

    TI ville använda många av sina befintliga 8-bitars stödkretsar i stället för att designa om allt till 16 bitar. Resultatet blev en hybrid: bara vissa delar av systemet var riktigt “16-bitarsväg”, medan mycket annat gick via en smalare 8-bitars väg.

    Den mest konsekvensrika detaljen var minnesåtkomsten. En stor del av det skrivbara minnet hanterades via videokretsen (VDP), vilket innebar att processorn ofta fick läsa och skriva data omvägen och ibland i praktiken i två steg. Det gav en känsla av att maskinen hade en sportbilsmotor – men med stadskörning och farthinder.

    Videokretsen som gjorde datorn spelvänlig

    På bildsidan var TI-99 däremot tidigt ute. Den använde TI:s egna TMS9918/TMS9918A (VDP – Video Display Processor). Det här var en riktig stjärna i sin generation: färggrafik, flera bildlägen och framför allt hårdvarusprites. Sprites var dåtidens hemliga vapen för spel: små bildobjekt som kunde flyttas runt utan att hela skärmen ritades om.

    Begränsningen var klassisk: max fyra sprites per scanline, vilket kunde ge flimmer om för många figurer hamnade på samma höjd. Men jämfört med många samtida datorer var det ändå en imponerande spelplattform. Samma VDP-familj hamnade också i andra kända system – vilket säger något om hur bra TI:s grafikchip faktiskt var.

    TI-99/4: teknisk vision, praktisk besvikelse

    Den första modellen, TI-99/4, var dyr och hade ett tangentbord som ofta beskrivs som “miniräknar-aktigt”. Kombinationen av högt pris och ett gränssnitt som inte kändes som en riktig skrivmaskin gjorde att många recensenter sågade maskinen.

    Till det kom en avgörande ekosystemfråga: TI satsade hårt på ROM-kassetter och var restriktiva med dokumentation och utvecklarinformation. Det gjorde att utbudet av program blev tunt. En hemdator är inte bara en låda – den är ett bibliotek av spel, verktyg och idéer. När biblioteket saknas spelar det mindre roll hur elegant hårdvaran är.

    TI-99/4A: den stora omstarten

    1981 kom TI-99/4A och den var i många avseenden “det TI borde ha släppt från början”:

    • fullstort tangentbord med riktig känsla
    • förenklad intern design
    • förbättrad grafikvariant (TMS9918A)
    • ett mer genomtänkt expansionskoncept

    Den hade också inbyggd TI BASIC, ANSI-kompatibel BASIC baserad på Dartmouth-traditionen, med stöd för grafik och ljud. Det var en viktig punkt: BASIC var hemdatorns “operativsystem och app-butik i ett” – språket som gjorde att vanliga användare kunde skriva egna program.

    Expansionslådan som gjorde datorn “större än sig själv”

    En av TI-99/4A:s mest ikoniska tillbehör var Peripheral Expansion Box (PEB) – en extern låda med kortplatser och egen strömförsörjning. Det gav möjlighet till diskettkontroller, RS-232-kort, extra RAM och andra expansionskort.

    I praktiken blev datorn modulär: du kunde börja med en enkel TV-ansluten maskin och bygga vidare tills du hade något som liknade ett litet kontorssystem. Det var smart – men också dyrt, och ibland klumpigt, vilket spelade roll när konkurrenterna blev billigare.

    Talet som blev TI-99:s signatur

    Om man ska välja en sak som folk minns mest från TI-99/4A-eran, är det ofta talsyntesen. TI var pionjärer inom talchip (tänk Speak & Spell), och deras speech synthesizer till TI-99 blev legendarisk. Den kunde både använda ett inbyggt ordförråd och – via mjukvara – göra text-till-tal. För tidens användare kändes det nästan magiskt när datorn “pratade”.

    Priskriget: när datorer blev slit-och-släng

    TI-99/4A hamnade i ett brutalt priskrig, särskilt mot Commodore VIC-20. TI sänkte priset gång på gång. Till slut såldes 99/4A i vissa butiker för under 100 dollar. Det gav enorm spridning, men åt upp vinsten. En klassisk fälla: man kan vinna marknaden och ändå förlora pengar.

    I slutet av 1983 meddelade TI att man lämnar hemdatormarknaden, och produktionen upphörde i mars 1984. Trots det hann cirka 2,8 miljoner TI-99/4A skeppas – vilket gör den till en av de mer spridda hemdatorerna från sin tid.

    Varför räckte det inte?

    TI-99-historien är en lärobok i teknikens ekosystem:

    1. Hårdvara räcker inte utan mjukvara
      TI:s strikta kontroll och sena utvecklarstöd gjorde att många populära titlar aldrig kom, eller kom sent.
    2. Arkitekturen var smart men krånglig
      16-bitars-CPU:n fick inte alltid glänsa när minnesvägarna och VDP-hanteringen bromsade.
    3. Prisstrategin blev en boomerang
      De extrema rabatterna byggde användarbas, men gjorde affären ohållbar.

    Arvet: ett “vad hade hänt om…?”

    Efter TI:s uttåg fortsatte entusiaster och tredjepartsföretag att bygga vidare. Kloner och uppgraderingar dök upp, och senare FPGA-baserade ersättare och förbättringar. TI-99-scenen blev en sådan där plats där retrohistorien inte dör – den muterar.

    Och någonstans ligger kärnan: TI-99/4A var inte bara en hemdator. Den var en framtidsidé som kom tidigt, tog fel svängar, men ändå hann inspirera många. Den visar hur teknik i vardagen alltid är mer än transistorer och megahertz – det handlar om människor, program, priser, och om att göra en dator till något man faktiskt vill leva med.

    Innehåll på youtube om Texas Instrument 99/4

    Faktaruta: TI-99/4 och TI-99/4A
    Tillverkare: Texas Instruments
    Kategori: Hemdator
    Lansering: TI-99/4 (oktober 1979), TI-99/4A (juni 1981)
    Processor: TMS9900, 16-bit, 3 MHz
    Grafik: TI-99/4: TMS9918  |  TI-99/4A: TMS9918A
    Ljud: TI-99/4A: TMS9919 (senare SN94624/SN76489-kompatibel)
    RAM (TI-99/4A): 16 KB RAM + 256 byte “scratchpad”
    VDP-minne: 16 KB videominne (åtkomligt via VDP, inte direkt i CPU-kartan)
    Lagringsmedia: ROM-kassetter, kassettband, diskett (via tillbehör)
    Särdrag: Sprites i hårdvara, expansionssystem (PEB), valbar talsyntesmodul
    Utfasning: TI-99/4 (juni 1981), TI-99/4A (produktion slut mars 1984)
    Sålda/levererade enheter: TI-99/4 ≈ 20 000  |  TI-99/4A ≈ 2,8 miljoner

  • CP 400 COLOR – den brasilianska hemdatorn som färgade 1980-talet

    CP 400 COLOR var en av de mest betydelsefulla hemdatorerna som utvecklades och tillverkades i Brasilien under 1980-talet. Lanserad 1984 av företaget Prológica kombinerade den internationell teknik med lokal anpassning, färgstark design och bred spridning på den brasilianska hemmamarknaden. Som klon av TRS-80 Color Computer 2 blev CP 400 för många användare den första kontakten med programmering, spel och persondatorer, och den kom att spela en viktig roll i landets tidiga datorhistoria.

    När hemdatorerna slog igenom globalt i början av 1980-talet utvecklades även en stark inhemsk datorindustri i Brasilien. Ett av de tydligaste resultaten av denna period var CP 400 COLOR, lanserad 1984 av företaget Prológica Indústria e Comércio de Microcomputadores. Datorn kom att bli en av de mest spridda och igenkända brasilianska hemdatorerna under årtiondet.

    CP 400 COLOR tillhörde en kategori av datorer som ofta kallades ”nationella kloner”. Den var i praktiken fullt kompatibel med TRS-80 Color Computer 2, men anpassad för brasilianska tekniska och ekonomiska förhållanden. Det innebar bland annat stöd för TV-standarden PAL-M, lokal tillverkning av komponenter och ett formspråk som skilde sig tydligt från den amerikanska förlagan.

    En dator för hemmet

    CP 400 var konstruerad som en hemdator i ordets klassiska mening. Den skulle användas för spel, programmering, utbildning och enklare tillämpningar i hemmet. Processorn var Motorola MC6809E, klockad till strax under 1 MHz, vilket gav god prestanda för tiden. Grafikdelen byggde på videokretsen MC6847, som möjliggjorde både textläge och flera grafiska lägen i färg.

    Program laddades i regel från kassettband, vilket var långsamt men billigt och därför mycket vanligt under denna period. För mer avancerade användare fanns möjlighet att ansluta diskettenheten CP 450, vilket ökade både hastighet och lagringskapacitet avsevärt.

    En design som stack ut

    En av CP 400:s mest iögonfallande egenskaper var dess utseende. Den första modellen hade ett färgglatt chiclet-tangentbord med små tangenter i olika färger. Formen och färgsättningen togs fram av den italienske arkitekten Luciano Deviá, som ville ge datorn ett lekfullt och heminriktat uttryck. Tanken var att datorn skulle passa in i vardagsrummet snarare än uppfattas som en teknisk industrimaskin.

    Designen var dock inte utan nackdelar. Den kompakta konstruktionen kunde i vissa fall leda till överhettning, något som senare åtgärdades i nästa version.

    CP 400 COLOR II

    I slutet av 1985 lanserades CP 400 COLOR II. Denna modell fick extern strömförsörjning, 64 KB RAM som standard och ett större tangentbord med fler funktionsknappar. Den marknadsfördes som mer professionell och riktad även till avancerade användare.

    Trots förbättringarna fick tangentbordet kritik för sämre byggkvalitet än föregångarens. Tangenterna upplevdes som ostadiga, och bland användare fick tangentbordet ett skämtsamt smeknamn på grund av sin fjädrande känsla. Däremot var problemen med överhettning nu lösta.

    Operativsystem och tillbehör

    Med diskettenheten CP 450 kunde CP 400 köra flera operativsystem, bland annat OS-9 Level 1 och Flex9. Prológica erbjöd även DOS400, som i praktiken var en omdöpt version av Tandy Radio Shacks diskbaserade Color BASIC-system. Detta speglar en tid då licensiering ofta hanterades informellt i den brasilianska datorindustrin.

    Maskinen hade ett ovanligt rikt utbud av anslutningar för sin klass: seriell port, joystickportar, kassettgränssnitt, expansionsport och både TV- och monitorgång.

    Mottagande och konkurrens

    CP 400 blev en kommersiell framgång och stod under en period för en betydande del av Prológicas omsättning. Trots detta var det tekniska stödet begränsat, och utbudet av böcker och tidskrifter var litet jämfört med situationen i USA. Användarna fick i stor utsträckning förlita sig på egen experimentlusta och importerad dokumentation.

    I mitten av 1980-talet förändrades marknaden snabbt. Först genom billigare ZX Spectrum-kloner och därefter genom MSX-standarden, som erbjöd bättre grafik och ljud. Mot slutet av decenniet började även IBM PC-kompatibla datorer bli allt mer attraktiva.

    Slutet på produktionen och arvet efter CP 400

    Tillverkningen av CP 400 och dess tillbehör upphörde i början av 1987. Många användare gick då vidare till MSX-datorer eller till PC-plattformen. Trots sin relativt korta livstid har CP 400 fått en bestående plats i Brasiliens teknikhistoria.

    I dag ses CP 400 COLOR som ett tydligt exempel på hur global datorteknik anpassades lokalt under 1980-talet. Den representerar en period av teknisk kreativitet, begränsade resurser och ett starkt intresse för hemdatorer som utbildnings- och nöjesverktyg. För samlare och entusiaster är CP 400 inte bara en dator, utan ett färgstarkt stycke digital kulturhistoria.

    Innehåll på youtbue om CP 400

    Fakta: Prológica CP 400 COLOR

    • Tillverkare: Prológica Indústria e Comércio de Microcomputadores (Brasilien)
    • Lanserad: 1984
    • Utgången ur produktion: 1987
    • Typ: Hemdator
    • Kompatibilitet: TRS-80 Color Computer 2
    • Processor: Motorola MC6809E, cirka 0,895 MHz
    • Minne: 16 KB eller 64 KB RAM
    • ROM: 16 KB (Extended Color BASIC)
    • Grafik: MC6847, upp till 9 färger
    • Upplösning: upp till 256 × 192 pixlar (2 färger i högupplöst läge)
    • Ljud: 6-bitars DAC
    • Video: PAL-M TV-ut, samt RGB-utgång
    • Lagring: Kassettband; diskett via CP 450 (upp till två 180 KB-enheter)
    • Anslutningar: RS-232C, kassettgränssnitt, joystickportar, expansions-/kassettport, cartridge-port

    Modeller

    • CP 400 COLOR: första modellen med färgglatt chiclet-tangentbord (55 tangenter)
    • CP 400 COLOR II: senare modell med extern strömförsörjning och 59-tangenters tangentbord samt 64 KB RAM som standard

  • Sord M5 – Japans bortglömda hemdator som nästan blev en standard

    I början av 1980-talet, när hemdatorer började flytta in i vardagsrummen, lanserade japanska Sord en liten men ambitiös dator som ville förena spel och programmering. Sord M5 var tekniskt avancerad för sin tid och fick stöd av stora spelutvecklare – men hamnade snabbt i skuggan av billigare och mer standardiserade konkurrenter.

    När hemdatorrevolutionen tog fart i början av 1980-talet tävlade tillverkare världen över om att ta plats i vardagsrummen. De flesta känner till namn som ZX Spectrum, Commodore 64 och Atari 800 – men i Japan fanns också en uppstickare som i dag är betydligt mer okänd: Sord M5.

    En kompakt dator i spelkonsolens skepnad

    Sord M5 lanserades i november 1982 av Sord Computer Corporation och var tydligt inspirerad av tidens spelkonsoler. Den var liten, lätt och hade ett inbyggt gummitangetbord som påminde starkt om ZX Spectrum. Målet var att skapa en prisvärd hemdator som både kunde användas för programmering och spel.

    Trots sitt blygsamma yttre var M5 tekniskt välutrustad. Den drevs av en Zilog Z80A-processor på 3,58 MHz, samma familj av processor som användes i många populära datorer vid tiden. Grafikdelen sköttes av det välkända TMS9918-chippet, som även användes i MSX-datorer, och ljudet genererades av SN76489, ett ljudchip som gav tre tonkanaler och en bruskanal.

    Program på kassett – eller patron

    Till skillnad från många konkurrenter satsade Sord på ROM-patroner som primärt lagringsmedium, även om stöd för kassettband också fanns. Detta gjorde laddningstiderna kortare och användningen enklare – men hade en nackdel: datorn hade bara 4 kB arbetsminne, vilket kraftigt begränsade hur avancerade program och spel kunde vara.

    För att alls kunna programmera datorn krävdes en språkpatron. Det fanns flera varianter:

    • BASIC-I (endast heltalsaritmetik)
    • BASIC-G (grafik och ljud)
    • BASIC-F (flyttalsaritmetik)
    • FALC, ett enklare applikationspaket

    Internationell spridning – med lokala varianter

    Sord M5 såldes främst i Japan, men exporterades även internationellt. I Storbritannien marknadsfördes den som CGL M5, medan den i vissa länder kallades Sord M5 Creative Computer och levererades med en praktisk bärväska.

    I Sydkorea fick datorn ett oväntat genomslag. Företag som LG, Samsung och Koryo Systems tillverkade egna M5-baserade modeller (FC-150, SPC-500 och TommyCom) med stöd för det koreanska alfabetet hangul. Dessa datorer var tekniskt identiska men använde inkompatibla patronformat, vilket låste användarna till lokala program.

    Spel från arkadjättarna

    Trots sitt begränsade minne fick Sord M5 stöd från flera stora japanska spelutvecklare. Namco, Konami, Irem och Takara släppte spelversioner av klassiska arkadtitlar som:

    • Galaga
    • Dig Dug
    • Mappy
    • Super Pac-Man
    • Bosconian
    • Moon Patrol

    Totalt finns det i dag 42 kända spel till systemet – ett relativt litet bibliotek, men med hög kvalitet sett till hårdvarans begränsningar.

    En kort livslängd i skuggan av MSX

    Sord M5 fick dock ett kort liv. När MSX-standarden lanserades 1983 erbjöd den i praktiken samma grafik och ljud, men med bättre minneskonfiguration, standardiserad BASIC och ett växande ekosystem. För många tillverkare – inklusive Sord – blev det omöjligt att konkurrera.

    I Storbritannien hjälpte inte heller priset. Med ett introduktionspris runt £195 var M5 dyrare än både ZX Spectrum och VIC-20, trots sämre expansionsmöjligheter.

    Ett stycke datorhistoria

    I dag är Sord M5 främst ett samlarobjekt och ett intressant sidospår i datorhistorien. Den visar tydligt hur intensiv och experimentell hemdatoreran var – och hur små tekniska och marknadsmässiga skillnader kunde avgöra vilka system som överlevde.

    Sord M5 blev aldrig någon standard, men den förtjänar sin plats som en ambitiös, välbyggd och tekniskt kompetent dator som helt enkelt kom ut vid fel tidpunkt.

    Innehåll på youtube om Sord M5

    Faktaruta: Sord M5
    Typ
    Hemdator
    Tillverkare
    Sord Computer Corporation
    Lansering
    November 1982
    Processor
    Zilog Z80A, 3,58 MHz
    Minne
    4 kB RAM, 16 kB VRAM
    Grafik
    TMS9918 (256×192, 16 färger)
    Ljud
    SN76489 (3 kanaler + brus)
    Lagring
    ROM-patroner, kassettband
    Språk/BASIC
    BASIC-I, BASIC-G, BASIC-F (via patroner)
    Anslutningar
    TV/video/ljud ut, Centronics 16-pin, kassett (DIN)
    Kända spel
    Ca 42 titlar
    Såld som
    CGL M5 (UK), “Game M5” (Takara, Japan), varianter i Sydkorea
    Kort sagt: En kompakt japansk hemdator med arkadinfluenser som snabbt hamnade i skuggan av MSX-eran.

  • VTech Laser 200/210 – 99-dollarsdatorn som blev en hel datorfamilj

    VTech Laser 200 och Laser 210 var billiga 8-bitarsdatorer från början av 1980-talet, byggda för nybörjare och första mötet med programmering. Trots enkla specifikationer spreds de över stora delar av världen under en mängd olika namn och blev i vissa länder, särskilt Australien, en viktig inkörsport till hemdatorer, spel och BASIC-programmering. Deras historia visar hur lågpristeknik, lokala marknader och entusiastkulturer tillsammans kunde forma datorrevolutionens tidiga år.

    År 1983 var hemdatorn fortfarande något magiskt: en låda som kunde förvandla en TV till ett fönster mot spel, programmering och en ny sorts vardagsteknik. Mitt i den tidens myller av ZX81:or, VIC-20, Spectrum och udda lågprismaskiner dök en liten utmanare upp som i efterhand blivit mer intressant än sitt prislappslöfte: VTech Laser 200 och Laser 210.

    De var enkla 8-bitars hemdatorer, byggda för nybörjare – men de råkade också bli ett slags teknikhistoriskt “frö”, som via ommärkningar, lokala varianter och entusiastkulturer spreds över halva världen. I Australien blev de till och med en folklig inkörsport till programmering.

    En hemdator i budgetklassen – men med “riktig” datorpersonlighet

    Laser 200/210 (och deras nära syskon som ofta heter VZ200) byggde på en Z80-kompatibel processor, körde BASIC i ROM och sparade program på kassettband – allt enligt den tidens recept. Men de hade också en egen karaktär.

    Tangentbordet var litet (45 tangenter) och mer “gummigt” än skrivmaskinsskönt, vilket var typiskt för billigare modeller. Grafiken kom från en Motorola 6847-videokrets, släkt med den som satt i TRS-80 Color Computer. Upplösning och färger var begränsade, men tillräckliga för spel och enkla grafikexperiment. Minnet var ofta det som avgjorde hur maskinen uppfattades: vissa marknader fick 4 kB, andra 6–8 kB, och expansioner kunde ta den upp till runt två dussin kilobyte. Det låter löjligt idag, men då var det skillnaden mellan “kan skriva ett litet spel” och “kan skriva något som känns som ett projekt”.

    Laser-datorerna beskrevs ibland som “en färg-ZX81” i samma nybörjarfack, men med en annan stil: mer TRS-80-känsla i BASIC och arkitektur, och en tydlig ambition att vara en första dator snarare än en spelmaskin med tangentbord.

    Den globala maskinen som bytte namn överallt

    En av de mest fascinerande sakerna med Laser 200/210 är hur de nästan blir olika datorer beroende på vilket land man tittar på. Hårdvaran var i grunden densamma, men logotyperna och distributionshistorierna skiftade.

    I Australien och Nya Zeeland såldes den som Dick Smith VZ200 och blev väldigt populär. I Finland och Sverige dök den upp som Salora Fellow, i en något annorlunda kostym och ofta med mer begränsat minne. I Storbritannien fanns den en tid som Texet TX8000, men det blev aldrig någon långvarig succé. I Nordamerika förekom VZ200/Laser 200-varianter i olika kanaler, och det fanns även en mer direktförsäljningsinriktad variant: Smart-Alec Jr. I Ungern/Italien/Österrike nämns Seltron 200, en udda variant med annorlunda moderkortslayout och ganska begränsad spridning.

    Det här är en viktig påminnelse om hur 80-talets datorvärld ofta fungerade: samma maskin kunde “återfödas” som ett lokalt varumärke, med lokala tillbehör, lokala annonser och ett helt eget rykte.

    Australien: när en lågprisdator blev en programmeringsskola

    Om Laser 200-familjen har ett hjärta på världskartan så är det Australien. Där såldes VZ200 genom elektronik-kedjan Dick Smith, och blev en utbredd nybörjardator: en maskin man köpte för att lära sig.

    Det gav en intressant effekt. I stället för att främst vara importspel och internationella hits växte en lokal mjukvarukultur fram. Kassettband med spel, utbildningsprogram och verktyg såldes i butik, och användargrupper bildades med tidningar, tips och hårdvaruhack.

    När människor pratar nostalgiskt om “min första dator” handlar det ofta om den där känslan av att datorn är ett lärarrum: man skriver in listningar, testar, får fel, lär sig, och plötsligt kan man göra något själv. För många i Australien var VZ200/VZ300 precis den upplevelsen.

    Tekniken bakom: enkel, smart – och ibland listig

    Laser/VZ-maskinerna har ofta beskrivits som TRS-80-inspirerade. Det märks på delar av BASIC och hur systemet känns. Samtidigt finns det en historiskt pikant detalj: vissa BASIC-kommandon var “gömda” eller delvis avstängda och kunde aktiveras igen av entusiaster.

    Det är ett tidstypiskt fenomen. Tillverkare försökte ofta navigera licenser, kompatibilitet och marknadspositionering. Resultatet blev att användarcommunityn fick något att upptäcka, och upptäckarlusten var en stor del av 80-talets datorliv. Datorn var inte bara en produkt, den var en plattform att plocka isär mentalt.

    Laser 310/VZ300: den vuxnare uppföljaren som levde länge

    När Laser 200/210 började kännas trångbodda kom uppföljaren: Laser 310 (i Australien/NZ: Dick Smith VZ300). Den viktigaste skillnaden var nästan psykologisk.

    Det kom ett fullstort tangentbord med “riktiga” tangenter i stället för mjuka. Maskinen fick mer minne och en mer polerad känsla. Samtidigt fanns kompatibilitet bakåt så att användare kunde ta med sig erfarenhet och tillbehör.

    Här blir tidslinjen extra intressant: medan många hemdatorsystem dog ganska snabbt levde VZ300-varianten kvar i försäljning i flera år och dök upp i annonser långt in på senare delen av 80-talet i vissa marknader. Det visar att “billig och tillräcklig” ibland slår “bäst på pappret”.

    Ett efterliv i entusiastvärlden: SD-kort, FPGA och emulering

    En dator med begränsningar får ofta ett särskilt efterliv. Den blir en lekplats för den som gillar att tänja på gränser.

    För Laser/VZ-familjen märks det på emulatorer på nästan alla plattformar, från MAME till webbläsare. Det finns även FPGA-varianter som återskapar hårdvaran i logik, och projekt som ger moderna lagringsmöjligheter som SD-kort och extra bankat minne. På så vis kan man behålla originalkänslan men slippa bandspelaren.

    Det fina här är inte bara att man kan “köra gamla spel”. Det är att man kan förstå en datorgeneration genom att faktiskt använda den: känna varför 2 kB video-RAM spelar roll, varför BASIC designades som det gjorde, och hur mycket kreativitet som föds ur begränsningar.

    Varför den här lilla datorn är värd att minnas

    VTech Laser 200/210 var inte den snabbaste, snyggaste eller mest kraftfulla hemdatorn. Men den är ett bra exempel på tre saker som ofta glöms bort när man bara listar specifikationer.

    Distribution formar historien: samma maskin kan vara ett fotnotssystem i ett land och en folkrörelse i ett annat. Begränsningar skapar kultur: låg minnesmängd och enkel grafik tvingade fram uppfinningsrikedom och gemenskap. Och datorer är också social teknik: användargrupper, butikskassetter, lokala utvecklare och hobbyprojekt blev minst lika viktiga som kretsarna.

    Nästa gång någon säger “det där var bara en billig 80-talsdator”, kan man svara: ja – och just därför blev den viktig.

    Om VTech Laser 200 / Lase 210 på youtube

    Faktaruta: VTech Laser 200 / Laser 210
    Typ
    8-bitars hemdator
    Lansering
    1983
    Processor
    Zilog Z80A, ca 3,58 MHz
    RAM
    Varierade (ofta 4–8 kB, expanderbart)
    ROM
    16 kB
    Grafik
    Motorola 6847 (text och enkel grafik)
    Lagring
    Kassettband, diskdrive (tillbehör)
    Kända namn
    Dick Smith VZ200, Salora Fellow, Texet TX8000, m.fl.
    Efterföljare
    Laser 310 (Dick Smith VZ300)
    .

  • Commodore VIC-20 – hemdatorn som tog datorer till vardagsrummet

    Commodore VIC-20 blev datorn som tog hemdatortekniken från hobbyrummen och rakt in i vardagsrummet. När den lanserades i början av 1980-talet var den både billig, färgglad och förvånansvärt kapabel – en maskin som gjorde programmering, spel och datorkunskap tillgängligt för miljoner människor världen över. Som den första datorn i historien att sälja över en miljon exemplar blev VIC-20 startskottet för den breda hemdatorteran och en ikon för en generation nyfikna användare.

    När Commodore lanserade VIC-20 i början av 1980-talet markerade det startskottet för något helt nytt: en dator som var tillräckligt billig, enkel och färgglad för att platsa i vanliga människors hem. I en tid då hemdatorer ofta var dyra, komplicerade och främst riktade till entusiaster, blev VIC-20 den första datorn som sålde över en miljon exemplar. Det var ett tekniskt genombrott – men också ett kulturellt.

    En dator för ”massorna, inte klasserna”

    Commodores vd Jack Tramiel var övertygad om att datorer snart skulle bli lika viktiga som tv-apparater i hemmen. Samtidigt sjönk hårdvarupriserna snabbt, och konkurrenter som Atari och Radio Shack började släppa enklare och billigare datorer för hemmabruk. Commodores svar blev VIC-20: en färgdator med fullstort tangentbord, ljud och grafik, och tillräckligt låg prislapp för att säljas i stormarknader och leksaksbutiker.

    Även marknadsföringen var banbrytande. Skådespelaren William Shatner dök upp i tv-reklam och frågade: ”Why buy just a video game?” – en tydlig signal om att VIC-20 var mer än ett spel, men lika lättillgänglig.

    Enkel teknik – stor genomslagskraft

    Med dagens mått är VIC-20 en mycket begränsad maskin: bara 5 KB RAM, en 1 MHz-processor och ett 22-kolumners textläge som nästan ingen modern programvara skulle kunna använda. Men för 1981 års användare var färggrafik, ljud och möjligheten att koppla datorn direkt till tv:n en revolution.

    Den lilla mängden minne blev också ett kreativt incitament. Programmerare lärde sig utnyttja varenda byte, och en våg av spel, verktyg och experimentell mjukvara skapades – ofta av amatörer i sina sovrum. VIC-20 var på många sätt den första datorn som inspirerade en generation hobbyprogrammerare.

    Ett ekosystem växer fram

    Till VIC-20 skapades hundratals kommersiella spel och program, men nästan lika viktigt var allt som användarna gjorde själva: BASIC-program, listningskoder i datortidningar, BBS-system och hemmagjorda expansioner. Till och med en talande modul, VIC-Talker, släpptes.

    Maskinen kunde byggas ut med kassettbandspelare, diskettenheter, spelmoduler och minnesexpansioner — något som många utnyttjade när de ville gå vidare från de enkla spel som medföljde.

    Slutet på en epok – början på en annan

    När Commodore 64 lanserades 1982 flyttades fokus snabbt till den kraftigare maskinen. Men VIC-20 fortsatte säljas i miljontals exemplar och levde kvar i hem, skolor och hobbyrum i flera år. När produktionen avslutades 1985 hade den förändrat datorvärlden för alltid.

    VIC-20 var kanske inte den mest imponerande datorn sin tid sett, men den gjorde något viktigare: den gjorde datorer folkliga. För första gången kunde en helt vanlig familj köpa en dator, lära sig programmera och upptäcka vad digital teknik kunde användas till.

    Det är därför VIC-20 ofta beskrivs som ”datorn som startade hemdatorrevolutionen”.

    Video på youtube om VIC 20

    och en reklam film

    Teknisk fakta: Commodore VIC-20

    Tillverkare Commodore Business Machines
    Modellnamn VIC-20 (VC-20 i Tyskland, VIC-1001 i Japan)
    Typ 8-bitars hemdator
    Lansering Japan 1980, internationellt 1981
    Prisklass vid lansering Cirka 300 USD
    Processor MOS Technology 6502, ca 1 MHz (1,02 MHz NTSC, 1,108 MHz PAL)
    RAM-minne 5 KB totalt, cirka 3,5 KB fritt för BASIC (expanderbart upp till 32 KB)
    ROM 20 KB (KERNAL, BASIC 2.0, teckentabell)
    Grafikchip MOS Technology VIC (6560/6561)
    Upplösning och färger Ca 176 × 184 pixlar, 22 × 23 tecken, 16 färger
    Ljud 3 tonkanaler (pulsvåg) + 1 bruskanal, mono
    Lagring Kassettband (Commodore Datasette), 5,25"-diskett via VIC-1540/VIC-1541
    Anslutningar Kompositvideo (via speciell kabel), RF-modulator till tv, seriell bus (CBM-488) för diskett/printer, joystickport, användarport (TTL/RS-232)
    Expansionsmöjligheter Cartridge-port för spel, RAM-expansion, språk-ROM och specialkort; portexpander (VIC-1010) med flera platser
    Operativsystem Commodore KERNAL och Commodore BASIC 2.0 i ROM
    Efterträdare Commodore 64, MAX Machine
    Sålda enheter Cirka 2,5 miljoner