Etikett: ibm kompatibel

När IBM lanserade PC 5150 år 1981 förändrades persondatorvärlden i grunden. Det som började som ett försök att snabbt ta sig in på en växande marknad kom att bli den tekniska standard som nästan alla moderna datorer bygger på. Trots att IBM PC inte var den mest avancerade eller färgstarka datorn som fanns vid tiden, var den extremt väl genomtänkt – modulär, lätt att bygga ut och baserad på öppna komponenter. Det gjorde att den inte bara blev en succé, utan även en mall som klontillverkare kopierade och utvecklade vidare. IBM PC 5150 banade väg för den PC-era som än idag präglar hur vi använder datorer.

När IBM lanserade sin första persondator i augusti 1981 var det få som anade att den skulle definiera en helt ny standard. IBM Personal Computer, modell 5150, blev inte bara ännu en dator – den blev mallen som nästan alla framtida PC-datorer skulle följa. Mycket av det vi idag tar för givet i en “vanlig PC” går att spåra direkt tillbaka till den här maskinen.

Bakgrunden – när jätten IBM kliver ner på skrivbordet

Före 1980-talet var IBM framför allt ett namn för stora, dyra företagsdatorer och stordatörer. Samtidigt började små, billiga hemdatorer från till exempel Apple, Commodore och Tandy ta fart och säljas i hundratusental. De kostade bara några hundra dollar, och plötsligt stod IBM där och såg hur konkurrenterna tog plats på skrivborden – även hos deras egna kunder.

Internt på IBM växte insikten: om de inte snabbt tog fram en billig, liten dator riskerade de att missa en hel marknad. Lösningen blev ett litet, nästan “startup-liknande” projekt i Boca Raton, Florida – med ovanligt fria tyglar för att vara IBM. Man fick tillåtelse att:

• använda standardkomponenter från andra tillverkare
• köpa in operativsystem utifrån
• sälja via återförsäljare som ComputerLand och Sears

För IBM var det här ett rejält avsteg från hur man brukade göra. Och just den ovanligt öppna strategin är en stor del av förklaringen till varför IBM PC fick så enorm betydelse.

Öppen arkitektur – PC:n som alla fick bygga vidare på

En av de mest avgörande designprinciperna var “öppen arkitektur”. I praktiken innebar det:

• standardprocessor: Intel 8088 på 4,77 MHz
• standardminnen: vanliga DRAM-kretsar
• öppet dokumenterad systembuss (det som senare kallas ISA)
• noggrant publicerade tekniska manualer

IBM behöll BIOS-firmwaren som sin egen, men resten dokumenterades i detalj. Tanken var att:

• externa företag skulle kunna bygga expansionskort (grafik, serieport, nätverk osv.)
• programutvecklare enkelt skulle kunna skriva mjukvara

Det här gav en enorm effekt: redan inom något år fanns det mängder av program, grafikkort, minneskort, kommunikationskort och mycket annat – långt mer än IBM ens själva sålde.

Hårdvaran – enkel, robust och byggd för att kunna växa

Sett med dagens ögon är IBM PC 5150 extremt modest, men 1981 var den både seriös och imponerande.

Processor och minne

• CPU: Intel 8088, en 16-bitars arkitektur internt med 8-bitars databuss
• Klockfrekvens: 4,77 MHz (framräknad från TV-frekvensen 14,31818 MHz delat med 3)
• RAM:
  • tidiga modeller: 16 KB lött på moderkortet, expanderbart till 64 KB
  • senare moderkort: upp till 256 KB på moderkortet
  • total praktisk gräns: 640 KB konventionellt minne (resten av adressrymden upptogs av ROM och hårdvara)

Dessutom fanns en tom sockel för en matematikkop­rocessor (Intel 8087), för snabbare flyttalsberäkningar – viktigt för tekniska och vetenskapliga program.

Grafik och skärm

Här gjorde IBM något ovanligt för tiden: man sålde inte en “inbyggd” videolösning, utan val mellan två olika grafikkort:

• MDA (Monochrome Display Adapter)
  • skarp monokrom text
  • perfekt för kontor, terminalarbete, programmering
  • kunde inte visa grafik
• CGA (Color Graphics Adapter)
  • färggrafik, text + grafiklägen
  • signal i TV-hastighet (NTSC), så man kunde koppla den till en vanlig TV eller en färgmonitor
  • enklare spelgrafik och diagram

Det här gjorde att PC:n både kunde vara en seriös kontorsdator med superskarp text – och en enklare spel- eller hem-dator med färggrafik, beroende på hur man utrustade den.

Lagring – från kassettband till disketter (och så småningom hårddisk)

Grundidén var att man skulle kunna köra den riktigt billigt:

• kassettport: möjlighet att använda bandspelare för lagring, styrd via BASIC i ROM
• diskettenheter (5,25 tum):
  • först 160 KB per sida, sedan 320/360 KB per disk
  • en eller två inbyggda enheter i fronten

I praktiken köpte nästan alla diskett, och kassettstödet dog snabbt ut. Hårddisk fanns inte som standard på den första PC:n, men kom senare genom:

• IBM PC XT – efterföljare med inbyggd hårddisk
• IBM 5161 Expansion Unit – extra låda med fler kortplatser och hårddisk

Tangentbordet – den oväntade stjärnan

Tangentbordet var en av de stora “selling points”:

• rejäl, mekanisk konstruktion (Model F)
• distinkta, taktila tangenter
• layout med full uppsättning funktions- och navigeringstangenter

Många recensenter ansåg att det var det bästa tangentbordet som fanns på en mikro­ dator vid den tiden. I en värld av gummimembran och “chiclet”-tangenter stack det verkligen ut.

Program och operativsystem – när DOS tog över världen

IBM planerade från början att stödja flera operativsystem:

• CP/M-86 (arvtagare till det enormt populära CP/M)
• UCSD p-System (Pascal-orienterad miljö)
• PC DOS (IBM:s variant av MS-DOS)

I praktiken blev PC DOS (och därmed MS-DOS) snabbt den dominerande plattformen:

• CP/M-86 kom sent och var dyrt
• p-System blev en nischlösning
• DOS följde med IBM:s egna lösningar och fick snabbt enormt programstöd

Dessutom fanns:

• BASIC i ROM – så att datorn alltid kunde starta upp i ett programmerbart läge utan diskett
• växande programbibliotek: kalkylark, ordbehandlare, databaser, spel, terminalprogram

Redan efter ett år fanns det hundratals program och systemet hade blivit utvecklarnas favoritplattform.

Genombrottet – från “IBMs lilla dator” till industristandard

IBM trodde initialt att de skulle sälja runt 220 000 datorer på tre år. I verkligheten exploderade efterfrågan:

• leveranser upp mot 40 000 PC per månad
• många kunder betalade i förskott utan att veta när datorn skulle levereras
• stora företag började standardisera på IBM PC
• i mitten av 1980-talet stod IBM för en enorm del av PC-marknaden

Marknadsföringen hjälpte också. IBM använde en Chaplin-liknande figur i reklamfilmerna – “den lille luffaren” – för att framställa datorn som vänlig, mänsklig och lättillgänglig även för icke-experter.

Klonsprängningen – när andra började bygga “PC”

Eftersom IBM använde standardkomponenter och publicerade detaljerad dokumentation dröjde det inte länge innan andra företag började bygga datorer som:

• körde samma program
• använde samma expansionskort
• fungerade på samma sätt – men var billigare eller snabbare

Det enda verkliga hindret var BIOS, som var upphovsrättsskyddat. Men genom så kallad “clean room”-reverse engineering lyckades företag som Compaq, Phoenix, American Megatrends och andra ta fram fullt kompatibla BIOS-varianter utan att kopiera IBM:s kod.

Resultatet blev:

• en våg av IBM PC-kompatibla datorer – “PC-kloner”
• hård konkurrens på pris och prestanda
• att “IBM PC-kompatibel” blev en branschstandard

Till slut blev själva IBM mindre viktigt än standarden man skapat. IBM sålde så småningom hela sin PC-verksamhet till Lenovo, men PC-arkitekturen lever vidare.

Arvet – IBM PC som osynlig mall

Det mesta vi idag förknippar med en “vanlig PC” har rötter i IBM 5150:

• x86-arkitekturen (som i princip lever kvar än idag)
• idéen om öppna expansionskort och dokumenterade gränssnitt
• DOS/BIOS-modellen som grund för hur datorn startar
• PC-tangentbordets layout och känsla

Även om originalmaskinen sedan länge är museiföremål, ekar dess designval fortfarande i moderna stationära datorer, servrar – och till och med i äldre Intel-baserade Macar. IBM PC 5150 var aldrig den mest färgglada eller lekfulla hemdatorn, men den blev den mest inflytelserika. Det var datorn som gjorde att “PC” blev synonymt med “persondator” – och satte formen för en hel era av datorteknik.