Etikett: ibm pc

  • MS DOS 1.x

    Från en blinkande kommandoprompt på en diskettbaserad IBM PC till grunden för hela Windows-eran – MS-DOS blev operativsystemet som definierade 1980-talets datorrevolution. Med rötter i 86-DOS och inspiration från CP/M skapade Microsoft en plattform som snabbt spreds till över 70 tillverkare och gjorde den IBM-kompatibla PC:n till global standard. Trots sin tekniska enkelhet kom MS-DOS att forma både mjukvarumarknaden och den moderna persondatorns historia.

    När IBM lanserade sin första persondator 1981 förändrades datorvärlden i grunden. Bakom den nya maskinen låg ett textbaserat operativsystem som snart skulle bli synonymt med hela PC-eran: MS-DOS. Med sin enkla kommandoprompt och sina strikta regler – som 8.3-filnamn – blev det fundamentet för miljontals datorer och lade grunden för Microsofts globala dominans.

    MS-DOS, en förkortning av MicroSoft Disk Operating System, utvecklades för x86-baserade persondatorer och släpptes den 12 augusti 1981. IBM licensierade systemet under namnet PC DOS 1.0 för sin IBM Personal Computer 5150, medan Microsoft sålde det till andra tillverkare som MS-DOS. De två versionerna utvecklades parallellt under tolv år innan de gradvis skildes åt 1993.

    Ursprunget går tillbaka till 86-DOS, utvecklat av Tim Paterson på Seattle Computer Products. Systemet var inspirerat av CP/M från Digital Research men anpassat för Intel 8086-processorn och utrustat med filsystemet FAT12. Microsoft köpte rättigheterna 1981 för 25 000 dollar och anpassade systemet för IBM:s nya dator. Den modulära designen gjorde det möjligt för olika tillverkare att skriva egna hårdvarunära drivrutiner medan kärnan förblev gemensam – en avgörande faktor för spridningen.

    Den första versionen, DOS 1.0, var tekniskt enkel. Den kunde läsa och skriva 160 KB disketter, köra program i .COM- och .EXE-format och hantera batchfiler. Alla filer låg i rotkatalogen; det fanns inga katalogträd, inga hårddiskar och ingen omdirigering. Kommandotolken COMMAND.COM innehöll endast ett fåtal interna kommandon. Ändå räckte detta. Kombinationen av IBM:s hårdvara och Microsofts licensmodell skapade en plattform som andra företag kunde kopiera. Inom ett år hade Microsoft licensierat MS-DOS till över 70 företag.

    Version 1.1, som kom 1982, stödde dubbelsidiga disketter på 320 KB och markerade början på bred OEM-licensiering. Under 1980-talet växte systemet snabbt. Version 2.0 (1983) introducerade katalogträd, hårddiskstöd, omdirigering och en mer Unix-liknande filhantering. Version 3.x gav stöd för större diskar, nätverk och nya diskettformat. Version 4.x introducerade stöd för större partitioner och ett grafiskt DOS Shell, men led av buggar. Version 5.0 (1991) blev en stabil milstolpe med förbättrad minneshantering och en fullskärmseditor. Den sista fristående versionen, 6.22 från 1994, inkluderade diskkomprimering och avancerade systemverktyg.

    Samtidigt uppstod konkurrens. Digital Research lanserade DR-DOS som ett kompatibelt alternativ. IBM och Microsoft samarbetade kring OS/2, tänkt som efterträdare. Men när Windows 3.0 slog igenom 1990 började tyngdpunkten förskjutas. MS-DOS blev basen under grafiska Windows-versioner. Windows 95, 98 och Me använde DOS för uppstart och bakåtkompatibilitet, men användarna arbetade i ett grafiskt gränssnitt.

    Tekniskt var MS-DOS en monolitisk kärna, huvudsakligen skriven i x86-assembler. Tidiga versioner omfattade bara några tusen rader kod. Systemet var enanvändarbaserat och saknade multitasking, något som Microsoft istället erbjöd genom sitt Unix-baserade Xenix. Under 1990-talet blev DOS alltmer en underliggande komponent. Windows NT-linjen, som inte byggde på DOS, tog gradvis över, och 64-bitarsversioner av Windows avskaffade till slut all inbyggd DOS-emulering.

    Supporten för klassiska versioner upphörde 2001, och 2006 avslutades stödet för de sista DOS-baserade Windows-versionerna. Trots detta lever arvet kvar. 2014 och senare år publicerade Microsoft källkoden till tidiga versioner som 1.25, 2.0 och 4.00 under MIT-licens för utbildningsändamål, vilket gav nya generationer möjlighet att studera hur ett historiskt operativsystem var uppbyggt.

    MS-DOS var aldrig det mest avancerade systemet tekniskt sett. Det saknade fleranvändarstöd, skyddat minne och multitasking. Men det hade rätt kombination av enkelhet, kommersiell strategi och timing. Genom att bli standard på IBM-kompatibla datorer skapade det den plattform som Windows senare kunde ta över.

    Från en blinkande A-prompt på en 16 KB-maskin till grunden för en global mjukvaruindustri – MS-DOS var motorn bakom PC-revolutionen och en av de viktigaste byggstenarna i den moderna datorhistorien.

    Teknikfakta: MS-DOS och DOS 1.0–1.1
    Namn
    MS-DOS (MicroSoft Disk Operating System), IBM PC DOS
    Lansering
    1981 (PC DOS 1.0 samtidigt med IBM PC)
    Ursprung
    Bygger på 86-DOS (Tim Paterson), inspirerat av CP/M
    Målplattform
    x86 (Intel 8086/8088), initialt diskettbaserat
    Kärntyp
    Monolitisk
    Programmerat i
    x86-assembler (tidiga versioner)
    Gränssnitt
    Kommandorad (COMMAND.COM)
    Kärnkomponenter (DOS 1.x)
    IBMBIO.COM (I/O-drivrutiner), IBMDOS.COM (kärna/API), COMMAND.COM (tolk)
    Lagring (DOS 1.0)
    160 KB 5,25″ disketter (enkelsidigt)
    Lagring (DOS 1.1)
    320 KB 5,25″ disketter (dubbelsidigt)
    Filstruktur (DOS 1.x)
    Ingen kataloghierarki (endast rotkatalog)
    Stöd saknas i DOS 1.x
    Hårddiskar, katalogträd, pipes/omdirigering, laddningsbara drivrutiner
    Minimikrav (praktiskt)
    Minst 32 KB RAM för att kunna boota (bootsektor laddas vid 7C00h)
    Kommandon (DOS 1.0, interna)
    DIR, COPY, ERASE, PAUSE, REM, RENAME, TYPE
    Verktyg i paketet
    DEBUG, LINK, EDLIN (DOS 1.x), EXE2BIN (DOS 1.1)
    BASIC-roll
    BASIC.COM/BASICA.COM gav ROM-BASIC diskstöd och en tidig “IDE”-känsla
    Efterföljare
    Windows tog över gradvis; DOS blev bas/bootlager i tidiga Windows-versioner
    Historisk betydelse
    Standardiserade IBM-kompatibla PC:n och möjliggjorde klonmarknaden

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • Compis – den svenska skoldatorn som tiden sprang ifrån

    I mitten av 1980-talet bestämde sig Sverige för att bygga sin egen framtid i kisel. Resultatet blev Compis – en statligt framtagen skoldator som på pappret var avancerad, men som i praktiken isolerade en hel generation elever från den datorvärld som redan fanns utanför klassrummet.

    I mitten av 1980-talet tog Sverige ett i dag närmast otänkbart beslut: staten skulle utveckla en egen dator, särskilt avsedd för användning i den svenska skolan. Resultatet blev Compis, marknadsförd som COMPIS, en förkortning av Computer In School. Officiellt var namnet engelskt, men ordleken med det svenska ordet kompis var svår att missa.

    Compis utvecklades inom ramen för projektet TUDIS – Teknikupphandlingsprojekt Datorn i Skolan, som startade 1981 på initiativ av Styrelsen för teknisk utveckling. Syftet var att ersätta den tidigare skolstandarden ABC 80 och skapa en enhetlig, framtidssäker datorplattform för undervisning. Projektet blev tidigt omdiskuterat, både tekniskt och pedagogiskt.

    Efter att utvecklingsbolaget Svenska Datorer AB gått i konkurs övertogs tillverkningen av det Televerksägda bolaget Telenova, medan Esselte Studium ansvarade för framtagning av läromedel och programvara. Datorn började levereras till skolorna omkring 1985 men såldes aldrig till privatpersoner, vilket redan från början begränsade dess spridning och relevans utanför skolvärlden.

    Teknik och konstruktion

    Rent tekniskt var Compis ingen dålig dator. Den var utrustad med en Intel 80186-processor klockad till 8 MHz och levererades med 128 eller 256 kB internminne, senare utbyggbart till cirka 768 kB. Operativsystemet var CP/M-86, en 16-bitarsvariant av det etablerade CP/M-systemet.

    Grafiklösningen var för sin tid avancerad. Grundmodellen hade en monokrom bildskärm med grön fosfor och upplösningen 640 × 400 pixlar. Senare kom både färgmodeller i samma upplösning och en högupplöst svartvit version på hela 1 280 × 800 pixlar, något som var mycket ovanligt i mitten av 1980-talet. Skärmen innehöll dessutom nätdelen till själva datorn.

    Lagringen skedde normalt via en separat enhet med två 5,25-tums diskettenheter, anslutna med flatkabel. Hårddisk saknades i grundutförandet men kunde användas externt eller delas via nätverk. Compis kunde nämligen kopplas samman i lokala nät där flera arbetsstationer använde en gemensam central hårddisk – ett tekniskt avancerat upplägg för skolmiljöer vid denna tid.

    Datorn var försedd med RS-232-serieport, Centronics-parallellport, anslutningar för skrivare och kassettbandspelare samt uttag för ljuspenna på fronten. Tangentbordet var ett fullstort QWERTY-tangentbord och är än i dag ihågkommet för sin tangent märkt ”Utplåna”, motsvarigheten till dagens Delete.

    Programvara och undervisning

    Compis var tydligt inriktad på undervisning snarare än konsumtion. Det programmeringsspråk som rekommenderades var COMAL, ett pedagogiskt språk som kombinerade strukturer från BASIC och Pascal. Därutöver fanns Compis-Pascal, baserat på Turbo Pascal, samt språk som COBOL och Fortran.

    Bland tillgängliga tillämpningsprogram fanns ordbehandlaren WordStar, AutoCAD samt programpaketet Harmoni, utvecklat av Esselte och innehållande ordbehandling, kalkyl och databas. Det fanns även särskilda program för skolbruk, bland annat för mät- och styrfunktioner via datorns serieport.

    Samtidens alternativ: Atari ST och Amiga

    När Compis började levereras till skolorna fanns redan flera etablerade alternativ på marknaden. Atari ST och Commodore Amiga erbjöd stark grafik, god ljudkapacitet, ett stort och växande programutbud samt en tydlig närvaro både i hemmen och i arbetslivet. De användes för ordbehandling, programmering, grafik, musikproduktion och spel.

    Till skillnad från Compis levererades båda systemen med grafiska användargränssnitt – GEM på Atari ST och Workbench på Amiga – vilket gjorde dem mer lättillgängliga för nybörjare. Trots detta valdes de bort i den svenska skolsatsningen. Resultatet blev att elever undervisades på en plattform som var tekniskt isolerad, medan omvärlden snabbt rörde sig mot standardiserade system med grafiska gränssnitt. Ironiskt nog innebar detta att många elever redan hemma i sina pojkrum hade tillgång till datorer som i praktiken var både mer kraftfulla, mer användarvänliga och mer relevanta för framtida studier och arbetsliv än den dator de mötte i skolan.

    Ett projekt utan framtid

    Det var i grunden inget större fel på Compis som dator. Prestandan var god, grafiken imponerande och konstruktionen genomtänkt. Problemet var i stället att den var just en skoldator – och ingenting annat. När eleverna lämnade skolan mötte de en verklighet där IBM PC-kompatibla datorer redan höll på att bli norm, något som Compis aldrig fullt ut anpassades till, trots viss begränsad PC-kompatibilitet i den senare Compis II.

    Redan omkring 1988 stod det klart att projektet nått en återvändsgränd. Försäljningen stagnerade, stödet minskade och Compis lades slutligen ned. Många datorer blev kvar i skolornas förråd, andra försvann spårlöst.

    I dag lever Compis vidare som ett stycke svensk datorhistoria – ett ambitiöst, välmenande men i slutändan misslyckat försök att genom central planering skapa framtidens skoldator. Kanske står det fortfarande någon bortglömd Compis kvar på en skolvind och samlar damm, som ett monument över en tid då staten ville bygga sin egen digitala väg.

    Här är en kort notis, saklig men lättillgänglig, som kan användas som sidospalt eller faktanotis:

    Notis: Motorola 68000 vs Intel 80186 – vem var snabbast?

    På pappret kan Intel 80186 och Motorola 68000 verka jämförbara, men i praktiken var skillnaderna tydliga. Intel 80186 i Compis kördes vanligtvis i 8 MHz och var i grunden en vidareutveckling av 8086-arkitekturen, med begränsad intern parallellism och smalare intern datapath. Motorola 68000, som användes i Atari ST och Commodore Amiga, kördes också ofta i 8 MHz, men hade en intern 32-bitars arkitektur, fler register och effektivare instruktioner.

    I verkliga program – särskilt grafik, multitasking och beräkningsintensiva uppgifter – presterade 68000 oftast märkbart bättre per MHz än 80186. Detta gjorde att Atari ST och Amiga kunde upplevas som snabbare och mer responsiva, trots liknande klockfrekvenser. Intel 80186 hade fördelen av x86-kompatibilitet, men när det gällde rå prestanda och arkitektonisk elegans låg Motorola 68000 steget före under mitten av 1980-talet.


    Compis – fakta
    Typ
    Svensk skoldator (”COMPuter In School”)
    Utvecklare
    Telenova (ursprungligen Svenska Datorer AB)
    Period
    Mitten av 1980-talet (lansering ca 1985, avveckling ca 1988)
    Processor
    Intel 80186, 8 MHz
    Minne
    128–256 kB (utbyggbart upp till ca 768 kB)
    Operativsystem
    CP/M-86
    Lagring
    En eller två 5,25" diskettenheter (hårddisk som tillval/externt)
    Grafik/skärm
    Rastergrafik; vanligt 640×400 (monokrom grön/färg), även 1280×800 (sv/v)
    Portar
    RS-232 (serie), Centronics (parallell)
    Känt kännetecken
    Tangenten "Utplåna" (motsv. Delete)
    Not: Specifikationer varierade mellan olika Compis-modeller och versioner.

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • IBM PC 5150 – datorn som gjorde “PC” till ett vardagsord

    När IBM lanserade PC 5150 år 1981 förändrades persondatorvärlden i grunden. Det som började som ett försök att snabbt ta sig in på en växande marknad kom att bli den tekniska standard som nästan alla moderna datorer bygger på. Trots att IBM PC inte var den mest avancerade eller färgstarka datorn som fanns vid tiden, var den extremt väl genomtänkt – modulär, lätt att bygga ut och baserad på öppna komponenter. Det gjorde att den inte bara blev en succé, utan även en mall som klontillverkare kopierade och utvecklade vidare. IBM PC 5150 banade väg för den PC-era som än idag präglar hur vi använder datorer.

    När IBM lanserade sin första persondator i augusti 1981 var det få som anade att den skulle definiera en helt ny standard. IBM Personal Computer, modell 5150, blev inte bara ännu en dator – den blev mallen som nästan alla framtida PC-datorer skulle följa. Mycket av det vi idag tar för givet i en “vanlig PC” går att spåra direkt tillbaka till den här maskinen.

    Bakgrunden – när jätten IBM kliver ner på skrivbordet

    Före 1980-talet var IBM framför allt ett namn för stora, dyra företagsdatorer och stordatörer. Samtidigt började små, billiga hemdatorer från till exempel Apple, Commodore och Tandy ta fart och säljas i hundratusental. De kostade bara några hundra dollar, och plötsligt stod IBM där och såg hur konkurrenterna tog plats på skrivborden – även hos deras egna kunder.

    Internt på IBM växte insikten: om de inte snabbt tog fram en billig, liten dator riskerade de att missa en hel marknad. Lösningen blev ett litet, nästan “startup-liknande” projekt i Boca Raton, Florida – med ovanligt fria tyglar för att vara IBM. Man fick tillåtelse att:

    • använda standardkomponenter från andra tillverkare
    • köpa in operativsystem utifrån
    • sälja via återförsäljare som ComputerLand och Sears

    För IBM var det här ett rejält avsteg från hur man brukade göra. Och just den ovanligt öppna strategin är en stor del av förklaringen till varför IBM PC fick så enorm betydelse.

    Öppen arkitektur – PC:n som alla fick bygga vidare på

    En av de mest avgörande designprinciperna var “öppen arkitektur”. I praktiken innebar det:

    • standardprocessor: Intel 8088 på 4,77 MHz
    • standardminnen: vanliga DRAM-kretsar
    • öppet dokumenterad systembuss (det som senare kallas ISA)
    • noggrant publicerade tekniska manualer

    IBM behöll BIOS-firmwaren som sin egen, men resten dokumenterades i detalj. Tanken var att:

    • externa företag skulle kunna bygga expansionskort (grafik, serieport, nätverk osv.)
    • programutvecklare enkelt skulle kunna skriva mjukvara

    Det här gav en enorm effekt: redan inom något år fanns det mängder av program, grafikkort, minneskort, kommunikationskort och mycket annat – långt mer än IBM ens själva sålde.

    Hårdvaran – enkel, robust och byggd för att kunna växa

    Sett med dagens ögon är IBM PC 5150 extremt modest, men 1981 var den både seriös och imponerande.

    Processor och minne

    • CPU: Intel 8088, en 16-bitars arkitektur internt med 8-bitars databuss
    • Klockfrekvens: 4,77 MHz (framräknad från TV-frekvensen 14,31818 MHz delat med 3)
    • RAM:
      • tidiga modeller: 16 KB lött på moderkortet, expanderbart till 64 KB
      • senare moderkort: upp till 256 KB på moderkortet
      • total praktisk gräns: 640 KB konventionellt minne (resten av adressrymden upptogs av ROM och hårdvara)

    Dessutom fanns en tom sockel för en matematikkop­rocessor (Intel 8087), för snabbare flyttalsberäkningar – viktigt för tekniska och vetenskapliga program.

    Grafik och skärm

    Här gjorde IBM något ovanligt för tiden: man sålde inte en “inbyggd” videolösning, utan val mellan två olika grafikkort:

    • MDA (Monochrome Display Adapter)
      • skarp monokrom text
      • perfekt för kontor, terminalarbete, programmering
      • kunde inte visa grafik
    • CGA (Color Graphics Adapter)
      • färggrafik, text + grafiklägen
      • signal i TV-hastighet (NTSC), så man kunde koppla den till en vanlig TV eller en färgmonitor
      • enklare spelgrafik och diagram

    Det här gjorde att PC:n både kunde vara en seriös kontorsdator med superskarp text – och en enklare spel- eller hem-dator med färggrafik, beroende på hur man utrustade den.

    Lagring – från kassettband till disketter (och så småningom hårddisk)

    Grundidén var att man skulle kunna köra den riktigt billigt:

    • kassettport: möjlighet att använda bandspelare för lagring, styrd via BASIC i ROM
    • diskettenheter (5,25 tum):
      • först 160 KB per sida, sedan 320/360 KB per disk
      • en eller två inbyggda enheter i fronten

    I praktiken köpte nästan alla diskett, och kassettstödet dog snabbt ut. Hårddisk fanns inte som standard på den första PC:n, men kom senare genom:

    • IBM PC XT – efterföljare med inbyggd hårddisk
    • IBM 5161 Expansion Unit – extra låda med fler kortplatser och hårddisk

    Tangentbordet – den oväntade stjärnan

    Tangentbordet var en av de stora “selling points”:

    • rejäl, mekanisk konstruktion (Model F)
    • distinkta, taktila tangenter
    • layout med full uppsättning funktions- och navigeringstangenter

    Många recensenter ansåg att det var det bästa tangentbordet som fanns på en mikro­ dator vid den tiden. I en värld av gummimembran och “chiclet”-tangenter stack det verkligen ut.

    Program och operativsystem – när DOS tog över världen

    IBM planerade från början att stödja flera operativsystem:

    • CP/M-86 (arvtagare till det enormt populära CP/M)
    • UCSD p-System (Pascal-orienterad miljö)
    • PC DOS (IBM:s variant av MS-DOS)

    I praktiken blev PC DOS (och därmed MS-DOS) snabbt den dominerande plattformen:

    • CP/M-86 kom sent och var dyrt
    • p-System blev en nischlösning
    • DOS följde med IBM:s egna lösningar och fick snabbt enormt programstöd

    Dessutom fanns:

    • BASIC i ROM – så att datorn alltid kunde starta upp i ett programmerbart läge utan diskett
    • växande programbibliotek: kalkylark, ordbehandlare, databaser, spel, terminalprogram

    Redan efter ett år fanns det hundratals program och systemet hade blivit utvecklarnas favoritplattform.

    Genombrottet – från “IBMs lilla dator” till industristandard

    IBM trodde initialt att de skulle sälja runt 220 000 datorer på tre år. I verkligheten exploderade efterfrågan:

    • leveranser upp mot 40 000 PC per månad
    • många kunder betalade i förskott utan att veta när datorn skulle levereras
    • stora företag började standardisera på IBM PC
    • i mitten av 1980-talet stod IBM för en enorm del av PC-marknaden

    Marknadsföringen hjälpte också. IBM använde en Chaplin-liknande figur i reklamfilmerna – “den lille luffaren” – för att framställa datorn som vänlig, mänsklig och lättillgänglig även för icke-experter.

    Klonsprängningen – när andra började bygga “PC”

    Eftersom IBM använde standardkomponenter och publicerade detaljerad dokumentation dröjde det inte länge innan andra företag började bygga datorer som:

    • körde samma program
    • använde samma expansionskort
    • fungerade på samma sätt – men var billigare eller snabbare

    Det enda verkliga hindret var BIOS, som var upphovsrättsskyddat. Men genom så kallad “clean room”-reverse engineering lyckades företag som Compaq, Phoenix, American Megatrends och andra ta fram fullt kompatibla BIOS-varianter utan att kopiera IBM:s kod.

    Resultatet blev:

    • en våg av IBM PC-kompatibla datorer – “PC-kloner”
    • hård konkurrens på pris och prestanda
    • att “IBM PC-kompatibel” blev en branschstandard

    Till slut blev själva IBM mindre viktigt än standarden man skapat. IBM sålde så småningom hela sin PC-verksamhet till Lenovo, men PC-arkitekturen lever vidare.

    Arvet – IBM PC som osynlig mall

    Det mesta vi idag förknippar med en “vanlig PC” har rötter i IBM 5150:

    • x86-arkitekturen (som i princip lever kvar än idag)
    • idéen om öppna expansionskort och dokumenterade gränssnitt
    • DOS/BIOS-modellen som grund för hur datorn startar
    • PC-tangentbordets layout och känsla

    Även om originalmaskinen sedan länge är museiföremål, ekar dess designval fortfarande i moderna stationära datorer, servrar – och till och med i äldre Intel-baserade Macar. IBM PC 5150 var aldrig den mest färgglada eller lekfulla hemdatorn, men den blev den mest inflytelserika. Det var datorn som gjorde att “PC” blev synonymt med “persondator” – och satte formen för en hel era av datorteknik.

    Teknisk faktaruta – IBM PC (Model 5150)

    TillverkareIBM
    ModellIBM Personal Computer (5150)
    Lansering12 augusti 1981
    TypStationär persondator
    CPUIntel 8088 @ 4,77 MHz
    RAM (grund)16 KB eller 64 KB
    RAM (max)640 KB (med expansionskort)
    ROMBIOS + IBM BASIC
    OperativsystemIBM PC DOS 1.0, CP/M-86, UCSD p-System
    Lagring1–2 st 5,25″ floppy (160/320 KB), kassettport på tidiga modeller
    GrafikMDA (mono), CGA (färg)
    BildskärmIBM 5151 (mono), 5153 (färg), TV via kompositvideo
    Ljud1-kanalig PC-högtalare
    InmatningIBM Model F tangentbord (83 tangenter)
    Expansion5 st ISA-platser (8-bit)
    AnslutningarSeriell port, parallellport, kassettport (tidiga modeller)
    Ström120/240 V AC
    Dimensionerca 51 × 42 × 14 cm
    Viktca 11–14 kg
    Lanseringsprisfrån 1 565 USD (1981)
    Tillverkning1981–1987
    EfterträdareIBM PC XT (1983)

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare