Etikett: kalla kriget

  • RA145 – överskottsradion som tog plats i Sverige efter Vietnam

    RA145 var radion som hittade vägen till svenska förband som överskottsmateriel efter Vietnamkriget. Robust, enkel och pålitlig gav den soldater i Hemvärnet och armén trådlös förbindelse på några kilometers håll – och blev en trotjänare i fält långt efter att den först konstruerades i USA.

    När USA började avveckla stora mängder taktiska VHF-radioapparater efter Vietnamkriget öppnades en möjlighet för svenska förband att snabbt stärka sitt radiosamband. RA145 är den svenska beteckningen på den amerikanska manpack-radion AN/PRC-25 (och i viss mån dess efterföljare PRC-77), som i Sverige togs in i större antal som överskott. Den blev ett robust komplement till fälttelefonin och ett arbetsredskap som särskilt Hemvärnet utnyttjade flitigt.

    Historia och ursprung

    PRC-25 introducerades i USA i början av 1960-talet och användes brett under Vietnamkriget; den transistoriserade PRC-77 kom 1968 som en förfinad version. Svenska FMV anskaffade den amerikanska radion och gav den beteckningen Ra 145; för svensk tjänst kom även Ra 146 (en vidareutveckling via Tadiran enligt svenska krav). Den svenska anskaffningen skedde i stor utsträckning genom överskott efter Vietnam, vilket förklarar den breda tillgången och spridningen i förband under efterföljande år. :contentReference[oaicite:1]{index=1}

    Konstruktion och användning

    RA145 är en bärbar VHF-FM stridsradiosändtagare i en robust metallkapsling. Den bars på rygg, kunde fordonmonteras och hade anslutningar för handset, hörtelefon och olika antenner. Den användes för kortdistans taltrafik på pluton–/kompaninivå och kunde samverka med svenska Ra 42 (421/422)-systemen. :contentReference[oaicite:2]{index=2}

    Prestanda och frekvenser

    • Frekvensområde: typiskt ~30–75/80 MHz i två delband (50 kHz kanalsteg, ~920 kanaler)
    • Modulation: FM (telefoni)
    • Uteffekt: ca 1,5–4 W
    • Räckvidd: upp till ~5–15 km beroende på terräng/antenn
    • Massa: omkring 10–12 kg komplett (varierar med batteri/antenner)
      Uppgifterna varierar något mellan PRC-25/77-familjen och svenska dokumentationer; värdena ovan representerar typiska data för Ra 145-systemet.

    Ström och drift

    Radion matades av batteripaket anpassade för fältbruk, med laddutrustning i fordon/förläggning. Enkel panel för volym, brusspärr (bärvåg/tonstyrd), sänd/mottag och frekvensval gjorde den lätt att operera även med handskar. :contentReference[oaicite:4]{index=4}

    Samverkan och tillbehör

    RA145 kunde kopplas till olika antenner (kort “battle whip”, teleskop-/stolpantenner), bärselar och fordonsfästen. Den kunde samtrafikera med Ra 42-familjen och förekom både i bärbart utförande och i fasta rack/stativlösningar inom bl.a. kustartilleriet (Ra 146). :contentReference[oaicite:5]{index=5}

    Arvet efter RA145

    När modernare svenska system (t.ex. RA180) fasades in levde RA145 kvar i förråd och i Hemvärnet. I dag är den ett populärt samlarobjekt och ett stycke sambands- och förbandskultur från kalla krigets slutskede — ett praktexempel på hur överskottsmateriel kunde ge mycket “radionytta” för liten peng.

    Fakta: RA145 (svensk beteckning för AN/PRC-25)

    • Typ: Bärbar VHF-FM stridsradio (manpack)
    • Ursprung: USA (AN/PRC-25); i Sverige Ra 145. Ra 146 utvecklad vidare via Tadiran enligt svenska krav
    • Frekvenser: ~30–75/80 MHz (50 kHz steg)
    • Uteffekt: ca 1,5–4 W
    • Kanaler: ~920 (två delband)
    • Vikt: ~10–12 kg med batteri/antenn
    • Drift: Batteripaket, bärbar/fordonsmonterbar
    • Samverkan: Kompatibel med Ra 42-familjen
    • Tjänst: Bred användning i svenska förband, särskilt Hemvärnet, efter överskottsanskaffning post-Vietnam
  • Fälttelefonapparat m/37 – Sveriges robusta röst i fält

    Fälttelefonapparat m/37 var den svenska arméns pålitliga röst i fält under flera decennier. Med sin vev för ringsignal, enkla batteridrift och robusta konstruktion gjorde den det möjligt för soldater att hålla kontakt även i regn, kyla och lera – långt innan mobiltelefoner och radio tog över.

    LM Ericsson telefonapparat m/37

    Innan mobiltelefoner, satellitlänkar och digitala radiosystem fanns fälttelefonen – en enkel, men oerhört viktig apparat som gjorde det möjligt för soldater att kommunicera över längre avstånd via kabel.

    Den svenska Fälttelefonapparat m/37 introducerades på 1930-talet och användes av Försvarsmakten under flera decennier. Den var robust, lätt att bära, enkel att använda och kunde kopplas ihop med andra telefoner eller en fältväxel för att bygga upp ett helt nätverk i fält.

    Historia

    m/37 utvecklades som en modernisering av tidigare svenska fälttelefoner. Den kom i bruk 1937 och användes både under andra världskriget och långt in på kalla krigets dagar.

    Telefonen var konstruerad för att vara driftsäker under hårda förhållanden. Den var byggd i ett tåligt fodral och kunde användas i regn, kyla och smuts – något som var nödvändigt i fältmiljö.

    Konstruktion och användning

    Telefonen hade ett vevverk för att alstra ringspänning, en mikrotelefon (kombinerad lur med mikrofon och hörtelefon) och anslutningskontakter för fältkabel.

    För att använda den drogs en fältledning mellan två apparater. När man ville ringa vevade man på veven, vilket skickade en ringsignal till mottagaren. Sedan kunde samtalet föras precis som i en vanlig fast telefon.

    Telefonen kunde även kopplas till en fältväxel så att flera abonnenter kunde ingå i samma nät.

    Driftsäkerhet

    Fälttelefon m/37 krävde ingen extern strömförsörjning för att ringa upp – ringsignalen skapades med veven. Själva samtalen drevs av ett par 1,5-volts batterier som matade mikrofonen.

    Detta gjorde att apparaten var mycket tillförlitlig, även i miljöer där elektricitet saknades.

    Arvet efter m/37

    Fälttelefon m/37 var länge standard i svenska armén och finns än idag i samlarkretsar. Den representerar en tid då kommunikation i fält byggde på kabel, disciplin och enkla men robusta lösningar.

    Även om den idag är ersatt av modern radio och digital teknik, visar den hur viktigt det en gång var att ha en enkel, pålitlig röstförbindelse mellan soldater och förband.

    Fakta: Fälttelefonapparat m/37

    • Lansering: 1937
    • Användare: Svenska Försvarsmakten
    • Typ: Bärbar fälttelefon
    • Konstruktion:
    • Hölje i metall/trä (beroende på tillverkning)
    • Handvev för ringsignal
    • Mikro-/telefonsnäcka (lur)
    • Anslutning för fältkabel
    • Strömförsörjning:
    • Ringsignal: generator (vev)
    • Samtal: 2 × 1,5 V batterier (torrceller)
    • Funktioner:
    • Punkt-till-punkt-samtal via kabel
    • Kan anslutas till fältväxel
    • Mått & vikt: ca 4–5 kg (varierar med modell)
    • Användningsområde:
    • Punktkommunikation i fält
    • Militär sambandsorganisation under beredskapstiden och kalla kriget