Etikett: kassettband

  • Wang 2200 – datorn som var föregångare till persondatorn

    Wang 2200 lanserades 1973, i en tid då datorer fortfarande var stora, dyra och svåråtkomliga. Ändå erbjöd denna relativt okända maskin något som i dag känns självklart: en komplett dator i ett enda skåp, redo att användas direkt. Med inbyggd skärm, tangentbord, lagring och ett programmeringsspråk som startade automatiskt bröt Wang 2200 mot tidens normer och gjorde avancerad datorkraft tillgänglig för företag och myndigheter utan egna datacenter. Den blev aldrig ett hushållsnamn – men dess idéer kom att prägla datorutvecklingen långt framöver.

    I början av 1970-talet var datorer fortfarande något mystiskt. De stod i särskilda rum, krävde specialutbildad personal och kostade mer än de flesta företag ens kunde överväga. Ändå fanns det en dator som bröt mönstret. Den hette Wang 2200 och byggdes av Wang Laboratories. I efterhand framstår den som ett av de tydligaste stegen mot den moderna persondatorn – trots att den lanserades flera år innan PC-revolutionen tog fart.

    En dator som inte behövde förklaras

    När man slog på en Wang 2200 hände något ovanligt för sin tid: datorn var redo att användas direkt. Ingen lång uppstart, inget operativsystem som skulle laddas, inga hålkort eller fjärrterminaler. Skärmen tändes och BASIC-prompten väntade.

    Det låter trivialt i dag, men då var det en radikal idé. Datorn var inte byggd för datatekniker – den var byggd för människor som behövde lösa problem.

    BASIC som satt i hårdvaran

    Hemligheten låg i hur Wang 2200 var konstruerad. Programmeringsspråket BASIC låg inte som ett program i minnet, utan var hårdvaruimplementerat i ROM. Det gjorde systemet både snabbare och stabilare än många konkurrenter.

    Men ännu viktigare var vad det betydde i praktiken: många användare kunde redan BASIC. Företag behövde inte anställa specialister eller lägga månader på utbildning. Programmering blev ett arbetsverktyg, inte ett hinder.

    Liten på utsidan, större inuti

    Trots sitt kompakta format var Wang 2200 långt ifrån begränsad. Den kunde byggas ut stegvis med mer minne, bättre lagring och ett stort antal kringutrustningar. Från enkla kassettband gick utvecklingen vidare till disketter och fasta diskar, skrivare, plottrar och kommunikationsutrustning.

    Detta gjorde systemet attraktivt för verksamheter som växte – banker, myndigheter, försäkringsbolag och industri. Man kunde börja smått och bygga vidare utan att byta hela datorplattformen.

    Dator eller terminal? Båda.

    En särskilt smart tanke bakom Wang 2200 var att den kunde fungera både som fristående dator och som intelligent terminal mot större system. Den kunde kopplas till andra Wang-system eller till stordatorer, men behöll samtidigt sin egen beräkningskraft.

    I marknadsföringen vände Wang detta till en poäng: man kunde motivera köpet som en kraftfull terminal – och samtidigt få en komplett dator på köpet. Det är ett resonemang som påminner starkt om senare klient-server-lösningar.

    En oväntad roll i kalla kriget

    Wang 2200 fick också en geopolitisk betydelse. Den användes av sovjetiska planeringsmyndigheter, bland annat Gosplan. Av rädsla för dolda funktioner i västerländsk hårdvara reverse-engineerades systemet, vilket resulterade i den sovjetiska klonen Iskra-226 – fullt programkompatibel med originalet.

    Att en amerikansk kontorsdator blev mall för ett sovjetiskt system säger något om hur praktisk och genomtänkt konstruktionen var.

    Ett ovanligt långt liv

    Wang 2200 var inte en tillfällig produkt. Serien utvecklades under nästan två decennier och gick från diskreta TTL-kretsar till VLSI-lösningar och till slut en version baserad på Intel 80386 i slutet av 1980-talet. Ändå kunde program skrivna på 1970-talet fortsätta att fungera, tack vare den konsekventa BASIC-miljön.

    Än i dag körs Wang 2200-program i emulatorer på moderna datorer – ofta snabbare än originalmaskinerna någonsin klarade.

    Varför Wang 2200 fortfarande spelar roll

    Wang 2200 var ingen hemmadator och ingen stordator. Den var något mitt emellan – och kanske just därför så viktig. Den visade att datorer kunde vara:

    • direkt användbara
    • begripliga för vanliga yrkesmänniskor
    • byggda för verkliga problem, inte bara teknik

    När persondatorn senare slog igenom hade många av idéerna redan testats i praktiken av Wang 2200.

    Den blev aldrig lika berömd som Apple II eller IBM PC. Men utan maskiner som Wang 2200 hade övergången från datorsalar till skrivbord sannolikt varit både långsammare och svårare.

    I efterhand framstår den som precis det som dess egen reklam påstod:
    en liten dator – med en mycket stor idé.

    Innehåll på youtube om Wang 2200

    Wang 2200 – faktaruta
    • Positionering: “Statistics and Number-Crunching Computer” (statistik- och beräkningsdator)
    • Startpris: $7 400 (listpris, USD)
    • Språk: 16K hardwired BASIC (BASIC hårdvaruimplementerat i ROM)
    • Standardminne: 4 KB RAM
    • Bildskärm: CRT, 16 rader × 64 tecken
    • Lagring (grundsystem): konsolkassettstation
    • Tangentbord: val mellan alfanumeriskt eller BASIC-tangentbord
    • Utbyggbarhet: minne i 4 KB-steg upp till 32 KB
    • Utlovat ekosystem: 28 större kringutrustningar
    Utbyggnad och tillbehör
    • RAM-pris : $1 600 per 4 KB (upp till 32 KB)
    • Skrivare: tre typer, sju prisklasser
    • Plotter: stegmotor för mycket exakt inkrementell plottning
    • Stor flatbäddsplotter : 31″ × 48″ (pris: $8 000)
    • Disketter (“floppy”): från $4 500 i enkel/dubbel/trippel konfiguration
    • Diskettkapacitet : 0,25 / 0,50 / 0,75 MB
    • Större disk : 1 / 2 / 5 MB fasta eller flyttbara diskar
    • I/O och media : hålkortsläsare, pappersremsläsare, online-terminaler, BCD- & ASCII-kontrollers
    Kommunikation, support och “mjuka” argument
    • Telekom/terminal-roll: kan uppgraderas för telekommunikation med andra 2200 eller stordator
    • Budskap: “motivera den som kraftfull terminal och få en ‘gratis’ fristående dator”
    • Service: 250+ fabriksutbildade tekniker i 105 städer (USA)
    • Utbildning: gratis programmeringskurser och operatörsskolor (Tewksbury, MA)
    • Programbibliotek: statistik- och matematik/vetenskap-applikationer
    • Användargrupp: SWAP (hjälper sänka programmeringskostnader)
    Extra kul teknikfakta
    • Lansering: 1973 (Wang 2200-serien)
    • Idé som kom tidigt: allt-i-ett med skärm + lagring + BASIC redo vid start – långt innan PC blev standard
    • Utveckling: serien växte senare till fleranvändarsystem (upp till 16 arbetsstationer i vissa konfigurationer)
    • Oväntad historia: systemet reverse-engineerades i Sovjet och inspirerade kompatibla kloner (Iskra-226)
    • Lång livslängd: fanns i drift i många år och kunde moderniseras med senare CPU-lösningar

  • När spelkonsolen ville bli dator – CompuMate och 1980-talets teknikdröm

    Tänk dig att din spelkonsol plötsligt kunde bli en dator. I början av 1980-talet var det en lockande idé, och CompuMate SV010 var ett av de mest ambitiösa försöken att förverkliga den. Med tangentbord, kassettlagring och programmering i BASIC förvandlade detta ovanliga tillbehör Atari 2600 från ren spelmaskin till ett kreativt experiment i hemdatorns barndom.

    I början av 1980-talet var gränsen tydlig mellan spelkonsoler och hemdatorer. Spelkonsoler var billiga och enkla, byggda för ett enda syfte: spel. Hemdatorer var dyrare men erbjöd något helt nytt – möjligheten att programmera själv. CompuMate SV010 var ett ovanligt och visionärt försök att förena dessa två världar.

    Tillbehöret utvecklades av Spectravideo och gjorde det möjligt att använda spelkonsolen Atari 2600 som en enkel hemdator. Lanseringen skedde i januari 1983, vid en tidpunkt då intresset för datorer i hemmet exploderade.

    Ett tangentbord till vardagsrummet

    CompuMate var ingen dator i traditionell mening. Den saknade egen processor och grafik och förlitade sig helt på Atari 2600:s befintliga hårdvara. Genom att anslutas till kassettplatsen och handkontrollportarna gav den konsolen ett membrantangentbord, extra minne och egna program lagrade i ROM.

    Plötsligt kunde samma apparat som dagen innan körde arkadspel också användas för att skriva text, rita bilder och komponera musik. Det var ett tydligt exempel på hur tillverkare försökte förlänga livslängden på spelkonsoler genom att ge dem nya roller i hemmet.

    Programmering för nybörjare

    I CompuMates inbyggda minne fanns tre program som alla var utformade för att vara lättillgängliga även för barn och nybörjare.

    Ett rit- och animationsprogram lät användaren skapa enkla bilder och korta bildsekvenser med låg upplösning men stor kreativ frihet. Ett musikprogram fungerade som en enkel synt och innehöll välkända melodier som exempel. Den mest ambitiösa delen var dock BASIC-tolken, som gjorde det möjligt att skriva egna program, spara dem på kassettband och ladda dem igen senare.

    För många användare blev detta den allra första kontakten med programmering.

    Olika namn, samma idé

    Internationellt såldes produkten som Spectravideo CompuMate, men i Västtyskland marknadsfördes den via postorderföretaget Quelle under namnet Universum Heimcomputer. Namnbytet visar hur starkt ordet ”dator” lockade konsumenter under denna period.

    I Brasilien gick utvecklingen ännu längre, där flera lokala kloner tillverkades. Det var vanligt under 1980-talet, särskilt i länder med importrestriktioner, och visar att idén bakom CompuMate uppfattades som värdefull även utanför huvudmarknaderna.

    Varför blev den ingen succé?

    Trots sitt nyskapande upplägg fick CompuMate ett begränsat genomslag. Atari 2600 var tekniskt sett redan ålderstigen och saknade den prestanda som krävdes för mer avancerade datorprogram. Samtidigt dök riktiga hemdatorer som Commodore 64 och ZX Spectrum upp till konkurrenskraftiga priser.

    Dessutom sammanföll lanseringen med den stora nordamerikanska spelkraschen 1983, vilket kraftigt minskade intresset för nya tillbehör till spelkonsoler.

    Ett viktigt steg i datorhistorien

    Även om CompuMate inte blev någon försäljningsframgång har den en självklar plats i datorhistorien. Den representerar ett tidigt försök att göra teknik kreativ och tillgänglig, snarare än passiv och konsumtionsinriktad.

    Idén att billiga enheter ska kunna användas för programmering och skapande lever vidare i moderna projekt som enkortsdatorer och utbildningsplattformar. CompuMate visar att även mycket begränsad hårdvara kan inspirera till nyfikenhet, lärande och kreativitet – något som fortfarande är lika relevant idag.

    Innehåll på youtube om CompuMate

    Fakta: CompuMate SV010
    Typ: Hemdatorstillägg (periferienhet) till Atari 2600
    Tillverkare: Spectravideo International
    Lansering: 6 januari 1983 (Winter CES, Las Vegas)
    Tangentbord: 42 tangenter (membran / “sensor touch”)
    CPU: Använder Atari 2600:s MOS 6507 (~1,19 MHz)
    Minne: 2 KB RAM, 16 KB ROM
    Bild: 10 rader × 12 tecken
    Grafik: 40×40 pixlar, 10 valbara färger
    Lagring: Kassettband via 3,5 mm ljudkontakt
    Program i ROM: Magic Easel (rit/animation), Music Composer, BASIC
    Regionala namn: “Universum Heimcomputer” (Tyskland)

  • CP 400 COLOR – den brasilianska hemdatorn som färgade 1980-talet

    CP 400 COLOR var en av de mest betydelsefulla hemdatorerna som utvecklades och tillverkades i Brasilien under 1980-talet. Lanserad 1984 av företaget Prológica kombinerade den internationell teknik med lokal anpassning, färgstark design och bred spridning på den brasilianska hemmamarknaden. Som klon av TRS-80 Color Computer 2 blev CP 400 för många användare den första kontakten med programmering, spel och persondatorer, och den kom att spela en viktig roll i landets tidiga datorhistoria.

    När hemdatorerna slog igenom globalt i början av 1980-talet utvecklades även en stark inhemsk datorindustri i Brasilien. Ett av de tydligaste resultaten av denna period var CP 400 COLOR, lanserad 1984 av företaget Prológica Indústria e Comércio de Microcomputadores. Datorn kom att bli en av de mest spridda och igenkända brasilianska hemdatorerna under årtiondet.

    CP 400 COLOR tillhörde en kategori av datorer som ofta kallades ”nationella kloner”. Den var i praktiken fullt kompatibel med TRS-80 Color Computer 2, men anpassad för brasilianska tekniska och ekonomiska förhållanden. Det innebar bland annat stöd för TV-standarden PAL-M, lokal tillverkning av komponenter och ett formspråk som skilde sig tydligt från den amerikanska förlagan.

    En dator för hemmet

    CP 400 var konstruerad som en hemdator i ordets klassiska mening. Den skulle användas för spel, programmering, utbildning och enklare tillämpningar i hemmet. Processorn var Motorola MC6809E, klockad till strax under 1 MHz, vilket gav god prestanda för tiden. Grafikdelen byggde på videokretsen MC6847, som möjliggjorde både textläge och flera grafiska lägen i färg.

    Program laddades i regel från kassettband, vilket var långsamt men billigt och därför mycket vanligt under denna period. För mer avancerade användare fanns möjlighet att ansluta diskettenheten CP 450, vilket ökade både hastighet och lagringskapacitet avsevärt.

    En design som stack ut

    En av CP 400:s mest iögonfallande egenskaper var dess utseende. Den första modellen hade ett färgglatt chiclet-tangentbord med små tangenter i olika färger. Formen och färgsättningen togs fram av den italienske arkitekten Luciano Deviá, som ville ge datorn ett lekfullt och heminriktat uttryck. Tanken var att datorn skulle passa in i vardagsrummet snarare än uppfattas som en teknisk industrimaskin.

    Designen var dock inte utan nackdelar. Den kompakta konstruktionen kunde i vissa fall leda till överhettning, något som senare åtgärdades i nästa version.

    CP 400 COLOR II

    I slutet av 1985 lanserades CP 400 COLOR II. Denna modell fick extern strömförsörjning, 64 KB RAM som standard och ett större tangentbord med fler funktionsknappar. Den marknadsfördes som mer professionell och riktad även till avancerade användare.

    Trots förbättringarna fick tangentbordet kritik för sämre byggkvalitet än föregångarens. Tangenterna upplevdes som ostadiga, och bland användare fick tangentbordet ett skämtsamt smeknamn på grund av sin fjädrande känsla. Däremot var problemen med överhettning nu lösta.

    Operativsystem och tillbehör

    Med diskettenheten CP 450 kunde CP 400 köra flera operativsystem, bland annat OS-9 Level 1 och Flex9. Prológica erbjöd även DOS400, som i praktiken var en omdöpt version av Tandy Radio Shacks diskbaserade Color BASIC-system. Detta speglar en tid då licensiering ofta hanterades informellt i den brasilianska datorindustrin.

    Maskinen hade ett ovanligt rikt utbud av anslutningar för sin klass: seriell port, joystickportar, kassettgränssnitt, expansionsport och både TV- och monitorgång.

    Mottagande och konkurrens

    CP 400 blev en kommersiell framgång och stod under en period för en betydande del av Prológicas omsättning. Trots detta var det tekniska stödet begränsat, och utbudet av böcker och tidskrifter var litet jämfört med situationen i USA. Användarna fick i stor utsträckning förlita sig på egen experimentlusta och importerad dokumentation.

    I mitten av 1980-talet förändrades marknaden snabbt. Först genom billigare ZX Spectrum-kloner och därefter genom MSX-standarden, som erbjöd bättre grafik och ljud. Mot slutet av decenniet började även IBM PC-kompatibla datorer bli allt mer attraktiva.

    Slutet på produktionen och arvet efter CP 400

    Tillverkningen av CP 400 och dess tillbehör upphörde i början av 1987. Många användare gick då vidare till MSX-datorer eller till PC-plattformen. Trots sin relativt korta livstid har CP 400 fått en bestående plats i Brasiliens teknikhistoria.

    I dag ses CP 400 COLOR som ett tydligt exempel på hur global datorteknik anpassades lokalt under 1980-talet. Den representerar en period av teknisk kreativitet, begränsade resurser och ett starkt intresse för hemdatorer som utbildnings- och nöjesverktyg. För samlare och entusiaster är CP 400 inte bara en dator, utan ett färgstarkt stycke digital kulturhistoria.

    Innehåll på youtbue om CP 400

    Fakta: Prológica CP 400 COLOR

    • Tillverkare: Prológica Indústria e Comércio de Microcomputadores (Brasilien)
    • Lanserad: 1984
    • Utgången ur produktion: 1987
    • Typ: Hemdator
    • Kompatibilitet: TRS-80 Color Computer 2
    • Processor: Motorola MC6809E, cirka 0,895 MHz
    • Minne: 16 KB eller 64 KB RAM
    • ROM: 16 KB (Extended Color BASIC)
    • Grafik: MC6847, upp till 9 färger
    • Upplösning: upp till 256 × 192 pixlar (2 färger i högupplöst läge)
    • Ljud: 6-bitars DAC
    • Video: PAL-M TV-ut, samt RGB-utgång
    • Lagring: Kassettband; diskett via CP 450 (upp till två 180 KB-enheter)
    • Anslutningar: RS-232C, kassettgränssnitt, joystickportar, expansions-/kassettport, cartridge-port

    Modeller

    • CP 400 COLOR: första modellen med färgglatt chiclet-tangentbord (55 tangenter)
    • CP 400 COLOR II: senare modell med extern strömförsörjning och 59-tangenters tangentbord samt 64 KB RAM som standard

  • TRS-80 – datorn som gjorde persondatorn folklig

    När hemdatorn ännu var ett experiment för entusiaster och ingenjörer klev TRS-80 oväntat in i vardagen. År 1977 började Tandy Corporation sälja en färdig dator över disk i sina Radio Shack-butiker – till ett pris som vanliga människor faktiskt kunde betala. Den var enkel, bullrig och full av kompromisser, men den fungerade. TRS-80 blev startpunkten för en hel generation användare och bidrog till att göra datorn till ett verktyg för hem, skola och småföretag snarare än ett exklusivt instrument för laboratorier och storföretag.

    När Tandy Corporation den 3 augusti 1977 lanserade TRS-80 Micro Computer System markerade det början på en ny era. För första gången kunde en vanlig privatperson kliva in i en butik hos Radio Shack och köpa en färdig, fullt fungerande dator utan teknisk förkunskap. TRS-80 var inte den första mikrodatorn, men den blev den första som nådde massmarknaden.

    Tillsammans med Apple II och Commodore PET bildade TRS-80 det som ofta kallas 1977 års treenighet – de tre maskiner som lade grunden för hemdatorrevolutionen.

    En tekniskt enkel men strategiskt genial dator

    TRS-80 byggde på den då moderna Zilog Z80-processorn klockad till 1,77 MHz. Grundmodellen levererades med 4 kilobyte RAM, ett fullstort QWERTY-tangentbord och ett monokromt bildskärmsläge med 64 tecken per rad och 16 rader. BASIC låg lagrat i ROM och datorn var redo att användas direkt efter start.

    Lagring skedde via kassettband, vilket var långsamt och opålitligt men billigt. För cirka 600 amerikanska dollar fick köparen dator, bildskärm och bandspelare. I slutet av 1970-talet var detta ett sensationellt lågt pris för ett komplett datorsystem.

    Kostnadsbesparingar som formade upplevelsen

    För att nå sitt låga pris tvingades Tandy till kompromisser. TRS-80 saknade till en början gemener, hade endast blockgrafik, inget inbyggt ljud och minimal elektromagnetisk avskärmning. Resultatet blev en dator som ofta störde radioapparater i omgivningen så kraftigt att ljud från spel kunde höras via en AM-radio placerad bredvid datorn.

    Det var denna kombination av tekniska brister som gav upphov till smeknamnet ”Trash-80”, ett namn som entusiaster ofta använde ironiskt men som Tandy aktivt försökte motarbeta.

    Expansion Interface – nödvändig men ökänd

    För seriös användning krävdes Tandy:s Expansion Interface, en separat låda som gav diskettkontroller, mer minne, skrivare och RS-232-kommunikation. Med expansionsenheten kunde TRS-80 användas för bokföring, ordbehandling och databashantering.

    Samtidigt introducerade Expansion Interface en lång rad problem. Systemet krävde flera nätaggregat, många kablar och en strikt uppstartsordning. Den känsliga kortkontakten mellan dator och expansion kunde orsaka spontana omstarter, vilket ledde till både frustration och dataförlust. Trots detta användes konfigurationen flitigt i både skolor och småföretag.

    Operativsystem och programmering – en ovanlig mångfald

    TRS-80 levererades ursprungligen med Level I BASIC, baserad på Tiny BASIC. Senare tillkom Level II BASIC, licensierad från Microsoft, vilket möjliggjorde diskettanvändning och mer avancerade program.

    Det officiella operativsystemet TRSDOS fick snabbt rykte om sig att vara buggigt och begränsat. Detta ledde till en explosion av alternativa operativsystem som LDOS, NewDos/80, DoubleDOS och DOSPlus. Vid början av 1980-talet fanns det fler operativsystem till TRS-80 än till någon annan hemdator.

    Program, spel och utbildning

    TRS-80 fick tidigt marknadens största mjukvaruutbud. Tusentals spel och applikationer utvecklades, ofta av små oberoende företag. Många populära arkadspel klonades, ibland utan licens, och datorn fick ett rykte om sig som en snabb och responsiv spelplattform trots sin enkla grafik.

    Inom utbildningssektorn blev TRS-80 mycket populär tack vare sin tillgänglighet och robusthet. I små kommuner användes den för allt från elevadministration till fordonsregister och budgetarbete.

    FCC-krav och slutet för Model I

    I början av 1980-talet skärpte amerikanska myndigheter kraven på elektromagnetiska störningar. TRS-80 Model I uppfyllde inte de nya reglerna och en omkonstruktion hade gjort datorn för dyr.

    År 1981 avslutades därför produktionen av Model I.

    Model III och Model 4 – förfinade efterföljare

    TRS-80 Model III integrerade dator, skärm och diskettkontroller i ett enda chassi. Den hade bättre tangentbord, stöd för gemener och färre kablar, vilket gjorde den betydligt mer driftsäker.

    TRS-80 Model 4 tog ytterligare steg framåt med snabbare processor, 80×24-teckenläge, upp till 128 kilobyte RAM och möjlighet att köra CP/M-program. Den blev den sista modellen som var direkt härledd från originaldesignen från 1977.

    Ett sidospår som blev legendariskt – Model 100

    Parallellt lanserades TRS-80 Model 100, tillverkad av Kyocera. Denna batteridrivna portabla dator blev särskilt populär bland journalister och fältarbetare tack vare sin omedelbara start och extrema driftsäkerhet. Tekniskt var den helt frikopplad från Model I-linjen, men den bar vidare TRS-80-namnets rykte.

    Arvet efter TRS-80

    Totalt såldes omkring 2,4 miljoner TRS-80-datorer i olika varianter. Viktigare än siffrorna var dock effekten. TRS-80 flyttade datorn från laboratorier och storföretag till hem, skolor och små kontor. Den gav en hel generation sina första programmeringskunskaper och bidrog starkt till att persondatorn blev en självklar del av samhället.

    TRS-80 var billig, bräcklig, ibland frustrerande – men avgörande. Den var inte datorn som gjorde allt bäst, utan datorn som gjorde datorn möjlig för alla.

    Innehåll på youtube om TRS-80

    Faktaruta: TRS-80 Model I
    Lansering
    3 augusti 1977
    Tillverkare
    Tandy Corporation (såld via Radio Shack)
    Processor
    Zilog Z80, ca 1,77 MHz
    Minne
    4–48 kB RAM (beroende på konfiguration/utbyggnad)
    Skärm
    Monokrom, 64 × 16 tecken (semigrafik/blockgrafik)
    Lagring
    Kassettband (senare även disketter via Expansion Interface)
    Operativsystem
    TRSDOS, LDOS, NewDos/80 (m.fl.)
    Programspråk
    BASIC i ROM (Level I / Level II), senare fler språk via tillägg
    Känd för
    Tidigt massmarknadsgenombrott, stor mjukvaruflora – men även “Trash-80”-ryktet
    Efterföljare
    TRS-80 Model III (1980), TRS-80 Model 4 (1983)
    Kort sagt: en av hemdatorerna som gjorde persondatorn folklig genom att säljas i butik till en bred publik.

  • Sord M5 – Japans bortglömda hemdator som nästan blev en standard

    I början av 1980-talet, när hemdatorer började flytta in i vardagsrummen, lanserade japanska Sord en liten men ambitiös dator som ville förena spel och programmering. Sord M5 var tekniskt avancerad för sin tid och fick stöd av stora spelutvecklare – men hamnade snabbt i skuggan av billigare och mer standardiserade konkurrenter.

    När hemdatorrevolutionen tog fart i början av 1980-talet tävlade tillverkare världen över om att ta plats i vardagsrummen. De flesta känner till namn som ZX Spectrum, Commodore 64 och Atari 800 – men i Japan fanns också en uppstickare som i dag är betydligt mer okänd: Sord M5.

    En kompakt dator i spelkonsolens skepnad

    Sord M5 lanserades i november 1982 av Sord Computer Corporation och var tydligt inspirerad av tidens spelkonsoler. Den var liten, lätt och hade ett inbyggt gummitangetbord som påminde starkt om ZX Spectrum. Målet var att skapa en prisvärd hemdator som både kunde användas för programmering och spel.

    Trots sitt blygsamma yttre var M5 tekniskt välutrustad. Den drevs av en Zilog Z80A-processor på 3,58 MHz, samma familj av processor som användes i många populära datorer vid tiden. Grafikdelen sköttes av det välkända TMS9918-chippet, som även användes i MSX-datorer, och ljudet genererades av SN76489, ett ljudchip som gav tre tonkanaler och en bruskanal.

    Program på kassett – eller patron

    Till skillnad från många konkurrenter satsade Sord på ROM-patroner som primärt lagringsmedium, även om stöd för kassettband också fanns. Detta gjorde laddningstiderna kortare och användningen enklare – men hade en nackdel: datorn hade bara 4 kB arbetsminne, vilket kraftigt begränsade hur avancerade program och spel kunde vara.

    För att alls kunna programmera datorn krävdes en språkpatron. Det fanns flera varianter:

    • BASIC-I (endast heltalsaritmetik)
    • BASIC-G (grafik och ljud)
    • BASIC-F (flyttalsaritmetik)
    • FALC, ett enklare applikationspaket

    Internationell spridning – med lokala varianter

    Sord M5 såldes främst i Japan, men exporterades även internationellt. I Storbritannien marknadsfördes den som CGL M5, medan den i vissa länder kallades Sord M5 Creative Computer och levererades med en praktisk bärväska.

    I Sydkorea fick datorn ett oväntat genomslag. Företag som LG, Samsung och Koryo Systems tillverkade egna M5-baserade modeller (FC-150, SPC-500 och TommyCom) med stöd för det koreanska alfabetet hangul. Dessa datorer var tekniskt identiska men använde inkompatibla patronformat, vilket låste användarna till lokala program.

    Spel från arkadjättarna

    Trots sitt begränsade minne fick Sord M5 stöd från flera stora japanska spelutvecklare. Namco, Konami, Irem och Takara släppte spelversioner av klassiska arkadtitlar som:

    • Galaga
    • Dig Dug
    • Mappy
    • Super Pac-Man
    • Bosconian
    • Moon Patrol

    Totalt finns det i dag 42 kända spel till systemet – ett relativt litet bibliotek, men med hög kvalitet sett till hårdvarans begränsningar.

    En kort livslängd i skuggan av MSX

    Sord M5 fick dock ett kort liv. När MSX-standarden lanserades 1983 erbjöd den i praktiken samma grafik och ljud, men med bättre minneskonfiguration, standardiserad BASIC och ett växande ekosystem. För många tillverkare – inklusive Sord – blev det omöjligt att konkurrera.

    I Storbritannien hjälpte inte heller priset. Med ett introduktionspris runt £195 var M5 dyrare än både ZX Spectrum och VIC-20, trots sämre expansionsmöjligheter.

    Ett stycke datorhistoria

    I dag är Sord M5 främst ett samlarobjekt och ett intressant sidospår i datorhistorien. Den visar tydligt hur intensiv och experimentell hemdatoreran var – och hur små tekniska och marknadsmässiga skillnader kunde avgöra vilka system som överlevde.

    Sord M5 blev aldrig någon standard, men den förtjänar sin plats som en ambitiös, välbyggd och tekniskt kompetent dator som helt enkelt kom ut vid fel tidpunkt.

    Innehåll på youtube om Sord M5

    Faktaruta: Sord M5
    Typ
    Hemdator
    Tillverkare
    Sord Computer Corporation
    Lansering
    November 1982
    Processor
    Zilog Z80A, 3,58 MHz
    Minne
    4 kB RAM, 16 kB VRAM
    Grafik
    TMS9918 (256×192, 16 färger)
    Ljud
    SN76489 (3 kanaler + brus)
    Lagring
    ROM-patroner, kassettband
    Språk/BASIC
    BASIC-I, BASIC-G, BASIC-F (via patroner)
    Anslutningar
    TV/video/ljud ut, Centronics 16-pin, kassett (DIN)
    Kända spel
    Ca 42 titlar
    Såld som
    CGL M5 (UK), “Game M5” (Takara, Japan), varianter i Sydkorea
    Kort sagt: En kompakt japansk hemdator med arkadinfluenser som snabbt hamnade i skuggan av MSX-eran.

  • VTech Laser 200/210 – 99-dollarsdatorn som blev en hel datorfamilj

    VTech Laser 200 och Laser 210 var billiga 8-bitarsdatorer från början av 1980-talet, byggda för nybörjare och första mötet med programmering. Trots enkla specifikationer spreds de över stora delar av världen under en mängd olika namn och blev i vissa länder, särskilt Australien, en viktig inkörsport till hemdatorer, spel och BASIC-programmering. Deras historia visar hur lågpristeknik, lokala marknader och entusiastkulturer tillsammans kunde forma datorrevolutionens tidiga år.

    År 1983 var hemdatorn fortfarande något magiskt: en låda som kunde förvandla en TV till ett fönster mot spel, programmering och en ny sorts vardagsteknik. Mitt i den tidens myller av ZX81:or, VIC-20, Spectrum och udda lågprismaskiner dök en liten utmanare upp som i efterhand blivit mer intressant än sitt prislappslöfte: VTech Laser 200 och Laser 210.

    De var enkla 8-bitars hemdatorer, byggda för nybörjare – men de råkade också bli ett slags teknikhistoriskt “frö”, som via ommärkningar, lokala varianter och entusiastkulturer spreds över halva världen. I Australien blev de till och med en folklig inkörsport till programmering.

    En hemdator i budgetklassen – men med “riktig” datorpersonlighet

    Laser 200/210 (och deras nära syskon som ofta heter VZ200) byggde på en Z80-kompatibel processor, körde BASIC i ROM och sparade program på kassettband – allt enligt den tidens recept. Men de hade också en egen karaktär.

    Tangentbordet var litet (45 tangenter) och mer “gummigt” än skrivmaskinsskönt, vilket var typiskt för billigare modeller. Grafiken kom från en Motorola 6847-videokrets, släkt med den som satt i TRS-80 Color Computer. Upplösning och färger var begränsade, men tillräckliga för spel och enkla grafikexperiment. Minnet var ofta det som avgjorde hur maskinen uppfattades: vissa marknader fick 4 kB, andra 6–8 kB, och expansioner kunde ta den upp till runt två dussin kilobyte. Det låter löjligt idag, men då var det skillnaden mellan “kan skriva ett litet spel” och “kan skriva något som känns som ett projekt”.

    Laser-datorerna beskrevs ibland som “en färg-ZX81” i samma nybörjarfack, men med en annan stil: mer TRS-80-känsla i BASIC och arkitektur, och en tydlig ambition att vara en första dator snarare än en spelmaskin med tangentbord.

    Den globala maskinen som bytte namn överallt

    En av de mest fascinerande sakerna med Laser 200/210 är hur de nästan blir olika datorer beroende på vilket land man tittar på. Hårdvaran var i grunden densamma, men logotyperna och distributionshistorierna skiftade.

    I Australien och Nya Zeeland såldes den som Dick Smith VZ200 och blev väldigt populär. I Finland och Sverige dök den upp som Salora Fellow, i en något annorlunda kostym och ofta med mer begränsat minne. I Storbritannien fanns den en tid som Texet TX8000, men det blev aldrig någon långvarig succé. I Nordamerika förekom VZ200/Laser 200-varianter i olika kanaler, och det fanns även en mer direktförsäljningsinriktad variant: Smart-Alec Jr. I Ungern/Italien/Österrike nämns Seltron 200, en udda variant med annorlunda moderkortslayout och ganska begränsad spridning.

    Det här är en viktig påminnelse om hur 80-talets datorvärld ofta fungerade: samma maskin kunde “återfödas” som ett lokalt varumärke, med lokala tillbehör, lokala annonser och ett helt eget rykte.

    Australien: när en lågprisdator blev en programmeringsskola

    Om Laser 200-familjen har ett hjärta på världskartan så är det Australien. Där såldes VZ200 genom elektronik-kedjan Dick Smith, och blev en utbredd nybörjardator: en maskin man köpte för att lära sig.

    Det gav en intressant effekt. I stället för att främst vara importspel och internationella hits växte en lokal mjukvarukultur fram. Kassettband med spel, utbildningsprogram och verktyg såldes i butik, och användargrupper bildades med tidningar, tips och hårdvaruhack.

    När människor pratar nostalgiskt om “min första dator” handlar det ofta om den där känslan av att datorn är ett lärarrum: man skriver in listningar, testar, får fel, lär sig, och plötsligt kan man göra något själv. För många i Australien var VZ200/VZ300 precis den upplevelsen.

    Tekniken bakom: enkel, smart – och ibland listig

    Laser/VZ-maskinerna har ofta beskrivits som TRS-80-inspirerade. Det märks på delar av BASIC och hur systemet känns. Samtidigt finns det en historiskt pikant detalj: vissa BASIC-kommandon var “gömda” eller delvis avstängda och kunde aktiveras igen av entusiaster.

    Det är ett tidstypiskt fenomen. Tillverkare försökte ofta navigera licenser, kompatibilitet och marknadspositionering. Resultatet blev att användarcommunityn fick något att upptäcka, och upptäckarlusten var en stor del av 80-talets datorliv. Datorn var inte bara en produkt, den var en plattform att plocka isär mentalt.

    Laser 310/VZ300: den vuxnare uppföljaren som levde länge

    När Laser 200/210 började kännas trångbodda kom uppföljaren: Laser 310 (i Australien/NZ: Dick Smith VZ300). Den viktigaste skillnaden var nästan psykologisk.

    Det kom ett fullstort tangentbord med “riktiga” tangenter i stället för mjuka. Maskinen fick mer minne och en mer polerad känsla. Samtidigt fanns kompatibilitet bakåt så att användare kunde ta med sig erfarenhet och tillbehör.

    Här blir tidslinjen extra intressant: medan många hemdatorsystem dog ganska snabbt levde VZ300-varianten kvar i försäljning i flera år och dök upp i annonser långt in på senare delen av 80-talet i vissa marknader. Det visar att “billig och tillräcklig” ibland slår “bäst på pappret”.

    Ett efterliv i entusiastvärlden: SD-kort, FPGA och emulering

    En dator med begränsningar får ofta ett särskilt efterliv. Den blir en lekplats för den som gillar att tänja på gränser.

    För Laser/VZ-familjen märks det på emulatorer på nästan alla plattformar, från MAME till webbläsare. Det finns även FPGA-varianter som återskapar hårdvaran i logik, och projekt som ger moderna lagringsmöjligheter som SD-kort och extra bankat minne. På så vis kan man behålla originalkänslan men slippa bandspelaren.

    Det fina här är inte bara att man kan “köra gamla spel”. Det är att man kan förstå en datorgeneration genom att faktiskt använda den: känna varför 2 kB video-RAM spelar roll, varför BASIC designades som det gjorde, och hur mycket kreativitet som föds ur begränsningar.

    Varför den här lilla datorn är värd att minnas

    VTech Laser 200/210 var inte den snabbaste, snyggaste eller mest kraftfulla hemdatorn. Men den är ett bra exempel på tre saker som ofta glöms bort när man bara listar specifikationer.

    Distribution formar historien: samma maskin kan vara ett fotnotssystem i ett land och en folkrörelse i ett annat. Begränsningar skapar kultur: låg minnesmängd och enkel grafik tvingade fram uppfinningsrikedom och gemenskap. Och datorer är också social teknik: användargrupper, butikskassetter, lokala utvecklare och hobbyprojekt blev minst lika viktiga som kretsarna.

    Nästa gång någon säger “det där var bara en billig 80-talsdator”, kan man svara: ja – och just därför blev den viktig.

    Om VTech Laser 200 / Lase 210 på youtube

    Faktaruta: VTech Laser 200 / Laser 210
    Typ
    8-bitars hemdator
    Lansering
    1983
    Processor
    Zilog Z80A, ca 3,58 MHz
    RAM
    Varierade (ofta 4–8 kB, expanderbart)
    ROM
    16 kB
    Grafik
    Motorola 6847 (text och enkel grafik)
    Lagring
    Kassettband, diskdrive (tillbehör)
    Kända namn
    Dick Smith VZ200, Salora Fellow, Texet TX8000, m.fl.
    Efterföljare
    Laser 310 (Dick Smith VZ300)
    .

  • ABC 80 – datorn som gjorde Sverige datorintresserat

    ABC 80 blev på kort tid en ikon i svensk datorhistoria. När den lanserades 1978 markerade den starten på persondatorns genombrott i Sverige – utvecklad av svenska ingenjörer, byggd i Motala och snabbt omfamnad av skolor, företag och teknikentusiaster. Trots sin enkla konstruktion var den snabb, driftsäker och förvånansvärt kraftfull, och för många blev den den allra första datorn man lärde sig programmera på. ABC 80 formade en generation och lade grunden för Sveriges tidiga framgångar inom IT.

    När Luxor lanserade ABC 80 år 1978 var ord som ”persondator” fortfarande nya och lite futuristiska. Apple II, Commodore PET och TRS-80 fanns visserligen redan, men för svenska skolor, företag och teknikintresserade privatpersoner blev ABC 80 ofta den första riktiga kontakten med en dator man kunde ha på skrivbordet.

    Det här är berättelsen om den ”brunbeige” lådan från Motala som kom att prägla en hel generation svenska programmerare, ingenjörer och dataintresserade.

    En svensk persondator blir till

    Idén till en svensk persondator föddes hos Karl-Johan Börjesson på Scandia Metric, ett företag som redan i början av 1970-talet sålt minidatorer och mikroprocessorer till skolor och industrin. Han såg hur mikrodatorer började användas i USA och ville ha en dator som passade svenska behov – gärna billig nog för skolor och mindre företag, men ändå tillräckligt kraftfull för ”riktig” användning.

    Scandia Metric samarbetade redan med Dataindustrier AB (DIAB), som hade utvecklat databussen 4680 och datorer som DataBoard 4680 och Seven S. DIAB hade tekniken, Scandia Metric hade kunderna – men ingen av dem kunde tillverka bildskärmar och stora volymer elektronik.

    Därför kopplades Luxor i Motala in. Luxor gjorde redan TV-apparater och terminalskärmar (bland annat till Alfaskop), och blev ganska snabbt den naturliga tillverkaren av den nya svenska datorn.

    I februari 1978 drogs projektet i gång på allvar. Arbetsnamnet var ”HD-80” (hemdator 80), men snart röstade projektgruppen fram namnet ABC 80 – Advanced Basic Computer for the 1980s. ”80” anknöt både till årtalet och till den Zilog Z80-processor som satt i hjärtat av maskinen.

    Utvecklingen gick fort. På bara några månader tog Luxor, DIAB och Scandia Metric fram fungerande prototyper. I augusti 1978 visades ABC 80 upp för pressen i Stockholm – och dök samma kväll upp i TV-nyheterna. Runt årsskiftet hade man redan levererat cirka 200 datorer.

    Teknik: enkel på ytan – smart under huven

    Sett med dagens ögon är ABC 80 väldigt enkel, men 1978 var den imponerande:

    • Processor: Zilog Z80, 3 MHz
    • RAM: 16 kB (upp till 32 kB med expansion)
    • ROM: 16 kB med operativsystem och ABC BASIC
    • Buss: DIAB 4680 – samma industribuss som användes i styr- och mätsystem
    • Skärm: modifierad svartvit TV, 40 tecken × 24 rader
    • Ljud: enkelt ljudchip från Texas Instruments (SN76477) för några grundläggande ljudeffekter
    • Lagring: från början kassettband, senare diskettenheter via 4680-bussen

    Operativsystemet var tätt integrerat med den inbyggda BASIC-tolken, ABC BASIC, en egen dialekt som dessutom var ovanligt snabb. I tester i början av 80-talet jämfördes olika datorer med samma BASIC-program, och ABC 80 spöade ofta både IBM PC, Apple III, VIC-20 och ZX81 – särskilt i heltalsaritmetik.

    Grafiken var däremot mycket enkel. Ingen ”riktig” högupplöst grafik, utan ett text-TV-liknande system där ett kontrolltecken kunde växla resten av raden till ett läge med 6 pixlar per teckencell. Med lite kreativ programmering gav det som mest 78 × 72 pixlar, hanterat via BASIC-kommandon som SETDOT och CLRDOT. För spel och specialgrafik räckte det ändå förvånansvärt långt.

    Inte en ”hemdator” – utan ett arbetsverktyg

    När begreppet ”hemdator” dök upp i början av 80-talet syftade det ofta på färgglada, billiga maskiner som kopplades till TV:n och framför allt användes för spel, till exempel VIC-20, ZX Spectrum och senare Commodore 64.

    ABC 80 såldes visserligen också till privatpersoner, men sågs i första hand som ett arbetsredskap:

    • I skolor användes den för programmeringsundervisning och tekniska ämnen.
    • Inom industri och processstyrning blev den hjärna i många mät- och styrsystem, tack vare 4680-bussen och alla expansionskort som redan fanns till DIAB:s utrustning.
    • På kontor användes den för kalkyler, enklare ekonomisystem och textbehandling – bland annat med den kända ordbehandlaren Teddy.

    Via RS-232-porten kunde den kopplas till skrivare och andra enheter, och med diskettstationer och nätverkssystem (som CAT-net) gick det att bygga hela små kontorsmiljöer kring ABC-datorerna.

    Kringutrustning – från bandstationer till nätverk

    När ABC 80 först kom ut fanns nästan ingen kringutrustning klar – man fick använda vanliga bandspelare för program och data. Under 1979–80 exploderade dock utbudet:

    • Kassettbandstationer specialanpassade för datorbruk
    • Disketter: en rad 5,25- och 8-tums diskettenheter med växande kapacitet (80 kB upp till 1 MB per diskett)
    • Bussexpansioner som ABC 890 med kortplatser för industrikort
    • Minneexpansioner upp till 32 kB RAM
    • Grafikkort för 80-teckens textläge och färg
    • Lokala nätverk där många ABC 80 kunde dela skivminne och skrivare
    • CP/M-kort, som gjorde det möjligt att köra mängder av standardprogram för kontorsbruk

    En stor del av denna kringutrustning kom också från externa företag som såg affärsmöjligheter kring den växande ABC-basen.

    Konflikter bakom kulisserna

    Samarbetet mellan Luxor, Scandia Metric och Dataindustrier var inte problemfritt. Förseningar i kringutrustning, kvalitetsproblem med vissa skrivare och diskettstationer samt oenighet om vem som fick sälja vad till vilka kunder skapade spänningar.

    Scandia Metric började till exempel exportera ABC 80 till tyska Techno-Term, samtidigt som Luxor själva satsade mer på mjukvaruutveckling och bearbetade skolor och större företag – marknader som egentligen var Scandia Metrics hemmaplan.

    Samtidigt vände sig Datasaab (som köpt DIAB:s Seven S-teknik) mot att ABC 80 ansågs vara alltför lik deras tidigare system. Konflikterna löstes så småningom, men resultatet blev att Luxor och DIAB gick vidare tillsammans, medan Scandia Metric successivt hamnade i en mindre roll.

    Försäljning och genomslag

    Trots alla bekymmer blev ABC 80 en oväntat stor framgång. Några ungefärliga siffror:

    • 1978: ca 200 sålda datorer
    • 1979: ca 6 300
    • 1980: ca 5 000
    • 1981: ca 11 000 (toppåret)

    Fram till 1985, då produktionen lades ned, hade ungefär 33 300 ABC 80 sålts. I början av 80-talet uppskattas Luxor ha haft 70–80 % av den svenska persondatormarknaden – en remarkabel position för en svensk dator i konkurrens med amerikanska jättar.

    ABC 80 i vardagen

    För många svenskar var ABC 80 den första datorn de verkligen fick ”hands-on” på.

    I skolor stod ABC 80 i särskilda datasalar där elever fick lära sig skriva BASIC-program, rita enkla diagram eller göra små spel. ABC-klubben, entusiasternas egen förening, spred program via tidningar, möten – och inte minst via närradio, där man kunde spela in program direkt från etern till kassettband.

    Hemma i villor och lägenheter användes ABC 80 både för nytta och nöje: schackprogram, labyrintspel som Ariadne, klassiska ”Masken”, textäventyr och egenhändigt skrivna program för allt från familjens ekonomi till enkla databaser.

    Efterföljare och slutet för ABC 80

    Teknikutvecklingen gick snabbt. Redan tidigt stod det klart att ABC 80 behövde en mer avancerad kontorsinriktad efterföljare, med 80-teckens bredd och bättre grafik. Resultatet blev ABC 800, som lanserades 1981. Den tog över rollen som Luxors främsta kontorsdator, medan ABC 80 levde vidare i skolor, hobbyrum och som styrdator i industrin.

    Under mitten av 80-talet kom IBM PC och kompatibla datorer att dominera marknaden, och Luxors ägare Nokia valde till slut att lägga ned ABC-linjen. ABC 80 slutade tillverkas 1985 – men då hade den redan satt ett tydligt avtryck i svensk datorhistoria.

    Arvet efter ABC 80

    I dag är ABC 80 ett samlarobjekt, men också en symbol för en tid då Sverige låg långt framme tekniskt och vågade bygga en helt egen datorplattform – komplett med hårdvara, operativsystem, BASIC-dialekt, kringutrustning och ett levande ekosystem av användare och utvecklare.

    Många som i dag arbetar som programmerare,datatekniker, ingenjörer eller IT-chefer tog sina första stapplande kodsteg framför en flimrande svartvit ABC-skärm. På så sätt blev ABC 80 inte bara ”ännu en dator”, utan en viktig startpunkt för det svenska IT-samhälle vi har i dag.

    Teknisk fakta – ABC 80

    • Typ: Persondator
    • Lanseringsår: 1978
    • Tillverkare: Luxor (hårdvara) / Dataindustrier (datorlogik)
    • Processor: Zilog Z80, 3 MHz
    • RAM: 16 kB (upp till 32 kB)
    • ROM: 16 kB (ABC BASIC & OS i ROM)
    • Buss: 16-bit Dataindustrier 4680
    • Operativmiljö: ABC BASIC / ABC-DOS, senare CP/M
    • Grafik: 40×24 tecken, semigrafik upp till 78×72 pixlar
    • Ljud: SN76477-ljudchip (enkla ljudeffekter)
    • Lagring: Kassettband (senare 5,25"-disketter)
    • Portar: RS-232, 4680-expansionsbuss

    Filmer på youtube om Luxor och ABC maskinerna.