Etikett: Mikrodatorer

  • Ohio Scientific – företaget som gav hemdatorn en hårddisk innan världen hunnit blinka

    På 1970-talet, när de flesta hemdatorer fortfarande laddade program från kassettband och byggdes som byggsatser på köksbordet, fanns ett litet företag i Ohio som tänkte betydligt större. Ohio Scientific, Inc. växte på bara några år från ett garageprojekt till en av de mest tekniskt djärva aktörerna i den tidiga mikrodatoreran – och blev först i världen med att sälja mikrodatorer med hårddisk. Deras historia är en berättelse om snabb innovation, kultförklarade maskiner och hur idealistisk datorentusiasm krockade med 1980-talets företagsvärld.

    Ohio Scientific – företaget som gav hemdatorn en hårddisk innan världen hunnit blinka

    På 1970-talet var “mikrodator” fortfarande ett ord som luktade lödkolv, papperstejp och hobbyrum. Ändå fanns det företag som tog steget från garage till industri snabbare än någon egentligen hann förstå vad som pågick. Ett av de mest fascinerande var Ohio Scientific, Inc. (OSI) – en amerikansk datortillverkare som hann bygga kultförklarade datorer, bli uppköpt, byta identitet flera gånger, och dessutom bli först i världen med att sälja mikrodatorer med hårddisk redan 1977.

    Det här är historien om OSI: från en liten idé i Ohio till en symbol för den tidiga hemdatorkulturen – och till sist ett ganska brutalt möte med 1980-talets företagslogik.

    Började i ett garage – som undervisningshjälpmedel

    OSI grundades 1975 i Hiram, Ohio, av tre personer: Michael “Mike” Cheiky, Charity Cheiky och Dale A. Dreisbach. Det var inte tänkt att bli ett “datorföretag” från start. Ursprungligen sysslade de med elektroniska undervisningshjälpmedel – en sorts pedagogiska apparater för lärande.

    Men marknaden var liten. Produkterna sålde dåligt.

    Det som däremot sålde var något helt annat: ett tidigt mikrodator-kretskort, en “trainer board”, byggt runt den då nya MOS Technology 6502-processorn. Och när de satte in en annons i tidningen Byte small det till: beställningar i en storleksordning som gjorde att företaget i praktiken tvingades bli datortillverkare.

    På kort tid flyttade verksamheten från garaget till en liten lokal i Hiram (en före detta barberarsalong, granne med en pizzeria), och sedan vidare till en stor fabrik i Aurora, Ohio.

    Explosiv tillväxt: miljoner i omsättning och hundratals anställda

    OSI växte snabbt. Redan 1976 ska företaget ha passerat 1 miljon dollar i omsättning, och fram mot 1980 nämns nivåer runt 18 miljoner dollar per år och en topp på cirka 300 anställda.

    Det är lätt att glömma hur dramatiskt detta var. “Persondatorer” som koncept var nytt. Apple II och Commodore PET fanns – men världen var fortfarande full av kit, halvdokumenterade system och entusiaster som lärde sig maskinkod för att överhuvudtaget få något gjort.

    OSI prickade rätt i tiden genom att sälja sådant hobbyister ville ha: kretskort och expansioner, färdiga datorpaket, disklösningar och programvara.

    Och de gjorde det ofta billigare än konkurrenterna – men också med en baksida: rykten om att företaget var svårt att få tag på, och att mjukvaruleveranser inte alltid höll jämna steg med hårdvaran.

    Produkterna som gjorde OSI berömda

    Superboard: datorn som var en enda stor krets

    OSI är kanske mest älskat för Superboard-linjen: en “single-board computer” där mycket av datorn (och i vissa versioner till och med tangentbordet) satt på ett enda kort.

    Den mest kända är Superboard II (sent 1978), med MOS 6502, BASIC i ROM, inbyggd monitor/BIOS, kassettgränssnitt och fastlödd keyboard. Det var “bygg din egen hemdator”-drömmen, fast nästan färdig.

    I Storbritannien fick den ett andra liv som klonen Compukit UK101, vilket säger en del om hur attraktiv designen var.

    Challenger: OSI:s riktiga hemdatorfamilj

    Parallellt fanns Challenger-datorerna: mer “färdiga system” i låda, ofta med expansionsplatser och tydligare fokus på att vara en komplett dator.

    Challenger-serien kom i många varianter (I, II, II/2P, III, 1P, 4P…) och var ofta byggd kring 6502, med olika typer av video, tangentbordslösningar och lagring.

    Challenger 4P (1979) sticker ut: färggrafik, ljudmöjligheter och till och med hemautomation med X10-protokoll – alltså idéer om “smart hem” innan uttrycket ens var uppfunnet.

    Hårddisken 1977: OSI före sin tid

    Det mest spektakulära är ändå lagringen.

    I november 1977 presenterade OSI en extern hårddiskenhet: C-D74, med en 74 MB Winchester-liknande disk (stor 14-tums mekanik). Det låter komiskt idag – men detta var enormt för tiden. De flesta hemdatorer levde på kassettband eller disketter.

    OSI:s lösning levererades med hårddiskenhet, gränssnittskort, operativsystem (OS-74), kabeldragning och integration mot Challenger-system.

    Sen byggde de till och med rackmonterade system där dator och hårddisk ingick som ett “minidatorsystem”. Poängen? Du kunde köra databaser och ha flera terminaler inkopplade – något som annars var typiskt för betydligt dyrare minidatorer.

    Det är en av de där historiska grejerna som låter överdriven – men som faktiskt hände: OSI var tidigt ute med att göra “seriös” lagring till något du kunde köpa till en mikrodator.

    Uppköpet 1980: när hobbykulturen mötte koncernen

    Trots framgångarna fanns en stress i bakgrunden. OSI växte snabbt, och grundarna tyckte själva att det blev svårt att hantera. 1980 kom därför en vändpunkt: OSI köptes av telekomkonglomeratet M/A-COM för 5 miljoner dollar.

    Det låter som ett lyckligt slut: stabil ägare, mer kapital, mer struktur.

    Men i praktiken blev det början på slutet för “det riktiga OSI”.

    M/A-COM gjorde om bolaget, bantade produktlinjerna hårt och styrde fokus mot affärssystem. OSI bytte till och med namn till M/A-COM Office Systems. Kulturen förändrades; delar av utvecklingen flyttades; OSI blev mer en avdelning än en fristående innovatör.

    Det är ett klassiskt mönster i techhistorien: ett företag skapar något spännande, men köps upp för att passa in i en helt annan strategi.

    1983: snabba ägarbyten och en fabrik som tystnar

    I början av 1980-talet började även M/A-COM få ekonomiska problem och bestämde sig för att sälja divisionen.

    1983 köptes den av Kendata i Connecticut, som snabbt bytte tillbaka namnet till Ohio Scientific (varumärket hade fortfarande värde). Men Kendata saknade tillräcklig teknisk och tillverkningsmässig kapacitet. Samtidigt blev konkurrensen brutal: IBM och Tandy dominerade affärsdator- och hemdatormarknaden.

    Resultatet blev dramatiskt. OSI:s fabrik i Aurora krympte till 16 anställda, fabriken stängdes i början av oktober 1983 och inventarierna likviderades.

    Sen följde ytterligare försäljningar av “resterna”: till svenska AB Fannyudde via dotterbolaget Isotron och senare (1986) vidare kopplat till Dataindustrier AB (DIAB) genom uppköp av Isotron.

    Varför OSI fortfarande spelar roll

    OSI är inte “störst” i hemdatorkrönikan, men företaget är ett perfekt exempel på tre saker som definierar eran.

    För det första: garage→industri var möjligt. På bara några år kunde en liten grupp gå från hobbyprodukter till fabrik och miljoner i omsättning.

    För det andra: hårdvara gick snabbare än mjukvara. OSI lyckades bygga imponerande system men drogs med leverans- och organisationsproblem, särskilt kring programvara och support.

    För det tredje: den tidiga PC-industrin var full av uppköp som ändrade allt. När koncerner tog över hobbyföretag försvann ofta det som gjorde dem unika.

    Och så klart: de gav mikrodatorn en hårddisk innan det var normalt. Det är svårt att inte respektera.

    Youtube innehåll om Ohio Scientific

    Faktaruta: Ohio Scientific (OSI)
    Namn
    Ohio Scientific, Inc. (OSI)
    Grundat
    1975, Hiram, Ohio, USA
    Grundare
    Michael “Mike” Cheiky, Charity Cheiky, Dale A. Dreisbach
    Huvudkontor
    Aurora, Ohio, USA
    Bransch
    Datorer (mikrodatorer, expansioner, programvara)
    Kända produkter
    Challenger-serien, Superboard-serien
    Teknisk milstolpe
    Först att marknadsföra mikrodatorer med hårddisk (1977)
    Toppstorlek
    Cirka 300 anställda (1980)
    Uppköp
    Förvärvat av M/A-COM (1980)
    Senare ägare
    Kendata (1983), Isotron/AB Fannyudde (1983–1986)
    Nedläggning
    Aurora-fabriken stängdes oktober 1983 (verksamheten levde vidare i ägarled till 1986)

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • När datorn ska flytta in i vardagsrummet

    Datorerna har lämnat hobbyrummet och flyttat in i varuhusen – men är de redo för vardagsrummet? Bakom reklamen om ”fackkunskap” döljer sig osäker personal, krångligt språk och priser som avskräcker vanliga familjer. Ändå finns en enkel väg in i hemmen: ordbehandling. En skrivmaskin som minns kan bli datorns genombrott.

    Det krävs ingen större skarpsinnighet för att se vart utvecklingen inom mikrodatorförsäljningen är på väg. Företag som en gång startade med att sälja hemdatorer till entusiaster har i dag blivit ”seriösa” aktörer och riktar sig i första hand till mindre företag, föreningar och organisationer. Samtidigt har försäljningen av hemdatorer till allmänheten i allt högre grad flyttats till varuhusliknande försäljningsställen.

    NK och PUB/Domus har nyligen gått ut med stora helsidesannonser i massmedia där de stoltserar med att ha blivit fackhandel – med välutbildad personal som kan hemdatorer. Vi bestämde oss för att testa hur det egentligen står till med denna fackkunskap.

    Resultatet var, av naturliga skäl, ofta nedslående. Man blir knappast expert efter en tvåveckors specialkurs. Personalen har dessutom till viss del tagits på sängen av det enorma latenta intresse som finns, inte minst bland ungdomar. Det dräller av unga killar som med beslutsam entusiasm trycker på knappar, ställer frågor och diskuterar. När vi frågar en av varuhusens ”experter” om ordbehandlingsfunktionerna i de nyaste hemdatorerna blir han märkbart nervös, pratar runt ämnet en stund – och erkänner till slut att han inte vet vad ordbehandling är.

    Man kan naturligtvis ironisera över detta, men på sätt och vis har han rätt. Varför ska han behöva lära sig en helfnoskig, svengelsk nomenklatur när det mesta faktiskt kan sägas på svenska?
    Skrivmaskin med textminne borde duga gott.

    Språket – datorns största hinder

    Hittills har mikrodatorer i huvudsak sålts till specialintresserade människor som ofta sätter en ära i att behärska termer som interface, floppy disk och allt däromkring. Men ska man på allvar nå ut till den breda allmänheten krävs betydligt större språklig disciplin. Folk måste förstå vad man talar om.

    Det fungerar utmärkt att kalla interface för teckentolk och floppy disk för skivminne. Ändå verkar detta vara svårt att acceptera i branschen.

    Vad många datasäljare dessutom missar är att en stor del av den allmänhet man vill nå faktiskt har en fientlig grundinställning till datorer. Många människor är, av olika skäl, helt enkelt rädda för dem. Det är lätt att glömma bort alla dem som var tekniskt ointresserade eller urusla i matematik i den gamla skolklassen. De som redan arbetar i databranschen tillhör nästan alltid den andra gruppen – men framtidens kunder gör det inte.

    Ordbehandling – den psykologiska nyckeln

    Det är här ordbehandlingen kommer in som en avgörande psykologisk faktor. Även den totalt datorokunnige är som regel bekant med en vanlig skrivmaskin. Den upplevs som mer mänsklig än en dator, även om datafolket envist kallar den ordbehandlare.

    Språket är för de flesta ett naturligare uttrycksmedel än matematiken, och till och med ordblinda människor har någon gång skrivit maskin. Faktum är att ordblindhet i viss mån kan lindras genom maskinskrivning – felen syns tydligare i en prydlig utskrift.

    Ordbehandling borde därför vara en av de viktigaste vägarna för att få in datorn i hemmen. (Förutsatt att hemdatorn inte stör radio- och TV-mottagning och är godkänd av Televerket.)

    Ändå är det förvånande hur lite som hittills gjorts för att stärka ordbehandlingsfunktionen i hemdatorer. Visst är spel roliga, och visst kan det vara praktiskt att föra bok över familjens ekonomi, men de flesta hushåll klarar detta ändå. Däremot vill många ha en skrivmaskin som minns vad den gör – och kan ta fram det igen. Som anteckningarna från kursen man gick förra året.

    Priset – den avgörande frågan

    En avgörande faktor är naturligtvis priset. Vad som är billigt för ett företag är ofta för dyrt för en familj. Var gränsen går är svårt att säga, men sannolikt någonstans i nivå med en bättre stereoanläggning eller videoutrustning – mellan fem- och tiotusen kronor.

    I praktiken har man hittills tvingats betala omkring 20 000 kronor för en fungerande ordbehandlingslösning. Antingen genom en hemdator med separat skrivare eller genom avancerade elektroniska skrivmaskiner med bildskärm och minne – som också landar strax under samma nivå.

    Ett konkret exempel är Atari 800. Basenheten kostar cirka 6 750 kronor, minnesenheten runt 6 500 kronor och teckentolken ytterligare 2 400 kronor. Lägg till skrivare och programvara, så är man snabbt över 20 000 kronor – och då har man ändå räknat snålt.

    Detta är helt enkelt för mycket pengar för de flesta.

    Ett hopp för vanliga människor?

    Här finns dock ett visst hopp. Det purfärska Sinclair ZX Spectrum ser ut att kunna erbjuda ordbehandling till ett pris under 10 000 kronor. Med ett pris på omkring 3 400 kronor för 48K-versionen, och en rimlig skrivare, hamnar totalpriset inom räckhåll för vanliga hushåll – förutsatt att man använder befintlig TV.

    Tangentbordet lämnar visserligen en del övrigt att önska, men här finns en tydlig lärdom för tillverkarna: vill man nå Svensson måste tangentbordet kännas som en skrivmaskin. Ingen vill trassla in fingrarna på minimala plastknappar.

    Framtiden är portabel

    Skrivmaskinstillverkarna har å sin sida närmat sig datorn från motsatt håll – med mer elektronik, bildskärmar och minne. Resultatet är imponerande men dyrt. Undantaget är enklare modeller som Brother EP-20, som visar att det går att tänka mindre och billigare.

    Frågan är därför inte om vi kommer att få se en portabel ordbehandlare med flerradersdisplay och minne för flera A4-sidor – utan när. Med den utvecklingstakt vi ser i dag skulle det inte förvåna om en sådan maskin, till ett pris runt 5 000 kronor, finns på marknaden redan inom ett år.

    När det händer kan datorn på allvar bli en naturlig del av hemmet. Inte som en skrämmande teknisk apparat – utan som det den egentligen är: en skrivmaskin som minns.

    Texten är en omformulerade artikel i ifrån MH 1-83. Innehållet ovan skall alltså se ifrån ett 80 tals perpektiv.

    Annons

    Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
    Digital Fixare

  • MINIMAX / ACT SERIES 800 – FRÅN TIME-SHARING TILL MIKRODATOR

    När ACT tog steget från time-sharing och professionella stordatorsystem in i mikrodatorvärlden var det med en maskin som inte liknade någon annan. Byggd i Kalifornien av Computhink och marknadsförd i Storbritannien som ACT Series 800 kombinerade Minimax-tekniken minidatorambitioner, avancerad grafik och ovanligt professionell programvara – och blev startpunkten för ACT:s mest betydelsefulla period i den europeiska datorhistorien.

      MINIMAX / ACT SERIES 800 – FRÅN TIME-SHARING TILL MIKRODATOR

      När mikrodatorvärlden tog form i slutet av 1970-talet var framtiden långt ifrån avgjord. Hemdatorer, affärssystem och minidatorer existerade sida vid sida, och gränserna mellan dem var ännu flytande. Det var i detta landskap som ACT:s första mikrodator dök upp – marknadsförd som ACT Series 800 i Storbritannien och byggd i Kalifornien av Computhink under namnet Minimax.

      För ACT innebar lanseringen ett tydligt steg in i mikrodatorvärlden, nästan femton år efter företagets grundande 1965 som ett bolag för uthyrning av datorkraft via time-sharing. ACT800 var inte resultatet av en gradvis utveckling från hobbydatorer, utan snarare ett försök att kondensera minidatorns kapacitet till ett mikrodatorformat.

      VARFÖR JUST MINIMAX?

      Systemet togs till Storbritannien av Julian Allason, grundare av PETSoft – ett företag som ACT förvärvade omkring sommaren 1979. Valet av Minimax var medvetet. Den uppfattades som användarvänlig, kraftfull och ovanligt välutrustad, med egenskaper som annars hörde hemma i betydligt större system.

      Grafiken var avancerad för sin tid och kunde hantera icke-standardiserade PETSCII-tecken, något som gjorde maskinen särskilt attraktiv för användare som redan arbetade med Commodore PET. ACT800 sågs därför som en relativt enkel uppgraderingsväg från den då dominerande PET-plattformen på den brittiska marknaden.

      SPECIFIKATIONER MED MINIDATORAMBITIONER

      ACT800 byggde på MOS 6502-processorn, men i ett ovanligt utförande. Systemet stödde 64 extra användardefinierbara instruktioner, förkonfigurerade för programmeringsspråket FIFTH – en hybrid mellan FORTH och Pascal.

      Instegsmodellen 808 levererades med 800 kB diskettlagring och hade ett pris på omkring 4 300 pund, vilket motsvarar cirka 27 200 pund i 2026 års penningvärde. Den större modellen 824 erbjöd totalt 2,4 MB lagring och kostade runt 5 400 pund, motsvarande cirka 34 200 pund i dagens värde. Detta placerade ACT800 tydligt i det professionella segmentet, långt från hemdatorernas prisnivåer.

      Dataöverföringshastigheten låg runt 15 000 tecken per sekund, och grafikupplösningen på 240 × 512 punkter gav totalt 122 880 adresserbara bildpunkter. Möjligheten att visa text och grafik samtidigt gjorde systemet särskilt intressant för tekniska och vetenskapliga tillämpningar.

      KOMPATIBEL – MEN INTE HELT

      På pappret var övergången från Commodore PET relativt enkel. BASIC-dialekten var snarlik och grafiska möjligheter överlappade till stor del. I teorin krävdes bara justeringar av PEEK och POKE-anrop, något som ändå ofta var nödvändigt även mellan olika PET-modeller.

      I praktiken visade sig skillnaderna vara mer betydande. Till skillnad från PET var ACT800:s skärm inte minnesmappad. För att placera ett tecken på skärmen krävdes tre separata POKE-operationer: en för x-koordinaten, en för y-koordinaten och en för själva tecknet.

      Thomas Turnbull, som arbetade tillsammans med Allason med att konvertera PET-programvara, konstaterade att detta innebar att PET-spel skrivna i maskinkod ofta var svåra att överföra, medan BASIC-program i regel fungerade betydligt bättre.

      PROGRAMVARA FÖR YRKESBRUK

      ACT800 levererades inte som ett tomt skal. Systemet erbjöd Microsoft BASIC, PL/M, ett DOS-liknande operativsystem, FIFTH-tolk samt verktyg för maskinspråksutveckling såsom assembler, disassembler och felsökningshjälpmedel.

      ACT:s mjukvarusatsning förstärkte detta intryck. När PETSoft – då känt som PETACT – lanserade sitt första affärspaket i oktober 1979 talade vissa bedömare om början på en ”era av professionella program”. Programvaran levererades med utförlig dokumentation och krävde att återförsäljare genomgick en endagsutbildning innan de fick sälja den.

      Paketet betraktades som högkvalitativt och prisvärt, med ett pris runt 175 pund, motsvarande cirka 1 250 pund i 2026 års penningvärde.

      PRESSLOVORD OCH KOMMERSIELL VERKLIGHET

      Mottagandet i datorpressen var positivt. I februari 1980 skrev David Tebbutt i Personal Computer World att systemet var välbyggt, lätt att använda och att han inte kunde se hur det skulle kunna misslyckas.

      Trots detta blev försäljningen måttlig. ACT800 var kraftfull, men dyr, och marknaden rörde sig snabbt mot standardisering snarare än teknisk elegans.

      ETT NÖDVÄNDIGT FÖRSTA STEG

      Även om ACT800 aldrig blev någon storsäljare spelade den en avgörande roll. Den lade grunden för ACT:s senare satsningar och banade vägen för den betydligt mer framgångsrika Sirius 1 – en ommärkt Victor 9000 – som under en period lyckades konkurrera med och till och med outsälja IBM PC i delar av Europa.

      I efterhand framstår ACT Series 800 inte som ett misslyckande, utan som ett nödvändigt första steg. Den representerar en tid då mikrodatorn ännu inte var låst till en enda standard, och då företag som ACT och Computhink vågade tänka större än marknaden till slut tillät.

      En dator som inte vann historien – men som tydligt visade hur öppen framtiden en gång var.

      FAKTARUTA: ACT SERIES 800 / MINIMAX

      Tillverkare: Computhink (USA)
      Marknadsförd som: ACT Series 800 (Storbritannien), Minimax (USA)
      Lanseringsår: 1980
      Processor: MOS 6502 med 64 användardefinierbara instruktioner
      Minne: 108 544 byte RAM
      Lagring: 800 kB (modell 808), upp till 2,4 MB (modell 824)
      Grafik: 240 × 512 pixlar (122 880 adresserbara punkter)
      Skärm: Text och grafik samtidigt (delad skärm)
      Programvara: Microsoft BASIC, PL/M, DOS, FIFTH, maskinspråksverktyg
      Pris vid lansering (UK): ca £4 300 (808), £5 400 (824)
      Importör i UK: ACT / PETSoft (Julian Allason)

      ACT Series 800 var ACT:s första mikrodator och betraktades som en relativt enkel uppgradering från Commodore PET, men med tydliga minidatorambitioner.

      Annons

      Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
      Digital Fixare

    • TRS-80 – datorn som gjorde persondatorn folklig

      När hemdatorn ännu var ett experiment för entusiaster och ingenjörer klev TRS-80 oväntat in i vardagen. År 1977 började Tandy Corporation sälja en färdig dator över disk i sina Radio Shack-butiker – till ett pris som vanliga människor faktiskt kunde betala. Den var enkel, bullrig och full av kompromisser, men den fungerade. TRS-80 blev startpunkten för en hel generation användare och bidrog till att göra datorn till ett verktyg för hem, skola och småföretag snarare än ett exklusivt instrument för laboratorier och storföretag.

      När Tandy Corporation den 3 augusti 1977 lanserade TRS-80 Micro Computer System markerade det början på en ny era. För första gången kunde en vanlig privatperson kliva in i en butik hos Radio Shack och köpa en färdig, fullt fungerande dator utan teknisk förkunskap. TRS-80 var inte den första mikrodatorn, men den blev den första som nådde massmarknaden.

      Tillsammans med Apple II och Commodore PET bildade TRS-80 det som ofta kallas 1977 års treenighet – de tre maskiner som lade grunden för hemdatorrevolutionen.

      En tekniskt enkel men strategiskt genial dator

      TRS-80 byggde på den då moderna Zilog Z80-processorn klockad till 1,77 MHz. Grundmodellen levererades med 4 kilobyte RAM, ett fullstort QWERTY-tangentbord och ett monokromt bildskärmsläge med 64 tecken per rad och 16 rader. BASIC låg lagrat i ROM och datorn var redo att användas direkt efter start.

      Lagring skedde via kassettband, vilket var långsamt och opålitligt men billigt. För cirka 600 amerikanska dollar fick köparen dator, bildskärm och bandspelare. I slutet av 1970-talet var detta ett sensationellt lågt pris för ett komplett datorsystem.

      Kostnadsbesparingar som formade upplevelsen

      För att nå sitt låga pris tvingades Tandy till kompromisser. TRS-80 saknade till en början gemener, hade endast blockgrafik, inget inbyggt ljud och minimal elektromagnetisk avskärmning. Resultatet blev en dator som ofta störde radioapparater i omgivningen så kraftigt att ljud från spel kunde höras via en AM-radio placerad bredvid datorn.

      Det var denna kombination av tekniska brister som gav upphov till smeknamnet ”Trash-80”, ett namn som entusiaster ofta använde ironiskt men som Tandy aktivt försökte motarbeta.

      Expansion Interface – nödvändig men ökänd

      För seriös användning krävdes Tandy:s Expansion Interface, en separat låda som gav diskettkontroller, mer minne, skrivare och RS-232-kommunikation. Med expansionsenheten kunde TRS-80 användas för bokföring, ordbehandling och databashantering.

      Samtidigt introducerade Expansion Interface en lång rad problem. Systemet krävde flera nätaggregat, många kablar och en strikt uppstartsordning. Den känsliga kortkontakten mellan dator och expansion kunde orsaka spontana omstarter, vilket ledde till både frustration och dataförlust. Trots detta användes konfigurationen flitigt i både skolor och småföretag.

      Operativsystem och programmering – en ovanlig mångfald

      TRS-80 levererades ursprungligen med Level I BASIC, baserad på Tiny BASIC. Senare tillkom Level II BASIC, licensierad från Microsoft, vilket möjliggjorde diskettanvändning och mer avancerade program.

      Det officiella operativsystemet TRSDOS fick snabbt rykte om sig att vara buggigt och begränsat. Detta ledde till en explosion av alternativa operativsystem som LDOS, NewDos/80, DoubleDOS och DOSPlus. Vid början av 1980-talet fanns det fler operativsystem till TRS-80 än till någon annan hemdator.

      Program, spel och utbildning

      TRS-80 fick tidigt marknadens största mjukvaruutbud. Tusentals spel och applikationer utvecklades, ofta av små oberoende företag. Många populära arkadspel klonades, ibland utan licens, och datorn fick ett rykte om sig som en snabb och responsiv spelplattform trots sin enkla grafik.

      Inom utbildningssektorn blev TRS-80 mycket populär tack vare sin tillgänglighet och robusthet. I små kommuner användes den för allt från elevadministration till fordonsregister och budgetarbete.

      FCC-krav och slutet för Model I

      I början av 1980-talet skärpte amerikanska myndigheter kraven på elektromagnetiska störningar. TRS-80 Model I uppfyllde inte de nya reglerna och en omkonstruktion hade gjort datorn för dyr.

      År 1981 avslutades därför produktionen av Model I.

      Model III och Model 4 – förfinade efterföljare

      TRS-80 Model III integrerade dator, skärm och diskettkontroller i ett enda chassi. Den hade bättre tangentbord, stöd för gemener och färre kablar, vilket gjorde den betydligt mer driftsäker.

      TRS-80 Model 4 tog ytterligare steg framåt med snabbare processor, 80×24-teckenläge, upp till 128 kilobyte RAM och möjlighet att köra CP/M-program. Den blev den sista modellen som var direkt härledd från originaldesignen från 1977.

      Ett sidospår som blev legendariskt – Model 100

      Parallellt lanserades TRS-80 Model 100, tillverkad av Kyocera. Denna batteridrivna portabla dator blev särskilt populär bland journalister och fältarbetare tack vare sin omedelbara start och extrema driftsäkerhet. Tekniskt var den helt frikopplad från Model I-linjen, men den bar vidare TRS-80-namnets rykte.

      Arvet efter TRS-80

      Totalt såldes omkring 2,4 miljoner TRS-80-datorer i olika varianter. Viktigare än siffrorna var dock effekten. TRS-80 flyttade datorn från laboratorier och storföretag till hem, skolor och små kontor. Den gav en hel generation sina första programmeringskunskaper och bidrog starkt till att persondatorn blev en självklar del av samhället.

      TRS-80 var billig, bräcklig, ibland frustrerande – men avgörande. Den var inte datorn som gjorde allt bäst, utan datorn som gjorde datorn möjlig för alla.

      Innehåll på youtube om TRS-80

      Faktaruta: TRS-80 Model I
      Lansering
      3 augusti 1977
      Tillverkare
      Tandy Corporation (såld via Radio Shack)
      Processor
      Zilog Z80, ca 1,77 MHz
      Minne
      4–48 kB RAM (beroende på konfiguration/utbyggnad)
      Skärm
      Monokrom, 64 × 16 tecken (semigrafik/blockgrafik)
      Lagring
      Kassettband (senare även disketter via Expansion Interface)
      Operativsystem
      TRSDOS, LDOS, NewDos/80 (m.fl.)
      Programspråk
      BASIC i ROM (Level I / Level II), senare fler språk via tillägg
      Känd för
      Tidigt massmarknadsgenombrott, stor mjukvaruflora – men även “Trash-80”-ryktet
      Efterföljare
      TRS-80 Model III (1980), TRS-80 Model 4 (1983)
      Kort sagt: en av hemdatorerna som gjorde persondatorn folklig genom att säljas i butik till en bred publik.

      Annons

      Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
      Digital Fixare

    • Robotron KC 87 – DDR-datorn som lärde en generation att programmera

      Robotron KC 87 var en av DDR:s mest spridda och mest ikoniska 8-bitarsdatorer – ett verktyg som formade en generation av programmerare, elever och ingenjörer bakom järnridån. Trots begränsad tillgång för privatpersoner blev KC-serien ett tekniskt nav i skolor, forskningsinstitutioner och industrin. Med sin Z80-kompatibla U880-processor, utbyggbara modularkitektur och möjligheten att köra ett CP/M-liknande operativsystem, representerade den en unik östtysk tolkning av hemdatorns epok.

      I en tid då persondatorn fortfarande var en exotisk maskin växte i Östtyskland en egen, helt unik datorvärld fram. Bland dessa datorer blev Robotron KC 87 en av de mest spridda – inte för att den var bäst, utan för att den var tillgänglig. Den kom att spela en oväntat viktig roll för utbildning, teknikintresse och tidiga datorsatsningar i DDR.

      Ett datorlandskap bakom järnridån

      När KC 87 lanserades 1987 befann sig mikrodatortekniken i en explosiv utveckling i västvärlden. Men i DDR var import förbjuden, elektronikbrist vanlig och komponenter som avancerade mikrochips svåra att få tag på. Lösningen blev att bygga egna versioner, ofta baserade på kopior av västerländska kretsar.

      KC 87 var resultatet av denna tekniska nödvändighet. Den tillverkades av VEB Robotron-Meßelektronik ”Otto Schön” i Dresden, en del av det stora industrikombinatet Robotron. Trots att den kallades Kleincomputer var den allt annat än liten i ambition.

      Från Z 9001 till KC-serien

      KC 87 var inte den första modellen i serien. Redan 1984 kom Robotron Z 9001, som ursprungligen marknadsfördes som en hemdator. Året därpå bytte den namn till KC 85/1 i ett försök att tona ned ”konsumentinriktningen” och istället betona användning inom utbildning och industri.

      KC 87 innebar en förbättrad konstruktion och ett mer komplett system med BASIC i ROM, fler anslutningar och bättre expansionsmöjligheter.

      Men trots dess namn hade KC-serien ingenting att göra med den betydligt mer kända KC 85-serien från Mühlhausen – två parallella datorlinjer som råkade dela beteckningar men var tekniskt olika.

      Begränsat utbud – men stor betydelse

      Privatpersoner kunde i princip inte köpa KC 87. De flesta enheter gick till:

      • skolor
      • universitet
      • statliga myndigheter
      • forskningsinstitutioner
      • större industriföretag

      Det gjorde att många ungdomar kom i kontakt med datorer via studiecirklar, klubbar eller skolprojekt. I många fall fick elever lov att använda datorerna även på fritiden – en unik möjlighet i DDR.

      Tekniska lösningar i knapphetens tid

      KC 87 var byggd kring U880-processorn, en östtysk kopia av Zilog Z80, som kördes i 2,5 MHz. I likhet med många andra östblocksdatorer fick användaren ladda program från kassettband, eftersom kassettspelare var billiga och lättåtkomliga.

      Centrala fakta:

      • RAM: 17 KB som standard (uppgraderingsbart till 64 KB)
      • Grafik: 40×20 eller 40×24 tecken, semigrafik
      • Expansionsportar: upp till fyra K-1520-moduler
      • Lagring: kassettband, moduler
      • Operativsystem: BASIC i ROM, alternativt SCP – en östtysk CP/M-klon

      Med rätt expansionsmoduler kunde maskinen driva skrivare, visa bitmap-grafik eller köra avancerad systemprogramvara.

      Modulerna som gjorde datorn levande

      Det mest unika med KC-serien var dess modulkoncept. Via K-1520-bussen kunde användaren enkelt:

      • öka RAM-minnet
      • lägga till nya språk och utvecklingsmiljöer
      • använda grafikexpansioner
      • ansluta skrivare och specialiserad mätutrustning
      • starta applikationer direkt från ROM-moduler

      Denna flexibilitet gjorde KC 87 till ett verkligt ”byggsats-system” – idealiskt för utbildning och tekniska skolor som kunde bygga ut maskinen efter behov.

      Program, spel och hobbyskapande

      Bland de program som fanns på kassettband märktes:

      • textredigerare
      • ritprogram
      • matematiska verktyg
      • BASIC-spel
      • undervisningsprogram

      Det fanns en livlig hobbykultur kring KC-maskinerna. Tidningar som Mikroprozessortechnik och olika ungdomsklubbar publicerade listningar och mjukvara. Många östtyska ungdomar lärde sig programmera sina första rader kod just på en KC 87.

      Arvet efter KC 87

      Trots att produktionen stoppades 1989 och att systemet tekniskt sett redan då var omodernt, fick KC 87 en långt större kulturell betydelse än sin hårdvara antyder.

      Ett talande exempel är GitHubs VD, Thomas Dohmke, som började programmera på just en KC 87 – ett tecken på hur djupt datorn präglade den östtyska teknikgenerationen.

      Idag lever KC-datorerna vidare i:

      • emulatorer
      • museiutställningar
      • nostalgiska användargrupper
      • retrodatormöten

      Den är ett teknikhistoriskt tidsdokument – ett bevis på hur innovation föds även under hårda begränsningar.

      Sammanfattning

      Robotron KC 87 var mer än en dator – det var en symbol för utbildning, kreativitet och ingenjörsanda i DDR. Trots sina begränsningar blev den en språngbräda för tusentals unga programmerare. Dess konstruktion, baserad på kopierade västkretsar och kreativa lösningar, visar hur teknik kan utvecklas även där resurser saknas.

      KC 87 visar att datorhistoria inte bara skrivs av Silicon Valley – utan också av ingenjörer i Dresden som gjorde det bästa möjliga av vad de hade.

      Youtube film om Robotron KC87

      Robotron KC 87 – Fakta

      • Tillverkare: VEB Robotron-Meßelektronik ”Otto Schön”, Dresden
      • Lanserad: 1987 (Z 9001: 1984, KC 85/1: 1985)
      • Typ: 8-bitars mikrocomputer
      • Processor: U880 (Zilog Z80-klon) @ 2.5 MHz
      • RAM: 17 KB (upp till 64 KB)
      • Bildskärm: 40×20 / 40×24 tecken, med expansion: 256×192 pixlar (monokrom)
      • Lagring: Kassettband (separat spelare)
      • Operativsystem: KC-BASIC i ROM, Z9001-OS, SCP (CP/M-klon) via expansion
      • Expansionsportar: K1520-buss för upp till fyra moduler
      • Användningsområden: Skolor, industri, organisatoriska miljöer
      • Energiförbrukning: 25 W
      • Mått: 40 × 30 × 8.5 cm
      • Vikt: ca 4 kg

      Annons

      Strul med e-posten? Hjälp med TV? Problem med wifi?
      Digital Fixare