Etikett: PDA

Långt innan Apple lanserade iPhone och Android blev världens vanligaste mobilplattform försökte IBM förena telefonen med datorn. Resultatet blev IBM Simon – en halvkilostung apparat med pekskärm, e-post, fax, kalender och installerbara program. I dag brukar den beskrivas som världens första riktiga smartmobil.

En mobiltelefon med datorns funktioner

När IBM Simon började säljas i USA den 16 augusti 1994 såg mobiltelefonerna helt annorlunda ut än de gör i dag. De användes huvudsakligen för röstsamtal och hade vanligtvis små skärmar, fysiska knappar och begränsade funktioner.

IBM hade en betydligt större vision. Företagets ingenjörer ville skapa en bärbar apparat som kombinerade mobiltelefonen med en handdator, en så kallad PDA. Användaren skulle inte bara kunna ringa utan även hantera sin kalender, skriva anteckningar, skicka meddelanden och arbeta med information.

Resultatet fick namnet IBM Simon Personal Communicator. Apparaten utvecklades av IBM, tillverkades av Mitsubishi Electric och såldes genom den amerikanska mobiloperatören BellSouth.

Begreppet smartphone var ännu inte etablerat när Simon lanserades. I efterhand har modellen ändå kommit att beskrivas som den första riktiga smartmobilen, eftersom den förenade telefoni, datorfunktioner, pekskärm och möjligheten att installera ytterligare program.

Idén föddes när tekniken började krympa

Under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet blev elektroniska komponenter allt mindre och mer energieffektiva. Samtidigt byggdes de mobila telefonnäten ut. IBM-ingenjören Frank Canova insåg att tekniken snart skulle vara tillräckligt kompakt för att en telefon och en handdator skulle kunna byggas ihop till en enda apparat.

Den första prototypen hade kodnamnet Sweetspot och visades på datormässan COMDEX i Las Vegas i november 1992. Besökarna fick se en handhållen apparat som kunde ringa telefonsamtal, ta emot meddelanden och hantera e-post, fax, kalender och anteckningar.

Det var en anmärkningsvärd demonstration vid en tid då World Wide Web fortfarande var nytt och de flesta datoranvändare anslöt till nätet via långsamma modem.

Efter det positiva mottagandet började IBM utveckla en kommersiell version under kodnamnet Angler. Motorola tillfrågades om att tillverka apparaten men tackade nej, enligt uppgift eftersom företaget såg IBM som en möjlig framtida konkurrent. Uppdraget gick i stället till Mitsubishi Electric.

Pekskärm i en värld av knappar

Simon saknade det vanliga numeriska tangentbordet som präglade 1990-talets mobiltelefoner. I stället styrdes apparaten huvudsakligen genom en tryckkänslig, monokrom LCD-skärm.

Skärmen hade en upplösning på 160 × 293 bildpunkter och användes tillsammans med en penna. Tekniken var resistiv, vilket innebär att användaren behövde trycka mot skärmen. Dagens kapacitiva pekskärmar registrerar i stället förändringar i ett elektriskt fält när ett finger närmar sig glaset.

På skärmen kunde användaren öppna program, välja telefonnummer och skriva med hjälp av ett virtuellt tangentbord. Simon kunde även tolka enklare handskrivna anteckningar och erbjöd en tidig form av förutsägande textinmatning.

Gränssnittet kallades Navigator. Under ytan körde telefonen ROM-DOS, ett operativsystem som var kompatibelt med MS-DOS. Användaren möttes dock inte av någon kommandotolk. IBM hade byggt ett grafiskt gränssnitt anpassat för pekskärmen.

Ett helt kontor i handen

IBM Simon kunde naturligtvis användas för att ringa och ta emot telefonsamtal, men det var bara en del av funktionerna. Apparaten innehöll bland annat:

• adressbok
• kalender och mötesplanering
• kalkylator
• världsklocka
• elektroniskt anteckningsblock
• e-post
• personsökarmeddelanden
• möjlighet att skicka och ta emot fax
• skärmtangentbord och handskriftsinmatning

Faxfunktionen kan kännas främmande i dag, men i början av 1990-talet var faxen ett viktigt arbetsredskap. Simon riktade sig framför allt till yrkespersoner som behövde kommunicera och hantera dokument utanför kontoret.

Telefonen kunde även anslutas till en vanlig telefonledning med hjälp av en adapter. Det gjorde det möjligt att minska kostnaderna eller använda apparatens kommunikationsfunktioner på platser där mobilnätet saknade täckning.

Appar före App Store

En av Simons mest moderna egenskaper var möjligheten att installera ytterligare program. Program kunde läsas in från ett PCMCIA-kort eller lagras i telefonens interna minne.

PCMCIA-kort var expansionskort som användes i många bärbara datorer under 1990-talet. De kunde innehålla exempelvis modem, nätverkskort eller extra lagringsutrymme. I Simon fungerade kortplatsen som ett tidigt system för att bygga ut telefonens funktioner.

Utbudet av program blev dock mycket litet. Det enda kända kommersiella tredjepartsprogrammet var DispatchIt, som gjorde det möjligt för företag att skicka arbetsuppgifter från en dator till anställda ute på fältet.

Idén påminde om senare system för fjärrarbete och digital arbetsorderhantering. Priset var däremot högt: värddatorns programvara kostade nästan 3 000 dollar och varje Simon-klient ytterligare 299 dollar.

Kraftfull idé – blygsam hårdvara

Med dagens mått var Simon en mycket begränsad dator. Den använde en 16-bitars NEC V30HL-processor på 16 MHz och hade omkring 1 MB arbetsminne. Det interna flashminnet var också 1 MB, men kunde genom komprimering utnyttjas som ungefär 2 MB.

Det låter nästan obegripligt lite jämfört med moderna telefoner, som kan ha flera hundra miljarder byte lagringsutrymme. Ändå räckte hårdvaran för att köra Simons grafiska gränssnitt, kalender, adressbok och kommunikationsprogram.

Apparaten var däremot långt ifrån smidig. Den var ungefär 20 centimeter hög, nästan fyra centimeter tjock och vägde omkring 510 gram. Formen påminde mer om en svart tegelsten än om dagens tunna mobiltelefoner.

Simon använde dessutom det analoga amerikanska AMPS-nätet. Det inbyggda modemet klarade omkring 2 400 bitar per sekund – miljontals gånger långsammare än moderna mobilnät.

Batteriet blev akilleshälen

Den största praktiska begränsningen var batteritiden. Det uppladdningsbara nickel-kadmiumbatteriet kunde vid aktiv användning vara slut efter ungefär en timme.

Telefonen levererades därför med en särskild laddningsstation. För en apparat som var tänkt att fungera som ett mobilt kontor blev den korta batteritiden ett allvarligt problem.

Simon var också dyr. Vid lanseringen kostade den 899 dollar med ett tvåårigt abonnemang och 1 099 dollar utan abonnemang. Det motsvarar flera tusen dollar i dagens penningvärde. Priset sänktes senare, men modellen förblev en exklusiv produkt.

BellSouth sålde omkring 50 000 exemplar innan försäljningen upphörde i februari 1995. Simon hade då funnits på marknaden i endast ett halvår.

IBM såg framtiden – men lämnade den

IBM började arbeta på en mindre efterföljare med kodnamnet Neon, men projektet lades ner innan produkten nådde marknaden. Företaget fortsatte därför aldrig att utveckla Simon till en långlivad serie av smartmobiler.

Det skulle dröja ytterligare flera år innan tekniken blev tillräckligt liten, billig och strömsnål för att smartmobilen skulle kunna bli en massprodukt. Ericsson R380, Nokia Communicator, BlackBerry och olika Palm-baserade telefoner förde utvecklingen vidare. När Apple presenterade iPhone 2007 fanns till slut pekskärmar, snabba mobilnät, effektivare batterier och kraftfulla processorer som kunde förverkliga idén fullt ut.

IBM Simon blev aldrig någon försäljningssuccé. Ändå innehöll den nästan hela grundreceptet för den moderna smartmobilen: pekskärm, appar, e-post, digital kalender, anteckningar och trådlös kommunikation i en och samma bärbara apparat.

Simon visar att den som får en idé först inte alltid är den som förändrar marknaden. Ibland kommer uppfinningen helt enkelt innan omvärlden – och den omgivande tekniken – är redo.